Posted tagged ‘Brasilien’

Glömda svenska fotbollshjältar (12): ”Säffle-Gunnar” sprutade in mål i Frankrike

3 augusti, 2019

Gunnar ”Säffle” Andersson anses vara en av Olympique de Marseilles bästa spelare genom tiderna.

Gunnar Andersson (1928-69) är en av Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna. Ändå är han inte särskilt känd för den fotbollsintresserade allmänheten. Det har sina förklaringar: han tillbringade merparten av sin spelarkarriär i Olympique de Marseille i Frankrike och blev aldrig uttagen i något svenskt landslag, även om han borde ha varit högst aktuell för spel i VM i Sverige 1958. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnar_Andersson_(fotbollsspelare)

Gunnar Andersson föddes i värmländska Säffle den 14 augusti 1928. Familjen flyttade sedan till Åmål i Dalsland, där Gunnar kom att spela i IFK Åmål 1943-49. Han kallades allmänt helt enkelt ”Säffle”. När storklubben IFK Göteborg fick upp ögonen för den unge talangen fick denne ekonomiska förmåner av ett slag som inte var tillåtna under amatörismens tidevarv (han lär ha fått pengar för att kunna möblera föräldrarnas lägenhet).

Detta gjorde att Gunnar Andersson efter bara tyå allsvenska matcher i Blåvitt blev avstängd i ett år för professionalism. Efter en mellanlandning i Kjöbenhavns Boldklub i Danmark hamnade Gunnar istället i den välkända franska klubben Olympique de Marseille, som han representerade 1950-58.

Gunnar Andersson med sonen Jean-Claude samt klubbdirektören och tränaren i Olympique.

Gunnar Anderssons karriär i Olympique blev osannolikt framgångsrik: 169 mål på 220 matcher talar sitt tydliga språk. Då var svensken ändå inte lagets straffskytt. Gunnar Andersson blev skyttekung i den högsta franska ligan 1952 (31 mål) och 1953 (35 mål). 1956 togs han ut för spel i Frankrikes B-landslag sedan han blivit fransk medborgare.

Efter de åtta åren i Marseille avverkade ”Säffle” korta sejourer i klubbarna Montpellier HSC 1958, FC Girondins de Bordeaux 1958-60, AS Aix-en-Provence 1960-61, CAL Oran (Algeriet) 1961-62 samt AS Gignac 1962-63. Hans liv utanför fotbollsplanen skapade ständigt skandalrubriker i den franska pressen.

1964 återvände Gunnar Andersson till Sverige och IFK Arvika för att bli spelande tränare. Var det tänkt. Gunnar var dock alltför alkoholiserad och allmänt nerkörd och kunde inte fullfölja uppdraget. Han återvände till Frankrike rejält i den så kallade utförsbacken och dog utfattig och förstörd av dryckenskap och spelberoende den 1 oktober 1969.

Sagan om Gunnar Andersson började som vi sett ovan bra men fick alltså inget lyckligt slut. 2007 visades i svensk television dokumentärfilmen Målgöraren i Marseille, och i Frankrike har det skrivits flera böcker om den förunderligt målfarlige svensken. Hans bana liknade på flera sätt Lennart ”Nacka” Skoglunds. Båda var firade stjärnor under den aktiva karriären men slutade sina dagar i misär och elände. https://www.fotbollskanalen.se/fotbollskanalen/dokumentar-fotbollssagan-utan-lyckligt-slut/

Olympique Marseilles elva säsongen 1956-57. Gunnar Andersson med bollen i mitten av främre raden.

Gunnar Andersson må vara okänd för en bredare allmänhet, men helt bortglömd är han inte. Olympique Marseilles supportrar anser fortfarande att han är en av klubbens genom tiderna största spelare och i Sverige invaldes han 2009 i Svensk fotbolls Hall of Fame som medlem # 31 med följande motivation:

”Säffles” liv och karriär sammanfaller, inte bara rent tidsmässigt, med ”Nackas” – de blev bara 41 resp. 45 år. Gunnar spelade blott två allsvenska matcher i vilka han dock dominerade på ett sätt som sällan upplevts. Fortsatte dominansen i Frankrike där det anses att Jean-Pierre Papin är den ende i Olympique Marseilles framgångsrika historia som kan konkurrera med ”Säffle”. Skyttekung i Frankrike 1952 (31 mål) och 1953 (35 mål). https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/andersson-gunnar/

Olika falla som bekant ödets lotter. Man kan dock fråga sig vad som hade hänt om inte IFK Göteborg klantat sig med det ekonomiska i samband med övergången från IFK Åmål. Säkerligen hade det i så fall inte dröjt särskilt länge innan ”Säffle-Gunnar” tagits ut för spel i landslaget och kanske kommit med i Sveriges VM-lag i Brasilien 1950. Karriären hade därefter fått en helt annat och kanske bättre inriktning?

1954 presenterade tidningen Rekord-magasinet Gunnar Andersson på ovanstående sätt.

Ytterligare ett uttryck för att den mästerlige och målfarlige centerforwarden Gunnar Andersson inte är alldeles bortglömd är att han faktiskt har en egen Facebook-sida, som kan beskådas här: https://www.facebook.com/SaffleGunnar/

2010 inrättade moderklubben IFK Åmål en minnesfond i Gunnars namn.

FN-råd pekar ut Israel som värsta kvinnoförtryckare i bisarr resolution

25 juli, 2019

Israels kvinnor är en vital del av landets militära försvar.

FNs ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) fördömde vid sitt sommarmöte i Genève i en resolution av det mer bisarra slaget Israel som det enda landet i världen som systematiskt förtrycker kvinnors rättigheter. https://unwatch.org/no-joke-un-singles-out-israel-a-worlds-only-violator-of-womens-rights-iran-saudi-arabia-yemen-among-the-voters/

Av rådets 54 medlemmar röstade 40 för resolutionen och bara två emot. Nio länder avstod från att rösta under det att tre var frånvarande. Det är minst sagt anmärkningsvärt, att bland demokratiskt tvivelaktiga länder såsom Iran, Saudiarabien, Jemen, Sudan, Angola, Ryssland, Vitryssland, Turkmenistan, Turkiet samt Pakistan även Norge och Danmark stödde resolutionen tillika med förment civiliserade nationer som exempelvis Frankrike, Irland, Nederländerna, Sydkorea och Japan.

Inte för att FN-organet ECOSOCs agerande var precis oväntat. FN som helhet är sedan lång tid tillbaka en parodi på sig själv när det gäller ensidigt ställningstagande mot den judiska staten Israel. Enligt resolutionstexten är Israel ”a major obstacle” för palestinaarabiska kvinnor ”with regard to their advancement, self-reliance and integration in the development of their society”.

Däremot säger resolutionen inte ett ord om den svåra situation kvinnor varje dag upplever under den Palestinska myndighetens styre i Judéen och Samarien (”Västbanken”) och Hamas våldsamt totalitära regim i Gaza. https://arbetet.se/2019/03/08/palestina-endast-en-av-tio-kvinnor-har-jobb/

Vidare förekommer i resolutionens text inte ett enda kritiskt ord om länder av typ Saudiarabien, Iran, Pakistan eller Demokratiska republiken Kongo, vilka alla rankas bland de tio värsta länderna när det gäller kvinnoförtryck i World Economic Forums (WEF) Gender Gap Report för 2018. https://www.jagranjosh.com/current-affairs/wefs-global-gender-gap-report-2018-iceland-tops-india-ranks-108th-1545216177-1

Människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh har dömts till 38 års fängelse och 148 piskrapp av en iransk domstol.

I mullornas Iran sitter människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh fängslad efter att ha dömts till 38 års fängelse och 148 piskrapp för ”brottet” att ha försvarat kvinnors rättigheter – bland annat  rätten att inte bära slöja – i hemlandet. I Jemen förvägras kvinnor sjukvård om inte sådan godkänts av en manlig anförvant. Men det är alltså Mellanösterns enda demokrati, Israel, som av FN pekas ut som värstingland i sammanhanget. Absurt är bara förnamnet .https://www.amnesty.se/aktuellt/over-en-miljon-manniskor-kraver-att-iran-slapper-nasrin-sotoudeh-fri/

All heder dock till USA och Kanada som röstade nej till resolutionen. Bland de länder som avstod från att rösta märktes Brasilien, Tyskland, Storbritannien och Ukraina. Omedelbart efter resolutionen om kvinnoförtryck antog ECOSOC en andra resolution som även pekade ur Israel för dess behandling av landets Palestinaaraber i allmänhet.

FNs ekonomiska och sociala råd är en paraplyorganisation under vilken ett stort antal fackförbund, kulturella och humanitära organisationer sorterar. Antal medlemsländer har fastställts till 54; dessa utses för treårsperioder enligt ett särskilt schema. Sverige ingår för närvarande inte i rådet.

Ekonomiska och sociala rådet

Glömda svenska fotbollshjältar (10): Yngve Brodd hade högre målsnitt än Zlatan

6 maj, 2019

Yngve Brodd: tolv mål på 20 A-landskamper.

Yngve Brodd kallades en gång av den legendariske sportjournalisten Lennart ”Duke” Crusner ”den av svenska experter mest undervärderade av alla stora spelare genom tiderna”. Brodd avverkade 20 A-landskamper 1952-63 med tolv mål som resultat. Det innebär att han hade högre målsnitt än Zlatan Ibrahimovic, som gjorde 62 mål på 116 landskamper: 0,60 mot 0,53. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yngve_Brodd

Rolf Yngve Brodd föddes i Seglora i Älvsborgs län (Västergötland) 1930 och avled i Göteborg 2016. Han spelade som junior i Rydals GoIF innan han som senior enrollerades i Fritsla IF i division IV 1951, där han sprutade in mål. Han värvades snart över till allsvenska Örebro SK, som han representerade 1951-53. En kuriositet är att Brodd värvades till ÖSK som bandyspelare, där han också blev allsvensk. Han gjorde i ÖSK-tröjan sju mål på 19 matcher.

Efter bara tre veckor och fem allsvenska matcher fick Yngve Brodd förtroendet att ikläda sig den blågula landslagsdressen – debuten kom i 0-0-matchen mot Nederländerna 1952. Han fick sedan en plats i det svenska representationslaget i de olympiska spelen 1952, där Sverige tog brons. Brodd gjorde från sin position som vänsterinner tre mål i OS-turneringen – två mot Norge (4-1) och ett i kvartsfinalen mot Österrike (3-1). https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1952

Sedan dröjde det inte länge innan Brodd, i likhet med ett flertal andra svenska OS-spelare, blev professionell. Till skillnad från de flesta andra svenska proffs, vilka slog upp bopålarna i Italien, hamnade emellertid Yngve Brodd i Frankrike och Toulouse FC, som han representerade 1953-56. Från Toulouse värvades Brodd till FC Sochaux-Montbéliard (1956-59) men återvände till Toulouse, där han avrundade sin proffskarriär 1962.

På sammanlagt 229 proffsmatcher i Frankrike svarade Yngve Brodd för 75 fullträffar.

Tre mål och en bronsmedalj blev det för Yngve Brodd i Helsingfors-OS 1952.

Det hade blivit många fler landskamper för Yngve Brodd om inte proffsspel utomlands under större delen av 1950-talet av Svenska fotbollförbundet betraktats nära nog landsförräderi. Proffsen sågs som svikare som sålt sin själ för pengar. Inför VM på hemmaplan 1958 togs proffsen dock till nåder med synnerligen lyckat resultat: Sverige tog silver efter 5-2 förlust mot Brasilien i finalen. Brodd blev dock inte uttagen i VM-truppen, vilket upprörde många bedömare.

När det drog ihop sig till VM i Chile 1962 blev Yngve Brodd emellertid åter aktuell i landslagströjan. Han gjorde ena målet i första kvalmatchen mot Belgien på hemmaplan 1960, som Sverige vann med 2-0. I segermatchen mot Schweiz (4-0) hemma 1961 var Brodd inte med. I returen mot Belgien (2-0) på bortaplan svarade Brodd för båda målen. http://www.fotbollsweden.se/Sverige%20i%20VM-kval%201960-61.htm

I det läget såg det ljust ut för Sverige: tre segrar på lika många matcher och 8-0 i målskillnad. Det blev dock ingen Chile-resa för blågult 1962 – Schweiz vann returmötet på hemmaplan med 3-2 efter en fullträff av Brodd. Efter fyra matcher hade Sverige och Schweiz båda sex poäng med Sverige på den överlägset bästa målskillnaden: 10-3 mot 9-9. Enbart poängen räknades dock varför det kom till skiljematch.

I skiljematchen mellan Sverige och Schweiz i Berlins olympiastadion hösten 1961 föll vi med 2-1 sedan Yngve Brodd gjort det svenska målet. Således totalt fem kvalmål av bäste svenska målskytten Yngve Brodd, som synes dock till ringa nytta. I VM i Chile gjorde sedan Schweiz stort fiasko.

IFK Göteborgs allsvenska elva under första halvan av 1960-talet. Yngve Brodd i nedre raden längst till höger.

Efter den lyckosamma proffskarriärens avslutande blev Yngve Brodd spelande tränare i IFK Göteborg 1962-64. På 47 allsvenska matcher gjorde han elva mål. Efter sin bana som spelare blev Brodd tränare i Blåvitt och gjorde därefter ett inhopp som tränare i Örgryte IS 1973.

Yngve Brodd var gift och fick två döttrar. Han gjorde sig känd som en förnämlig spelare och god kamrat. Efter hans död avgav kollegan i IFK Göteborg, Owe ”Fiskar-Owe” Ohlsson, följande omdöme: ”Han var fantastiskt duktig som fotbollsspelare och polare. Man märkte att han hade en omtanke och aldrig var självisk…en riktig kämpe.” https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/a2qRLE/forre-storspelaren-yngve-brodd-dod

Det blev även två B-landskamper (ett mål) för den slitstarke och samtidigt tekniske Yngve Brodd. Han var utbildad målarmästare men avvecklade yrkeskarriären när fotbollsframgångarna kom.

Rumänien och Honduras flyttar sina ambassader till Jerusalem

25 mars, 2019

Premiärminister Viorica Dancila har meddelat att Rumänien kommer att flytta sin ambassad till Jerusalem.

Rumäniens premiärminister Viorica Dancila meddelade i ett tal inför den Israel-vänliga lobbyorganisationen American Israel Public Affairs Committees (AIPAC) årliga kongress i Washinghton, D. C. nyligen, att hennes land avser att flytta sin ambassad i Israel från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem. https://www1.cbn.com/cbnnews/2019/march/romania-and-honduras-tells-aipac-conference-their-moving-embassies-to-jerusalem

Dancila har redan tidigare avgivit en sådan viljeinriktning men då blivit åthutad av Rumäniens president Klaus Johannis. Vi får väl se hur det går den här gången. Rumänien är för närvarande ordförandeland i European Union Council (Europeiska unionens råd). Dancila lovade vid AIPAC-mötet även att ge kompensation till judar som tvingades lämna Rumänien under Förintelse-perioden.

Rumänien under ledning av Ion Antonescu stod troget vid Nazitysklands sida under merparten av Andra världskriget. Den nazivänliga och extremt judehatande terrororganisationen Järngardet spelade en stor roll i landet till 1941, då den besegrades av Antonescus regeringsstyrkor.

Honduras president Juan Orlando Hernández (till höger) och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Rumänien var den östeuropeiska allierade till Nazityskland som bidrog med flest soldater under det tyska fälttåget mot Sovjetunionen: 325 685 man fördelade på två arméer. Rumänien bytte sida i kriget när Röda armén invaderade landet den 25 augusti 1944. Fram till slutet av 1989, då Ceausecu-regimen störtades, var Rumänien en hård kommunistdiktatur. https://militarhistoria.se/1900-tal/andra-varldskriget/tysklands-allierade-pa-ostfronten

Även Honduras president, Juan Orlando Hernández Alvarado, tillkännagav på AIPAC-konferensen att hans land hade för avsikt att flytta sin ambassad till Jerusalem. Som ett första steg i den riktningen avser Honduras att etablera en diplomatisk mission av lägre dignitet i den israeliska huvudstaden. Honduras var ett av de länder som i FN ställde sig på USAs sida i samband med den amerikanska överflyttningen av sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem för knappt ett år sedan.

President Hernández har personliga förbindelser till Israel som går tillbaka till början av 1990-talet. Han har tackat såväl USA som Israel för hjälp med brottsbekämpningen i landet, något som medfört att mordstatistiken i Honduras, som länge var den högsta i världen, gått ner betydligt. Hernández fick äran att som förste utländska ledare få tända den symboliska elden vid firandet av 70-årsdagen av Israels självständighet den 18 april i fjol. https://www.timesofisrael.com/honduras-president-to-be-first-foreign-leader-honored-at-independence-day-event/

Brasiliens president Jair Bolsonaro besöker Israel före valet den 9 april.

En annan ledare som tidigare deklarerat att hans land skall upprätta sin ambassad i Jerusalem är Brasiliens president Jair Bolsonaro. Denne har dock tagit tillbaka sitt löfte sedan militärer som ingår i den brasilianska regeringen – företrädare för det så kallade gamla gardet – satt sig på tvären. Bolsonaro kommer att besöka Israel strax före det israeliska valet den 9 april. https://www.reuters.com/article/us-brazil-israel/brazils-bolsonaro-to-visit-israel-with-embassy-move-still-undecided-idUSKCN1QV07J

Glömda svenska fotbollshjältar (8): Arne Selmosson – rekordskytt i Italien

19 mars, 2019

 

Lazio-spelarna Arne Selmosson (till vänster) och Attilio Giovannini flankerar Inters Lennart ”Nacka” Skoglund före en match i italienska serie A.

Arne Selmosson hette en svensk fotbollsspelare som gjorde en lysande proffskarriär i Italien. På sammanlagt 295 seriematcher under tio år spelade han in 93 mål varav 81 i serie A. Det gör honom till den femte mest framgångsrike svenske målskytten i Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Selmosson

Arne Bengt Selmosson föddes i västgötska Götene 1931 och avled i Stockholm 2002. Efter spel i moderklubben Sils IF i Götene övergick han till Götene IF. Han enrollerades därefter i allsvenska Jönköpings Södra IF, som han representerade 1950-54. Han svarade för 33 mål på 81 matcher med smålänningarna. Samtidigt blev den unge jönköpingsinnern uttagen i landslaget. I den blågula debuten mot Island i Reykjavik 1951 blev dock förlust med 4-3.

Totalt blev det emellertid endast fyra landsmatcher för Selmosson. Det berodde mycket på att han blev proffs tidigt – proffsen ansågs av det mossiga Svenska fotbollförbundet vara mer eller mindre landsförrädare och var portförbjudna i landselvan. I de övriga landskamperna blev det 3-2-vinst mot Finland i Helsingfors, 3-2-förlust mot Belgien på Råsunda samt 0-0 mot Wales i tredje gruppspelsmatchen i fotbolls-VM på hemmaplan 1958. Det blev även en B- och en U-landskap. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=33019

Jönköpings Södra IF i början av 1950-talet. Arne Selmosson andre man från höger i bakre raden.

Selmossons första klubb i Italien blev Udinese Calcio, där den blonde, 1 ,70 meter långe svensken – han fick smeknamnet Raggio di luna (Månstrålen) – spelade 1954-55. Han tillverkade 14 mål på 34 matcher och lär han hyllats som en gud, då han förde upp klubben från en undanskymd tillvaro till en andraplats i förstadivisionen. Nästa klubbadress blev Rom-klubben SS Lazio (1955-58), som 1958 vann italienska cupen med svensken i laget.

Det väckte stor uppståndelse då Lazios svenske stjärnspelare värvades över till lokalkonkurrenten AS Roma, som han kom att representera 1958-61. Han är den ende spelaren någonsin som gjort mål för båda lagen (han nätade fem gånger) i Rom-derbyt, som på italienska kallas Derby di capitale (huvudstadsderbyt). Med Roma var Arne Selmosson med och vann den europeiska Mässcupen 1961. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A4sscupen

Till fotbolls-VM i Sverige 1958 hade fotbollförbundet hävt förbudet för proffsspelare att medverka i landslaget. Den då 27-årige Arne Selmosson var en av de yrkesspelare som togs ut i VM-truppen. Konkurrensen om platserna i femmannakedjan var dock hård, och Arne fick endast spela en match – 0-0-kampen mot Wales på Råsunda. Tidigare i gruppspelet hade Sverige slagit Mexiko med 3-0 och Ungern med 2-1. Till slut blev det en silvermedalj för Arne och hans lagkamrater efter 5-2-förlust mot fenomenala Brasilien i finalen på Råsunda fotbollsstadion i Solna. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1958/resultat-vm-1958/

Fartfylld stilstudie av Arne Selmosson i landslagsdräkten.

Efter de tre åren i AS Roma återvände Arne Selmosson till Udinese Calcio i staden Udine i norra Italien, där det blev ytterligare tre års proffsspel. När Arne vände hemåt till Sverige och Västergötland kunde han se tillbaka på en av de dittills mest framgångsrika svenska proffskarriärerna. Hemma i Sverige förde han som spelande tränare 1964-68 upp Skövde AIK från division IV till division II. Fotbollskarriären avslutades med tränarjobb i Götene IF 1969-71. Därefter drev Selmosson under många år en sportaffär i Götene.

Efter en motion i kommunfullmäktige 2006 beslutade Götene kommun att sätta upp ett minnesmärke över den framgångsrike hemmasonen. Detta fick formen av en pelare med tillhörande minnesplatta och med en fotboll överst. Minnesmärket placerades på Solbacken vid Centrumhuset i Götene centrum och invigdes den 25 september 2009 i närvaro av bland andra Svenska fotbollförbundets ordförande Lar-Åke Lagrell och förre storspelaren Thomas Nordahl, som var vän i familjen Selmosson.

Arne Selmosson invaldes i Svensk fotbolls Hall of Fame som spelare nummer 45.


Minnesmärke över Arne Selmosson i Götene centrum.

Det är sant att Arne Selmosson hamnade litet i skymundan av mer omtalade svenska Italien-proffs som Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Nils Liedholm, Lennart ”Nacka” Skoglund och Kurre Hamrin, men hans delade femteplats bland svenska målskyttar i Italien imponerar. Hans minne lever kvar i Italien men kan nog sägas ha bleknat betydligt hemma i Sverige. http://veteranbloggen.blogg.se/2015/december/en-stor-fotbollsspelare-i-italien-men-nastan-bortglomd-i-sverige.html

 

 

Glömda svenska fotbollshjältar (7): MFF-klippan Erik Nilsson, medaljör i OS och VM

2 mars, 2019

Malmö FF årgång 1948 som samlarbild i Rekord-Magasinet. Erik Nilsson är tvåa från höger i nedre raden.

Erik Nilsson (1916-95) debuterade i Malmö FF redan som 17-åring 1934 och tillhörde det lag som 1949-51 svarade för bedriften att spela 49 allsvenska matcher i svit utan förlust. Tyvärr var det också Erik som ordnade så att det inte blev 50 jämnt genom att slå en alltför lös bakåtpassning till egen målvakt så att AIK kunde spela in segermålet och därmed bryta skåningarnas unika svit.

Erik Henry Sixten Nilsson föddes i Limhamn 1916 och avled i Höllviken 1995. Han gjorde sig under sin långa spelarkarriär känd som en verklig klippa i såväl klubb- som landslaget på sin position som vänsterback: snabb, hård och litet småful med vassa armbågar och med en strålande fysik, trots att han med 1,75 meter över havet inte var överdrivet lång. Han hade järnkondition och var helt outstandíng på löpträningarna samt tränade även brottning och spelade bordtennis. Moderklubben hette Limhamns IF.

Sveriges trupp i VM i Frankrike 1938. Erik Nilsson trea från vänster i bakre raden.

Nilsson skall ha spelat hela 600 matcher i den himmelsblå MFF-tröjan och gjort fyra mål. I landslaget blev det omsider 57 matcher men inga mål. Landslagsdebuten avverkades i bronsmatchen mot Brasilien – förlust med 4-2 – i VM i Frankrike 1938, där Sverige nådde semifinal och slutade fyra. Eftersom han deltog (som lagkapten) även i VM i Brasilien 1950 är han en av blott två spelare som spelat i världsmästerskapsturneringar såväl före som efter Andra världskriget. Den andre är schweizaren Alfred Bickel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Nilsson_(fotbollsspelare)

Erik Nilsson är den ende svenske fotbollsspelare som varit med och tagit medalj i både OS och VM. 1948 ingick han i guldlaget i London-OS, där Sverige stod som segrare efter att ha besegrat Jugoslavien med 3-1 i finalen. Sverige släppte in endast tre mål på de fyra matcherna i turneringen, vilket blågult kunde tacka målvakten Torsten Lindberg, backparet Knut Nordahl och Erik Nilsson samt centerhalvbacken Bertil Nordahl för. Enligt George Raynor, engelsmannen som fungerade som tränare för svenska landslaget under många år, var Erik Nilsson Sveriges mest värdefulle spelare.

I VM 1950 var Erik med och tog brons som ende kvarvarande spelare från guldlaget 1948. Ja, målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF – som blev känd som ”Rio-Kalle” – var visserligen med på plats i London men fick som reserv för ordinarie Torsten Lindberg snöpligt nog ingen guldmedalj. Kalle hängde som bekant också med till VM hemma i Sverige 1958, där blågult tog silver. Såväl Erik Nilsson som Kalle Svensson blev även OS-bronsmän i Helsingfors 1952.

Erik Nilsson hann med 600 matcher och fyra SM-segrar i MFF innan han lade skorna på hyllan 1953.

I Malmö FF (”Iff-iff”) är Erik Nilsson naturligtvis en legendar av stora mått. Fyra gånger var han med och vann SM – guld: 1944, 1949, 1951 och 1953. Segrar i Svenska cupen blev det 1944, 1946, 1947 och 1951. Erik var allmänt respekterad för sin spelskicklighet men ansågs vara litet udda, eftersom han i egenskap av renlevnadsman aldrig var ute med lagkamraterna och festade. Han föredrog i stället att efter matcherna åka raka vägen hem till hustrun Ester. https://www.svenskafans.com/fotboll/162155.aspx

Erik såg inte heller med blida ögon på festprissarna i landslaget. När de glada gossarna Lennart ”Nacka” Skoglund och Stellan Nilsson ville ”göra stan” i samband med VM i Brasilien 1950 såg Erik Nilsson i samarbete med den stadige andremålvakten Torsten Lindberg, som till yrket var polis, till att de aldrig lämnade VM-förläggningen.

Enligt en annan (och kanske mindre sannolik) historia var Erik Nilsson så pass internationellt fruktad att ett belgiskt lag, som MFF hade mött på bortaplan, begärde garantier för att Erik inte skulle vara med och spela i returmötet i Malmö!

Medan många av de svenska succéspelarna från OS 1948 och VM 1950 tog chansen och blev professionella i Italien, föredrog Erik Nilsson att stanna hemma i Sverige. Han skall ha fått ett anbud att spela för AC Milan, och därmed ansluta sig till den berömda svenska innertrion Gre-No-Li, 1950 då han var 34 år men avböjt. Han fortsatte sitt arbete vid Statens järnvägar (SJ) i Malmö och höll i gång i MFF i ytterligare några år, innan ålder och sviktande form tvingade honom att sluta.

Backresen Erik Nilsson gjorde 57 matcher i landslagströjan 1938-52.

Då kunde Erik Nilsson se tillbaka på en enastående spelarkarriär. Efter de aktiva åren klippte han helt osentimentalt av alla band med klubben och fotbollen och gick in i en annan tillvaro. Ett av de stora intressena var resor – Erik besökte bland annat avlägsna länder som Kina, Indien, Irak och Nepal samt gjorde exkursioner i djunglerna på Tasmanien i en tid då utlandsresor inte var särskilt vanliga. Konst var ett annat av intressena.

Erik Nilsson blev så kallad Stor grabb 1943 och invaldes som medlem nummer 7 i Svensk fotbolls Hall of Fame 2003. Motivationen till invalet löd så:

Slitstark back som under tre decennier spelade minst i semifinal i internationella mästerskap. Mångårig landslagskapten liksom i det dominerande klubblaget Malmö FF, där han under 19 års tid spelade 600 matcher.

 

Glömda svenska fotbollshjältar (6): ”Mona-Lisas” crossbollar gav OS-guld

15 februari, 2019

Sune Andersson med segerpokalen i Svenska cupen 1949.

Att säga att Sune ”Mona-Lisa” Anderssons fotbollskarriär var lång är en löjlig underdrift. Han var tolv år när han debuterade i Ekerö IFs A-lag och 50 när han avslutade den aktiva karriären i Hagalunds IS. Således 38 år som spelare och tränare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sune_Andersson_(fotbollsspelare)

Höjdpunkterna i Sune Anderssons karriär var OS-guldet i London 1948 och VM-bronset i Brasilien 1950. Sunes betydelse för dessa blågula framgångar sammanfattas på ett utmärkt sätt i motiveringen till hans inval i Svensk fotbolls Hall of Fame 2016: ”Med excellent teknik och välutvecklad spelintelligens dominerade ”Mona-Lisa” spelet runt mittcirkeln. Hans långa, precisa crossbollar var en av nycklarna då Sverige vann guld vid OS 1948 och tog brons vid VM 1950.” https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=41096

I London-OS placerades Sune Andersson, då representerande AIK, av förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock på positionen som så kallad vänsterhalvback. Hans uppgift var att ta hand om det offensiva spelet på mittfältet, medan högerhalven och lagkaptenen Birger ”Bian” Rosengren från IFK Norrköping svarade för det defensiva arbetet. Detta var uppenbarligen ett vinnande koncept.

Lagkaptenen ”Bian” Rosengren bärs i guldstol efter OS-triumfen i London 1948. Sune Andersson är tredje spelaren från vänster i blågul dress. I mitten i svart kavaj förbundskaptenen Rudolf ”Putte” Kock.

Sverige vann sensationellt det olympiska guldet efter 3-0 mot Österrike, 12-0 mot Korea, 4-2 mot Danmark (semifinal) och 3-1 mot Jugoslavien i finalen. Ett antal av guldelvans spelare försvann efter OS-succén som proffs till Italien – bland dessa anfallarna Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nils Liedholm, vilka i AC Milan kom att bilda den legendariska innertrion Gre-No-Li. I OS spelade Liedholm dock vänsterytter. Sune Andersson och vänsterbacken Erik Nilsson från Malmö FF var de enda som spelade samtliga matcher för Sverige i OS 1948 och VM 1950. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1948

Efter de italienska proffsklubbarnas brandskattning av det svenska OS-laget tilltroddes blågult inte stora chanser vid VM i Brasilien två år senare. Den så kallade expertisen bedrog sig dock: Sverige lyfte sig än en gång i håret och knep VM-bronset. Det skedde efter 3-2 mot Italien (Sao Paulo), 2-2 mot Paraguay (Curitiba), 1-7 mot Brasilien (Rio de Janeiro), 2-3 mot Uruguay (Sao Paulo) samt 3-1 mot Spanien (Sao Paulo). ”Mona-Lisa” gjorde två mål: ett i öppningsmatchen mot Italien och tröstmålet på straff i storförlusten mot hemmanationen Brasilien. https://fogis.se/om-svff/ar-for-ar/klassiska-landslag/vm-1950/

VM i Brasilien är den enda VM-turnering som spelats utan finalmatch. De fyra bästa lagen från gruppspelet gick vidare till en finalomgång där alla mötte alla. Världsmästare blev till slut – till hemmapublikens förtvivlan – Uruguay, som besegrade Brasilien i finalen på Maracanástadion i Rio med 2-1. Det sägs att mängder av patriotiska brasilianska fotbollsfanatiker begick självmord efter finalförlusten.

Det svenska bronslaget från Brasilien-VM 1950 som samlarbild i Rekord-magasinet. ”Mona-Lisa” längst till vänster i främre raden.

Det är väl främst två spelare från bronslaget 1950 som rönt uppmärksamhet. Dels målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF, som varit reservkeeper i OS 1948 men nu fick sitt verkliga genombrott och smeknamnet ”Rio-Kalle” (även om han släppte in sju mål mot Brasilien i den enda VM.matchen i Rio). Dels vänsteryttern Lennart ”Nacka” Skoglund, som efter VM inledde en drygt tio år lång proffskarriär i Milano-klubben Internazionale (Inter). Båda var sedan med och tog VM-silver för Sverige i hemma-VM 1958.

Sune Isidor Andersson föddes i Södertälje 1921 och avled i Solna 2002. Smeknamnet ”Mona-Lisa”, som huvudsakligen användes av media och fotbollsfans medan han kallades rätt och slätt Sune i spelarkretsar, fick han till följd av sitt påstått outgrundliga leende. Han spelade omväxlande höger- och vänsterhalv men även centerforward.

Karriären inleddes i Ekerö IF, som Sune representerade 1934-39. Därefter hamnade han i Hagalunds IS i Solna 1939-46. Sistnämnda år värvades han över till Solna-klubben AIK av ”Putte” Kock; han blev kvar i AIK till och med VM 1950. Främsta meriten i AIK, där han var en av de verkliga så kallade smokinglirarna, var guldet i Svenska cupen 1949. Efter VM blev ”Mona-Lisas” närmaste destination soliga Italien och AS Roma. Han fick sällskap i Rom-klubben av VM-spelarna Knut Nordahl och Stig ”Vittjärv” Sundqvist. Det svenska tillskottet till trots slutade klubben sist i liga A 1951 och åkte ner i B-divisionen, som man dock vann.

Efter spel i Roma 1950-52 återvände ”Mona-Lisa” Andersson till hemlandet. Eftersom det då rådde spelförbud för före detta proffsspelare i Sverige fick Sune nöja sig med att vara tränare för Iggesunds IK 1953-55. Spelförbudet hävdes 1956 och 1956-58 var han spelande tränare för allsvenska IFK Eskilstuna. Därefter hade han samma funktion i Kalmar FF 1959-61 och Finspångs AIK 1962-63.

Kalmar FFs division II-lag 1961. Sune Andersson i mitten i bakre raden.

1964-67 var Sune ”Mona-Lisa” Andersson tillbaka i födelsestaden Södertälje där han var spelande tränare i stadens bästa lag, Södertälje SK, som omväxlande parkerade i den näst högsta serien division II och division III. Därefter var det dags för ”Mona-Lisa” att avrunda sin onekligen rätt spektakulära fotbollskarriär i Hagalunds IS, som han representerade 1968-71.

Sune Andersson spelade 28 landskamper och svarade under dessa för fyra mål. Det blev även fyra ”presslandskamper”, det vill säga landslaget mötte ett lag som tagits ut av landets ledande sportredaktioner. I AIK-tröjan avverkade Sune 82 allsvenska matcher med 18 mål som följd. Debuten skedde den 1 september 1946 i en bortamatch mot IS Halmia i Halmstad som slutade 0-0. För IFK Eskilstuna spelade ”Mona-Lisa” 30 allsvenska matcher och spelade in två mål.

Emedan Sune Andersson i Sverige var verksam i amatörismens tidevarv var han tvungen att försörja sig med vanliga jobb då han inte var professionell eller hade anställning som tränare. Sålunda var han vid olika tidpunkter yrkesverksam som rundsvarvare, elmontör och pälshandlare. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/suneande.html

Jag såg Sune ”Mona-Lisa” Andersson uppträda i Södertälje SKs blåvita klubbdress ett antal gånger på Södertälje IP. Under hans SSK-tid spelade jag i BK Stars rätt framgångsrika pojklag och mötte då flera gånger Sportklubbens pojklag, där Sunes son Ola Andersson, född 1950, hade en framträdande roll.