Döden…och Dropkick Murphys

Bengt Ekerot som Döden och Max von Sydow som riddaren i Bergmans ”Det sjunde inseglet”.

http://www.youtube.com/watch?v=zwgjM-teND8

När man blivit så pass gammal som jag händer det då och då att man tänker på döden. Ty vem vet när den kommer?

Förr i tiden, innan läkarvetenskapen och välfärdssamhället stävjat många av de gamla dödsorsakerna, var döden en naturlig del av livet. Att se döda personer i sin omgivning oavsett ålder var ingen större sak för någon i det gamla bondesamhället. För många kom säkert döden också som en befriare undan tidens vedermödor.

I dag är döden inte något vi gärna talar om. Vi meddelar vår omgivning att vi skall gå på eller har varit på begravning, men exakt vad vi känner inför företeelsen döden är inte något vanligt samtalsämne. Själv hade jag hunnit bli 44 år när jag första gången såg en död person, vilken var min mamma. Sedan har jag sett min pappa och min hustru, men that´s it.

Jag kan inte säga att jag fruktar döden, eftersom jag är övertygad om att mitt andliga jag kommer att leva vidare i en annan tillvaro där jag får träffa min hustru, mina föräldrar och andra som gått före mig. Osäkerhet kan jag dock känna, och jag har definitivt ingen brådska iväg. Döden kan lämpligen ses som en födelse fast tvärtom. Mina barn och en del vänner skulle heller inte bli glada om jag gick bort, och jag tycker nog att jag har en hel del kvar att uträtta i den här tillvaron.

I det förflutna har jag dock, det erkänner jag gärna, upplevt mörkare stunder. Då jag erinrat mig versraden ”Ja, den kommer till slut, bleka dödens minut” (Birger Sjöberg) och önskat att denna skulle anlända förr snarare än senare. Har till och med övervägt att ordna saken själv när det varit som mörkast.

 Dropkick Murphys.

I den irländska kulturen finns traditionen att anordna så kallade vakor, wakes, då den döde/a ligger på lit de parade i öppen kista. I anslutning härtill kan det ätas, drickas och dansas av hjärtans lust: på så sätt blir döden avdramatiserad och ritualerna som föregår begravningen snarare lustbetonade än mörka och tunga. Tilltalande, tycker jag!

Det Boston-baserade Celtic punk-bandet Dropkick Murphys, bildat 1996, har för sin del gjort låten ”Going Out in Style” på nämnda tema…kanske inte en så dum idé? Klicka på länken överst får ni höra. Och god natt på er!

You´re My Only One

 James Taylor.

Varsågoda – ”You´re My Only One” med den amerikanske sångaren James Taylor, född i Boston 1948. Som jag tidigare några gånger låtit er stifta bekantskap med.

”You´re My Only One” är en riktigt upplyftande sång som det är en glädje att lyssna till – och erbjuda er, kära läsare! Jag vet inte vem Taylor menar är hans ”enda”, men för mig står det helt klart att det är Gud det är fråga om. Den Gud jag mötte första gången på allvar i bön för vid pass 40 år sedan.

Den Gud som varit med mig i glädje, sorg, medgång, motgång och prövningar av skilda slag genom alla år sedan dess. Gud är utan tvivel mitt livs kärlekshistoria. Alla andra typer av kärlek jag upplevt – till människor, till djur, till platser, till länder, till intressen och passioner av olika slag – är avspeglingar av denna kärlek till Gud och framförallt från Gud till min person.

Gud känner mig mycket bättre än jag själv gör, och till Honom/Henne kan jag vända mig i livets alla situationer med förtroenden och frågor. Jag får alltid svar förr eller senare, om än inte alltid dem jag kanske vill ha. Vilket inte alltid är så lätt att acceptera. Att få en plötslig insikt i hur mycket Gud verkligen bryr sig om mig, som har så många beklagliga  fel och brister, är ingenting mindre än en revolutionerande upplevelse. Jag förstår med ens verkligheten bakom talesättet: ”Om Gud är med oss, vem kan då vara emot oss?”

Striderna för Gud vinns dock inte genom hat i hjärta och sinne eller genom våldsdåd utan genom så mycket kärlek, empati och ödmjukhet vi är mäktiga. Trots allt, menade Jesus, skall vi älska våra fiender och inte hugga huvudet av dem.

Tillägnas mina skyddsänglar, som skänker mig frid och ro i tider av prövning och smärta.

Längtan till Carolina

James Taylor.

http://www.youtube.com/watch?v=78O6–THTF0

James Taylor har skrivit en lång räcka fina sånger som värmt mitt hjärta genom åren sedan jag först hörde honom 1971. Ovan en länk till hans kanske mest älskade sång, ”Carolina In My Mind”, som framförs i en liveinspelning. Det får bli min godnatthälsning den här gången.

Taylor föddes i Boston, Massachusetts 1948 men växte upp i North Carolina, där hans far hade en hög ställning vid universitetet. Han fick skivkontrakt med Beatles-bolaget Apple 1969 och blev känd för en större publik i början på 1970-talet. Några av hans mest uppskattade sånger i övrigt är ”Fire and Rain”, ”Another Lullaby” och ”Sweet Baby James”.

Under sin tid i New York blev han beroende av heroin men räddades av fadern. Hans popularitet har hållit sig genom åren, och när tioårsminnet av terrorattacken mot World Trade Center högtidlighölls på Ground Zero 2011 fick han och Paul Simon förtroendet att sjunga för de närvarande och inför hela världens TV-tittare. Han framförde då ”Another Lullaby” (Close Your Eyes) som är speciell för mig; här tillsammans med Joni Mitchell:

http://www.youtube.com/watch?v=DpMfdob55W0

Har svårt att tänka mig bättre godnattmusik än detta!

Tillägnas min käre gamle vän Benny H. V. Andersson, en framgångsrik konstnär som är bosatt i New Jersey nära New York och upplevde 9/11 på nära håll.

Och nu litet musik: James Taylor och en sång

James Taylor – still going strong.

Söndagen den 11 september hedrades, som jag tidigare berättat om, offren för terrorattackerna mot USA 11/9 2001 med en samling på Ground Zero i New York, platsen för de raserade tvillingtornen.

Två artister förgyllde högtiden. Den ena var Paul Simon, som inte behöver någon närmare presentation. Han framförde sin tidiga hitlåt ”The Sound of Silence”. Den andra artisten var James Taylor som sjöng och spelade sin finstämda ”You Can Close Your Eyes”.

Det är  James Taylor och mitt förhållande till honom jag tänkte skriva några anspråkslösa rader om nu. Född i Boston, Massachusetts 1948 är han några år äldre än jag. Jag hörde ovan nämnda ”You Can Close Your Eyes”” på logementet när jag gjorde min värnplikt i Boden 1971-72, och sedan dess har den stannat kvar i mitt sinne. Eller kanske snarare i mitt hjärta.

Den var en av de låtar som fanns med på ett band som snurrade för jämnan tills man nästan kunde alla låtar utantill.  Det var minst av allt konstigt att denna underbart vackra och litet sorgesamma – bitterljuva är kanske det rätta ordet – sång skulle göra intryck på den ännu inte 20-årige, känslige rekryten med hemlängtan och en plågsamt olycklig kärlek att smälta:

Sången är från LPn Mud Slide Slim and the Blue Horizon. Här följer en inspelning med Taylor och dåvarande hustrun Carly Simon 1977:

http://www.youtube.com/watch?v=E_D0i7UC9UY

James Taylor har gjort många andra bra låtar såsom ”Sweet Baby James” och ”Carolina in My Mind”, men det är ”You Can Close Your Eyes” som gjort störst intryck på mig. Han har samarbetat en hel del med Carole King och har bland annat sjungit in hennes ”You´ve Got a friend” tillsammans med henne.

Enligt min mening förtjänar Taylor en större publik i Sverige än vad som blivit fallet!