Glömda svenska fotbollshjältar (9): Gösta ”Knivsta” Sandberg – århundradets ”järnkamin”

”Järnkaminen” Gösta ”Knivsta” Sandberg forsar fram på fotbollsplanen i den klassiskt bredrandiga DIF-tröjan.

Jag har ett personligt minne av Gösta ”Knivsta” Sandberg. Det härrör från när jag med mina föräldrar såg en match på Råsunda något av 1960–talets första år mellan Djurgårdens IF (DIF) och Malmö FF. Hemmalaget tilldömdes straffspark och ”Knivsta” stegade fram till straffpunkten. Han krutade i vanlig ordning på för fullt – och sköt över ribban med god marginal.

För min mor framstod ”Knivstas” straffmiss som höjden av klantighet, och hon skulle rätt ofta återkomma till händelsen. Jag såg även ”Knivsta” representera DIF ett antal gånger i de återkommande hockeydrabbningarna mellan DIF och Södertälje SK på den så kallade Månskensrinken i Södertälje i början av 1960-talet (de vid denna tid helt dominanta stockholmarna vann nästan alltid).

Gösta ”Knivsta Sandberg föddes i den gamla  sågverksorten Knivsta i Uppsala län den 6 augusti 1932 och avled i Stockholm den 27 april 2006. Från Postgirots korplag (!) värvades han till Djurgårdens IF, där han spelade 1951-66. Svensk mästare blev han vid fyra tillfällen åren 1955, 1959, 1964 och 1966.

Han tillhörde även den mindre lyckosamma DIF-elva som åkte ur allsvenskan 1960 efter att ha vunnit SM-guld året dessförinnan. 1956 tilldelades han Aftonbladets pris Guldbollen som årets bäste svenske fotbollsspelare. https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6sta_Sandberg

Djurgårdens mästarlag årgång 1964 som samlarbild i Rekords idrottsalbum.. ”Kniven” syns längst till höger i främre raden.

Sandberg drev vid sidan av idrotten en färghandel på Ulvsundavägen i Bromma i västra Stockholm. Alla spelare som inte var professionella i utlandet var tvungna att ha ordinära jobb för att kunna försörja sig, eftersom de i stora drag fick ekonomisk ersättning endast för resor och förlorad arbetsförtjänst.

Här följer en mycket trevlig och informativ video gjord av Pelle Kotschack med ”Knivsta” som huvudperson: https://solidsport.com/diftv/watch/pk-18

På 300 matcher i den randiga DIF-tröjan blev det 70 mål. Den blågula landslagsdressen iklädde sig ”Knivsta” (eller ”Kniven” som han också kallades i trängre kretsar) vid 52 tillfällen. Landslagsdebuten ägde rum i en landskamp mot Skottland på Råsunda den 30 maj 1952. ”Knivsta” svarade för ett spektakulärt mål: han slog till på volley från 40 meter och fick motståndarmålets nät att se ut som en strut. Sverige vann med 3-1. https://sok.se/idrottare/idrottare/g/gosta-sandberg.html

Gösta Sandberg spelade först företrädesvis vänsterytter i kedjan men övergick med åren alltmer till att spela halvback. Han spelade alla fyra matcher i OS-turneringen i Helsingfors 1952, där Sverige knep bronsmedaljen. Ett mycket viktigt mål svarade han för i kvartsfinalen mot Österrike, som blågult vann med 3-1. Sverige förlorade sedan semifinalen mot blivande OS-mästarna Ungern med hela 6-0 men betvingade Tyskland med 2-0 i bronsmatchen.

Någon VM-turnering blev det aldrig för ”Knivsta”; enligt många liknade det skandal att han inte uttogs i Sveriges trupp till VM på hemmaplan 1958, vilket däremot klubblagskompisen Sigvard ”Sigge” Parling gjorde. Kanske tyckte dåtidens uttagningskommitté (UK) att det räckte med en så kallad järnkamin i landslaget.

Däremot spelade han alla matcher i VM-kvalet mot Belgien och Schweiz 1960-61 inför världsmästerskapet i Chile 1962. Han spelade omväxlande höger- respektive vänsterhalvback men flyttades i den avgörande omspelsmatchen mot Schweiz i Berlins olympiastadion hösten 1961 upp som vänsterinner i kedjan som presumtiv tung målskytt. Och nog sköt han alltid – ofta och gärna men tyvärr mindre träffsäkert. Schweizarna vann  med 2-1. Svensk målskytt var FrankrIke-proffset Yngve Brodd. http://www.fotbollsweden.se/Sverige%20i%20VM-kval%201960-61.htm

Gösta ”Knivsta” Sandberg spelade samtliga Sveriges matcher när blågult tog brons i Helsingfors-OS 1952.

Efter spelarkarriären tränade Gösta Sandberg Djurgårdens A-lag 1967-71 samt 1979. Han hade även tränaruppdrag i IF Brommapojkarna i Stockholm.

”Knivsta” Sandberg var den siste i raden av mångsysslare som togs ut för landslagsspel i fotboll, ishockey och bandy. I hockey blev det åtta landskamper och sex SM-guld åren 1958-63. Främsta landslagsmeriten är spel i VM i Schweiz 1961, där Sverige dock svarade för en medioker insats och slutade på fjärde plats. Eftersom Sverige var tredje bästa europeiska nation – Kanada i form av det ruffiga amatörlaget Trail Smoke Eaters vann – blev det emellertid ett EM-brons.

”Knivsta” inledde hockeykarriären i Knivsta IK och kom till Djurgårdens IF efter spel i IK Sirius (Uppsala) och Spånga IS.

I bandy avverkade ”Knivsta” tre landskamper 1962. I denna sport höll han igång som aktiv upp i 50-årsåldern.

Gösta ”Knivsta” Sandberg avled efter att ha drabbats av hjärtinfarkt efter ett derby mellan AIK och DIF på Råsunda fotbollsstadion den 27 april 2006. Han blev 73 år gammal. Han efterlämnade hustru, fyra barn och nio barnbarn. Flera av sönerna blev aktiva inom fotbollen. https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/kawg3k/knivsta-sandberg-dod

”Kniven” bärs i gullstol på Råsunda efter ett av DIFs SM-guld.

Den stabilt byggde”Knivsta” -matchvikten låg runt 90 kilogram – var ingen framstående tekniker men kompenserade detta genom snabbhet, hårdhet, passningsskicklighet och ett tungt skott. Han utsågs 1991 till ”Århundradets djurgårdare” – eller varför inte ”järnkamin”: Järnkaminerna är ett från 1950-talet stammande smeknamn på Djurgårdens IF som kommer dels från lagets randiga tröjor, dels från lagets ofta hårda spelstil. Det är också namnet på DIFs supporterklubb. https://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4rnkaminerna

Gösta ”Knivsta” Sandberg har än så länge inte valts in i Svensk fotbolls Hall of Fame, vilket förefaller något märkligt i denna bloggares ögon. ”Knivsta” är en legendar av stora mått som genom åren gjort betydande insatser både i klubb- och landslaget. Han borde därför vara given i denna illustra församling!

Svenska artister (XXXI): Edvard Persson

En inte så liten gåsapåg från Skåne…https://www.youtube.com/watch?v=KAfoNpaL4_w

Det har sagts att ingenting är så förargelseväckande som oförarglighet.

Jag syftar här närmare bestämt på Edvard Persson, den legendariske skånske skådespelaren, sångaren och regissören som nog måste räknas som vår största artist någonsin. Omåttligt älskad av det svenska folket blev han, särskilt mot slutet av sitt liv, men hånad och kritiserad av kultursnobbarna för sin mix av skånsk bondkomik och hemvävd filosofi. https://www.sydsvenskan.se/2013-05-20/en-oforarglig-skaning

Carl Edvard Persson föddes i Sankt Pauli församling i Malmö den 17 januari 1888 och avled vid 69 års ålder i Jonstorp i Höganäs kommun den 19 september 1957. Han är även begravd i Jonstorp, dit han flyttat med sin andra hustru Mim Ekelund. Edvard var nummer sex i en barnaskara på nio. Familjen bodde vid Edvards födelse på Mjölnaregatan 4. Föräldrarna hette Anders Persson och Bengta Olsson, båda födda 1854, och i yngre år gick Edvard i timmermanslära hos fadern. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=7109

Jag vet inte om Edvard Persson någonsin på allvar tänkte sig en framtid som snickare, men att hans håg mycket tidigt stod till till teater, sång och underhållning är fullt klart. Familjens hem låg helt nära Malmö tivoli och inte så långt från Folkets hus. Efter ett kortvarigt engagemang hos Ossian Brofeldts resande teatersällskap var han 1907-09  verksam vid Axel Lindblads Opera Comique- sällskap och 1909-11 vid Anton Gambetta Salmsons opera- och operettsällskap. Han medverkade under dessa år i en rad produktioner såsom”Boccaccio”, ”Geishan”, ”Buffalo Bill”, ”Tiggarstudenten” och ”Glada änkan”.

Dessförinnan hade den teatertokige Edvard som 16-åring rymt till Stockholm i akt och mening att söka in till Dramatens scenskola; han fick dock rådet att åka hem och ”sätta sig på skolbänken”.

Edvard Persson med Julian Kindahl i ”Orfeus i underjorden” på Hippodromen i Malmö 1926.

1911-19 var Edvard Persson och första hustrun Ellen Rosengren bosatta i Helsingfors, där Edvard huvudsakligen var aktiv vid Apolloteatern. Vissa framgångar hade han i ”Kyska Susanna” och ”Dollarprinsessan”. I Helsingfors föddes sönerna Harry Persson (1914-2008) och Olle Persson (1915-98). 1919 flyttade familjen Persson tillbaka till Malmö, där Edvard 1919-25 hade engagemang vid Folkets hus teater.

Sitt genombrott som komiker kan Edvard Persson sägas ha fått genom ett improviserat inhopp i Folkets hus-revyn ”Hertigen av Fosie” 1919 – han fick här möjlighet att uttrycka sig på skånska. Edvard Persson-biografen Jan Richter skriver: ”…och han blev en mästare i konsten att avlocka sin hembygds tungomål oväntat komiska kvaliteter.” Edvard blev också pionjär med att sjunga på skånsk dialekt.

Edvard Persson kom att dominera Folkets hus-scenen både som aktör och regissör i farser, lustspel och revyer. Sammanlagt blev det ett 70-tael produktioner: ”Lilla Helgonet”, ”Cirkusprinsessan”, ”Vita Hästen”, ”Glada änkan”, ”Tiggarstudenten”, you name it. Skånske Persson blev omsider även en ytterst framgångsrik grammofonsångare.

Förutom 45 långfilmer (varav sju stumfilmer) begick han 226 grammofon-insjungningar på 78-varvare, så kallade stenkakor. 1946 medverkade han i den första svenska färgfilmen, ”Klockorna i Gamla Sta´n” i regi av Ragnar Hyltén-Cavallius med Europa Film som producent. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=MOVIE&itemid=4168

En trött Edvard Persson stöder sig på galjonsfiguren i Torekov sommaren 1956.

Genombrottet kom med ”Skånska slott och herresäten” från revyn ”Sicken blomma” 1928 med Hjalmar Gullberg och Bengt Hjelmqvist som textförfattare; melodin hade hämtats från ”Zandahls kanon”: https://www.youtube.com/watch?v=tbpm3T8Ph1s Textens alla 14 verser hittar ni via denna länk:http://ingeb.org/songs/skanskas.html

Det var i första hand som outtröttlig filmaktör som Edvard Persson blev känd och älskad av en stor svensk publik. Det har beräknats att hans mestadels komiska rollprestationer sågs av 30 miljoner svenska biobesökare från stumfilmsdebuten 1923 till karriärslutet 1956, då Edvards hälsa var på upphällningen efter ett rastlöst liv bestående av såväl hårt arbete som kopiöst festande. Det är ett oöverträffat svenskt rekord – endast Lasse Åbergs Stig-Helmer-filmer och kanske även Jönssonligan-produktionerna torde komma ens i närheten.

Persson var omåttligt populär också i Danmark. ”Kalle på Spången” hade dansk premiär under den nazityska ockupationen och visades därefter 87 veckor i rad på premiärbiografen i Köpenhamn. Filmen visades även på samtliga danska biografer utanför Köpenhamn. Edvard Persson framträdde vidare på kong Christian Xs 75-årsdag 1945 på Bellahöj utanför Köpenhamn inför 200 000 åskådare. Länk till visan ”Kalle på Spången” här: https://www.youtube.com/watch?v=uILkEZ2SGCs

Det är nog säkerligen ingen överdrift att säga att Edvard Persson fyllde både svenskars och danskars behov av trygghet i en orolig tid fylld av krig och krigshot. Enligt den filosofi han gjorde sig till tolk för skulle allting, vare sig det var fråga om besvärliga ransoneringar och militär mobilisering eller att utsättas för utländsk ockupation, nog ordna sig om man tog allt som det kom och i möjligaste mån likt Selma Lagerlöfs gåsapåg Nils Holgersson såg det ”lide grann från ovan”:https://www.youtube.com/watch?v=wFECkW4TupU

Edvard med hund i samband med inspelningen av ”Kalle på Spången”.

Man skulle helt enkelt, likt den trygge och (mat)glade skåningen, ta det lugnt och låta dem som eventuellt ville en ont göra sitt värsta: ”Ja låt dom bara gå på, vi klarar oss nog ändå”: https://www.youtube.com/watch?v=UVD6_Fu3MK8

Det förtjänar ändå påpekas, att det fanns en viss diskrepans mellan den fryntlige sydsvensk Edvard Persson framstod som i sånger och filmer och den person han var i verkligheten. Nog kunde han vara en gemytlig skåning som älskade god mat och dryck, men han var också en omvittnat egocentrisk diva som när han anlände till en filminspelning kunde utbrista: ”Flytta på er nu, det är mig publiken vill se” eller liknande. Ändå tycks han ha förblivit populär bland kollegerna, icke minst på grund av sitt yrkeskunnande: han var en förnämlig såväl skådespelare som sångare.

1947 genomförde den nu nära 60-årige Edvard Persson en turné till svenskbygderna i USA. Han uppträdde i 36 städer på 100 dagar och hann även med att spela in filmen ”Jens Månsson i Amerika” med Bengt Janzon som regissör och med hustrun Mim Ekelund som motspelare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jens_M%C3%A5nsson_i_Amerika I New York fyllde Edvard Carnegie Hall med två fullsatta hus och noterades vid framträdanden i Chicago för åhörarskaror som tidigare bara den omåttligt populäre världstenoren Enrico Caruso (1873-1921) kommit upp i ett par decennier tidigare.

Filmen ”Jens Månsson i Amerika” spelades in på plats 1947.

Komiken till trots hade Edvard också en allvarligare sida. Han intresserade sig för filosofi och tog överraskande nog intryck av den pessimistiske tyske filosofen och skriftställaren Arthur Schopenhauer (1788-1860) https://sv.wikipedia.org/wiki/Arthur_Schopenhauer. Denne var på sin tid en mycket inflytelserik tänkare och kom att utöva ett stort inflytande på storheter som Friedrich Nietzsche, Ludwig Wittgenstein och Sigmund Freud. Och alltså Edvard Persson.

Om sitt intresse för Schopenhauer utlät sig Persson en gång så här i tidningen Filmjournalen:

Schopenhauer är min älsklingsförfattare. Det tror du kanske inte men så är det. Är man pessimist av princip så har man ett skydd mot det oangenäma. Sen kan man ju om man vill kalla en pessimism av det slaget för optimism.

Att Edvard Persson var unik framgår av, att han var den ende svenske filmaktören med heltidsanställning hos ett filmbolag, Europa Film. Den särställningen behöll han till sin bortgång i hjärnblödning 1957. Europa Film AB hade grundats 1930 av bröderna Gustav och Per Scheutz och förlade sina första inspelningsstudier till en nedlagd cementplattefabrik i Bromma. Bolagets första storhetstid inleddes med anställningen av Edvard Persson 1933. Företaget köptes 1984 upp av Bonniers som fusionerade in det i Svensk filmindustri (SF). https://sv.wikipedia.org/wiki/Europafilm

Biografin Jakten på Edvard av Pontus Brandstedt utkom 2013.

I år är det jämnt 60 år sedan Edvard Persson avled, aktiv in i det sista trots tidvis nedgörande recensioner och vacklande hälsa. Slutomdömet får Persson-biografen Pontus Brandstedt (Jakten på Edvard 2013) stå för: ”Aldrig kommer vi att få en artist med så publik förankring under så lång tid och i så många filmer igen.” http://www.adlibris.com/se/bok/jakten-pa-edvard-om-edvard-persson-filmerna-och-de-som-var-med-nar-det-b-9789173315562

Fotnot: 1967 gav Östen Warnerbring ut albumet ”Östen sjunger Edvard Persson” och 1982 kom Peps Persson med ”Persson sjunger Persson”.

Yngve Holmberg och hans tid

Förre höger- och moderatledaren Yngve Holmberg har ”efter en längre tids sjukdom” avlidit i en ålder av 86 år. Även om han var partiledare innan jag själv på allvar kom att intressera mig för politik vill jag nedteckna följande minnen och synpunkter.

Yngve Holmberg föddes i den burgna Stockholms-förorten Bromma den 21 mars 1925. Hans far var den kände översättaren och redaktören Nils Holmberg, ej att förväxla med den kommunistiske politikern och författaren med samma namn som bland annat – med hustrun Marika – översatte Mao Tse-tung till svenska och tog initiativet till bildandet av det prokinesiska promillepartiet KFML.

I grunden jurist kom Yngve Holmberg att stiga i graderna inom det dåvarande Högerpartiet tills han 1965, efter en intern palatskupp, tog över som partiledare efter den uttalade liberalen Gunnar Heckscher. Holmberg var då partisekreterare. Bakgrunden till Yngve Holmbergs upphöjelse var Högerns kräftgång sedan Jarl Hjalmarson avgått som högerledare 1961.

 De tre borgerliga partiledarna Bertil Ohlin, Yngve Holmberg och Gunnar Hedlund blev blev aldrig någon regeringstrojka.

Kräftgången hade noga taget inletts redan under Hjalmarsons och partisekreteraren Gunnar Svärds sista tid i partitoppen. Heckscher, som valdes till Hjalmarsons efterträdare med den av ”Jarlen” förordade Leif Cassel som medtävlare, förmådde nu inte vända den nedåtgående trenden. En insiktsfull redogörelse för Hjalmarsons tid som högerledare återfinns på den konservativa sajten Tradition & Fason:

http://traditionochfason.wordpress.com/2009/04/17/jarl-hjalmarson-en-hogerledare-med-medvind/

Heckscher fick det så kallade silkessnöret 1965 och hoppet ställdes nu till den 40-årige, tämligen nybakade riksdagsmannen Yngve Holmberg, vilken med sin käcka frisyr ansågs föra tankarna till den vid denna tid nästan till helgon upphöjde martyrpresidenten John F. Kennedy. Att Holmberg inte var någon ideologisk tänkare hade nog alla klart för sig.

Det visade sig emellertid mycket snabbt att Yngve Holmberg långt ifrån var någon ”ny Kennedy”. Till skillnad från den amerikanska förebilden visade han sig i stort sakna charm och gjorde oftast ett stelt, nervöst och högdraget intryck. När resultatet från valet 1968 redovisades stod det med full tydlighet klart, att Holmberg inte hade gått hem i stugorna på det sätt partiet hoppats: 13,8 procent av rösterna gjorde ingen med hjärtat till höger glad.

Länken nedan går till en TV-utfrågning av Yngve Holmberg i de så kallade tre O:nas (Olivecrona, Orup, Ortmark) regi 1967:

Högerpartiet undergick under Holmbergs tid som ledare ett utpräglat så kallat förändringsarbete. Det visade sig med önskvärd tydlighet 1969, då partiet bytte namn till den märkliga beteckningen Moderata samlingspartiet. Det fick dock snabbt genomslag, låt vara att vänstern sedan dess med jämna mellanrum hänvisar till att partiet ändå styrs av ”den gamla högern”. Vilket ingen med analysförmågan i behåll kan  tro på, särskilt inte sedan Fredrik Reinfeldt och hans hejdukar förvandlat partiet till en ny sorts socialdemokrati.

Bakgrunden till namnbytet låg i den vänstervridna tidsandan, då allt ”höger” av de samhällsdominerande vänsterkrafterna påstods vara sak samma som ”reaktionärt” eller ”fascistiskt”. Namnömsningen kunde dock inte hindra att 1970 års val blev en veritabel katastrof: Högern i Moderata samlingspartiets skepnad noterades för sitt sämsta val genom tiderna med blott 11,5 procent av rösterna.

Gösta Bohman lyckades få ordning på Moderaterna.

Alltfler moderater började nu inse att Yngve Holmberg var förbrukad som partiledare, och inför partistämman senare samma år ställde den framträdande moderatpolitikern och riksdagsmannen Gösta Bohman upp som Holmbergs motkandidat. Han valdes till ny partiledare med de klara röstsiffrorna 132 – 82.

Bohman,  i grunden en högerman av gamla stammen men ekonomiskt liberal, visade sig bli ett lyckokast för moderaterna som under den nya ledningen steg förhållandevis kraftigt i opinionsmätningar och valresultat och 1976 blev ett av tre borgerliga regeringspartier med Bohman som finansminister.

Den kuschade Yngve Holmberg fortsatte som riksdagsman till 1971 och fick därefter en reträttplats som landshövding i Hallands län, en post han beklädde till 1977. 1978-82 var han Sveriges generalkonsul i Houston, Texas. Härefter försvann han ur offentlighetens ljus.

Yngve Holmberg var gift tre gånger och blev far till två döttrar, båda från första giftet (1952-72) med bibliotekarien Inga Henriksson. Härefter var han förmäld med Mariann Andersson (1972-78) samt med den 22 år yngre vietnamesiskan Bach Tuyet Vu (1981-83).

Frid över hans minne.