Posted tagged ‘Burma’

Glömda svenska fotbollshjältar (V): Malte Mårtensson avgjorde mot Tyskland i Berlin

9 januari, 2019

Malte Mårtensson gör första målet i cupsemifinalen mot Degerfors på Olympia 1941. Det skulle bli ytterligare fem nätkänningar för ”Svarta Blixten”.

Malte Mårtensson togs i en omröstning om Helsingborgs IFs bästa lag genom tiderna i Helsingborgs Dagblad 2007 ut som klubbens bästa högerytter, en position som numera felaktigt brukar ”översättas” med höger mittfältare – yttrarna var inga ”mittfältare” utan utpräglade anfallare. Med 612 matcher i den röda HIF-tröjan 1934-53 är han klubbens näst ”meste” spelare efter målvaktslegendaren Kalle Svensson. https://www.hd.se/2017-09-13/malte-martensson-svarta-blixten-skrev-historia

Malte Harald Mårtensson (1916-73) föddes den 24 september 1916. Han påbörjade sin spelarkarriär i den mindre klubben Hälsingborgs AIS men gick 1934 med i Hälsingborgs IF vid 18 års ålder. A-lagsdebuten lät vänta på sig till den 24 mars 1935, då HIF mötte Malmö FF i en match om Jubileumspokalen. Landslagsdebuten skedde 1937.

Hälsingborgs IF årgång 1944-45 i Rekord-Magasinet. Malte Mårtensson längst till vänster i bakre raden.

Mårtensson blev snabbt känd som ”Svarta Blixten” på grund av sin hårfärg och sin snabbhet som högerytter i dåtidens femmannakedja. Säsongen 1940-41 var han med om att spela hem ”dubbeln”, då Hälsingborgs IF  vann såväl den nyinstiftade svenska cupen som allsvenskan och blev svenska mästare. Klubben kallades förr i tiden ibland ”mjölkkossan”, ett smeknamn som kom till 1925 då Skåne-laget drog storpublik överallt och därmed ”mjölkade” in stora summor i matchintäkter åt klubbarna.

En minnesvärd insats gjorde Malte Mårtensson i cupsemifinalen mot Degerfors IF hemma på Olympia 1941, då han spelade in samtliga mål när HIF vann med 6-2 på en sjöblöt hemmaplan. I finalen mot IK Sleipner från Norrköping blev det seger med 3-1.

Malte Mårtensson gjorde tre mål på 16 A-landskamper och två mål i sin enda B-landskamp. Det hade tvivelsutan blivit betydligt fler landskamper om inte Andra världskriget kommit emellan och kraftigt begränsat det internationella idrottsutbytet. Stor hjälte blev Malte då han gjorde det avgörande målet när Sverige besegrade Tyskland med 3-2 i Olympiastadion i Berlin den 20 september 1942 inför 90 000 åskådare. https://www.fokus.se/2008/05/nar-sverige-slog-nazityskland/

Malte Mårtensson i färd med att spela in Sveriges andra mål i 4-2-segern mot Tyskland på Råsunda 1941.

Att Sveriges landslag reste till Nazitysklands huvudstad mitt under brinnande världskrig krig ansågs givetvis mäkta kontroversiellt, men det gällde att tillvarata de möjligheter till landslagsspel som bjöds under denna bistra tid. Under perioden 1940-43 spelade Sverige 16 landskamper mot Finland, Danmark, Tyskland, Ungern och Schweiz. Förutom två segrar mot Tyskland hemma respektive borta 1941 och 1942 är det mest anmärkningsvärda resultatet en smått otrolig 7-2-seger borta mot meriterade Ungern den 7 november 1943. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_herrlandskamper_i_fotboll_1940%E2%80%931949

Malte Mårtensson var en av deltagarna i Hälsingborgs IFs drömturné i Ostasien 1949, som jag tycker det kan vara värt att skriva litet mer utförligt om. Skåningarna spelade tolv matcher varav elva vunna och en oavgjord med målskillnaden 37-8. Första anhalt på turnén  var Saigon i dåvarande Franska Indokina, sedermera Vietnam. I en match mot Saigons stadslag i 40 graders värme vann de blå-röda svenskarna med 5-0; Malte gjorde 1-0-målet i sin 500e match i HIF-tröjan. Det vietnamesiska landslaget slogs med 2-1.

Härefter ställdes kosan till Hongkong. Det blev tre segrar på lika många matcher – Hongkongs stadslag 2-1 och 5-1 samt Kinas olympialag 7-1. Efter Hongkong väntade Indien. I Calcutta kom den enda poängförlusten med 0-0 mot det barfotaspelande och oerhört tekniskt skickliga laget Mohun Bagan. Mot indiska mästarna East Bengal blev det svensk 2-0-seger efter en fantommatch av Kalle Svensson i målet. Därefter slog HIF Calcutta med 1-0.

Nästa anhalt på drömresan blev Rangoon och Burma, där det burmesiska landslaget klarades av med 4-0 respektive 4-2. Sista resmålet var Egypten, där de svenske tvingades uthärda en ohyggligt osportslig publik. Trots det blev det segrar med 2-0 i Kairo och 3-2 i Alexandria. Bäste målgörare under turnén blev den kortvuxne Sven ”Flua”  Persson med åtta fullträffar. Det är värt att notera att HIF-sejouren i Orienten skedde före reseboomen, då det var mycket sällsynt med omfattande utlandsresor av detta slag. Den skildrades utförligt i bland annat tidskriften All Sport. 1951 gjorde klubben en andra resa i österled, denna gång till Japan.

Malte med ”mjölkkossan”, den välkända äldre symbolen för Hälsingborgs IF, 1959.

Efter sin aktiva spelarkarriär blev Malte Mårtensson från 1953 tränare och styrelseledamot i HIF. 1966 miste han synen i en trafikolycka på väg till en reservlagsmatch och tvingades då sluta som tränare – som medlem i klubbstyrelsen kvarstod han dock till 1970. När han besökte lagets matcher fick han dessa refererade för sig av en medföljande vän.

Malte Mårtensson avled på påskdagen den 22 april 1973 endast 56 år gammal.

Fotnot: Staden Helsingborgs namn stavades 1912-1972 ”Hälsingborg”.

FNs råd mot mänskliga rättigheter

15 oktober, 2018

”En avloppsbrunn för politisk partiskhet.” Så löd den amerikanska FN-ambassadören Nikki Haleys omdöme om FNs råd för mänskliga rättigheter.

Den 20 juni meddelade USAs FN-ambassadör Nikki Haley att Förenta staterna lämnar United Nations Human Rights Council (UNHRC). Haley anklagade organisationen för hyckleri och förklarade att UNHRC hade blivit en ”cesspool of political bias” (en avloppsbrunn för politisk partiskhet). https://www.bbc.com/news/44537372

Det är svårt att inte ge den nu avgångne  ambassadör Haley rätt. FNs råd för mänskliga rättigheter har under hela sin existens endast fördömt ett land för påstådda människorättsbrott, Israel, som ställts vid skampålen icke färre än 68 gånger 2006-16. USA ersattes som medlemsland av Island. En mer korrekt beteckning för rådet vore kanske FNs råd mot mänskliga rättigheter.

I maj 2011 var rådet på väg att godkänna en rapport som hävdade att situationen för de mänskliga rättigheterna i Muammar Khadaffis Libyen var god. Pådrivande i ansträngningarna att godkänna rapporten var Algeriet, Qatar, Saudiarabien, Syrien, Nordkorea, Pakistan, Burma och ”Palestina”. Rapporten stoppades dock i sista stund. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_r%C3%A5d_f%C3%B6r_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheter

Island tog USAs plats i UNHRC. På bilden den isländske utrikesministern.

UNHRC bildades den 15 mars 2006. En stor majoritet i FNs generalförsamling stödde förslaget att UNHRC skulle komma att ersätta United Nations Commission on Human Rights (UNCHR), eftersom den sistnämnda organisationen – bildad 1946 med Eleanor Roosevelt (1884-1962) som sin första ordförande – dels ansågs ha blivit alltför politiserad, dels lämna för stort inflytande åt länder som själva grovt kränker de mänskliga rättigheterna. https://en.wikipedia.org/wiki/United_Nations_Commission_on_Human_Rights

Förhoppningen med den nya organisationen var att denna bättre än den dittillsvarande FN-kommissionen för mänskliga rättigheter skulle kunna tillvarata och verka för mänskliga rättigheter. Ett fåtal länder insåg dock att det på intet sätt fanns någon garanti för att det inte skulle bli precis lika illa med den nya organisationen. Således röstade USA, Israel. Marshallöarna och Palau emot förslag. Vitryssland, Iran och Venezuela lade ner sina röster.

Det visade sig att skeptikerna skulle få helt rätt. Det är svårt att se att utfallet skulle ha kunnat bli något annat när man vet att länder såsom Kina, Kuba, Eritrea, Somalia, Nigeria, Qatar, Angola, Burundi, Pakistan, Bangladesh. Demokratiska republiken Kongo, Afghanistan, Saudiarabien, Egypten och Förena Arabemiraten är medlemmar. https://en.wikipedia.org/wiki/United_Nations_Human_Rights_Council

Saudiarabien är en av UNHRCs mest kritiserade medlemsländer.

FNs råd för mänskliga rättigheter har 47 medlemmar uppdelade på de olika världsdelarna. Länderna väljs för treårsperioder och inget land tillåts vara medlem längre än två sammanhängande treårsperioder. Sverige var kandidatland för perioden 2013-15 men beviljades inte inträde. Rådet sammanträder tre gånger årligen i schweiziska Génève.

Fredrik Malm, riksdagpolitiker för Liberalerna, tillhör dem som vill avskaffa rådet och jag har mot ovan skisserade bakgrund svårt att inte ge honom rätt. https://www.svt.se/opinion/mr-radet

Jesus i Getsemane: ”Gånge denna kalk ifrån mig”

15 februari, 2016

350px-Berruguete-Pedro-Gethsemane Jesus i Getsemane: målning av Pedro Berruguete (cirka 1450-1504).

En av de i mitt tycke absolut sorgligaste avsnitten i Nya testamentet i Bibeln är Matteusevangeliets 26e kapitel, som först framställer Jesu och lärjungarnas sista måltid i Jerusalem och därefter beskriver hur de tillsammans gick ut till Oljeberget (Olivberget). Alla utom Judas Iskariot, som tidigare avvikit i syfte att informera Jesu fiender om var de kunde finna Mästaren från Nasaret och gripa honom.

Via länken ovan kan ni avnjuta en gospelsång som heter ”Watch With Me While I pray” med text och musik av Dan Fefferman, vilken på ett inkännande sätt beskriver händelseförloppet i Getsemane örtagård på Oljeberget.

Vi läser följande i Matteusevangeliets 26e kapitel, verserna 36-41 (som vanligt citerar jag ur 1917 års bibelöversättning):

Därefter kom Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane. Och han sade till lärjungarna: ”Bliven kvar här, medan jag går dit bort och beder.” Och han tog med sig Petrus och Sebedeus´ två söner; och han begynte bedrövas och ängslas. Då sade han till dem: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds; stannen kvar här och vaken med mig.” Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad och sade: ”Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!” Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande. Då sade han till Petrus: ”Så litet förmådden I då vaka en kort stund med mig! Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.”

jesus-in-the-garden Ensam med Gud på Olivbergets sluttning.

Summa tre gånger gånger gick Jesus bort och vände sig till Gud i bön, tre gånger föll Jesu mest betrodda lärjungar Petrus, Jakob och Johannes i sömn. När han kom tillbaka för tredje gången utbrast Jesus sarkastiskt (Matteusevangeliet 39:45-46): ”Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder. Se, stunden är nära då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer. Stå upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig.”

Och medan Jesus ännu talade beskriver evangelisten hur Judas nalkades med ”en stor folkskara” beväpnad med svärd och stavar, ”utsänd från översteprästerna och folkets äldste”. Resten vet vi: Jesus greps, gisslades och korsfästes för att därefter återuppstå från de döda och fullborda frälsningsverket.

Det har genom seklerna funderats en hel del på varför Jesus bad som han gjorde i Getsemane. Varför var han så bedrövad om han visste, att hans förestående offerdöd i tidernas fullbordan skulle skänka mänskligheten frälsning? Borde han inte i stället vara sprudlande glad och kalla Judas inte förrädare, utan tvärtom berömma honom som den som möjliggjorde gripandet som skulle leda raka vägen till det saliggörande korset?

Om Judas-gestalten, läs mer här:https://tommyhansson.wordpress.com/2009/04/10/judas-iskariot-djavul-eller-hjalte/

Den konventionella tolkningen av Jesu bittra tårar är att i detta ögonblick visade sig Frälsarens mänskliga, rentav svaga natur. Han inser att han skulle lida hemska kval genom den förestående korsfästelsen, som ju var en oerhört grym avrättningsmetod, och ber därför Gud – om detta vore möjligt – att befria honom från denna plåga. /Fotnot/ Jag köper dock inte detta.

I stället bör vi ta i beaktande vad Jesu verkligen var utvald att göra. Han kom för att uppfylla profetian i profeten Jesajas nionde kapitel, den om den strålande fridsfursten som kommer i syfte att regera Israel som dess rättmätige konung. Han kom för att bli accepterad av det utvalda hebreiska folket som dess konung och därifrån sprida det frälsande budskapet från Gud i hela världen.

Jesus 002 Diego Velazquez (1599-1650): Kristus på korset.

Jesus måste emellertid någonstans på vägen ha blivit på det klara med, att detta sannolikt inte hade några förutsättningar att lyckas. Han hade visserligen en del lärjungar och sympatisörer, men dessa utgjordes huvudsakligen av samhällets bottenskrap i form av fiskare, före detta terrorister (seloter), tulltjänstemän och kvinnor (varav några prostituerade). Ingen imponerande samling i samtidens ögon. Inte ens hans mest framstående lärjungar orkade vara med honom i nödens stund!

Därmed blev den unge predikanten från det föraktade Galiléen, trots att han uppgavs tala med makt och myndighet, icke accepterad av dem som betydde något i samhället och allra minst av det religiösa etablissemanget. Låt mig uttrycka det så här: om det i dåtidens Israel hade arrangerats en Nobelfest, så hade Jesus inte blivit inbjuden till den.

I det läget förstod Jesus att han måste välja en annan väg, och eftersom han var spränglärd i de judiska skrifterna kände han väl till profetordet (Jesajas 53e kapitel) om ”den lidande tjänaren” som tar folkets synder på sig och lider offerdöden. När han i Getsemane ljöt ut hela sin själ inför sin Himmelske fader, bad han denne att ännu en gång överväga att låta Jesus följa sin ursprungliga mission.

Givetvis inte för att han, Guds egen son, var rädd för korsets plåga – en ändlös rad av martyrer av skiftande slag har skrattande och sjungande lidit lika mycket eller rentav mer för sin sak – utan därför att han såg framför sig ett obeskrivligt och långvarigt lidande såväl för det utvalda folket som mänskligheten i stort. Förvisso kunde de genom att tro på Jesus ernå en sorts andlig frälsning – men den fullständiga, såväl fysiska som andliga räddningen, Himmelriket på jorden, den fick uppskjutas på obestämd tid.

Det var därför Jesus var så obeskrivligt förtvivlad att hans tårar blev till blod i Getsemane örtagård.

Israelresa 059 Bloggaren på Olivberget 2014. Foto: Privat

Fotnot: Korsfästelse var en av de gamla romarna ofta tillämpad avrättningsmetod. Enligt en berättelse korsfäste romerska soldater mer än 6000 slavar längs Via Appia sedan Spartacus slavuppror nedkämpats år 73 före Kristi födelse. Det kunde ta flera dagar innan döden befriade den korsfäste från vidare plågor. Korsfästelse finns än i dag som avrättningsmetod i straffskalan i länder såsom Saudiarabien, Iran, Sudan och Burma. Även den utstuderat grymma och barbariska så kallade Islamiska staten (DAESH/IS) använder metoden. http://www.dagen.se/korsf%C3%A4stelse-anv%C3%A4nds-fortfarande-f%C3%B6r-att-avr%C3%A4tta-m%C3%A4nniskor-1.103350

 

Rappare och medlemmar i bokklubb riskerar långa fängelsestraff i Angola

9 december, 2015

_86715703_2fc2acc7-f0a8-4a38-a358-b68644c2d41c På de anklagades bänk – för att ha demonstrerat mot MPLA-regimen och för att ha studerat en bok.

Den kände rapparen Luaty Beirao – med artistnamnet Ikonoklasta – finns med bland de 17 aktivister som arresterades i juni och nu har ställts inför rätta i Angolas huvudstad Luanda anklagade för försök till uppror mot presidenten och de statliga institutionerna i landet. http://www.bbc.com/news/world-africa-34833545

Beirao greps för ett halvår sedan tillsammans med medlemmar i en bokklubb som diskuterade en bok om ickevåldsmotstånd mot diktatoriska regimer. Se mer därom nedan. Han har nyligen avslutat en fem veckor lång hungerstrejk i protest mot förhållandena i fängelset.   

Henrique Luaty da Silva Beirao har råkat illa ut för sina regimkritiska aktiviteter tidigare. Den 10 mars 2012 misshandlades han i Luanda av medlemmar i en regimvänlig milisgrupp. Parallellt därmed kidnappades hans flickvän och okända personer bröt sig in i hans hus. Därtill utsattes medlemmar i Luatys familj för anonyma dödshot.

Tre månader senare åkte den angolanska rapstjärnan fast i tullen på Portela-flygplatsen i Lissabon i Portugal: tulltjänstemän hittade kokain i hans cykeldäck. Han släpptes dock dagen därpå. Beirao hävdade att han någon försökt sätta dit honom. Han har bland annat gjort sig känd för att protestera mot den ojämna fördelningen av Angolas oljeinkomster.

_86104831_downloadRapstjärnan Luaty Beirao riskerar tolv år i fängelse.

Också ett år tidigare, 2011, hade rapparen råkat ut för obehagliga händelser, som att ett 50-tal ungdomar invaderade hans hem och krävde betalning för att de skulle ha medverkat i en demonstration. Lägligt nog hade de även regimvänliga representanter för massmedia i släptåg. http://freemuse.org/archives/5296

Gripandet och åtalet mot de 17 unga regimkritikerna har framkallat protester i främst Portugal, som fram till 1974 koloniserade Angola på den afrikanska sydvästkusten, samt hos organisationer för mänskliga rättigheter såsom Human Rights Watch (HRW) och Amnesty International (AI). Amnesty håller ett vakande öga på de angolanska myndigheternas behandling av Luaty Beirao: https://www.amnesty.org/en/latest/news/2015/10/angola-prisoner-of-conscience-in-critical-condition-must-be-released-immediately/

HRWs talesperson Zenaida Machado har uppmanat domarna i målet mot de 17 regimkritikerna att ”visa självständighet gentemot den angolanska MPLA-regimen och inte tillåta att denna rättegång används som ett instrument att tysta regeringens kritiker”. Angolas vice statsåklagare har dock försvarat arresteringarna med att de ”upproriska” ungdomarnas verksamhet med planer på ett uppror bland studenter och arbetare skulle kunna få ”oförutsedda konsekvenser”.

Sedan det långdragna angolanska inbördeskriget mellan MPLA och motståndsrörelsen UNITA – som nu är näst största partiet i det angolanska parlamentet – avslutades 2002 har Angola, Afrikas andra största oljeproducent efter Nigeria, upplevt en ekonomisk boom utan tidigare motstycke.

081913-global-Isabel-Dos-Santos Isabel dos Santos: rikaste kvinnan i Afrika.

Kritikerna skjuter dock in sig på att de rikedomar som alstrats endast gynnar en liten elit i kretsen kring president José Eduardo dos Santos – som oavbrutet innehaft makten i landet sedan 1979 – och hans stenrika familj. Det beräknas att familjen dos Santos rikedomar utgör en tiondedel av Angolas bruttonationalprodukt (BNP).

Presidentdottern, Isabel dos Santos, har signifikativt nog blivit Afrikas första kvinnliga miljardär. Se artikel i norska Verdens Gang här:   http://www.vg.no/nyheter/utenriks/datteren-hans-er-afrikas-foerste-kvinnelige-milliardaer/a/10106899/

De unga angolaner som nu står inför rätta riskerar, om de befinns skyldiga till att ha konspirerat för att störta regeringen och underminera statliga institutioner, tolv års fängelse. Förutom att ha arrangerat demonstrationer med krav på president dos Santos avgång – något som är en självklar rättighet i varje demokratiskt land – har de drivit en bokklubb där man studerat en bok från 1993 av den amerikanske ickevåldsforskaren Gene Sharp: From Dictatorship to Democracy. A Conceptual Framework for Liberation. http://www.bbc.com/news/world-middle-east-12522848   

Sharps strategi för ickevåld anses ha spelat en viktig roll för bland annat störtandet av Egyptens mångårige härskare Hosni Mubarak 2011. Ovan nämnda bok skall ha skrivits för demokratirörelsen i Burma i början på 1990-talet, då oppositionsledaren Aung San Suu Kyi fängslades.

775795_zZM6VgfV

Nu fruktar uppenbarligen MPLA-juntan i Luanda att Sharps strategier även skall välta dess djupt korrupta och odemokratiska regim över ända.     

Förre förrädaren Guillou kan inte hålla sig

18 juni, 2013

Guillou_Jan_P_220Jan Guillou poserar som  jagande machoman.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article16969255.ab

”George Orwell hade fel – mardrömmen fanns i USA.”

Så lyder rubriken till en krönika i Aftonbladet den 16 juni som totats ihop av förre fängelsedömde förrädaren, KGB-medarbetaren och kommunisten Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou, till råga på allt född i min hemstad Södertälje 1944. Läs hela artikeln via länken överst om ni orkar.

Guillou driver alltså tesen att Orwell – som egentligen hette Eric Arthur Blair – hade fel när han i den berömda framtidsdystopin 1984  ger en bild av det omänskliga övervakningssystemet i Stalins Sovjetunionen. Det demokratiska USA är mycket värre, hävdar Guillou. Han skriver:

Romanen har ända sedan den kom ut 1948 fungerat som ett av de allra mest effektiva argumenten mot totalitär kommunism. Orwell själv var en antiimperialistisk vänsterman som idag skulle ha befunnit sig på ståndpunkter som exempelvis Vänsterpartiet.

Att Guillou anger felaktigt publiceringsår – 1984 kom ut 1949, ett år före Orwells dödsår – kan vi till nöds stå ut med, kanske rentav också att den in i märgen övertygade kommunisten Jan Guillou uppenbart lögnaktigt antyder att han skulle ha särskilt mycket emot den totalitära kommunistiska ideologin.

ORWELLGeorge Orwell/Eric Blair (1903-50): vänsterman och brittisk patriot.

När Guillou emellertid solkar den världsberömde författarens  minne genom att påstå att han skulle dela Vänsterpartiets åsikter blir det bara för mycket. Guillou har visserligen rätt när han väljer att beteckna Orwell/Blair som antimperialist – det blev han på grund av sina erfarenheter som ung brittisk polis i Burma på 1920-talet – men George Orwell var en mångbottnad personlighet.

Orwell/Blair tvekade nämligen inte att gå emot strömmen. När hans antisovjetiska fabel Animal Farm (Djurfarmen) kom ut 1943, skedde det i en tidsepok då Sovjetunionen stod mycket högt i kurs i både Orwells hemland Storbritannien och ett USA som leddes av den varme Stalin-vännen Franklin Delano Roosevelt. Att Andra världskriget faktiskt hade möjliggjorts av pakten Nazityskland-Sovjetunionen 1939 hade snart glömts bort, och att tvivla på Stalins goda intentioner framstod vid denna tid närmast som opatriotiskt.

Orwell tvekade dock inte att visa sig politiskt inkorrekt. Det gjorde han inte heller då han under sin sjukdomstid (TBC) i slutet av 1940-talet för en god vän som arbetade vid avdelningen Information Research Department på brittiska utrikesministeriet överlämnade en lista på 38 namngivna personer, vilka av Orwell ansågs vara kryptokommunister och därmed ett hot mot demokratin i Storbritannien.

Nämnda avdelning hade initierats av Labour-partiet och hade till uppgift att propagera för demokrati och antikommunism. Bland namnen på listan återfanns skådespelarna Charlie Chaplin och Michael Redgrave samt en brittisk parlamentsledamot.

Charlie-Chaplin-silent-movies-13775696-1265-1600Orwell namngav Charlie Chaplin som kryptokommunist och säkerhetsrisk.

Att mot denna bakgrund, som Guillou gör, påstå att den antitotalitäre författaren George Orwell/Eric Blair skulle ha haft det minsta till övers för ett parti som den folkilskne Jonas Sjöstedts Vänsterpartiet – med dess långa historia av samarbete med Sovjetunionen och allsköns andra kommunistdiktaturer – är en ren förolämpning mot Orwell/Blair. Denne må ha varit vänsterman och antiimperialist, men han var också brittisk patriot och såg med all rätt kommunisterna som potentiella eller verkliga förrädare.

Förre förrädaren och spionen Jan Guillou kan helt enkelt inte hålla sig när han ser en chans att förminska kommunismens brott mot mänskligheten och förstora det kanhända överdimensionerade övervakningssystemet i USA, som initierades av den republikanska Bush-administrationen och, sedan det godkänts av allehanda parlamentariska instanser, fördes vidare av Obama-gänget. Och det är inte måttligt vad Guillou brer på:

Men i ljuset från den senaste spionskandalen i USA framstår ändå Stasi som en mild västanfläkt. Då ställs vissa historiska självklarheter på huvudet.

USA, som Guillou ömsom betecknar som världens ”största” eller ”starkaste” demokrati (det sistnämnda är korrekt eftersom Indien är större), har länge varit ett spöke för Guillou, vilket mer än väl framgår av den kraftigt antiamerikanska tendensen i exempelvis hans agentromaner. Ett av skälen till Guillous USA-hat är att detta land är det förhatliga Israels främsta bundsförvant i världen.

Ty är det något som Guillou inte uppskattar så är det judar/israeler, en inställning som  på 60- och 70-talen fick honom att, i likhet med en annan före detta södertäljebo vid namn Göran Rosenberg, stödja de allra mest mordiska och blodtörstiga bland de arabiska mördarband som massakrerade judar/israeler på olika platser i världen som i München 1972.

Så nu är USA i Guillous ögon värre än Sovjetunionen och Östtyskland när det gäller att övervaka sin befolkning. Vad Guillou inte låtsas om är givetvis, att det amerikanska överrvakningssystemet tillkommit efter  11 september-attackerna 2001 i syfte att förhindra terrordåd och att bekämpa USAs fiender och inte för att hålla medborgarna i schack. Guillou tvingas också medge att det ställvis varit tämligen framgångsrikt – genom det amerikanska antiterrorprogrammet har det varit möjligt att eliminera den länge elusive al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin samt en lång rad andra terrorledare på olika håll i världen.

US_and_Israel_flagsUSA/Israel – en kombination som inte uppskattas av Jan Guillou.

Det är sant att talrika amerikaner, likaväl som andra nationaliteter, säkerligen upplever övervakningen som besvärande och som ett ingrepp i den privata sfären, låt vara att i en nyligen företagen undersökning en majoritet av tillfrågade amerikaner accepterade övervakningen som nödvändig. Jag har förståelse för sådan typ av kritik.

Dock måste vi hålla huvudet tillräckligt kallt för att inse, att den amerikanska övervakningen inte är ett mål i sig. Och framförallt används den inte för att, som skedde i de nämnda exemplen Sovjet och Östtyskland, spåra upp oliktänkande och placera dessa i läger, på mentalkliniker och i politiska fängelser.

De som drabbas i USA är enstaka, udda personer som Bradley Manning och Edward Snowden, individer som fullkomligt ger fan i den nationella säkerheten genom att lämna ut hemligt material och avslöja för USAs fiender hur de amerikanska underrättelseorganen arbetar. Personligen har jag inga som helst problem med att dessa ställs inför rätta för sin troligen brottsliga verksamhet.

2013-02-10-12-21-56_jan_guillou_terroristEn ungdomligt polisongprydd Guillou som Palestina-krigare som planerade anfall mot israeliska posteringar.

Jan Guillou har slutligen aldrig haft några problem med att svälja barbariskt förtryck i kommunistiska och arabiska/muslimska diktaturer. Han tillhörde exempelvis den galne Irak-härskaren Saddam Husseins ivrigaste påhejare i Sverige och höjde denne och hans socialistiska Baath-parti till skyarna i en bok från slutet av 1970-talet med titeln Irak – det nya Arabien, skriven tillsammans med dåvarande hustrun Marina Stagh.

Då känner han sig desto mer hemma med att racka ner på förhållandevis mindre oegentligheter i den demokratiska delen av världen, främst i USA och Israel. Han kan knappast skylla på sin relativt framskridna ålder. Det är de kommunistiska ränderna  som aldrig går ur. Frågan är bara varför någon  längre tar honom på allvar som politisk kommentator, om någon nu gör det. Han skriver inte ens bra.

Nordkorea ställer krav

18 april, 2013

Yun+Byung+Se+John+Kerry+Visits+South+Korea+xoNXGdCzkCqlJohn Kerry och hans sydkoreanska motsvarighet Yun Byung-se.

Nyligen genomförde USAs utrikesminister John Kerry en rundresa i Ostasien och besökte då Sydkorea, Kina och Japan. Målsättningen var att få till stånd en enad front mot det hot den oberäkneliga kommunistdiktaturen Nordkorea utgör mot freden, inte bara i den aktuella regionen utan i hela världen.

Kerry konstaterade bland annat:

Vi är alla överens om att Nordkorea inte kommer att accepteras som en kärnvapenmakt.

Kerrys sydkoreanske kollega Yun Byung-se höll med och inskärpte, att Nordkorea utan tvivel har en nukleär kapaicitet redan i dag. Denna bedöms dock inte vara tillräckligt utvecklad för att tillåta precisionsavfyringar av kärnvapenbetyckade missiler, låt vara att nordkoreanerna själva gärna vill låta påskina just detta. Yun efterlyste även ett ”aktivt svar” från nordkoreansk sida.

Ett  svar levererades också nyligen från Nordkorea. Detta bestod i ett antal krav vilka redovisas av det amerikanska nyhetsmediet Fox News här:

http://www.foxnews.com/world/2013/04/18/north-korea-demands-end-sanctions-end-drills-as-conditions-for-resuming-talks/

Nordkorea kräver således ett stopp för alla sanktioner riktade mot landet; att alla gemensamma militärövningar mellan USA och Sydkorea ställs in; att USA avlägsnar alla kärnvapeninstallationer i Sydkorea och regionen i stort; att Sydkorea upphör med alla utfall mot Nordkorea.

Kim-Jong-Un-Looking-at-ThingsKim Jong-un inspekterar en nordkoreansk stridsvagn.

För närvarande pågår en amerikansk-sydkoreansk militärmanöver kallad Foal Eagle, vilken avses fortsätta till slutet av april. Sådana övningar genomförs varje år. USA har för närvarande 28 500 soldater i Sydkorea som värn mot en eventuell attack från norr. Förra månaden drabbades vidare Sydkorea av cyberattacker som stängde ner bland annat banker samt datorer hos sydkoreanska nyhetsmedier – enligt sydkoreanerna låg Nordkorea bakom.

De nordkoreanska kraven har mottagits kallsinnigt i USA och Sydkorea, som ser mönstret upprepa sig: först svarar Nordkorea för provokativa uttalanden och militära åtgärder för att sätta press på omvärlden, därefter ställer man en rad krav för att upphöra med sina aggressioner.

Den här gången har dock den nye ledaren, Kim Jong-un, gått osedvanligt långt genom blodtörstiga uttalanden om nukleär ödeläggelse och genom att flytta avskjutningsramper med vidhäftande missler så att de kan nå mål i Sydkorea, Japan och amerikanska mål i Stilla havet. Dessutom har den interkoreanska samarbetszonen i Kaesong stängts ner. Förutom att vinna internationella fördelar vill den ännu ej 30-årige Kim genom sina ustpel av allt att döma stärka sin inhemska maktposition.

imagesCAPW30FSEn sydkoreansk delegation besöker Rangoon i Burma 1983. Några sekunder efter att denna bild tagits var samtliga döda, offer för ett nordkoreanskt bombattentat riktat mot Sydkoreas president Chun Doo Hwan. Presidenten undkom attentatet.

När den Schweiz-utbildade Kim Jong-un tog över den yppersta makten i Nordkorea efter sin far Kim Jong-il för ett och ett halvt år sedan, fanns förhoppningar i omvärlden om att unge Kim skulle genomföra nödvändiga ekonomiska reformer i den utfattiga och svältande kommunistdiktaturen. I stället finns tecken på att Kim Jong-un är på väg att bli en ännu värre diktator än fadern Kim Jong-il och farfadern Kim Il-sung.

Det menar den nordkoreanske avhopparen Rim Il, som mot alla odds lyckades fly från Nordkorea i slutet på 1990-talet och nu är en respekterad författare och kommentator i Sydkorea. Han har bland annat skrivit en bok om Kim Jong-il. Läs om Rims synpunkter i en DN-intervju här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5444182

Det är sedan lång tid tillbaka känt att det över hela Nordkorea finns ett antal slavarbetsläger där det råder de mest omänskliga förhållanden, men som först på senare tid på allvar börjat uppmärksammas av omvärlden. Jag skrev följande om de nordkoreanska lägren för ett par år sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/13/nordkoreas-lagerssystem-i-nytt-ljus/

Frågan är hur länge den nordkoreanska regimen kommer att kunna fortsätta existera. Att det finns ett uppdämt folkligt missnöje med de usla förhållandena i landet är känt, icke minst genom avhoppares vittnesbörd. Ute i provinserna har, trots de drakoniska straff som väntar, skett spontana folkliga uppror mot en övermakt som berikar sig själv på folkets bekostnad.

2775042_520_292Koreakriget (1950-53) pågår tekniskt sett fortfarande.

För den som vill läsa mer om fenomenet Nordkorea rekommenderas boken Alla monster måste dö (Albert Bonniers förlag 2011) av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman. Boken bygger på en gruppresa till Nordkorea och kom ut strax före Kim Jong-ils frånfälle. Boken skildrar ett absurt samhälle byggt på propagandalögner, minutiös kontroll av medborgarna och extremt militärstyre.

Det är alltför lätt att slå sig till ro i den fromma förhoppningen att Kim Jong-un är något slags pajas som bara snackar och ingenting gör. En sådan förhoppning har omvärlden inte råd med. Den nordkoreanska regimen har tidigare startat ett förödande krig, vilket tekniskt sett fortfarande pågår eftersom inget officiellt fredsfördrag slutits, samt sprängt sydkoreanska flygplan i luften, sänkt sydkoreanska fartyg och upprepade gånger sökt mörda sydkoreanska presidenter.

Den som därför tror att Kim Jong-un skulle dra sig för att som en desperat åtgärd attackera omvärlden med kärnvapen bör tänka om.

Hög tid att regeringen börjar göra listor på länder!

14 augusti, 2012

 Karin Enström tvingades till ”pudel”.

Det har väl inte undgått någon att försvarsminister Karin Enström (M) haft svårigheter med de politiskt grundläggande begreppen ”demokrati” respektive ”diktatur”.

Det var i en intervju med Sveriges radios Ekot som Enström ogärna ville kalla den muslimskt styrda diktaturen Saudiarabien för just diktatur. ”Vi gör inte listor på länder, men man kan väl helt klart säga att det inte är en demokrati”, menade Enström. Kritik följde från olika håll.

Utrikesminister Carl Bildt sökte dra sitt strå till stacken genom att twittra om att ”Jag brukar beskriva Saudiarabien som en absolut monarki.” Ett yttrande som väl var ungefär lika tandlöst som Enströms eget. Bildt kallade nyligen, givetvis helt korrekt, Vitrysslands diktator Aleksandr Lukasjenko för en ”buse”.

 Lukasjenko: ”buse” enligt Carl Bildt.

Det bjuder uppenbarligen den fullfjädrade maktspelaren Bildt emot att kalla företrädare för det saudiska kungahuset, vilka styr sitt land med järnhand enligt den extrema muslimska varianten wahhabismen, för ”busar”. Samme Bildt menade för en tid sedan på twitter att demokratin var säkrad i Egypten genom valet av den islamistiske Mohammad Mursi till ny president.

Karin Enström återkom senare med något som liknade en så kallad pudel. Bland annat skrev hon:

Regeringen delar inte in världens länder i demokratier eller diktaturer, men om det endast är möjligt att beskriva Saudiarabien som antingen en demokrati eller diktatur så bör Saudiarabien beskrivas som en diktatur.

Min egen enkla åsikt är att det nog är hög tid för alliansregeringen att börja göra det som försvarsministern hävdar att man inte gör. Det vill säga dels göra listor på länder, dels dela in världens nationer i just demokratier och diktaturer. Det krävs desslikes inget större mått av researcharbete härför – jobbet är redan gjort och den organisation som gjort det heter Freedom House. Enligt organisationen är 88 av FNs 192 medlemsländer fria, 57 delvis fria och 47 ofria.

Kartan nedan sammanfattar läget:

Länder vilka, enligt Freedom House, är fria, delvis fria eller ofria.

Freedom Houses affärsidé är att lista världens länder enligt de grader av politisk frihet och medborgerliga rättigheter som existerar i respektive land. Enligt dessa båda kriterier – på engelska political freedom respektive civil liberties – poängsätts varje land enligt en skala från 1 – 7. Friaste landet får 1 och ofriaste 7. När det gäller Saudiarabien får denna ”absoluta monarki”, som styrs strikt enligt wahhabismens tolkningar av shariahlagen, poängen 7 i båda avseenden. Värst i klassen, med andra ord.

Försvarsminister Enström hade sluppit alla tolkningsproblem om hon tagit del av Freedom Houses uppgifter innan hon gjorde sitt dubiösa uttalande. Saudiarabien tillhör självfallet de länder som finns med i Freedom Houses senaste rapport om läget för de politiska friheterna och medborgerliga rättigheterna i de allra värsta länderna. Andra länder på denna blodbesudlade lista är exempelvis Vitryssland, Burma, Tchad, Nordkorea, Ekvatorialguinea, Kina, Eritrea, Laos, Libyen, Somalia och Sudan.

 Avrättning i Saudiarabien.

I några av nämnda länder har situationen förbättrats något under senare tid. Dit hör Burma och Libyen. Vårt aktuella exempel Saudiarabien kan dock inte räknas dit. Här är kvinnor alltjämt omyndigförklarade och får i princip inte göra någonting alls utan godkännande av en närstående man. Tjuvar döms till stympning och äktenskapsbrytare stenas. Kvinnor som utsätts för gruppvåldtäkt kan dömas till hundratals piskrapp. Homosexuella riskerar dödsstraff.

Problemet är att Saudiarabien, förutom att vara en av världens hårdaste diktaturer och mest kvinnoförtryckande länder, även räknas som ett av de rikaste tack vare oljan. Sverige har under en lång följd av år bedrivit en omfattande handel med Saudiarabien icke minst inom det militära området. Det är i real- och handelspolitiskt avseende inte lika lätt att brännmärka ett sådant land som att kalla det isolerade Nordkorea för en ”skurkstat” eller stämpla den bisarre Lukasjenko i Vitryssland som ”buse”.

Jag kan ha en viss förståelse för realpolitiska överväganden. Trots allt gäller det i någon mån att ”gilla läget”. Om någon frågar var regeringen står i fråga om ett visst land duger det dock inte att sväva på målet som Karin Enström gjorde. Då måste det vara klarspråk som gäller. Vad hon kunde/borde ha sagt är följande: ”Självfallet anser den svenska regeringen att Saudiarabien är en diktatur. Därom kan inte några tvivel råda. Som världen ser ut i dag är vi emellertid tvungna att göra affärer också med sådana.”