Posted tagged ‘Bosnien-Hercegovina’

Ny bok om den komplexe Carl Bildt: goda insatser varvade med bottennapp

3 februari, 2018

Carl Bildt tar som utrikesminister emot de svenska deltagarna i det anti-israeliska propagandajippot Ship to Gaza i Turkiet.

Vi som började aktivera oss politiskt kring 1970 kunde inte undgå att stöta på fenomenet Carl Bildt. Uppmärksammad studentpolitiker redan i mitten på 1960-talet blev han snart efter några år ett ungt stjärnskott inom den moderata partiapparaten och med tiden partiledaren Gösta Bohmans handsekreterare och även svärson. Den erfarne journalisten Björn Häger har skrivit vad som nog måste sägas vara det definitiva verket om Carl Bildt: Uppdrag Bildt. En svensk historia (Norstedts 2017, 645 sidor).

Carl Bildt har aldrig tillhört mina politiska favoriter, även om jag gärna erkänner att jag stundom uppskattat hans politiska fingerfärdighet, debattskicklighet och något torra humor. Bildt tillhörde vad jag och mina meningsfränder gärna refererade till som den ”ljusblå maffian” inom Moderata samlingspartiet och ungdomsförbundet, en inriktning som ogillade alltför uttalad konservatism och antikommunism.

Vid ett tillfälle debatterade jag mot Carl Bildt (eller Calle Bult som han ibland kallades i ungdomsåren). Det var vid Stockholms-moderaternas partistämma i Åsö gymnasium på Södermalm 1976. Jag hade väckt en motion med rubriceringen ”Sovjetunionens illegala underrättelseverksamhet i Sverige” och pläderade i denna för att moderaterna skulle verka för en mer ingående granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Carl Bildt hade fått uppdraget att lägga fram partiets syn på motionen. Kontentan var att någon ytterligare granskning av KGB inte behövdes eftersom M-partiet redan gjorde tillräckligt. Det är dock värt att notera att motionen inte avslogs utan ansågs besvarad.

Handlingarna – inklusive min motion om KGB – till moderatstämman i Stockholm 1976. Foto: Tommy Hansson

Elevrådsordförande och studentpolitiker. Björn Häger lutar sig tydligt mot Lars Lundbergs bok Bilder av Bildt (Legus 1994, 187 sidor) när det gäller att skildra Carl Bildts barn- och ungdomsår samt tiden som elevrådsordförande, studentpolitiker och åren som politiker fram till dess att han klev in i Rosenbad som statsminister 1991. https://www.bokborsen.se/view/Lundberg-Lars/Bilder-Av-Bildt-Om-Livet-F%C3%B6re-Rosenbad/7151013

Lundberg redogör även för Bildts släktbakgrund. Farfars farfar var generallöjtnant Gillis Bildt (1820-94), som var statsminister 1888-89 och under sin karriär även var riksmarskalk, landshövding på Gotland, diplomat och överståthållare i Stockholm. Gillis Bildt upphöjdes till friherre 1864. Söner till Gillis var Carl Bildt den äldre (1850-1931), vilken som diplomat bodde i Rom i närmare 30 år, samt Knut Bildt (1854-1927) som ändade sin karriär som generalmajor och chef för generalstaben.

Carl Bildts farfar hette Nils Bildt (1889-1969), överste vid försvarsstaben och far till Daniel Bildt (1920-2010) som blev officer vid Hallands regemente I 16, senare byrådirektör och far till Carl (född 1949) och Nils Bildt (född 1952). Nils blev med tiden civilekonom och egen företagare i databranschen. Carl Bildts mor hette Kerstin Andersson-Alwå (1922-2010).

Carl Bildt fick något av ett publikt genombrott under sin tid som ordförande vid elevrådet i Östra Real i Stockholm, då han organiserade elevernas självstudier under lärarstrejken 1966. Han intervjuades under lärarstrejken av den dåvarande enkanaliga och svart-vita televisionen.

Bilder av Bildt av Lars Lundberg skildrar Carl Bildts tid från barn- och ungdomstiden fram till posten som statsminister 1991. Foto: Tommy Hansson

Ljusblå – med anstrykning av rött. Carl Bildt gick ut gymnasieskolan med glänsande betyg 1968 och skrev samma år in sig vid Stockholms universitet. Planen var att inom tre år avlägga en pol. mag. – examen med 120 poäng i ämnena statskunskap, nationalekonomi, statistik, företagsekonomi och sociologi. Verkligheten kom att se något annorlunda ut: under fem års tid avlade Bildt ett (1) betyg i statskunskap samt motsvarande ett halvt betyg i nationalekonomi.

Att det sket sig med universitetsstudierna förklarar Lars Lundberg (sidorna 33-34) så här:

För det första var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i kårpolitiken för partiet Opposition -68. För det andra var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i Fria moderata studentförbundet. För det tredje var Bildt mycket politiskt intresserad och blev därför redaktör för, och flitig medarbetare i, tidskriften Svensk Linje. För det fjärde, ej minst viktigt, hyste Bildt ett brinnande politiskt intresse och ägnade därför tid och krafter åt att författa ett par skrifter om EU samt knyta kontakter med konservativa studenter ute i Europa.

I egenskap av ordförande i studentkårens internationella utskott drev Carl Bildt initialt tre internationella biståndsprojekt: den kommunistiska Frelimo-gerillan i Mocambique, ett program för familjeplanering i Costa Rica och hjälp till den grekiska exilorganisationen EEEE. Snart kom även den kommuniststyrda rebellrörelsen FNL (Viet Cong) i Sydvietnam med som biståndsprojekt.

Under Bildts och moderate studentpolitikerkollegan Carl Cederschiölds tid i Internationella utskottet månade sig detta även om goda förbindelser med Östeuropa, enkannerligen Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Bildt pläderade för ett svenskt erkännande av Östtyskland. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping 1971 kom Bildt, Cederschiöld med flera enligt Lars Lundbergs redovisning att uttrycka sympatier för ”palestinierna”.

Som utrikesminister i alliansregeringen långt senare förhöll sig Bildt skeptisk till den judiska staten Israel, som i sin tur aldrig hyst någon kärlek till Bildt. När det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza under Bildts tid som utrikesminister anlände till Turkiet fanns Bildt på plats och mötte deltagarna, bland dessa kommunisterna Mattias Gardell (mottagare av Leninpriset) och Henry Ascher.

Tre anti-israeliska svenska politiker: Carl Bildt (M), Margot Wallström (S) och Olof Palme (S).

Faktum är att Bildt var minst lika propalestinsk under sin tid som svensk utrikesminister som någonsin Margot Wallström, eller för den delen Olof Palme, kanske dock något mer balanserad än de båda senare. https://blogg.mittmedia.se/ledarbloggen/2016/01/14/minnet-ar-kort-bildt-var-minst-lika-hard-mot-israel/

Av ovanstående torde framgå varför den unge Carl Bildt av mer konservativa bedömare kom att betraktas som ”ljusblå”, kanske till och med med en anstrykning av rött på den politiska färgskalan.

Medlem i Ubåtsskyddskommissionen. På sin väg mot den politiska toppen utsågs Carl Bildt i början av 1970-talet till den moderate partiledaren Gösta Bohmans (1911-97) handsekreterare. Sedan Bildt 1984 ingått äktenskap med Bohmans dotter Mia blev han även dennes svärson. Bildt hade då ett kort äktenskap med Kerstin Zetterberg bakom sig. Även äktenskapet med Mia Bohman slutade i skilsmässa 1997. Året därpå gifte sig Carl Bildt och Anna Maria Corazza, i dag moderat EU-parlamentariker, med varandra (mer därom nedan).

1973 valdes Carl Bildt in i Stockholms läns landstingsfullmäktige och 1979 i Sveriges riksdag. Samtidigt hade han en mängd uppdrag av skiftande slag inom dåvarande Moderata samlingspartiet. Den framgick tidigt av Bildts insatser i riksdagen att han hyste ett brinnande intresse för utrikesfrågor, och 1981 blev han fullvärdig medlem i utrikesutskottet.

En fråga som i högsta grad kom att fånga den blivande stats- och utrikesministerns intresse var de ubåtar som hade konstaterats kränka svenska farvatten i början på 1980-talet. Bildt deltog i den svenska Ubåtsskyddskommissionens arbete, som utmynnade i en rapport där Sovjetunionen utpekades som skyldig till att ”sända in farkoster under ytan på det svenska territorialvattnet.” (Lundberg, sidan 155). http://www.regeringen.se/49bb4a/contentassets/8eb8b2c27c2e47c09c58dc496715be1d/del-2-t.o.m.-kap.-5

Carl Bildt på presskonferens med Ubåtsskyddskommissionen 1983.

Sedan Ubåtsskyddskommissionen framlagt sin rapport reste Carl Bildt till Washington, där han bereddes tillfälle att inför ledande amerikanska militärer presentera rapportens slutsatser. Detta fick statsminister Olof Palme (S) att gå i taket – Palme fick regeringen att samfällt fördöma Bildts resa. ”Men Bildts resa var inte straffbar”, konstaterar Lundberg (sidan 155), ”och samtida kommentarer går ofta ut på att Olof Palme irriterades över att bli utmanad på sitt eget område, utrikes- och säkerhetspolitiken.”

Statsminister med problem. Efter de fyra borgerliga partiernas seger i riksdagsvalet 1991 blev Carl Bildt i sin egenskap av ledare för det största borgerliga partiet svensk statsminister. Han hade bland annat att ta ställning till hur Ny demokrati, som efter bara ett halvårs existens kommit in i riksdagen, skulle behandlas. Bildts tidigare konkurrent om posten som moderat partiledare, Ingegerd Troedsson, blev i egenskap av ny talman i riksdagen den som formellt fick klubba in Bildt som regeringschef.

Det vore att fara med osanning att hävda att Carl Bildts tre år som statsminister – mandatperioderna var vid denna tid ett år kortare än de är nu – förlöpte smärtfritt. Den nu 42-årige Bildt ser dock till att han runt sig har ett gäng nära medarbetare vilka samtliga i Björn Hägers historieskrivning hyser en närmast gränslös beundran för den nye statsministern. I Bildts kansli huserade en samling ungefär med Bildt jämnåriga män vilka internt gick under beteckningen ”Hjärnkontoret”.

Detta bestod av pressekreteraren Lars Christiansson, planeringschefen Olof Ehrenkrona samt statssekretetaren Peter Egardt. Med på ett hörn fanns också en lovande 23-åring som hette Anders Borg, vilken 15 år senare skulle bli finansminister under Fredrik Reinfeldt. Ytterligare en för Bildt central person var vännen och allt-i-allon Jonas Hafström, som blev utrikespolitisk rådgivare. ”Bildt dominerar så starkt att omgivningen sällan vågar säga emot”, skriver Häger (sidan 195).

Två ädlingar i svensk politik: Carl Bildt och Ny demokratis partiledare, greve Ian Wachtmeister, i TV-studion.

Den borgerliga ministärens tre år vid makten präglades av en ekonomi i kris, ett arv från den tidigare S-styrda regeringen som medförde en snabbt stigande arbetslöshet, en allt sämre lönsamhet för de svenska industriföretagen och kris för bankerna. Problemen kräver ibland drastiska åtgärder i form av krispaket och annat som inte blir populära. Det kan nämnas att regeringen och Ny demokrati 1993 enas om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken. Ny demokrati får igenom två av sina hjärtefrågor: sänkt turistmoms och visumtvång för flyktingar från kriget i Bosnien-Hercegovina. https://books.google.se/books?id=OaEzDwAAQBAJ&pg=PT249&lpg=PT249&dq=visumtv%C3%A5ng+f%C3%B6r+flyktingar+fr%C3%A5n+kriget+i+bosnien&source=bl&ots=cOIxDNQM3H&sig=ux04gphEuUGPwviYWk_nqMme72Q&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwiyydHUy4XZAhXMjCwKHYPTClQQ6AEIOjAE#v=onepage&q=visumtv%C3%A5ng%20f%C3%B6r%20flyktingar%20fr%C3%A5n%20kriget%20i%20bosnien&f=false

Det hjälper inte att Moderaterna i riksdagsvalet 1994 får en halv procent fler röster än tre år tidigare. Socialdemokraterna kan bilda regering med Ingvar Carlsson som statsminister och Miljöpartiet återinträder i riksdagen. Ny demokrati kollapsar totalt och åker ur parlamentet. Det skulle dröja tolv år innan en ny borgerlig regering, nu kallad alliansen, såg dagens ljus. Med Carl Bildt som utrikesminister.

Bildt efterträdde britten David Owen som EUs medlare i det forna Jugoslavien.

”Jag har förhandlat med många skurkar”. När EUs medlare i Bosnien-konflikten, den före detta brittiske utrikesministern David Owen, avgår från sin post 1995 utses Carl Bildt till hans efterträdare med stöd från USA. För tidningen Expressen (Häger sidan 273) kommenterar Bildt så här varför han anser sig vara kvalificerad för uppdraget: ”Jag har förhandlat med många skurkar i mina dar. Min inrikespolitiska erfarenhet är stor.”

Och nog skulle Bildt tvingas förhandla med skurkar under sitt medlaruppdrag. alltid. De värsta av dessa var Serbiens och det så kallade rest-Jugoslaviens diktator Slobodan Milosevic (1941-2006), Bosnien-serbernas ledare Radovan Karadzic samt militärbefälhavaren Ratko Mladic. Milosevic avled under pågående rättegång vid krigsförbrytartribunalen i Haag under det att Karadzic 2017 dömdes till 40 års fängelse och Mladic till livstid, båda för folkmord i bland annat staden Srebrenica i Bosnien-Hercegovina.

Vad man än må säga om Carl Bildts insatser som medlare i Bosnien-konflikten så kan man näppeligen klaga på de arbetsvolymer han lade ned. Bildt verkar ha farit runt som ett skållat troll i regionen och träffat de aktuella aktörerna men tyvärr utan att få särskilt mycket av substans uträttat. Milosevic träffar han första gången strax före midsommar 1995, och det skulle bli många fler möten dessa båda män emellan. Den serbiske ledaren försäkrar Bildt att han har allt under kontroll, och den senare förefaller tro honom.

När det börjar bränna till i Srebrenica – den vidriga massakern ägde rum under tiden 11 juli till omkring 22 juli 1995 – var medlaren Carl Bildt på väg till Laholm i Sverige för att uppvakta sin far Daniel Bildt på dennes 75-årsdag den 9 juli. Den etniska rensningen i Srebrenica under Ratko Mladics ledning ledde till att 8373 muslimska bosniska pojkar och män i åldrarna 13-78 år mördades på bestialiskt sätt. Det konstaterades senare att Serbien under Milosevics ledning visserligen inte var direkt ansvarigt för massakern men heller inte gjort mycket för att förhindra den. https://sv.wikipedia.org/wiki/Srebrenicamassakern

Det är en vanlig uppfattning bland bosniaker (bosniska muslimer) att Carl Bildt var en av dem som genom sin passivitet och inkompetens gjorde de bosniska serbernas etniska rensning möjlig.

Förhållandevis blygsamma insatser. Den som endast tog del av svenska massmedier vid den här tiden kunde lätt ha fått intrycket, att det till stor del var den outtröttligt ambulerande fredsmäklaren Carl Bildts förtjänst att det till slut ingicks ett fredavtal i Bosnien-konflikten.

Carl Bildt utpekades som den store fredsmäklaren i svenska medier. Men i verkligheten var det amerikanen Richard Holbrooke som mest gjorde sig förtjänt av den titeln. Foto: Tommy Hansson

”I svenska medier är Carl Bildt den som fixar freden”, skriver Björn Häger (sidan 295). ”Men när fredsförhandlingarna tar fart efter Natos bombningar är det amerikanen Richard Holbrooke som tar initiativet och får uppmärksamhet i internationell press. Historieskrivningen blir att det är amerikanernas bombningar och tuffa diplomati som får parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet. Och att Holbrooke lyckades där Bildt misslyckades.”

Freden mellan de stridande parterna – Bosnien-Hercegovina, Serbien/rest-Jugoslavien och Kroatien – och deras högsta representanter förhandlades fram på en flygbas i Dayton i Ohio 1-21 november och ratificerades i Elyséepalatset i Paris den 14 december 1995. Och visst, Carl Bildt gjorde säkerligen så gott han kunde – hans insatser i sammanhanget måste ändå anses ha varit förhållandevis blygsamma, även om Bildt själv av naturliga skäl har en annan uppfattning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Daytonavtalet

Ett resultat av Carl Bildts ansträngningar blev boken Uppdrag fred, som kom ut på Norstedts förlag 1997. https://sv.wikipedia.org/wiki/Uppdrag_fred
Det mest påtagliga resultatet av Bildts medlarinsatser får nog ändå sägas ha varit att det var i samband med dessa han träffade sin blivande italienska hustru Anna Maria Corazza Bildt, född i Rom 1963 och med ett förflutet som tennisspelare i elitklass. Hon hade under tiden 1992-98 en rad olika FN-uppdrag i det forna Jugoslavien.

Corazza Bildt sitter sedan 2003 med i styrelsen för Moderaterna i Stockholm och är sedan 2009 ledamot i Europaparlamentet för samma parti. Makarna Bildt har tillsammans sonen Nils Bildt, född 2004. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Maria_Corazza_Bildt

Plattar till journalister. Något som tydligt framkommer i Björn Hägers tegelstenstjocka Uppdrag Bildt är Carl Bildts om man så vill mästerliga sätt att hantera representanter för media. Såvitt jag vet är det få om ens några reportrar som hittills lyckats ”sätta dit” Carl Bildt. Hägers bok innehåller gott om exempel på hur Bildt plattar till journalister och reportrar, bland annat genom att gå in på deras personliga förhållanden i syfte att vända bort oönskad uppmärksamhet mot sig själv.

Mitt favoritexempel från Uppdrag Bildt rör Bildts påstådda läckor från hemliga regeringsöverläggningar efter det borgerliga segervalet 1976 till den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Enligt Häger hade Bildt i förtid avslutat sin militärtjänst i syfte att medverka i ett amerikanskt underrättelseprojekt syftande till att, med Hägers ord, ”bekämpa kommunismen”. Som deltagare i projektet skall Bildt ha fått en summa pengar motsvarande 100 000 kronor samt en exklusiv USA-resa. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5475198

Bildts kontakter med amerikanerna 1976 vinner bredare burskap först med telegram som offentliggörs av Wikileaks 2013. Aftonbladets reporter Josefin Sköld försöker i mars 2013, i samband med Moderaternas så kallade Sverigekonferens, ställa Bildt mot väggen i anledning av Wikileaks avslöjanden. Följande samtal utspann sig då (Häger sidan 81):

Är det lämpligt för en politisk sekreterare att föra sådana samtal med en främmande makt? –Ja, absolut. Om inte ens svenska folket får veta det? – Det här var ju sånt som stod i tidningarna då. Det stod ju inte alls om det i tidningarna. – Jaha. Vad hade du då för mandat att prata med dem? – Inget mandat alls, det här var fullständigt oskyldigt, det stod i varje tidning. Det var ju slutna förhandlingar. – Det var inte alls slutna förhandlingar. Det står ju här att det var slutna förhandlingar. – Ja, det är möjligt att det står så. Kommer du ihåg första gången du träffade företrädare för CIA? – Ingen aning. Men så kan du väl inte säga? – Jag kan säga vad jag vill. Finns det mer? – Ingen aning. Det här är ju ingenting.

Med någon förenkling kan man säga att så här har Carl Bildt vid kontakter med media hanterat större och mindre skandaler genom åren, från egna lägenhetsaffärer till styrelseuppdrag i Lundin Petroleum och intressen i rysk energiproduktion. Varje gång har skandalen eller vad media framställt som skandal förbleknat.

Carl Bildt är hejaklacksledare för Turkiet i Sverige. På bilden tillsammans med Turkiets islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan.

 Den komplexe Bildt. Carl Bildt har hunnit fylla 68 år men är fortfarande synnerligen aktiv med sitt famösa twittrande och som konsult och styrelseledamot i olika sammanhang. Min uppfattning är dock att han tappat en del av sin forna slagfärdighet och torrt studentikosa humor, vilket dock kanske i alla fall delvis beror på att han numera inte befinner sig i det absoluta rampljuset.

I de yttersta av dessa dagar har Bildt dessutom tillsammans med företrädare för den rödgröna regeringen deltagit på ett hörn i den till slut framgångsrika kampanjen för att få Sverige invalt på två år i FNs säkerhetsråd. Han har dessutom riktat hafsig och dåligt underbyggd kritik mot sådana – såsom den oppositionella författarinnan Katerina Janouch och USAs president Donald Trump – som hävdat att tillståndet i Sverige är långt ifrån idealiskt.   https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/18/lofven-och-bildt-oroliga-over-bekymmersam-bild-av-sverige-inte-over-sjalva-bekymren/

Avslutningsvis kan det med fog hävdas att Carl Bildts verksamhet genom åren varit komplex. Goda, ibland utomordentliga, insatser har blandats med tvivelaktigheter och rena bottennapp. Till de senare kategorierna får man räkna Bildts självpåtagna roll att bereda väg för Turkiet med dess islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan i Europeiska unionen (EU). https://www.bakom-kulisserna.biz/news/christian-dahlgren-tyranniets-medlopare-carl-bildt/

 

Annonser

Tredje världskriget? Hallå, vi är mitt inne i det fjärde!

27 november, 2015

Titt som tätt varnas det i dessa ominösa dagar för något som kallas ”det tredje världskriget”, en konflikt som kan förväntas komma eller eventuellt redan är här i form av kriget mot terrorismen. Professorn i underrättelseanalys vid Lunds universitet, Wilhelm Agrell, tillhör de röster som på senaste tiden varnat för en sådan konflikt:

http://www.sydsvenskan.se/varlden/forskare-tredje-varldskriget-igang/

Det är till att vara efter sin tid. Jag skulle nämligen vilja påstå att det Tredje världskriget tillhör förflutenheten och att vi nu är mitt uppe i det Fjärde världskriget sedan åtskillig tid tillbaka. Detta beskrivs i korta drag i senare delen av denna text.

Låt oss börja med att definiera ordet ”världskrig”. Vad sägs om ”global konflikt med väpnade inslag”? Jag tror få har mycket att erinra mot den definitionen. Nå, då gäller följande. Först en rekapitulation av de tre första världskrigen.

trenches Det tröstlösa skyttegravskriget på västfronten i Första världskriget.

Första världskriget. Den första globala världskonflikten triggades igång med de så kallade skotten i Sarajevo den 28 juni 1914, då den fanatiske serbiske nationalisten Gavrilo Princip (1894-1918) sköt ihjäl den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och dennes gemål Sophie von Chotek då paret färdades i en öppen bil i Bosnien-Hercegovinas huvudstad Sarajevo.

Morden i Sarajevo gav upphov till en okontrollerad kedjereaktion, vilken slutligen resulterade i vad samtiden kallade ”Det stora kriget”; sedan Andra världskriget utbrutit 25 år senare kallades den första stora konflikten Första världskriget. Den var den första konflikt i världshistorien där många miljoner vanliga medborgare deltog som inkallade eller frivilliga soldater i striderna, där särskilt skyttegravskrigets fasor på västfronten gått till eftervärlden.

Ett vanligt omdöme om Första världskriget är att det var helt meningslöst. Jag håller inte med om detta. Om vi skall försöka uppspåra en vidare mening med den första världsomspännande konflikten, så består den i att kriget definitivt innebar det oåterkalleliga slutet  för den auktoritära-militaristiska ordning som hade förlorarnationerna det wilhelminska-kejserliga Tyskland, kejsardömet Österrike-Ungern och i någon mån det Ottomanska riket som sina främsta exponenter. En centralgestalt på den förlorande sidan var Tysklands bisarre kejsare Wilhelm II.

Omedelbart efter kriget talades det mycket om att det fruktansvärda ”stora kriget” hade varit kriget som, med alla sina hemskheter och runt tio miljoner dödsoffer, gjorde slut på alla krig. Så blev det dessvärre inte.

01699686 Tyska soldater under det judiska upproret i Warszawa 1943.

Andra världskriget. Den andra stora världskonflikten i 20e århundradet bröt ut med Nazitysklands invasion av Polen den 1 september 1939 men hade, liksom fallet var med den första kriget, föregåtts av en illavarslande utveckling som inbegriper Japans aggression mot Kina och det fascistiska Italiens brutala anfallskrig mot Etiopien (Abessinien) där giftgas användes. Detta alldeles bortsett från Tysklands ockupation av Sudetlandet, inmarsch i Tjeckoslovakien och Anschluss av Österrike.

Under det att besluten som startade Första världskriget fattades inom ett par av Centraleuropas monarkier, och då inom den militariserade överklassen, var det individer inom medel- och underklassen som var missnöjda med krigsutgången 1918 och fredsslutet 1919 som i Tyskland drev fram utvecklingen som ledde till Andra världskriget.

Den tyske führern Adolf Hitler, som var son till en brutal tullinspektör, hade själv tjänat i det stora kriget och var besatt av att återge Tyskland dess forna glans och mycket mer än så. Efter att ha insupit en grundläggande antisemitism i Wien under ungdomsåren skyllde han Tysklands alla motgångar på judarna, och det är fullt möjligt att se det andra stora kriget som en förevändning för att utplåna den europeiska judenheten. Judarna gjorde dock tappert motstånd på en del håll, exempelvis i Warszawas ghetto 1943.

Hitler underskattade dock gravt demokratiernas motståndskraft, och precis som knappt 30 år tidigare blev USA tungan på den våg som välte krigshetsarna i det nazistiska Tyskland, det fascistiska Italien och det militaristiska Japan över ända och fick ett slut på kriget 1945. Då hade två atombomber fallit över Hiroshima och Nagasaki i Japan.

hbl_2351989 Början till slutet för sovjetväldet: uttåget ur Afghanistan 1989.

Tredje världskriget. Nu var det inte endast världens ledande demokratier – USA, Storbritannien och i ringa mån Frankrike – som lyckades besegra de totalitära aggressorerna i den andra stora världskonflikten. Utan pakten med det kommunistiska Sovjetunionen under Josef Stalin hade det med all säkerhet inte gått.

Med segrarmakterna Sovjetunionen och Förenta staterna som ideologiska motpoler efter 1945 var det förutbestämt att en ny konflikt måste till. Den segerrike brittiske premiärministern Winston Churchill talade, då som oppositionspolitiker, vid ett tal i Fulton i Missouri i USA 1946 om en ”järnridå” – en term hämtad från scenens värld – som sänkt sig ned mitt i Europa och som separerade den demokratiska och den kommunistiska världen från varandra.

Följden blev det Kalla kriget, som lika gärna skulle kunna kallas Tredje världskriget – vilket jag alltså gör här. Det kan vara lämpligt att fastställa den tredje globala konfliktens start till 1948, då kommunisterna i Tjeckoslovakien med massiv sovjetisk uppbackning tillskansade sig makten. Därmed hade Moskva säkrat hegemoni i Öst- och delar av Centraleuropa.

Det delade Europa sågs länge som nära nog en oomkullrunkelig institution, och personer som under det Kalla kriget dryftade möjligheten att befria det förslavade Östeuropa – och andra delar av den kommunistiska världen – marginaliserades som extremister och fascister. Detta icke minst i Sverige, där de styrande socialdemokraterna hade intima band med Moskva.

Se gärna min bloggtext i detta ämne här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

USA och den västliga världen var i Kalla krigets initialskede mer inne på att ”innesluta” (contain) Sovjetunionen och kommunismen, men med Ronald Reagans tillträde som USAs president 1981 kom ett paradigmskifte till stånd: nu skulle ”ondskans imperium” besegras i grunden, varför Reagan såg till att bygga upp en slagkraftig militärmakt. Sovjetunionen förmådde med sin svaga planekonomi inte mäta sig med USA utan halkade hopplöst efter i kapprustningen. Med Berlinmurens fall 1989 och Sovjets implosion 1991 hade den fria världen besegrat kommunismen.

Det bör understrykas att Kalla kriget hade en rad ”varma” inslag såsom Koreakriget, Suezkrisen, Vietnamkriget, kriget i Angola med flera samt ett antal väpnade revolutioner.

Kommunismen lever visserligen vidare i främst Kina, Nordkorea, Indokina och på ett par andra ställen men hotar inte längre friheten i världen på samma sätt som under den tredje stora världskonflikten.

1304340322198_841 En av höjdpunkterna i kriget mot terrorismen eller Fjärde världskriget: eliminerandet av al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin.

Fjärde världskriget. Den fjärde globala världskonflikten i vår tid är naturligtvis det som USAs 43e president, George W. Bush,valde att benämna ”kriget mot terrorismen”, noga taget islamismens kraftutveckling med utgångspunkt i revolutionen i Iran 1979. Shah Reza Pahlavi störtades då av en revolutionär koalition bestående av shiamuslimska radikaler, kommunister och liberaler vilket lämnade fältet fritt för ayatollah Khomeinis skräckvälde.

Hur detta gick till kan ni läsa mer om här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/13/khomeini-den-moderna-islamistterrorns-fader-hjalptes-fram-av-carter/

Det egendomliga inträffade alltså att det Fjärde världskriget kan sägas ha startat ett decennium innan det tredje hade hunnit avslutas. Kort efter Khomeinis makttillträde ockuperades USAs ambassad i Teheran av revolutionära studenter, varefter 52 ambassadtjänstemän och diplomater hölls som gisslan i 444 dagar mellan den 4 november 1979 och den 20 januari 1981.

De frigavs bara minuter efter det att Ronald Reagan svurit presidenteden i Washington, D. C. Det var uppenbart att revolutionärerna i Teheran var ute efter att förödmjuka Reagans företrädare, Jimmy Carter, vilket kan tyckas otacksamt handlat mot den man som säkrat den iranska revolutionens seger genom att dra in det amerikanska stödet till shahens regering.

Islamisterna stärkte sina aktier i världen genom att, kraftigt uppbackade av USA som bland annat försåg dem med Stinger-robotar med bärbara avskjutningsanordningar, göra det till synes omöjliga: tvinga Sovjetunionen till reträtt i Afghanistan. Härefter vände emellertid de afghanska talibanerna och andra radikala islamkämpar vapnen mot sin välgörare.

Den 26 februari 1993 detonerade en bomb i garaget till det norra tornet ingående i World Trade Center (WTC) i New York. Målsättningen, att det norra tornet skulle välta över det södra och därmed rasera hela WCT-komplexet med 10 000-tals dödsoffer som följd, realiserades dessbättre aldrig. Sex människor och ett ofött spädbarn dödades emellertid och 1042 skadades.

Hjärnan bakom det första WCT-attentatet, Khalid Sheik Mohammed, utsågs knappt tio år senare av den beryktade Usama bin Ladin att lägga upp ritningarna till flygplansattackerna mot WCT, Pentagon och troligen Vita huset den 11 september 2001. I WCT dog runt 3000 människor. Följden blev att president Bush drog igång en motoffensiv mot islamisterna genom att attackera talibanernas Afghanistan i ett försök att få tag på och oskadliggöra bin Ladin, vilket dock först Obama lyckades med i Pakistan den 2 maj 2011.

81756-sis_victims Bilder av den här typen har framkallat avsky över hela den civiliserade världen gentemot barbarerna  i Islamiska staten (IS).

Under det att bin Ladins terrornätverk al-Qaida, som fortfarande i hög grad är verksamt, är det numera sedan några år tillbaka den så kallade Islamiska staten (IS,ISIS,ISIL,DAESH) eller Kalifatet som tilldrar sig uppmärksamhet genom exempellöst barbari i Irak och Syrien samt spektakulära terrorangrepp utförda av ett fåtal personer, av den typ som det som nu senast inträffade i Paris.

Här följer en komprimerad översikt över IS historia:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/23/liten-historik-om-is-islam-och-valdet/

Där står vi i dag, mitt i det Fjärde världskriget. Hur lång tid det kommer att ta för den fria världen att besegra islamismen kan jag, lika litet som någon annan, säga. Ett vet jag: den kommer att besegras. Det är enligt mitt sätt att se en himmelsk/andlig lag att det onda till sist tvingas stryka på foten. Värt att notera är att ondskan, som i de tre första globala konflikterna arbetade genom de sekulära ideologierna wilhelmism, nationalsocialism/fascism samt kommunism, i Fjärde världskriget använder sig av en religion, islam.

Eller rättare sagt en extremistisk/fundamentalistisk variant av islam. Islam behöver inte tolkas på det sätt den skett/sker av Khomeini, bin Ladin eller IS. Mer verserade muslimer anser att Koranens blodtörstiga passager bör ignoreras till förmån för sådana som betonar barmhärtighet och goda gärningar, ty sådana finns. Låt mig därför avsluta denna betraktelse över de fyra världskrigen genom att fastslå, att den fria världen inte befinner sig i krig med islam utan med islamismen eller radikal islam. Islam väntar dock fortfarande på en genomgripande reformation.

Ondskans imperier 004

För den som vill läsa mer om de tre första av de här nämnda konflikterna rekommenderas varmt min bok Ondskans imperier (Contra 2002, 403 sidor). Kan beställas via Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm eller genom hänvändelse direkt till bloggaren.

 

 

Václav Klaus sågar västs hållning i Ukraina-frågan

27 juli, 2014

VaclavKlaus_1515517c Václav Klaus är djupt kritisk till västs konfrontationspolitik i Ukraina.

http://www.klaus.cz/clanky/3553

Den pågående konflikten i Ukraina ser alltmer att utveckla sig till en konflikt mellan ryska intressen å ena sidan och västvärlden inklusive EU och USA å den andra. För ett av de absolut tyngst vägande inläggen i Ukraina-frågan jag läst svarar Tjeckiens forne president Václav Klaus på Václav Klaus-institutets blogg. Läs hela inlägget via länken ovan.

Václav Klaus, som var finansminister i Tjeckoslovakien 1989-91 samt premiärminister (1992-97) och president (2003-13) i Tjeckien, konstaterar utifrån en historisk exposé att utvecklingen i Ukraina är ägnad att framkalla djup oro såväl i landet självt som i omvärlden. Frågan om Ukrainas demokratiska status ställdes på sin spets den 24 juli, då det ukrainska kommunistpartiet kastades ut ur det ukrainska parlamentet i Kiev.

Frågan om att upplösa det ukrainska kommunistpartiet, som har starka band med Ryssland, har stötts och blötts sedan maj månad, då den ukrainske kommunistledaren Petro Symonenko sade sig vilja dra tillbaka Ukrainas trupper i östra Ukraina. Onsdagen den 23 juli förkunnade så det ukrainska parlamentets talman, Oleksandr Turchinov: ”Vi behöver bara stå ut med detta parti en dag till.”

Beslutet tycks inte ha framkallat några fördömanden från EU-topparna i Bryssel, Obama-administrationen i USA eller UD i Stockholm. De mig veterligt enda som reagerat är det ryska kommunistpartiet samt enstaka vänstergrupper i Europaparlamentet. Så mycket för västvärldens demokratiska engagemang. Mer här:

http://www.themoscowtimes.com/news/article/communist-party-ousted-from-ukraine-parliament/503966.html

Communist-party-soviet Det ukrainska kommunistpartiet har kastats ut ur parlamentet i Kiev.

Det i högsta potens odemokratiska beslutet att kasta ut ett folkvalt parti från parlamentet i Kiev ger Ukrainas dilemma i ett nötskal. Ukraina är ett djupt splittrat land med starka proryska stämningar i öster och lika starka nationalistiska och provästliga tendenser i väster. Ukraina är i själva verket två länder med till synes helt oöverbryggbara motsättningar.

Václav Klaus skall ha allt beröm för att han i sin text klargör detta på ett pedagogiskt sätt. Han konstaterar sammanfattningsvis:

Staten Ukraina är i dag en sorglig följd av Stalins försök att blanda upp nationer och gränsområden, upplösa nationella historiska band och skapa en ny Sovjetmänniska genom att förvandla ursprungliga nationer till blott etniska rester och historiska ruiner.

Klaus menar att vad som saknas i ”kakofonin av kommentarer och uttalanden” om den aktuella situationen i Ukraina är ”Ukrainas uppenbara politiska, ekonomiska och sociala misslyckande som en självständig stat”. Ukraina som vi känner det i dag, fastslår Klaus, har ingen historisk tradition av att vara en stat. Under det moderna Ukrainas drygt tjugoåriga historia har dess ledare misslyckats skapa en stat som kan accepteras av flertalet invånare. Landet blev till genom Sovjetunionens upplösning och frigörandet av artificiella sovjetrepubliker.

Den huvudsakligen passiva befolkningens Moskva-fientliga inställning förstorades av Michail Gorbatjovs perestroika och dess katastrofala resultat. Den lokala sovjetnomenklaturan fruktade även Gorbatjovs efterträdares, Boris Jeltsin, politik som syftade till att krossa det gamla kommunistiska systemet. Som det nu blev kom dock det postsovjetiska Ukraina att styras som ett slags sovjetisk B-stat av en sovjetrysk partielit från landets östra delar.

gorbatjovputin683 Gammal rysk ledare möter ny: Michail Gorbatjov och Vladimir Putin.

På papperet har Ukraina, som under sovjettiden gick under benämningen ”Sovjets kornbod”, enorma möjligheter. Ungefär lika stort som Frankrike och med 52 miljoner människor förfogar landet över en industriell bas i Donbas-regionen, den största agrikulturella potentialen på den europeiska kontinenten, närhet till Centraleuropa samt de viktigaste hamnarna till Svarta havet.

Alla problem gör dock att dessa fördelar inte kan utnyttjas. Ukraina är och tycks förbli en splittrad statsbildning med russificerade områden i öst och syd – med en trehundraårig tradition av nära band med Ryssland – samt ukrainsk-nationalistiska, provästliga områden i väst och norr i form av det forna polska Galicien och det subkarpatiska Rutenien, som Stalin annekterade efter Andra världskrigets slut.

Innan Sovjet havererade 1991 hade det inte funnits något oberoende Ukraina med undantag för den så kallade Staten Ukraina, som existerade endast 1918 under Ryska inbördeskriget med den ”vite” generalen Pavlo Skoropadskyj som ledare (hetman). En annan känd ukrainsk nationalist under första delen av 1900-talet hette Symon Petljura, vilken ledde styrkor mot först tyskar och sedan ryska bolsjeviker.

Om detta turbulenta skede i den rysk-ukrainska historien kan man läsa via denna länk:

http://www.masterandmargarita.eu/en/09context/witten.html

skoropadsky General Pavlo Skoropadskyj kämpade på den vita sidan under Ryska inbördeskriget och ett ledde för en kort tid 1918 den så kallade Staten Ukraina.

Den ukrainska nationalismen vid denna tid var emellertid svårt anfrätt av blodiga pogromer, då ukrainska nationalister deltog i den vita sidans mördande av åtminstone 100 000 judar. Under Andra världskriget framstod Stefan Bandera som den ledande ukrainske nationalisten. Ett stort antal av hans anhängare såväl som han själv samarbetade dock tidvis nära med de tyska nazisterna och medverkade exempelvis vid judemassakern i Babi Jar utanför Kiev. Såväl Europaparlamentet som Ryssland och Polen har karaktäriserat Bandera som en nazikollaboratör som deltog i judemassakrer.

Att det finns starka historiska band mellan Ryssland och Ukraina demonstreras av den grundmurade ställning som den ortodoxa kristendomen har i Ukraina, samt de kosacker vilka bekämpade polacker och turkar och förde Ukraina in under Tsarrysslands överhöghet. Det faktum att Ukraina senare blev en del av Sovjetunionen skapade starka, mänskliga, sociala, ekonomiska och politiska band som inte dryga tjugo år av modern självständighet har lyckats ersätta.

Den Orangea revolutionen 2004 och Maidan-revolten 2014, ledande till avsättandet av Ukrainas laglige president Viktor Janukovytj, byggde helt och hållet på antiryska sentiment framsprungna ur de svaga västliga delarna av Ukraina. Václav Klaus menar att denna otillräckliga maktbas för den nuvarande ukrainska regeringen, och det faktum att den bygger på en extrem västorientering,  måste alienera de proryska och starkare östliga lansdelarna och därmed cementera det moderna Ukrainas splittring. Ukraina är helt enkelt en ekvation som inte går ihop.

ukraine-riots-38 Så kallade ukrainska nationalister – i verkligheten fascister och nazister – i aktion på Maidantorget,

Den ryska folkdelen i Ukraina är av historiska och emotionella skäl oförmögen att dela västra Ukrainas nationalistiska och västinriktade ambitioner. Dessa människor ser inte sovjettiden som en ockupation utan anser sig  tillhörande segrarsidan i Andra världskriget. Inte heller vill de gå miste om den bättre ekonomi och större ordning som faktiskt följer med de traditionella banden med Ryssland. De ser också Banderas sentida sympatisörer som förrädare och fascister.

Václav Klaus anser att det postsovjetiska Ukraina dragits med identitetsproblem från dag 1. Han anklagar västvärlden för att inte ha dragit lärdomar av historien:

Till denna dag har de inte lärt någonting från det faktum att de upprepade försöken att ”exportera demokrati” har misslyckats och att så mycket som två decenniers stöd till Bosnien-Hercegovina, som skapades artificiellt efter Jugoslaviens upplösning, inte har burit någon frukt. För att inte tala om den Arabiska våren.

Vad som skiljer Ukraina från andra före detta kommunistländer inom Sovjetunionens magnetfält är att Ukraina inte lyckats genomföra en omvandling som ens avlägset kan kallas framgångsrik. Parlamentet fungerar dåligt eller inte alls, något som exempelvis framgått av TV-sekvenser som visar parlamentariker inbegripna i fullskaliga slagsmål. Jusjenkos omtalade Orangea revolution upplöstes i ett intet där ekonomin togs över av oligarkiska klaner, något som lett till stagnation, hög arbetslöshet och fortsatt beroende av Ryssland.

Klaus menar att vid en jämförelse med Ukraina har Vitryssland, hur mycket man än må ogilla den KGB-bossliknande Aleksandr Lukasjenkos styre, lyckats avsevärt bättre ekonomiskt med 50 procents högre BNP per capita än Ukraina. Inte heller har de kroniska konflikterna mellan Ukrainas ledande politiker Viktor Jusjenko, Julia Tymosjenko och Viktor Janukovytj gjort saken bättre, lika litet som det faktum att dessa primadonnor skott sig något oerhört på politiken.

20140716_inq_ukraine14-a Förödelse efter ett ukrainskt bombangrepp mot civila områden i östra Ukraina. 11 civilpersoner skall ha dött vid detta tillfälle.

Slutligen varnar Václav Klaus för den rutinmässiga demonisering som den ryske ledaren Vladimir Putin utsätts för i omvärlden:

Vi är inga passionerade förespråkare för Ryssland och dess ledare och vi vet att det vore naivt och absurt att vara idealistisk beträffande Rysslands långsiktiga intressen, men vi instämmer i de ord som nyligen yttrades av Henry Kissinger som sade att ”demoniseringen av Vladimir Putin inte är en politik, det är ett alibi för avsaknaden av en”. Detta är exakt vad som händer i USA och Västeuropa.

Vad Kissinger har att säga om Ukraina-frågan och en tänkbar lösning framgår av hans mycket omtalade artikel i Washington Post den 5 mars:

http://www.washingtonpost.com/opinions/henry-kissinger-to-settle-the-ukraine-crisis-start-at-the-end/2014/03/05/46dad868-a496-11e3-8466-d34c451760b9_story.html

Three Crucial Questions for the President of Pakistan, Pervez Musharraf Henry Kissinger varnar för demoniseringen av Putin.

Det är Klaus samlade bedömning att missbruket av utvecklingen i Ukraina i syfte att påskynda Europas enande, och det försvagande av demokratin i Europa detta leder till, måste upphöra. Eljest väntar en radikalisering av politiken och en oundviklig konfrontation mellan Öst och Väst, mellan EU-blocket/USA och ett Ryssland som under Putin blir allt självsäkrare. Det är en utveckling som egentligen ingen, allra minst Sverige med dess geografiska närhet till arvfienden på andra sidan Östersjön, är betjänt av.