Posted tagged ‘Broderskapsrörelsen’

En reaktion mot islamiseringen: majoritet är för förbud mot böneutrop

8 juli, 2018

Enligt en den 6 juli 2018 offentliggjord opinionsundersökning av SVT/Novus var 61 procent av de tillfrågade för ett förbud mot muslimska böneutrop i Sverige. 28 procent motsatte sig förbud medan 11 svarade att de inte visste. Undersökningen har föregåtts av åratal av muslimsk indoktrinering via bland annat media, politiska partier och Svenska kyrkan.

Nu finns en väljarmajoritet mot muslimska böneutrop i Sverige.

Böneutrop, med arabisk terminologi adhan, sker enligt muslimsk tradition fem gånger om dagen i syfte att kalla de troende till de påbjudna tidebönerna. Utropen sker vanligen från en minaret i anslutning till den aktuella moskén men kan även ske från moskéns ingång. Böneutroparen är alltid en man som kallas muezzin. I dag används ofta högtalaranläggningar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Adhan

Den förste som utförde ett muslimskt böneutrop var den frigivne etiopiske slaven Bilal Ibn Ribah, en förtrogen till islams grundare Muhammed, som kallade till bön år 622 eller 623.

Moskén i Fittja i Botkyrka kommun söder om Stockholm var 2013 först i Sverige med att få tillstånd att hålla böneutrop på fredagar. 2017 tilläts böneutrop i Karlskrona och 2018 i Växjö. Moskéer på andra platser är intresserade av att följa efter. Biskopen i Växjö stift, Fredrik Modéus, ställde sig välkomnande till böneutropen i Växjö och citerades: ”Det är naturligt i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle att olika traditioner möts, syns och samverkar för det goda samhället.” http://www.dagen.se/nyheter/vaxjobiskopen-fredrik-modeus-valkomnar-ansokan-om-boneutrop-1.1100441

Moskén i Fittja i Botkyrka kommun var först med att få tillstånd att hålla böneutrop 2013.

Andra präster har uttryckt liknande synpunkter. Det kan i sammanhanget erinras om att ärkebiskop Antje Jackelén som sitt valspråk antagit ”Gud är större”, vilket är en direkt översättning från arabiskans Alla´hu akbar.

Omfattande muslimsk invandring. Böneutrop är ett uppenbart uttryck för den pågående islamiseringen av det svenska samhället, en följd av den omfattande invandringen från muslimska länder i Mellanöstern och Nordafrika som under många år aktivt drivits på av Socialdemokraterna. En nyckelroll härvidlag har innehafts av den socialdemokratiska underorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Ursprunget till denna organisation står att finna i Sveriges socialdemokraters kristna förbund, som grundades 1929 men som dessförinnan hade haft en lokalavdelning i Örebro sedan 1924. Därefter ändrades namnet till Broderskapsrörelsen innan organisationen 2011 bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Socialdemokrater_f%C3%B6r_tro_och_solidaritet

Ordförande sedan 2015 är Ulf Bjereld, en professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, som har ett förflutet i det revolutionära partiet KPML(r). Bland medlemmarna märks samordningsminister Ibrahim Baylan samt riksdagsledamöterna Hillevi Larsson och Carin Jämtin.

Jämtin ville ha muslimsk helgdag. Terrorforskaren Magnus Norell uppmärksammar i ett inlägg på Ledarsidorna den 7 februari 2017 att dåvarande Broderskapsrörelsen 1999 slöt ett avtal med det Muslimska brödraskapet närstående Sveriges muslimska råd. https://ledarsidorna.se/2017/02/statsministern-och-det-muslimska-brodraskapet/

Carin Jämtin framförde förslaget att Sverige skulle införa en muslimsk helgdag.

Avtalet skulle, förutom ett generellt politiskt inflytande, garantera den muslimska diasporan ett visst antal riksdagsplatser. Som en motprestation skulle Socialdemokraterna erhålla ett ökat antal väljare och medlemmar, något som av S –partiet bedömdes vara av stor vikt sedan LO 1987 avskaffat kollektivanslutningen vilken automatiskt försåg partiet med ett betydande antal medlemmar.

Det kan vidare nämnas att riksdagsledamoten och palestinaaktivisten Hillevi Larsson har sitt starkaste politiska stöd bland Malmös palestinaarabiska invandrargrupp, inom vilken terrororganisationen Hamas har ett mycket starkt stöd. http://www.dagen.se/s-ledamot-poserar-med-karta-dar-israel-inte-existerar-1.303243

Larsson poserade 2014 med ett inramat diplom hon fått av den Palestinska myndigheten som tack för sina tjänster – på den karta som fanns på diplomet hade staten Israel avlägsnats. Hillevi Larsson har deltagit i Israel-fientliga demonstrationer i hemstaden där slagord av typen ”Skjut judarna!” har skanderats.

Muslimerna och/eller islamisterna i Malmö hölls under många år under armarna av kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S), vilken regelmässigt ägnade sig åt att misstänkliggöra Malmös av arabiskimporterad antisemitism hårt ansatta judiska samfällighet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/02/28/reepalu-fornekar-sig-inte-en-feg-stackars-antisemit/

En framträdande socialdemokrat som engagerat sig för de så kallade palestinierna och mot den judiska staten Israel är den före detta partisekreteraren Carin Jämtin, sedan 2017 generaldirektör för biståndsorganet SIDA. Hon pläderade 2014 för att Sverige skulle införa en muslimsk helgdag i anslutning till Eid al-fitr, som markerar avslutningen på fastemånaden ramadan. Hon ångrade dock senare sitt förslag. http://www.dagen.se/carin-jamtin-foreslar-muslimsk-helgdag-1.130736

Hillevi Larsson (S) med palestinaarabisk utmärkelse där Israel raderats från kartan.

Hägg tvingades bort. En socialdemokrat som faktiskt tagit ställning mot islamiseringen av sitt parti och Sverige är Carina Hägg från Värnamo, som var riksdagsledamot 1995-2014. Det ledde till att hon tvingades bort från sossarnas valsedel inför valet för fyra år sedan.

Hägg var en av dem som riktade stark kritik mot att Omar Mustafa, ordförande i Islamiska förbundet, den 7 april 2013 valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse efter att tidigare ha haft motsvarande position inom S-partiet i Stockholms stad. Mustafa tvingades avgå redan efter en vecka sedan han kritiserats för att ha bjudit in beryktade antisemiter och homofober till möten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Omar_Mustafa

Carina Hägg har fortsatt rikta kritik mot islamiseringen sedan hon avpolletterades av sitt parti. Hon har bland annat påpekat att det finns islamiseringsivrare över allt i samhället: ”De finns i alla partier, på universiteten, studieförbunden och i kyrkan.” Hägg har även framhållit att islamiseringen icke minst och med full kraft pågår i förorterna, där islamistiska gäng på ett aggressivt sätt söker upprätthålla sharialagar och andra muslimska seder och bruk. https://www.vn.se/article/islamisterna-vill-bygga-kalifat-i-fororterna/

Islamism i andra partier. Anpassningen enligt islam är, som Hägg framhållit, inte enbart en socialdemokratisk angelägenhet även om S tvivelsutan varit pådrivande.

Miljöpartisten och islamisten Mehmet Kaplan var stadsutvecklings- och bostadsminister i den rödgröna regeringen 2014-16 men avgick efter en skandal där det visade sig, att han varit på middag med representanter för den fascistiska turkiska grupperingen Grå vargarna. Kaplan har bland annat deltagit i det Israel-fíentliga propagandajippot Ship to Gaza.

Exminister Mehmet Kaplan (MP) umgicks med turkiska fascister.

Moderaterna hade 2010-14 en riksdagsman vid namn Abderizak Waberi, en tidigare rektor för en muslimsk friskola i Göteborg som i ett TV-inslag deklarerade att han ville leva i ett samhälle styrt av islam där kvinnor och barn hölls i Allahs tukt och förmaning.

Våren 2018 friade de båda centerpartistiska nämndemännen Ebtisam Aldebe och Hasan Fransson i Sundbyberg en muslimsk man som misshandlat sin hustru med motiveringen, att kvinnan i stället borde ha vänt sig till mannens familj eftersom de ingått äktenskap enligt shariased. Båda nämndemännen avgick från sina uppdrag i likhet med nämndemannakollegan Robert Ahl (MP), vilken stött dem. https://nyheteridag.se/miljopartisten-som-stottar-c-islamistens-dom-lamnar-sitt-uppdrag/

”Nu får det vara nog”. Islamiseringen av Sverige torde ha underlättats av det faktum att Sverige i flera decennier bedrivit en Israel-fientlig politik som ensidigt gynnat våldsbenägna palestinaaraber. Palme-Andersson-linjen har följts slaviskt också under år med borgerliga regeringar.

Ett uttryck för den socialdemokratiska faiblessen för Yassir Arafats gamla terrorparti al-Fatah kom vid S-kongressen 2013, då Stefan Löfven kallade partiet ”vårt kära systerparti”. Samma parti som bland annat använder biståndspengar till att avlöna fängslade terrorister i israeliska fängelser och deras familjer och uppkallar gator och offentliga platser efter terrorister. http://www.varldenidag.se/israelkommentar/stefan-lovfen-omhuldar-parti-som-hyllar-terrorism/Bbbqcf!c7bRa6xWnSNpP37QtOYYYg/

Den opinionsmässiga majoriteten för ett förbud mot böneutrop – en sed som så uppenbart strider mot svenska traditioner och svensk kultur – kan ses som ett uttryck för insikten att ”nu får det vara nog” när det gäller eftergifter åt muslimer i Sverige och deras fortgående strävanden att framflytta sina positioner i det svenska samhället.

Annonser

Skräcken för religion: att slänga ut barnet med badvattnet

28 mars, 2018

Förre KD-ledaren Alf Svensson är i mitt tycke en av Sveriges mest hederliga och rättrådiga politiker, låt vara att jag ställer mig helt kallsinnig till hans positiva syn på närmast gränslös invandring och den Europeiska unionen (EU). När det kommer till frågor som rör sociala värderingar, Israel och religion är han dock mestadels klockren.

Alf Svensson sågar religionsfobin i samhället. Foto: Världen idag

”Religionsfobi livsfarligt för samhället”, heter det således rubrikvis i ett debattinlägg av Alf Svensson i Svenska Dagbladet den 28 mars 2018. Den förre KD-ledaren börjar med att påpeka, att då statsråden Ardalan Shekarabi och Anna Ekström presenterade sitt förslag om förbud mot religiösa friskolor så jämförde de religiösa friskolor generellt – muslimska, kristna, judiska – med ayatollah Khomeinis skolor i Iran.

Alf Svensson framhåller:

Om det finns friskolor i Sverige som kan jämföras med Ayatollans skolor är det förstås ren ynkedom att inte regering och ansvariga myndigheter stängt dessa eller förmått dem att ändra innehåll och inriktning. https://www.svd.se/alf-svensson-religionsfobi-livsfarligt-for-samhallet

Svensson fortsätter sedan sitt debattinlägg med att förmoda, att det sannolikt ej finns en enda förälder som tvingats placera sina barn i en kristen friskola eller att det finns någon sådan som tvingar någon elev att tillägna sig en viss konfession. Det är säkert riktigt. Vad det rör sig om när det gäller den socialdemokratiska retoriken är en ovilja att peka ut de muslimska friskolorna – för att komma åt dessa känner man sig nödgad att också anklaga alla andra typer av religiöst förankrade skolor.

I mitt perspektiv är det fråga om ren feghet. Regeringen vet att om man ensidigt pekar ut muslimska krafter så tar det hus i helsicke med anklagelser om islamofobi, rasism etcetera medan det är helt ofarligt att ge sig på de kristna och judiska intressena, vilka inte heller är särskilt matnyttiga ur röstmatematisk synvinkel. Det finns flera exempel på denna taktik.

Enligt Socialdemokraterna bör landets enda judiska skola, Hilleskolan i Stockholm, läggas ner. Foto: Wikipedia

Före detta inrikesministern Anders Ygeman har så nyligen yttrat att han vill bannlysa ”muslimska och kristna” så kallade hatpredikanter från Sveriges gränser. När en journalist ringer och frågar om han kan ge några exempel på vilka hatpredikanter det kan röra sig om blir det emellertid kalla handen. https://nyheteridag.se/ygemans-pressekreterare-vill-inte-ge-exempel-pa-hatpredikanter-som-ska-bannlysas/

På liknande sätt jämställs den för svensk kultur och tradition totalt främmande seden med muslimska böneutrop med kristen klockringning (och ljuden från glassbilar!). När det gäller omskärelse gör många debattörer vidare ingen skillnad mellan den kvinnliga varianten, som innebär ren könsstympning, och det manliga tillvägagångssättet som inte på långa vägar är lika omfattande.

Återigen är det fråga om en ovilja, kanske rentav ett tabu, att endast kritisera islams seder och bruk: skall något som har med religion att göra kritiseras måste även kristendom och i någon mån judendom tas med. För Socialdemokraternas del finns det ytterligare en viktig aspekt som måste tas hänsyn till.

Partiet är sedan många år tillbaka infiltrerat av islamister som hela tiden söker framflytta sina positioner inom partiet. Ett uttryck för detta är Socialdemokrater för tro och solidaritet, den tidigare Broderskapsrörelsen som var till för kristna socialdemokrater men numera snarast är en promuslimsk kamporganisation. http://arbetartidningen.se/2016/10/socialdemokraternas-kompromiss-med-islamisterna/

Inom socialdemokratin, liksom i samhället i stort, finns det i dag en växande tendens att se det ”sekulära” som någonting odelat gott. Vad som betecknas som religiös vidskepelse skall förjagas och sekulärt rim och reson vara allenarådande. Många debattörer kan inte ens skilja mellan ett sekulärt samhälle och en sekulär stat. I ett sekulärt samhälle har varje spår av religion utrotats, medan det i en sekulär stat endast är regering och andra ledande organ som förutsätts vara religiöst neutrala.

Jag är själv helt för den sekulära staten – statsmakterna skall givetvis inte diktera vilken tro någon skall ha – medan ett sekulärt samhälle i praktiken är en omöjlighet. Inte ens totalitära skräckexempel som Albanien under Enwer Hoxha eller Nordkorea under Kim-dynastin har, lika litet som något samhälle i världshistorien, helt lyckats utrota religionen.

Den före detta marxistiske filosofen Leszek Kolakowski kom sent till insikt om kristendomens betydelse för vår civilisation. Foto: Wojcik Agencja Gazeta

Inte heller kan religionen reduceras till, som det brukar heta, en ”privatsak”. Religiös tro och övertygelse förutsätter att det finns kyrkor, samfund och församlingar som organiserar det ifrågavarande religiösa konceptet och arbetar aktivt för att sprida detta till så många människor som möjligt.   Den religion, kyrka eller annan religiös organisation som inte gör detta kommer förr eller senare att dö ut.Vilket naturligtvis är exakt vad sekularisterna och ateisterna vill skall ske.

Alf Svensson är väl medveten om att synen på det ”religiösa” som uttryck för vidskepelse och det ”sekulära” som tolk för det objektiva och vetenskapliga är falsk. Han skriver: ”När det påtalas att ´sekulär´ska gälla får man ofta känslan av att den som använder uttrycket också tror att man därmed garanterar objektivitet och tankemässig frihet. Så enkelt är det verkligen inte!”

Svenssons tes om att det råder en utbredd religionsfobi i vårt samhälle är både välfunnen och enligt mitt sätt att se helt korrekt. Detta är ett resultat av flera decennier av religionsfientlig hjärntvätt av centralt placerade personer såsom marxisten, socialdemokraten och fanatiske ateisten Stellan Arvidson, mannen som på goda grunder kan anses ha förstört den svenska skolan genom sin föresats att mota ut allt kristet ur det svenska skolväsendet.

Jag publicerade på min blogg för några år sedan följande uppgörelse med denna religionsfientlighet: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/08/den-irrationella-radslan-for-religion/

Genom sin religionsskräck gör sig sekularisterna/ateisterna skyldiga till det klassiska missgreppet att kasta ut barnet med badvattnet. De vägrar, eller gör sig helt enkelt inte besväret, att inse att den på kristendomen grundade svenska och europeiska kulturen utgör själva fundamentet för den så kallade värdegrund Socialdemokraterna och alla andra partier bekänner sig till.

Göbekli Tepe: samhället organiserades kring en gemensam religion. Foto: Gevork Nazaryan

De borde kanske bekanta sig med den före detta marxistiske polske filosofen Leszek Kolakowski vilken, ehuru ”sekulär”, till sist insåg betydelsen av den kristna religionen som normbärare. Alf Svensson citerar Kolakowski enligt följande: ”Jag tror det tog mig lång tid att inse hur oumbärlig kristendomen är för vår civilisations överlevnad och för bevarandet av vissa grundläggande värden som vi håller.”

Vad mera är. moderna arkeologiska fynd, bland annat av ett 11 500 år gammalt tempel, på den turkiska fyndorten Göbekli Tepe har visat att det mänskliga samhället organiserades kring en religiös tro. Med andra ord: det var religionen som gav upphov till samhället, inte tvärtom. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/03/06/r/

 

68-kyrkan: Jesus som revolutionär och korset som belastning

31 maj, 2017


Johan Sundeen har skrivit ett magistralt verk om 68-rörelsens härjningar inom Svenska kyrkan. Foto: Tommy Hansson

”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Så uttryckte sig professor emeritus Eva Hamberg, präst och ledamot i kyrkans läronämnd, när hon för något år sedan motiverade sitt utträde ur Svenska kyrkan som hon menade var svårt anfrätt av ”inre sekularisering”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Eva Hamberg är mycket långt ifrån ensam om att ha lämnat Svenska kyrkan med anor från reformationen på 1500-talet. Enligt statistik som offentliggjordes i våras gick under 2016 omkring 90 000 personer ur kyrkan, vilket var det största antalet någonsin som lämnat Svenska kyrkan under ett och samma år. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rekordmanga-lamnar-svenska-kyrkan/

40 procent av de utträdande personerna motiverade sitt steg med att de inte trodde på Gud. I fallet Eva Hamberg var förhållandet snarast det motsatta: hon tror på Gud och Jesus och valde därför att utträda.

Hopplös sekularisering och politisering. Eva Hamberg, som under en lång följd av år innehaft en rad högre tjänster och befattningar inom Svenska kyrkan, anser att den forna statskyrkan i dag är hopplöst sekulariserad och politiserad.

Ärkebiskop K.G. Hammar släppte in den skabrösa fotoutställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka.

Droppen som kom bägaren att rinna över för Hambergs del var en utfrågning inför valet av ärkebiskop 2013, då ärkebiskopskandidaterna fick frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än islams profet Muhammed. Endast Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, svarade klart ja på den frågan – alla övriga, inklusive den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén, svävade på målet. http://blogg.tidskriftenevangelium.se/vem-sager-arkebiskopskandidaterna-att-jag-ar/

Kritiker av Svenska kyrkan brukar ibland uppmanas att inte gå ur kyrkan utan hellre stanna och påverka den inifrån. Professor Eva Hamberg, som även är filosofie doktor i ekonomisk historia, ansåg dock inte att detta var ett möjligt alternativ utan hänvisade till att hon under 25 års aktiva försök inte lyckats påverka kyrkan i någon som helst riktning.

Om ursprunget till sekulariseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen skrivit den omfångsrika boken 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh förlag 2017, 492 sidor), som visar hur en krets vänsterteologer under det så kallade röda decenniet lyfte in marxismen i kyrkorummet.

Från predikstolar och pulpeter samt i lärosalar, debattartiklar och böcker påstods att Jesus Kristus varit en socialistisk revolutionär. Kristendomen framställdes som en inomvärldslig rättfärdighetslära och en förelöpare till kommunismen.


Kristendom och kommunism flätades samman i den kristna vänsterns idévärld.

Låg andlig nivå. En av förgrundsgestalterna inom den så kallade kristna vänstern var enligt Sundeen Per Frostin (1943-92), som blev professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och var ledande inom såväl den Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) som socialdemokratiska Broderskapsrörelsen.

Frostin skriver följande i sin pamflett Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som ej hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Frostin

De tankar Frostin och hans meningsfränder inom den kristna vänstern torgförde har åldrats helt utan behag. Man kan tycka att det, åtminstone utanför den hårda vänstern med dess talrika kommunistiska bokstavssekter, borde ha framstått som groteskt att hylla kommunistiska folkförstörare och krigshetsare som något slags Guds medarbetare.

Att så uppenbarligen inte var fallet inom kristen vänster i och utanför Sverige vittnar om en uppseendeväckande låg andlig nivå. Detta avspeglar sig även i Svenska kyrkans val av ärkebiskopar. Den senaste (siste?) ärkebiskopen med en huvudsakligen konservativ teologisk/moralisk syn var Yngve Brilioth, som beklädde kyrkans högsta ämbete under perioden 1950-58. Brilioth var bland annat motståndare till kvinnliga präster.

Wejryd besökte Hamas. Efter Yngve Brilioths tid som ärkebiskop har vänster- och liberalteologerna i en aldrig sinande ström avlöst varandra i ärkestiftet: Gunnar Hultgren (1958-67), Ruben Josefson (1967-72), Olof Sundby (1972-83), Bertil Werkström (1983-93), Gunnar Weman (1993-97), Karl-Gustav Hammar (1997-2006), Anders Wejryd (2006-14) och Antje Jackelén (från och med 2014). Förutom att inneha en både teologisk och politisk vänstersyn har Svenska kyrkan även gått i spetsen för ett alltmer antiisraeliskt och islamvänligt synsätt.

Det kyrkliga motståndet mot den judiska staten Israel, som bekant Mellanösterns enda demokrati, har icke minst tagit sig uttryck i en rad bojkottaktioner riktade mot israeliska varor som producerats på den så kallade Västbanken, det vill säga de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien med anor från biblisk tid. Tankarna går osökt till de tyska nationalsocialisternas uppmaning ”Kauft nicht bei Juden” (Köp inte av judar) från 1930-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/29/svenska-kyrkan-kauft-nicht-bei-juden/

Det kan nämnas att Anders Wejryd efter sin tid som ärkebiskop i slutet av oktober 2014 avlade en good-will-visit i Gaza, där han sammanträffade med höga representanter för den islamistiska terrorrörelsen Hamas, som styr Gaza-remsan med järnhand sedan sin valseger 2005. För att inte förarga sina muslimska värdar hade Wejryd stoppat ned det kors han bar i en kedja runt halsen i bröstfickan!


Förre ärkebiskopen på plats hos Hamas i Gaza – med korset i bröstfickan.

Att Wejryds besök var väl koordinerat med Sveriges officiella Mellanöstern-politik framgår av att den svenska delegationen, där även Jakob von Uexkull, ordförande i organisationen Right Livelihood Award, ingick, samma dag som regeringen Löfven officiellt erkände det så kallade Palestina diplomatiskt (den 30 oktober 2014) utfärdade ett pressmedelande där en palestinaarabisk ”humanitär” organisation prisades.

K.G. Hammar fostrades i 68-rörelsen. Svenska kyrkans Israel-kritiska och propalestinska hållning bör ses som ett logiskt utflöde av den utveckling som så vältaligt beskrivs i Johan Sundeens magistrala uppgörelse med den kyrkliga 68-vänstern.

”Inom Svenska kyrkans episkopat har 68-engagemanget sträckt sig in i vår egen tid”, framhåller Sundeen (sidan 15). ”Den som på 2000-talet mer än andra har gett ansikte åt en opinionsbildning och kristendomstolkning med rötter i det röda decenniet (1965-1975) är K.G. Hammar.”  https://sv.wikipedia.org/wiki/K.G._Hammar

Sundeen hänvisar i sin bok (sidorna 15-16) till en intervju med Hammar som gjordes av Viggo Cavling i Dagens Nyheter den 16 februari 2003, där Cavling menar: ”Om K.G. Hammar sägs vara tvivlets mästare när det gäller teologiska frågor så är han det inte när det gäller politik.” Cavling framhåller att Hammar, liksom många av sina biskopskolleger, fått sin politiska fostran i 68-rörelsen radikalism med dess beundran för exempelvis Maos Kina, Ho Chi Minhs Nordvietnam, Fidél Castros Kuba, Kim Il-sungs Nordkorea och Enwer Hoxhas Albanien. Där fanns inte utrymme för några tvivel.


Idol för 68-kyrkan: diktatorn och massmördaren Mao Tse-tung.

Föga märkligt då att Hammar efter sin tid som ärkebiskop i tidningen Proletären, organ för Kommunistiska partiet (KP), vid jultid 2008 framställs som ”prästen med hjärtat till vänster” och en svensk motsvarighet till de marxistiska så kallade befrielseteologerna i Latinamerika. Hammar hänvisar i Proletären-intervjun till Paulus ord i 1 Timotehosbrevet 6:10 om att penningbegäret är roten till allt ont och för fram en antikapitalistisk uppfattning om samhället.

Karl-Gustav Hammars ställningstaganden genom åren är en veritabel provkarta på vänsterpolitiska och politiskt korrekta åsikter och synsätt: stöd för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, en så kallad human kriminalvård, tolerans gentemot representanter för andra religioner samt stöd för homosexlobbyn.

När det gäller det sistnämnda tog Hammar entydigt ställning för Elisabeth Olssons omdiskuterade fotoutställning Ecce Homo, som med den dåvarande ärkebiskopens välsignelse visades i Uppsala domkyrka den 19 september 1998. Utställningens fotografier framställer Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.


K.G. Hammar tvivlar om tron men inte om politiken.

Jesus blev en politisk revolutionär. Även om Johan Sundeen har alldeles rätt i att 68-vänstern är central för kyrkans vänsterpolitisering går denna faktiskt något längre tillbaka än till ”det röda decenniet” 1965-75 och dess omvälvande tidsepok.

Till och med tiden för Andra världskriget (1939-45) bestod den dåvarande statskyrkans prästerskap till helt övervägande del av konservativa män, vilka var präglade av lutheranismens syn på människan och tillvaron bland annat innebärande att överheten skulle respekteras och att grundläggande kristna normer skulle inskärpas i menigheten genom obligatorisk närvaro vid gudstjänsterna, katekes- och psalmpluggande och husförhör.

Under efterkrigstiden började emellertid mer radikala stämningar göra sig gällande inom kyrkor och samfund, icke minst mot bakgrund av att det kommunistiska Sovjetunionen under Stalin verksamt bidragit till Nazitysklands besegrande och av många naiva människor därför sågs som en god kraft i världen.

För Svenska kyrkans vidkommande innebar det en gradvis utveckling från att utgöra ett andligt samfund i riktning mot att bli ett slags inomvärldsligt rättfärdighetsinstitut: frälsningen skulle nu komma mer genom politisk handling än via en andlig process med den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus i centrum. Jesus förvandlades i stället till en politisk revolutionär, en bild som saknar grund i Nya testamentets evangelier vilket vem som helst som är läskunnig kan förvissa sig om. http://stefanolsson.nu/2013/09/19/den-politiske-jesus/

Rhodesiamatch och världskyrkomöte. När Gunnar Hultgren blev ärkebiskop 1958 började ett socialetiskt perspektiv breda ut sig också i ledande kyrkliga kretsar, där Hultgrens synsätt kraftigt backades upp av den blivande Stockholms-biskopen Ingmar Ström. Försök gjordes att till kyrkan knyta industriarbetarna, ett projekt vilket dock rann ut i sanden.

Den politiska medvetenheten utnyttjades dock av 68-folket. En ny generation präster, ofta med skägg och med en intellektuell jargong, började orera om en ny världsordning och om det önskvärda i en väpnad befrielsekamp i Tredje världen.

Pöbelfasoner vid tennismatchen Sverige-Rhodesia i Båstad. Kyrkoherde Ingemar Simonsson gick i bräschen för protesterna.

1968 gick kyrkoherde Ingemar Simonsson i bräschen för militanta protester mot en Davis Cup-match i Båstad mellan Sverige och Rhodesia. Vänsterpöbeln lyckades stoppa matchen som emellertid senare spelades inför tomma läktare på annan plats. 1968 var också året då den protestantiska och starkt vänstervridna organisationen Kyrkornas världsråd (KVR) arrangerade det så kallade Världskyrkomötet i Uppsala. Det skedde den 4 juli med ”Guds kärlek till de fattiga” som övergripande ekumeniskt motiv.

Mötet fick starka vänsterpolitiska förtecken, och i domkyrkan höll den kommunistiske trubaduren Pete Seeger från USA konsert. Ärkebiskop Olof Sundby var för övrigt president i det starkt vänsterinriktade och prosovjetiska KVR 1975-83. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

Jesus som FNL-demonstrant. 1969 publicerades så den bisarra men inflytelserika antologin Kristen vänster på Gidlunds förlag med texter av Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Martin Lind och Ingemar Näslund. Redaktör för denna skrift var Magnus Brohult, vilken i likhet med många andra röda tyckare omsider hamnade som journalist på Svenska Dagbladet.

I bokens förord tas upp behovet av ett starkare kristet engagemang i samhällsfrågor. Självfallet skulle detta engagemang komma från vänster och det talas i propagandistiska ordalag om nykolonialism, rasistiskt förtryck i Afrika, FNL-rörelsen samt behovet av dialog mellan kristendom och marxism.

”’Kristen vänster’ är ett mångtydigt begrepp”, heter det i Kristen vänster. ”Det är angeläget att betona att den socialism vi eftersträvar inte är mer ’kristen’ än övrig socialism…Vi tror helt enkelt att kristna, existentialister, humanister, buddhister och folk av annan livsåskådning kan ha vissa värderingar gemensamma som gör det möjligt att tillsammans, oberoende av att man har skilda livsåskådningar, eftersträva ett visst samhälle, som skulle kunna karaktäriseras som baserat på en internationell socialism.”


Jesus framställs som FNL-sympatisör i boken Kristen vänster (1969). Foto: Tommy Hansson

Ingemar Näslund för i antologin fram tanken att Jesus, om han kom till jorden och Sverige vid den tid boken skrevs, sannolikt inte skulle liera sig med företrädarna för traditionell kristenhet utan snarare med dem ”som bär runda märken på sin kappa”. Märken på vilka det står ”med FNL för Vietnams folk”.

Alltså Jesus som FNL-demonstrant. Mer utflipprad än så kan väl bilden av frälsaren från Nasaret näppeligen bli.

Valet av Jackelén. Johan Sundeen tar i sin bok 68-kyrkan metodiskt upp vänsterideologiska strömningar som gjort Svenska kyrkan till vad den är i dag. Det är en ganska skakande men framförallt mycket nyttig läsning om sekularisering, politisering och diktaturvurmande som fann vägen in i en kyrka som stelnat i föga fruktbar formalism och rigid konservatism.

Vänsterinfluenserna var inte den enda form av influenser som drabbade kyrkan – det förekom så även högkyrkliga försök till påverkan – men det var dessa som rönte det största inflytandet. Detta möjliggjorde i tidernas fullbordan valet av Antje Jackelén ärkebiskop, vilket naturligtvis är illa nog, även om hon ännu inte kan mäta sig med K.G. Hammar när det gäller destruktivt vänsterinflytande över Svenska kyrkan.

Jackelén, född Zöllner i dåvarande Västtyskland 1955, förmådde som nämnts här ovan vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2013 inte ange som sin åsikt att Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed. Hon antog yttermera som ärkebiskopligt valspråk ”Gud är större”, vilket är en direktöversättning av islams arabiska slagord  Allahu akbar. Det kan för övrigt nämnas att Jackelén prästvigdes 1980 av den mycket vänsterinriktade Stockholms-biskopen Lars Carlzon, som var Förbundet Sverige-DDRs siste ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antje_Jackel%C3%A9n

Muslimska krafter. I ett vidare perspektiv har den socialistiska ideologi som de facto präglar Svenska kyrkan i dag inom den kyrkliga sfären blivit en motsvarighet till det socialdemokratiska och kommunistiska inflytandet i det sekulära samhället inklusive fackföreningsrörelsen. Partipolitiken, kyrkan och facket – det är en formidabel maktkonstellation som icke-socialistiska partier och krafter har emot sig.


Korset – en belastning enligt vissa kristna.

Om den nuvarande utvecklingen, där ledande kristna företrädare ogärna talar om Gud och Kristus och tenderar att se det kristna korset som en belastning eftersom det kan förarga muslimer, fortsätter är det som jag ser det fullt möjligt att Svenska kyrkan en dag helt upphör att kalla sig kristen. Om ledande kyrkliga företrädares problem med korset har jag skrivit följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

En sådan utveckling är redan genomförd i Socialdemokraternas förutvarande kristna organisation Broderskapsrörelsen, numera benämnd Socialdemokrater för tro och solidaritet där muslimska krafter har en mycket stark ställning. https://www.svd.se/broderskap-inte-langre-kristna

 

Wejryd träffade terrorledare i Gaza

19 december, 2014

 

B5IAsGmCYAA2opH Anders Wejryd hälsar på Hamas-ledaren Ismail Haniyeh.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/hamasledare-vill-ha-svenskt-stod_4060377.svd

Den 28 oktober begav sig ärkebiskop emeritus Anders Wejryd (född 1948) till det av terrororganisationen Hamas styrda Gaza. Wejryd, som var svensk ärkebiskop 2006-2014, hade från Sverige med sig Jakob von Uexkull, grundare och ordförande av/i Right Livelihood Award samt Agneta Johansson, biträdande director för International Legal Assistance Consortium (ILAC) tillika styrelsemedlem i Right Livelihood Award, som ibland brukar betecknas som ett alternativt Nobelpris.

Enligt ett pressmeddelande från Gaza, som sändes ut den 30 oktober 2014 – samma dag som den socialdemokratiska/miljöpartistiska regeringen formellt erkände ”Palestina” som en självständig stat – var delegationen i Gaza ”för att visa sin solidaritet” med Raji Sourani och dennes organisation Palestinian Centre for Human Rights. Sourani och hans organisation erhöll 2013 Right Livelihood Award.

Sourani gjorde följande uttalande i anledning av S-MP-regeringens erkännande av ”Palestina”:

Det svenska beslutet att idag formellt erkänna Palestina är unikt och mycket viktigt. Det är ett konkret bevis på den svenska utrikespolitikens självständighet, integritet, trovärdighet och neutralitet och att den är baserad på internationell humanitär rätt och grundläggande mänskliga rättigheter.

I uttalanden från Gaza-besöket orerades det väldeliga om hur den israeliska krigföringen vid konflikten i somras raserat stora delar av Gaza och att det nu behövdes svensk hjälp för att bygga upp området.

imagesPMSNYL52 Hamasterrorister avrättade under den senaste konflikten Gaza-bor som anklagades för att spionera åt Israel.

Mycket talades även om den israeliska så kallade blockaden av Gaza, som emellertid inte var allvarligare än att israeliska lastbilar gick i skytteltrafik in och ut ur området med förnödenheter till den lidande befolkningen. Därtill hade Israel i området ett fältsjukhus som vårdade skadade Gaza-bor, vilka riskerade avrättning av Hamas om de påkoms med att låta sig vårdas av israelisk personal.

Det monumentala hyckleriet inom Hamas dokumenteras av att organisationens medlemmar har för vana att låta sjuka anhöriga vårdas på högklassiga sjukhus i Israel.

Såvitt jag kunnat utröna nämnde den svenska delegationen dock inte med ett enda ord att konflikten emanerade ur det faktum, att Hamas dagligen överöste civila områden i Israel med raketer och då och då genomförde terrorattentat genom att ta sig in i Israel genom specialbyggda tunnlar.

Hamasterroristerna begärde föga oväntat svenskt stöd i syfte att få till stånd en fungerande samlingsregering med det på den så kallade Västbanken (de bibliska områdena Judéen och Samarien) inför kommande val: se länk överst. De har blivit rikligen bönhörda.

imagesR1WSB31P En skiss av en Hamas-byggd infiltrationstunnel.

Den svenska regeringen har således nyligen ”med kraftigt ökat stöd till palestinsk statsbyggnad” plussat på det skattefinansierade biståndet från 500 miljoner till 1,5 miljarder kronor för den kommande femårsperioden. Detta har skett mitt under en palestinaarabisk terrorvåg i Jerusalem och på andra platser vilken skördat ett betydande antal oskyldiga civila liv:

http://www.varldenidag.se/ledare/2014/11/18/Lukas-Berggren-Moraliskt-och-ekonomiskt-stod-till-terrorhyllningar/

Det faktum att EU-domstolens första instans nu beslutat häva den terrorstämpel som Hamas försågs med 2001, således fyra år innan rörelsen tog kontrollen över Gaza, innebär föga i sak. Hamas har visat och fortsätter eftertryckligt att visa att man bekänner sig till terrorn som medel i politiken. Domstolsbeslutet innebär inte heller att det är fritt fram för Hamas att verka i EU-länderna. EU har nu tre månader på sig att visa att  finns fog för terrorstämpeln.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/eu-domstolen-upphaver-beslutet-att-terrorstampla-hamas/

Svenskt stöd till den ”palestinska” saken via regering, kyrka och så kallade humanitära organisationer är ett uttryck för den kompakta Israel-fientlighet som härskar i det officiella Sverige och som initierades av Olof Palme i början på 1980-talet.

Den nuvarande regeringen innehåller en bostadsminister, Mehmet Kaplan, som är islamist och en skolminister, Gustav Fridolin, som för drygt tio år sedan greps av israeliska säkerhetsstyrkor när han bröt mot Israels terroristlagar och sattes på ett plan tillbaka till Sverige.

imagesK0PJFJ20 Islamisten Mehmet Kaplan har deltagit i Hamas-jippot Ship to Gaza.

Nära maktens tinnar finns de inflytelserika socialdemokraterna partisekreteraren Carin Jämtin, riksdagsledamoten Veronica Palm och dennas kollega Hillevi Larsson, som nyligen glatt lät sig fotograferas med en kartbild hon fått i pris av en palestinsk förening där den judiska staten Israel raderats bort. Samtliga dessa är, i likhet med förra partiledaren Mona Sahlin, entusiastiska propalestinier och Israel-hatare.

När socialdemokratiska riksdagskvinnan Carina Hägg före senaste valet kritiserade sitt parti för den fortgående islamisering som pågår, ströks hon helt sonika från riksdagslistan.

En grundsten i den socialdemokratiska preferensen för islam samt den palestinaarabiska saken är organisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet, den tidigare kristna Broderskapsrörelsen, som under Peter Weideruds ledning antagit en avskyvärd antisemitisk identitet vilket påtalats av den liberala Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA):

http://skma.se/socialdemokrater-for-tro-och-solidaritet-spar-pa-oklarhet-om-antisemitisk-ledare/

När det gäller Svenska kyrkan har denna under en lång följd av år ensidigt kritiserat Israel, varför Wejedryds varma handslag med Hamas-ledaren Ismail Haniyeh  i höstas förvånar ingen (se bilden överst). Att Hamas har som måsättning att utplåna Israel och döda alla judar är uppenbarligen inga som helst problem för Wejryd.

I en debattartikel i Aftonbladet den 31 oktober 2012 krävde dåvarande ärkebiskopen Wejryd och Strängnäs-biskopen Hans-Erik Nordin en särskild märkning av produkter från ”illegala” israeliska bosättningar:

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article15694328.ab

imagesVM343X1S Två arabiska folkförstörare trivs tillsammans: Bashar Al-Assad och Muammar Khadaffi.

Två år dessförinnan hade Wejryd jämte presidiet för Sveriges kristna råd och två syrisk-ortodoxa ärkebiskopar från Södertälje besökt Syrien och hyllat landets dokumenterat hänsynslöse diktator Bashar Al-Assad:

http://gulanavci.blogspot.se/2010/03/vad-haller-arkebiskopen-anders-wejryd.html

I sina hyllningar till Al-Assad, som med sin oförsonliga politik mot politiska meningsmotståndare där mord, misshandel och fängslanden var vardagsmat triggade igång det blodiga syriska inbördeskriget, sade Wejryd bland annat: ”Och jag vill gärna säga att Bashar Al-Assad är en på många sätt imponerande person.”

 

 

 

 

Bröderna Tsarnajev: när ”djupt religiösa” bombar och mördar

22 april, 2013

boston-explosion-m_2537196bBomb mot de ”otrogna” i Boston.

Det påstås att den äldre av de båda Boston-bombarna, den 26-årige Tamerlan Tsarnajev, skulle ha blivit ”djupt religiös” för några år sedan. Han slutade röka, dricka, festa och idrotta (han ägnade sig åt boxning). Kulmen på denna ”religiösa” väckelse – det var islam det var fråga om – blev att han tillsammans med sin 19-årige bror Dzjochar placerade ut bomber bland åskadarleden i Boston Marathon vilket ledde till att tre människor dödades och närmare 200 skadades.

Jag är själv religiöst troende och studsar till varje gång religiös tro förknippas med våld, mord och terrordåd. Kopplingen är i mitt tycke  fullständig  absurd. Ordet ”religion” kommer från det latinska verbet religio vars infinitiva form är religare. Detta betyder ”återförknippa” eller ”återanknyta till”, i detta fall människans gudomliga ursprung. Som kristen tror jag på en kärleksfull, barmhärtig och förlåtande Gud vars kärlek var själva upphovet till världen och universum.

Om man således menar sig vara ”djupt religiös” borde detta i mitt perspektiv medföra, att man avsäger sig varje form av våld och hat. En sant religiös människa skulle givetvis aldrig komma på tanken att skada människor till liv och lem i syfte att föra ut ett religiöst budskap. Den som begår en sådan destruktiv handling skadar inte bara sina medmänniskor utan också sig själv och ytterst religionen och Gud. Jag skulle hellre beskriva den metamorfos som bröderna Tsarnajev genomgick som en radikalisering i fanatisk riktning. Religionen blev bara en täckmantel i detta sammanhang.

Boston Marathon PhotographerBröderna Tsarnajev fångade av kameran i åskådarleden.

Efter hand som polisutredningen och pressbevakningen avseende terrordådet i Boston fortskrider kommer mer och mer fram kring familjen Tsarnajevs radikalisering. Den började med att den äldre brodern Tamerlan, ett av fyra barn till makarna Anzor och Zubeidat Tsarnajev, råkade in i en svår period av sitt liv. Han anklagades bland annat för hustrumisshandel. Modern rådde honom då att söka sin tillflykt i islam. Tamerlan i sin tur påverkade modern att börja beslöja sig enligt muslimsk sed, något som fadern avskydde: ”Du är tokig som täcker dig”, uppges han ha sagt till hustrun.

Tamerlan Tsarnajevs omvändelse ledde till en splittring i familjen, och för cirka två år sedan tog äktenskapet slut. De befinner sig nu båda åter i Dagestan, varifrån de inflyttade till Förenta staterna för omkring tio år sedan. Båda uppges hysa åsikten att de båda sönerna ”satts dit” för bombattentatet i Boston. Andra släktingar har emfatiskt tagit avstånd från deras nidingsdåd.

Här en länk till en informativ text i Wall Street Journal om dramat i familjen Tsarnajev:

http://online.wsj.com/article/SB10001424127887324235304578437131250259170.html?mod=wsj_share_tweet

Den mest normala personen i familjen förefaller ha varit fadern Anzor, vilken i likhet med äldste sonen höll på med boxning i sin ungdom. Han skall ha blivit mycket upprörd när Tamerlan, som var en lovande pugilist, slutade med sporten och blev fanatisk islamist. Anzors föräldrar deporterades på 1940-talet från ursprungslandet Tjetjenien till Kirgizistan inom ramen för Stalins deportationer, då hela folkslag omflyttades inom sovjetväldet på grund av påstådda nazistsympatier och regeringsfientlighet. Familjen hamnade omsider i Dagestan och i tidernas fullbordan alltså i USA.

102791-004-64584507Karl Marx tillåter vänsteranhängarna att hata och att stödja hat.

Media rapporterar i dag, den 22 april 2013, att den svårt skadade Dzjochar Tsarnajev vaknat ur sin medvetslöshet och börjat svara på frågor med hjälp av papper och penna. Han skall vara svårt skadad i tungan och försedd med andningsapparatur men kan se och höra. Så småningom kommer tvivelsutan den fullständiga bilden av bakgrunden till terrordådet att framtona. Det har bland annat rapporterats att det var Dzjochar som dödade sin bror genom att under polisjakten köra över honom med den stulna bil brödraparet färdades i. Om detta var en olyckshändelse eller en medveten gärning vet jag i skrivande stund inte.

En sak tycks stå klar: båda bröderna blev helgalna när de hemföll åt en radikal variant av islam. Kanske stödde de sig på Koranens uppmaning (sura 3:151) om att ”injaga skräck i de otrogna”, kanske på något annat koranord. Kanske var de så förblindade av hat och frustration att de gjorde vad de gjorde utan att bry sig om vad Koranen eller Profeten uppmanade dem till. Det får de fortsatta efterforskningarna utvisa.

I varje fall hade deras mordiska verksamhet ingenting med sann religion att göra. Hade de varit kristna skulle det ha varit helt omöjligt för bröderna Tsarnajev att stödja sig på något bibelord. Jesus Kristus uppmanar ju sina efterföljare både att ”älska sina fiender” och att ”vända andra kinden till” samt att göra mot andra vad vi vill att de skall göra mot oss, för övrigt en gammal judisk princip.

jesus-christ-wallpapers-12Jesus uppmuntrar till kärlek, inte hat.

Svenska media har  legat lågt med att belysa bombarbrödernas islamistiska överygelse; sådant skulle ju bevars kunde leda till ökad ”islamofobi” och ”främlingsfientlighet”.  Slutligen kan det spekuleras i vad som ligger bakom vänsterns kutym att ta parti för muslimer men aldrig för kristna. Min personliga gissning är att vänsterideologin, som ytterst bygger på  Karl Marx teser om klasshat, inte har några problem att godkänna politiskt och ideologiskt hat. Det kristna kärleksbudskapet anses däremot i ett strikt vänsterperspektiv vara uttryck för en ”slavmoral” som spelar borgar- och kapitalistklassen i händerna.

På goda grunder kan den revolutionära jidhadismen/islamismen anses ha betydliga likheter med marxism och marxistiska terrorrörelser. Islams förkämpar ägnar sig åt samma typ av verksamhet som exempelvis västtyska Baader-Meinhof-ligan (Rote Armee Fraktion), italienska Röda brigaderna och japanska Röda armén sysslade med på 1960- och 1970-talen. Det vill säga att skapa rädsla, osäkerhet och oordning i de västdemokratiska samhällena i syfte att bereda vägen för den saliggörande revolutionen.

Troligen är det också detta hatbejakande synsätt som ligger bakom den utveckling socialdemokratin genomgått i riktning mot växande sympatier för muslimsk fundamentalism och en antagonistisk inställning gentemot den judiska staten Israel. Det forna kristna sosseförbundet Broderskapsrörelsen har exempelvis under namnet Socialdemokrater för tro och solidaritet förvandlats till en renodlad stödorganisation för terroriströrelsen Hamas i Gaza.

peterPeter Weiderud – vänsterideolog och proislamist i kyrkliga kretsar.

Ordförande i Socialdemokrater för tro och solidaritet är journalisten Peter Weiderud, född 1957, som är ett stående inslag i det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza. Weideruds tentakler förgrenar sig djupt inom inte bara svensk socialdemokrati – förutom att leda Svenska kyrkans internationella arbete är han även utrikespolitisk chef hos den notoriskt vänstervridna, protestantiska organisationen Kyrkornas världsråd i Geneve. Svenska kyrkan i stort framstår allt mer som ett världsligt rättfärdighetsinstut och allt mindre som ett redskap för själarnas frälsning.

Islamismen vinner terräng i svensk politik

10 april, 2013

omar-mustafaOmar Mustafa: antisemitismens ansikte i S partistyrelse.

När medlemmar i Sverigedemokraterna uttrycker sig antisemitiskt blir de, med all rätt, uteslutna ur partiet. Såvida de inte har den goda smaken att själva avgå dessförinnan. I Socialdemokraterna blir antisemitierna tvärtom invalda i partistyrelsen.

Nyligen invaldes Omar Mustafa, 27, i den socialdemokratiska partistyrelsen. Han är sedan 2010 ordförande i Islamska förbundet i Sverige där han efterträdde Abdirisak Waberi, som blev riksdagsledamot för Moderaterna. Den senare har gjort sig känd för att förespråka sharialagar och för att vilja förbjuda kvinnor att dansa och lyssna till musik. Waberi menar också att det är OK för en man att ha fyra fruar.

Omar Mustafa har som ordförande i Islamska förbundet vid ett flertal tillfällen bjudit in fradgatuggande antisemiter och Israel-hatare. Ett par av dessa är Yvonne Ridley, som uttalat att ”sionister har sina tentakler överallt” och att judar styr media, samt Azzam Tamimi, vilken sagt att ”Israel är en cancer” och som 2004 glorifierade en palestinsk självmordsbombare.

Mustafa har vidare på Facebook ”gillat” den islamistiske ideologen Yusuf al-Qaradawi från Muslimska brödraskapet i Egypten, som bland annat menat att den nazistiska judeutrotningen var ett ”gudomligt straff”. Enligt Mustafa i ett uttalande för Sveriges radio 2010 är samme Qaradawi ofta ”väldigt balanserad i sin retorik”.

news-graphics-2008-_440808aDen islamistiske hatpredikanten Yusuf al-Qaradawi. ”Ofta balanserad i sin retorik” enligt Omar Mustafa.

Omar Mustafas bakgrund som antisemit och Israel-hatare är snarast en merit i socialdemokratiska sammanhang. Det var långt ifrån någon tillfällighet att partiledaren och trolige blivande statsministern Stefan Löfven vid partikongressen nyligen beskrev den palestinska terroristorganisationen Fatah som ”vår kära systerorganisation” i sina hälsningsord till gästen Husam Zomlot från Fatah.

Fatah är den lyckligtvis avsomnade terroristledaren Yassir Arafats gamla parti, som i alla år betraktat våldet som ett legitimt medel i politiken. Fatah kontrollerar i dag det område som brukar kallas Västbanken. Sossarna gick under partikongressen dessutom ut med kravet att Sverige skall inrätta en ambassad på palestinskt territorium fastän ”Palestina” inte är erkänt som statsbildning.

Det kan nämnas att Fatah den 29 mars 2013 hyllade en palestinsk självmordsmördarbombare som dödat tre och skadat 28 personer. Hyllningen här:

BHfAVNaCAAAmS5pFatahhyllning till självmordsmördare.

I den socialdemokratiska partitoppen vimlar det i själva verket av palestinasympatisörer och Israel-hatare. Carin Jämtin, i dag partisekreterare men förstanamn som påtänkt partiledare innan Löfven fick jobbet, är en av dessa. Hon väckte uppseende då hon den 17 augusti 2009 på Facebook ”gillade” den antisemitiske journalisten Donald Boströms skröna i Aftonbladet om att Israels armé stjäl organ från dödade palestinier och säljer dessa till högstbjudande. Jämtin kommenterade uppmuntrande:

Du har verkligen gjort ett viktigt arbete med detta.

En bloggares i sammanhanget mycket upplysande möte med Jämtin skildras här:

http://utkast.livejournal.com/16995.html

Även sossehöjdarna Veronica Palm och Urban Ahlin har givit uttryck för den rutinmässiga propalestinismen/antiisraelismen som varit tradition inom sosseriet sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, låt vara att Göran Persson stod för en viss tillnyktring under sin decennielånga statsministertid 1996-20006; Perssons utrikesminister Anna Lindh var dock en palestinavän av traditionellt snitt. Sedan palestinatjejen Mona Sahlin tagit över efter Persson återgick allt till det gamla.

331810392Veronica Palm (S) vill se Jerusalem som ”Palestinas” huvudstad.

Palm och Ahlin krävde i ett debattinlägg i Aftonbladet den 27 november 2012 att produkter från de av Israel så kallade ockuperade områdena – de erövrades fair and square i samband med Sexdagarskriget 1967 och är vitala för den israeliska säkerheten – skulle ursprungsmärkas. Palm har därtill välkomnat ”Palestina” som FNs ”194e medlemsstat” – med Jerusalem som huvudstad (Jerusalem är i dag som bekant Israels huvudstad).

Tilläggas kan att Socialdemokraternas tidigare kristna organisation Broderskapsrörelsen för något år sedan bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet och numera mest är att betrakta som en muslimsk stödorganisation.  Organisationen tillhör de mest högljudda uppbackarna av det återkommande Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza.

Av ovanstående torde mer än väl ha framgått att en antisemitisk inställning ingalunda är någon nackdel för den som vill göra karriär i sossepartiet. Snarare då en tillgång. Det blir tydligt när man tänker på hur Ilmar Reepalu fått hållas under så många år som Malmös starke man trots otaliga antisemitiska klavertramp.

Men inte alla merd anknytning till socialdemokratin är lyckliga över detta. Den muslimska feministen Bahareh Andersson skrev under rubriceringen ”Utnämningen av Omar Mustafa ett svek mot Sveriges kvinnor” följande på Newsmill den 9 april 2013:

Jag antar att varken moderaterna eller sossarna vill se eller inse vad det betyder att båda dessa herrar, Waberi och Omar, har goda relationer med Muslimska Brödraskapet som inte bara sprider medeltida kvinnosyn men också har fostrat terrorister.

Även Mona Sahlin har, lo and behold, kritiserat Omar Mustafa som ny styrelseledamot (S):

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16574835.ab

Den muslimska invandringen till Sverige fortsätter med oförminskad styrka. Det innebär rent matematiskt att kvantiteten islamistiskt sinnade antisemiter hela tiden fylls på, även om jag vill understryka att långt ifrån alla muslimska immigranter är islamister. Det innebär också att islamismen i svensk politik vinner terräng. Figurer som Abdirisak Waberi, Omar Mustafa och Mehmet Kaplan i Miljöpartiet är bara början.

chadi5Chadi Freigeh – skandinavisk talesman för Hizb-ut-Tahrir.

2018 eller 2022 kan vi  mycket väl ha islamismen representerad i Sveriges riksdag i form av shariapartiet Hizb-ut-Tahrir. I Belgiens huvudstad Bryssel finns partiet Islam redan representerat med två mandat sedan kommunalvalet i oktober 2012.

Broderskaparna laddar för konflikt

12 juni, 2011

Generalsekreterare Ban – tar sitt ansvar.

När FNs generalsekreterare, sydkoreanen Ban Ki-moon, tar sitt internationella ansvar och avråder från den typ av konfliktskapande konvojer till Mellanöstern som för ett år sedan genomfördes i form av ”Ship to Gaza”, då går svenska Broderskapsrörelsen i taket.

Generalsekreterare Bans oro för vad en ny, islamistledd konvoj till Gaza kan medföra framgår av följande briefing inför FNs säkerhetsråd den 19 maj 2011 (punkt 21):

The Secretary-General is also following with concern media reports of potential new flotillas to Gaza that can provoke unnecessary confrontations. The Secretary-General calls on all Governments concerned to use their influence to discourage such flotillas, which carry the potential for escalation. He further calls on all to act responsibly to avoid any violent incident.

Detta faller alltså inte den nominellt socialdemokratiska Broderskapsrörelsen på läppen. Dess ordförande, Peter Weiderud – som var en av de stolta deltagarna i fjolårets omskrivna Ship to Gaza – tar i ett pressmeddelande av den 10/6 heder och ära av FNs generalsekreterare under rubriceringen ”Broderskapsrörelsen kritiserar Ki-moon”:

Det är en skam för FN när generalsekreteraren Ban Ki-Moon så tydligt tar ställning mot internationell rätt och civilkurage, som han gjort i frågan om Ship to Gaza. Istället för att uppmana regeringar att hindra flottiljen borde FN vara en moralisk kompass för folkrätt och det som verkligen betyder något för människor, bortom maktpolitiken. Eller åtminstone hålla tyst.

Den som verkligen borde knipa igen är naturligtvis Peter Weiderud och den så kallade kristna socialdemokratiska Broderskapsrörelsen, vilken genom senare års allt intimare samarbete med islamistiska krafter snarare borde kallas muslimsk eller åtminstone promuslimsk. Hur länge kommer sossepartiet att fortsätta hålla de alltmer extrema broderskaparna under sina vingars beskydd?

Inte nog med att generalsekreteraren vanvördigt kallas vid förnamn (Ban är familjenamn, som i koreanskt språkbruk alltid står först) i pressmeddelandet. Weiderud kommer också med felaktiga påståenden om den ”förfärliga” humanitära situationen i det Hamas-styrda Gaza, vilken skulle nödvändiggöra ”Ship to Gazas” humanitära aktion.

Den forne malaysiske premiärministern, miljardären och antisemiten Mahathir Mohammed sponsrar Ship To Gaza.

Det vänder sig i magen när man tar del av Weideruds ensidigt propagandistiska, lismande och lögnaktiga pressmeddelande. Låt oss med en gång fastställa, att det enda syftet med Ship to Gazas expeditioner – det planeras en ny i höjd med midsommar – är att skapa en militant opinion mot den judiska staten Israel. Det är en uttalat antiisraelisk och troligen också en antisemitisk målsättning.

En av huvudsponsorerna för Ship to Gaza inom ramen för den så kallade Freedom Flotilla är den turkiska islamistorganisationen IHH, som uttryckligen eftersträvar ett ”Mellanöstern utan Israel”. Det var främst terrorister från IHH som framprovocerade fjolårets incident, som ledde till att nio aktivister/terrorister omkom då israeliska soldater äntrade konvojskeppet Mavi Marmara sedan besättningen vägrat agera i enlighetet med israeliska anvisningar.

Nedan en länk till en israelisk parodi på Ship to Gazas verkliga agenda:

http://www.dailymotion.com/swf/video/xdkaij

Oavsett vilka sympatier man  har i Mellanöstern-konflikten står det klart att en ny aktion typ Ship to Gaza, där man försöker leverera förnödenheter sjövägen, oundvikligen kommer att leda till någon form av konflikt. Vad Ban Ki-moon gjort är endast att varna för en sådan utveckling.

Baronessan Ashton – tar sitt ansvar.

Och Ban är inte ensam. Även Catherine Ashton, EUs höga utrikesrepresentant, har nyligen avrått från en ny konvoj till Gaza vilken hon menar kan komma att framprovocera nya våldsamheter. Representanter för USA, FN, EU och Ryssland uttryckte liknande synpunkter 2010.

Framförallt finns inget behov av humanitär hjälp av den typ Ship to Gazas förespråkare hävdar föreligger. Allt som behövs finns, och initierade källor har visat att varuinflödet har ökat med det dubbla jämfört med i fjol: från 120 ton per dag till 237 ton per dag.

Vad Israel – och alla andra förnufiga människor som inte vill se några freds- och säkerhetshotande provokationer i området – motsätter sig är spektakulära aktioner till havs. I stället uppmanar man humanitära organisationer att använda de etablerade landvägarna. Då blir det inga problem med leveranserna av rent humanitärt bistånd. Vapen, sprängmedel etcetera – som Hamas-vänner hela tiden försöker smuggla in – beslagtas givetvis i den mån det upptäcks.

Problemet för antiisraeliska aktivister såsom Peter Weiderud, Mattias Gardell, Henning Mankell med flera är naturligtvis att reguljära transporter till Gaza inte skapar några internationella rubriker. Sådana kommer bara om man lyckas provocera fram någon spektakulär incident med representanter för staten Israels stridskrafter, helst med några dödsoffer som följd (som i fjol).

Beträffande gåsleverrevolutionären Henning Mankell förtjänar slutligen erinras om, att han vid invigningen av det svenska Ship to Gaza den 15 augusti 2009 i ett tal talade om att ”avveckla den terroristiska israeliska staten”.