Posted tagged ‘Brooklyn’

Jehovas vittnen: förföljda i Putins Ryssland och Hitlers Tyskland

27 maj, 2018

Dennis Christensen riskerar tio års fängelse i Putins Ryssland.

Den 3 april ställdes den 46-årige dansken Dennis Christensen inför rätta i den ryska staden Orjol (Orel) belägen omkring 35 mil söder om Moskva vid floden Oka. Han riskerar dömas till tio års fängelse för att ha varit en aktiv medlem i Jehovas vittnen, en organisation som i april 2017 av Högsta domstolen i Ryssland förbjöds såsom varande ”extremistisk”. https://www.hrw.org/news/2018/04/02/russia-jehovahs-witness-faces-10-year-sentence

Människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) upprörs över Rysslands behandling av Jehovas vittnen, och Rachel Denber, som är chef för HRWs verksamhet i Europa och Centralasien, har avseende fallet Christensen deklarerat: ”Ryska myndigheter försöker straffa ett Jehovas vittne på grund av dennes praktiserande av sin rättighet att utöva sin religion.”

Dennis Christensen är en dansk medborgare som åtnjutit uppehållstillstånd i Ryssland sedan år 2000, då religionsfrihet och andra demokratiska fri- och rättigheter respekterades betydligt mer i landet än vad som är fallet i dag. Vad som hänt sedan dess är naturligtvis att Vladimir Putin blivit rysk ledare. Putin och hans ja-sägande nickedockor tolererar ingen ideologisk opposition. Christensen åtalas för att ha ”organiserat aktiviteter för en religiös organisation som har förklarats vara extremistisk.”

Högsta domstolen i Ryssland förklarade alltså i april 2017 att Jehovas vittnen var en ”extremistisk” organisation vars verksamhet på denna grund förbjöds i hela Ryssland. Under senare tid har rörelsens medlemmar utsatts för tillslag och trakasserier samt delgivits misstanke om brott i ett antal städer. https://www.vox.com/identities/2017/8/24/16095496/jehovahs-witnesses-banned-russia-still-worshipping

Human Rights Watch fördömer Rysslands behandling av Jehovas vittnen.

Rysslands behandling av Jehovas vittnen – vilka ofta anklagas för att vara ”CIA-agenter” – strider uppenbart mot landets humanitära åtaganden i form av medlemskap i Europarådet och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Mer om den senare sammanslutningen här: https://www.adlibris.com/se/bok/europeiska-konventionen-om-skydd-for-de-manskliga-rattigheterna-och-de-grundlaggande-friheterna-9789176105177

Att Jehovas vittnen starkt ogillas av totalitära och/eller auktoritära stater är ingen nyhet. I Tredje riket förföljdes och förtycktes rörelsen därför att dess medlemmar vägrade göra militärtjänst och inte accepterade Adolf Hitler som tysk ledare; följaktligen vägrade man i alla sammanhang göra Hitler-hälsning. https://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/den-nazistiska-forfoljelsen-av-andra-grupper

1933 fanns i Tyskland 20 000 – 30 000 Jehovas vittnen i Tyskland. 1939 hade antalet decimerats till cirka 6000 till följd av fängslanden och inspärranden i olika läger. Rörelsens medlemmar försågs av nazisterna med lila trianglar. Trots svåra förföljelser fortsatte medlemmar i Jehovas vittnen att vara aktiva, och i Buchenwald – ett av de största koncentrationslägren beläget på Ettersberg sju kilometer nordväst om staden Weimar i den tyska delstaten Thüringen – distribuerade vittnena material som tryckts på illegala tryckpressar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Buchenwald

Internerade medlemmar i Jehovas vittnen hjälper varandra i ett tyskt koncentrationsläger enligt egen framställning.

Det beräknas att cirka 3500 tyska och utländska Jehovas vittnen inspärrades i nazityska koncentrationsläger. Av dessa skall omkring 1500 ha dött.

Jehovas vittnen är en non-konformistisk rörelse på kristen grund som enligt egna uppgifter har 8,5 miljoner medlemmar världen över. Den har sitt ursprung i 1870-talets USA, där den grundades av Charles Taze Russell, och har sitt högkvarter i stadsdelen Brooklyn i New York. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jehovas_vittnen

Socialisten Obama trivdes med kommunisterna på Kuba

23 mars, 2016

644x429(ByWidth_CutTopBottom_Transparent_True_False_Undefined) Raúl Castro och Barack Obama inspekterar en kubansk hedersvakt.

Barack Obamas beramade besök på Kuba, den förste USA-president att besöka sockerön sedan Calvin Coolidges visit 1928, kom att hamna i bakvattnet av det internationella nyhetsflödet på grund av de bestialiska IS-attackerna i Bryssel. Av det som rapporterats framgår ändå med önskvärd tydlighet att Obama levde upp till sin tydliga status som USAs förste socialistiske president.

Obama inledde sitt besök i en av världens få kvarvarande kommunistiska diktaturer stilenligt, då han vid en pressträff uttryckte förhoppningen:

Förhoppningsvis kan vi lära av Kuba att förbättra de mänskliga rättigheterna i Amerika /…/ President Castro har, tror jag, påpekat att det, enligt hans synsätt det också är mänskliga rättigheter att se till att alla får en anständig utbildning eller sjukvård och har en grundläggande trygghet på ålderdomen.”http://dailycaller.com/2016/03/21/obama-hopefully-we-can-learn-from-cuba-about-improving-human-rights-in-america-video/   

Alla Kuba-kramares huvudargument för att tillståndet är ganska bra på den kommunistiska fängelseön är ju att det finns sjukvård och utbildning tillgängliga för alla. I verkligheten råder katastroftillstånd inom båda dessa områden – då hjälper det inte långt att Kuba har högre läkar- och lärartäthet per capita än de flesta länder.

Litet elakt kan man kanske säga att det bästa med Kubas sjukvård är att den väl fyller sin funktion för den som inte är särskilt intresserad av att leva så länge som möjligt. Riktigt bra sjukvård existerar endast för det priviligierade samhällsskiktet med anknytning till regeringsadministrationen. För alla andra är den sjukvård som finns att erbjuda under all kritik.

Kubas sjukhus förfaller, och patienterna gör med tanke på de undermåliga sanitära förhållandena sannolikt bäst i att stanna hemma – var detta hem nu är beläget – om de önskar bevara liv och hälsa. De som av någon anledning ändå tvingas uppsöka sjukvården måste ta med sig egna sängkläder, handdukar och glödlampor, egen tvål och eget toapapper. Basala mediciner, exempelvis aspirin, är bristvaror och antibiotika betingar skyhöga priser på den svarta marknaden.

Läkarnas utrustning är, i den mån den alls existerar, till största delen antik. Stundom måste till och med latexhandskar återanvändas. Medan läkaryrket i västvärlden medför hög status och höga löner, tjänar en läkare på Kuba knappast mer än den vanlige inkomsttagaren, det vill säga omkring 200 kronor i månaden. Tidningen Miami Herald i Florida hade 2003 en artikel om en kubansk läkare som tvingades sälja fläsk från sitt hem för att klara ekonomin. Och chefen för Kubas armésjukvård visste ingen annan råd för att få ekonomin att gå ihop än att hyra ut sin bil som taxi på helgerna.

fidel Fidél Castro: ”De prostituerade är universitetsutbildade.” Eller kanske snarare: de universitetsstuderande tvingas prostituera sig.

Kubas förre mångårige diktator, Fidél Castro, sade en gång: ”Jag hävdar att en av revolutionens landvinningar är att till och med de prostituerade är universitetsutbildade.” Detta kan låta rätt imponerande, men då skall man ha klart för sig att Castros klämmiga konstaterande har en mörk baksida.

Med matransoneringar som öppnar dörren på glänt mot rena undernäringen är det nödvändigt för de kubanska familjer som vill överleva att få tillgång till amerikanska dollar. Detta gör prostitution, även om framlidne vänstertrubaduren Björn Afzelius i en av sina låtar hävdar att ”flickan i Havanna” avskaffats i Castros Kuba, till en lockande och ibland nödvändig inkomstkälla för talrika kvinnor.https://www.youtube.com/watch?v=RMyXnd00Tl4

Det kan alltså vara en smaksak om man vill betrakta prostituerade kvinnor som studenter eller kvinnliga studenter som prostituerade. Klart är att många yrkesverksamma kubaner har tvingats överge såväl studier som sina ordinära yrken för att i stället jobba inom turistnäringen. Vill man inte prostituera sig kan man även arbeta som bartender, uppassare, parkeringsvakt med mera i syfte att få tillgång till dollar.

Det kubanska utbildningssystemet, som imponerat på så många ”progressiva” västerlänningar inklusive Barack Hussein Obama, må vara bra och billigt i teorin men det leder inte till jobb som det går att försörja sig på. Inte ens för den som utbildar sig till läkare. http://www.latinamericanstudies.org/cuba/health-myth.htm

Coolidge%20and%20Machado%20in%20Cuba Presidenterna Calvin Coolidge (till vänster) och Gerardo Machado i Havanna för 88 år sedan.

Förra gången en amerikansk president besökte Kuba var i januari 1928, då republikanen Calvin Coolidge (1872-1933, president 1923-29) med omfattande entourage anlände till Havanna i syfte att lugna president Gerardo Machado om de höga amerikanska sockertariffer som var förödande för den sockerberoende kubanska ekonomin.

Coolidge hade som vicepresident efterträtt Warren G. Harding, som hade avlidit hastigt 1923 efter bara två år som president, men gjorde sig aldrig känd som någon kraftfull president. Han klagade ofta över att presidentämbetet tog hårt på krafterna, men det visade sig att han led av en hjärtsjukdom som ändade hans liv vid 60 års ålder.

Trippen till Kuba hade också som syftemål att bemöta kritik beträffande USAs inblandning i Nicaraguas, Haitis och Dominikanska republikens inre angelägenheter samt att främja Coolidges fredsprojekt, vilket i augusti 1928 sammanfattades i icke-angreppsöverenskommelsen Kellogg-Briand-pakten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Briand-Kelloggpakten

Någon succé blev Coolidges Kuba-resa dock inte – sockerskatterna sänktes inte utan höjdes tvärtom något år senare, och någon väsentligt annorlunda amerikanska utrikespolitik kom knappast till stånd. När det gäller fredsansträngningarna sköts dessa definitivt i sank genom det militaristiska Japans, det fascistiska Italiens samt det nationalsocialistiska Tysklands framväxt, och elva år efter Coolidges besök – då var han själv död sedan sex år – bröt Andra världskriget ut.

President Coolidges besök ägde rum under den amerikanska förbudstiden och blev herostratiskt ryktbart sedan det framkommit, att många i presidentens ressällskap festade, horade och söp som svin – dock inte presidenten själv, även om det ett tag misstänktes att så var fallet. http://www.miamiherald.com/news/nation-world/world/americas/cuba/article62559982.html

Vid presidenterna Barack Obamas och Raúl Castros gemensamma presskonferens i Havanna kom, icke oväntat, USAs handelsembargo – både Obama och Castro kallade detta felaktigt för ”handelsblockad” – som inleddes den 7 februari 1962 upp på dagordningen. ”Mycket kan göras om USA:s blockad lyfts”, citerades den 84-årige Castro utan att dock närmare specificera exakt vad som kunde göras. http://edition.cnn.com/2016/03/21/politics/obama-cuban-raul-castro/

cubaprison Människor blir fortfarande fängslade för sina åsikters skull på Kuba.

Obama svarade i sitt anförande, som var nästan lika långt som den notoriskt långpratande kubanske ledarens, att frågan om hur snabbt det kan gå att avbryta handelsembargot är avhängigt av hur de båda länderna kan lösa de skillnader som finns avseende synen på mänskliga rättigheter. ”Det finns ett stigande intresse i kongressen för att blockaden (sic!) skall lyftas”, sade Obama. Som dessutom informerade om att han och Castro planerar mötas igen senare under året för att diskutera frågan om de mänskliga rättigheterna.

En amerikansk reporter frågade den kubanske presidenten varför Kuba fortfarande har politiska fångar. Castro förnekade dock indirekt att så var fallet då han svarade: ”Ge mig en lista på politiska fångar och jag skall frige dem.” Det är känt att Kuba under kommunistregimens höjdpunkt på 1970-talet kan ha hållit så många som 25 000 personer inspärrade av politiska skäl, men under senare år har frisläppanden skett vid flera tillfällen. Hur många som återstår är oklart. http://www.svd.se/kuba-slapper-politiska-fangar/om/varlden

Alldeles upprenbart är emellertid att politiskt fritänkande ännu inte tillåts på Kuba. Detta demonstrerades med all ackuratess bara några timmar innan planet med USAs president landade på kubansk jord: polisen föste då in ett 50-tal personer från rörelsen Damas de blanco (Damer i vitt) i sina fordon och förde dem till fängsligt förvar för att den regimkritiska gruppen inte skulle störa harmonin vid toppmötet.

Majoriteten av den amerikanska kongressen är fortfarande, trots islossningen mellan USA och Kuba, ännu inte redo att avbryta det mer än halvsekelgamla embargot mot Kuba, som bland annat förbjuder amerikanska medborgare att besöka Kuba samt att göra affärer med kubanska affärsintressen. Brott mot embargot kan bestraffas med upp till tio års fängelse och 250 000 US dollar i böter. Här mer fakta om handelsembargot mot Kuba och varför detta inte kan anses utgöra en blockad, trots att Obama och Castro använde just detta ord: https://sv.wikipedia.org/wiki/USA:s_handelsembargo_mot_Kuba

Embargot har emellertid luckrats upp under Obamas presidenttid, och i dag tillåts familjeresor till Kuba. Vanliga turistresor är dock fortfarande förbjudna. Summan som kubanska flyktingar i USA tillåts skicka till släktingar på Kuba har vidare höjts från 500 dollar till 2000 dollar per kvartal. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/usa-lattar-pa-kubaembargo

I de pågående amerikanska primärvalen har det ibland påståtts i media att den 74-årige Vermont-senatorn Bernie Sanders, som fortfarande hoppas kunna göra storfavoriten Hillary Clinton rangen stridig som det demokratiska partiets presidentkandidat vid valet i november, kommer att bli den förste socialisten någonsin i Vita huset om han mot all förmodan först skulle besegra Hillary och därefter republikanernas kandidat.

Det är en gåta för mig och säkert många andra iakttagare att någon kunnat missa, att den förste socialisten i den amerikanska presidentboningen i Washington, D. C. är dess nuvarande hyresgäst: Barack Hussein Obama.

william_ayers_speaks_about_his_two_books_to_an_audience_at_the_all_souls_church_unitarian_in_washington_monday_nov_17_2008 William Ayers, grundare av terroristorganisationen Weather Undergroud, är en av Obamas politiska mentorer. Ayers är numera en pensionerad pedagogikprofessor.

Redan när han bodde på Hawaii som ung kom Obama i kontakt med vänsterpolitiska överväganden i form av den radikale svarte skribenten Frank Marshall Davis, bördig från Kansas och medlem i det amerikanska kommunistpartiet. Eftersom den unge Obamas fader inte fanns på plats blev Marshall ett slags fadersgestalt för den förstnämnde.

Sedan Obama som 18-åring 1979 flyttat till Kalifornien och Occidental College kom han att röra sig i marxistiska och även feministiska kretsar. Sedan han flyttat till New York och börjat studera statsvetenskap och internationella förbindelser vid Columbia University i början på 1980-talet, blev han alltmer involverad i vänsterpolitik och deltog i marxistisk-socialistiska konferenser och afrikansk-kulturella tillställningar i Brooklyn.

Vid 24 års ålder blev Barack Obama 1985 i Chicago i Illinois communuty organizer för ett kommunalt utvecklingsprojekt och tillämpade då den så kallade Alinsky-modellen i sin samhällsagitation – betalda vänsterdemagoger skulle enligt denna modell driva upp ett missnöje i bostadsområden med sin aggressiva agitationsstil. Unge Obama visade sig vara som klippt och skuren för uppgiften och lyckades övertyga alltfler afro-amerikaner om hur eländigt de egentligen hade det, och att allt var det vita etablissemangets fel.

Efter juristutbildning vid Harvard Law School blev Barack Obama, liksom så många andra amerikanska politiker, yrkesverksam inom juridiken. Han fick anställning vid en advokatfirma i Chicago och började 1993 undervisa vid University of Chicago i Illinois. Obamas politiska karriär inleddes med att han blev invald i Illinois delstatssenat för demokraterna 1996. Han blev här den fulländade ”progressiva” politkern och tog 2002 ställning mot ett amerikanskt krig i Irak.

2004 valdes Obama så in i USAs senat i Washington, och när tidskriften National Journal 2007 gjorde en studie av amerikanska politikers lifetime voting records visade det sig att Obama var den mest socialistiske av alla senatorer: han hade röstat ”till vänster” i 95,5 procent av frågorna 2007 och fick ett sammanlagt snitt på 88,0 procent. Året därpå valdes Barack Obama till Förenta staternas president.

Obama hade alltså ett mer vänstervridet sätt att ta ställning i de politiska sakfrågorna i den amerikanska senaten än den man som sagts kommer att bli den förste socialistiske presidenten i Vita huset om han väljs i höst – Bernie Sanders, som invaldes i senaten två år efter Obama.

Mer om socialisten Barack Obama, bland annat om hans mångårige vän, den gamle Wheaterman-terroristen William Ayers (bland annat beryktad för uppmaningen ”Döda era föräldrar”) på min blogg här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/02/28/en-socialist-i-vita-huset/

10600382_10204419867016923_4660893053958140884_n Barack ”Che” Guevara?

Jag är tämligen övertygad om att den övertygade socialisten Barack Obama, när han ser tillbaka på sin tid som president under åtta år, kommer att räkna det historiska besöket på Kuba som en av sina absolut största bedrifter. Obama har motiverat islossningen mellan USA och Kuba med att ”det Kalla kriget är slut”, vilket naturligtvis är sant.

Kallt krig eller inte – Kuba är alltjämt en kommunistisk enpartistat, och det finns inte mycket som talar för att det kommer att bli annorlunda med upptinade förbindelser med USA.

 

 

 

 

Antisemitism i dokumentär

3 februari, 2011

Den liberale israeliske filmaren Yoav Shamir har gjort en dokumentär kallad Defamation som visades i SVT1 den 1 februari. I pressens presentation av filmen heter det att Shamir i egenskap av israelisk medborgare aldrig själv upplevt antisemitism och därför var nyfiken på fenomenet. Tyvärr visas i presspresentationen en bild av Anti Defamation Leagues (ADL) ledare Abraham Foxman som anges föreställa Yoav Shamir. Den riktige Shamir ser ut så här:

Yoar Shamir, född 1970.

När jag slog mig ner för att se filmen hade jag inga höga förväntningar. SVT har ju gjort sig känt för att snart sagt alla veckans dagar, och med all rätt, visa filmer som speglar den tyska nationalsocialismens judehat och allmänna ondska. När det gäller att skildra den judiska stat som efter kriget byggdes upp som ett resultat av samma ondska är SVTs utbud emellertid utomordentligt ensidigt i anti-israelisk riktning.

Mina farhågor förstärktes av det faktum att den tidigare rikligt belönade Yoar Shamir innan han gjorde Defamation var mannen bakom filmen Checkpoint, som också visats i SVT och som siktar in sig på de israeliska gränsstationerna mot palestinskt territorium. Shamir har mot denna bakgrund själv kritiserats för att vara antisemit och ett slags israelisk Mel Gibson, vilken som bekant gjort en del förgripliga för att inte säga idiotiska uttalanden om judar. Shamir har kritiserats även för Defamation och har bemött kritiken bland annat på följande sätt:

http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2010/jan/25/israel-race

Ingen kan nog förneka att Shamirs senaste film har en liberal och i grunden Israel-kritisk tendens eller att denne filmare är kritisk gentemot den amerikanska organisationen Anti Defamation League, som grundades 1913 med syftet att bekämpa antisemitism och diskriminering mot judar. Ändå är jag som Israel- och judevän till viss del positivt överraskad av Shamirs film, som också speglar den reflexmässiga antisemitism som förekommer runt om i världen.

Yoav Shamir må hävda att han, som en sorts cineastisk varudeklaration, aldrig personligen stött på antisemitism förrän han gjorde Defamation. Jag tillåter mig tvivla. Bara en sådan sak som att Shamirs 94-åriga farmor, som presenterar sig själv som sionistisk pionjär, i början av filmen hasplar ur sig några av de mest förekommande, antisemitiska schablonerna om att judarna i diasporan är penningsugna skojare som inte arbetar utan bara håvar in pengar. Yoar Shamir måste rimligen ha hört dessa tirader förut.

Låt oss dock hålla Shamirs försäkringar om att han själv aldrig stött på någon antisemitism förut i sitt 40-åriga liv för sanna. I så fall möter han denna mänsklighetens cancer ett flertal gånger genom de människor han intervjuar. Ett tidigt exempel i filmen är en taxichaufför som hävdar att judarna styr världen. Därefter hamnar Shamir i problemområdet Crown Heights i Brooklyn, New York där några yngre svarta personer breder ut sig om hur förfärliga judarna är och som bevis härför tar upp det ökända falsifikatet Sions vises protokoll vilket författades av den tsarryska hemliga polisen med fransk förlaga. Protokollen är, jämte Hitlers Mein Kampf, en given bestseller över hela arabvärlden inklusive de palestinska territorierna.

En betydande del av Yoav Shamirs tid går åt att följa ADL-ledaren Abraham ”Abe” Foxman, en amerikansk medborgare som föddes i vad som numera är Vitryssland 1940 och som ägnar sin tid åt att bekämpa antisemitism och judehat och anses ha stort internationellt inflytande. Vi får i filmen följa Foxman på ett par diplomatiska uppdrag, och en av de scener som rönt mest uppmärksamhet är då han i en taxi säger något i stil med att ”Många av de internationella ledare vi träffar tror att vi judar har ett enormt inflytande världen över, och vi låter dem gärna förbli i den tron.”

Det har påståtts att detta skulle vara ett uttryck för ohöljd cynism, men det är inte min uppfattning. Foxmans öppenhjärtiga utsaga är snarare att se som en realistisk analys av hur de fördomar och vanföreställningar som förekommer över hela världen kan användas för den egna saken. Här följer mer information om Foxman:

http://en.wikipedia.org/wiki/Abraham_Foxman

 Abe Foxman.

Abe Foxman tillhör de judiska makthavare som regelmässigt skälls för att, fastän jude, använda sig av nazimetoder och brukar i antisemitisk vulgärpropaganda avbildas i SS-uniform och så vidare. Shamir himlar bildligt med ögonen när Hoffman med sällskap i några filmsekvenser umgås med en hög representant för den israeliska militären.

Shamirs största bedrift i Defamation är i mitt tycke när han avslöjar den amerikansk-judiske akademikern Norman Finkelstein som den galning han är. Intervjun inleds med att en ämabel Finkelstein – vars huvudtes är att det vuxit upp en industri kring Förintelsen på vilken rika judar skor sig – i verserade ordalag förklarar sig vara förföljd och alldeles oförtjänt skälls för att vara en sinnessjuk psykopat: ”Titta på mig, ser jag ut som en galning?” säger Finkelstein. Vilket han kanske inte gör i just den filmscenen, kanske bortsett från den vilt stirrande blicken.

Mot slutet av intervjun eldar dock amerikanen, vars föräldrar för övrigt överlevde den nazityska Förintelsen, upp sig mer och mer över vad han upplever som Shamirs kritiska frågor. Slutligen ballar han ur totalt och börjar göra hitlerhälsningar som skall antyda att nämnde Foxman men även Shamir själv skulle använda nazimetoder. När Shamir försynt påpekar att detta beteende kanske inte är så jättesmart, uppmanar Finkelstein honom att klippa bort hitlerhälsningarna. Filmmakaren replikerar då att i synnerhet dessa scener kommer att finnas med i den färdiga filmen, varpå Finkelstein genmäler: ”Tror du att jag bryr mig?”

Alla som tidigare till äventyrs tvivlade på att Norman Finkelstein – som samarbetat med bland andra certifierade antisemiter som Noam Chomsky och Robert Faurisson – var en galning fick nu bekräftat att han verkligen är det!

Finkelstein tillhör kategorin ”självhatande judar” och gör därmed sällskap med svenskar såsom Henry Ascher och Göran Rosenberg – ett annat exempel är Israel-födde Dror Feiler – vilka ofta utnyttjas av nationalsocialister och andra jude- och Israel-hatare i dessas propaganda. Det tragiska är att de dessutom inte sällan tycks trivas alldeles förträffligt därmed.

Galningen Finkelstein vid Palestina-möte.

Ett av de genomgående temana i Yoar Shamirs film är en resa en israelisk skolklass gör till Polen och Auschwitz. Shamirs kritiker David Hirsh, själv ytterst kritisk gentemot Israels beteende på Västbanken och i Gaza, menar att Shamir inkasserar lättköpta poänger genom att i stort framställa de israeliska ungdomarna – varav många nu gjorde sin första utlandsresa – som aningslösa offer för den israeliska regeringspropagandan. Jag anser att det ligger en hel del i den kritiken, även om Shamir givetvis själv svär sig fri från den.

I slutet av filmen gör sig Yoav Shamir till tolk för uppfattningen, att Israel och judarna borde tänka mer på nuet och framtiden i stället för att grotta ner sig i den död och förintelse som historiskt drabbat det judiska folket. Han menar också att Israel skulle dra sig tillbaka från så kallad ockuperad mark – alltså områden som erövrades av Israel i samband med Sexdagarskriget 1967 då omgivande arabländer attackerade Israel – och börja uppträda på ett snällare sätt. Det låter vid första påseendet som sympatiska och, skulle jag vilja säga, typiskt liberala förslag.

Dessvärre är det dock så att det land och/eller folk som glömmer sin historia är dömt att gå under. Dagens Israel är dessutom en av världens yngsta nationer med blott litet över 60 år på nacken. Landet kunde upprättas efter beslut i FN som en direkt följd av Förintelsen – äntligen skulle judarna få ett eget, fredat hemland vilket ju förkunnats redan i samband med Balfour-deklarationen efter Första världskriget. Enligt FNs delningsplan skulle såväl judar som araber få ungefär 5o procent var av det forna brittiska mandatet Palestina. Judarna med David Ben Gurion i spetsen gick med på detta men inte araberna – omgivande fem arabländer gick till angrepp direkt efter utropandet av staten Israel men fick ordentligt med stryk.

Och på den vägen är det. De storskaliga arabiska angreppen har samtliga slutat med arabiska förödmjukelser, vilket länderna i fråga också insett. I stället använder de antijudiska krafterna numera en småskalig krigföring i form av så kallade intifador och annan form av terrorism för att komma åt Israel. Men skulle inte detta upphöra om Israel återlämnade exempelvis Västbanken i arabiska händer?

Nej, det kommer dessvärre inte att ske. Gazaremsan, som Israel överlåtit i palestinska händer och som sedan 2007 styrs av terrororganisationen Hamas, är väl ett utsökt exempel härpå. Trots att Israel alltså avlägsnat såväl bosättningar som militär från Gaza fortsätter Hamas såväl hatpropaganda som väpnad terror mot Israel och drar sig inte för att utbilda och indoktrinera små barn i Israel- och judehat.

Ett snällare Israel vore självmord för Israel. Hamas och likasinnade kommer garanterat inte att ge upp förrän den siste juden återförenats med sina förfäder från Auschwitz. Detta är ett uttryck för ett flertusenårigt hat som inte låter sig hejdas endast för den händelse Israel skulle iakttaga en självutplånande snällism. Framförallt gör Shamir och hans meningsfränder ett gigantiskt misstag då man tar för givet att det är Israel och inte världens antisemiter det är fel på.

Litet märkligt tycker jag till sist det är att en filmare som gör en dokumentär i ämnet antisemitism underlåter att åtminstone kort nämna, att det i Irans huvudstad Teheran finns en hatfylld president – Ahmadinejad – som lever och andas antisemitism och i princip bara väntar på att Iran skall få tillgång till kärnvapen så att den avskydda judestaten äntligen kan utplånas. Ahmadinejads antisemitism drabbar alla judar vare sig de är medvetna om det eller ej.

Ahmadinejad håller tal.

Varför är USAs – och Sveriges – judar vänstervridna?

9 december, 2010

Den judiske konservative tänkaren Norman Podhoretz.

I en debattartikel i Wall Street Journal den 10 september 2010 frågar sig den välkände konservative politiske kommentatorn Norman Podhoretz (född 1930) hur det kommer sig att större delen av USAs judar är vänstervridna (med amerikanskt språkbruk liberal) och i mycket stor utsträckning väljer att rösta på presidentkandidater från det Demokratiska partiet.

Frågeställningen är aktuell för Podhoretz, vars senaste bok har just titeln Why Are Jews Liberals? (Doubleday 2010). Norman Podhoretz härstämmar själv från judiska invandrare som kom till USA från Galicien i östra Europa i slutet på 1800-talet (området är i dag delat mellan Polen och Ukraina) och växte upp i Brownsville i New York-förorten Brooklyn. Familjen var solitt vänsterinriktad, vilket ledde till att Norman Podhoretz själv kom att anamma ett sådant synsätt.

Han bröt emellertid med vänsterideologin för närmare ett halvsekel sedan och anslöt sig till den politiska högern. Podhoretz, som var redaktör för den intellektuella tidskriften Commentary 1960-95, var en av grundarna av det ideologiska synsätt som kallas neokonservatismen:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Neokonservatism

Podhoretz pekar på det faktum att judarna i USA sedan 1928 har stött presidentkandidater från det Demokratiska partiet med i genomsnitt hela 75 procent. Presidentvalet 2008 utgjorde härvidlag intet undantag: Barack Obama erhöll då 78 procent av de judiska rösterna och fick därmed det näst högsta röstetalet från någon etnisk eller religiös gruppering; endast afroamerikanerna röstade på Obama i högre utsträckning (95 procent).

Podhoretz förvånar sig över att John McCain med sin historia av stöd för Israel inte förmådde attrahera fler judiska väljare, särskilt med tanke på Obamas kända association med rabiata Israel-kritiker som pastor Jeremiah Wright och historikern Rashid Khalidi. Ändå slog Obama McCain med uppseendeväckande 57 procent vad beträffar judiskt stöd.

Podhoretz konstaterar uppgivet:

…the continued Jewish commitment  to the Democratic Party has become an anomaly. Jews also remain far more heavily committed to the liberal agenda than any of their other ethno-religious New Deal partners.

Sålunda har, konstaterar Norman Podhoretz, de amerikanska judarna genomgående stött en lång rad klassiska vänsterkrav som exempelvis ökade statliga utgifter, växande offentliga förmåner för de fattiga och de lägre klasserna, större regleringar inom näringslivet, rättigheter för de homosexuella, nära nog obegränsade möjligheter till abort, förslag till vapenkontroll, ökad makt till den fackliga rörelsen, hjälp till självmord samt förbud mot skolböner.

Troende judar vid Västra tempelmuren i Jerusalem.

Enligt Podhoretz bottnar detta till betydande del i att sekulariserade och liberala judar tenderar att se vänsterpolitik såsom ett uttryck för judendomens värden. Om så verkligen vore fallet skulle den mindre del av judarna som är ortodoxt troende, menar Podhoretz, vara de allra mest vänstervridna i politiskt hänseende. Så är dock inte fallet – tvärtom hävdar de ortodoxa judarna att vänsterideologin står i direkt strid med budskapet i de judiska urkunder som återfinns i det vi kallar Gamla testamentet.

Enligt traditionell judisk lag är exempelvis abort tillåten endast då det gäller att rädda moderns liv, medan homosexuella handlingar mellan män är förbjudet och till och med medför dödsstraff enligt Mose lagar. Också självmord är otillåtet enligt judisk lag om det inte rör sig om en desperat handling inför en förestående tvångskonversion.

Om den moderna hyperliberlism som utmärker de flesta amerikanska judar skriver Podhoretz så:

It has for all practical purposes superseded Judaism and become a religion in its own right.

Med andra ord vänstervriden politisk korrekthet som sekulär religion.

Norman Podhoretz uttrycker i sitt inlägg besvikelse över att inte fler amerikanska judar gjort honom sällskap och blivit konservativa:

…our true friends are now located not among liberals, but among conservatives.

Läs hela artikeln här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052970203440104574402591116901498.html

Det som ovan sagts om amerikanska judar är giltigt även på andra håll, icke minst i Sverige. Den största judiska församlingen i Sverige i anslutning till Stora synagogan i Stockholm är grundmurat liberal, vilket till exempel framgår av lika hätska som ofokuserade utfall mot Sverigedemokraterna från representanter som Lena Posner Körösi.

Ändå måste just detta parti betecknas som ett av riksdagens mest pro-israeliska partier vilket dessutom driver en hård linje mot den muslimska extremismen, en inriktning som utgör ett påtagligt hot mot judar överallt.

 Knappast projudiska islamister.

Sveriges liberala judar bekänner sig här inte till ett rationellt synsätt utan reagerar ryggmärgsmässigt mot ett nonkonformistiskt parti som etablissemanget skyr som pesten, samtidigt som man tenderar att hänge sig åt mångkulturalistisk flumretorik.

Jag kan i likhet med Norman Podhoretz – även om jag inte själv är av judisk börd – känna en viss besvikelse över att det judiska etablissemanget i Sverige inte har ett mer öppet sinne för dagspolitikens realiteter.

Dock är jag tämligen säker på att det finns judar i Malmö, som har egna bittra erfarenheter av de olägenheter accelererad muslimsk invandring kan medföra, som har en avsevärt större förståelse för SD:s politik än vad etablissemangsjudarna i Stockholm har.