Posted tagged ‘Brexit’

Efter Brexit: Nu måste folkviljan respekteras!

4 juli, 2016

3500
Den brittiska flaggan vajade mest efter det brittiska EU-omröstningen…

Den hett emotsedda folkomröstningen i Storbritannien för eller emot fortsatt EU-medlemskap avlöpte inte riktigt som det politiska och mediala etablissemanget hade hoppats på och kalkylerat med – det vill säga ett brittiskt ”stay” (stanna) i unionen.

Trots att en opinionsmätning från Yougove ”i sista minuten” givit stanna-sidan en övervikt om fyra procentenheter – 52 mot 48 procent – blev det tvärtom: Brexit (Britannia exit) segrade med siffrorna 51,9 mot 48,1.

Tyvärr kan det nog inte sägas att stanna-sidan utmärkt sig som särskilt goda förlorare. När Nigel Farage, ledare för det brittiska partiet UKIP vilket gått i bräschen för uttåget ur EU, i ett krismöte i Europaparlamentet (EP) efter folkomröstningen påpekade, att unionsanhängarna inte längre skrattar åt honom som man gjort när han debuterade i EP 1999 utsattes han för en orkan av högljudda missnöjesyttringar. Det gick så långt att talmannen Martin Schulz tvingades be de upprörda parlamentarikerna att lugna ner sig.

a3a7de56-09f4-400c-ae01-064c2f82d381
Margot Wallström gillar inte folkomröstningar.

Flera debattörer har i samband med den brittiska folkomröstningen ifrågasatt folkomröstningar som demokratiskt instrument. Strax före omröstningen hävdade exempelvis utrikesminister Margot Wallström i ett TV-sänt nyhetsinslag att folkomröstningar leder till att människor ställs mot varandra samt att ett brittiskt utträde skulle kunna leda till ”upplösningen av själva EU”.

P M Nilsson skrev i Dagens Industri den 29 juni att ”demokrati är större än plötslig folklig makt”, medan Johan Anderberg i Expressen Kultur samma dag menade att det bara var nyttigt med ”lite sunt folkförakt” – det vill säga folket kan rösta fel, alltså är det bättre att låta den politiska eliten och kulturknuttarna bestämma.

Vad Brexit kommer att betyda för Europa, Sverige och Södertälje är ännu för tidigt att säga med några anspråk på exakthet. Sverigedemokraterna menar självklart att folkviljan måste respekteras fullt ut. Vi blir allt fler oavsett politisk övertygelse i övrigt som tröttnar på EUs utveckling mot en superstat och att Sveriges regering låter en handfull politiker och byråkrater i Bryssel bestämma över våra liv och våra öden.

Som kommunpolitiker i Södertälje märker vi praktiskt taget varje dag av EUs inflytande. Överstatliga EU-regler måste följas avseende exempelvis invandring, upphandlingar och miljöpolitik. Tiggarinvasionen vi kunnat iaktta sedan några år tillbaka är ett direkt resultat av EUs så kallade öppna gränser.
  tiggare-848848-foto-Avpixlat
Tiggarinvasionen: ett resultat av EUs ”öppna gränser”. Foto: Avpixlat

Kanske har de som oroas över EUs förestående upplösning rätt, kanske inte. Troligt är att EUs kanske enda möjlighet att överleva är att drastiskt minska på de hittills ständigt växande ambitionerna att kontrollera alla EU-medborgares liv in i minsta detalj.

Det är en utveckling som vi i så fall varmt välkomnar. Europeiskt samarbete ja – superstat nej!

Fotnot: Texten har varit publicerad som debattinlägg i Länstidningen, Södertälje den 4 juli 2016 med Tommy Hansson och Tommy Blomqvist, båda SD Södertälje, som undertecknare.

Skrattar bäst som skrattar sist: Farage läser lusen av unionsanhängarna

30 juni, 2016

101552211FarageNEWS_1-large_trans++eo_i_u9APj8RuoebjoAHt0k9u7HhRJvuo-ZLenGRumA

Nigel Farage tog heder och ära av Europaparlamentets unionsanhängare: skrattar bäst som skrattar sist…

Frågan är om inte UKIP-ledaren Nigel Farages inlägg vid Europaparlamentets krissession i Bryssel efter den brittiska Brexit-röstningen är årets mest underhållande politiska debattinsats på våra breddgrader alla kategorier.

Den 52-årige Farage, som representerat United Kingdom Independence Party (UKIP) i Europaparlamentet sedan 1999, inledde med:

– Ni skrattade åt mig när jag stod här för 17 år sedan och förklarade att jag ville leda en kampanj för att Storbritannien skulle lämna den Europeiska unionen. Nu skrattar ni inte längre.

Då hade redan en betydande del av de parlamentariker som vill behålla den Europeiska unionen intakt inlett en orkan av buanden och hånfulla tillmälen mot mannen som, framför andra, anses ha fått Storbritannien att lämna EU. Det gick så långt att talmannen, Martin Schulz, tvingades vädja till parlamentet att lyssna artigt på vad Nigel Farage hade att säga, även om de inte höll med honom.

epa05395719 European Commission President Jean- Claude Juncker (L) tries to block a photographer's view on Nigel Farage (R), leader of the United Kingdom Independence Party (UKIP), prior to the start of a plenary session of the European Parliament, in Brussels, Belgium, 28 June 2016. The session will focus on the so-called 'Brexit' and is held ahead of a EU Summit. Later this afternoon EU leaders will met for the first time since the British referendum, in which 51.9 percent voted to leave the European Union (EU). EPA/OLIVIER HOSLET

En bild av EU-maktens arrogans: ”konjaksjunkern”, ordföranden i Europeiska kommissionen Jean-Claude Juncker, söker hindra en fotograf att föreviga Nigel Farage.

En självklarhet, kan man tycka, men unionsfantasterna inom EU-gemenskapen inklusive parlamentet och massmedierna är nu ingen grupp som utmärkt sig för någon vidsträckt tolerans eller demokratisk övertygelse. Efter Brexit ifrågasätter en del av dem till och med demokratin som sådan: folket kan ju ha fel, och då är det bättre och säkrare att låta eliten styra.

Som Expressens Johan Anderberg, som bryter en lans för ”lite sunt folkförakt”; det är naturligtvis den politiskt korrekta eliten och kulturknuttarna som skall bestämma över våra liv: http://www.expressen.se/kultur/jo-brexit-valjarna-kan-faktiskt-ha-fel/

Det är i och för sig en rätt märklig utveckling att det blivit så. När jag började engagera mig politiskt i början på 1970-talet var Socialdemokraterna, hela vänstern och Centern emfatiska motståndare till EEC, som det gemensamma europeiska projektet då benämndes. Detta sågs som ett kapitalistiskt lurendrejeri och fördömdes i alla möjliga och omöjliga tonarter från vänsterhåll med Olof Palme i spetsen. Vi skulle behålla vår självständighet och inte utlokalisera den till Bryssel, sades det.

Det räckte för att jag skulle ta ställning för EEC/EG – jag ville ha friska västeuropeiska vindar i det instängda Sossesverige. Följaktligen röstade jag också för svensk EU-anslutning 1994.

bigOriginal

Varken Olof Palme eller hans företrädare som S-ledare, Tage Erlander, var positiva till det europeiska gemensamhetsprojektet. Förändringen kom med Ingvar Carlsson.

Efter mordet på Palme 1986 ändrades bilden totalt. Också sosseriet, nu med Ingvar Carlsson i ledningen, hoppade på EU-tåget. Det begränsade handelssamarbetet inom ramen för EEC/EG gick inte an, men utvecklingen mot en överstatlig union med detaljstyrning från högkvarteret i Bryssel gick tydligen alldeles förträffligt. Märkligt, som sagt. Utvecklingen i opinionen beskrivs ganska omständligt men mestadels intressant här: http://www.oikonomia.info/?p=9346

I höjd med att Nigel Farage och hans UKIP tog säte och stämma i Europaparlamentet 1999 hade även jag blivit EU-skeptiker och röstade nej till att Sverige skulle gå med i EMU 2003.

Det är inte för mycket sagt att den unionsvänliga delen av Europarlamentet var rasande på den aggressivt vältalige britten som nu, efter nära två decennier som ett slags EU-fientlig Robin Hood, lyckats göra verklighet av sitt löfte att få Storbritannien att lämna EU-staten. Det hjälpte föga att Nigel Farage talade sig varm för fortsatt goda relationer beträffande handel med varor och tjänster, unionsanhängarna fortsatte bete sig som stora, oregerliga barn.

”Anledningen till att ni är så upprörda, så arga”, fortsatte Farage, ”är fullt förståelig. Ni är, i egenskap av politiskt projekt, i förnekelse. Ni är i förnekelse om att er valuta inte fungerar: titta bara på länderna runt Medelhavet.”

Nej, Nigel Farage skrädde minst av allt orden. När han vidhöll att ”Ni har i princip inte haft ett riktigt jobb i hela ert liv, eller arbetat som företagare eller med handel och ni har verkligen inte skapat några jobb”, tyckte talman Schulz att det var dags att huta åt honom och samtidigt åter be parlamentsledamöterna bete sig anständigt.

bigOriginalDet orättvisa brittiska valsystemet gynnar de två stora partierna.

Det är ett faktum att om inte Storbritannien hade haft kvar sitt gamla mossiga och djupt orättvisa valsystem, så hade UKIP kunnat göra de två dominerande partierna Tories (konservativa) och Labour (socialdemokrater) rangen stridig om att bli det största partiet. I valet den 7 maj 2015 gick UKIP fram till 12,9 procent av rösterna, en ökning från 3,1 procent 2010. Således en storartad framgång procentuellt sett. Mandatmässigt gav detta dock endast ett (1) mandat i underhuset.

Orsaken är att britterna går till val i enmansvalkretsar, där bara den segrande kandidaten väljs in i parlamentet. Övriga partier blir helt utan, vilket medför att de röster som ej lagts på den vinnande kandidaten är bortkastade. Röster har höjts för att reformera valsystemet, men de har inte fått tillräckligt genomslag än. Det politiska etablissemanget lär inte vara vänligare inställt till en valreform sedan Nigel Farage och hans UKIP vält den brittiska EU-skutan över ända…

Jag behöver knappast tillägga, att jag är en stor beundrare av Nigel Farage och då icke minst hans oefterhärmliga talekonst. Min beundran blir definitivt inte mindre av hans uttalande om de båda huvudkandidaterna i det kommande amerikanska presidentvalet nyligen. Farage höll på republikanen Donald Trump, som han menade skulle vara det bästa alternativet för Storbritannien.

GTY_Hillary_Clinton_hb_160309_16x9_992

”Det finns ingenting på jorden som kunde få mig att rösta på Hillary Clinton.”

Om demokraternas Hillary Clinton uttalade sig Farage så här:

Det finns ingenting på jorden som kunde få mig att rösta på Hillary Clinton. Hon representerar den politiska eliten. Det är nästan som om hon känner att hon har en gudomlig rätt till att ha det jobbet. http://www.telegraph.co.uk/news/2016/06/28/nigel-farage-says-donald-trump-would-be-better-for-britain-than/

Här följer avslutningsvis en filmsnutt från Nigel Farages ovan beskrivna uppvisning i Europaparlamentet – titta, lyssna och njut!

Bukovskij jämför EU med Sovjetunionen

28 juni, 2016

Europeiska unionen är ett monster som måste förgöras så fort som möjligt.

Så uttryckte sig den berömde före detta sovjetiske oliktänkanden Vladimir Bukosvkij i en intervju i The Brussels Journal redan 2006 innan Brexit ens var påtänkt. Hela intervjun här: http://www.brusselsjournal.com/node/865

BSP49c2cf_11zah_bukovskij

Veterandissidenten Vladimir Bukovskij har varnat för en EU-diktatur.

”Det är ett mysterium att man nu, sedan man begravt ett monster – Sovjetunionen – skapar ett nytt monster – den Europeiska unionen”, menade Bukovskij som sammanfattar sina argument mot EU i ett inlägg på Youtube som återges nedan. Bukosvkij räknar här upp likheterna mellan den forna kommuniststyrda kolossen Sovjet och den nya byråkratiska superstaten EU.

”Samma ideologi fast i olika tappningar”, menade Vladimir Bukovskij, en av de klassiska sovjetiska dissidenterna under det Kalla krigets epok tillsammans med namn som Alexander Solzjenitsyn, Andrej Sacharov, Andrej Amalrik, Petro Grigorenko och Anatolij Sjtjaranskij (Nathan Scharansky). https://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Bukovsky

Vladimir Bukovskij (efternamnet brukar på engelska transkriberas ”Bukovsky”) föddes dagen före nyårsafton 1942. Han studerade bland annat neurofysiologi och drogs redan i unga år in i den sovjetiska dissidentrörelsen, vilket ledde till att han kom att tillbringa sammanlagt tolv år i det sovjetiska Gulag-systemet av mentalkliniker, fängelser och slavarbetsläger vilka användes av makthavarna för att näpsa varje tillstymmelse till opposition.

1976 hade de sovjetiska myndigheterna definitivt fått nog av Bukovskij, och eftersom han vid det laget hunnit bli en internationell berömdhet vågade man sig inte på att låta honom gå under i Gulagarkipelagen vilket hade skett med bland andra historikern och poeten Jurij Galanskov (1939-72). Han sändes i stället i exil och är sedan slutet på 1976 bosatt i Storbritannien.

BrusselJourn

”EU är ett monster som måste förstöras.”

Bukosvkij har publicerat ett antal böcker, varav Moskva och fredsrörelsen (1984) publicerats på Contra förlag. Jag hade nöjet att höra Bukosvkij tala då han på inbjudan av organisationen Resistance International  besökte Stockholm våren 1984 tillsammans med den avhoppade polske USA-ambassadören Zdzislaw Rurasz. En av värdarna för besöket var den kände antikommunistiske skriftställaren, debattören och politikern (FP) Andres Küng (1945-2002).

I sin jämförelse mellan Sovjetunionen och Europeiska unionen tar Bukovskij fasta på, att båda unionerna styrdes/styrs av ett fåtal personer som inte svarar inför folket – medlemmarna i politbyrån respektive europeiska kommissionen. För att de respektive Sovjet- och EU-maskinerierna skall fungera krävs vidare 100 000-tals anställda byråkrater med höga löner och frikostiga förmåner. Parlamenten i de båda unionerna var/är, menar Bukosvkij, ungefär lika maktlösa. Korruptionen är inbyggd i båda systemen.

Invånarna i de skilda sovjetrepublikerna och medlemsländerna i EU har det gemensamt, understryker Bukovskij, att de förutsätts uppgå i en högre gemenskap – en sovjetisk respektive europeisk – som idealt suddar ut deras nationaliteter och utplånar nationalstaten.

7348888-eu-demoEn tänkbar EU-utveckling?

EU har visserligen ingen Gulagarkipelag dit oliktänkande förpassas, erkänner Bukovskij, men jämförbar är den allenarådande politiska korrektheten som stadfäster vad som i praktiken får respektive inte får sägas eller skrivas. De som hyser ”fel” åsikter löper en överhängande risk att marginaliseras och stämplas för livet. En antal olika initiativ för att göra ”rasismen” straffbar har tagits med detta syfte. Mer om politisk korrekthet och vad den innebär här: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/29/hotet-fran-den-politiska-korrektheten/

Vladimir Bukovskij menar att Sovjetunionen och Europeiska unionen båda bar/bär inom sig fröet till sin egen undergång. I stället för en överstatlig europeisk union eller statsbildning förordar Bukovskij självständiga nationalstater.

Tycker ni Bukovskij överdriver? Läs då denna artikel i en brittisk tidning som avslöjar planerna på att utveckla EU till just en sådan monsterstat som Bukovskij varnar för: http://www.express.co.uk/news/politics/683739/EU-referendum-German-French-European-superstate-Brexit

Och lyssna själva till det Bukovskij har att säga och bilda er en egen uppfattning!

Brexit – värsta käftsmällen för det europeiska Utopia

24 juni, 2016

CluS9QUWQAAbzWy

Brexit, Storbritanniens skilsmässa från EU, är ett faktum.

Brexit, Storbritanniens historiska skilsmässa från den Europeiska unionen (EU), innebär den första riktiga käftsmällen för det utopiska tänket om en federal statsbildning i Europa ledd från Bryssel. Inte undra på att EU-fantaster av typ Carl Bildt, Birgitta Ohlsson, Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt i dag befinner sig i akut chocktillstånd.

När Ohlsson framträdde i någon av TV-kanalerna tidigare i dag, tjatade hon om ”EU” och ”Europa” som samma sak. Det är ju den taktik många av EU-anhängarna kört med: en röst på lämna-sidan i Storbritannien skulle vara samma sak som en röst mot Europa. Så är det naturligtvis inte. EU och Europa är två vitt skilda saker. Således kommer Europa att fortsätta existera sedan EU förpassats till den ordspråksmässiga historiska soptippen.

Namnet ”Europa” härstammar från prinsessan Europa, som enligt grekisk mytologi förfördes och rövades bort av överguden Zeus i tjurgestalt och fördes till ön Kreta. Senare började Europa användas som beteckning för det grekiska fastlandet och från 500-talet före Kristi födelse även som namn för länderna norr därom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Europa_(mytologi)

IMG_1396

”Ja till EEC”: ett rockslagsmärke som var aktuellt i början av 1970-talet. Foto: Tommy Hansson

Jag måste bekänna att jag vid EU-omröstningen 1994 entusiastiskt  stödde ja-sidan. Det berodde inte på att jag nödvändigtvis ville se någon europeisk statsbildning, utan på att jag välkomnade influenser utifrån vilka kunde fungera som motvikt till det olidliga sosse-Sverige. Den inställningen hade jag haft ända sedan vad som skulle bli EU fortfarande kallades EEC (Europeiska ekonomiska gemenskapen).

När det sedan blev dags att rösta om euron som valuta i Sverige 2003 hade jag emellertid tagit mitt förnuft till fånga och röstade nej. Nejsidan saluförde (i liten upplaga, tror jag) en knapp med texten ”Ingen jävla euro”, som jag förgäves sökte få tag i. Vad som hände efter mitt entusiastiska ja till EU 1994 var, att jag insåg att organisationen alltmer började hemfalla åt storhetsvansinne.

Den ville reglera precis allt som var europeiskt, från böjningen på gurkor till medlemsländernas ekonomier. Utvecklingen hade gått åt fel håll: Sverige blev inte mer som EU utan EU blev mer som Sverige. Det var inte den utvecklingen jag hade röstat för 1994.

Robert_SchumanRobert Schuman skapade embryot till EU.

Embryot till den europeiska unionen kan sägas ha bildats med den så kallade Schuman-deklarationen den 9 maj 1950. Ursprungsman till denna var den franske politikern Robert Schuman (1886-1973), född i Luxemburg med såväl tyska som franska rötter, som i olika omgångar var fransk såväl premiär- som utrikesminister. Han hade för övrigt en mycket djup kristen övertygelse och levde som en munk i livslångt celibat samt ägnade sig åt religiösa studier.

Schuman kallas ibland av EU-fantasterna för ”Europas fader”, trots att världsdelen  existerat i omkring 2500 år med detta namn! Den 9 maj upphöjdes senare till Europadagen. http://europa.eu/about-eu/basic-information/symbols/europe-day/schuman-declaration/index_sv.htm

Schumans grundläggande idé var att säkra freden i Europa genom att till en börjas enas kring produktionen av de viktiga förnödenheterna kol och stål. Framförallt måste Tyskland hindras från industriell framställning som åter skulle kunna göra landet till en militär stormakt. Ett avtal om detta undertecknades den 18 april 1951, och den 23 juli 1952 trädde avtalet i kraft: Kol- och stålunionen (eller -gemenskapen) var ett faktum med de sex medlemsländerna Frankrike, Tyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg .http://www.dn.se/nyheter/politik/det-borjade-med-stal-och-kol/

Efter hand utvidgades unionens/gemenskapens verksamhetsfält, och den 1 januari 1958 bildades den Europeiska ekonomiska gemenskapen, EEC. Sedan kan man, något förenklat, säga att EG (Europeiska gemenskapen) kom till 1993 och EU (Europeiska unionen) 2009. Det var en ypperlig taktik av EU-byråkraterna att sålunda, steg för steg, smyga på européerna en överstatlighet som säkerligen upprört skulle ha avvisats om försök att iscensätta den hade gjorts redan på 1950-talet.

Donald-Tusk_3022302b

Donald Tusk, ordförande i Europeiska rådet, är medveten om EUs problem.

Från lovande idé till överstatlig elefantiasis – så skulle utvecklingen av den europeiska samfällighet som i dag går under beteckningen EU kunna beskrivas. På en del håll inom unionen inses också, att denna utveckling varit katastrofal. Så varnade Donald Tusk, den tidigare polske premiärministern som nu är ordförande i Europeiska rådet, i ett tal i Luxemburg en knapp månad före folkomröstningen som ledde till Brexit att EU-byråkratins ständiga makthunger leder till motstånd mot unionen. http://erixon.com/blogg/2016/05/en-sjalvkritisk-eu-pamp/

Så framhöll Tusk bland annat enligt Deutsche Welle:

Det är vi som i dag är ansvariga som måste konfrontera utopierna som vuxit fram i EU, som utopin om ett Europa utan nationalstater, utopin om ett Europa utan motstridiga intressen och ambitioner, utopin om att Europa kan tvinga på världen sina värderingar.

Frågan är dock om det inte var utopin om ett Europa som kan absorbera all världens flyktingar – av vilka i realiteten islamistiska terrorister, ekonomiska lycksökare och bidragsturister utgjort en majoritet – sådan den kommit till uttryck i den tyska förbundskanslern Angela Merkels aningslösa politik, som ledde till Storbritanniens utträde och med all sannolikhet början till slutet för den gistna EU-skutan.

Margaret Thatcher (1925-2013), brittisk premiärminister 1979-90 och en av det Kalla krigets verkliga hjältar, förblev skeptisk gentemot EU och skrev i sin bok Statecraft 2002, att EU är ett ”klassiskt utopiskt projekt, ett monument över de intellektuellas fåfänga, ett program vars ofrånkomliga öde är misslyckande”. Thatchers ord ser med Brexits faktum ut att kunna bli profetiska.

Margaret_Thatcher_P2

EU är, enligt Margaret Thatcher, ”ett klassiskt utopiskt projekt”.

Enda möjligheten att undvika nämnda misslyckande torde vara för EU att dra ner kraftigt på ambitionerna och göra upp räkningen med all verklighetsfrämmande utopi. Det är dags att inse, att en idealstat aldrig kan byggas på politiska beslut uppifrån. Eljest finns risken/chansen att det blir strömhopp från EU-skutan där möjligen Frankrike står först på tur. Hans Kundani menar i sin uppsats ”Europe as Utopia” 2014 att EU, ”olikt alla andra utopiska projekt”, har förmågan att ändra riktning.

Problemet är bara denna ändrade riktning kan gå åt två håll. Antingen i rätt riktning, bort från katastrofen, eller också rakt in i den.