Sverker Åström: mörk skugga i svensk utrikespolitik

 Sverker Åström (1915-2012). KGBs man i den svenska utrikesledningen?

Efter diplomaten och gayidolen Sverker Åströms (1915-2012) frånfälle i hög ålder har det skrivits förväntade och lämpliga hyllningsartiklar i svenska media. Tillåt mig avvika från hagiograferna för att i stället teckna en mer realistisk bild av Åström, som jag gott tycker kan kallas den svenska utrikespolitikens mörka skugga.

Advokatsonen Sverker Åström tog såväl fil.- som jur. kand. i hemstaden Uppsala i slutet av 1930-talet och blev efter studierna attaché vid utrikesdepartementet (UD) 1939. Härefter hamnade han i det dåtida Sovjetunionen mitt under brinnande krig. 1940-43 tjänstgjorde han på den svenska ambassaden  i Moskva och sedan i den under tyskinvasionen utlokaliserade beskickningen i Kujbysjev (Samara). Den prosovjetiska och proryska inställningen kom därefter att följa Åström genom hans fortsatta levnad.

Efter de innehållsrika åren i Sovjet kallades Åström tillbaka till UD i Stockholm för att därefter tjänstgöra i bland annat Washington, D. C. och London. Hans diplomatiska topposter innefattade tjänster som FN-ambassadör 1964-70, kabinetssekreterare i UD 1972-77 (det vill säga vice utrikesminister) samt ambassadör i Paris 1978-82. I en hyllningstext i Expressen den 26 juni påstås även Åström vara ”initiativtagare” till den stora miljökonferensen i FN-regi i Stockholm 1972. Detta stämmer inte. Initiativtagare var Inga Thorsson och Börje Billner. Åström endast presenterade förslaget inför FN samt inledde konferensens debatt.

Inga Thorsson fick idén till FNs miljökonferens i Stockholm 1972.

Sverker Åström har misstänkts för att vara sovjetrysk agent i spionorganisationen KGBs sold. Bland annat skulle han ha hjälpt spionen Stig Wennerström att i det längsta klara sig undan lagens långa arm. I sammanhanget har det talats om att hans homosexualitet skulle ha utgjort den hållhake, varmed ryssarna kunde städsla och behålla honom som agent under hela Kalla kriget. Åström har själv – av synnerligen uppenbara skäl – nekat till anklagelserna. Han har hävdat att han varit öppen om sin sexuella läggning för sina svenska arbetsgivare och att bögeriet därför aldrig varit någon hållhake för främmande makt.

Problemet med Åströms förnekanden är att de personer i den svenska regeringskretsen han skulle ha berättat om sin läggning för – exempelvis stats- och utrikesministrarna Per Albin Hansson, Christian Günther, Östen Undén, Tage Erlander, Torsten Nilsson, Krister Wickman med flera – i dag alla är döda och kan därför vare sig bekräfta eller förneka Åströms påstående. Någon ”löjlig” anklagelse, som Åström menat att det varit fråga om, är det i varje fall inte.

På bilden syns bland andra Stig Wennerström, Sven Andersson, Östen Undén och Tage Erlander, samtliga vänner till Sverker Åström.

Utpressning på sexuella grunder är gammal rutin inom sovjetisk – och annan – underrättelsetjänst, och även om Åström skulle ha berättat för sina chefer om saken är det inte säkert att han ville att informationen skulle nå en bredare allmänhet. Minns att han ”kom ut” som bög långt efter sin pensionering.

Jag håller emellertid inte för otroligt att den påstådda åströmska öppenhjärtigheten gentemot den svenska utrikesledningen i själva verket kan vara ett listigt försvarsdrag från den erkänt slipade veterandiplomaten. Genom att hävda att hans sexuella läggning saknar relevans i sammanhanget har han så att säga vridit vapnet ur händerna på kritikerna. Ty självfallet kan han ha fungerat som KGB-agent även om hans identitet som homosexuell varit känd i regeringskansliet och på UD.

Sverker Åström har nämligen gjort sig närmast herostratiskt ryktbar för att aldrig rikta kritik mot Sovjetunionen annat än då sådan påbjudits från högre ort – såsom exempelvis i samband med de sovjetiska invasionerna av Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. Åströms inställning passade som hand i handske med den prosovjetiske utrikesministern Östen Undéns inställning. Undén vägrade ställa Moskva mot väggen i samband med Raoul Wallenbergs bortförande 1945 och Åström är (ö)känd för att aldrig ha dryftat fallet Wallenberg med sovjeterna.

När sedan statsminister Olof Palmes regering körde på i samma undfallenhetsstil gentemot Moskva var den erfarne Sverker Åström en idealisk företrädare för den hallstämplade svenska utrikeshållningen. Han var någon som oerfarna utrikesministrar av typ Torsten Nilsson, Sven Andersson, Krister Wickman och  även Karin Söder (C) under den borgerliga tiden kunde luta sig mot. Detta alldeles oavsett om de visste om att Åström var bög eller inte. Sverker Åström kan därför på goda grunder betecknas som den svenska utrikespolitikens mörka skugga eller onda genius.

Mycket tyder även på att Åström var en av dem som orkestrerade den antiamerikanska och antiisraeliska utlandspolitik som i så hög grad präglade Palmes regeringar. Efter sin pensionering fortsatte Åström att i stort uppslagna debattartiklar främst i Dagens Nyheter brännmärka USAs och Israels göranden och låtanden. Således kritiserade han USAs invasioner både i Afghanistan – vilket är rätt anmärkningsvärt – och Irak.

 Carl Bildt, Åströms devote beundrare. 

Den nuvarande utrikesministern Carl Bildt tillhör dem som nu sjunger Sverker Åströms lov på ett iögonenfallande sätt. I ett uttalande citeras Bildt på följande sätt: ”Det är svårt att överskatta den betydelse han hade. Hans tankar var centrala för den tidens neutralitetspolitiska doktrin, som tjänade vårt land väl under en viktig period av vår moderna historia.” Det är rätt anslående att dessa ord kommer från en av det borgerliga lägrets mest profilerade företrädare.

Å andra sidan har de icke-socialistiska svenska partierna mestadels traskat patrullo efter Socialdemokraterna och det gäller kanske särskilt på utrikespolitikens domäner. Någon kritik mot sossarnas stöd för allehanda kommunistiska upprorsrörelser i Tredje världen har näppeligen avhörts från borgerligt håll; snarare har de borgerliga partierna tidvis strävat efter att överträffa den socialdemokratiska promarxismen. Detta gällde särskilt den borgerliga regeringseran 1976-82.

Undéns respektive Åströms skuggor hängde då precis som både tidigare och senare som tunga moln över den svenska utrikesledningen, något som skapade bad will i den civiliserade delen av världen. Dåtida tongivande demokratier såsom USA, Storbritannien, Frankrike och Västtyskland ifrågasatte stundom Sveriges tillhörighet till den fria västvärlden vilket märktes särskilt under Vietnamkriget, då Sverige ensidigt och med svenska skattebetalares pengar  backade upp kommunisterna inom Hanoi-juntan i Nordvietnam och Viet Cong-gerillan (det så kallade FNL) i Sydvietnam.

Att palmeismen hyllades i diverse bananrepubliker och vänstervridna militärjuntor litet varstans i världen är definitivt inget vi har anledning vara stolta över!

Vad Carl Bildt beträffar har han sjäv ett förflutet som varm vän av Östtyskland, det så kallade DDR. Han lade vidare som studentpolitiker motioner om ett svenskt erkännande av ”Palestina” och brännmärkte gång efter annan den kämpande demokratin Israels politik. Kanske Bildt helt enkelt känner sig hemma med Åströms ställningstaganden.

Expressen den 27 juni innehåller en tvåsidig hyllningsartikel till Sverker Åströms minne. Åström beskrivs här som den färgstarke bögen som levde ett roligt och fartfyllt liv och vars många ”älskare” – sexpartners vore nog ett bättre uttryck – förblev hans goda vänner. ”Vänner beskriver honom som charmerande och fåfäng med ett knivskarpt intellekt”, heter det i hyllningsartikeln. ”Han samlade konst och älskade att dansa. Hans tebjudningar för den stora vänkretsen är legendariska.”

Sverker Åström tjänade genom sin verksamhet sovjetiska intressen.

Plötsligt slår det mig att en flamboyant figur som Sverker Åström – hur uppskattad och beundrad han än var bland sina sexpartners och vänner – aldrig hade accepterats som en officiell representant för Sverige vare sig i den svenska arbetarklassen, som Socialdemokraterna menade sig representera, eller i det svenska folkdjupet i stort.

Det är en sak att hans sodomitiska läggning måhända var känd i regerings- och UD-kretsar. En helt annan att under 40-årsperioden 1940-80, då Åström var aktiv diplomat, låta hans homosexualitet bli allmänt känd. Det tror jag både de svenska regeringarna och Åström själv var livrädda för skulle ske. Varav följer att Åströms sexuella läggning i högsta grad var något som skulle hemlighållas. Den kunde alltså mycket väl ha utnyttjas som hållhake av den sovjetiska underrättelsekommuniteten, om nu Åström fanns i dess tjänst.

Sverker Åström övergick från att vara utrikes- till att på äldre dagar alltmer bli gayikon. Det kunde han så långt efter den aktiva banans slut kosta på sig. Med sin fingerspetskänsla för tidsandan visste han naturligtvis också att han skulle hyllas av kultur- och mediaetablissemanget. Varav en del, förlåt uttrycket, slickade honom i arslet såväl bildligen som bokstavligen. Artikeln i Expressen är ett blott alltför uppebart exempel härvidlag.

Jag kan slutligen inte låta bli att göra reflektionen, att ett promiskuöst sexualliv så ofta förväxlas med kärlek. Sverker Åström avkonterfejas som en jättelajbans superdiplomat med en, som det brukar heta i sådana här sammanhang, ”glupande aptit på livet” (klichéförrådet är inte särskilt fantasirikt). I verkligheten torde han ha varit en diamanthård karriärist och sexmissbrukare med ett enda mål för ögonen – att tillförsäkra Sverker Åström så mycket personlig njutning som möjligt.

Jag såg honom själv i Stockholm vid något tillfälle. En lång person med snitsig hatt, skräddarsydd överrock och yvig halsduk och som hastade fram på Vasagatan i närheten av Ferdinad Bobergs posthus. Det man mest lade märke till var dock den iskallt genomborrande blicken som framkallade kalla kårar längs åtminstone min ryggrad.

Jag fick känslan av att det här var en man som bara tänkte på sig själv. Han skulle inte ha tvekat en sekund att sälja ut Sveriges intressen om det bara kunde ge honom mer personlig njutning. Troligen var det också precis det han gjorde. Frågan är dock om de UD-dokument som möjligen bekräftar detta någonsin kommer att göras tillgängliga för forskningen.