Svensk diskushistoria: från Ruth Svedberg till Daniel Ståhl

Det var ingen ände på glädjen sedan Daniel Ståhl och Simon Pettersson vunnit dubbelt i Tokyo-OS.

Som bekant blev det dubbelt svenskt i topp i diskuskastning i Tokyo-OS: ett väntat guld till Daniel Ståhl, 28, på 68,90 och ett inte fullt lika väntat silver till Simon Pettersson, 27, på 67,39. Daniel hade tidigare vunnit i VM i Doha 2019. Det var första gången på 73 år som Sverige vann fler än en medalj i en och samma friidrottsgren (se fotnot). https://www.svt.se/sport/friidrott/daniel-stahl-os-diskus-tokyo

Diskus är eljest av tradition knappast någon svensk paradgren inom friidrotten, vilket inte hindrar att det blivit en och annan medalj vid olika mästerskap. Det största namnet innan Daniel Ståhl dök upp för några år sedan var Richard ”Ricky” Bruch (1946-2011), Sveriges troligen mest skandalomsusade idrottsutövare någonsin. Han erkände att han dopat sig systematiskt under många år, något som inte var förbjudet i slutet av 1960-talet då han började med det.

Bruch tog brons vid OS i München 1972 med ett kast på 63,40 samt silver vid EM i Aten 1969 på 61,08. Han knep även en bronspeng i kula vid inomhus-EM i Sofia 1971. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ricky_Bruch

Om man inte räknar gång till friidrotten var Bruchs brons i München Sveriges första olympiska friidrottsmedalj på 20 år. Bruch körde med den mindre lyckosamma taktiken att bygga upp förväntningarna något enormt inför de stora mästerskapen: han skroderade om att han skulle ta guld och kasta 70 meter och liknande. Följden blev att han bröt samman när det inte gick som han tänkt sig.

Ricky Bruch kastade som längst 71,26 i en tävling 1984. Det stod sig som svenskt rekord tills Daniel Ståhl slog det vid en tävling i Bottnaryd 2019 där resultatet blev 71,86. På meritlistan står även ett europarekord på 68,06 och ett tangerat världsrekord på 68,40; det senare delades med amerikanen Jay Silvester.

Bruch blev även förste svensk över 20 meter i kula – bästa kulnoteringen var 20,38. Han ägnade sig då andan föll på åt udda kastsporter som stövelkast – där han 1976 nådde det inofficiella världsrekordet 44,51 – och kast med liten parabol (!).

Harald Andersson – europamästare och världsrekordhållare.

Det fanns bemärkta svenska diskuskastare också före den spektakuläre Ricky Bruchs tid. Vår förste manlige utövare av världsformat var Harald Andersson (1907-85), som var född i Stamford i USA av svenska föräldrar och kom till Sverige och Smedjebacken vid tre års ålder. Andersson blev förste svensk över 50 meter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harald_Andersson_(idrottare)

Främsta mästerskapsmeriten var ett EM-guld i Turin 1934 på 50,38. Samma år slog han världsrekord med ett kast på 52,42 i Oslo, då han slog amerikanen Paul Jessups gamla rekord.. Framgångarna 1934 ledde till att Andersson belönades med Svenska Dagbladets bragdmedalj. Som längst nådde Harald Andersson 53,02, ett resultat som stod sig som svenskt rekord till 1954 då det överträffades av Roland Nilsson med 54,54. Andersson framstod som ett stort OS-hopp inför spelen i Berlin 1936 men led av sviterna efter en böld i kasthanden och kunde inte prestera på normal nivå.

Andersson ägnade sig även med viss framgång åt tyngdlyftning, boxning och bandy. Han anställdes som polis i Falun 1933 efter att tidigare ha varit verksam som chaufför och verkstadsarbetare.

Samtida med Harald Andersson var Gunnar ”Kinna-Bergh” Bergh (1909-86), som efter att ha hållit på med boxning slog igenom som diskuskastare och kulstötare 1935. Bergh var i likhet med Andersson yrkesverksam som polis. Han slog ett antal svenska rekord och tog ett antal svenska mästerskap i såväl diskus som kula. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnar_Bergh

Berghs bästa resultat var 51,72 i diskus och 15,83 i kula, båda uppnådda OS-året 1936. Vid Berlin-OS 1936 blev det ingen större succé, men 1938 blev det brons vid EM i Paris med 48,72. 

Det bör sägas att vid den tid Harald Andersson och hans samtida var aktiva bestod underlaget i kastgrenarna av samma underlag som löparbanorna, det vill säga kolstybb. De aktiva bar därför spikskor för att få bättre fäste, vilket ledde till att kastringarna snart revs upp. Något årtionde senare kom slipad cement att användas som underlag, vilket gav de aktiva helt andra förutsättningar att få ordentligt fäste i ringen.

Vår främste diskuskastare närmast innan Ricky Bruch gjorde sitt intåg med buller och bång var stockholmaren Lars Haglund, född 1940. Han innehade det svenska rekordet åren 1962 (55,12) till 1968 (59,95); sistnämnda år slogs rekordet av Ricky Bruch. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Haglund

Haglund tog inga medaljer i de officiella stora mästerskapen men vann 1965 diskusen vid Universiaden (”studentolympiaden”), som detta år hölls i Budapest. Haglund nådde här 57,86. Hans personbästa skrevs till 62,86. https://en.wikipedia.org/wiki/Athletics_at_the_1965_Summer_Universiade

Ruth Svedberg tog brons i OS i Amsterdam 1928.

Listan över framgångsrika svenska diskuskastare blir inte komplett om vi inte inkluderar Ruth Svedberg (1903-2002). Svedberg räknas som en av den svenska friidrottens verkliga pionjärer. Hon var född i Gällivare men flyttade sedan till Göteborg, där hon var med och grundade Kvinnliga IK Sport. Förutom friidrott spelade hon även i klubbens handbollslag. Efter den aktiva tiden blev hon tränare och ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ruth_Svedberg

Ruth Svedbergs största mästerskapsmerit var en bronsmedalj i diskus i OS i Amsterdam 1928, de första olympiska spel där kvinnor tilläts deltaga. Resultatet blev 35,92. Hon tävlade desslikes i 100 meter samt stafettlöpning. Vid den IIIe så kallade damolympiaden i Prag 1930 blev Ruth trea i trekamp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Internationella_kvinnospelen_1930

Ruth Svedberg hade många strängar på sin idrottsliga lyra. Förutom i diskus tävlade hon i olika löpgrenar, spjut, längdhopp och slungboll. I en comeback vid 46 års ålder tog hon hem SM-guldet i diskus 1949. Hon vann ett mycket stort antal mästerskaptecken och har fler medaljer än någon annan svensk friidrottskvinna.

Fotnot: Som nämnts ovan var Daniel Ståhls och Simon Petterssons dubbelseger i Tokyo första gången på 73 år som svenskar tagit fler än en OS- medalj i samma friidrottsgren. Vid London-OS 1948 vann den svenska trion Thore Sjöstrand, Erik Elmsäter och Göte Hagström till och med en trippelseger i 3000 m hinder. På 1500 m tog Henry Eriksson guld och Lennart Strand silver.

Ju större de är, desto tyngre faller de…

 

 Den fallna björken utsträckt över gångvägen. Vårt hus i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Ju större de är, desto tyngre faller de.

Tror att talesättet kommer från boxningen, men det skulle också kunna gälla björkbjässen som blåste omkull utanför vårt hus nyligen (osäker på när, men det blåste kraftigt i går, i natt samt nu på morgonen). Tråkigt, jag gillar björkar och inte minst praktfulla exemplar som detta.

Tur i oturen var att det stora trädet inte rammade vårt hus utan föll i motsatt riktning.

 Onekligen en rejäl rotvälta. Foto: Tommy Hansson

Majorov i all ära – omöjligt överträffa Salchow och Grafström

Jag har nyss sett det nya svenska konståkningshoppet Alexander Majorov – veterligt ej släkt med de på sin tid kända sovjetiska hockeybröderna Boris och Jevgenij med samma efternamn – från Luleå ramla i herrarnas konståkning i OS i Sotji. Låt oss hoppas unge Majorov kommer igen. Han får i vilket fall som helst svårt att överträffa våra giganter på området: Ulrich Salchow och Gillis Grafström.

Ulrich Salchows namn lever vidare i konståkningsvärlden genom det efter honom uppkallade hoppet salchow. Han föddes av två danska föräldrar i Köpenhamn 1877 och avled i Stockholm 1949. Salchow, som tillhörde den 1891 bildade Allmänna Idrottsklubben i Solna (AIK), plockade hem tidernas första OS-guld i manlig konståkning vid spelen i London 1908.

 Ulrich Salchow: ett OS-guld, tio VM-guld, nio EM-guld.

Under de påföljande OS-åren fick han aldrig tillfälle att försvara guldet, eftersom arrangörerna av Stockholms-OS 1912 valde bort konståkning och de planerade spelen i Berlin 1916 frös inne på grund av Första världskriget. I Antwerpen 1920 var konståkningen tillbaka, men då var Salchow 42 år och hade passerat krönet i sin lysande karriär. När han skulle utföra en salchow föll han och var borta ur medaljdiskussionen.

Ulrich Salchow blev världsmästare ej färre än tio gånger – 1901-05 samt 1907-11. Därmed är han, tillsammans med det norska fenomenet Sonia Henie, tidernas mesta VM-segrare i konståkning. Han vann dessutom EM nio gånger. Efter den aktiva banan beklädde Ulrich Salchow en rad styrelseposter inom konståkningsvärlden men var även ledamot i Riksidrottsförbundets (RF) överstyrelse samt hade uppdrag inom boxningen och cykelsporten.

Som tidernas främste svenske konståkare på skridsko måste ändock Gillis Grafström (1893-1938) rankas. Han var huvudstadsbo, representerande Stockholms ASK, men bodde en tid på Kurön som tillhör Adelsö i Tyresö kommun och tränade då på Mälarens is. Grafström är den ende manlige konståkare som vunnit tre olympiska spel: i Antwerpen 1920, Chamonix 1924 (de första renodlade vinterolympiska spelen) samt Sankt Moritz 1928. I Lake Placid 1932 tog han silver efter att ha krockat med en fotograf!

Gillis Grafström anses vara tidernas kanske bäste manlige åkare i det obligatoriska programmet – han förmådde göra åttor, blommor och andra isfigurer på ett utomordentligt konstfullt sätt. Han hade dock ytterligt delikata nerver och fick flera gånger övertalas att ställa upp i de stora mästerskapen. När han vann OS-guld i Sankt Moritz 1928 hade han inte tävlat på fyra år. Någon kritik tålde han inte.

Gillis Grafström: tre OS-guld, tre VM-guld.

Den klassiske sportjournalisten Sven Lindhagen (1896-1969), i många år verksam vid Idrottsbladet samt som speaker vid friidrottstävlingar på Stockholms stadion, har i sin bok Guldmedaljörer (1958) beskrivit Grafström på följande sätt:

Det utmärkande för Grafströms skridskotänkande var att han ville göra åkningen till en skön konst – han ville absolut inte som nutidens främsta ekvilibrister ”göra konster.” Han avskydde allt vad tricks och publikfriande nummer hette. Musiken, åkningen, dräkten smälte hos honom ihop till en symfoni.

 Legendariske sportjournalisten och författaren Sven Lindhagen.

Förutom de tre OS-gulden vann han VM åren 1922, 1924 och 1929. Efter den sistnämnda bedriften fick han dela det årets Svenska Dagbladets bragdmedalj med skidåkaren Sven Utterström, vilken svarat för Sveriges första femmilsseger i norska Holmenkollen. Sedan han slutat som aktiv tränade han bland annat Sonia Henie.

Gillis Grafström var utbildad arkitekt efter examen i Berlin 1918 och kompletterade med studier vid KTH i Stockholm. I början av 1920-talet var han verksam som inredningsarkitekt i London men flyttade sedan till Berlin-stadsdelen Potsdam, där han levde från och med 1925 till sin död i hjärtmuskelinflammation eller blodförgiftning – uppgifterna varierar – den 14 april 1938.

Ett par månader före sin död hade han den 9 februari 1938 äktat änkefrun Cécile Oppenheim (1898-1995), som var sonsondotter till den tysk-judiske tonsättaren Felix Mendelssohn-Bartholdy (1809-47).

 Grafström var svensk idrotts störste konstnär.

Gillis Grafström har beskrivits som en komplex natur och som svensk idrotts störste konstnär någonsin. Han var en skicklig gymnast men ägnade sig inte åt akrobatik under åkningen, som han ville skulle vara så estetiskt tilltalande som möjligt. Till sin personlighet var han skygg och släppte ingen in på livet.

”Hans like har vi aldrig fått”, avslutar Svenska Dagbladets förre sportchef Martin Lehman sitt porträtt av Grafström i Bragdernas bok: Svenska Dagbladets guldmedaljörer genom tiderna (1984). Grafström fick slutligen en gata i Potsdam uppkallad efter sig: Gillis-Grafström-Strasse.

På tal om Sotji kan jag inte låta bli att återge följande lilla historia:

Galten hade varit ute på galej och tillfrågades av sina griskompisar:
   – Nå, hur var det – fanns det några snygga brudar?
   Svaret blev, något resignerat:
   – Nej, det var So-tji.

Följ lord Byrons exempel, Greider!

Den högstämde poeten lord Byron – boxare, cricketspelare, simmare.

Nedan skriver jag om hur sosseredaktören och poeten Göran Greider hotat Avpixlat-krönikören och sverigedemokraten Mrutyuanjai Mishra, med indisk bakgrund, med stryk på en uteservering i Almedalen. Den finkänslige Greider kanske tar efter den store engelske poeten lord Byron, som var en hyggligt bra nävkämpe i yngre dagar, vad vet jag.

Lord Byron (1788-1824), som föddes som George Gordon Byron, hade även annat på sin lyra som borde kunna inspirera chefredaktören och litteratören Greider. Det enda lorden (han var baronet) excellerade i under sina studieår var boxning och cricket, men eftersom proletaristen Greider nog aldrig lär bli någon större utövare av denna brittiska snobbsport föreslår jag att han tar efter Byron i dennes egenskap av skicklig simmare.

Den 3 maj 1810 sam nämligen Byron över Hellesponten, sundet som förenar Egeiska havet med Marmarasjön. Sundet i fråga anses även vara en skiljelinje mellan Europa och Asien. Den hyperromantiske och bördsstolte engelske ädlingen utförde sin idrottsbragd för att hylla den antika kärlekssagan om Leander och Hero. I någon mån ville han kanske även visa att en person med lytet klumpfot, som Byron hade, kunde vara duktig idrottsman.

Modernt Hellesponten-sim.

Så nu väntar jag på att Göran Greider skall kasta sig i Östersjöns bölja i Visby hamn och simma över till fastlandet. I den mån han behöver simma, i Greiders fall räcker det kanske med att flyta med strömmen. Han kanske kan göra det som en hyllning till Mona Sahlins hjältemodiga manifestation i Visby, där hon och några andra rödsocialister vände ryggarna mot Svenskarnas parti och därmed så gott som kvävde den konkurrerande bruna socialismen i dess linda.

Om han tycker det är för långt till fastlandet kanske Greider kan nöja sig med en simtur till Fårö som en hyllning till Olof Palme.

Vilket får han naturligtvis bestämma efter eget skön. Kanske nöjer han sig med att vada ut några meter i Orsasjöns vatten.

Ännu fler scener jag skulle vilja se…

Jag har i ett par tidigare inlägg redogjort för scener ur filmer och TV-serier jag skulle vilja se. Alltså händelseförlopp som går på tvärs mot vad vi vanligen brukar undfägnas med. Här kommer några nya förslag. Håll till godo!

SCEN I

Ett betydelsefullt vittne ringer upp polisstationen och ber att få tala med den ansvarige detektiven/polismannen. Följande dialog utspelar sig:
– Jag kände att jag måste tala med er. Det är kanske ingenting, men jag har sett något som verkar helt omöjligt…ändå verkar det stämma. Men jag vill helst inte tala om det på telefonen.
– Kan ni komma ner hit till stationen och berätta vad ni vet? Det kan ha avgörande betydelse för det här mordfallet.
– Ja, då gör jag det. Jag är där inom en kvart. Men som sagt, vänta er inte för mycket.
Enligt gängse dramaturgi kommer nu det olycksaliga  vittnet på väg till polisstationen att råka ut för en hemsk ”olycka”, vilket senare visar sig vara ett mord. Mördaren vågar inte ta risken att bli avslöjad.
Dock sker så icke i det scenario jag skulle vilja se. I stället kommer vittnet lyckligt och väl fram till polisstationen, berättar sin historia och sätter dit mördaren. Som uppenbarligen inte var riktigt på bettet i det här fallet.

SCEN II

Den förälskade mannen bjuder ut föremålet för sin kärlek på ett idrottsevenemang, kanske en baseballmatch. Han har i förväg gjort upp med arrangörerna om att de skall offenliggöra hans romantiska frieri på den stora elektroniska anslagstavlan.
Så hörs det ur högtalarna:
– Med oss på arenan finns en djupt förälskad man. Han har bett oss visa följande meddelande på anslagstavlan…
Ett sus går genom publiken. På tavlan står:
– Kitty, jag älskar dig. Vill du gifta dig med mig? Puss och kram från Danny.
I stället för att hoppa upp och slå armarna om Danny, givetvis till publikums ljudliga bifall, och acceptera frieriet reagerar Kitty på ett helt annat sätt. Hon skriker upprört:
– Det var det värsta, ditt djävla as! Trodde du jag skulle smälta direkt och vilja dela ditt miserabla liv? No way – du kan dra åt helvete! Jag skall fan anmäla dig för trakasserier…
Varpå den väna Kitty ger Danny en rejäl smocka och rusar därifrån. Från publiken pinsam tystnad.

SCEN III

Ännu en scen med idrottsanknytning.
Den begåvade boxaren har länge gått skadad, något som hindrat honom från en titelmatch mot skitstöveln som innehar världsmästartiteln.
Äntligen börjar dock skadorna läkas, vårt boxarlöfte kommer i allt bättre form, och hans manager lyckas efter sju sorger och åtta bedrövelser ordna en titelfight. Vid invägningen lovar den arrogante mästaren att han skall göra processen kort med utmanaren.
– Inte ens hans mamma kommer att känna igen hans miserabla nylle när jag är klar med honom, säger mästaren. De omkringstående buar.
Allas sympatier, givetvis också tittarnas, är nu på utmanarens sida. Alla gillar en underdog. Och givetvis kommer han att vinna och plocka hem mästarbältet efter en hård holmgång i ringen. Den här gången blir det emellertid litet annorlunda.
Ty vår begåvade och sympatiske utmanare bultas sönder och samman, och hans ansikte ser ut som en blodig massa när mästaren är klar med sitt verk. I tredje ronden slås han ut genom repen, slår bakhuvudet i en stol vid ringside och får tillbringa det närmaste halvåret i koma på sjukhus.
Så kan det gå när Hollywood-schablonerna ställs på ända.

SCEN IV

En film med handling om aborter.
Ett gäng högljudda abortvänner demonstrerar utanför ett kristet center som gjort sig känt för att häftigt motsätta sig kvinnans så kallade rätt att abortera mänskligt liv. Vanligen framställs abortvänner i amerikanska filmer och serier som goda och humana, under det att abortmotståndare nästan undantagslöst avkonterfejas som fanatiska fundamentalister med Bibeln i högsta hugg.
I den av mig tänkta handlingen går det något annorlunda till. Här kommer föreståndaren för det kristna anti-abortcentret ut på trappan och håller ett litet tal till de församlade demonstranterna. Lugn, samlad och överygande säger föreståndaren ungefär följande:
– Ni talar om kvinnans rätt. Och jag är för kvinnans rättigheter, ja alla kvinnors rättigheter. Men tillhör rätten att utsläcka mänskligt liv dessa  oförytterliga rättigheter? Jag ställer mig tveksam till om det är så i andra fall än om kvinnans liv är hotat, vid våldtäkt och incest. Fostret eller embryot i kvinnans mage är ingen köttslamsa viljen som helst – det är något som skall bli en människa, en människa som du och jag.
Den vältalige och varmt mänsklige föreståndaren för det kristna centret fortsätter:
– Det är det mest skyddslösa av alla typer av mänskligt liv. Det är värt att skyddas och bevaras. Och om den blivande mamman av någon anledning känner att hon inte är mogen uppgiften, finns alltid möjligheten till adoption. Det finns otaliga par som inte kan få egna barn och med stor glädje och kärlek skulle ta emot ett. Nu tycker jag att ni, mina damer och herrar, går hem och tänker över detta.
Demonstranterna rörs till tårar av talet och går mycket riktigt hem. Innan dess har de dock hyllat föreståndaren med en kraftig applåd. De plakat som medförts slängs i en närbelägen sopcontainer.
Har ni någonsin sett en sådan scen i en film- eller TV-produktion? Nej, trodde inte det heller.

SCEN V

En hög militär står i en militärdomstol åtalad för grov mobbning av en homosexuell underlydande. Åklagaren håller ett övertygande tal inför juryn.
– Det är bevisat bortom allt rimligt tvivel att general Hogan på ett osedvanligt grymt och sadistiskt sätt i flera års tid trakasserat löjtnant Carmichael. Genom grova förolämpningar, där ”bögdjävel” tillhör de mildaste epiteten, diskriminering och vid upprepade tillfällen fysisk misshandel. Allt på grund av löjtnantens sexuella läggning.
Nu kan general Hogan inte hålla sig längre utan utropar med gråten i halsen:
–    Allt det där är lögn, jag är helt oskyldig. Jag har aldrig haft något emot löjtnanten, vare sig han är bög eller inte…ni måste tro mig, någon har satt dit mig!
Den kvinnliga åklagaren ler sardoniskt sedan domaren skarpt tillhållit generalen att hålla tyst. Hon gör sig beredd att gå vidare i sin talan men hinner inte längre. In genom dörren stormar en uniformerad budbärare, hastar fram med en skrivelse till domaren som efter en kort genomläsning av papperet säger:
– Det här målet ogillas. Rätten upplöses. Den tilltalade kan gå härifrån som en fri man – jag håller nämligen i min hand ett dokument som klart och tydligt visar att löjtnant Carmichael ljugit hela tiden, förfalskat bevis och gjort allt för att sätta dit generalen. Löjtnant, ni kommer nu att ställas till svars för era brottsliga gärningar, och må Gud ha misskund med er själ – jag har det inte.
En Hollywood-scen som framställer en homosexuell i ett ofördelaktigt ljus och en hög militär som oskyldig. Något som väl aldrig tidigare skådats. Men någon gång sägs ju vara den första.