Liberalernas val: utveckling och tillväxt med Sabuni eller fortsatt lindanseri med Ullenhag

Liberalernas partiledarkandidater. Från vänster Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Johan Pehrson.

Den 28 juni håller Liberalerna ett extra så kallat landsmöte på Clarion Hotel i Stockholm med syftet att välja en ny partiledare efter avgående Jan Björklund. Striden står i praktiken mellan de båda före detta integrationsministrarna Nyamko Sabuni och  Erik Ullenhag. Varför den helt chanslöse Johan Pehrson, partiets ekonomisk-politiske talesman,  alls kandiderar är oklart. https://www.liberalerna.se/pa-gang/extra-landsmote-ny-partiledare/

Nyamko Sabuni har, att döma av det stöd som visats henne så här långt, seglat upp som storfavorit till partiledarposten. Hon backas upp av tunga partidistrikt som Skåne och Västsverige och har tidigare gått segrande ur nio rådgivande medlemsomröstningar. Erik Ullenhag, med tre år som ambassadör i Jordanien bakom sig,  har ett tydligt stöd endast i hemstaden Uppsala samt hos Liberala kvinnor och Liberala ungdomsförbundet (LUF).

Kjell Westerberg, ordförande för Liberalerna i Södertälje och yngre bror till förre partiledaren Bengt Westerberg, menar i en kommentar till partiledarvalet i Länstidningen den 17 juni att ”Nyamko Sabuni skulle ge partiet bättre opinionssiffror snabbt” men att Ullenhag skulle stå för ett ”långsiktigt ledarskap” som L är i behov av.

Enligt statsvetaren Jenny Madestam kommer Liberalerna att bli ”mer borgerligt” med Sabuni vid partirodret. Även om Sabuni i likhet med Ullenhag formellt stödjer Januariöverenskommelsen (JÖK) med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet var hon kritisk till överenskommelsen när den ingicks för knappt ett halvår sedan.

Hennes positiva inställning till Alliansen kan få stor betydelse ju närmare valet 2022 vi kommer, och ett starkt Liberalerna kan mycket väl komma att utgöra en seriös konkurrent till övriga allianspartier om positionen som ledande borgerliga parti. https://www.expressen.se/nyheter/jenny-madestam-sabuni-kan-vara-ett-hot-for-m/

Det växande stödet för Nyamko Sabuni innebär emellertid icke per automatik att hon bergsäkert kommer att utses till ny partiledare den 28 juni. Den extremt immigrationsvänlige Erik Ullenhag, som deklarerat att han vill göra Sverige ”snällare”, är partielitens kandidat. Ett inflytelserikt L-namn som EU-kommissionären Cecilia Malmström har därtill nyligen kungjort sitt stöd för Ullenhag.

Partiets gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, har enligt avslöjanden i Expressen på en hemlig Facebook-sida till stöd för Ullenhag manat de 183 partiombud som kommer att närvara på Clarion Hotel i Stockholm att köra över Sabuni-anhängarna och rösta fram Ullenhag. Riksdagsledamoten Robert Hannah i Göteborg har i sin tur uttryckt stark kritik mot detta och manat Erik Ullenhag och Johan Pehrson att dra sig tillbaka och stödja Sabuni. https://www.expressen.se/nyheter/l-toppens-drag-i-hemliga-gruppen/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

Liberalernas gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, önskar att partiombuden myglar fram Erik Ullenhag till partiledarposten vid det extra landsmötet den 28 juni.

Nyamko Ana Sabuni föddes föddes i Bujumbura i Burundi den 31 mars 1969 och har alltså nått den tämligen mogna åldern av 50 år. Hon har tvillingsöner från ett tidigare äktenskap. Sabunis familj, ursprungligen flyktingar från Zaire, anlände till Sverige och Kungsängen utanför Stockholm 1981. Efter genomgångna gymnasiestudier har Sabuni studerat juridik, migrationspolitik och mediekommunikation på högskolenivå. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni

1990 var Nyamko Sabuni med och grundade Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) och var 1991-94 verksam som egenföretagare inom området friskvård. Några år senare gick Sabuni med i dåvarande Folkpartiet och ingick i partistyrelsen 2001-13. 2002-06 representerade hon partiet i riksdagen som hon dock åkte ur efter en mandatperiod. Som icke obetydligt plåster på såren utsågs Sabuni till integrations- och jämställdhetsminister i den första Reinfeldt-regeringen 2006.

2010 valdes Sabuni åter in i riksdagen på ett Stockholms-mandat. Hon var dock tjänstledig från riksdagen för att i den andra regeringen Reinfeldt  2010-13 fungera som biträdande utbildnings- och jämställdhetsminister. Hon meddelade dock sin avgång som statsråd den 21 januari 2013 och efterträdde samma år Alice Bah Kuhnke som hållbarhetschef vid teknikkonsultföretaget ÅF AB (tidigare Ångpanneföreningen AB).

Nyamko Sabuni har visat att hon kan vara en stundom kontroversiell fritänkare. Hon föredrar exempelvis att inte kalla sig ”feminist” utan liberal och har, till skillnad från de flesta så kallade feminister, engagerat sig starkt mot hederskulturer och våld mot utlandsfödda kvinnor. 2006 kom hon ut med skriften Flickorna vi sviker (54 sidor) i regi av Folkpartiet liberalerna. Sabuni har bland annat argumenterat för slöjförbud i skolorna och mot religiösa friskolor.

När hon var ny på posten som integrations- och jämställdhetsminister såg vidare Nyamko Sabuni till att den omdiskuterade paraplyorganisationen Centrum mot rasism, som påkoms med diverse oegentligheter, fick sitt statliga bidrag om 5,5 miljoner per år indraget. Centrum mot rasism hade bland annat engagerat sig hårt mot den ”rasistiska” glassen Nogger black och mot det anrika kvartersnamnet Negern i Karlstad. Det hör till saken att Sabunis farbror Nkyabela Sabuni var verksamhetschef i organisationen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Centrum_mot_rasism

Den 6 juni 2019 menade Sabuni i en intervju med Expressen att ”Mångkultur är inte är något att eftersträva” och kom även i övrigt med utsagor om problem i utsatta områden och annat som inte föll de politiskt korrekta på läppen. När kritikstormen tilltog visade sig Sabuni inte tillräckligt modig för att våga stå för sina åsikter utan föredrog att pudla på ett enligt bloggen Katerina Magasin ganska skämmigt sätt. http://katerinamagasin.se/nyamko-sabunis-fega-pudel-annu-en-dag-de-ryggradslosa-politikernas-land/

Icke desto mindre framstår Nyamko Sabuni i mina ögon som det klart bästa, ja det enda, alternativet för de liberaler som vill se partiet växa och utvecklas. Valet står som jag ser det mellan Sabuni och tillväxt/utveckling å den ena sidan och Ullenhag och fortsatt lindanseri på 4-procentsstrecket å den andra. Inte för att jag bryr mig över hövan om liberala partiangelägenheter. Jag hyser dock, trots allt, den möjligen gammalmodiga inställningen att svensk politik är betjänt av ett hyfsat starkt, borgerligt liberalt parti. Ett impotent och snällistiskt liberalt parti utan klara gränser mot socialdemokratin enligt Ullenhags modell kan vi däremot vara utan.

Kitimbwa Sabuni har bland annat engagerat sig mot ”rasistiska” Tintin i Kongo.

Nyamko Sabuni är en äldre syster till Kitimbwa Sabuni, född 1971, som är aktiv i bland annat Afrosvenskarnas riksförbund och Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Han har ibland, definitivt inte utan skäl, kallats Sveriges mest lättkränkta person. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/07/kitimbwa-pa-hugget-igen-anmaler-pride/

 

100 år sedan stilleståndsavtalet i Första världskriget: Macron flipp-floppar om Pétain, kallar nationalism ”förräderi”

Frankrikes president Emmanuel Macron försöker lägga ena handen på en måttligt road Donald Trumps knä då den senare besökte Paris inför högtidlighållandet av stilleståndsavtalet efter Första världskriget.

I samband med högtidlighållandet av 100-årsminnet av vapenstilleståndet i Första världskriget i Paris denna dag den 11 november hade Frankrikes president Emmanuel Macron ursprungligen planerat hedra marskalk Philippe Pétain (1856-1951). Denne spelade som segrande befälhavare i slaget vid Verdun 1916, då omkring 300 000 soldater stupade, en stor roll för att Frankrike slutligen stod på den segrande sidan i konflikten. https://edition.cnn.com/2018/11/08/europe/france-macron-petain-intl/index.html

Problemet för Macron var naturligtvis att Pétains hjälteroll 1916 kom att överskuggas av hans senare bravader som Frankrikes mest namnkunnige quisling. Pétain fungerade, efter att närmast dessförinnan ha varit fransk ambassadör i Spanien, i en ålder av över 80 år 1940-44 som president i den så kallade Vichy-regeringen vilken samarbetade med den nazityska ockupationsmakten.

Efter kriget dömdes han till döden som landsförrädare men fick straffet omvandlat till livstids fängelse på grund av hög ålder – han var mogen för pension redan vid utbrottet av Första världskriget – och hjälteinsatserna i det första kriget. Pétain dog slutligen 95 år gammal i fängelset. Vichy-regeringens verklige ledare var dess premiärminister Pierre Laval (1883-1945) som också han dödsdömdes och avrättades genom arkebusering den 15 oktober 1945.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Philippe_P%C3%A9tain

Philippe Pétain och Adolf Hitler under Andra världskriget.

Det hade inte varit sakligt fel av Macron att hedra Philippe Pétain, eftersom denne faktiskt spelat en betydande roll som framgångsrik fransk befälhavare under den första stora världskonflikten alldeles oavsett det senare förräderiet. Efter beskedet om att också Pétain, jämte andra framstående franska militärer, skulle hyllas vid en ceremoni i Paris på 100-årsdagen av stilleståndsjubiléet fick emellertid Macron kalla fötter till följd av all kritik och flipp-floppade.

Hur var det nu någon sade – att vara liberal är att vara kluven…

Det var den 11 november 1918 som stilleståndsavtalet i Compiègneskogen i regionen Picardie i norra Frankrike slöts vilket ändade kriget på västfronten. Den järnvägsvagn som hade använts som lokal för undertecknandet av avtalet användes den 22 juni 1940 av Adolf Hitler som plats för undertecknandet av kapitulationsavtalet mellan Frankrike och Tyskland i Andra världskriget. Vagnen hade dessförinnan hämtats från ett museum. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vapenstillest%C3%A5ndet_i_Compi%C3%A8gneskogen_(1940)

Den slutgiltiga freden ingicks omsider genom Versaillesavtalet den 28 juni 1919, vilket genom att ålägga det förlorande Tyskland orimligt hårda krav lade grunden för Andra världskriget 1939-45. Tyskland förständigades utbetala astronomiska krigsskadestånd samt så gott som helt avveckla sin krigsmakt. Tyskland tvingades vidare överlämna alla sina kolonier i Afrika – Togoland, Kamerun, Tyska Sydvästafrika, Tyska Östafrika (Tanganyika, Burundi, Rwanda) och Tyska Nya Guinea – till segrarmakterna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Versaillesfreden

Georges Clemenceaus omedgörlighet vid fredsförhandlingarna i Versailles födde revanschlust i Tyskland.

Vidare tvingades tyskarna till segrarmakterna eller Nationernas förbund (NF) avstå från en rad områden i Europa såsom Elsass-Lothringen (Alsace-Lorraine), Nordslesvig, Västpreussen, Saarland, Posen (Poznan) och Danzig (Gdansk). Tyskland tvingades dessutom ta på sig hela skulden för kriget, vilket anses ha skördat omkring 10 miljoner offer.

En stor del av ansvaret för att freden i Versailles blev så hård och i Tyskland uppväckte en aggressiv revanschlusta tillfaller den tyskhatande franske politikern Georges Clemenceau (1841-1929), kallad ”den franske tigern”, vilken tillträdde som fransk konseljpresident den 17 november 1917 och innehade denna post till krigets slut och spelade en avgörande roll vid fredsförhandlingarna i Versailles som Tyskland inte var inbjudet till. https://sv.wikipedia.org/wiki/Georges_Clemenceau

Det är förståeligt att president Emmanuel Macron avstår från att hylla marskalk Philippe Pétain en dag som denna. Han skulle givetvis ha sluppit all uppståndelse om han inte initialt fört fram Pétains namn bland de krigshjältar som skulle hyllas – de negativa reaktionerna var minst av allt svåra att förutse. Macron har använt krigsjubiléet som en förevändning att angripa den ”nationalistiska spetälska”, som han menar riskerar bryta upp dagens Europa och har dessutom – hör och häpna – kallat nationalism ”förräderi”. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/G1RvJl/macron-varnar-for-nationalistisk-spetalska

Jämförelsen mellan den vapenskramlande nationalismen för 100 år sedan och dagens systemkritiska nationalism har emellertid, och med all rätt, fått kritik. Nationalistiskt betonade regeringar i länder som Ungern, Polen och Italien hotar inte några andra länder. Det är heller knappast ”Europa” utan snarare den antinationella  Europeiska unionen (EU) som hotas – i själva verket är det ju faktiskt EU och dess överstatliga anspråk som är den direkta orsaken till dagens nationalistiska trend.

Fredskorset i Bladensburg i Maryland.

Uppståndelse av ett helt annat slag har väckts i USA kring det så kallade fredskorset i Bladensburg i Maryland, ett tolv meter högt kors i cement som 1919-25 utformades av John Joseph Earley i syfte att hedra 49 av de fallna hjältarna från Första världskriget. Militanta ateister har sedan några år tillbaka bedrivit en hätsk kampanj för att få korset avlägsnat, och i oktober 2017 kom en amerikansk appellationsdomstol fram till att korset skulle vara ”okonstitutionellt”. Det har dock skapats en opinion som syftar till att bevara korset i dess nuvarande utformning. https://en.wikipedia.org/wiki/Peace_Cross

Första världskriget beskrivs ibland som ett helt meningslöst krig. Det är en inställning som jag inte delar. Under den tid det rasade kallades det stundom på grund av sin grymhet ”kriget som skulle avsluta alla krig”, men så blev det som bekant inte. Däremot innebar konflikten slutet för den militaristiska ideologi som jag kallat wilhelmismen och som vägledde främst kejsarrikena Tyskland och Österrike-Ungern vid denna tid.

Fotnot: Mer om Första, Andra och Tredje världskriget (det kalla kriget) och deras respektive betydelse kan läsas i Tommy Hansson: Ondskans imperier (Contra förlag 2002, 404 sidor).

Björklund kan bli den svenska borgerlighetens quisling

Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) smider ränker.

Liberalernas ledare Jan Björklund överväger enligt uppgift från påstått väl insatta källor att byta block till det rödgröna. Han avser enligt samma källor att först avvakta liknande besked från Center-kollegan Annie Lööf innan han gör slag i saken. https://nyheteridag.se/kallor-bjorklund-vill-ga-over-till-de-rodgrona/

I syfte att rädda ansiktet kommer Björklund att göra sken av att försöka få till stånd en alliansregering ”ända in i kaklet”. Vad L-ledaren nu synes ägna sig åt är tveklöst en avancerad men ändå lätt genomskådbar form av partipolitiskt lurendrejeri.

Fullföljer han sina planer kommer han i ett historiskt perspektiv, även om han i egna ögon nog upplever sig som nationens räddare, framstå som en den svenska borgerlighetens quisling. Precis som herr Quisling själv en gång gjorde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Quisling

Den norske landsförrädaren Vidkun Quisling (1887-1945) fotograferad strax före sin avrättning på Akershus i Oslo den 24 oktober 1945.

Eller för att använda en term från psykiatrin: Jan Björklund uppvisar tydligt schizofrena drag. Ty å ena sidan säger han sig vilja se en alliansregering, men å andra sidan har han klargjort att L liksom C i riksdagen tänker rösta nej till en M-KD-regering , eftersom en sådan behöver åtminstone passivt stöd av Sverigedemokraterna. Med nej-röster från L och C faller ett sådant alternativ .https://nyheter24.se/maktkamp24/917428-liberalerna-kommer-rosta-nej-till-kristersson-som-statsminister

Det höjs nu liberala röster för att Jan Björklund, född i västgötska Skene 1962 samt tidigare utbildningsminister och vice statsminister, skall lämna sin post som partiledare och lämna plats åt förra statsrådet Nyamko Sabuni, som numera är verksam inom det privata näringslivet. I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet motiverar de båda kommunalpolitikerna Anders Cnattingius och Henrik Thorsell i skånska Vellinge ett sådant ledarbyte bland annat på följande sätt:

I en tid då tomt politiskt poserande gentemot Sverigedemokraterna uppenbarligen bedömdes ha större betydelse inom Alliansregeringen än klarsynthet och substans, offrades Sabuni från posten som jämställdhets- och integrationspolitiker. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/l-politiker-vill-ersatta-bjorklund-med-sabuni-jan-har-gjort-sitt-/

Nyamko Sabuni: ”Ta makten med SD-stöd.”

De skånska L-debattörerna menar att detta grepp var ”ett obegripligt misstag”.

Jan Björklunds SD-fobi bottnar i att han enligt egen utsago lovat sina adoptivsöner Jesper Brifalk Björklund, 16 och Gustav Brifalk Björklund, 12 att aldrig någonsin ge SD något inflytande i svensk politik. I Björklunds perspektiv är detta långt viktigare än att visa respekt för folkviljan och de närmare 1,1 miljoner väljare som röstade på Sverigedemokraterna i senaste valet. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/06/12/l-i-existentiell-kris-bjorklund-drar-in-adoptivsonerna-i-valkampanjen/

Om Liberalerna i slutändan ansluter sig till sosseriet, miljönissarna och kommunisterna i Sveriges riksdag skulle detta även rent politiskt te sig logiskt i denna bloggares ögon. Jag framhöll således i egenskap av Ny Demokrati-politiker i ett debattinlägg i Länstidningen i Södertälje redan den 22 november 1992 om dåvarande Folkpartiet: ”Idag är ni, trots att ni kallar er folkpartiet liberalerna, ett socialdemokratiskt parti av klassiskt slag.”

Inrikesminister Gunnar Hedlund (BF), stasmintister Tage Erlander (S) och den senares medhjälpare Olof Palme under koalitionsregeringens tid i mitten på 1950-talet.

Jag finner inga skäl att, bortsett från partinamnet, ändra en enda bokstav i det omdömet. Att Centerpartiet sedan länge haft en speciell förkärlek för Socialdemokraterna är ett välkänt fenomen som resulterat i den så kallade kohandeln, en krisuppgörelse mellan sossar och bondeförbundare på 1930-talet, samt i koalitionsregeringen Socialdemokraterna-Bondeförbundet 1951-57. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kohandeln

Nyamko Sabuni vore enligt min uppfattning ett utmärkt val som efterträdare till Jan Björklund som L-ledare om hon  själv vill. Hon var som jämställdhets- och integrationsminister 2006-13 en av alliansregeringens mest sansade och kunniga ministrar, vilket sannolikt var största anledningen till att hon slutligen tvingades bort från Reinfeldt-ministären. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni

Sabuni föddes i Burundi 1969 och är numera verksam som ”hållbarhetschef” på teknikkonsultföretaget ÅF AB (före detta Ångpanneföreningen) sedan hon efterträtt Alice Bah Kuhnke. Att hon är syster till ”Sveriges mest lättkränkte man”, Kitimbwa Sabuni, bör inte läggas henne till last. Hon har tidigare uppmanat de borgerliga att ta makten med hjälp av SD. https://samtiden.nu/2017/08/nyamko-sabuni-ta-makten-med-sd-stod/

FNs råd mot mänskliga rättigheter

”En avloppsbrunn för politisk partiskhet.” Så löd den amerikanska FN-ambassadören Nikki Haleys omdöme om FNs råd för mänskliga rättigheter.

Den 20 juni meddelade USAs FN-ambassadör Nikki Haley att Förenta staterna lämnar United Nations Human Rights Council (UNHRC). Haley anklagade organisationen för hyckleri och förklarade att UNHRC hade blivit en ”cesspool of political bias” (en avloppsbrunn för politisk partiskhet). https://www.bbc.com/news/44537372

Det är svårt att inte ge den nu avgångne  ambassadör Haley rätt. FNs råd för mänskliga rättigheter har under hela sin existens endast fördömt ett land för påstådda människorättsbrott, Israel, som ställts vid skampålen icke färre än 68 gånger 2006-16. USA ersattes som medlemsland av Island. En mer korrekt beteckning för rådet vore kanske FNs råd mot mänskliga rättigheter.

I maj 2011 var rådet på väg att godkänna en rapport som hävdade att situationen för de mänskliga rättigheterna i Muammar Khadaffis Libyen var god. Pådrivande i ansträngningarna att godkänna rapporten var Algeriet, Qatar, Saudiarabien, Syrien, Nordkorea, Pakistan, Burma och ”Palestina”. Rapporten stoppades dock i sista stund. https://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_r%C3%A5d_f%C3%B6r_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheter

Island tog USAs plats i UNHRC. På bilden den isländske utrikesministern.

UNHRC bildades den 15 mars 2006. En stor majoritet i FNs generalförsamling stödde förslaget att UNHRC skulle komma att ersätta United Nations Commission on Human Rights (UNCHR), eftersom den sistnämnda organisationen – bildad 1946 med Eleanor Roosevelt (1884-1962) som sin första ordförande – dels ansågs ha blivit alltför politiserad, dels lämna för stort inflytande åt länder som själva grovt kränker de mänskliga rättigheterna. https://en.wikipedia.org/wiki/United_Nations_Commission_on_Human_Rights

Förhoppningen med den nya organisationen var att denna bättre än den dittillsvarande FN-kommissionen för mänskliga rättigheter skulle kunna tillvarata och verka för mänskliga rättigheter. Ett fåtal länder insåg dock att det på intet sätt fanns någon garanti för att det inte skulle bli precis lika illa med den nya organisationen. Således röstade USA, Israel. Marshallöarna och Palau emot förslag. Vitryssland, Iran och Venezuela lade ner sina röster.

Det visade sig att skeptikerna skulle få helt rätt. Det är svårt att se att utfallet skulle ha kunnat bli något annat när man vet att länder såsom Kina, Kuba, Eritrea, Somalia, Nigeria, Qatar, Angola, Burundi, Pakistan, Bangladesh. Demokratiska republiken Kongo, Afghanistan, Saudiarabien, Egypten och Förena Arabemiraten är medlemmar. https://en.wikipedia.org/wiki/United_Nations_Human_Rights_Council

Saudiarabien är en av UNHRCs mest kritiserade medlemsländer.

FNs råd för mänskliga rättigheter har 47 medlemmar uppdelade på de olika världsdelarna. Länderna väljs för treårsperioder och inget land tillåts vara medlem längre än två sammanhängande treårsperioder. Sverige var kandidatland för perioden 2013-15 men beviljades inte inträde. Rådet sammanträder tre gånger årligen i schweiziska Génève.

Fredrik Malm, riksdagpolitiker för Liberalerna, tillhör dem som vill avskaffa rådet och jag har mot ovan skisserade bakgrund svårt att inte ge honom rätt. https://www.svt.se/opinion/mr-radet