Avdelningen faktoider: häxor som sjunker och änglar som dansar

Så här kunde en gudsdom medelst vattenprov exekveras.

Medeltiden och århundradena däromkring brukar ofta kallas ”den mörka tidsåldern”. Och visst finns det visst fog för den beteckningen: läkarvetenskapen var i bästa fall rudimentär och sjukdomar som vi lätt klarar i dag innebar en säker död; fattigdom och hungersnöd tillhörde vardagen för vanligt folk; vidskepelsen var allmänt utbredd.

Allt var dock inte mörker. Jordbruket och handeln utvecklades vilket ledde till en bättre ekonomi; konst och arkitektur gav upphov till mästerverk av exempelvis Giotto di Bondone och Fra Angelico och en rad beundransvärda katedralbyggen; kristendomen spreds till alla hörn av den europeiska kontinenten, vilket främjade religiös såväl som politisk enhet.

Jag tänkte i det här inlägget något belysa ett par exempel vilka brukar anföras som bevis för den medeltida vidskepelsen. Det första rör häxprocesserna och den typ av så kallad gudsdom som då tillämpades. Robert Bartlett skriver om gudsdomar i boken Naturligt och övernaturligt under medeltiden (Dialogos förlag 2009, 148 sidor) på följande sätt (sidan 25):

”Då löstes inte ett rättsfall eller en dispyt med gängse legala metoder som edsgång, vittnesmål och bevisprövning; i stället utsattes den anklagade eller ena parten i ett tvistemål för en dramatisk fysisk prövning: att tvingas bära ett glödande järn, att plocka upp en sten ur en kokande kittel eller att kastas i en sjö eller ett vattendrag.”

När det gäller häxprocesser var det brukligt att kasta den misstänkta häxan eller trollgubben i vattnet, och om vederbörande flöt förklarades hon eller han skyldig, om hon eller han sjönk var det däremot ett tecken på oskuld. I eftervärldens ögon har detta mestadels tolkats som att man lät den sjunkande individen drunkna. Riktigt så hjärtlösa var man emellertid inte, framhåller Bartlett, ens under den mörka medeltiden (sidan 26): ”De anklagade var naturligtvis fastbundna i ett rep och drogs upp om de sjönk.”

Tanken bakom en gudsdom var minst av allt att låta slumpen avgöra. Tvärtom: genom en omsorgsfullt utformad ritual skulle Gud fälla avgörandet genom indicium Dei, Guds dom.

Mitt andra exempel gäller studiet av och diskussionerna om änglarnas natur. Det var ett ämne som flitigt debatterades på den tid det begav sig. Robert Bartlett skriver (sidan 55): ”Dylika debatter blev i senare generationers ögon själva sinnebilden för de medeltida tänkarnas absurda logiska krumsprång och ofruktbara resonemang, ty från angelogin hämtades det mest seglivade exemplet på skolastisk tankemöda, nämligen dispyten om hur många änglar som kan dansa på ett nålshuvud.”

Författaren fortsätter (sidan 55): ”Några som helst belägg för att frågan verkligen ställdes under medeltiden finns emellertid inte, och första gången denna klassiska vrångbild av högskolastiken förekom tycks ha varit på sextonhundratalet, i Cambridgeplatonikern Henry Mores skrifter. More refererar till ”dessa skolastikernas otroliga och löjliga fantasier” och drar slutsatsen, att just frågan om antalet änglar som dansar på nålshuvud är speciellt löjlig.

Det var bara det att frågan aldrig ventilerades av de skolastiker More nagelfor. Det är sant att de ofta och gärna återkom till frågan om änglarnas natur, men att de skulle ha kannstöpt om antalet änglar som fick rum på ett nålshuvud – därtill dansandes – är en nidbild.

Det var en faktoid, det vill säga något som allmänt troddes på men som inte var sant, precis som föreställningen om att man lät häxerianklagade personer drunkna om de sjönk under vattenprovet och därmed framstod som oskyldiga till anklagelserna.

Fotnot: Skolastik var en vetenskaplig inriktning inom teologi och filosofi under medeltiden. Den har ibland blivit mer eller mindre synonym med spetsfundigheter.

Tre tvivelaktiga pristagare – när får Löfven pris som ”världens främste statsman”?

Hoppsan – så kan det gå om man lyssnar för mycket på ”tänkaren” klimat-Greta. M/S Malmö fastnade i isen vid Svalbard.

Ett sätt att bedöma tillståndet i världen kan vara att studera vilka personer som är föremål för beundran. Jag ämnar i det här inlägget visa vad jag menar genom att ge tre exempel vilka under senare tid tilldelats priser och erkännanden av skilda slag. Av en tillfällighet är samtliga av kvinnligt kön.

Låt mig börja med klimataktivisten Greta Thunberg, född 2003. Efter flera tidigare hedersomnämnanden och internationella lovord, och efter att ha nominerats till Nobels fredspris, har hon nyligen, av den brittiska tidskriften Prospects, utnämnts till en av världens mest framstående ”tänkare”.

Thunberg har placerats på plats 8 på en lista som toppas av den 41-årige kurdiske matematikern Caucher Birkar, som är född i Iran men verksam i Storbritannien som professor i Cambridge. https://nyheter24.se/nyheter/931832-greta-thunberg-listas-som-en-av-varldens-framsta-tankare

Vad är det då som motiverar Prospects att utnämna 16-åriga Greta Thunberg till en av världens främsta tänkare? Bland annat detta: ”Efter en sommar av värmeböljor och skogsbränder i hemlandet Sverige, bestämde sig Greta Thunberg för att inte gå till skolan. Om planeten inte hade någon framtid, argumenterade hon, var det ingen vits att studera.”

Om Thunbergs diagnos Aspergers syndrom, som är en form av autistisk personlighetsstörning, heter det: ”Hon säger att hennes autism är långtifrån ett hinder – utan hjälper henne att se världens problem som svartvita. Hon talar verkligen med en svidande tydlighet.”

Jag måste erkänna att jag baxnar när jag tar del av dessa argument för att denna svenska 16-åring bör anses vara en av jordklotets skarpaste tänkare – i mitt tycke är de bevis för raka motsatsen. Det är helt enkelt inte seriöst att dra långtgående slutsatser om världens framtida klimat byggt på en varm sommar ett givet år. Det är ingenting annat än barnsligt emotionellt snömos.

Dessutom är det oklart exakt hur mycket tankearbete unga fröken Thunberg ägnat sig åt. Hon är rätt duktig på att prata, men det är inga egna tankar hon ger uttryck för utan snarare en sammanställning av vad ett konglomerat av klimatalarmister sagt och skrivit i olika sammanhang. Hon hade heller aldrig givits tillfälle att uttrycka dessa tankar om hon inte hållits under armarna av inflytelserika föräldrar och PR-proffs.

Jag förnekar vidare alls inte att det finns begåvade personer som diagnostiserats med Aspbergers. Tvärtom – det finns säkert en uppsjö av dessa. Dock vill jag bestämt förneka att det skulle vara en tillgång att, som det står i Prospects motivation, att se världens många och komplicerade problem i svartvitt. Att påstå det är snarare rent vanvett.

Det skulle inte förvåna mig om passagerarna ombord på det svenska fartyget M/S Malmö ångrar sig att de satte sin lit till den stora tänkaren klimat-Greta. De körde nämligen fast i isen på norska Svalbard sedan de färdats dit i syfte att studera verkningarna av den så kallade globala uppvärmningen i form av hastigt smältande polarisar.

Inte undra på om våra vänner norrmännen var en liten smula skadeglada över de godtrogna svenskarnas öde…

Svenska klimataktivister häcklas efter att deras fartyg kört fast i polarisen

Linnéa Claeson borde nog ha hållit sig till handbollen.

Jag fortsätter med juridikstudenten och förra handbollsspelaren Linnéa Claeson, född 1992, som i slutet av 2018 av fler än 10 000 personer ur tidskriften Dagens Juridiks läsekrets framröstades som ”årets jurist”. Problemet med detta var att Linnéa Claeson ännu inte hade någon juridikexamen (hon är juridikstudent vid Stockholms universitet) och saknade därmed formellt rätt att kalla sig ”jurist”. https://www.expressen.se/nyheter/linnea-claeson-saknar-examen-blev-arets-jurist/

Orsaken till att Claeson ändå borde utses till ”årets jurist” uppges vara att hon ”kämpar mot sextrakasserier på nätet och engagerar sig för utsatta kvinnor och barn”. Chefredaktören för Dagens Juridik, Stefan Wahlberg, utlåter sig så här om utnämningen: ”Jag förstår att folk reagerar därför att juristexamen i mångas ögon är den gräns som krävs för att anses vara jurist..”

Enligt Wahlberg vore det dock alltför stelbent och formalistiskt att begränsa definitionen på vem som har rätt att kalla sig jurist till någon som tagit juridisk examen. Han menar: ”Tanken bakom priset är att det ska gå till någon som har gjort någonting inom rättspatos och juridikens värld som är värt att uppmärksamma.”

Linnéa Claeson väckte rejält med uppmärksamhet när hon i en krönika i Aftonbladet den 2 december 2017 skrev att hon ville ha ”representation på riktigt” på nyckelpositioner i Sverige. Som statsminister förordade hon exempelvis ”en svart kvinna”. Hon fortsatte: ”Flator i Regeringen. Romska kvinnor i Riksdagen. En muslimsk polischef i slöja, djurrättsaktivister i departementen och en kvinna från Balkan som försvarsminister. Jag vill att fler bögar ska komma ut i fotbollsallsvenskan och herrlandslaget.” https://tommyhansson.wordpress.com/2017/12/03/nar-en-godhetsonanerande-posor-har-ordet/

Ja, ni fattar. Linnéa Claeson tillämpar strategin att medvetet uttrycka sig drastiskt i syfte att provocera och därmed väcka debatt. Detta kan kanske ibland vara en framkomlig väg att gå förutsatt att det ligger någon form av stringent tankeverksamhet bakom. Dessvärre kan jag inte se att så skulle vara fallet här.

Tillsättandet av centrala poster i Svea rike måste rimligen bygga på kompetens, inte på att vederbörande tillhör en viss minoritet eller annan grupp människor. En svart kvinna som statsminister kan mycket väl fungera om den personen varit ledare för ett riksdagsparti som hamnat i regeringsställning. Jag skulle inte ha något emot att se exempelvis Nyamko Sabuni på den posten.

Linnéa Claeson vill dock uppenbarligen tvinga fram en kvoterad representativitet byggd på positiv särbehandling vid tillsättandet av höga poster, och hon är säkert inte ensam om den inställningen.

Mitt tredje exempel gäller Alexandra Pascalidou, född i Bukarest i Rumänien 1970 i en grekisk familj. Hon tillerkändes för 2018 utmärkelsen Anders Carlbergs hederspris till årets påverkare. Enligt prisets statuter tillfaller priset en person som har använt sin röst i det offentliga rummet för att göra skillnad för en person eller grupp i utanförskap. Priset är uppkallat efter Fryshusets skapare, den gamle 68-revolutionären Anders Carlberg (1943-2013). http://www.mynewsdesk.com/se/fryshuset/pressreleases/alexandra-pascalidou-aer-aarets-paaverkare-2801962

Pascalidou får närmast priset för sin bok Mammorna, som bygger på intervjuer med 20 segregerade kvinnor i den så kallade förorten. Den får översvallande recensioner av exempelvis Gunilla Brodrej i Expressen.

Brodrej och säkert många andra tenderar att betrakta Alexandra Pascalidou som något slags feministisk/mångkulturalistisk messiasgeatalt. Som sådan har hon gjort sig känd som en extremt lättkränkt vänstergängare vilken under sin tid som programledare för Ring P1 skoningslöst kastade sig över uppringare som inte delade hennes synsätt, främst i frågor som hade med invandring och mångkultur att göra.

Sveriges radio tvingades be Alice Teodorescu om ursäkt för Alexandra Pascalidous beteende.

När hon får något år sedan tillfälligt hoppade av Ring P1-jobbet påstod hon att hon inte ”orkade mer” till följd av allt hat och alla trakasserier hon uppgav sig ha råkat ut för. Det var en sanning med modifikation. Det visade sig att hon sannolikt tog en paus från programledarsysslan därför att hon ville ta en längre semester.

2014 tvingades Sveriges radio (SR) be om ursäkt för Pascalidous beteende, när hon i P1-programmet ”Hur mycket rasism tål Sverige?” gick till angrepp mot den borgerliga ledarskribenten Alice Teodorescu, därför att denna som ”vit, kristen, europé” – och dessutom med ett fördelaktigt utseende – vågat ha synpunkter på hur det var att utsättas för rasism. Pascalidou själv är upplysningsvis en vit, kristen europé som kan sägas ha ett fördelaktigt utseende…https://www.expressen.se/nyheter/efter-debattattacken-nu-ber-sr-om-ursakt/

Pascalidou har vid  två tillfällen påkommits med att plagiera texter. Första gången var 2005, då det visade sig att hon i en krönika i numera avsomnade Metro plankat en krönika ur Los Angeles Times av kolumnisten Daniel Hernandez. Andra gången var när hon i en krönika, också i Metro, 2015 upptäcktes ha direktöversatt från engelskan en dikt av den turkiske poeten Aziz Nesin (1915-95) men gjort sken av att det var hon själv som skrivit den. Efter detta förnyade övertramp sparkades hon som Metro-medarbetare. https://www.expressen.se/nyheter/pascalidou-anklagas-for-plagiat–igen/

Kritik fick vidare Pascalidou 2017, då hon på uppdrag av Utrikesdepartementet (UD) gjorde fem intervjuer för UD-podden. Hon intervjuade avslutningsvis utrikesminister Margot Wallström. Kritikerna menade då att det såg illa ut att Pascalidou intervjuade chefen för en myndighet som hon själv fått betalt av.

Trots Alexandra Pascalidous kraftigt eroderade trovärdighet anlitas hon flitigt som föreläsare, programledare och presentatör. Nyligen fick hon 50 000 kronor av Polisen för att hålla ett kort tal om sina erfarenhet av att vara utsatt. Hon har tidigare bland annat fungerat som programledare för SVTs OS-sändningar från Aten 2004 och även medverkat i Melodifestivalen-sammanhang. http://nytt.gzip.org/nyheter/alexandra-pascalidou-far-50000-kronor-av-polisen-for-att-halla-kort-tal-om-sina-erfarenheter-av-att-vara-utsatt

Alexandra Pascalidou fick i Stockholm 2016 pris som ”årets europé”.

Ja, kära läsare, ni får själva bedöma om ovanstående pristagare är värda sina utmärkelser eller inte. Nu väntar vi bara på att Stefan Löfven skall utses till ”världens främste statsman”.

En tappad sko, makarna Petrov och svenska ryssagenter

 Stackars fru Petrova har tappat sin högra sko.

Den 19 april 1954 utspelades ett sällsamt drama på flygplatsen Mascot utanför Sydney i sydöstra delen av Australien. Den 39-åriga sovjetiska underrättelseoperatören Jevdokia Petrova har tappat skon på sin högra fot när hon leds i ett stadigt grepp av två KGB-gorillor på väg till det plan som skall föra henne till Moskva och en nästan säker avrättning. En uppmärksam australiensisk pressfotograf var på plats och knäppte en av det Kalla krigets mest klassiska bilder.

Bilden på den till synes förtvivlade Jevdokia pryder omslaget till Wilhelm Agrells bok Fru Petrovas sko. En rysk spiontragedi i 50-talets Australien (Bokförlaget Atlantis, 302 sidor, 2014) som är utomordentligt intressant läsning för den som vill få en inblick i det Kalla krigets natur. http://www.atlantisbok.se/7881.Bok-Fru_Petrovas_sko

Jevdokia Aleksejevna Petrova (1915-2002) var gift med den åtta år äldre diplomaten och spionen Vladimir Michajlovitj Petrov och kom helt mot sin vilja att hamna i centrum i vad som blev ett av det Kalla krigets första stora avhoppardramer.

Gouzenkos avhopp 1945 Inte för att det inte hade skett spektakulära avhopp tidigare. Kalla krigets första stora avhopp skedde kort efter Andra världskrigets slut den 5 september 1945, då chiffreraren Igor Gouzenko vid den sovjetiska ambassaden i Kanadas huvudstad Ottawa begärde politisk asyl i stationeringslandet. Med sig i bagaget hade han 109 hemliga dokument som ledde till att ett antal sovjetiska spioner eller underrättelseagenter i västvärlden avslöjades, främst verksamma inom det atomspioneri som ledde till utvecklandet av ett sovjetiskt kärnvapen.

              

Igor Gouzenko med mask och utan.

Gouzenko skrev efter sitt avhopp två böcker: This Was My Choice samt The Fall of a Titan, varav den sistnämnda boken var en roman. När han uppträdde i olika TV-program och berättade om sina böcker hade han en kåpa över huvudet för att dölja sitt utseende. Han och hans familj levde efter avhoppet i ständig skräck för den sovjetiska underrättelsetjänsten, men när han avled under namnet ”George Brown” vid 63 års ålder 1982 i kanadensiska Mississauga så skedde det av naturliga orsaker i en hjärtattack.

Igor och hans hustru Svetlana fick åtta barn tillsammans. Avhoppet har kallats den gnista som triggade igång det Kalla kriget. http://www.cbc.ca/archives/topic/the-gouzenko-affair

Makarna Petrovs avhopp Vladimir Petrov (1907-91) var född som Afanasij Michajlovitj Sjorochov och blev, efter att ha blivit aktiv i det sovjetiska kommunistpartiets ungdomsförbund Komsomol 1923, så småningom chifferexpert inom den sovjetiska underrättelsetjänsten OGPU, senare NKVD, MGB och KGB. Wilhelm Agrell skriver på följande sätt utgående från den dramatiska scenen då fru Petrova tappat sin sko (sidorna 11-12):

”Jevdokia Petrova, kvinnan som just har tappat sin sko i tumultet, var från början en bifigur i en komplicerad underrättelseoperation. Huvudrollen innehades på ett självklart sätt av hennes man Vladimir, som den australiska underrättelsetjänsten med benäget bistånd från sina långt mer förfarna brittiska kolleger i MI5 under flera år hade ’odlat’ som en lämplig avhopparkandidat. I den mån Jevdokia alls fanns med i bilden var det som ett operativt problem och potentiellt orosmoment.”

Paret Petrov – Vladimir och Jevdokia.

Varken de australiensiska eller brittiska underrättelseorganen hade från början klart för sig vilken position Vladimir Petrov hade inom det sovjetiska spionaget – eller ens att han tillhörde det. Utåt framstod han som en vanlig sovjetisk diplomat med viss faiblesse för nattliv och festande, men undan för undan klarnade bilden. Ett av de viktigaste tipsen kom från SÄPO i Stockholm, som hade punktmarkerat Petrov under hans och makans tjänstgöring vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm 1942-47. Mer om detta ämne nedan.

I själva verket var Vladimir Petrov ett stort och viktigt kap för det västliga contraspionaget, då han var vad som kallas resident, det vill säga chef för det dolda underrättelsekontoret vid ambassaden i Canberra. Förutom bilden på Jevdokia Petrova, som tappar sin sko på Mascots flygplats utanför Sydney, finns det åtminstone en annan känd bild från Petrov-affären.

Den visar hur Vladimir Petrov den 3 april 1954 stiger in i en bil tillhörig den australiensiska säkerhetstjänsten, bärande på en portfölj innehållande hemliga underrättelsedokument han tagit med sig från ett kassaskåp på den sovjetiska ambassaden. Sin hustru hade han uppenbarligen tänkt lämna i sticket. Hon hade blivit utom sig av oro när hon underrättades om att maken försvunnit: hade han begått självmord eller kanske kidnappats av väst? Agrell skriver (sidan 13):   

På ambassaden fick hon inga besked, bara ordern att under bevakning hämta det allra nödvändigaste i bostaden, och hon hölls sedan instängd i byggnaden i väntan på vad Moskva skulle bestämma. Beslutet kom i form av de två KGB-männen som med skarpladdade vapen skulle ’eskortera’ henne till hemlandet och om detta misslyckades säkerställa att hon inte föll levande i fiendens händer. Ett avhopp var redan ett för mycket.

Stockholm spioncentrum Jevdokia Petrova var född Kartseva 1915 i en familj som kommit till Moskva från en liten by 15 mil utanför den sovjetiska huvudstaden efter ett misslyckat försök att etablera en dräglig tillvaro i Sibirien. Jevdokias pappa fick ett arbete som chaufför för den sovjetiska underrättelsetjänsten, som vid denna tidpunkt benämndes OGPU, något som ledde till att dottern antogs som pionjär i OGPUs ungdomsorganisation. Nästa steg var att, precis som den blivande maken Vladimir Petrov gjort tidigare, gå med i partiets ungdomsförbund Komsomol.

 Agent ”Getingen” alias Sverker Åström.

1936 flyttade Jevdokia Kartseva ihop med den elva år äldre arbetskamraten – de jobbade båda inom OGPUs chifferavdelning – Roman Krivosj, dock utan att registrera äktenskapet, vilket var ett vanligt tillvägagångssätt. 1937 föddes parets dotter Irina. Roman greps kort därefter i Stalins omfattande utrensningar. Han frigavs dock i samband med krigsutbrottet 1941 men mötte den tidigare livskamraten först 1947, då till följd av tortyr och annan omild behandling närmast som ett vrak. Jevdokia var då redan gift med Vladimir Petrov.

Jevdokias och Romans dotter Irina hade dött hastigt i en sjukdom i april 1940 och två månader därefter gifte sig Jevdokia och Vladimir; den senare hade nu bytt efternamn från Sjorochov till Proletarskij. Han var väl ansedd inom underrättelseorganisationen och hade fått flera utmärkelser, bland andra Röda fanans orden. Något som vidare talade för honom var hans proletära bakgrund, nu ytterligare förstärkt genom det nya efternamnet.

När makarna Proletarskij/Petrov anlände till Sverige 1942 var Stockholm ett viktigt spioncenter. Agrell beskriver situationen i den svenska huvudstaden så här (sidan 72):   

”Sist men inte minst var Stockholm en plats där alla krigets parter kunde agera med eller mot varandra, värva agenter, sprida desinformation eller ingå tysta samförstånd. Detta handlade inte bara om underrättelsetjänst i traditionell mening utan om hela spektrumet av hemlig krigföring och hemlig diplomati, i några fall med svenska myndigheters goda minne men ofta bakom ryggen på dem eller i strid med deras intressen.”

 Pierre Schori med Palme hos Castro.

”Getingen” = Sverker Åström Den kände svenske SÄPO-kommissarien Otto Danielsson (1902-85), chef för SÄPOs ”ryssrotel” och ansvarig för contraspionaget, bereddes möjlighet att på plats i Australien höra det avhoppade paret om dess verksamhet under tiden i Stockholm runt tio år tidigare. Bland annat förekom regelbundna kontakter med en samarbetsman som gick under kodnamnet ”Getingen”, som hade försänkningar i de högsta regeringskretsarna. Enligt Petrov hette mannen Åström i efternamn, varför det inte gärna kunde röra sig om någon annan än diplomaten Sverker Åström (1915-2012). http://jihadimalmo.blogspot.se/2012/08/kgb-agenten-getingen-avslojad-alldeles.html

Sverker Åströms första utländska stationering var i Sovjetunionen 1940-43, där han tjänstgjorde i både Moskva och efter krigsutbrottet 1941 i Kujbysjev (Samara), dit viktiga politiska och diplomatiska funktioner hade utlokaliserats. Under den sovjetiska diplomattiden kom Åström i kontakt med den 20 år senare som spion avslöjade försvarsdiplomaten Stig Wennerström. Därefter placerades Åström på UD i Stockholm, där han alltså odlades som agent av Vladimir Petrov.

Åström skulle sedan avancera inom diplomatin. 1964-70 var han Sveriges FN-ambassadör i New York, 1972-77 kabinettssekreterare vid UD i Stockholm och 1978-82 ambassadör i Paris. Han träffade under UD-tiden i Stockholm i mitten på 1940-talet regelbundet Petrov och informerade denne om den politiska och diplomatiska utvecklingen i Sverige. Om han bör kallas sovjetspion eller inte kan väl vara en smaksak. Åström var en promiskuös homosexuell, vilket kan ha varit den hållhake som ryssarna använde för att pressa honom på information.

Man kan lämpligen jämföra Åströms rysskontakter med de kontakter en annan diplomat med kända kommunistsympatier senare hade med KGB, Pierre Schori (född 1938). Den avhoppade sovjetiske spionchefen Oleg Gordievskij avslöjade i en intervju med tidskriften Contra (#2 1999), att Schori under en tid hade varit Sovjets viktigaste informationskälla angående svenska förhållanden. http://www.contra.nu/English992.html

Schori hade en diplomatisk karriär som på många sätt liknade Åströms – bland annat var han också kabinettssekreterare – men torde ha drivits av en politisk övertygelse som Åström sannolikt saknade.

”Senator” = Georg Branting En annan viktig källa för det ryska spionaget i Sverige var en man som också hade intima kontakter inom den svenska regeringen och som försetts med kodnamnet ”Senator”. Otto Danielsson hade inga svårigheter att identifiera denne som Georg Branting (1887-1965), advokat, mångårig ledamot i riksdagens första kammare för Socialdemokraterna samt advokat med internationella uppdrag. Han var också son till den tidigare statsministern och socialdemokratiske pionjären Hjalmar Branting (1860-1925).

 Agent ”Senator” alias Georg Branting.

Det är Branting den äldre vi i första hand har att tacka för att den svenska socialdemokratin blev reformistiskt i stället för revolutionärt anlagd efter den ryska bolsjevikkuppen 1917. Sonen Georg var dock, ehuru socialdemokrat, enligt Agrell ”gåtfullt Stalinbeundrande” och hade själva revolutionsåret 1917 tillsammans med den beryktade ”röde bankiren” Olof Aschberg bildat Svensk-ryska banken i syfte att stötta bolsjevikerna ekonomiskt.

Brantings sympatier hade hela tiden varit väl kända, och när Danielsson träffade makarna Petrov i mitten på 1950-talet betraktades han som en ”föredetting”. Hans identitet som sovjetagent hölls därför hemlig.

En kvinna som hade haft nära sovjetiska kontakter med Jevdokia Petrova under tiden i Stockholm var den Augustine ”Gusti” Stridsberg (1892-1978), som anlänt till Sverige med efternamnet Jirku från Tjeckoslovakien då Nazityskland intagit landet 1938. Hon gifte sig med en svensk kommunist och etablerade sig snabbt i Stockholm som ansedd societetsdam och journalist/författarinna och blev därmed en viktig informatör åt NKVD. Hennes memoarbok Mina fem liv utkom 1962 och gav betydande eko. Stridsberg hade av ryssarna givits kodnamnet ”Klara”.

Lämnade viktig information Efter incidenten med den tappade skon fördes Jevdokia Petrova hårdhänt in i det väntande planet av de båda KGB-männen, alltmedan en stor människohop som samlats på flygplatsen utanför Sydney i sydöstra Australien protesterade fåfängt och till och med försökte frita ryskan. Planet var dock inte direktdestinerat till Moskva utan skulle först mellanlanda i staden Darwin, belägen vid den australiensiska nordkusten. Här lyckades inhemsk polis övermanna och avväpna de båda säkerhetsmännen och föra den förskrämda Petrova, vilken med viss tvekan gick med på att hoppa av i Australien, i säkerhet.

En stor folkmassa hade samlats på Mascot flygplats utanför Sydney för att protestera mot fru Petrovas bortförande.

Hon och maken, som i stationeringslandet fört ett rätt utsvävande liv med kvinnor och sprit och slarvat med sitt arbete, kom därefter att stå till de australiensiska och brittiska underrättelsetjänsternas förfogande under flera års tid. Vladimir Petrov kunde bland annat lämna viktig information om de kända brittiska Cambridge-avhopparna Guy Burgess och Donald Maclean, och det är känt att den ännu icke avslöjade Kim Philby fruktade vad Petrovs information kunde ställa till med.

”Australien var en perifer arena i det kalla krig som huvudsakligen var andras angelägenheter och som utkämpades längs frontlinjer i andra delar av världen.”, framhåller Agrell (sidan 15). ”Men med makarna Petrovs avhopp kom det kalla kriget i ett slag till den fjärran och politiskt fridfulla kontinenten. Allt det som redan skakat Västeuropa och i än högre grad USA bröt nu fram i Australien: jakten efter den sovjetiska underrättelsetjänstens agenter och medlöpare och därmed kopplingen mellan den yttre och den inre fienden i form av det australiska kommunistpartiet och dess öppna eller dolda sympatisörer.”

Makarna Petrov tillbringade återstoden av sina liv ”ohjäpligt fjättrade vid varandra”, som Agrell uttrycker det. De stod under ständig bevakning, dels för att skydda dem själva, dels för att de inte genom oförsiktiga uttalanden skulle skada de australiensiska säkerhetsorganisationerna. En sak var klar från första början, och det var att de aldrig skulle tillåtas återvända till Sovjetunionen/Ryssland.

Wilhelm Agrell är Sveriges enda professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet och har med Fru Petrovas sko (som för övrigt förblev försvunnen) skrivit en läsvärd bok om ett stycke fascinerande spionhistoria i det Kalla krigets hägn.