Löfven, Socialdemokraternas steriliseringspolitik och stöd till nazistinfluerade Fatah

Hakkorsflaggan hissad på Bromma flygplats 1936, då Per Albin Hansson (S) var svensk statsminister.

Stefan Löfven fortsätter att utkolportera  lögnaktigt propagandistiska omdömen om Sverigedemokraterna (SD).

I en intervju i Dagens Nyheter nyligen påstod statsministern således följande om SDs partiledare Jimmie Åkesson: ”Han gick in i Sverigedemokraterna när de fortfarande hade hakkorsflaggor på sina möten. Det valet gjorde han /…/ Det är i grunden ett rasistiskt parti med nazistiska rötter också. Det är bara så.”

Åkesson blev inte svaret skyldig utan påpekade, att han inte kan minnas några nazistflaggor vid partimöten. Detta av den enkla orsaken att några sådana aldrig förekommit. En bild man ser då och då i Expo och skandalpressen visar en SD-medlem i Höör i Skåne, Tina Hallgren-Bengtsson, som är iklädd något slags uniform. I bakgrunden syns en svensk samt en svastikaförsedd flagga. Att bilden tagits i samband med ett ”SD-möte” tror jag inte ens SD-ätarna hävdar. http://www.aftonbladet.se/nyheter/aftonbladetgranskar/article12482492.ab

Jimmie Åkessons svar till Löfven och den sistnämndes SD-fientliga uttalanden framgår via denna DN-länk: http://www.dn.se/nyheter/politik/akessons-svar-till-lofven-det-ar-ren-logn/

Inte heller stämmer det att SD har ”nazistiska” eller ”rasistiska” rötter. När partiet såg dagens ljus 1988 fanns bland grundarna personer  från Sverigepartiet, Framstegspartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Inget av de båda förstnämnda partierna var nazistiskt eller rasistiskt utan kan väl lämpligast beskrivas som invandrings- och skattekritiska missnöjespartier. BSS var inget parti alls utan en invandringskritisk aktionsgrupp utan någon särskild politisk ideologi.

Alfred Petrén (S) motionerade om att inrätta Rasbiologiska institutet i Uppsala.

Ett fåtal av SD-pionjärerna hade onekligen ett mindre rumsrent förflutet, däribland uppenbarligen Tina Hallgren-Bengtsson. Men att få det till att partiets rötter skulle vara ”nazistiska” eller ”rasistiska” är direkt lögnaktigt, såvida man inte hyser den oseriösa uppfattningen att varje form av invandringskritik är rasistisk. Under alla omständigheter så var det 28 år sedan Sverigedemokraterna bildades vid ett möte i Stockholm.

Det brukar ofta som ”bevis” för SDs tidiga så kallade nazism påtalas att partiets förste ledare, Anders Klarström, hade ett förflutet i det uttalat nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). Detta stämmer i och för sig, men det är lika sant att sossetoppar såsom Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog var aktiva i det kommunistiska revolutionspartiet KFML (SKP) innan de anslöt sig till S. Det gör naturligtvis inte det senare partiet kommunistiskt.

Det bör om Klarström dessutom nämnas att han efter SD-tiden bytte efternamn och gick med i – taram-taram-taram-taram – Socialdemokraterna! Man kan undra vad Löfven tycker om det. Vilket inte hindrar att han långt senare dök upp som gäst på en julfest hos SD Västra Götaland. Men det kan man väl unna till och med en socialdemokrat som Klarström? http://nyheteridag.se/har-ar-anders-klarstrom-pa-sd-fest-skapar-ny-konflikt-i-partiet/

Att Sverigedemokraterna  sedan dess förändrats i grunden så att rasism och nazism numera leder till uteslutning  i enlighet med partiets omskrivna ”nolltolerans” mot extremism borde rimligen vara ägnat att glädja Stefan Löfven, eller?! Att han fortsätter tjafsa om påhittade förhållanden i SDs forntid är bara pinsamt. Löfven, liksom andra etablissemangspolitiker, har jämväl börjat köra med uttrycket att SD ”är inte ett parti som alla andra”, och det är givetvis avsett i negativ mening när det kommer från det hållet.

Själv föredrar jag att ta det som en komplimang, ty SD ÄR knappast ett parti som alla andra. Vårt parti är unikt så tillvida som det åtskilliga år före alla andra identifierade de verkliga samhällsproblemen: mångkulturalism, massinvandring och flyktingromantik, ledande till en förödande polarisering och segregering samt ett hårt tryck på de samlade samhällsresurserna; skenande kriminalisering inför vilken polismakten står i stort sett maktlös; militär avrustning som lämnar landet vidöppet för presumtiva fiender; en fortgående islamisering som gör oss sårbara för terroraktioner; en ständig försämring av våra äldres villkor. Med mera, med mera.

Något egendomligt ter det sig därtill att svepande och falska anklagelser kommer från just Socialdemokraterna, ett parti som inte precis har någon demokratiskt otadlig historia. 1922 grundades, efter en riksdagsmotion som undertecknats av bland andra socialdemokraten Alfred Petrén, Rasbiologiska institutet i Uppsala.  Under åren 1934 till 1976 genomfördes i institutets hägn 63 000 steriliseringar, det största antalet i något land bortsett från Nazityskland.https://petterssonsblogg.se/2014/01/15/atta-socialdemokratiska-regeringar-godkande-63-000-steriliseringar-pa-rasbiologiska-institutet/

Socialdemokraterna bedrev fortfarande steriliseringspolitik när den unge Stefan Löfven gick med i partiet 1970.

Dessa steriliseringar godkändes av åtta socialdemokratiska regeringar med statsministrarna Per Albin Hansson och Tage Erlander som pådrivande. Steriliseringarna fortsatte även under Olof Palmes tid som statsminister under åren 1969-76. Institutet ändrade 1958 namn till Institutionen för medicinsk genetik och kom då att sortera under Uppsala universitet. Bland individer som blev föremål för sterilisering fanns homosexuella; homosexualitet var straffbart i Sverige till 1944 och betraktades som en sjukdom fram till 1979.

En intressant sakupplysning är att Stefan Löfven, förmodligen landets genom tiderna mest inkompetente statsminister och vars morfar var tvättäkta nazist, blev medlem i Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) vid 13 års ålder 1970. Det är alltså med allt fog Jimmie Åkesson om Löfven påpekar:

Själv engagerade han sig i Socialdemokraterna när man fortfarande ägnade sig åt att tvångssterilisera människor och betraktade homosexualitet som en sjukdom. Det säger dock väldigt lite om det parti han leder i dag.

Betydligt allvarligare i nuläget är det då att S-partiet med den drucknes envishet fortsätter att hålla det blodbesudlade partiet al-Fatah, som uppbär den så kallade Palestinska myndigheten, under armarna. Vid en socialdemokratisk kongress för några år sedan benämnde Löfven  Fatah som ”vårt kära systerparti”, och i samband med att Sverige erkände ”Palestina” diplomatiskt strax efter valet 2014 utlovade han till Fatah-ledaren Mahmoud Abbas svenskt bistånd i storleksordningen 1,5 miljarder kronor.

Nazistflaggan vajar stolt utanför en moské i ”Palestina”.

Detta till ett parti som egentligen har en enda punkt på sitt program – att utplåna den judiska staten Israel, Mellanösterns enda demokrati vilken sosseriet av någon anledning skyr som pesten. De svenska biståndspengarna går bland annat till att betala ut frikostiga ”löner” till mördare och terrorister i israeliska fängelser, personer vilka regelmässigt av Fatah hyllas som hjältar när de frisläpps. Mer om S-partiets ”Palestina”-preferenser här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/01/nagra-synpunkter-pa-kippavandringar/

Till skillnad från Sverigedemokraterna HAR desslikes Fatah nazistiska rötter. Palestina-arabismens förste talesman, Jerusalems stormufti Hajj Amin al-Husseini (1895/97-1975), ledde redan på 1920-talet pogromer i Jerusalem och deltog 1941 i ett misslyckat nazistiskt kuppförsök i Irak. Han tillbringade resten av krigsåren som Hitlers gäst i Berlin och rekommenderade Führern att lösa”judeproblemet” genom utrotning. Stormuftin fortsatte att föra palestinaarabernas talan till 1962, då han efterträddes av sin yngre släkting Yassir Arafat (1929-2004) som 1958 hade grundat al-Fatah. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/08/islam-och-nazismen-mullaskolan-i-dresden-stormuftin-och-arafat/

Detta parti fick för övrigt sin första undervisning i irreguljär krigföring av den legendariske nazikoryfén Otto Skorzeny (1910-75), som var Hitlers specielle favorit sedan han deltagit i den djärva fritagningen av den avsatte fascistiske diktatorn Benito Mussolini i Italien 1944. I krigets slutskede ledde Skorzeny nazityska gerillagrupperingar kallade Werwolf i ett desperat försök att vända krigslyckan till Tysklands fördel, erfarenheter han alltså senare delade med sig av till Fatah-krigarna. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Löfven trivs uppenbart bredvid naziinfluerade Mahmoud Abbas.

Det går alltså en röd tråd från den rabiate antisemiten al-Husseini via Yassir Arafat till dagens Fatah-ledare, Löfven-vännen Mahmoud Abbas. Det kan nämnas att den senare på sistone har utsatts för hård kritik från länder i den arabiska omvärlden, som menar att Abbas genom sin omedgörlighet är oförmögen att skapa bättre förhållanden för sitt folk. Abbas har svarat genom att be länderna i fråga – Egypten, Jordanien, Saudiarabien och Förenade arabemiraten –  ”dra åt helvete”. https://www.gatestoneinstitute.org/9023/abbas-arab-states

Skönt då för Abbas att han alltid är välkommen att gråta ut hos Stefan Löfven.

 

 

Folkbildningsmannens roman om Framtidsmannen

Jan Sjunnesson kan väl närmast beskrivas som ett fenomen eller möjligen något av en naturkraft.

Ty hur bör man annars rimligen karaktärisera en man som under sitt numera 57-åriga liv bland annat hunnit med att vara projektledare vid Uppsala universitet, handledare vid integrationsprojekt i Rinkeby, lokareporter, folkhögskolelärare, verksamhetschef vid studieförbund och redaktör för den SD-anknutna nättidskriften Samtiden? Lägg därtill arrangör av alternativ Pride-parad i Rinkeby.

Som om inte detta vore nog driver Sjunnesson med några nära medarbetare även Föreningen Fri Folkbildning, som arrangerar föredrag med oftast utomordentligt intressanta talare, ägnar sig åt författarskap samt dyker då och då upp i TV-rutan. http://sjunne.com/2015/03/24/bildning-folks-och-min/

Författarskapet har bland annat resulterat i romanen Framtidsmannen, som utkom i oktober 2014. Det är en insiktsfull och samtidigt rätt säregen skildring av Sverige under tioårsperioden 2013-2023 och som samtidigt ger en hel del inblickar i indiska förhållanden. Sjunnesson har nämligen personlig anknytning till Indien samt har även varit kampanjledare vid en indisk tankesmedja.

Framtidsmannen är indelad i tre delar. Dessa har som berättare i tur och ordning mediamannen Jack Råstedt, Sara/Sarasvati Matthiasson Pillay samt Lena Barsson, samtliga med nära anknytning till bokens centralgestalt: statistikern och framtidsforskaren Paul-Krister (”PK”) Matthiasson. Jack är PKs vän och, kan man nog säga, impressario medan Sara/Sarasvati är hans indisk-svenska dotter.  Lena är hans hustru, som i tidernas fullbordan blir Sveriges statsminister representerande Sverigedemokraterna; hon har då efterträtt en viss Jöran Åkerman som partiledare.

Paul-Krister Matthiassons berömmelse inleds med att han genom ett rådigt ingripande stoppar ett islamistiskt terroranslag ombord på ett plan med destination London på Bromma flygplats i Stockholm. Han får då en plastkniv i ögat och tvingas genomgå sjukhusbehandling samt får en svart lapp för det temporärt skadade ögat.

Nämnde Råstedt introducerar Paul-Krister för några vänner som känner varandra via ett hunddagis i Alvik i västra Stockholm och kommer genom informell samvaro med dessa in i politiken, vilken han tidigare i sin egenskap av siffer- och statistiknisse skytt. I detta sällskap träffar han även sin blivande hustru, Lena Barsson, som har kurdiska rötter.

 Jan Sjunnesson introducerar den konservativa debattören Marika Formgren vid ett föredrag i regi av Föreningen Fri Folkbildning. Foto: Tommy Hansson

Att ”PK” Matthiasson kommer att mördas vid 60 års ålder framgår redan i bokens inledning, men innan dess hinner han göra en storartad insats för Sverige och dess folk. Efter den hjältemodiga insatsen mot terroristerna på Bromma flygplats blir han ett stående inslag i diverse debattprogram och morgonsoffor i olika TV-kanaler, vilket medför att han av sin arbetsgivare – Arbetsförmedlingen – degraderas till att bli lokal arbetsförmedlare i den uppländska avkroken Knivsta.

Framtidsmannen Paul-Kristers scenario för Sverige fram till 2030 är nämligen inte på minsta sätt politiskt korrekt. Följande komprimerade sammanfattning av hans budskap är hämtad från sidan 14:

Paul-Krister berättade på två minuter att den svenska välfärdsstatens grundvalar skulle rämna inom en generation, runt 2030. Belastningen av okvalificerade migranter som inte försörjer sig själva och inte betalar in skatt kommer att bli övermäktig och skatterna måste höjas, vilket kommer leda till uppror från skattebetalarna, infödda som utlandsfödda. Vidare är denna grupp migranter mer barnrika och har andra religiösa och kulturella värderingar, vilka i båda fallen ställer dem utanför folkmajoriteten av sekulära kristna med under två barn per kvinna, hävdade han medan mikrofonen sände ut budskap som fick mig att svälja därutanför.

I fortsättningen av bokens inledande del med Jack Råstedt som berättare får vi följa Paul-Krister Matthiassons väg till en politisk karriär som riksdagsman för Sverigedemokraterna och livsledsagare till den blivande statsministern Lena Barsson. Vi tvingas också bevittna hans tragiska död med avskuren hals på en avlägset belägen fotbollsplan sedan ett gäng islamister maskerade som fotbollsspelare misshandlat honom.

PKs egen son, vänsterextremisten och proislamisten Anders Lundberg som hatar sin far, var med på ett hörn. Hans roll är dock, liksom mordet på Paul-Krister, betydligt mer komplicerad än så, men jag skall inte avslöja mer här utan det får ni läsa er till själva i slutet av bokens andra del.

 Jor Bagh är en förnäm stadsdel i New Delhi.

I denna möter vi Paul-Kristers 20 år gamla indiska dotter Sarasvati – ett namn hon försvenskar till Sara – som är bosatt i den förnäma stadsdelen Jor Bagh i Indiens huvudstad New Delhi. Dottern var ett resultat av ett impulsivt engångsligg i samband med ett hastigt möte i New Delhi, och unga Sara har inga minnen alls av sin pappa. Sara, som är kristen och katolik, lever i sin traditionella indiska hemmiljö ett tryggt och ombonat liv i familjens och släktens hägn och är mest intresserad av filosofi. Hennes mamma är en relativt hög befattningshavare inom det indiska skolväsendet.

Icke desto mindre nappar unga Sara på en inbjudan att komma till Sverige och börja studera till bergsingenjör vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm (KTH). Därigenom, menar hennes svenska kontakt, professor Erik Karlsson som tillhörde hennes fars vänkrets, skulle hon kunna göra en viktig insats för ett Sverige där det råder en skriande brist på ingenjörer, matematiker och naturvetare. Hon flyttar således till Sverige och bor till en början på det flytande vandrarhemmet Af Chapman vid Skeppsholmen mitt i Stockholm.

Det strular dock till sig ordentligt i umgänget med den betydligt äldre, totalt utflipprade halvbrodern Anders och dennes ljusskygga kumpaner, och till slut känner sig den ordentliga och realistiska Sara så hotad att hon flyttar tillbaka till Indien.

I slutet av denna del av boken blir Sara på svenska ambassaden i New Delhi informerad om vad som egentligen hände under hennes avbrutna Sverige-vistelse. Den som står för denna information är pappans vän, advokaten Lars Berg, samt en aristokratisk sjöofficer med det något märkliga namnet Charle Amiltonne. Det är en historia om islamister och extrema nationalister och framförallt om mordet på Paul-Krister Matthiasson.

Summan av kardemumman blir att Sara Matthiasson Pillay får klart för sig att hon egentligen aldrig var hotad när hon var i Sverige och att hennes halvbror Anders när allt kommer omkring var en rätt reko kille. Hon bestämmer sig därför för att återvända till Sverige och slutföra sin utbildning.

Slutet gott, allting gott, skulle man kunna säga.

Bokens tredje och sista del är betydligt kortare än de två föregående delarna. Det beror möjligen, får man förmoda, på att Lena Barsson är strängt upptagen i sin nya ställning som landets statsminister varför det hon bidrar med är statistik och historik om främst immigration som den framlidne maken lämnat efter sig.

 Låt oss hoppas att denna Sverige-dystopi aldrig blir verklighet!

Dessutom får vi veta att Paul-Krister Matthiasson efter sin dramatiska martyrdöd (som man nog kan kalla den) efter sitt frånfälle hyllas som en hjälte i ett Sverige, som nu är på bättringsvägen med Sverigedemokraterna vid rodret.

Slutet gott, allting gott igen, alltså.

Nu tänker jag inte avslöja mer om bokens handling. Skall jag vara litet kritisk – jag vill helst inte framstå som en okritisk panegyriker och är det inte heller – tycker jag nog att några av bokens smärre språkliga skönhetsfläckar borde ha avlägsnats innan den gick i tryck. Som att det ofta står ”en slags” i stället för det korrekta ett slags; som att Sverigedemokraterna liksom andra partier konsekvent stavas med liten begynnelsebokstav; som att bindestreck saknas när sådana hade varit på sin plats; som att förekommande indiska specialuttryck och förhållanden oftast inte förklaras.

Det här är dock petitesser i sammanhanget. Jan Sjunnessons Framtidsmannen är en flyhänt skriven och komponerad bok som bör vara obligatorisk läsning för alla Sverige-vänner!   

Sekteristgräl på vänsterkanten om Anna Lindh

Kommunisten/trubaduren Wiehe.

Ett gräl har utbrutit på vänsterkanten. Proggartisten och oreformerade kommunisten Mikael Wiehe tar i dagens Aftonbladet heder och ära av framlidna utrikesministern Anna Lindh (1957-2003), något som föranleder Mona Sahlin att gå till angrepp mot Wiehe. Sahlin kallar Wiehe för ”ynklig” och hotar sluta lyssna på hans låtar efter 40 år:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17252089.ab

Eftersom jag aldrig varit någon beundrare av vare sig Wiehe, Lindh eller Sahlin har jag svårt att ta entydigt parti i det här grälet. Några spridda anmärkningar tänker jag dock göra. Om inte annat i ren skadeglädje som ju (ehuru felaktigt enligt min mening) enligt ordspråket lär vara den enda sanna glädjen.

Bakgrunden till  Mikael Wiehes påhopp på Lindh är, att han nekat arrangörerna av en planerad minnesdag i syfte att hedra Anna Lindh på tioårsdagen av hennes död den 11 september i år att spela Wiehes låt ”En sång till modet”. Enligt Wiehe var Anna Lindh nämligen inte särskilt modig. Han menar att hon gick den amerikanska Bush-administrationens ärenden, när hon medverkade till att två terroranklagade egyptier på tillskyndan av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA flögs från Bromma flygplats hösten 2001 till ett egyptiskt fängelse, där de skall ha utsatts för tortyr.

Därför får arrangörerna av minnesstunden inte spela ”En sång till modet” under ceremonin till Lindhs minne, som skall hållas i Kungsträdgården i Stockholm. I stället rekommenderar artisten att man spelar hans ”Just i den här sekunden”. Detta duger dock inte åt Sahlin, som nu alltså fortsättningsvis avser bojkotta proggfarfar Wiehe. Inte mig emot – låt envar bli salig på sin musikfason är min paroll.

Lindh samarbetade med USA.

Mikael Wiehe gör alltså stor sak av att Anna Lindh skall ha ”böjt sig” för USA i allmänhet och den för Wiehe så förhatliga Bush-administrationen i synnerhet. Jag hyser emellertid viss förståelse för beslutet att låta de terrormisstänkta – detta var bara någon månad efter terrorangreppen mot USA den 11 september 2001 – hämtas upp av CIA.

Kriget mot terrorismen hade just proklamerats och samarbete mellan västdemokratiska länder såsom USA och Sverige var en nödvändighet som låg i den fria världens intresse. Om sedan de misstänkta egyptierna var skyldiga till vad de anklagades för är en annan fråga som jag inte tänker gå in på här.

Det anmärkningsvärda med Wiehes reaktion är ju dess selektiva karaktär. Han uttalar ve och förbannelse över vänsterns eviga fiende USA och dess påstådda stöd för tortyr och tillämpande av så kallade okonventionella förhörsmetoder. När det gäller hans eget förlovade land, kommunistdiktaturen på Kuba, har vi dock inte hört tillstymmelse till kritik av dess politiska avrättningar, inspärrande av politiska fångar och godtyckliga tortyr mot oliktänkande.

Wiehes idol Fidél Castro, Kubas slaktare.

Min helt personliga uppfattning om Mikael Wiehe, född i Stockholm 1946 men uppväxt i Köpenhamn, är att han är rätt odräglig både som person och sångare. Bara hans nasala sångsätt och olidliga dialekt räcker för att framkalla rysningar av obehag längs min ryggrad. Lägg därtill hans knastertorra och överreklamerade Dylan-tolkningar, hans storhetsvansinne och hans hopplösa och otidsenliga kommunism med Stalin-stuk.

Ändå har han naturligtvis all rätt att neka till att hans sång spelas till Anna Lindhs minne. I sak har han också rätt. Visst var mordet på henne hemskt, men särskilt modig eller nytänkande var nu inte Lindh. Särskilt i Mellanöstern-frågan, där hon körde på som vanligt i sosseriets uppkörda hjulspår i att ensidigt gynna palestinaaraberna och dess terroristiska Fatah-parti, har jag en gås oplockad med henne.

Anna Lindh var i likhet med Mona Sahlin en typisk ”Palme-flicka” som neg och lydde inför allt som den ”store Olof” påbjöd och fortsatte vara hans minne undergivna efter hans tragiska död 1986.

Palmeflickan Mona Sahlin tar ett bloss.

Sammanfattningsvis. Egentligen bryr jag mig inte ett dyft om sekteristgrälet mellan Wiehe och Sahlin. Men litet kul är det likafullt.