Kurvan på bilden visar fallande solaktiviteter, vilka förebådar kallare klimat på jorden.
En ny, smärre istid kan vara här om cirka 15 år. Det hävdar forskare som studerar solens aktiviteter – de har funnit, att vi nu upplever den lägsta solaktiviteten sedan ”den lilla istiden” kylde ner våra förfäder under perioden 1645-1715 och bland annat möjliggjorde tåget över de danska Bälten 1658. http://www.earthquakepredict.com/2016/08/solar-physicist-sees-global-cooling.html
Forskare har utformat en ny modell, vilken tillåter mer exakta förutsägelser än tidigare baserat på solens aktiviteter. Modellen har solens ”elva år långa hjärtslag”, det vill säga den tid det tar för solens magnetiska aktiviteter att fluktuera, i fokus. Denna solcykel upptäcktes redan för 173 år sedan. Fenomenet förklaras i denna video från NASA: https://www.youtube.com/watch?v=kUSis9Sfl0w
Den nya modellen kan förutse hur cyklerna kan komma att se ut med utgångspunkt från dynamoeffekter i två av solens lager. Den utgår från en geofysisk teori, som visar hur jordens yttre kärna påverkas av material såsom flytande järn över magnetfältet att skapa en elektrisk ström som får flytande rörelser under jordytan att ge upphov till två magnetiska fält längs jordens rotationsaxel.
Valentina Zharkovas solforskning ger säkrare förutsägelser om klimatet på jorden.
Valentina Zharkova, professor i matematik vid Northumbria University i Newcastle upon Tyne i England, har applicerat denna geofysiska teori på solen och kan därmed förutsäga effekterna på solcykler med 97 procents säkerhet. Enligt professor Zharkova kommer nästa solcykel att kulminera är 2022, och påföljande cykel – kallad Cykel 26 – kommer att ge upphov till den omtalade ”nyas istiden”. Om teorin stämmer, är kanske bäst att tillägga.
Det skall tilläggas att även ryska forskare kommit fram till att ett nytt slags ”istid”, jämförbar med den som var förhärskande på 1600-talet, kan vara i annalkande, låt vara att dessa har något andra tidsangivelser än Zharkova. Anhängare av teorin om en global uppvärmning till följd av mänsklig verksamhet – så kallade varmister – har, föga oväntat, på olika sätt sökt misskreditera denna typ av forskning, vilket framgår av denna rapport: http://dailycaller.com/2016/08/09/scientist-predicts-little-ice-age-gets-icey-reception-from-colleagues/
Den som vill veta mer om Valentina Zharkovas forskning rekommenderas gå in på länken överst i den här bloggtexten!
De svenska trupperna på isen på väg mot Köpenhamn. Målning av Johan Philip Lemke.
Redan för två år sedan omnämndes bland annat i svensk press brittiska forskarrön som gjorde gällande, att solaktiviteterna hade konstaterats vara de lägsta på 100 år. Professor Richard Harrison vid Rutherford Appleton Laboratory i Oxfordshire i England utlät sig exempelvis så här: ”Jag har aldrig sett något liknande under mina 30 år som solforskare.”http://www.di.se/artiklar/2014/1/18/forskare-varnar-for-liten-istid/
Det var under den så kallade lilla istiden under 1600-talet som konung Carl X Gustaf (1622-60, kung 1654-60) i slutet av januari 1658, i ett av krigshistoriens djärvaste företag, lät trupper omfattande 10 000 man marschera från Jylland över isen över Lilla och Stora Bält till Köpenhamn på Själland i syfte att därigenom överrumpla den danska arvfienden. Vågspelet lyckades, men vid ett par tillfällen under marschen öppnade sig isen och flera hundra soldater uppslukades av det iskalla vattnet – ett öde som sånär också drabbat kungen själv. http://www.sydsvenskan.se/2008-02-24/den-iskalla-marschen
I den fred som slöts i danska Roskilde senare samma år återfick Sverige Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Bornholm och Trondhjems amt. Freden bröts kort senare, men vi lyckades hålla fast vid de fyra förstnämnda områdena. https://sv.wikipedia.org/wiki/Freden_i_Roskilde
Under ”lilla istiden” på 1600-talet frös den engelska floden Thames till is.
I England medförde det kallare klimatet bland annat att floden Thames (Themsen) i London, liksom andra floder, frös till is.
Medlemmar ur insatskompaniet i Gotlandsbrigaden förbereder sig inför en övningsuppgift. Foto: Försvarsmakten
-Jag är personligen övertygad om att det kommer att komma mer. Nuvarande truppförsvar omöjliggör i alla fall en rysk Krim-operation på Gotland.
Det sade överste Mattias Ardin, ansvarig på plats för den av regeringen beslutade permanenta återmilitariseringen av Gotland, då han som inbjuden talare på Nylands brigads gilles höstmöte på Karlbergs slott i Solna redogjorde för den militära situationen på den svenska östersjöön. Denna bloggare fanns på plats i filmsalen, där den intressanta lägesbeskrivningen ägde rum.
Överbefälhavare (ÖB) Micael Bydén tillkännagav den 14 september att ett förband med en numerär om 150 man, vilket utgörs av ett mekaniserat skyttekompani från Skaraborgs regemente P4 i Skövde, skall finnas på Gotland på permanent basis. Hela stridsgruppen beräknas finnas på plats under 2017 och 2018. Tanks och andra militära fordon ingår. Ett problem är att det ännu inte löst sig med den befintliga truppens förläggning när detta skrivs. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/nu-maste-forbandet-hitta-nagonstans-att-bo
Överste Mattias Ardin talar om den militära återetableringen på Gotland med Nylands brigads fana i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson
Chef för denna enhet är överstelöjtnant Stefan Pettersson, under det att Mattias Ardin är ansvarig på plats för den militära ledningsenhet som handhar återmilitariseringen. Ardin har tidigare bland annat varit stabschef för den svenska styrkan i Afghanistan. http://www.hd.se/2016-09-14/han-ska-leda-forsvaret-pa-gotland
Rysk ockupation 1808. -Jag är personligen övertygad om att det kommer att komma mer, menade överste Mattias Ardin när han talade på temat Säkerheten kring Östersjön – försvarsmaktens återetablering på Gotland inför Nylands brigads gilles höstmöte. Men det är det nuvarande läget vi har att utgå ifrån, och förhandenvarande truppförsvar omöjliggör i alla fall en rysk Krim-operation på Gotland. På sikt skulle jag önska mig artilleri och luftvärn med lång räckvidd.
Apropå det ryska agerandet på den Ukraina tillhörande Krim-halvön så följer det ett klassiskt mönster. Ryssarna kidnappade en så kallad terrorledare på ukrainsk mark och tog det som intäkt för en offensiv militär operation: ett casus belli – anledning till krig – hade skapats. I princip samma typ av agerande som när Nazityskland klädde ut tyska soldater i polska uniformer och fingerade anfall mot tyska ställningar längs polsk-tyska gränsen vid månadsskiftet augusti-september 1939 och inledde Andra världskriget. Eller för den delen när den svenska krigsledningen med Gustaf III i spetsen framprovocerade kriget mot Ryssland 1788 genom att skruda svenska soldater i ryska uniformer vilka angrep svenska ställningar.
Överste Ardin, som uppgav att han ser försvaret av Gotland inklusive Fårö, Karlsöarna, Gotska Sandön, Östergarnsholm och några mindre öar ur ett ”östersjöperspektiv”, inledde med en historisk orientering om något av det som förevarit på Gotland. Således ockuperades ön av rysk trupp i samband med Finsk-ryska kriget 1808-1809, då nio ryska fartyg från lettiska Libau (Liepaja) med 1800 man och sex artilleripjäser ombord lade till i Slesviken i Grötlingbo på södra Gotland den 22 april 1808 med amiral Nikolaj Bodisko som befälhavare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryska_ockupationen_av_Gotland_1808
Någon svensk militär närvaro på Gotland fanns i detta läge inte, utan landshövding Erik af Klint tvingades i all hast trumma ihop ett bondeuppbåd som gick den ryska styrkan till mötes. Övermakten bedömdes emellertid som alltför stor, och svenskarna kapitulerade utan strid den 25 april. Amiral Bodisko utropade sig till guvernör i Visby.
Den ryska närvaron på Gotland skulle dock visa sig bli kortvarig. Den 12 maj 1808 blockerades hamnen i Slite av de båda svenska fartygen Manligheten och Tapperheten, vilka seglat in från Karlskrona. Bodisko fann sig i detta läge tvungen att kapitulera, något som skedde den 17 maj. Dagen därpå lämnade de avväpnade ryska trupperna Gotland med destination Ryssland.
Medlemmar i Gotlands nationalbeväring på den tid det begav sig. Foto: Arkiv
Gradvis nedmontering av Gotlands försvar. Efter den ryska ockupationen insåg ansvariga svenska myndigheter att det behövdes en ständig militär närvaro på Gotland, och den så kallade Nationalbeväringen sattes upp 1811 efter beslut av konung Carl XIII. Regementet utgjorde Sveriges första värnpliktsförsvar och rekryterades från Gotland. Det omfattade 6781 man och indelades i tre artillerikompanier samt 43 kompanier infanteri och jägare. Nationalbeväringen delades 1887 upp i två separata enheter. http://www.tjelvar.se/gnb/gnb.htm
Efter hand växte den militära närvaron på ön ut och omfattade som mest omkring 25 000 man – det vill säga nära hälften av den nuvarande befolkningen på 57 381 invånare per den 31 december 2015 – fördelade på Gotlands artilleriregemente (A7), Gotlands luftvärnskår (Lv2), Gotlands kustartilleriregemente (KA3) samt Gotlands regemente (P18).
Från 1980, då det gotländska försvaret bestod av tre stridsgrupper och en mekaniserad brigad, har den permanenta militära närvaron på Sveriges största ö gradvis monterats ned. 2005 var förstörelseverket fullbordat – då fanns bara Hemvärnet kvar. Avmilitariseringen av Gotland var helt i linje med förre ÖB Sverker Göransons åsikt att det inte behövdes något fast försvar på Gotland. ”Man ska plocka dit resurser…med hänsyn till hur saker och ting utvecklar sig”, citerades sålunda Göranson i en intervju i Dagens Nyheter 2014. http://www.dn.se/nyheter/sverige/ob-inget-fast-forsvar-pa-gotland/
Karlbergs slott i Solna med anor från 1634. Foto: Tommy Hansson
Hur väl påläst general Göranson är om Rysslands invasion 1808, då det alltså saknades svensk trupp på ön, undandrar sig mitt bedömande. Förre försvarsminister Anders Björck (M) tillhör dem som upprörts över Gotlands avrustning och har i sociala medier menat att de ansvariga för denna borde ”ställas inför krigsrätt”.
Avgörande att hålla Östersjön öppet. De 150 till större delen anställda soldater från Skaraborgs regemente i Skövde, som i initialskedet befinner sig på Gotland, utgör tillsammans med Hemvärnets Gotlandsbataljon och F17g – flygflottiljen F17s gotlandsbasering med vissa flygrelaterade uppgifter – förvisso en mycket begränsad militär närvaro.
Avsikten är enligt överste Mattias Ardin emellertid att detta endast skall vara begynnelsen på en utökad militär närvaro på Gotland. Ardin informerade vidare om att ett nytt regementsområde skall byggas på Tofta skjutfälts norra del söder om Visby.
-Det kommer i ett första steg att bli moderna byggnader ”i tiden”, inte den gamla sortens kasernbyggnader, sade Ardin. Det kommer också att finnas möjligheter till expansion. Hösten 2017 planeras vidare en stor samövning med Finland, och vi kan också emotse att allt fler finska förband besöker Gotland.
Mattias Ardin klargjorde i sitt anförande att det gotländska försvaret bör ses i ett större östersjöperspektiv relaterat till såväl Finland som de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. En avgörande uppgift blir att hålla Östersjön öppet.
-Ett mycket viktigt år var 2004, då de baltiska staterna gick med i såväl NATO som EU, fastslog överste Ardin. Det innebar att det militärstrategiska förhållandet mellan Ryssland och väst vändes upp och ner. Om inte Östersjön kan hållas öppet kan Finland inte överleva, och det är givet att Östersjöns öppenhet är av väsentlig betydelse även för Baltikum och Sverige.
Den ryska sjömålsroboten BASTION med en räckvidd om 12-30 sjömil avfyras.
Det nya Kalla kriget. Inte bara Gotland utan också andra större öar och ögrupper såsom Bornholm och Åland är betydelsefulla i sammanhanget. Icke minst ligger dessa inom räckvidd för långtskjutande ryska missiler stationerade i det kraftigtt militariserade Kaliningrad-området. Ardin framhöll vidare att ryssarna brukar göra litet som de behagar.
På Åland är det exempelvis enligt internationella regler förbjudet med militära aktivitteter, men det respekteras inte av Ryssland och dess diplomatiska representation i Mariehamn. Det är nog dessvärre med allt skäl som Finlands regering fruktar en rysk ockupation av ögruppen. http://www.dn.se/nyheter/varlden/finland-forbereder-sig-pa-rysk-ockupation-av-aland/
När den före detta KGB-officeren Vladimir Putin tillträdde som Rysslands president efter Boris Jeltsin år 2000 så inleddes i realiteten ett nytt kallt krig. Sovjetnostalgikern Putin har uttryckt att han ser avvecklandet av Sovjetunionen som en stor katastrof. Han har tillsammans med den övriga ryska ledningen i Kreml metodiskt byggt upp landets krigsmakt och anpassat den enligt de nya stormaktsambitionerna. Jag har tidigare skrivit om det nya Kalla kriget på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/
Utrikespolitiskta/militära äventyrligheter i Georgien, Ukraina och Syrien i kombination med ökat spionage och ökade provokationer mot omvärlden, icke minst Sverige, understryker behovet att vara på sin vakt mot Putins expansiva Ryssland. I detta perspektiv är det glädjande att Sverige bestämt sig för att permanenta den militära närvaron på Gotland, icke minst då med tanke på gasledningen Nordstream 1 mellan Ryssland och Tyskland som passerar strax öster om Gotland. Nu planeras även Nordstream 2.
Gotland befinner sig i ett strategiskt centralt läge i Östersjön. Foto: Tommy Hansson
Det bör understrykas att överste Mattias Ardin som chef för ledningsenheten för återmilitariseringen av Gotland har en extremt viktig uppgift, kanske den allra viktigaste uppgiften av alla inom dagens svenska försvar. Det finns all anledning att önska honom ”lycka till” i detta ansvarspåliggande värv! Gotlands återupprustning är dock inte gjord i en handvändning – det tog tio år att lägga ner det gotländska försvaret, och det kommer sannolikt att ta minst lika lång tid att bygga upp det igen.
Sverigedemokraterna (SD) blir största parti i Nyheter Idag/Sentios oktobermätning med 25,0 procent. Det är visserligen en tillbakagång med 1,5 procentenheter jämfört med Sentios septembermätning men befäster likväl SDs topposition i svensk politik. Resultatet innebär nära nog en fördubbling jämfört med valresultatet på 12,9 procent. Samtidigt noteras med 23,1 procent Socialdemokraterna för sitt sämsta resultat någonsin hos Sentio, medan Kristdemokraterna lyckas skrapa ihop blygsamma 1,9 procent. Feministiskt initiativ får 3,4 procent.
Kristdemokraternas beslut att lämna Decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan allianspartierna och regeringsvänstern ställer svensk partipolitik på sin spets. Om DÖ helt skulle gå i stöpet kan ett extraval stå för dörren och SD mycket väl tillskansa sig positionen som landets största parti. DÖ var helt och hållet ett resultat av de så kallade sjuklöverpartiernas låsning vid synen på SD som mörksens hantlangare par preference.
En naturlig frågeställning är då, varför de etablerade partierna så till den grad målat in sig i ett hörn när det gäller SD. Att ha något som helst att göra med landets i vissa mätningar största parti uppfattas närmast som högmålsbrott värre än något annat. För att besvara frågeställningen kan det vara lärorikt att studera förhållandet i våra tre nordiska grannländer, där det i varje land finns partier – låt oss kalla dessa systemkritiska partier – som är jämförbara med SD.
Danmark. I Danmark finns det nordiska parti som kanske mest liknar Sverigedemokraterna: restriktiv immigrationspolitik, EU-motstånd, islamkritik och en stram kriminalpolitik. Dansk folkeparti (DF) har dock en helt annan bakgrund än SD med sina rötter i det populistiskt liberala Fremskridtspartiet, som grundades av den minst sagt kontroversielle juristen Mogens Glistrup (1926-2008) 1972. Partiet gjorde succé i valet till folketinget 1973.
Glistrup, född i Rönne på Bornholm, torde vara mest bekant för sitt yttrande om sin syn på Danmarks försvar. Det borde i Glistrups vision bestå av en telefonsvarare med budskapet ”Vi ger oss” på ryska. Han menade också att skattesmitare kunde jämföras med frihetskämpar. Själv satt Glistrup i fängelse för skattebrott 1983-85. Under senare år drev Glistrup en aktiv kampanj mot islam och skrev en voluminös bok i ämnet.
Pia Kjaersgaard och Mogens Glistrup.
Glistrup var i flera omgångar utesluten ur sitt eget parti och efterträddes som partiledare av Pia Kjaersgaard, född 1947. Hon ledde 1995 en utbrytning som ledde till bildandet av av Dansk folkeparti. Sitt bästa val hittills gjorde DF i valet till Europaparlamentet 2014 med 26,6 procent. I valet till folketinget 2015 blev det 21,1 procent och 37 av parlamentets 179 mandat. Då hade Kristian Thulesen Dahl efterträtt Kjaersgaard som partiledare. Regeringsbildande (minoritets)parti blev borgerligt liberala Venstre och ny statsminister Lars Lökke Rasmussen.
Här går det att läsa mer om Mogens Glistrup och hans relation till sin efterträdare:
Det faktum att Pia Kjaaegaard valdes till talman i folketinget är illustrativt för den respekt och det inflytande partiet numera åtnjuter i dansk politik. Någon beröringsskräck, som med SD i Sverige, råder inte när det gäller de andra danska partiernas syn på DF.
Norge. Ungefär samtidigt som Mogens Glistrup fick sitt genomslag i dansk politik framträdde i Norge Anders Lange (1904-74), en småbrukare med examen som skogstekniker vilken i många år varit verksam som plantskoleledare i Argentina. Efter kriget blev han redaktör för Hundeavisen och därefter för Anders Langes Avis.
1973 bildade han Anders Langes parti (ALP), som i likhet med danska Fremskridtspartiet stod för klassiskt liberala värderingar och motsatte sig höga skatter, statliga interventioner, byråkrati och förmynderi. I likhet med Glistrups parti hade Anders Langes parti en utpräglat populistisk framtoning. Partiet nådde 5 procent av rösterna i valet till stortinget 1973, vilket gav fyra av 169 mandat.
Lange avled i oktober 1974 och efterträddes av professorn i neurologi Arve Johannes Lönnum (1911-88), som i sin tur 1978 lämnade över partiledningen till englandsutbildade Carl I. Hagen, född 1944. Året innan hade partiet bytt namn till Fremskrittspartiet. Hagen, som bland annat kallats ”Norges förste postmoderne politiker”, var partiledare i närmare 30 år innan han 2006 efterträddes av Siv Jensen, född 1969. Hagen var vice stortingspresident (förste vice talman) 2005-09. Han har tilldelats den svenska tidskriften Contras frihetspris.
Carl I. Hagen: belönad med Contras frihetspris.
Carl I. Hagen har sagt sig vara i princip för fri invandring, men att detta inte går att realisera med bibehållen socialstat. Nyligen uttalade han i norsk press att medelhavsflyktingarna borde skickas tillbaka till sina hemländer:
Fremskrittspartiet var liksom Sverigedemokraterna länge, med stämpeln ”främlingsfientligt”, ute i den politiska kylan i Norge trots en rad stora valframgångar men blev efter stortingsvalet 2013 och valresultatet 16,3 procent regeringsbärande jämte det större Höyre, vilket i likhet med svenska Moderaterna genomgått en kraftig vänstervridning under senare år. Fremskrittspartiet liknar med sin ekonomiska liberalism och invandringskritik mer avsomnade Ny demokrati än SD. Höyres Erna Solberg blev statsminister och fremskrittsledaren Siv Jensen finansminister.
Finland. Det är i Sveriges före detta ”östra rikshalva” Finland vi återfinner Nordens första så kallade populistiska parti, nämligen Finlands landsbygdsparti med Veikko Vennamo (1913-97) som karismatisk ledargestalt. Partiet hette först Småbondepartiet och bildades som en utbrytning ur president Urho Kekkonens statsbärande parti Agrarförbundet 1959. Nuvarande Sannfinländarna är i sin tur en avknoppning ur landsbygdspartiet.
Karelenfödde Vennamo, som fram till 1938 bar efternamnet Fennander, var 1954-56 andre finansminister i Kekkonens regering men kom därefter på kollisionskurs med den maktfullkomlige Kekkonen och bildade då Småbondepartiet vilket 1966 namnändrade till Finlands landsbygdsparti. Samma år fick partiet i form av tullrådet Veikko Vennamo sin första riksdagsrepresentant. Vid valet 1970 erhöll partiet 1o,5 procent av rösterna och 18 mandat i parlamentet. Därefter kom en svårartad partisplittring, något som ledde till att det föga framgångsrika utbrytarpartiet Enhetspartiet för Finlands folk bildades.
I början på 1980-talet gjorde dock landsbygdspartiet come-back i stor stil och intogs, efter 9,7 procent av rösterna, i Finlands regering. Partiet leddes då sedan 1979 av Veikkos son Pekka Vennamo, född 1944, som var regeringsminister i två omgångar: andre finansminister 1983-87 samt trafikminister 1987-89. Därefter gick det utför för partiet, som gick i konkurs 1995 och upplöstes formellt 2003.
Veikko Vennamo (överst) och Timo Soini.
Det var alltså ur Finlands landsbygdsparti som Sannfinländarna bildades 1995 med den 1945 födde Raimo Vistbacka, som varit transportminister representerande landsbygdspartiet 1989-90, som förste partiledare 1995-97. Efter honom kom Timo Soini, vilken i valet 2011 förde partiet till sensationella 19,05 procent och 39 mandat i riksdagen.
En svensk vänsterpublikation har skrivit så här om förhållandet mellan Finlands landsbygdsparti och Sannfinländarna:
Det var dock inte förrän 2015 Sannfinländarna nådde landets regering, där Soini tog plats som utrikesminister. Sannfinländarna, ibland benämnda Purfinnarna, liknar på många sätt Sverigedemokraterna med en socialkonservativ ideologi, centristisk ekonomi, försvarsvänlighet, immigrationskritik och EU-skepsis.
Det 1988 bildade Sverigedemokraterna var sist av de nordiska ”systerpartierna” att inväljas i landets parlament, vilket skedde 2010 med 5,7 procent av rösterna. Två av de närstående partierna i dag befinner sig i regeringsställning – Fremskrittspartiet i Norge och Sannfinländarna i Finland – under det att Dansk folkeparti är en förutsättning för Venstres regeringsbildning.
Den naturliga frågan blir då när SD kommer att nå lika stort inflytande i Sverige som ovan beskrivna, systemkritiska nordiska partier förfogar över i våra tre nordiska grannländer. Frågan är öppen, men hittills har de så kallade sjuklöverpartierna haft en benhårt avvisande attityd och betraktar SD som ett pestsmittat parti. Det huvudsakliga skälet härtill är, att i inget annat land i Europa är den ängsligt emotionella kopplingen till nära nog gränslös invandring lika stor som i Sverige. Envar som på minsta sätt kritiserar den förda immigrationspolitiken blir marginaliserad och utsätts i värsta fall för anklagelser om ”rasism”, ”fascism” eller ”nazism”.
Inte ens den pågående massinvasionen av migranter från Syrien och andra länder – det är en illa dold hemlighet att sannolikt bara en minoritet av de invällande (mestadels män i vapenför ålder) kommer från Syrien – har hittills fått minoritetsregeringen Löfven att byta fot till en mer realistisk inställning. Massinvandringen betraktas som en moralisk skyldighet som världsförbättrarlandet Sverige enligt gängse inställning MÅSTE upprätthålla, även om det skulle innebära att tälten i närområdets flyktingläger får bytas ut mot tält i Sverige.
Så är i alla fall inställningen nu bland samtliga sju etablerade partier. Några direkta tecken på att den attityden kommer att förändras i en snar framtid kan hittills inte förmärkas, men jag vill inte utesluta att den kommer att göra det om smärtgränsen en gång nås. Alternativet är välfärdssamhällets kollaps och Sveriges upplösning som land som vi känner det.
Sverige kan sålunda i värsta fall bli det första land i världen där två sammanhängande omskrivna dystopier faktiskt kan komma att förverkligas: ett reellt folkombyte där etniska svenskar kommer att vara i minoritet, samt föreställningen om ett Eurabia där islam helt tagit över till följd av ohejdad immigration och hög nativitet. Medan våra nordiska grannländer kämpar för att undgå en sådan framtid genom att på olika sätt söka motverka massinvandringen, bjuder Sverige inget som helst motstånd.
Om Eurabia handlar videon som kan nås via denna länk:
Om den förhandenvarande utvecklingen rullar på kan Eurabia dessutom vara ett faktum i Sverige långt före det ofta nämnda årtalet 2050.
Rysslands gudfaderliknande ledare Vladimir Putin har åter skickat fram sin bandhund, eller testpilot om man föredrar den beteckningen, att morra och skälla litet på västvärlden. Statsvetaren och journalisten Sergej Markov, en av Putins förtrogna, inskärper i en intervju med SVT – länken ovan – att baltstaterna Estland och Lettland har allt skäl att rädas Ryssland.
Markov citeras på följande sätt:
Ni i Sverige behöver inte vara rädda. Lettland och Estland har däremot anledning att vara rädda. Om det blir ett stort krig är det möjligt att det inte blir något kvar av de här länderna.
Markov hävdar även att stackars Ryssland plågas av en ”fientlig omvärld” som hänger sig åt ”russofobi”. Ursprunget till detta, förklarar Markov, står att finna i 2013 års Ukraina-kris, då EU och USA tvingade Ukraina att välja mellan Ryssland och väst och förde en med ryska ögon ”fascistisk” regim till makten. Ryssarna menar i det perspektivet att de var tvungna att lägga beslag på Krim i syfte att skydda etniska ryssars intressen.
Sergej Markovs (läs: Putin-regimens) utfall ligger väl i linje med Rysslands aggressiva beteende i omvärlden under 2014. Enligt en genomgång av brittiska Sky News har ryska stridskrafter uppträtt provokativt mot västvärlden vid åtminstone 14 tillfällen hittills under det gångna året. Sky News lista omfattar följande incidenter, varav några inbegriper Sverige.
Om nu Ryssland vill undvika att omvärlden intar en fientlig attityd borde man kanske överväga att sluta ägna sig åt sådan provokativ verksamhet inklusive kränkningar av andra länders territorier. Eller är det för mycket begärt?
Karta över ryska provokationer i vårt närområde.
3 mars/ Ryskt spaningsplan som inte tillkännager sin position hotar ett SAS-plan med 132 passagerare som startat från Köpenhamn. En kollision kunde undvikas tack vare god sikt och SAS-pilotens skicklighet. Om något allvarligt inträffat kunde följden ha blivit exempelvis västliga sanktioner mot Ryssland och NATO-patrullering i Östersjön.
12 april/ Obeväpnat ryskt stridsflyg närmar sig tolv gånger det amerikanska stridsfartyget USS Cook i Svarta havet. Om den amerikanske befälhavaren varit på det humöret kunde han ha svarat med ett motangrepp.
27 april/ Ett beväpnat ryskt stridsflygplan genomför hotande manövrar nära ett amerikanskt spaningsfartyg i Ochotska havet, en del av Stilla havet utanför Sibiriens kust.
Juni/ Beväpnat ryskt stridsflygplan gör inflygning mot den tätbefolkade danska ön Bornholm innan det avviker. Troligen rörde det sig om en simulerad attack.
16 juli/ Ett väpnat ryskt plan stör svenskt spaningsflyg i internationellt luftrum mellan Gotland och Lettland. Det ryska planet uppges flyga inom tio meter från det svenska planet.
18 juli/ Ett amerikanskt spaningsplan tvingas av ryskt stridsflyg under operationer nära Kaliningrad in i svenskt luftrum.
September/ Ryskt strategiskt bombplan simulerar angrepp mot USA med kryssningsrobotar i Labradorhavet mellan Grönland och Kanada.
Den påstådde estniske spionen Eston Kohver kidnappades av ryska säkerhetsmän två dagar efter Barack Obamas besök i Estland.
5 september/ Den estniske säkerhetstjänstemannen Eston Kohver, född 1971, förs bort av ryska agenter från en estnisk gränspostering. Detta sker två dagar efter USAs president Obamas besök i Estland. Kohver anklagas för spioneri mot Ryssland. Under bortförandet använder sig ryssarna av rökgranater och kommunikationsstörande verksamhet. Kohver kvarhålls alltjämt i Ryssland.
7 september/ Den kanadensiska fregatten HMCS Toronto ofredas av ett ryskt stridsflygplan i Svarta havet. Det ryska planet flög inom 300 meters avstånd från fartyget.
17 september/ Två ryska militärflygplan kränker svenskt luftrum söder om Öland.
19 september/ Ryska officerare stoppar ett litauiskt fartyg i Barents hav, ett bihav till norra Ishavet, och för det till Murmansk.
3 oktober/ Ryskt stridflygplan flyger ”några meter” från ett svenskt spaningsplan i Östersjön i vad som betecknats som en ”ovanligt provokativ” incident.
17-27 oktober/ Svenska sjöstridkrafter genomför den största anti-ubåtsoperationen sedan det Kalla krigets dagar efter underrättelseuppgifter om ”undervattensverksamhet” av provokativt slag i Stockholms skärgård. Bland annat talas om möjliga miniubåtar. Ingen ubåt påträffas dock.
28-30 oktober/ Ryssland genomför en stor övning i Nordsjön, Atlanten, Svarta havet och Östersjön, något som anses ha lett till ökad spänning mellan USA och Ryssland.
Den ryska miniubåten Triton-2 användes av ryska Östersjöflottan.
I ljuset av Sergej Markovs hotfulla uttalanden och ovanstående lista över incidenter involverande ryska stridskrafter ser det ut som om det nya Kalla kriget redan har börjat. Markovs försäkran om att Sverige inte behöver oroa sig gör vi bäst i att ta med en hel grabbnäve salt. Ryska talesmän och befattningshavare säger vad som passar för stunden utan hänsyn till vad som är sant eller inte och har som princip att förneka all rysk inblandning så länge det går.
Om ovannämnda nya, kalla krig skrev jag redan för något år sedan följande:
Tommy Hanssons Blogg 