Påvens och Vatikanens kommunistvänliga Kina-politik

Påven Franciskus träffar pilgrimer från Folkrepubliken Kina.

Kina har alltid denna mystiska aura över sig som fascinerar…I Kina är kyrkorna fulla, du kan praktisera din tro i Kina. https://www.breitbart.com/national-security/2017/01/26/pope-francis-defends-chinas-practice-religious-freedom/?fbclid=IwAR0Sarbpr0mrjM3rgmulOBxoeVJL3pKwN0hUUC7jb18sQ9-c5lddLWOhta8

Så uttryckte sig påven Franciskus om Folkrepubliken Kina en intervju i den spanska dagstidningen El Pais den 26 januari 2017. Han bekänner även att han gärna skulle besöka Kina ”så snart de bjuder in mig.” Enligt Franciskus för Vatikanen och Kina fortlöpande en dialog, för vars ändamål en särskild kommission som sammanträffar en gång var tredje månad har bildats. Dialogen med Kina är något som Vatikanen ofta propagerar för i officiella sammanhang. https://www.vaticannews.va/sv/vatikanen/news/2018-06/dialog-nodvandigt-alternativ-for-kyrkans-uppdrag-i-kina.html

Påverns entusiastiska utsagor om den ateistiska diktaturen Kina går stick i stäv med ständigt återkommande rapporter om svårartad religionsförföljelse i det väldiga landet. Enligt organisationen Open Doors, som noga följer situationen för kristna trosbekännare världen över, råder i det röda Kina ”en mardröm för mänskliga rättigheter”.

På en lista som toppas av Nordkorea, Afghanistan och Somalia har Kina avancerat upp till plats 23 bland länder där det är särskilt farligt att vara aktiv kristen. https://missionsbox.org/news/open-doors-2020-world-watch-list-religious-persecution-offenders-reveals-surge-of-violence-human-rights-nightmare-in-china/

Open Door medger att Kina är ett ofantligt stort land där förhållandena för kristna och andra förföljda grupper kan skifta i olika delar av landet men fastslår: ”Det är emellertid korrekt att säga att situationen för kristna har försämrats över hela Kina. Den kinesiska regeringen vill ´kinesisera´ varje religiös ideologi i landet – vilket betyder att troslärorna, inklusive kristendomen, anpassar sig till dess tolkning av kommunismen.”

Detta innenbär i praktiken bland annat ständigt nya restriktioner på Internet och sociala medier och för icke regeringsanknutna organisationer (NGOs). Det innebär vidare att religionen bannlyses från den offentliga sfären och att lärare och medicinsk personal pressas att underteckna dokument som säger att de inte hyser någon religiös tro.

För den kommunistiska regimen anses alla kyrkor som växer sig för stora utgöra hot mot regeringsmakten. Något regimrelaterat dödande har inte inrapporterats hittills under 2020 men däremot förhör, fängslanden samt hot mot kristna ledare och församlingsmedlemmar. Regeringen har också genomfört en omfattande kampanj under vilken flera tusen kors har nedmonterats från fasader till kyrkor och andra byggnader av kristen karaktär. Jag har tidigare behandlat detta i en bloggtext enligt följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2020/05/07/roda-kinas-kamp-mot-religionen/

Kardinal Joseph Zen Ze-kiun är djupt kritisk till Vatikanens Kina-policy.

Frågan är varför påven Franciskus, mot denna onekligen oroande bakgrund, väljer att bortse från förföljelsen av kristna i Kina och istället ägna sig åt en skönmålning som helt enkelt inte är med sanningen överensstämmande. Enligt en teori är den nu 84-årige höge prelaten helt enkelt okunnig om vad som sker och förlitar sig helt på den kommunistkinesiska propagandan. Andra menar att Vatikanen har ambitionen att ingå ett avtal med Kina om kristendomens ställning i landet.

Den mest uttalade kritikern av en sådan målsättning är kardinal Joseph Zen Ze-kiun, född i Shanghai 1932, tidigare biskop för Hongkong och Kinas högst rankade romersk-katolske prästman. Han oroar sig för att ett avtal skall ingås som gör den ateistiska regimen i Peking ansvarig för kyrkliga beslut och har anklagat Vatikanen för att ”sälja ut” till Kina.

”Du kan inte gå in i förhandlingar med inställningen ´vi vill underteckna ett avtal till varje pris som helst´”, menar Zen, ”då ger du upp dig själv, du sviker dig själv, du sviker Jesus Kristus.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Zen

Undfallenheten gentemot regimen i Peking är inte första gången den nuvarande påven böjer knä för den världsliga makten. När han som Jorge Mario Bergoglio 1973-79 basade över Jesuitorden (Jesu sällskap) i hemlandet Argentina, då kyrkan som helhet backade upp den styrande militärjuntan, anklagades han för att tittat åt andra hållet då regimkritiska kristna ”försvann”. https://www.theguardian.com/world/2013/mar/14/pope-francis-argentina-military-junta

Anklagelsen gällde specifikt kidnappningen av de båda jesuitiska prästerna Orland Yorio och Francisco Jalics i maj 1976, vilka senare kunde vittna om att de hållits fångna under omänskliga förhållanden. Enligt kritiken skulle Bergoglio ha dragit tillbaka skyddet för de båda prästerna när dessa arbetade aktivt med utsatta människor i Buenos Aires slum. Däremot skall han inte ha beordrat kidnappningen. Bergoglio blev ärkebiskop i Argentina 1998 och kardinal 2001.

Enligt den i USA landsflyktige kinesiske miljardären och dissidenten Guo Wengui, 52, har påvens välvilliga hållning till Kina sin grund i, att kommunistregimen i Peking förser Vatikanen med 1,6 miljarder US dollar varje år i syfte att förhindra kritik mot Kinas svepande och allt grövre angrepp på aktiv religionsutövning i landet. Bidragen skall enligt Guo ha börjat utbetalas 2014, året efter det att Jorge Mario Bergoglio utsågs till påve efter det att Benedictus XVI tackat för sig. https://www.dailymail.co.uk/news/article-8451783/Fugitive-tycoon-accuses-China-bribing-Vatican-1-6billion-year.html

Kommunisterna har förtryckt det kinesiska folket i drygt 70 år.

Guos uppgifter avlevererades i en radiointervju med president Donald Trumps förre rådgivare Steve Bannon i dennes program The War Room den 20 juni. ”De vill att Vatikanen skall hålla käften och följa CCP (det kinesiska kommunistpartiet) när det gäller religionspolitik”, förklarade Guo. ”Detta är katastrofalt.”

Enligt Guo Wengui bidrar det röda Kina även med 1,5 miljarder US dollar till Australien och 1 miljard till Italien per år.

 

Påven i attack mot Trump om murar – omger sig själv med jättemur

 Bakom den här mäktiga muren finns Vatikanen och påven mitt i Italiens huvudstad Rom.

Påven Franciskus har skapat rubriker igen.

Den här gången gav han sig på den amerikanske presidentkandidaten Donald J. Trump. Innan han skulle lämna Mexiko under ett sexdagarsbesök i landet kommenterade påven Trumps uttalanden om att denne vill låta uppföra en mur längs mexikanska gränsen, detta i syfte att sätta stopp för den omfattande illegala invandringen från Mexiko till USA och låta mexikanerna stå för kostnaderna.

– Någon som hellre bygger murar än broar, var han än befinner sig, är inte en kristen, lät påven hälsa. http://www.nytimes.com/2016/02/19/world/americas/pope-francis-donald-trump-christian.html?_r=0

Donald Trump, som fortfarande leder det republikanska kandidatracet inför primärvalen i South Carolina och Nevada, kontrade med följande spådom:

-Den dagen IS attackerar Vatikanen kommer påven att be för Donald Trump som president. http://www.expressen.se/nyheter/sa-svarar-trump-efter-pave-franciskus-han/

 Vem är mest kristen – Trump eller Franciskus, båda med fallenhet för murar?

Något Trump också kunde ha pekat på är att påven själv omger sig med en bastant mur. Det är det ungefär 3200 meter långa befästningsverk som omger Vatikanen, en enklav i Rom som också är världens minsta statsbildning till både yta och befolkning.https://sv.wikipedia.org/wiki/Vatikanstaten

Jag vet inte om påven Franciskus är förtrogen med uttrycket att man inte skall kasta sten när man själv sitter i glashus, men jag är säker på att han läst Jesu ord ur Bergspredikan i Matteusevangeliet 7:3-5:

Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga? Eller huru kan du säga till din broder: ”Låt mig taga ut grandet ur ditt öga”, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.

Nu har ju påven inte själv byggt muren runt Vatikanen, men väl den kyrka han är överhuvud för. Vore man illvillig kunde man tolka påvens yttrande som att romersk-katolska kyrkan inte är kristen.

Franciskus är historiens 266e påve i den räcka som inleddes med aposteln Petrus omkring år 50 efter Kristi födelse. Han prästvigdes 1969 under namnet Jorge Mario Bergoglio – hans föräldrar emigrerade till Argentina från Italien – och var ledare för den argentinska Jesuitorden 1973-79. 1998 valdes han till ärkebiskop i Buenos Aires och 2001 utsågs han till kardinal.

 Dåvarande jesuitledaren Bergoglio trivs ihop med Argentinas juntaledare Videla.

Som jesuitledare verkade han under samma tid som militärjuntan hade makten i Argentina. Han blev anklagad för att inte ha gjort tillräckligt för att hjälpa fängslade och torterade jesuitpräster och över huvud taget för att ha samarbetat med juntan under ledning av president Jorge Videla (1925-2013) i dess ”smutsiga krig” mot vänsterkrafterna. http://rumorswiki.org/index.php/Dirty_War_Pope

Påven Franciskus, som fyller 80 år den 17 december i år, överskrider gravt sina befogenheter när han lägger sig i det amerikanska presidentvalet. Han borde koncentrera sig på andliga och kyrkliga ting i stället för att recensera politiker.

 

 

Fastedagen Tisha b´Av: judarna minns sina katastrofer

 Västra tempelmuren: den enda återstoden av Serubbabels tempel. Foto: Tommy Hansson

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/07/judar-overfalls-pa-tempelberget-pa.html

Den judiska fastedagen, Tisha b´Av – den nionde dagen i månaden Av – högtidlighölls i år den 27 juli. Många judar hade efter vanligheten samlats vid Västra tempelmuren i Jerusalem för att minnas de båda templens förstörelse och en rad andra olyckor och katastrofer som genom historien drabbat det judiska folket. På det närbelägna Tempelberget befann sig ett gäng maskerade islamister som utsatte judarna för ihållande stenkastning.

När israelisk polis ingrep för att sätta stopp för stenkastningen barrikaderade sig islamisterna i al-Aqsa-moskén, där man bunkrat upp med ett betydande lager stenar, fyrverkerier och brandbomber. Polisstyrkan fick snabbt grepp om situationen genom att ta några steg in i moskén, som av muslimer anses vara förbjuden mark för judar, för att därigenom kunna stänga dörrarna och hindra islamisterna från att utöva sin terror mot de högtidsfirande judarna.

Fyra poliser hade skadats av islamisternas fyrverkerier innan beslutet att gå in i moskén togs för att därmed avvärja vad som kunde ha utvecklats till blodiga kravaller. Sex islamister greps. Läs alltid pålitliga och informativa sajten Jihad i Malmös beskrivning av händelseförloppet via länken överst!

På Tisha b´Av sörjer troende judar främst de båda templens förstörelse. Det första templet, som tillkommit under konung Salomos tid, förstördes den nionde dagen i månaden Av år 586 före Kristi födelse i samband med den babyloniske härskaren Nebukadnessar IIs invasion och förstörelse av Jerusalem. Det hade uppförts ungefär 400 år tidigare. En betydande del av det judiska folket bortfördes till den så kallade babyloniska fångenskapen. Detta skedde i tre omgångar, och det var vid den tredje omgången som det heliga templet lades i ruiner.

En tecknad version av Salomos tempel.

Mer om den babyloniska fångenskapen här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Babyloniska_f%C3%A5ngenskapen

Judarna fick av den persiske konungen Kyros II (den store), som hade erövrat Babylonien, tillåtelse att återvända till Jerusalem för att återuppbygga templet. Det har beräknats att knappt 50 000 judar återvände efter fångenskapen, vilket innebär att en försvarlig andel föredrog att förbli i Babylonien. Ledare för den judiska samfälligheten i Jerusalem var en man vid namn Serubbabel, och det var efter honom det nya templet kom att uppkallas. Tongivande vid tempelbygget och när det gällde att återställa de gamla judiska skrifterna var emellertid Esra, som kallats ”den andre Mose”:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Esra

Konung Herodes den store lät cirka 500 år senare bygga ut Serubbabels tempel, vilket spelar en central roll i Nya testamentets berättelser om Jesu liv och gärningar. Jesus förutspådde att Jerusalems tempel skulle förstöras om det utvalda folket skulle misslyckas med att acceptera honom som Messias, och det var vad som skedde den nionde Av under general (och sedermera kejsare) Titus invasion år 70 i Herrens år. Den judisk-romerske historieskrivaren Josefus blev åsyna vittne till förstörelsen, som endast lämnade den västra tempelmuren intakt. Denna har förblivit det judiska folkets heligaste plats.

 På Masada – i dag en av Israels största turistattraktioner. Foto: Tommy Hansson

En judisk motståndsstyrka omfattande knappt 1000 män, kvinnor och barn barrikaderade sig i den försvarsanläggning som fanns på Masada, en klippa som höjer sig cirka 400 meter över den omgivande Negevöknen och lyckades hålla stånd mot romarna under ledning av prokuratorn Flavius Silva i cirka ett år. År 73 var dock motståndet brutet, och hellre än att falla i romernas händer valde försvararna att begå kollektivt självmord. Endast en handfull kvinnor och barn hittades vid liv i en grotta.

Efter romarnas härnadståg mot judarna, som i Rom manifesterades genom Titusbågen, vidtog för det judiska folket den till synes ändlösa och tröstlösa diásporan (förskingringen) som dock formellt ändade genom att staten Israel utropades den 9 maj 1948. Genom Israel har alla världens judar som vill ett eget land att bosätta sig i, låt vara att många fortfarande föredrar förskingringen.

Tisha b´Av är dock, som antyds ovan, icke begränsat till att minna om de båda templens förstörelse. Den i Israel välkände rabbinen Ari Enkin räknar upp ytterligare ett antal judiska katastrofer från biblisk tid till nutid som kan härledas till nämnda datum: http://unitedwithisrael.org/tisha-bav-its-meaning-and-observance/ Han börjar med den olycka som skedde i samband med att Mose sände ut tolv spejare att rekognoscera det av G-d utlovade Kanaans land, något som enligt traditionen ägde rum just den nionde i månaden Av.

Händelsen omtalas i Fjärde mosebokens trettonde kapitel. Tolv spejare, en från varje stam, sändes ut. Dessa var Sammua, Safat, Kaleb, Jigeal, Hosea, Palti, Gaddiel, Gaddi, Ammiel, Setur, Nahebi och Geuel. Mose ändrade i samband med utsändandet Hoseas namn till Josua. Spejarna begav sig i enlighet med Moses instruktioner norrut till Negev för att bli varse hur landet låg, hur människorna var, om landet var rikt eller fattigt med mera. Mer här:

https://www.biblegateway.com/passage/?search=4+Mosebok+13&version=SVL

Svensk kyrkomålning som visar den druvklase två av spejarna bar med sig tillbaka.

Vid avrapporteringen till Mose, dennes bror Aron och hela det israelitiska folket tycktes det råda samstämmighet om att det utlovade landet var mycket rikt, ja det ”flöt av mjölk och honung” enligt ett vittnesbörd. Bland annat medfördes en jättelik druvklase, som var så tung att två man fick bära den mellan sig på en grov stång. Problemet var, menade tio av de tolv utsända, människorna som bodde där: amalekiter, hetiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Dessa var stora och kraftiga, några sades till och med vara ättlingar till en jätte och skulle med säkerhet besegra israeliterna. Den defaitistiska majoritetsrekommendationen blev därför att avstå från att tränga in i Kanaans land och bli kvar i öknen. Denna form av otro stred allvarligt mot G-ds intentioner för Sitt folk.

Endast Kaleb från Juda stam och Josua från Efraims stam, en del av Josefs stam, brann av stridslust och förordade att det var bara att köra på: de andra folken skulle säkerligen få eftertryckligt på käften med Guds benägna hjälp. Kaleb och Josua förblev dock i minoritet, och följden blev att judarna tvingades harva runt i öknen i 40 år till innan de kunde tåga in i Kanaans land. Då var Mose död och ledningen hade övertagits av den okuvlige Josua, som gick i spetsen vid den spektakulära erövringen av Jeriko.

Rabbi Ari Enkin räknar upp åtta exempel på tragedier och olyckor som drabbat judarna i anslutning till Tisha b´Av förutom templens förstörelse och spejarnas utsändande:

 Guldkalven: en symbol för folkets avgudadyrkan och skörlevnad.

Guldkalven

I Andra moseboken återges berättelsen om guldkalven. När Mose förblir uppe på Sinai berg för att ta emot stentavlorna med Guds bud, efter vad det väntande folket tycker är mer än lovligt länge, får menigheten av Moses broder och ställföreträdare Aron tillåtelse att av de ringar, örhängen och andra smycken man äger förfärdiga en kalv av guld. https://www.biblegateway.com/passage/?search=2+Mosebok+32&version=SVL

Denna skulle man vörda och tillbedja under sin ökenvistelse. Men inte bara det: under Moses bortovaro förföll folket också till omoral och allehanda skörlevnad, vilket gjorde att det straffades av Mose. Händelsen med guldkalven skall visserligen ha ägt rum den sjuttonde i månaden Tammuz, som dock är månaden närmast före Av.

Första korståget

Det första korståget drogs igång av påven Urban II, som i november 1095 höll ett eldande tal i katedralen i Clermont där han försäkrade åhörarna att ”Gud vill det”: Deus vult. Alltså en samfälld militär aktion från kristenhetens sida med målet att fördriva de muslimska seldjukerna från den heliga staden Jerusalem samt att säkra de kristna pilgrimsvägarna. Det så kallade korståget inleddes  officiellt den 15 augusti – alltså den nionde Av – 1096. http://varldenshistoria.se/his/paven-urbans-tal-blev-startskottet-foer-korstagen

 Urban II proklamerar den första korståget i Clermont: ”Deus vult”.

Redan innan korsfararna lämnat Tyskland hade tusentals judar, vilka liksom muslimerna sågs som Guds och kristendomens fiender, angripits och dödats. Enligt rabbi Enkin dödades 1,2 miljoner judar som en följd av det första korståget.

Judarna fördrivs från England

År 1290, under konung Edvard Is regering, fördrevs judarna från England. Det sker cirka hundra år efter de händelser som skildras i Walter Scotts berömda roman om riddaren Wilfred av Ivanhoe, vars persongalleri omfattar bland andra den förmögne juden Isak av York och dennes vackra dotter Rebecca vilka råkar ut för en rad otrevligheter. Judarna stängs därefter ute från England i 300 år. Fördrivningen ägde rum den 18 juli 1290, motsvarande den nionde Av.

Judarna fördrivs från Frankrike

Fördrivningen av judarna i Frankrike skedde den nionde Av 1306, eller den 22 juli, då Filip IV, ”den sköne”, satt på landets tron.

Judarna fördrivs från Spanien

Den 31 juli, det vill säga den nionde Av, fördrivs judarna från Spanien år 1492. Ferdinand den katolske av Aragonien var då spansk konung och Isabella av Kastilien hans drottning i det förenade spanska kungadömet. Samma kungapar som samma år bekostade Columbus upptäcktsfärd till Indien (fast det i realiteten var Nordamerika han nådde fram till).

 Skrivbordsmördaren Heinrich Himmler – Förintelsens arkitekt.

Tyskland går med i Första världskriget

Den 1 augusti, således den nionde Av, 1918 inträder Tyskland under kejsar Wilhelm II på Österrike-Ungerns sida i det krig som senare skulle gå till hävderna som Första världskriget. De katastrofer Tyskland skulle råka ut för, främst i samband med Versailles-freden, leder fram till Förintelsen av vid pass sex miljoner judar under Andra världskriget.

”Den slutliga lösningen” godkänns

SS-chefen, Heinrich Himmler, mottog den 2 augusti 1941, nionde Av, formellt klartecken från det tyska nazistpartiet NSDAP på att ”den slutliga lösningen” av det så kallade judeproblemet kunde igångsättas. De praktiska riktlinjerna drogs sedan upp vid en konferens i Berlin-förorten Wannsee under ledning av Reinhard Heydrich i januari 1942.

Judarna i Warszawaghettot deporteras

Den nionde Av, den 23 juli, 1942 inleddes nazisternas deportation av judarna i Warszawas ghetto. De flesta av dessa gasades ihjäl i utrotningslägret Treblinka. Mer om Warszawa-ghettot här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/07/det-judiska-polen-iii-warszawagettot/

 Jewish Community Centre i Buenos Aires efter sprängningen.

Rabbi Ari Enkin framhåller att även den tionde Av är förknippat med judiska tragedier. Så var det exempelvis detta datum, eller den 18 juli, 1994 som the Jewish Community Centre i Buenos Aires utsattes för ett självmordsmördarbombattentat utfört av Hezbollah-anknutna terrorister. 85 människor dog och omkring 300 skadades. I Argentina finns omkring 200 000 judar. https://en.wikipedia.org/wiki/AMIA_bombing

Det var slutligen också den tionde Av, den 15 augusti, 2005 som Israel lämnade Gaza och därmed lämnade spelfältet fritt för Hamas, en av världens mest hänsynslösa terrorrörelser.

Praktiserande judar förväntas under Tisha b´Av iakttaga fasta samt inte ha sex, dricka, bada eller tvätta sig. Inte heller skall läderskor bäras. Undantag får göras av hälsoskäl.

 

Påven Franciskus: ”Inuti varje kristen finns en jude”

 Påven Franciskus togs emot på Ben Gurion-flygplatsen av Israels president Shimon Peres (till vänster) och premiärminister Binyamin Netanyahu.

Den 24-26 maj besökte påven Franciskus Israel (Det heliga landet) och hade ett ganska späckat program. Följande rapport kommer från The Washington Post:

http://www.washingtonpost.com/world/pope-francis-balances-time-with-israelis-and-palestinians-during-visit-to-holy-land/2014/05/26/c39b126c-e4d5-11e3-afc6-a1dd9407abcf_story.html

Efter att ha förargat sina israeliska värdar genom att bedja vid den nedklottrade säkerhetsbarriären i Betlehem på Västbanken, avlade påven på inrådan av Israels premiärminister Binyamin Netanyahu även ett besök vid ett monument över terrorns offer på Herzlberget i Jerusalem.  Här förklarade Netanyahu  för påven att barriären byggts för att skydda Israels medborgare från självmordsmördarbombare. Ett möte med den Palestinska myndighetens ”president”, Mahmoud Abbas, stod också på påvens program.

Vid Yad Vashem, Israels officiella centrum till minne av Förintelsen, sammanträffade han med en grupp förintelseöverlevare.

 Påven ber vid monumentet över terrorns offer på Herzlberget under överinseende av Peres och Netanyahu.

I Jerusalem träffade den 77-årige påven, som tidigare var ärkebiskop i Buenos Aires, bland andra Jerusalems stormufti vid Klippmoskén på Tempelberget. Han begav sig därefter till Västra tempelmuren för att bedja. Muren, även benämnd Klagomuren, är judendomens heligaste plats och det enda som återstår av det så kallade Serubbabels tempel som Nya testamentet berättar om att Jesus besökte.

Att den nuvarande innehavaren av Petri stol är väl medveten om kristendomens judiska rötter framgår av en intervju han gav den spanska dagstidningen La Vanguardia den 13 juni. Här menade den romersk-katolska kyrkans överhuvud bland annat att ”Inuti varje kristen finns en jude”. Han fastslog även att förintelseförnekelse är ”galenskap”.

Mer om intervjun via denna länk:

http://www.religionnews.com/2014/06/13/pope-francis-inside-every-christian-jew/

Jag anser att en interreligiös dialog måste utforska kristendomens judiska rötter och judendomens kristna blomning. Jag inser att det är en utmaning, en het potatis, men det är möjligt att leva som bröder.

 Påven vid den israeliska säkerhetsbarriären i Betlehem.

Franciskus anmärkningar om förhållandet mellan kristna och judar har uppfattats som mer långtgående än det ställningstagande som den helgonförklarade påven Sankt Johannes Paulus II svarade för 1986, då han som förste påve besökte huvudsynagogan i Rom och klargjorde att judarna är den kristna trons ”äldre bröder”.

Franciskus passade också på att försvara den under Andra världskriget verksamme påven Pius XII, vilken kritiserats för att ha varit alltför undfallande gentemot nationalsocialismen. Det är ett väl utforskat faktum att katolska kyrkan hjälpte ett stort antal ledande nazister att fly till Latinamerika, men sant är också att påven bidrog till att gömma judar i kloster i Rom och andra italienska städer samt i sitt sommarresidens Castel Gandolfo.

På frågan hur han skulle vilja bli ihågkommen av historien svarade påven Franciskus I så här:

Jag har inte tänkt på det, men jag gillar när någon minns någon och säger: ”Han var en bra kille, han gjorde vad han kunde. Han var inte så illa.” Det räcker för mig.

Den som vill ta del av hela påveintervjun på engelska kan göra det här:

http://www.religionnews.com/2014/06/13/pope-francis-inside-every-christian-jew/

 Den kristna religionens grundare, Jesus från Nasaret, var troende jude och kom enligt egen utsago inte för att upphäva utan för att fullborda ”lagen och skrifterna”..

 

 

Tidigare påvar blir helgon: men vad sysslar den nuvarande med?

Papa Giovanni (Johannes XXIII): snart helgon.

När min Italien-älskande hustru Marika levde kände vi ett äldre par i den italienska byn Grotte di Castro i mellersta Italien. Båda makarna är borta nu. I sin lägenhet hade de två påveporträtt: ett föreställande Johannes XXIII och ett av Johannes Paulus II. Deras son jobbade som sekreterare i Vatikanen åt den senare.

Nu meddelas från Vatikanen att samma påvar skall kanoniseras (helgonförklaras) vid en ceremoni som är planerad äga rum i Rom den 17 april nästa år och väntas attrahera tallösa pilgrimer från hela världen. Båda var starka personligheter som gjorde ett djupt intryck på katoliker världen över och även andra trosbekännare.

Den förestående kanoniseringen sägs icke minst vara tänkt att överbrygga klyftan mellan liberala och konservativa katoliker. Johannes XXIII, född Angelo Giuseppe Roncalli (181-1963), anses ha varit en ”progressiv” påve lutande åt socialismen, under det att Johannes Paulus II (Karol Wojtyla, 1920-2005) var teologiskt konservativ.

Den sistnämnde var tvivelsutan en av de främsta arkitekterna bakom kommunismens sammanbrott. Han var också den förste icke-italienske påven på närmare ett halvt årtusende. Närmaste föregångare var nederländaren Hadrianus VI (Hadrianus Dedel från Utrecht), som var påve 1521-23. Johannes Paulus II, ibland med tillnamnet ”den store”, var den bäste påven någonsin om ni frågar mig.

Johannes Paulus II: kommunismens baneman.

Hur man skall placera in den nuvarande påven Franciskus I (Jorge Mario Bergoglio), född i Buenos Aires 1936, ideologiskt och teologiskt är mer osäkert. Att döma av en intervju han nyligen genomförde med den ateistiske italienske journalisten Eugenio Scalfari, tycks han ha en ganska utslätad syn på väsentliga frågor som rör tro och kyrka.

I värsta fall kan han vara en påvlig motsvarighet till låt oss säga den tidigare svenske ärkebiskopen K. G. Hammar. Jag behöver inte tillägga att detta vore en fullständig katastrof för världens största kristna kyrka. Det kan också vara så att den nye påven tycker det är viktigare att synas i media än att föra ut den romersk-katolska kyrkans budskap.

Måhända är han en eftersläntrande anhängare till den inflytelserike kanadensiske litteraturprofessorn Marshall McLuhan, som på 1960-talet blev känd för tesen The medium is the message. (Mediet är budskapet). Fritt tolkat: det spelar ingen roll vad du säger, huvudsaken är att det syns i media.

McLuhan: mediet är budskapet.

Enligt referat av intervjun med Franciskus i The Washington Post den 2 oktober menade påven, att var och en ”måste välja att följa det goda och bekämpa det onda som han uppfattar dem”. En uppmaning som lämnar fältet minst sagt vidöppet. Jihadistiska självmordsmördarbombare som tror att de kommer till paradiset har i det perspektivet lika rätt som Moder Teresa.

Vidare sade Franciskus att det var ”högtidligt nonsens” att försöka omvända folk till kristendomen. Där fick alla de missionärer som arbetar och i det förflutna har arbetat med livet som insats – många av dem har också tvingats göra det yttersta offret, alltså offrat sina liv – i syfte att sprida Kristi kärleksbudskap.

Påvens uttalande har väckt både förundran och på sina håll vrede. En hög befattningshavare i Southern Baptist Convention, USAs största protestantiska församling, anser att påveintervjun innebar ett ”teologiskt haveri” och att de värderingar som luftades av påven ligger farligt nära relativismen. Referatet i Washington Post här:

http://www.washingtonpost.com/national/on-faith/pope-francis-stirs-debate-yet-again-with-interview-with-an-atheist-italian-journalist/2013/10/01/9e7a6790-2acb-11e3-97a3-ff2758228523_print.html

Även bland katolska trosbekännare har det uttryckts förvåning över påvens uttalanden, även om reaktionerna hittills tycks ha varit mer dämpade.

Påven Franciskus pussar en bebis.

Personligen tycker jag det är tragiskt att inte den viktigaste kristna ledaren i världen förmår ta det egna budskapet på allvar. Om inte påven tycker det är viktigt med kristen mission, vem skall då göra det? Och om det är fritt fram för envar att tolka gott och ont som den behagar, varför behövs då kristendomen – eller vilken religion eller ideologi som helst – över huvud taget?

Franciskus har en hel del att förklara framöver.

Glädje och besvikelse över nye påven

Jorge Mario Bergoglio: påven Franciskus I.

Den romersk-katolska kyrkan har fått en ny påve i argentinaren Jorge Mario Bergoglio. Han har valt att som förste påve någonsin ta sitt påvenamn efter helgonet Sankt Franciskus av Assisi, vilket indikerar att han fäster stor vikt vid enkelhet och omsorgen om de fattiga. Som argentinsk ärkebiskop valde han bort palatset till förmån för en enkel lägenhet. Han åkte också tunnelbana i stället för limousin med privatcahufför.

Jorge Mario Bergoglio föddes i Buneos Aires den 17 december 1936 av föräldrar med italienskt påbrå vilka fick fem barn. Bergoglio utbildade sig först till kemisk tekniker men fick en religiös upplevelse sedan han i unga år drabbats svår lunginflammation, vilket gjorde att delar av hans ena lunga avlägsnades.

1958 inträdde Bergoglio i Societas Iesu, Jesu sällskap eller Jesuitorden, som bildats 1534 av Ignatius av Loyola (1491-1534) som en  reaktion mot kyrkans förvärldsligande och den pågående reformationen. Jesuiterna har blivit kända  för devisen ”Ändamålet helgar medlen”.

.Bergoglio prästvigdes 1969 och var ledare för jesuiterna i Argentina 1973-79. 1976 kom en argentinsk militärjunta till makten under ledning av general Jorge Videla, och det har i diskussionerna om den nye påven ventilerats huruvida han stödde juntan eller icke.

Jesuitordens grundare, den helige Ignatius av Loyola.

Från vänsterhåll har det hävdats att Bergoglio ”stödde juntan” därför att han under juntatiden inte var synlig i främsta ledet på barrikaderna mot juntan. Sanningen är att han inte ansåg att kyrkan skulle blanda sig i politiken och särskilt inte på den sida som bekände sig till ateismen, kan man tänka. . Efter hans val till påve trädde flera vittnen fram och berättade att han räddat deras liv genom att vädja för deras sak hos juntaledningen.

1998 utnämndes Jorge Mario Bergoglio till ärkebiskop av Buenos Aires och 2001 till kardinal. När tysken Joseph Ratzinger valdes till påve som Benedictus XVI 2005 var Bergoglio hans främste konkurrent. Hans val 2013 anses dock ha varit tämligen otippat; enligt somliga bedömare låg Peter Turkson från Ghana nära till hands att väljas till tidernas förste svarte påve.

Valet av Franciskus I, som den nye påven valt att kalla sig, gladde den svenske katolske biskopen Anders Arborelius: ”Han vill fria oss från tyranniet under det materiella”, menade Arborelius. Andra bedömare, icke minst i det sekulära Sverige, har uttryckt besvikelse över att den nye påven inte är en radikal aktivist som exempelvis vill tillåta samkönade äktenskap eller plädera för aborter. Den nye påven arbetade aktivt mot den lag om att tillåta samkönade så kallade äktenskap som antogs i Argentina 2010, det första latinamerikanska landet med denna nymodighet. Inte heller uppges rätten till skilsmässa stå högt i kurs hos Franciskus I.

Den traditionella bilden av Franciskus av Assisi, ”Guds lille fattige”.

Valet av den i viktiga frågor konservative Franciskus I är historiskt i två avseenden: han är den förste jesuit att väljas till påve och han är den förste som tar sitt påvenamn efter det katolska helgonet Franciskus av Assisi (1191-/82 till 1226), även känd som ”Guds lille fattige”. Denne var son till en rik italiensk köpman men valde livet som fattig predikant efter vilken Franciskanerorden – ”gråbröderna” -är uppkallad. Franciskus är bland annat känd för att ha predikat för djuren.

Med valet av ny påve fick vänsterradikalerna inom katolska kyrkan ännu en knäpp på näsan – vare sig Benedictus XVI eller Johannes Paulus II före honom var några radikaler i den socialistiskt färgade så kallade befrielseteologins anda.

Jag återger slutligen en känd bön som tillskrivits Franciskus av Assisi:

Herre, gör mig till ett redskap för Din frid!
Låt mig bringa kärlek, där hat råder!
Låt mig bringa förlåtelse, där orätt har begåtts!
Låt mig skapa endräkt, där tvedräkt råder!
Låt mig bringa tro, där tvivel råder!
Låt mig bringa sanning, där villfarelse råder!
Låt mig bringa hopp, där misströstan råder!
Låt mig bringa ljus, där mörker råder!
Låt mig bringa glädje, där sorg och bedrövelse härskar!

O, Mästare! Låt mig icke så mycket söka att bli tröstad, som att trösta.
Icke så mycket att bli förstådd, som att förstå.
Icke så mycket att bli älskad, som att älska.

Ty det är genom att ge, som man får.
Det är genom att glömma sig själv, som man finner sig själv.
Det är genom att förlåta andra, som man själv får förlåtelse.
Det är genom att dö, som man uppstår till evigt liv.

Varför bara lägga ner fem ambassader?

Alliansregeringen i allmänhet och utrikesminister Carl Bildt i synnerhet gråter krokodiltårar över besparingen på regeringskansliet med 300 miljoner kronor som röstades igenom i riksdagen av den rödgröna oppositionen och Sverigedemokraterna.

Under mycket stånkande och stönande har Bildt och Utrikesdepartementet (UD) låtit meddela, att ambassaderna i Luanda (Angola), Buenos Aires (Argentina), Kuala Lumpur (Malaysia), Hanoi (Vietnam) och Bryssel (Belgien) måste slås igen till följd av riksdagsbeslutet.

Så lyder i alla fall den officiella storyn. Verkligheten är högst troligt den att ambassaderna hade legat i farozonen i vilket fall som helst – nu ser man en möjlighet att ”rädda ansiktet” genom att skylla på den oheliga alliansen i riksdagen. Regeringen borde därför faktiskt tacka partierna som drev igenom besparingsbeslutet.

Personligen tänker jag inte slösa några tårar på ambassadnedläggningarna. Tvärtom. Nu får Sverige chansen att skära bort ytterligare diplomatiskt dödkött och besparar dessutom diplomaterna obehaget att låta sig stationeras i kommunistdiktaturerna Angola och Hanoi, det vacklande och tämligen torrlagda Malaysia, det krisande Argentina och det diplomatiskt överetablerade Bryssel där den kvarvarande och knappast underbemannade EU-ambassaden säkert klarar av att handskas med de rent belgiska spörsmålen.

Interiör från svenska ambassaden i Pyongyang. Nästa nedläggningsobjekt?

Frågan är varför regeringen och UD nöjer sig med att skrota fem ambassader. Det borde finnas betydligt fler att övervägas i sammanhanget, särskilt som Bildt tidigare förklarat att det kunde bli ett tiotal svenska representationer som måste stängas ner på grund av riksdagens ”oansvariga” beslut.

Ingen, förutom landets kvarvarande kommunistkramare och revolutionsromantiker, torde bli särskilt uppbragt om våra beskickningar i exempelvis Pyongyang i Nordkorea (ingen höjdare på diplomaternas önskelista) och Havanna på Kuba skulle tvingas skatta åt förgängelsen. Lars Ohly skulle förstås fälla en tår beträffande det sistnämnda, men det överlever vi nog.

Och i Maputo (Mocambique) kan väl vår världsberömdhet Henning Mankell, redan på plats, ta hand om representationen? Åtminstone när han inte befinner sig ombord på något terroristskepp med destination Gaza  tillsammans med andra Israel-hatare.

Henning Mankell utanför Teatro Avenida, Sveriges nästa ambassad i Maputo?

Här finns som synes mycket besparingar att göra. Som grädde på moset borde lösöret efter nedläggningarna kunna kursas med bra förtjänst på auktioner enligt samma modell som skedde i våras. Läs mer om detta här:

http://www.dagensps.se/artiklar/2010/05/24/22865430/index.xml

Nu väntar vi på nästa nedläggningsmeddelande. Och kom igen, Bildt – det är inte precis som om Sverige vore en internationell stormakt med behov av närvaro i vartenda hörn av planeten.