”…därför fröjdar sig mitt hjärta…”

 Kung David i danstagen i en tecknares version.

https://soundcloud.com/dan-fefferman/ps-28-my-heart-leaps

Allt har sin tid, förkunnar Predikaren i den judiska Bibeln. Att fröjda sig har sin tid, att sörja har sin tid. I går blev det litet av det sistnämnda med sången ”Help” i en härlig bluesversion.

Nu ber jag att få önska god natt med litet av det förstnämnda. Överst har jag därför lagt in en länk till Dan Feffermans version av psaltarpsalmen 28: Bön om de gudlösas bestraffning. Fefferman tar fasta på psalmens glädjefyllda budskap med rubriceringen ”My Heart Leaps and  Jumps in its Joy” och bjuder upp till en svängig och medryckande sång, som säkert även går att dansa till.

Refrängen har enligt 1917 års svenska bibelöversättning följande lydelse:

Lovad vare HERREN,
ty han har hört mina böners ljud!
HERREN är min starkhet och min sköld;
på honom förtröstade mitt hjärta.
Och jag vart hulpen, därför fröjdar sig mitt hjärta,
och med min sång vill jag tacka honom.

Konung David, som av tradition anses ha skrivit Psaltarens sånger, kunde konsten att ta ut svängarna i glädjeyran och skall en gång ha dansat och hoppat omkring så till den grad att han tappade en del av sina kläder och blottade vitala kroppsdelar. Det var när förbundsarken fördes in i Jerusalem efter ett lyckat härnadståg, och enligt den bibliska berättelsen var hans gemål Mikal inte alls lycklig över hans beteende.

 David med filistéen Goliats huvud. 1600-talsmålning av Caravaggio.

Hon skall enligt 2 Samuelsboken ha utbrustit inför sin make: ”Tänk så värdigt Israels konung uppträdde i dag! Att blotta sig inför sina tjänares tjänsteflickor som det värsta patrask.” Mikal var dotter till Davids företrädare, kung Saul, och hade köpts av David för ”ett hundra filistéers förhudar”.

Hon kom aldrig att föda några barn, vilket kanske inte förvånar särskilt mycket – hon och den kunglige maken verkar inte ha varit riktigt på samma våglängd.

I alla fall hoppas jag mina trogna läsare uppskattar Dan Feffermans sång lika mycket som jag gör. Ty visst finns det väl anledning glädja sig när de ogudaktiga tvingas bita i gräset!

Tillägnas någon jag saknar väldigt mycket denna kväll.

Rosh hashana: gott nytt 5774!

Rosh hashana – shofarblåsandets dag.

Via länken ovan kan ni lyssna till ett judiskt shofarhorn. Ett sådant ljuder enligt traditionen när det judiska nyåret – Rosh hashana – inträder den första dagen i månaden tishri. Rosh hashana är hebreiska för ”årets huvud” och kallas även åminnelsedagen eller shofarblåsningens dag. Shofarhornet  skall enligt konstens alla regler komma från en vädur. I år inleds Rosh hashana just i dag, den 4 september. Det år som så inleds anses vara 5774 efter världens skapelse.

Det judiska nyåret har flera bottnar. Det var på denna dag som G-d (jag använder i denna text detta judiska sätt att återge namnet på den allsmäktige skaparen, vars hela namn inte får skrivas ut) fullbordade skapelsen genom att skapa den första människan, Adam. Dennes första handling skall ha varit att utse G-d till universums konung och att därefter uppmana alla varelser att jublande utbrista:

Kom, låt oss tillbedja, buga och knäböja inför vår G-d, vår skapare.

Vid Rosh hashana utses således G-d till konung, bekräftas troheten till Honom samt också vårt åtagande att tjäna Honom. Judarna minns också under denna högtid Abrahams offer på Moria berg, då han fick av G-d i uppdrag att offra sin ende son Isak som ett brännoffer. G-d ville på så sätt pröva Abraham för att utröna, om Han kunde lita på denne.

Abraham står i begrepp att slakta Isak men hejdas av ängeln. Målning av Caravaggio 1603.

I 1 Mosebok 22:9-14 läser vi om denna händelse:

När de kom fram till platsen som G-d hade visat Abraham byggde han ett altare, och på det lade han i ordning veden till elden. Sedan band han Isak och lade honom på altaret över veden. Så höjde Abraham kniven för att döda sin son och offra honom.
I det ögonblicket ropade G-ds ängel från himlen: ”Abraham! Abraham!”
”Ja, Herre!” svarade han.
”Lägg bort kniven! Skada inte pojken på något sätt, för jag vet att G-d betyder mest i ditt liv. Du har inte undanhållit något från mig, inte ens din älskade son,”
Då lade Abraham märke till en bagge, som hade fastnat med hornen i en buske. Han tog baggen och offrade den som ett brännoffer på altaret i stället för sin son. Abraham kallade platsen ´Herren utser´, och det namnet bär den än i dag.

Abraham bestod alltså provet och visade sig vara en värdig G-ds tjänare. På Rosh hashana anses G-d yttermera bedöma alla våra gärningar under det gångna året och beslutar på den grundvalen, vad som skall ske med oss under det kommande året. Under de tio dagarna från Rosh hashana till Yom kippur (försoningsdagen, den viktigaste och allvarligaste helgen för alla troende judar)) finns tid till eftertanke och botgöring inför den stundande domen.

Shofarhornets egenartade läte proklamerar enligt judisk tro G-d till konung, manar till ånger över våra synder, samt påminner om den dag det judiska folket genom Mose för all framtid mottog G-ds budord på Sinai berg. Shofarblåsningen representerar även ”det enkla skriet” från vår själs innersta djup och skall slutligen också förebåda den frälsande Messias ankomst.

I firandet av Rosh hashana ingår även en festmåltid, då mycket av det som förtärs är av det söta slaget: exempelvis äpplen med honung, granatäpplen, runda bröd med honung (alternativt socker eller salt, beroende på lokal tradition), bakelser och godis. Allt med en önskan om att det nya året skall bli sött och gott.

Eller:

Shana tova!