Posted tagged ‘Borlänge’

Protest mot röd demonstration: ”Hellre död än röd”

9 maj, 2016

hellre-dod-an-rodJakob Bergman i täten för Kommunistiska partiets förstamajtåg i Stockholm 2015. Foto: Chang Frick

I min förra text skrev jag om yrkesdemonstranten Tess Asplund, som ställde sig i vägen för ett extremnationalistiskt demonstrationståg i Borlänge på årets första maj. Modigt gjort, tyckte vissa, arrangerat och fejkat enligt andra. Teatraliskt och föraktfullt mot demonstrationsfriheten, menade jag.

Nu tänkte jag jämföra med en händelse på fjolårets första maj, som kan beskådas här ovan. Fotot visar Jakob Bergman, piratpartist och ansvarig utgivare för nyhetssajten Nyheter idag, som motdemonstrerar mot Kommunistiska partiets (KP) förstamajtåg i Stockholm. Tåget utgick från Mynttorget i Gamla stan och avancerade sedan ner den korta biten mot Sergels torg.

Just innan tåget med dess massiva röda banderoller och flaggor, försedda med stjärnor och hammare och skäror, nådde fram till Sergels torgs-plattan anslöt sig Bergman till tåget och hann gå en kort stund i dess tät med en skylt som det står ”Hellre död än röd” på. Det tog förstås inte många sekunder innan Jakob motades bort, men Nyheter idags journalist Chang Frick hann i alla fall knäppa ovanstående bild för evigheten. På följande länk finns dessutom rörliga bilder från händelsen: http://nyheteridag.se/har-motdemonstrerar-nyheter-idag-pa-forsta-maj/

Enligt Jakob Bergman var den milda protesten att se som en solidaritetshandling med Ingeborgs bageri i Linköping, som efter en bisarr tvist med fackpampar i Livs tvingades betala en straffavgift på 650 000 kronor. Nyligen tvingades bageriet, som ägdes av ett syskonpar med invandrarbakgrund, sälja företaget. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/omstritt-bageri-i-linkoping-till-salu?gmenu=open

41ULdq983OL._SX258_BO1,204,203,200_

Jag vill också gärna säga några upplysande ord om devisen ”Hellre död än röd”, en översättning av det engelska ”Better dead than red”. Det var ett antikommunistiskt svar under det Kalla kriget på det fredsaktivistiska ”Better red than dead”. Den senare, rent defaitistiska, utsagan implicerade att det var bättre att underkasta sig det sovjetkommunistiska styret och komma undan med livet i behåll än att bjuda de röda stången och kanske dö på kuppen i ett allomfattande krig.

Svaret, alltså ”Better dead than red”, gjorde upp räkningen med defaitismen – hellre än att leva under kommunismens slaveri skulle man dö med självrespekten i behåll. Lyckligtvis var det ju också den linjen som segrade i Kalla kriget tack vare USA-presidenten Ronald Reagans offensiv mot ”ondskans imperium”, och det kunde dessutom ske utan överväldigande blodspillan.

Den som givits ”äran” för att ha gjort uttrycket ”Better red than dead” allmänt känt är den pacifistiske engelske filosofen Bertrand Russell, som var emot allt västerländskt men inte hade några större problem med kommunismen i Sovjet och Kina. Russell menade själv att uttrycket myntats av fredsaktivister i Västtyskland, men det är möjligt att det går tillbaka ända till 1930-talet. http://www.urbandictionary.com/define.php?term=better%20dead%20than%20red

I alla fall – jag tycker Jakob Bergman gjorde en utmärkt insats med sin enmansprotest. Till skillnad från Tess Asplund i Borlänge excellerade han inte i något knutet heilande och försökte inte heller stoppa demonstrationståget. Vi övertygade demokrater, Bergman och andra, respekterar till skillnad från Asplund och hennes kompisar i de röda lägren demonstrationsfrihet också för våra meningsmotståndare.

Men som Jakob Bergman uttryckte det efter sin lilla protest: ”Det kan vara nyttigt för vänstern att någon gång råka ut för en motdemonstration.”

IMG_1263

Den antikommunistiske debattören Melker Johnsson, som ideologiskt var liberal, gav 1978 ut en samling texter med titeln Bättre röd än död? som hårt angrep vad författaren kallade ”massmediavänstern” respektive ”konjunkturvänstern”. Melker, som jag kände väl och betraktar som en av mina publicistiska förebilder, var en av de få som vågade kritisera den antiamerikanska och prokommunistiska Vietnam-opinionen, som han menade var en skam för västerlandet.

Om vi skulle våga oss på att översätta nämnda slagord till dagens hotbild skulle man väl kunna säga, att vänstern och den politiska korrektheten arbetar i enlighet med parollen ”Bättre islamiserad än eliminerad”. Något vi som hellre lever i frihet givetvis aldrig kan acceptera.

Hur en mötesstörande yrkesdemonstrant med knuten näve kan bli ikon

8 maj, 2016

13164329_10154020380886163_3831630403909000679_n

Nej, jag tycker inte man kan säga att bilden på Tess Asplund som gör knuten Breivik-hälsning (själv vill hon ha det till Mandela-hälsning) mot demonstranter från Nordiska motståndsrörelsen (NMR) i Borlänge 1 maj är vare sig arrangerad eller fejkad.

Asplund gick ju bevisligen ut och ställde sig framför demonstrationståget med omkring 300 svenska nationalsocialister och gjorde den här hälsningen, samtidigt som en fotograf knäppte en bild på vad som försiggick. Det var en alldeles verklig händelse.

Däremot måste man vara alldeles otillåtligt naiv om man på fullt allvar tror att det rör sig om en ”spontan” bild. Yrkesaktivisten Tess Asplund och fotografen David Lagerlöf, vilken råkar sitta i stiftelsen Expos styrelse och tillhöra Vänsterpartiet, har otaliga gånger varit synliga vid demonstrationer och motdemonstrationer och måste förutsättas vara väl bekanta med varandra. Asplund är själv aktiv i syndikalistiska och anti-afrofobiska kretsar och du och bror med vänsterpartistiska fullblodsgalningen Dror Feiler.

Någon fara för liv och lem tror jag heller inte hon utsatte sig för. NMR-demonstranterna var klädda typ som mormonmissionärer och såg ungefär lika fridsamma ut. Kanske skulle Tess nästa gång försöka sig på att ställa sig i vägen för några hundra demonstrerande islamister, så får vi se hur det går…

hqdefaultTess Asplund saluterar Dror Feilers mötesstörande med knuten näve.

Jag ser det som självklart att Lagerlöf och Asplund kommit överens om att skapa förutsättningar för den här bilden och söka ge den ikonstatus liknande ”tanten med handväskan” från Växjö, då 38-åriga polska invandrarkvinnan Danuta Danielsson fotograferas när hon står i begrepp att drämma till en demonstrerande skinnskalle från Nordiska rikspartiet med sin handväska i april 1985. Det hör till saken att Danuta hade psykiska problem och begick självmord tre år efter att bilden (som hon ogillade) togs. Hennes avsky för nazismen var under alla omständigheter äkta. http://www.expressen.se/kvallsposten/danuta-fran-polen-var-tanten-med-vaskan/

Det är således varken fejk eller arrangemang, men däremot är det teatraliskt och tillgjort så det blir närmast pinsamt. Jag förstår inte riktigt hur man kan undgå att se det. Det är dock inte i första hand därför jag vänder mig mot 42-åriga Köping-bon Maria Teresa Asplunds tilltag. Det beror i stället på det öppna förakt hon visar demonstrationsfriheten, en av hörnstenarna i vår svenska yttrandefrihet. Denna gäller såväl vänsterextremism av den typ Asplund själv företräder som högerextremister och extremnationalister; NMR tillhör uppenbart sistnämnda kategori.

Det gick som man kunde ha förväntat sig: bilden blev till en vänsterikon som därtill vunnit internationell spridning. Nyligen uttryckte J. K. Rowling, författare av romanerna om Harry Potter, sin stora beundran för Aspund: ”Tess Asplund, you are magnificent.” http://www.expressen.se/nyheter/jk-rowling-hyllar-protesten-i-borlange/

760Tanten med handväskan”i aktion i Växjö 1985. Hon var bara 38 år och hette Danuta Danielsson.

Visst har det förekommit en del kritik mot Tess Asplunds och David Lagerlöfs kollegiala samarbete, men den tycks huvudsakligen ha bestått i kritik mot att ikonbilden skulle ha fejkats alternativt arrangerats. Som jag fastslår ovan har så noga taget icke varit fallet. Jag vill ändå länka till Kjell Böhlins blogg, som innehåller ett och annat av intresse, här: http://kjell-bohlin.blogspot.se/2016/05/kvinnan-som-sjalv-star-for-kampen-mot.html

Frågan uppstår varför Tess Asplund, och andra representanter för vänstern, har så förtvivlat svårt för att människor och grupper som tycker annorlunda än dem själva och även visar det i handling framför sina åsikter.

Jag har själv blivit överöst med stenar, ruttna tomater och ägg när jag deltagit i möten med Sverigedemokraterna. Jag har varit med på SD-möten där endast polisens kravallstaket och förstärkt polisbemanning förhindrat oförblommerade pöbeluppträden och våldsamheter.

Jag blev fotograferad otaliga gånger för extremvänsterns åsiktsregister och dödslistor när jag var aktiv i Demokratisk Allians och Frihetsförbundet på 1970-talet; på den tiden hörde det till att varje vänstersekt med självaktning hade sitt eget register/dödslista över särskilt förhatliga meningsmotståndare. När revolutionen kom skulle jag garanterat bli ett huvud kortare, det förklarade en KFMLrare (Lundmark hette han) för mig under min militärtjänsttid i Boden, samtidigt som han lugnt och sävligt stoppade sin pipa (och då var jag ännu inte ansluten till någon politisk grupp).

När jag känner efter märker jag dock att huvudet sitter på plats, ännu så länge i alla fall.

2769962_1200_675Mandela saluterar med knuten näve.

Jag vet inte om extremvänstern fortfarande har dödslistor och/eller åsiktsregister, men jag vet en sak: toleransen har inte blivit bättre med åren. Till och med i det som relativt måttfullt ansedda Vänsterpartiet kan en individ som Martin Andersson i Göteborg vid partikongressen motionera om att förbjuda Sverigedemokraterna att ställa upp i allmänna val.

Andersson vill enligt sin motion – som partistyrelsen föreslog avslag på ”…starta en utredning att SD förhindras delta i valen och därmed förhindra att dess propaganda sprids i våra parlament runt landet.” Orsaken till det föreslagna förbudet för SD att delta i nästkommande val förklarar Andersson med att SDs program är ”rasistiskt och nazistiskt”. http://www.friatider.se/forslag-vansterpartiets-kongress-forbjud-sd

Nej, Martin Anderssons motion gick inte igenom på V-kongressen. Att den över huvud taget kunde väckas och inte kastades i papperskorgen av partiledningen är emellertid ganska anmärkningsvärt. Så hade utan tvivel skett om någon vilsekommen sverigedemokrat motionerat om att förbjuda MP eller V, riksdagens utan konkurrens värsta extremistpartier.

Själv har jag under mina hittills 44 år som politiskt aktiv alltid motsatt mig alla former av totalitär diktatur: kommunism, fascism, nazism. Ett av de märken Demokratisk Allians saluförde under sina regelbundna gatuaktioner var Nej-märket – NEJ kommunism, fascism, nazism. Som jag fortfarande bär när andan faller på.

j161017y08134Breivik saluterar med knuten näve.

Slutligen måste jag understryka hur magstarkt det är dels att en vänsterextrem yrkesdemonstrant med anknytning till anarkismen, dels en vänsterpartistisk gräsrot från Göteborg tycker det är självklart att företrädare för av dem ogillade politiska rörelser inte skall omfattas av demonstrations- och yttrandefriheten eller av vår svenska demokrati över huvud. De representerar ju själva åsiktsriktningar som inte står nationalsocialismen efter vad gäller massmord i en ideologis namn utan tvärtom har ännu fler liv på sitt samvete.

IMG_1262

Jag avrundar med att länka till en debattartikel av mig publicerad i Länstidningen i Södertälje den 17 mars 2016, där jag diskuterar frågan om varför vänstern är så angelägen att stoppa sina meningsmotståndare: http://lt.se/asikter/debatt/1.3667326-varfor-vill-vanstern-stoppa-andras-moten-

 

Legendary blues på Torekällberget

14 juni, 2015

Blues 012 Clas Yngström & Big Tex Three på Torekällbergets scen. Foto: Tommy Hansson

Torekällberget heter ett friluftsmuseum i Södertälje där det sedan ett antal år tillbaka anordnas så kallade bluespicnickar.

I egenskap av ledamot i kommunens kultur- och fritidsnämnd är jag i princip med och arrangerar detta i vida kretsar uppskattade evenemang, bakom vilket Södertälje jazz- och bluesförening står med uppbackning från ABF och sagda nämnd. Vilket sannolikt inte vore fullt lika uppskattat om inte nämnden varje år utfärdade ett alkoholtillstånd för publikum.

Gå gärna in på föreningens hemsida här:

http://www.sodertaljejazzbluesforening.se/

Blues 006 Julia and the Basement Tapes. Foto: Tommy Hansson

Den här gången tänkte jag att jag faktiskt skulle ta del av begivenheten, som jag tidigare bara hört och läst om. Litet hjälp på vägen fick jag här förleden av en ambulerande CD-försäljare som hävdade att jag ”ser ut som en blueskille”. En läsare var vänlig nog att nyligen påpeka för mig, att det beror på att jag ser så ”härjad” ut…

I like that.

Efter allt man gått igenom genom åren vore det förresten konstigt om man inte såg en smula härjad ut.

Blues 005 Far och dotter njuter av sommarvädret på Berget.

Alltnog. Jag bjöd med min snart 25-åriga dotter Isabella på bluespicnicken. Bella, som normalt pluggar i Glasgow, är hemma på kort besök och lovade stanna någon timme – sedan skulle hon på fest för en god vän. Vi började med en gemensam middag hemma och förflyttade oss sedan i det dejliga sommarvädret med pick såväl som pack till ”Berget”.

Kvällen på Råby hages scen inleddes av det ungdomliga bandet Julia and the Basement Tapes med en talangfull sångerska och en uppenbart begåvad sologitarrist. De körde både andras och egna låtar. Sedan följde det lokala bandet Gubbröra Blues Band featuring sångarna Göran Wiklund och Lotta Arwidsson Eklind. Dansgolvet var stundtals fyllt av folk.

Blues 007 Råby hage – platsen för bluespicnicken. Foto: Tommy Hansson

Aftonens stora attraktion var emellertid Clas Yngström & Big Tex Three, de senare bestående av trummisen Stoffe Sundlöf (som jag läste tyska tillsammans med i sjunde klass), basisten Berra Pettersson samt Janne Paltman trakterande diverse andra instrument. Sundlöf firar i år sitt femtionde (!) år som yrkesartist. Tyvärr började det regna små smått precis när dessa inledde sin spelning.

Om Clas Yngström, född i Borlänge 1952, kan det sägas att han rätt nyligen utnämndes till Legendary Blues Artist i American Blues Hall of Fame. http://www.dalademokraten.se/noje/clas-yngstrom-blir-legendar-i-hall-of-fame Bandet utkom i slutet av 2013 med plattan Svenneblues med blues på svenska. Yngström ledde tidigare bandet Sky High. Hans Big Tex Three är sammansatt av tidigare medlemmar i Sky High och Chicago Express och brukar räknas som landets förnämsta bluesband.

Blues 011 Lotta Arwidsson och Göran Wiklund med Gubbröra. Foto: Tommy Hansson

Här ett exempel ur Clas Yngström & Big Tex Threes repertoar – ”Mutual Respect””:

https://www.youtube.com/watch?v=Mjyq16rk07I

På det stora hela var det en kväll med mersmak.

Slutligen ett stort tack till Isabella, som visade sin pappa hur man använder zoomen på min kamera!

Blues 001 Isabella i fin festklänning. Foto: Tommy Hansson

Jackson har ingenting att lära oss

5 juli, 2011

Jesse Jackson (till vänster) dekorerad av sin ideologiske frände Hugo Chávez.

Den så kallade medborgarrättskämpen Jesse Jackson har anlänt till Sverige. Målsättningen: att läxa upp oss svenskar om behovet av multikultur och ge oss en knäpp på näsan för att närmare en halv miljon av oss röstade in Sverigedemokraterna i riksdagen förra året.

Enligt Expressen i går (4/7) är det festivalen Peace & Love i Borlänge som, i samarbete med Expo, tagit hit Jackson – eller Jesse Louis Burns som han ursprungligen heter – för att han i Borlänge och Almedalen skall föreläsa för oss om hur vi bör se på svensk politik. Följande smakprov gavs:

Sverige, och Europa, har en utmaning i att ta hand om de invandrare som kommer hit och stå emot tankar om ett monokromt och renrasigt samhälle för att bli ett multikulturellt samhälle. Jag hoppas att Sverige blir ett föregångsland – för ett inkluderande resulterar i tillväxt.

Ett av Jacksons ”vapen mot svensk rasism” uppgavs vara Olof Palme, vilken Jacksom påstår fortfarande ihågkommes ute i världen som statsmannen med stort ”S”. Litet magstarkt blir det när han jämför den lika mycket avskydde som älskade Palme med Jesus. Och frågan är vilka det är som förespråkar ett ”renrasigt och monokromt samhälle” – sådant knäppskalleri är det gissningsvis högst några hundra personer som bedriver i Sverige.

Enligt Expressen vill inte SDs partiledare Jimmie Åkesson säga något om Jacksons besök, men hans pressekreterare Linus Bylund citeras så: ”Det är jättekul att han kommer hit. Han är en intressant och spännande person. I övrigt har vi inga kommentarer.”

Jag håller helt med Linus. ”Jättekul” på så sätt att det visar vilken grad av desperation det svenska politiska etablissemanget måste ha nått, när det lägger ner en massa pengar – Jackson är inte känd för att göra saker gratis – på att plocka hit en obalanserad, halvkommunistisk föredetting som anklagats både för rasism, ekonomiska oegentligheter och stöd för utländska diktatorer. Det visar att SD tas på allvar, vilket förstås alltid är ”kul”.

Kan inte svenska partier, politiker och professionella antirasister övertyga svenska folket om vilka hemska rasister vi sverigedemokrater är hoppas man att Jesse Jackson – som man förmodligen inte är alltför välunderrättad om – skall lyckas. Fat chance, säger jag. Jackson själv är sannolikt nöjd med att få komma till ett land där han tydligen fortfarande tas på allvar, vilket inte längre är fallet i hemlandet.

Jesse Jackson (till vänster) flankerar den så kallade Doktor King tillsammans med pastor Ralph Abernathy (till höger).

Och nog är Jackson en ”intressant och spännande person”, vilket mer än väl framgår av hans CV. Han föddes den 8 oktober 1941 i den forna slavstaten South Carolina. Han hjälpte i början av 1960-talet till med att organisera the Southern Christian Leadership Conference under ledning av Martin Luther King, Jr. och var med King, när denne sköts till döds 1968. Under åren därefter växte hans rykte som en radikal och frispråkig frikyrkopastor men framförallt blev han bekant som  politiker.

När Jackson ställde upp i det amerikanska presidentvalet 1984 betraktades han av många som en extremist utan chanser att vinna det Demokratiska partiets nominering. Han gjorde också skandal då han svarade för grovt antisemitiska uttalanden, något han tvingades be om ursäkt för. Jackson slutade trea i privärvalen efter senator Gary Hart och förre vicepresidentem Walter Mondale (den senare vann nomineringen men förlorade valet stort mot sittande republikanske presidenten Ronald Reagan).

I primärvalen 1988 gick det ännu bättre – Jesse Jackson hade bara Massachusetts-guvernören Michael Dukakis före sig. Jacksons storvulna tal om att skapa en ”regnbågskoalition” bestående av afroamerikaner, homosexuella, spansktalande, kvinnor, fattiga med flera påstått förtrampade grupperingar vann viss anklang. Den enda punkt där Jackson inte var närmast desperat politiskt korrekt var abortfrågan, där hans kristna övertygelse troligen angav tonen – numera anser dock Jackson att fri abort är en given kvinnlig rättighet.

Jesse Jacksons politiska bana – och personliga liv – har varit kantad av skandaler och/eller kontroverser. I början på 2000-talet visade det sig att han, som varit gift med samma kvinna sedan 1963, hade en illegitim dotter. Än värre blev det då det kom fram att Jackson överfört 385 000 U.S. dollar från företag han var involverad i till eget konto i syfte att köpa ett hus till Karin Stanford, älskarinna och mor till det utomäktenskapliga barnet.

Jacksons älskarinna syns här inringad under ett besök i Clintons Vita hus tillsammans med Jackson.

En annan skandal har gällt den bojkottkampanj mot ölföretaget Anheuser-Busch Jackson initierade 1982 med motiveringen, att företaget bara hade tre distributörer i USA som ägdes av svarta. Företaget kände sig pressat att skänka miljoner i bidrag till Jacksons humanitära projekt. 1998 köptes ett av Anheuser-Buschs distributionsföretag, River North, upp av två av Jacksons söner. Efter det drog Jackson senior tillbaka sitt stöd för bojkotten. Kritiker menar att Jackson övade utpressning mot företaget för att detta skulle sälja River North till Yusef och Jonathan Jackson.

Jesse Jackson har vidare blivit en symbolgestalt för den sorts småskurna ”antitrasism” som dammsuger samhället för att finna minsta tecken på vad som sedan med buller och bång påstås vara svårartad rasism. Ett exempel härpå är Jacksons uttalande om, att de som blivit hemlösa som en tragisk följd av orkanen Katrinas härjningar för några år sedan inte skulle kallas refugees (flyktingar), eftersom detta enligt Jackson var ”rasistiskt” – displaced persons var den beteckning Jackson förordade.

Jacksons kritiker – och de är många inom skilda befolkningssegment – menar att Jackson genom löjliga rasistanklagelser av denna typ gör det svårare att känna igen den verkliga rasismen. Saken blir inte bättre av att Jackson vid upprepade tillfällen själv excellerat i rasistiska uttalanden. Exemplet med judarna har redan nämnts.

2008 väckte det stort uppseende då Jackson i valrörelsen om den demokratiske huvudkandidaten Barack Obama uttalade: ”Barack…he´s talking down to black people…telling niggers how to behave.” Att använda ordet nigger (vanligen kallat the N-word) anses i USA oerhört stötande oavsett i vilket sammanhang det sker, vilket inte minst komikern Michael Richards (”Kramer” i komediserien Seinfeld) fick erfara då han svarade några svarta häcklare under en stå-upp-show med sagda invektiv. Såväl Jackson som Richards tvingades krypa till korset och be eftertryckligt om ursäkt.

Det skall inte förnekas att Jesse Jackson gjort ett och annat gott under åren. Kampen för medborgerliga rättigheter i USA i början på 1960-talet var givetvis högst behjärtansvärd. Han har också utverkat tillfångatagna amerikaners frihet genom att förhandla med diktatorer som Fidél Castro på Kuba, Saddam Hussein i Irak och Slobodan Milosevic i Serbien.

Så värst många applåder fick dock inte Jackson, då han för något år sedan lät sig hyllas som en stor statsman under ett besök hos den auktoritäre socialistdiktatorn Hugo Chavez – en fiende till Jacksons hemland USA – i Venezuela.

Jesse Jackson förefaller mig ha stannat på vänsterns 1960-talsnivå när det gäller synen på världens affärer. Han verkar inte kunna höja sig över slagordens nivå när det gäller politiskt engagemang. I likhet med Palme är han benägen att stödja allt som är vänster. Det nu aktuella besöket i Sverige är för övrigt inte första gången han lägger sig i svenska inrikesförhållanden. I våras fördömde han per brev en studentikos ”slavauktion” som hölls av några udda figurer i Lund och föreläste för oss svenskar om vad slaveri är för något.

Den som är intresserad av en heltäckande kritisk bild av Jesse Jackson rekommenderas läsa Kenneth R. Timmerman: Shakedown: Exposing the Real Jesse Jackson (2002). Boken, som nådde New York Times bestsellerlista, hävdar bland annat att Jackson utnyttjar kriminella i sin affärsverksamhet och använder anklagelser om rasism för att pressa folk på pengar.

Det självutnämnda världssamvetet Jesse Jackson må vara en intressant personlighet. Men han har knappast någonting att lära oss svenskar – eller sverigedemokrater. Snarare tvärtom.