Stockholm/Åre blir utan vinter-OS 2026 – Löfven kan ha sänkt Sveriges kandidatur

Mycket tyder på att det var Stefan Löfvens löfte om ett stopp för skenande OS-kostnader som sänkte Sveriges kandidatur.

Nej, det blir inga vinterolympiska spel i Sverige 2026. Det står klart sedan Internationella olympiska kommittén (IOK) på tisdagen med de tämligen klara röstsiffrorna 47-34 beslutat tilldela Milano och Cortina d´Ampezzo i Italien vinter-OS om knappt sju år. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/06/24/klart-vinter-os-2026-arrangeras-i-italien-sveriges-langa-vantan-pa-olympiska-spel

IOK-chefen Thomas Bach framhöll efter omröstningen i schweiziska Lausanne att huvudorsaken till att italienarna tilldelades spelen troligen var det överlägsna folkliga stödet i Italien – 83 procent jämfört med 55 procent bland de mer skeptiska svenskarna.

Andra möjliga förklaringar är att den svenska organisationskommittén helt orealistiskt utlovat att spelen inte skall kosta svenska skattebetalare en enda krona; att de socialt kompetenta italienarna haft bättre relationer till IOK än de mer fyrkantiga svenskarna kombinerat med förmånligare utfästelser ”under bordet”; att Italien helt enkelt uppfattats som ett mer attraktivt land än Sverige.

Italien har också tidigare visat att det kan arrangera framgångsrika olympiska spel. Det blir nu tredje gången landet ordnar vinter-OS – tidigare har detta skett i Cortina d´Ampezzo 1956 och Turin 2006. Sommar-OS hölls därtill i den italienska huvudstaden Rom 1960. Sveriges olympiska meritlista inskränker sig till OS i Stockholm 1912 samt den så kallade ryttarolympiaden i Stockholm 1956.

Man kan ändå tycka att det var en svensk framgång att lyckas ta sig ända till den slutliga duellen mellan de två kvarvarande kandidaterna. Tidigare hade kandidaterna Calgary (Kanada), Graz (Österrike), Sion (Schweiz) samt Erzurum (Turkiet) kastat in handduken. Nära skjuter dock ingen hare – nästan prick är inte riktigt prick…

Ej endast Stockholm och Åre hade blivit OS-orter om spelen gått till Sverige. Backhoppningen hade tillfallit Falun och bob, rodel och skeleton Sigulda i Lettland. OS-byn hade placerats i Barkarby. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-ser-planerna-ut-for-vinter-os-i-sverige

Milano och Cortina får arrangera vinter-OS 2026.

Det hjälpte inte att statsminister Stefan Löfven (S), på plats i Lausanne tillsammans med bland andra kronprinsessparet Victoria och Daniel, biståndsminister Peter Eriksson (MP) och diverse annat folk från idrottsvärlden och näringslivet, lovade att ”ta tillbaka vinterspelen till rötterna”. Inte bara det: Löfven lovade också att Sverige skulle arrangera ett vinter-OS utan skenande kostnader. https://www.expressen.se/tv/sport/os/stefan-lofven-ta-vinterspelen-tillbaka-till-rotterna/

Jag undrar om det inte var just denna försäkran från statsministern som slutgiltigt sänkte Sveriges kandidatur. IOK-delegaterna ville knappast höra att Sverige inte tänker göra en ordentlig ekonomisk satsning på världens största idrottsevenemang utan tvärtom iaktta sparsamhet. IOK-folket såg sannolikt framför sig begränsade möjligheter för dem själva att få vältra sig i lyx och överdåd på sedvanligt sätt 2026 – då fick det bli Italien.

Sverige visade sig framgångsrikt när det gällde att mygla till sig en plats i FNs säkerhetsråd för några år sedan. OS-projektet blev inte samma succé. Själv sörjer jag ingalunda Sveriges och Löfvens debacle.

Trots den senares försäkran om att det inte skulle bli några orimliga kostnader, och trots organisationskommitténs påståenden om att skattebetalarna inte skulle behöva stå för fiolerna, skulle staten i slutändan ändå ha fått dra det tyngsta lasset. Så har i OS-sammanhang tidigare alltid varit fallet. Betydligt bättre då att lägga skattepengarna på vård, skola, omsorg, försvar och polisväsende.

Att Italien har en ännu sämre ekonomi än Sverige är en annan sak. Vill italienarna satsa på ett vinterolympiskt spel med dess garanterat skenande kostnader så varsågoda – det är deras begravning.

Ett nytt politiskt propagandaspel väntar i Peking 2022.

Vinter-OS 2022 kommer att hållas i Kinas huvudstad Peking, som därmed blir den enda staden någonsin att arrangera såväl vinter- som sommar-OS. Med andra ord väntar ett nytt politiskt propagandaspel. Stockholm fanns även denna gång (tillsammans med bland andra Oslo) med i budgivningen men drog tillbaka sin kandidatur ett år före den slutliga omröstningen. Norge är hittills det enda nordiska land som anordnat vinterolympiska spel: Oslo 1952 och Lillehammer 1994. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olympiska_vinterspelen_2022

Vinter-OS 2026 kommer att hållas den 6-22 februari medan handikapp-OS (paralympics) går av stapeln 6-15 mars.

 

Trump for president – Hillary for prison?

 

 ”Hillary for prison”-rörelsen vill helst se Hillary Clinton bakom galler.

På TV4s valvaka från de amerikanska primärvalens Super Tuesday kunde vi se två huvudkandidater utkristallisera sig: Republikanernas Donald Trump och Demokraternas Hillary Clinton, vilka båda vann sju delstater. Kanalens agenda var tydlig. Ingen av de aktörer som syntes i rutan ifrågasatte Clinton, medan Trump utsattes för en minutiöst kritisk granskning.

För säkerhets skull sände TV4 dagen efter valvakan en propagandistisk anti-Trump-film med titeln ”Donald Trumps galna värld”, som framställde Trump som en amoralisk skojare som huvudsakligen stöddes av mindre vetande vita och outbildade bonnläppar.

Det finns nog få som kan tänka sig att TV4 – eller någon annan svensk TV-kanal – skulle visa en liknande film om Hillary Clinton, trots att den demokratiska före detta senatorn och utrikesministern i kritiska USA-media framställs som en notorisk lögnerska och dessutom är föremål för en FBI-undersökning som i värsta fall kan ge henne en fängelsedom efter valet. I USA har därtill bildats rörelsen ”Hillary for prison 2016”. En nyvald amerikansk president som tvingas krypa in i kurran – det vore onekligen en sensation som heter duga…

Oavsett vem som vinner USAs presidentval om åtta månader så kommer vederbörande att bli historisk. Skulle den republikanske outsidern, fastighetsmagnaten Donald Trump, segra blir han den förste icke-politikern eller icke-militären att bli president; hittills har alla presidenter återfunnits i någon av kategorierna guvernör, senator, vicepresident eller före detta hög militär. Vinner Hillary blir hon den första kvinnliga presidenten.

Segrar mot förmodan hennes demokratiske medtävlare, socialisten Bernie Sanders, blir han den förste judiske presidenten i världens mäktigaste stat och dessutom den äldste någonsin i Vita huset med sina då 75 år.

 Donald Trump och Ted Cruz under en debatt mellan republikanska kandidater.

Om Trump skulle få ge sig mot någon av sina republikanska rivaler blir det likadant, det vill säga historiskt. Både Ted Cruz, senator från Texas sedan 2013, och Marco Rubio, Florida-senator sedan 2011, kan betecknas som ”latinos”: Rubios föräldrar är immigranter från Kuba, varifrån också Cruz pappa ursprungligen kommer (modern är amerikanska från Delaware).

Beträffande Ted Cruz finns ytterligare en egenhet att notera. Han är nämligen född i Calgary i Kanada, låt vara av föräldrar av vilka modern var amerikansk medborgare. Enligt amerikansk lagstiftning måste den som väljs till landets president vara en natural born citizen, och enligt tidigare praxis har amerikanska presidentkandidater som varit födda utomlands räknats som det. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/domstol-utreder-om-ted-cruz-ar-tillrackligt-mycket-amerikan

Således var såväl George Romney, republikansk kandidat till partiets nominering 1968 och pappa till Mitt Romney, som John McCain, nominerad i valet 2008, födda utanför Förenta staternas gränser – Romney i Mexiko, McCain i Panama. Dock har ingen amerikansk president hittills varit född utomlands, även om det funnits tvivel beträffande Barack Obamas födelseland.

Donald Trump har hittills gått fram som en veritabel ångvält i de amerikanska primärvalen, något som framkallat frossbrytningar inom Grand Old Party´s (det republikanska partiets officiella beteckning) etablissemang.

 Mitt Romney – förlorande GOP-kandidat.

Med andra ord råder en bred spricka mellan parti och väljare. Partiet betraktar Trump som en oberäknelig, kanske farlig figur som inte går att kontrollera, under det att väljarmajoriteten ser honom som en frisk fläkt som får saker och ting gjorda – alltså en välbehövlig kontrast gentemot de vanliga, ofta ganska färglösa yrkespolitikerna. I de båda senaste valen hade Barack Obama heller inga problem att besegra republikanerna John McCain (2008) och Mitt Romney (2012).

GOP-eliten söker nu närmast panikartat hitta ett sätt att sätta stopp för ”The Donald´s” framfart. Längst hittills har Mitt Romney gått. Han kallade i ett tal i Salt Lake City i Utah nyligen Trump för både ”bluffmakare” och ”bedragare” och förordar taktikröstning i syfte att sätta stopp för den i folkdjupet så populäre miljardären. Delvis är Romneys obalanserade utfall säkert ett sätt att ge betalt för gammal ost, då Trump tidigare under sin kampanj gått hårt åt Romney.

Frågan är dock varför någon skulle lyssna på Mitt Romney, guvernör i Massachusetts 2003-2007,som efter ett misslyckat försök att vinna GOP-nomineringen 2008 förlorade till Barack Obama 2012. Många ser honom som en usel förlorare som nu inte tvekar att splittra partiet för att komma åt den personlige fienden Donald Trump. https://www.washingtonpost.com/blogs/compost/wp/2016/03/03/how-mitt-romney-actually-could-have-stopped-donald-trump/

Skulle det osannolika men inte helt otroliga inträffa, att Mitt Romney utses till republikansk presidentkandidat som något slags kompromissalternativ, kommer även han att bli historisk om han når ända fram till Vita huset – han blir i så fall den förste mormonen att bli amerikansk president.

Trump och Romney har emellertid inte alltid varit fiender. I samband med de republikanska primärvalen 2012 ställde sig Trump bakom Romneys kandidatur. Romney tackade med följande ord: ”Donald Trump har visat en extraordinär förmåga att förstå hur vår ekonomi fungerar…Det betyder mycket för mig att få stöd från mr. Trump.” http://time.com/4246367/donald-trump-mitt-romney-2012/   

 Sarah Palin och Donald Trump i Iowa-kampanjen.

Det är således upplagt för en bitter och uppslitande holmgång mellan Donald Trump, som ändå backas upp av ledande republikanska figurer som New Jersey-guvernören Chris Christie och Alabama-senatorn Jeff Sessions, och GOP-eliten.

Även förra Alaska-guvernören och vicepresidentkandidaten Sarah Palin, den konservativa Teaparty-rörelsens favorit, stöder Trump. Det är fullt möjligt att nomineringen inte kommer att avgöras förrän på det republikanska partikonventet i Cleveland i Ohio den 18-21 juli. Innan dess kan dock mycket ha hunnit hända.

Om Donald Trump skulle ta hem de viktiga primärvalen i Florida respektive Ohio – där vinnaren lägger beslag på alla delegater – torde hans nominering vara så gott som säkrad. Om det republikanska partiet har någon självbevarelsedrift kvar har det därtill all anledning att fundera över vad det skulle innebära för partiets framtid, om det genom taktiskt rävspel skulle föra fram en etablissemangskandidat, som exempelvis Romney, i syfte att hindra folkets man Trump som har fört helt nya väljarkategorier till partiet så här långt under primärvalskampanjen.

Skulle Trump känna sig alltför motarbetad av GOP är det också möjligt att han lämnar partiet och kör vidare som oberoende kandidat.

Ett av de argument som brukar anföras mot Donald Trump som republikanernas kandidat är att han skulle ha små möjligheter att besegra demokraternas troliga kandidat Hillary Clinton. Detta må vara sant eller ej, men faktum är att Hillary själv har att brottas med substantiella problem främst inom två områden.

 USA-ambassadören J. Christopher Stevens släpades genom gatorna och torterades svårt  innan han mördades av en lynchmobb i Benghazi och hans kropp brändes.

Det första av dessa går tillbaka till de islamistiska angreppen på USAs diplomatiska representation i Benghazi i Libyen den 11 september 2012, då fyra personer dödades – däribland ambassadören J. Christopher Stevens och utrikestjänstemannen Sean Smith – och ett flertal skadades i en islamistisk attack utförd av den al-Qaida-anknutna grupperingen Ansar al-Islam. Steven släpades genom gatorna, torterades och våldtogs innan han dödades och hans kropp slutligen brändes.

Den amerikanska administrationen med president Obama i spetsen och Hillary Clinton som utrikesminister har utsatts för envisa anklagelser om att man hade förhandskunskap om attacken men inte gjorde någonting för att förhindra den. Efteråt skall man ha mörkat sitt handlande, eller rättare sagt brist på sådant. http://leestranahan.com/the-benghazi-cover-up/

Det andra området gäller Clintons användande av sin privata e-post i stället för den regeringsrelaterade e-posten när det gäller officiell korrespondens. Detta kom fram i samband med senatsförhör angående anklagelserna om det påstådda mörkandet av Benghazi-händelserna. https://en.wikipedia.org/wiki/Hillary_Clinton_email_controversy

Den federala polisen i USA, FBI, ville länge varken bekräfta eller förneka att organisationen granskar Hillary Clintons agerande, men i början på februari kom en sådan bekräftelse. Nyligen meddelades att Bryan Pagliano, som skötte Hillarys privata e-postsystem och en vän i familjen Clinton, givits åtalsimmunitet vilket tyder på att ett åtal mot Hillary Clinton förbereds. FBI har dock meddelat att undersökningarna inte kommer att bli färdiga förrän efter presidentvalet i november.

 Bryan Pagliano skötte Hillarys privata e-postsystem. Slipper åtal.

Det är känt att omkring 32 000 av Clintons e-postmeddelanden raderats, men det har ändå gått att med hjälp av avancerad datateknik få fram att drygt 2100 av dessa innehållit hemligstämplad – i en del fall topphemlig – information. http://nypost.com/2016/03/03/the-fbis-hillary-probe-closes-in-on-a-political-crisis/

I svenska media har vi haft närmast obefintliga möjligheter att följa turerna kring de delvis mycket allvarliga anklagelserna om Hillary Clintons sätt att sköta sitt ansvarspåliggande uppdrag som Förenta staternas utrikesminister under Barack Obamas första mandatperiod; hon lät John Kerry ta över jobbet för att kunna ägna sig på heltid åt sin presidentvalskampanj. I den svenska bevakningen av de pågående primärvalen har kritiken och anklagelserna mot Clinton, i de fall dessa alls kommit på tal, berörts med mycket lätt hand.

Det är ju ett känt faktum att den svenska mediabevakningen av amerikanska presidentval alltid präglats av starka sympatier för Demokraterna, som våra så kallade USA-experter förstår sig på därför att deras politik anses påminna om vår egen politiska tradition, medan Republikanerna utmålas som konstiga, otillbörligt högervridna eller rentav en fara för världen. Det sätt på vilket Donald Trump nu skildras är typiskt för detta synsätt.