Obamas fiasko: en desertör för fem terrorister

 Terrorns ansikten: de fem frigivna talibanledarna med Mohammad Fazl i mitten.

Den 31 maj lät den amerikanska Obama-administrationen frisläppa fem av de fångar som gripits under Kriget mot terrorn. Så skedde sedan en uppgörelse träffats efter förhandlingar med talibanerna i Afghanistan – med emir Tamim bin Hamad Al Thani av Qatar som mellanhand – om frigivningen av den amerikanske talibanfången Bowe Bergdahl. Utfallet av dessa förhandlingar måste betecknas som en diplomatisk triumf av stora mått för talibanrörelsen.

Frigivningen av de fem gravt  belastade terroristerna har rört upp en virvelstorm av kritik och ifrågasättanden i USA. Att frige fem hårdföra talibaner i utbyte mot en amerikansk soldat, vilken av några av dem som tjänstgjorde tillsammans med honom har betecknats som en desertör från den amerikanska armén, är inget som gör den redan hårt trängda  Obama-administrationen mer uppskattad i oppositionella kretsar.

De fem frigivna Guantanamo-fångarna är Mullah Mohammad Fazl, Mullah Norullah Noori, Abdul Haq Wasiq, Khairullah Khairkhwah och Mohammed Nabi Omari. Om dessa avger den amerikanska sajten The Daily Beast följande omdöme:

 Även om de inte är lika välkända som fångar som hjärnan bakom attackerna den 11 september Khalid Sheikh Mohammed, var talibanfemman några av de värsta förbrytarna i USAs krig mot terrorn.

Hela artikeln via denna länk:

http://www.thedailybeast.com/articles/2014/05/31/us-pays-high-price-for-last-pow-in-afghanistan.html

Mest notorisk av de fem nu frigivna fångarna förefaller Mullah Mohammad Fazl vara. Han är efterlyst av FN för sin roll i massakrer riktade mot Afghanistans shi’itiska befolkning. Fazl har ett förflutet som stabschef för talibanernas armé och har även varit biträdande försvarsminister i talibanregimen. Den 10 september 2001, det vill säga en dag före terrorattackerna mot USA, var Fazl verksam med att koordinera en militär offensiv mot talibanernas fiender.

Terrorgurun Usama bin Ladin betraktade denna offensiv som en viktig del i 11 september-planen. När därför senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain, Arizona, i ett utspel i samband med frigivningen, kallade de fem frigivna fångarna för ”de hårdaste i den hårdaste kärnan” överdrev han knappast.

 Obama med Bowe Bergdahls föräldrar Jami och Bob.

President Obama å sin sida har sagt att han ”absolut inte ber om ursäkt” för fångavtalet med talibanerna, samtidigt som han erkänner att de fem mycket väl snart kan vara tillbaka på slagfältet i Afghanistan.

Centralfigur i det här dramat är Bowe Bergdahl, född 1986 i Sun Valley, Idaho och med både svenska och norska anor, som 2009 tillfångatogs av talibanstyrkor nära Sharan i Paktika-provinsen i östra Afghanistan, där hans militära förband var stationerat.

Bergdahl tillhörde 1. bataljonen i fallskärmsjägarnas 501. infanteriregemente och dök inte upp vid uppropet den 30 juni sedan han gått av sin vakttjänst dagen innan. Medsoldater har vittnat om att han för dem uttryckt en önskan om att desertera och vandra från stridsområdet i Paktia-provinsen och in i angränsande Indien.

Nathan Bradley Bethea, som tillhörde samma regemente som Bergdahl, skriver följande om fångutväxlingen och Bergdahls roll på sajten The Burning Platform den 2 juni:

Obama har inte bara satt ett prejudikat att om du kan tillfångata en amerikansk soldat så kommer vi att förhandla med dig, utan han förhandlade för att få tillbaka en desertör vilken kostade dussintals soldater livet under deras uppgift att finna honom.

Mer här:

http://www.theburningplatform.com/2014/06/02/obama-traded-five-terrorists-for-a-deserter/

 Menige Bergdahl i fångenskap hos talibanerna.

Liknande åsikter har även framförts av ledande republikanska politiker såsom senator Ted Cruz, Texas, som enligt brittiska Guardian den 1 juni uttryckte sig så: ”Vad talar detta om för terroristerna? För det första att om du kan tillfångata en amerikansk soldat så kan du sälja denna soldat för fem terrorister? Detta är ett mycket farligt prejudikat.”

En sak är klar, och det är att den kontroversiella fångutväxlingen för att få tillbaka en trolig amerikansk desertör genom att frige fem brutala talibanledare inte har gynnat president Barack Obama och hans administration, som nu är nere i den absoluta botten opinionsmässigt sett.    Washington Examiner refererar den 18 juni till en opinionsmätning företagen av The Wall Street Journal och NBC News vilken visar, att en majoritet amerikaner misstycker till Obamas sätt att hantera utrikespolitiska frågor.

Chuck Todd från NBC News gör denna analys:   

Denna undersökning är en katastrof för presidenten. Här gäller det presidentämbetet. Lägsta jobbomdömet, delat lägsta, lägsta omdöme när det gäller utrikespolitik. Hans administration ses som mindre kompetent än Bush-administrationen efter (orkanen) Katrina…När det gäller frågan om du tror att han fortfarande kan leda? En majoritet tror inte det. Vad allmänheten egentligen säger är att ditt presidentskap är över.

   Mer här:

http://washingtonexaminer.com/about-that-wall-street-journal-poll-is-the-public-saying-obamas-presidency-is-over/article/2549878

 Bowe Bergdahl före och efter fångenskapen.

Således inga roliga nyheter för president Barack Obama, som för många i den övriga västvärlden framstod som något av en frälsare efter sin valseger i november 2008. Det gick som bekant så långt att den norska nobelkommittén i ett bisarrt beslut utsåg Obama till fredspristagare året därpå utan att han hunnit göra ett dyft för fredens sak. Något han knappast gjort därefter heller.

 

Sekteristgräl på vänsterkanten om Anna Lindh

Kommunisten/trubaduren Wiehe.

Ett gräl har utbrutit på vänsterkanten. Proggartisten och oreformerade kommunisten Mikael Wiehe tar i dagens Aftonbladet heder och ära av framlidna utrikesministern Anna Lindh (1957-2003), något som föranleder Mona Sahlin att gå till angrepp mot Wiehe. Sahlin kallar Wiehe för ”ynklig” och hotar sluta lyssna på hans låtar efter 40 år:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17252089.ab

Eftersom jag aldrig varit någon beundrare av vare sig Wiehe, Lindh eller Sahlin har jag svårt att ta entydigt parti i det här grälet. Några spridda anmärkningar tänker jag dock göra. Om inte annat i ren skadeglädje som ju (ehuru felaktigt enligt min mening) enligt ordspråket lär vara den enda sanna glädjen.

Bakgrunden till  Mikael Wiehes påhopp på Lindh är, att han nekat arrangörerna av en planerad minnesdag i syfte att hedra Anna Lindh på tioårsdagen av hennes död den 11 september i år att spela Wiehes låt ”En sång till modet”. Enligt Wiehe var Anna Lindh nämligen inte särskilt modig. Han menar att hon gick den amerikanska Bush-administrationens ärenden, när hon medverkade till att två terroranklagade egyptier på tillskyndan av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA flögs från Bromma flygplats hösten 2001 till ett egyptiskt fängelse, där de skall ha utsatts för tortyr.

Därför får arrangörerna av minnesstunden inte spela ”En sång till modet” under ceremonin till Lindhs minne, som skall hållas i Kungsträdgården i Stockholm. I stället rekommenderar artisten att man spelar hans ”Just i den här sekunden”. Detta duger dock inte åt Sahlin, som nu alltså fortsättningsvis avser bojkotta proggfarfar Wiehe. Inte mig emot – låt envar bli salig på sin musikfason är min paroll.

Lindh samarbetade med USA.

Mikael Wiehe gör alltså stor sak av att Anna Lindh skall ha ”böjt sig” för USA i allmänhet och den för Wiehe så förhatliga Bush-administrationen i synnerhet. Jag hyser emellertid viss förståelse för beslutet att låta de terrormisstänkta – detta var bara någon månad efter terrorangreppen mot USA den 11 september 2001 – hämtas upp av CIA.

Kriget mot terrorismen hade just proklamerats och samarbete mellan västdemokratiska länder såsom USA och Sverige var en nödvändighet som låg i den fria världens intresse. Om sedan de misstänkta egyptierna var skyldiga till vad de anklagades för är en annan fråga som jag inte tänker gå in på här.

Det anmärkningsvärda med Wiehes reaktion är ju dess selektiva karaktär. Han uttalar ve och förbannelse över vänsterns eviga fiende USA och dess påstådda stöd för tortyr och tillämpande av så kallade okonventionella förhörsmetoder. När det gäller hans eget förlovade land, kommunistdiktaturen på Kuba, har vi dock inte hört tillstymmelse till kritik av dess politiska avrättningar, inspärrande av politiska fångar och godtyckliga tortyr mot oliktänkande.

Wiehes idol Fidél Castro, Kubas slaktare.

Min helt personliga uppfattning om Mikael Wiehe, född i Stockholm 1946 men uppväxt i Köpenhamn, är att han är rätt odräglig både som person och sångare. Bara hans nasala sångsätt och olidliga dialekt räcker för att framkalla rysningar av obehag längs min ryggrad. Lägg därtill hans knastertorra och överreklamerade Dylan-tolkningar, hans storhetsvansinne och hans hopplösa och otidsenliga kommunism med Stalin-stuk.

Ändå har han naturligtvis all rätt att neka till att hans sång spelas till Anna Lindhs minne. I sak har han också rätt. Visst var mordet på henne hemskt, men särskilt modig eller nytänkande var nu inte Lindh. Särskilt i Mellanöstern-frågan, där hon körde på som vanligt i sosseriets uppkörda hjulspår i att ensidigt gynna palestinaaraberna och dess terroristiska Fatah-parti, har jag en gås oplockad med henne.

Anna Lindh var i likhet med Mona Sahlin en typisk ”Palme-flicka” som neg och lydde inför allt som den ”store Olof” påbjöd och fortsatte vara hans minne undergivna efter hans tragiska död 1986.

Palmeflickan Mona Sahlin tar ett bloss.

Sammanfattningsvis. Egentligen bryr jag mig inte ett dyft om sekteristgrälet mellan Wiehe och Sahlin. Men litet kul är det likafullt.