Så blev vänsterns Utopia en svensk mardröm

SVERIGEDEBATTEN Sverige 2015: ett samhälle i fritt fall. Den så kallade regering som förväntas styra landet kan mest betecknas som ett dåligt skämt. Den grova brottsligheten och en veritabel invasion av tiggare präglar samhället, samtidigt som massmedierna är infiltrerade av våldsvänster, jihadsympatisörer och andra demokratifientliga element. I denna krissituation är det uppenbart att det behövs en debatt om Sverige, helt enkelt en Sverigedebatt. En debatt där Sveriges bekymmersamma läge kan diskuteras helt utan skyddsnät och utan politiskt korrekta sidoblickar eller referenser. Det är därför min förhoppning att det här inlägget kan bli det första steget till en sådan debatt.

 Statsministern med från vänster skolministern Gustav Fridolin som arresterats som säkerhetsrisk i Israel, miljöministern Åsa Romson som är miljömarodör samt partisekreteraren och grå eminensen Carin Jämtin, antisemit och jihadistanhängare.

Nämnda ”regering” innehåller bland annat:

En avdankad svetsare och fackpamp med talfel som statsminister, vilken som en av sina rådgivare har den beryktade vänsterextremistiske fejkhistorikern och mytomanen Henrik Arnstad.

En miljöminister som avslöjats som kvalificerad miljömarodör: http://www.expressen.se/nyheter/val2014/asa-romson-malar-med-forbjuden-farg/

En utrikesminister som genom sin inkompetens och okunskap gjort betydande delar av världen fientligt inställda till vårt land: http://ledarsidorna.se/2015/03/van-med-alla-blev-ovan-med-alla/.

En bostadsminister utan fackmässig erfarenhet, med utrikespolitiska ambitioner och som därtill enligt en bedömare som Nalin Pekgul (S) är islamist: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340.

En skolminister som gripits i Israel som säkerhetsrisk: http://www.expressen.se/nyheter/gustav-fridolin-anhallen-i-israel/.

En framtidsminister som menar sig ha blivit mördad på 1300-talet: http://www.dn.se/nyheter/politik/framtidsministern-har-upplevt-tidigare-liv/.

Så där håller det på.

Lägg därtill att den nuvarande S-MP-ministären, med stöd av V, inte utgör några problem för de förment borgerliga oppositionspartier som ingick i två alliansregeringar 2006-2014. Tvärtom – i stället för att efter det jämna valresultatet i september 2014 konkurrera om regeringsmakten lade sig M, FP, C och KD platt på magen inför Stefan Löfvens sorgliga minoritetsregering i form av decemberöverenskommelsen (DÖ). Det innebar att man i praktiken avsade sig alla oppositionsanspråk.

”Oppositionsledaren” Anna Kinberg Batra (M) menar för sin del att återvändande jihadister bör ses som ”offer”: http://www.expressen.se/nyheter/uppdraget-ta-m-tillbaka-till-toppen/

 Satirisk framställning av decemberöverenskommelsen.

Sverige 2015 domineras till stor del av brottsligheten. Delar av våra storstadsområden är laglöst land där våldet härskar. Invandrargäng gör upp sinsemellan med tillhjälp av automatvapen som nu senast i en restaurang på Hisingen i Göteborg. I Malmö fortsätter dödsskjutningarna obehindrat. Regeringen reagerar med att vilja skärpa vapenlagarna – vilket väl är ungefär lika begåvat som att hävda att sprängmedel borde förbjudas för att stoppa islamistterrorn.

Invandrarrelaterad gängbrottslighet har vidare tillåtits dominera en stad som Södertälje med förgreningar in i näringsliv, politik och rättsväsende. Det faktum att ungdomar med invandrarbakgrund härjar i förorterna genom att sätta eld på bilar och angripa polis, ambulans och brandkår med stenar och annat är numera en del av vardagen och uppmärksammas på sin höjd i små tidningsnotiser.

I denna laglöshetens ekvation bör också den romska tiggarinvasionen från i främsta rummet Rumänien nämnas. I så gott som alla svenska samhällen livnär sig sedan några år tillbaka otaliga människor, vilka i många fall kommit hit via skrupulösa människosmugglare, på organiserat tiggeri. Jag vågar påstå att inget sunt samhälle tillåter sådan verksamhet eller de ohygieniska kåkstäder vari tiggarna bor och som utgör en uppenbar fara för folkhälsan.

I Malmö kan vi till den ordinära våldsbrottsligheten och det epidemiska tiggeriet  lägga en helt igenom, från arabiska områden i Mellanöstern, importerad antisemitism, vilken lett till att Sveriges tredje största stad är på väg att avfolkas på judar. Till råga på eländet visar den styrande S-V-MP-majoriteten inga som helst tecken på att genom en realistisk politik vilja åtgärda problemen, sannolikt därför att man är beroende av arab- och muslimrösterna för att hänga kvar vid makten. Tvärtom: till Malmö hälsas alla uttryckligen välkomna.

 Kåkstäder befolkade av romska tiggare växer upp som svampar ur jorden.

Brottsligheten har emellertid fler konnotationer än så här. De stora kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet anlitar båda den brottsbelastade Researchgruppen, ett gäng vänsterextremister som inte gjort någon hemlighet av sina rötter i den våldsbenägna vänstern med AFA i spetsen. Researchgruppen bedriver en omfattande åsiktsregistrering i nära samverkan med bolaget Piscatus, som startades av Robert Aschberg, Expo och AFA 2010 och har vid flera tillfällen hängt ut medborgare som publicerat olämpliga kommentarer på nätet.

Frontfigurerna Mathias Wåg och Martin Fredriksson har bland annat gjort sig kända för att beteckna den egna gruppen som ”Sveriges Stasi”. Wåg skrev vidare på Twitter den 20 maj 2013: ”Ni som överklagar böneutropen till förvaltningsrätten. Tack för att ni skrev med personnummer.” Därmed bekräftades symbiosen mellan extremvänster och islam/islamism, en koppling som får en noggrann belysning  i Johan Lundbergs  bok Ljusets fiender (Timbro 2013).

En annan medlem i Researchgruppen är My Vingren, som nyligen anställts av Sveriges radios Ekot. I Sverige anno 2015 bör således ett förflutet i våldsbelastad vänster inte ses som en nackdel utan tvärtom som en extra merit i CVt.    Mer om Researchgruppen i Ola Sandstigs granskande reportage i Dagens Samhälle #11/2015: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/granskare-som-inte-tal-en-granskning-14461

Hur kunde det då bli så här?

För att få ett svar på den frågan bör vi gå tillbaka till den så kallade 68-vänster som den 24-27 maj 1968 ockuperade Kårhuset i Stockholm. Formellt var ockupationen en protestaktion mot regeringens proposition om en ny studieordning, UKAS, men den kom efter hand att urarta till en demonstration till förmån för kommunism och extremvänster med tongivande grupperingar av typ Clarté och KFML och där den senare Fryshus-chefen, Anders Carlberg, blev riksbekant som testuggande revolutionär av trotskistiskt slag.

 Olof Palme talar till kårhusockupanterna 1968.

Det hjälpte föga att utbildningsminister Olof Palme och dåvarande studentpolitikern Ulf Adelsohn sökte tala Mao- och Castro-dyrkarna i Kårhuset till rätta – de revolutionära ropen stod som spön i backen, och snart skulle vänsterockupanterna göra staden osäker genom att försöka ockupera nyckelinstitutioner som Stadsteatern, Operan och Centralstationen, dessbättre utan framgång.

Palme insåg säkerligen att hans maningar till reformism, demokrati och besinning klingat ohörda, men med karaktäristisk slughet kom han under de följande åren att, främst i sin utrikespolitiska retorik, närma sig kårhusvänsterns demagogi. Palme och den socialdemokratiska regeringskretsen kring honom, med namn som Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson och icke minst Pierre Schori, såg chansen att absorbera i alla fall delar av extremvänstern i socialdemokratin. Leijon hade för övrigt själv ett förflutet inom KFML, en förkortning för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna.

Till sin hjälp hade Palme och hans meningsfränder här Vietnamkriget, vilket alltmer utvecklade sig till en katastrof för USA och som Palme gjorde upp räkningen med framförallt i sitt beryktade jultal i Storkyrkan 1972. Statsminister Palme liknade här de amerikanska bombningarna över Hanoi och Haiphong vid nazistiska krigsförbrytelser. Vänstern jublade, men de diplomatiska förbindelserna med USA skadades allvarligt.

Något som Palme säkerligen såg som en merit med tanke på sina ambitioner att framstå som Tredje världens champion och att i tidernas fullbordan få ett internationellt toppjobb. Förbindelserna med den fria världens viktigaste demokrati sökte Palme lappa ihop genom att skicka överbefälhavaren Stig Synnergren – en ursosse från Boden – som hemlig emissarie till Washington.

Här följer mer information, inklusive en ljudfil av talet, om Olof Palmes jultal: http://www.militarhistoria.se/nyhetsfronten/olof-palme/

 Vänstergurun Herbert Marcuse.

Vänstervridningen i Sverige och Västeuropa var ett fenomen som, liksom så mycket annat, hade hämtats från USA och de studentprotester som hade inletts här i slutet på 1950-talet. Från det stora landet i väster kom ett varierat utbud av revolutionär frasretorik av vänstergurus som Herbert Marcuse, Jerry Rubin, Eldridge Cleaver och allt vad de hette.

Journalisten Christopher Jolin, son till den kände konstnären Einar Jolin och verksam som konstrecensent samt som redaktör för en läkemedelstidning, levererade 1972 en imponerande kartläggning av vänstervridningen med bestsellern Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige (VOX/Bernces förlag). Den slog ned som en bomb i medievärlden och erhöll inledningsvis goda recensioner i borgerlig press. Bland skrev Gunnar Unger som signaturen Sagittarius i Svenska Dagbladet att Jolin ”var förtjänt av hela nationens tacksamhet”.

Flera år senare gled den ursprungligen liberale Jolin tyvärr över i det extremnationella lägret, något som gör att hans i mitt tycke banbrytande bok inte fått den uppskattning den förtjänar. Den som vill läsa mer om Christopher Jolin och hans bok Vänstervridningen kan göra det på min blogg via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Om Olof Palme kan mycket sägas, och till dem som förstått hans betydelse för vänsterradikaliseringen av Sverige hör avgjort Jan Sjunnesson, tills för kort tid sedan chefredaktör för den Sverigedemokraterna närstående nätpublikationen Samtiden. I sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013) skriver han så (sidan 95):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare. Den offentliga sektorn fördubblade antalet anställda under decenniet med Palme som röd baron och verkställande direktör i det socialistiska kungadömet Sverige. I inget annat demokratiskt västerländskt land förfogade staten över så stora resurser och så många anställda.

Det behöver knappast framhållas extra att ett mångkulturalistiskt synsätt passade som hand i handske i förhållande till en politik liknande den som skisseras av Jan Sjunnesson här ovan. Detta blir förfärande klart när vi studerar den socialdemokratiska regeringens proposition 1975:26 – Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m m, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Propositioner-och-skrivelser/Regeringens-proposition-om-rik_FY0326/?html=true

Den hallstämplade mångkulturalismen naglas här fast med följande formulering: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” Propositionen antogs enhälligt i Sveriges riksdag.

Den 13 december 1989 fattade emellertid den socialdemokratiska regeringen med Ingvar Carlsson som statsminister ett beslut som indikerade en tillnyktring i immigrationsfrågan. Då kom det så kallade Luciabeslutet, enligt vilket Sverige som politiska asylanter endast skulle acceptera personer vilka var att betrakta som flyktingar enligt FNs flyktingkonventioner eller hade vad som angavs vara ”särskilt stort skyddsbehov”.

 Bengt Westerberg stjälpte Luciabesutet om en begränsad invandring.

Detta skedde sedan så många som 20 000 flyktingar (jämför med dagens ungefär tiofaldigade siffror!) anlänt till Sverige under andra halvåret 1989, fler än under hela 1988. Alla riksdagspartier utom FP, MP och V godtog beslutet. 1991 tillträdde dock den borgerliga regeringen Bildt, och sedan FP-ledaren Bengt Westerberg ställt ultimatum genom att hota med avgång beslutade statsminister Carl Bildt att Luciabeslutet skulle rivas upp till förmån för Westerbergs ”generösa flyktingpolitik”. Två års tillfällig tillnyktring i svensk immigrationspolitik var därmed till ända.

1997 kom nästa ideologiskt viktiga proposition 1997/98:16 med rubriceringen Sverige, framtiden och mångfalden, signerad invandringsminister Leif Blomberg (S).  Enligt detta regeringsförslag, som också det antogs enhälligt i riksdagen, skulle hela det svenska samhällsbygget baseras på mångfald i etniskt hänseende: arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, skolpolitik, kulturpolitik – allt skulle underordnas den sakrosankta mångfalden.

Mångfaldsevangeliet skulle spridas medelst ”massiva propagandainsatser” på arbetsplatser, i skolor, på universitet, bibliotek, museer etcetera. Tre delmål fanns: ett jämlikhetsmål (full jämlikhet för invandrare), ett valfrihetsmål (valfrihet att välja assimilation eller fortsatt utveckling av den egna kulturen, det vill säga i praktiken segregation) samt ett samverkansmål (alla infödda svenskar måste samarbeta om mångfalden). Därmed hade ett Sverige, genomsyrat av mångkultur och mångfald och med massinvandring som instrument, etablerats med fullständig enighet över den tidens partigränser.

Här en upplysande sammanfattning av ovannämnda utvecklingen i bloggen Aktualia den 10 juli 2011: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Man bör vara både blind och döv för att inte inse, att resultatet av den förda mångkultur-, mångfalds- och massinvandringspolitiken ingalunda lett till något slags vänsterradikalt idealsamhälle, ett Utopia där godhet, tolerans, solidaritet och fred härskar. Snarast har den blivit det rakt motsatta, ett mardrömssamhälle med stundom rent krigslika förhållanden som illutreras av den ovan anförda massakern i Göteborg samt gängrelaterade uppgörelser inklusive ett otal skjutningar, gängvåldtäkter och misshandelsfall på olika platser.

 Dick Erixon gör upp räkningen med integrationen.

Den uppmärksammade bloggaren Dick Erixon tar upp den katastrofala utvecklingen den 19 mars 2015 på sin blogg I hjärtat rebell under rubriken ”Integrationen för krig till Sverige”: http://erixon.com/blogg/2015/03/integrationen-for-krig-till-sverige/

Den Centerpartiet närstående Erixon tar avstamp i dödsskjutningarna på Hisingen och ett uttalande från ett ögonvittne: ”Det är som att leva i ett krig.”  Dick Erixon skriver följande:  ”Den ’integration’ som svenska partier står för betyder att traditioner, kulturer och beteendemönster från Mellanöstern och övriga världen är lika viktiga som den kultur och sociala normer som funnits i Sverige fram till 1970-talet.”

Den svenska så kallade integrationen medför, menar Erixon, ”att krig är något som vi måste räkna med” på samma sätt som man måste räkna med det i andra delar av världen, särskilt från de delar varifrån de flesta nyanlända kommer ifrån. Dick Erixon skriver följande, vilket jag tycker kan vara en lämplig avrundning även av min egen artikel: ”Jag är så innerligt trött på de politiker som talar om integration som något positivt. Det enda rimliga är assimilering. Men det kan vara för sent för det.” 

Ovanstående är ett försök att som en inledning till en nödvändig debatt om Sverige sammanfatta läget i vårt land som det ter sig för denna bloggare våren 2015. Nu hoppas jag andra debattörer kan överta stafettpinnen!

Svensk plakatpolitik: Wallström fördömer saudisk sharia – har inga problem med Hamas terror

 

 Utrikesminister Wallström och Fatah-ledaren Mahmoud Abbas (Abu Mazen).

Mycket skulle för ögonblicket kunna sägas om svensk utrikespolitik, men absolut inte att den är vare sig konsistent eller konsekvent. I själva verket läcker den som ett såll. Maken till tafflig utrikesledning har vi aldrig haft.

Det började med att regeringen Löfven gjorde allvar av sin föresats att erkänna ”Palestina” som fullvärdig stat, trots att någon självständig palestinsk statsbildning aldrig existerat i världshistorien och att dagens av palestinaarabiska organisationer kontrollerade områden inte har några oomtvistade gränser. Och trots att där inte finns någon riktig palestinsk regering, bara en papperskonstruktion.

Därtill utlovades den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas (Abu Mazen) en påse pengar innehållande 1,5 miljard  i svenska skattekronor under sitt förlidna besök i Stockholm. Israel svarade med en skur av kritik och kallade hem sin Stockholms-ambassadör för så kallade konsultationer.

Nästa större svenska utrikespolitiska ställningstagande blev att efter mycket förhandsspekulationer säga upp det hittillsvarande avtalet om försäljning av krigsmateriel till den salafitiska shariadiktaturen Saudiarabien, detta trots ymniga varningar från bland andra förre utrikesminister Carl Bildt om att detta skulle skada Sveriges anseende som pålitlig handelspartner. Beslutet kom sedan Löfven utsatts för häftiga påtryckningar från det aggressiva lilleputtpartiet MP.

När utrikesminister Margot Wallström (S) som inbjuden hedersgäst skulle hålla ett anförande inför Arabförbundets utrikesministermöte i Kairo  i måndags hindrades hon av saudierna från att göra detta. Som påbröd på detta kom en resolution, där förbundet bland annat gick till rätta med Wallströms kritik mot utdömandet av 1000 piskrapp till bloggaren Raif Badawi enligt sharialagen./Fotnot/

Saudierna och deras medsignatärer i Arabförbundet gick också ut i ett passionerat försvar för sharialagstiftningen, vilken tillämpas extremt hårt i Saudiarabien. Även ”Palestina”, som varit med sedan 1976, sällade sig till Wallströms och Sveriges kritiker. Ett säreget tack för den halvannan miljard man tidigare fått av Sverige, kan tyckas. Och nu har också Saudiarabien hemkallat sitt högsta diplomatiska sändebud.

Expressens ofta insiktsfulle krönikör Eric Erfors skrev på följande sätt i ämnet den 11 mars och pekar också på de grava brott mot de mänskliga rättigheterna som förekommer inom de arabiskpalestinska områdena, framförallt i det av det islamistiska Hamas förtryckta Gaza:

http://www.expressen.se/ledare/eric-erfors/ar-det-har-tacken-for-allt-palestina/

Margot Wallströms kritik mot styret i Saudiarabien, som förvisso är en av världens hårdaste samt även rikaste diktaturer, må förefalla sympatisk. Egentligen är den dock märklig och, som sagt, inkonsekvent. Detta därför att Sverige inte exakt har någon lång och lysande tradition – faktiskt ingen tradition alls – av att kritisera arabisk-muslimska grymheter och förtryck. Däremot har fördömandena duggat tätt mot Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel.

 Omar Mustafa, socialdemokratisk islamist.

Det är ju sedan lång tid tillbaka ett lika känt som på sina håll föga trovärdigt förnekat fenomen att socialdemokratin är infiltrerad av muslimer och islamister, något som givetvis är ett stort demokratiskt problem för det för tillfället regerings- och statsbärande partiet. Förra socialdemokratiska riksdagskvinnan Carina Hägg riktade inför valet 2014 skarp kritik mot detta, vilket medförde att hon ströks från riksdagslistan.

I en intervju med Värnamo Nyheter den 28 juli 2014 citeras Hägg bland annat så:

Islamismen har smält samman med socialdemokratiska partiet. Vi ska hålla extremister borta, det har vi alltid varit bra på tidigare.

Hela intervjun via denna länk:

http://www.varnamonyheter.se/artikel/110210/politisk-islam-viktigare-fraga-an-vinster-i-valfarden

Bland annat pekade Hägg på sunnimuslimska Islamiska förbundets inflytande över S-partiet. Islamiska förbundet, som leds av Omar Mustafa (född 1985), anser att samhället skall formas med islam och sharia som mall. Mustafa valdes den 7 april 2013 in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse men pressades att avgå, sedan det framkommit att han bjudit in antisemitiska och homofobiska föredragshållare till förbundet.

Vidare är Broderskapsrörelsen, tidigare sosseriets kristna gren, i dag under ledning av Peter Wejderud och med namnet Socialdemokrater för tro & solidaritet, numera helt i händerna på Islamiska förbundet och i praktiken ett propagandaorgan för islamismen i Sverige. Bland hängivna promuslimska och samtidigt antiisraeliska S-politiker märks partisekretetaren Carin Jämtin samt riksdagskvinnorna Veronica Palm och Hillevi Larsson.

 Islamismens ansikte i den svenska regeringen: Mehmet Kaplan (MP).

Även sossarnas koalitionsparti, Miljöpartiet, är inpyrt av islamistiskt inflytande. Nalin Pekgul, som själv är praktiserande muslimsk trosbekännare, lyfter i en intervju med Dagens Samhälle 38:2014 fram det inflytande som utövas av bostadsminister Mehmet Kaplan. Denne, som blev riksdagsman 2006, har tidigare varit ordförande i Sveriges unga muslimer samt presstalesman för Islamiska förbundet.

Pekgul, som var S-representant i riksdagen 1994-2002 och även ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet, anser att det är ”förvånande och förfärande” att islamisten Mehmet Kaplan kunde utnämnas till statsråd i S-MP-regeringen. Kaplan blev beryktad för ett uttalande han gjorde under den senaste politikerveckan på Gotland, där han liknade svenska jihadister i Syrien – sammanlagt 400 enligt Carina Hägg – vid svenska frivilliga under Finska vinterkriget.

Intervjun med Pekgul här:

http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/jag-utmanar-starka-krafter-11659

Så hur kan det vara möjligt att de svenska regeringspartierna, båda med en markerat islamvänlig profil, har en så pass avog inställning till det islamiska kungadömet Saudiarabien som för exakt den politik och tillämpar exakt den religion som säkerligen inte bara radikala muslimer utan även muslimer i allmänhet i hög grad uppskattar?

 ”Svenska” jihadister redo att mörda litet kvinnor och barn.

Man skulle också kunna ställa frågan hur S och MP kan avvisa brutal shariapraktik i Saudiarabien och samtidigt låta hundratals jihadister baserade i Sverige åka skytteltrafik mellan vårt land och Syrien för att delta i den av DAESH påbjudna slakten av civila icke-muslimer. Och hur kan svenska regeringar oavsett partifärg driva en ansvarslös immigrationspolitik som gör det ofrånkomligt att de blodtörstiga sharia-jihadisterna bara blir fler och fler?

Jag tror för min del att den svenska S-MP-regeringen bedriver en vad man kan kalla ”inrikes utrikespolitik”. Man markerar mot Saudiarabien genom en föga statsmannamässig plakatpolitik för att framstå som humana och mänskliga för hemmaopinionen och tvekar därför inte att sätta den svenska exportindustrin på pottan. Parallellt därmed håller man sig till den politiska korrektheten här hemma genom att fortsätta med gränslös massinvandring oavsett följderna.

En annan möjlighet är naturligtvis att den skakiga rödgröna regeringsjuntan helt enkelt är dum i huvudet och inte förstår konsekvenserna av sina handlingar.

Oavsett vilket har vår så kallade regering på bara några månader gjort sig ovän med såväl Israel som den samlade arabvärlden och därtill retat upp både Ryssland och Turkiet. Ryssarna lär inte bli gladare av att Löfven under sitt besök i Ukraina nyligen lovade den hopplöst inkompetenta och genomkorrupta Kiev-regimen under ledning av en före detta chokladmagnat vid namn Porosjenko ett stödlån på omkring 100 miljoner dollar (cirka 860 miljoner kronor).

Utrikesministern låter sig dock inte nedslås utan säger sig inte ångra någonting. Saudipolitiken var givetvis ”helt rätt” och ett uppslutande bakom ”människovärdet”:

http://www.expressen.se/nyheter/wallstrom-forsvarar-saudipolitiken/

 Palestinsk rättvisa i Gaza: inget som Wallström och Löfven har några problem med.

Människovärdet var dock inte något som bekymrade vare sig utrikes- eller statsministern då de skänkte bort en och en halv miljard kronor av svenska folkets pengar till de palestinaarabiska terroristerna i Hamas och Fatah. Speciellt Hamas tillämpar metoder som inte står Saudiarabiens efter, icke minst gentemot den egna befolkningen.

Fotnot: Arabförbundet bildades den 22 mars 1945 och kan alltså snart fira 70-årsjubileum. Förbundet, att likna vid ett regionalt FN, består i dag av 22 stater och tre observatörsländer inklusive Venezuela. Israel tillåts inte vara med trots att landets befolkning består av araber till 20 procent och har arabiska som ett av de officiella språken.

Wejryd träffade terrorledare i Gaza

 

 Anders Wejryd hälsar på Hamas-ledaren Ismail Haniyeh.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/hamasledare-vill-ha-svenskt-stod_4060377.svd

Den 28 oktober begav sig ärkebiskop emeritus Anders Wejryd (född 1948) till det av terrororganisationen Hamas styrda Gaza. Wejryd, som var svensk ärkebiskop 2006-2014, hade från Sverige med sig Jakob von Uexkull, grundare och ordförande av/i Right Livelihood Award samt Agneta Johansson, biträdande director för International Legal Assistance Consortium (ILAC) tillika styrelsemedlem i Right Livelihood Award, som ibland brukar betecknas som ett alternativt Nobelpris.

Enligt ett pressmeddelande från Gaza, som sändes ut den 30 oktober 2014 – samma dag som den socialdemokratiska/miljöpartistiska regeringen formellt erkände ”Palestina” som en självständig stat – var delegationen i Gaza ”för att visa sin solidaritet” med Raji Sourani och dennes organisation Palestinian Centre for Human Rights. Sourani och hans organisation erhöll 2013 Right Livelihood Award.

Sourani gjorde följande uttalande i anledning av S-MP-regeringens erkännande av ”Palestina”:

Det svenska beslutet att idag formellt erkänna Palestina är unikt och mycket viktigt. Det är ett konkret bevis på den svenska utrikespolitikens självständighet, integritet, trovärdighet och neutralitet och att den är baserad på internationell humanitär rätt och grundläggande mänskliga rättigheter.

I uttalanden från Gaza-besöket orerades det väldeliga om hur den israeliska krigföringen vid konflikten i somras raserat stora delar av Gaza och att det nu behövdes svensk hjälp för att bygga upp området.

 Hamasterrorister avrättade under den senaste konflikten Gaza-bor som anklagades för att spionera åt Israel.

Mycket talades även om den israeliska så kallade blockaden av Gaza, som emellertid inte var allvarligare än att israeliska lastbilar gick i skytteltrafik in och ut ur området med förnödenheter till den lidande befolkningen. Därtill hade Israel i området ett fältsjukhus som vårdade skadade Gaza-bor, vilka riskerade avrättning av Hamas om de påkoms med att låta sig vårdas av israelisk personal.

Det monumentala hyckleriet inom Hamas dokumenteras av att organisationens medlemmar har för vana att låta sjuka anhöriga vårdas på högklassiga sjukhus i Israel.

Såvitt jag kunnat utröna nämnde den svenska delegationen dock inte med ett enda ord att konflikten emanerade ur det faktum, att Hamas dagligen överöste civila områden i Israel med raketer och då och då genomförde terrorattentat genom att ta sig in i Israel genom specialbyggda tunnlar.

Hamasterroristerna begärde föga oväntat svenskt stöd i syfte att få till stånd en fungerande samlingsregering med det på den så kallade Västbanken (de bibliska områdena Judéen och Samarien) inför kommande val: se länk överst. De har blivit rikligen bönhörda.

 En skiss av en Hamas-byggd infiltrationstunnel.

Den svenska regeringen har således nyligen ”med kraftigt ökat stöd till palestinsk statsbyggnad” plussat på det skattefinansierade biståndet från 500 miljoner till 1,5 miljarder kronor för den kommande femårsperioden. Detta har skett mitt under en palestinaarabisk terrorvåg i Jerusalem och på andra platser vilken skördat ett betydande antal oskyldiga civila liv:

http://www.varldenidag.se/ledare/2014/11/18/Lukas-Berggren-Moraliskt-och-ekonomiskt-stod-till-terrorhyllningar/

Det faktum att EU-domstolens första instans nu beslutat häva den terrorstämpel som Hamas försågs med 2001, således fyra år innan rörelsen tog kontrollen över Gaza, innebär föga i sak. Hamas har visat och fortsätter eftertryckligt att visa att man bekänner sig till terrorn som medel i politiken. Domstolsbeslutet innebär inte heller att det är fritt fram för Hamas att verka i EU-länderna. EU har nu tre månader på sig att visa att  finns fog för terrorstämpeln.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/eu-domstolen-upphaver-beslutet-att-terrorstampla-hamas/

Svenskt stöd till den ”palestinska” saken via regering, kyrka och så kallade humanitära organisationer är ett uttryck för den kompakta Israel-fientlighet som härskar i det officiella Sverige och som initierades av Olof Palme i början på 1980-talet.

Den nuvarande regeringen innehåller en bostadsminister, Mehmet Kaplan, som är islamist och en skolminister, Gustav Fridolin, som för drygt tio år sedan greps av israeliska säkerhetsstyrkor när han bröt mot Israels terroristlagar och sattes på ett plan tillbaka till Sverige.

 Islamisten Mehmet Kaplan har deltagit i Hamas-jippot Ship to Gaza.

Nära maktens tinnar finns de inflytelserika socialdemokraterna partisekreteraren Carin Jämtin, riksdagsledamoten Veronica Palm och dennas kollega Hillevi Larsson, som nyligen glatt lät sig fotograferas med en kartbild hon fått i pris av en palestinsk förening där den judiska staten Israel raderats bort. Samtliga dessa är, i likhet med förra partiledaren Mona Sahlin, entusiastiska propalestinier och Israel-hatare.

När socialdemokratiska riksdagskvinnan Carina Hägg före senaste valet kritiserade sitt parti för den fortgående islamisering som pågår, ströks hon helt sonika från riksdagslistan.

En grundsten i den socialdemokratiska preferensen för islam samt den palestinaarabiska saken är organisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet, den tidigare kristna Broderskapsrörelsen, som under Peter Weideruds ledning antagit en avskyvärd antisemitisk identitet vilket påtalats av den liberala Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA):

http://skma.se/socialdemokrater-for-tro-och-solidaritet-spar-pa-oklarhet-om-antisemitisk-ledare/

När det gäller Svenska kyrkan har denna under en lång följd av år ensidigt kritiserat Israel, varför Wejedryds varma handslag med Hamas-ledaren Ismail Haniyeh  i höstas förvånar ingen (se bilden överst). Att Hamas har som måsättning att utplåna Israel och döda alla judar är uppenbarligen inga som helst problem för Wejryd.

I en debattartikel i Aftonbladet den 31 oktober 2012 krävde dåvarande ärkebiskopen Wejryd och Strängnäs-biskopen Hans-Erik Nordin en särskild märkning av produkter från ”illegala” israeliska bosättningar:

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article15694328.ab

 Två arabiska folkförstörare trivs tillsammans: Bashar Al-Assad och Muammar Khadaffi.

Två år dessförinnan hade Wejryd jämte presidiet för Sveriges kristna råd och två syrisk-ortodoxa ärkebiskopar från Södertälje besökt Syrien och hyllat landets dokumenterat hänsynslöse diktator Bashar Al-Assad:

http://gulanavci.blogspot.se/2010/03/vad-haller-arkebiskopen-anders-wejryd.html

I sina hyllningar till Al-Assad, som med sin oförsonliga politik mot politiska meningsmotståndare där mord, misshandel och fängslanden var vardagsmat triggade igång det blodiga syriska inbördeskriget, sade Wejryd bland annat: ”Och jag vill gärna säga att Bashar Al-Assad är en på många sätt imponerande person.”

 

 

 

 

SD befäster ställningarna i senaste SIFO

SIFO presenterade i dag sin mätning beträffande aktuella partisympatier.

1921 personer har intervjuats under perioden 6-16 oktober, och det mest anmärkningsvärda med denna mätning är tvivelsutan Socialdemokraternas närmast sensationella kräftgång: 26,6 procent och en nedgång med 4,5 procentenheter jämfört med samma mätinstituts senaste undersökning.

Däremot noteras regeringskollegerna i Miljöpartiet för en ökning med 1,7 procentenheter upp till 10,0 procent. Vänsterpartiet går upp med 0,8 procentenheter till 7,1 procent.

Sverigedemokraterna cementerar i SIFOs mätning sin ställning som rikets tredje största parti. 12,4 procent är visserligen en marginell minskning jämfört med valresultatet, men en uppgång med 2,1 procentenheter jämfört med föregående SIFO-mätning. Av de numera till opposition degraderade allianspartierna går Moderaterna fram med 3,5 procentenheter till 24,7 procent – jag anar en lättnad över att den store förloraren Fredrik Reinfeldt aviserat sin avgång som partiledare – medan alla de övriga minskar. Mest Folkpartiet som nu får endast 4,9 procent, en nedgång med 1,9 procentenheter jämfört med mätningen före valet.

 Veke Stefan Löfven.

Jag misstänker att många väljare är mer eller mindre chockade över att Stefan Löfven visat sig vara en sådan påtagligt vek ledare. I realiteten torde Löfven vara en nickedocka helt i händerna på sin partisekreterare Carin Jämtin och även låta islamistmullvaden Mehmet Kaplan styra och ställa efter behag inom utrikespolitiken.

Knäppskallepartiet Miljöpartiets uppgång är mer svårförklarad, men kanske är det så att MP får sympatier på grund av ihållande kritik mot framförallt miljöboven Åsa Romson men även mot nämnde Mehmet Kaplan.

Man kan jämföra med SD – ju mer detta parti slås på i media, desto större tenderar sympatierna att bli. Skillnaden är förstås att den kritik som förekommit mot Romson och Kaplan, till skillnad från den ostrukturerade SD-bashingen, varit högst berättigad enligt mitt sätt att se.

Nu vet jag inte hur pass tillförlitlig SIFO-mätningen är. I mina ögon är SIFO våldsamt överskattat.

 

Om en mullvad i regeringen och den svenska Auschwitz-politiken mot Israel

 Mehmet Kaplan deltog i Ship to Gaza 2010.

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-uttalanden-om-palestina-vaecker-fragor-11413

Mehmet Kaplan är bostads- och stadsutvecklingsminister i den rödgröna minoritetsregeringen. I verkligheten är han dock så mycket mer än så. I en intervju den 12 oktober i den turkiska tidningen Star Gazete svarar han för uttalanden som kan få läsaren att tro, att det är han och inte Margot Wallström som är Sveriges utrikesminister.

Detta har upprört Tomas Gür, krönikör i Svenska Dagbladet, som i en debattartikel i tidningen Dagens Samhälle den 17 oktober starkt ifrågasätter Kaplans anspråk på att diktera svensk utrikespolitik. Se Gürs hela inlägg via länken överst.

Det har tidigare uppmärksammats, att Kaplan i den turkiska intervjun påstått att den så kallade islamofobin i Europa är en viktig anledning till att ungdomar reser till Mellanöstern för att strida med styrkor tillhörande Islamiska staten (IS/ISIS/ISIL). Vilket naturligtvis är en ytterst tvivelaktig analys som Kaplan mycket riktigt också fått välförtjänt kritik för.

Gür, som i likhet med Kaplan är av turkiskt ursprung och därtill auktoriserad tolk i turkiska språket, påvisar emellertid till yttermera visso att Mehmet Kaplan i intervjun gör en omfattande utläggning om Sveriges utrikespolitik, enkannerligen den del som berör Israel och det så kallade Palestina. ”Det Kaplan där säger är emellertid brydsamt för Sverige som stat…”, menar Tomas Gür. ”Utan det handlar om vem som i regeringen Löfven formar Sveriges utrikespolitik…”

Det är således, vare sig för Gür eller denna bloggare, inte alldeles självklart att det är Sveriges bostads- och stadsutvecklingsminister som skall lägga upp vårt lands utlandspolitik.

Mehmet Kaplan har i den turkiska intervjun följande att säga om hur Sverige ser på Israel och ”Palestina”:

De ockuperade territorierna kommer, om Gud vill, att befrias, och östra Jerusalem kommer att bli Palestinas huvudstad. Vi kommer att hjälpa till med detta som regering.   

 En vy från östra (gamla) Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Kaplan lägger sedan tvärsäkert ut texten om hur erkännandeprocessen av ”Palestina” – som alltså historiskt sett aldrig varit någon självständig statsbildning och i dag utgörs av två separata geografiska entiteter, varav  ena styrs av en terroristorganisation som vill utplåna Israel och dess judiska befolkning – kommer att gå till. Gür fastslår: ”Det här är märkliga uttalanden såväl till innehåll som till form, forum och avsändare.”   

För det första går Mehmet Kaplan händelserna i förväg: regeringen Löfven har ännu så länge endast tillkännagivit sin avsikt att i en framtid erkänna ”Palestina” som stat. Något beslut därom har inte fattats.

Tomas Gür skriver följande:

Men i stället lägger bostadsministern i turkiska medier ut texten om hur det svenska erkännandet av Palestina ska gå till, vilka stater det ska passera och vilka positioner Sverige förväntar sig att andra länder ska inta i den processen. Är statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström till freds med att bostadsminister Mehmet Kaplan agerar i svensk utrikespolitik på det sättet? Att han utfäster svensk hjälp för ”befriandet” av, av Israel ockuperade territorier och berättar vilka förväntningar som Sverige har på hur länder som Turkiet, Frankrike och Israel ska agera?   

Gürs frågor är enligt min grundade mening i högsta grad berättigade för att säga det minsta.

Mehmet Güner Kaplan föddes 1971 Gaziantep, en av Turkiets största städer med närmare 1,5 miljoner invånare. Religiöst är han sunnimuslim. Sedan han invandrat till Sverige – vilket år detta skedde har jag märkligt nog inte hittat några uppgifter om – var han 1996-2000 sekreterare i och 2000-2002 ordförande i Sveriges unga muslimer. 2005-2006 var han pressekreterare i Sveriges muslimska råd.

I riksdagen har Mehmet Kaplan suttit för Miljöpariet sedan 2006 och varit ledamot i utrikes- och justitieutskotten. Han har även varit ledamot av Miljöpartiets styrelse. 2008 var Kaplan medgrundare av Sveriges muslimer för fred och rättvisa. 2010 medföljde han en av farkosterna ingående i den jihadistvänliga fartygsflottan ”Ship to Gaza” och greps när israelisk polis bordade skeppet.

Kaplan förnekar att han är islamist och säger sig ta avstånd från IS terror i Irak och Syrien men har, vilket framgått ovan, ändå uttryckt betydande  förståelse för att ungdomar från vår del av världen ansluter sig till detta lika barbariska som korantrogna mördarband. Beryktat är hans uttalande på Gotland i somras om att detta inte är märkvärdigare än att svenskar stred på Finlands sida mot Sovjetunionen.

Och så nu de senaste turkiska piruetterna om hur Sveriges erkännandepolitik gentemot ”Palestina” kommer att utformas. Man måste vara både blind och döv och helst dum därtill om man inte inser, att Mehmet Kaplan är ett problem, och det inte bara för den rödgröna regeringen utan för Sverige och dess internationella renommé i stort.

 Pierre Schori: svensk sovjetmullvad.

Med mitt sätt att se är Mehmet Kaplan en mullvad av ungefär samma slag som de prokommunistiska sovjetlakejer som befolkade socialdemokratin och regeringsapparaten på 1970- och 1980-talen av typ Pierre Schori, Sverker Åström, Sten Andersson och Anders Thunborg vilka – med Olof Palmes goda minne och benägna bistånd – drev en utrikespolitik som var väsensskild från den som Sverige i egenskap av en västlig demokrati borde ha fört.

Se min analys av sosseriets ”sovjetgäng” via denna länk:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Denna äldre typ av mullvadar har i dessa yttersta av dagar ersatts av nya i form av islamister och jihadistvänner såsom Mehmet Kaplan, Omar Mustafa, Carin Jämtin och Veronica Palm, som driver de aningslösa dummerjönsarna Stefan Löfven och Margot Wallström framför sig.

I Miljöpartiet hittar vi förhärdade Israel-fiender såsom Åsa Romson och Gustav Fridolin. Den senare greps 2003 av israelisk militär i samband med en protestaktion mot  Israels byggande av den barriär, som är ämnad att skydda Israel mot terrorism. Mer här:

http://www.dn.se/nyheter/politik/gustav-fridolin-gripen-av-israelisk-militar/

Romson å sin sida krävde i en debattartikel i Aftonbladet i somras att Israel, mitt under pågående konflikt med Hamas, skulle sluta försvara sig och att Sverige skulle hemkalla sin militärattaché från Tel Aviv:

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article19297648.ab

Man kan på goda grunder fråga sig, hur länge Israel kommer att acceptera sosseriets och miljönissarnas Auschwitz-politik mot den judiska staten innan man klipper av de diplomatiska banden med Sverige. Det den här avporträtterade Kaplan ägnar sig åt gränsar enligt min uppfattning till det landsförrädiska.

Om den islamistiska infiltrationen inom främst socialdemokratin där även Kaplan nämns, se detta blogginlägg från förra året:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/04/10/islamismen-vinner-terrang-i-svensk-politik/

 

Är Löfven lögnaktig, okunnig eller bara korkad?

 Statsminister Stefan Löfven har ett problematiskt partibagage att släpa på och far därför ut i otidigheter mot andra partier.

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article12049791.ab

I riksdagens partiledardebatt onsdagen den 8 oktober for nye statsministern Stefan Löfven ut i obehärskat salvelsefulla ordalag mot Sverigedemokraterna i allmänhet och dess partiledare Jimmie Åkesson i synnerhet med bland annat dessa ord:

Du ser en del av de svenska medborgarna, ibland några av mina partikamrater, mina vänner, som ett hot jämförbart med Hitlers terror.

Åkesson bemötte med bravur denna oseriösa och ovärdiga tirad i riksdagens kammare, men jag skall här ändå söka reda ut begreppen och bakgrunden till lösmynte Löfvens otidigheter.

Det var i en debattartikel i Aftonbladet den 19 oktober 2009 som Jimmie Åkesson skrev om det hot mot Sverige och dess demokrati och kultur, som han och SD menar att massinvandringen av muslimer och den därav följande islamiseringen medför. Aftonbladets debattredaktion försåg på eget bevåg artikeln med rubriceringen ”Muslimerna är vårt största utländska hot”, detta trots att detta ingenstans står att läsa i debattexten. Något som Löfven säkerligen är väl medveten om.

Artikeln kan läsas i sin helhet via länken överst.

Däremot menade Åkesson, och detta med full rätt enligt min mening, att den tilltagande islamiseringen är ett sådant hot. Islam är trots allt ett religiöst-ideologiskt komplex som hittills visat sig vara oförenligt med demokrati, jämställdhet mellan könen och ett humant rättssystem, för att ta några exempel, och som därtill lett till några av de värsta terrorexcesserna i mänsklighetens historia inklusive det pågående barbariet i Irak och Syrien.

Det var mot den bakgrunden med allt skäl Åkesson i AB-artikeln fastslog:

Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största hot sedan andra världskriget och kommer att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.

Löfven  väljer dock att, på sätt som anges ovan, misstolka SD-ledarens budskap för fem år sedan. Syftet är naturligtvis att bättra på den djävulsmålning av SD sjuklöverpartierna rutinmässigt ägnar sig åt. Det är nämligen en avgörande skillnad mellan att hävda att ”muslimerna” respektive ”den muslimska massinvandringen och islamiseringen” utgör det största hotet mot Sverige på drygt ett halvt sekel.

 Jimmie Åkesson varnade med all rätt för islamiseringen.

Att sedan den lika svagsinta som illa informerade vänsterextremsajten Inte rasist men har ett annat synsätt är naturligtvis ingenting som vettigt folk ens avlägset behöver bry sig om:

http://www.interasistmen.se/dumheter/nu-slar-vi-hal-pa-akessons-logn-en-gang-alla/

Att skriva ”muslimerna” i sammanhanget skulle ha inneburit en obehaglig generalisering av en hel folkgrupp, och av alla gånger jag haft förmånen att få lyssna på Jimmie Åkesson har han aldrig uttryckt sig på det sättet. Han har tvärtom gjort skillnad mellan fredliga och kanske sekulariserade muslimer och de islamistiska fanatiker som spränger folk i luften och, styrkta av Koranens ord, ägnar sig åt halshuggning.

 Svenska moskéer fungerar i värsta fall som centraler för spridande av antisemitiskt propagandamaterial och jihadrekrytering.

Och det är exakt det Stefan Löfven är medveten om. Han vill att människor skall få intrycket att SD just ägnar sig åt denna typ av generalisering. På samma sätt som han i riksdagsdebatten hävdar att SD på 1990-talet hade hakkors i sina demonstrationståg, detta trots att svenska nationalsocialister – dit SD aldrig någonsin hört – veterligt aldrig använt den gamla nazisymbolen i några sammanhang. Inte ens patenterat nazistiska Nordiska rikspariet (NRP) gjorde detta utan brukade det så kallade solkorset.

De svenska Socialdemokraterna har verkligen inte särskilt bra på fötterna för att kunna anklaga andra partier för att vara nazistanstuckna. En partibildning som varit pådrivande vid inrättandet av Statens institut för rasbiologi då Hjalmar Branting (S) var statsminister, förespråkat sterilisering riktade mot ”mindervärdiga” element delvis ur ett rashygienistiskt perspektiv och under Per Albin Hanssons statsministertid lät Nazityskland frakta både permittenter, vapen och stridande trupp genom Sverige mitt under brinnande världskrig skall nog företrädesvis hålla käften angående nazistanklagelser.

 Den byggnad i Uppsala i vilken Statens institut för rasbiologi var inrymt.

Vidare är det helt felaktigt att, som Löfven gör, förknippa tesen om ”det största hotet sedan Andra världskriget” med Hitlers terror. Jag skulle till och med, och med visst fog, kunna hävda att den nuvarande så kallade regeringen med inslag av islamistvänner, new age-tokar, utvikningsbrudar, skattesmitare och miljögalningar utgör det största (inhemska) hotet mot Sverige sedan sagda krig. Utan att för den skull implicera att Löfven är en ny Hitler och/eller att sossarna vill bygga koncentrationsläger.

Mycket tyder på att Löfven genom att svinga vilt omkring sig med nazistanklagelser och påståenden om hets mot muslimer vill vända bort uppmärksamheten från det faktum, att sosseriet är svårt infiltrerat av islamister och jihadanhängare. När riksdagskvinnan Carina Hägg (S) öppet deklarerade att ”Socialdemokratin har smält samman med islamismen” tog Islamiska förbundet av allt att döma kontakt med den socialdemokratiska valberedningen, vilken petade Hägg från riksdagslistan:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=5721842

 Carina Hägg (S) sade sanningen om islamisternas infiltration inom socialdemokratin och petades från riksdagslistan.

Om detta stämmer, och personligen betvivlar jag inte för ett ögonblick att det verkligen är så, förklarar det varför Löfven redan i sin regeringsförklaring, och det utan någon som helst föregående diskussion med andra partier, klargjorde att S/MP-regeringen ämnar erkänna det terroristdominerade ”Palestina” som självständig stat. Man anar här även inflytande från regeringens grå eminens, partisekreterare Carin Jämtin, vilken på Facebook uttalat sitt höga gillande av antisemitiska konspirationsteorier och troligen fungerar som statsministerns hjärna i denna fråga.

Stefan Löfven har som konstaterats ovan ljugit om Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Jag är avslutningsvis dock inte säker på om Löfven till största delen är lögnaktig, okunnig eller möjligen ”bara” korkad. Kanske är han en blandning av allt detta. I ”bästa” fall är han en bonnslug partigängare som emellertid  borde betänka, att hans regering sitter mycket löst till och nog inte har råd att i onödan stöta sig ens med de demoniserade Sverigedemokraterna med ett nästan dubbelt så stort väljarstöd som hans eget samarbetsparti.

 

 

Löfvens regering premierar terrorn genom att erkänna ”Palestina”

 Stefan Löfvens nya S/MP-regering.

http://rt.com/news/192904-sweden-to-recognize-palestine/#.VC6rwNlhpvA.twitter

Det mest uppseendeväckande med nye statsministern Stefan Löfvens regeringsförklaring var att han deklarerade, att Sverige under den nya S/MP-regeringens styre avser att erkänna ”Palestina” som en självständig statsbildning. Se länken ovan. Så långt gick dessbättre aldrig den föga Israel-vänliga regeringen Reinfeldt med Israel-skeptikern Carl Bildt som utrikesminister.

Löfven motiverade detta beslut på följande sätt:

Konflikten mellan Israel och Palestina kan bara lösas med en tvåstatslösning, framförhandlad i enlighet med folkrättens principer. Den måste garantera såväl palestiniernas som israelernas legitima krav på nationellt självbestämmande och säkerhet. En tvåstatslösning förutsätter ömsesidigt erkännande och vilja till fredlig samexistens. Därför kommer Sverige att erkänna staten Palestina.

Detta är emellertid som att spänna kärran framför hästen. Problemet med Löfvens resonemang är ju, att det från den palestinaarabiska sidan inte finns  någon vilja till vare sig erkännande av och fredlig samexistens med den andra parten. Ändå skall Sverige ta steget och erkänna det så kallade Palestina. Ologiskt är bara förnamnet. Vad Sverige borde göra är naturligtvis att utöva påtryckningar på ”sitt kära systerparti” Fatah – som Löfven kallade Fatah vid senaste partikongressen (S) – att inta en försonlig attityd mot Israel. Inte att komma med oövertänkt retorik.

Det korrekta är att nämnda konflikt endast kan komma närmare en lösning om de ”palestinska” territorierna börjar med att klart och tydligt erkänna den judiska staten  Israel och dess rätt att existera inom säkra och erkända gränser och som en konsekvens därav upphör med sin naziinspirerade terrorverksamhet.

 Nazihälsningen är vanligt förekommande bland palestinaarabiska/islamistiska terrorgrupperingar såsom Hamas. Dock uppenbarligen inget som stör Löfven.

För övrigt kan ett erkännande av ”Palestina” som självständig stat strida mot folkrätten. Det hävdar Tomas Sandell i tidningen Världen idag den 3 oktober:

http://www.varldenidag.se/nyhet/2014/10/03/Tomas-Sandell-Erkannande-av-palestinsk-stat-strider-mot-folkratten/

Framförallt den blödtörstiga, islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza-remsan men också dess allierade, Fatah på ”Västbanken” (Judéen och Samarien), har som yttersta målsättning att utplåna den judiska staten. Hamas vill dessutom utplåna Israel och döda alla judar. Att belöna sådana rörelser med statsstatus kan aldrig leda till något gott.

Läs gärna också vad Lennart Eriksson i bloggen Sapereaude under rubriceringen ”Löfvens regeringsförklaring har starka antisemitiska och rasistiska undertoner” har att säga i frågan:

http://www.sapereaude.se/blog/?p=11302

Eriksson lyfter i sammanhanget fram Stefan Löfvens påståenden om rasismen i regeringsförklaringen: ”Rasismen…är oacceptabel…i ett demokratiskt samhälle…Antisemitism, antiziganism, islamofobi och afrofobi ska inte ha någon plats i Sverige.”

Inte i Sverige, nej, men i de palestinska territorierna går det tydligen alldeles förträffligt att vara militant antisemit och därmed bekänna sig till den grövsta formen av rasism. Där barnen från spädaste ålder får lära sig att judar är att jämställa med skadedjur och uppmuntras bli självmordsmördare. ”Då belönas man ekonomiskt av Löfven”, konstaterar Lennart Eriksson, ”och för övrigt av alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna rikligen och sedan länge.”

Löfven lovordade även den internationella insatsen mot den jihadistiska/islamistiska terrorgrupperingen IS/ISIS/ISIL, men när det blir fråga om de helt likvärdiga terroristerna inom Hamas är det stora famnen som gäller – förklara logiken i detta, den som kan.

För drygt tre månader sedan, just innan Hamas sparkade igång den senaste väpnade konflikten med Israel genom att skjuta raketer mot civila områden i Israel, föreslog vidare den nu nyvalde talmannen Urban Ahlin (S) att såväl Sverige som Israel skulle börja bedriva samtal med Hamas och därmed göra detta rasistiska mördarkommando rumsrent:

http://www.expressen.se/debatt/urban-ahlin-vill-gora-hamas-rumsrent/

Att erkänna ”Palestina” som stat i dagens läge vore katastrofalt. Det vore att premiera våld, terror och antisemitism av högsta potens. Om den skakiga  löfvenska minoritetsregeringen gör allvar av denna föresats blir Sverige det första EU-land som ger ”Palestina” ett fullt statserkännande. Visserligen har Polen, Rumänien och Slovakien erkänt ”Palestina”, men det skedde innan dessa länder gick med i EU. Irland och Cypern å sin sida har uppgraderat de ”palestinska” representationerna till fullskaliga ambassader.

Den Palestinska myndigheten vill skapa en egen stat i det Hamas-kontrollerade Gaza och på Fatah-styrda ”Västbanken” och etablera en huvudstad i östra Jerusalem. Dessa områden återtogs av Israel i samband med Sexdagarskriget (även kallat Yom Kippur-kriget) 1967. Gränsdragningen är emellertid oklar och omdiskuterad på ”Västbanken”.

 Västra tempelmuren i Jerusalem – judarnas heligaste plats. Foto: Tommy Hansson

Kontentan av ovanstående är att en palestinaarabisk statsbildning i nuläget ter sig som helt verklighetsfrämmande, varför det givetvis inte heller finns någon som helst anledning för Sverige – eller för den delen något annat land – att erkänna en ”palestinsk” stat.

Mer om detta i ett tidigare inlägg på min blogg här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/02/en-palestinsk-stat-helt-verklighetsframmande/

Att Stefan Löfvens nybildade så kallade regering – frågan är ju hur långlivad denna bisarra hybrid kommer att bli – skulle ta steget att erkänna ”Palestina” som en stat kommer förstås minst av allt som en överraskning. Socialdemokratin har intagit en fientlig hållning till Mellanösterns enda demokrati, och det enda landet i regionen som tillämpar religionsfrihet och rättigheter för HBTQ-kommuniteten, ända sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar.

En smärre tillnyktring kom med Göran Perssons statsministertid – Persson besökte Israel som förste svenske statsminister sedan Tage Erlander – men den omfattade endast Persson personligen. Hans egen utrikesminister, Anna Lindh, körde på i de gamla hjulspåren, liksom andra framträdande socialdemokrater såsom Mona Sahlin, Carin Jämtin och Veronica Palm.

 Olof Palme och PLO-ledaren, ärketerroristen Yassir Arafat.

Den antiisraeliska hållningen hos S-partiet har tillåtit islamistiska krafter i allmänhet och sådana knutna till Muslimska brödraskapet, ursprunget till dagens islamism och jihadism, i synnerhet att infiltrera partiet. Den forna kristna, socialdemokratiska Broderskapsrörelsen har exempelvis helt tagits över av islamisterna och kallas numera Tro och solidaritet.

Förra socialdemokratiska riksdagskvinnan Carina Hägg har haft modet att föra dessa förhållanden upp på dagordningen, vilket ledde till att hon blev av med sin nominering till årets riksdagslista. Hägg har bland annat yttrat: ”Islamismen har smält samman med socialdemokratiska partiet” och att Islamiska förbundet är den kraft som står bakom politisk islam inom ramen för S-partiet. Dess målsättning är att det är islam och sharia som skall forma samhället.

Mer om den islamistiska infiltrationen inom Socialdemokraterna här:

http://petterssonsblogg.se/2014/07/29/islamismen-har-smalt-samman-med-socialdemokratiska-partiet/

I Löfvens färska regeringsbildning är det emellertid en miljöpartist som främst företräder de islamistiska intressena, nämligen bostadsministern Mehmet Kaplan. Denne har av insatta bedömare förmodats vara aktiv medlem i Muslimska brödraskapet. I somras talade Kaplan om att ”befria Jerusalem” vid en antiisraelisk demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm. Jerusalem som aldrig varit huvudstad i något arabiskt eller muslimskt land och vars judiska rötter sträcker sig tillbaka till kung Davids tid för drygt 3000 år sedan. Och trots att muslimer brukar tala om hur heligt Jerusalem är, nämns denna stad inte i Koranen.

Herostratiskt ryktbar blev Mehmet Kaplan vid Almedalsveckan på Gotland i juli i år, då han liknade ungdomar från Sverige som åker och deltar i väpnade konflikter i Mellanöstern eller Somalia vid svenska Finlands-frivilliga som deltog på Finlands sida i dess konflikter med Sovjetunionen under Andra världskriget. Kaplan har varit ordförande i Sveriges unga muslimer och talesman för Sveriges muslimska råd. Han har också deltagit i Hamas-kramarnas jippo Ship to Gaza.

Det är i högsta grad bekymmersamt att såväl det socialdemokratiska partiet som den nya regeringen innehåller islamistiska och antisemitiska inslag.

 

Fullblodsnarcissisten Reinfeldt lämnar Sverige åt sitt öde

 Reinfeldt och övriga moderattoppar i Prideparaden.

Jag är noga taget Fredrik Reinfeldt ett stort tack skyldig.

Hade det inte varit för honom hade jag sannolikt inte engagerat mig i framtidspartiet Sverigedemokraterna. Det var nämligen genom Reinfeldts och den då nya allianregeringens nära nog kriminella försummelse av det svenska försvaret, som jag tog steget och blev SD-medlem 2008. Misstänker att jag hamnat hos SD i vilket fall som helst, men den då nyblivne statsministern påskyndade helt klart mitt beslut. Jag ämnar i den här bloggtexten titta litet närmare på Fredrik Reinfeldt och vad som motiverar honom.

Fredrik Reinfeldt är född 1965 och började med politik i tidiga år som elevrådsordförande. Han var då inte mer än tio-elva år. Hans stora intressen i ungdomsåren var basket och teater; inom sistnämnda gebiet framträde han som den bögige konferencieren i en skoluppsättning av ”Kabaret”. Vid andra tillfällen spelade han bokstavligt talat pajas, det vill säga clown.

1984 ryckte Reinfeldt in som kompanibefäl vid Lapplandsjägarna i Kiruna och har beskrivits som en elitsoldat. Vid den så kallade värnpliktsriksdagen 1985 valdes han till vice ordförande i värnpliktsrådet. Efter muck kom Reinfeldt i kontakt med några jämnåriga Täby-moderater och började mer seriöst tänka i politiska banor.

Reinfeldt hävdar i Mats Wiklunds bok En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt (Fischer & Co 2006) att han påverkades av dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn: ”Ulfs resonemang om att frigöra människan betydde mycket.” Reinfeldt och hans unga moderatvänner var dock missnöjda med hur  partiets ungdomsförbund, MUF, drevs i högborgerliga Täby och bildade därför Konservativ ungdom, som snart tog över ledningen i MUF med Fredrik som ordförande.

1990 valdes den nyexaminerade civilekonomen Fredrik Reinfeldt till ordförande i MUF i Stockholms län – han hade tidigare bland annat jobbat som ABAB-vakt – och tillträdde samtidigt en tjänst som biträdande borgarrådssekreterare hos dåvarande industriborgarrådet i Stockholm, Carl Cederschiöld.

I samband med ordförandestriden i Moderata ungdomsförbundet 1992 – det så kallade Slaget i Lycksele – blev Reinfeldt något av en kändis på riksplanet: kampen stod mellan Reinfeldt och den nyliberalt präglade, sittande ordföranden och blivande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som var för fri invandring. Reinfeldt sågs vid denna tid som tämligen konservativ och var betydligt mer följsam gentemot partiledningen med Carl Bildt i spetsen än Kristersson. Slutligen gick Reinfeldt segrande ur striden med de knappa röstsiffrorna 58-55.

Reinfeldt och hans farfars farfar, cirkusmannen John Hood.

Vad som kanske mer än något annat präglat Fredrik Reinfeldts syn på tillvaron och verkligheten är hans delvis mycket exotiska släktbakgrund. Namnet Reinfeldt kommer från Lettland, och i övrigt finns bland förfäderna inslag från Italien, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även mulatten John Hood  som var cirkusdirektör och kom från USA eller möjligen Indonesien.

Hood, som bland annat uppträtt som ormtjusare i Norge, vistades i Sverige i början på 1880-talet. Han hävdade ibland att hans far kom från den indonesiska ön Borneo och att mamman var negress, men vid andra tillfällen påstod han att fadern var guvernör från Java och att modern var holländska. Stockholmskorrespondenten för den finlandssvenska tidningen Nya Pressen skev om nämnde Hood på följande sätt den 29 augusti 1884:

Sedan några år har här i Stockholm uppehållit sig – tidtals åtminstone – en främling, som ådragit sig rätt mycket uppmärksamhet, särskildt från damernas sida. Han är nämligen en ovanligt ståtlig och man skulle kunna säga äfven vacker karl – dvs vacker ”efter sin art”, ty mannen är neger…Herr Hood har haft en något ostadig sysselsättning. Han har förevisat zulu-kaffrer och vargmänniskor, loppcirkus,  hafsnymfer, och har slutligen förevisat sig sjelf såsom människoätare.

I Sverige träffade John Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt som hade lettländsk bakgrund, och det påtagliga resultatet av denna allians blev sonen John som föddes på Allmänna BB i Stockholm. År 1889 gifte sig Emma Dorothea med järnarbetaren Andreas Carlsson, som därtill var karusell- och skjutbaneägare och således verksam inom samma bransch som John Reinfeldts biologiske fader.

John Reinfeldt tog småningom över styvfaderns skjutbana och när hans son föddes fick han namnen John Herbert Linné Reinfeldt, vilken i Stockholm lierade sig med en dam av italienskt ursprung som hette Anne-Marie Dominique. Denna var sprungen ur en italiensk artistfamilj, vars sentida mest kände representant i Sverige är Carl-Axel Dominique, född 1939, som är fyrmänning med Fredrik Reinfelds pappa Bruno.

Fredrik Reinfeldt är med rätta stolt över sin färgstarka släktbakgrund (skulle själv inte ha haft något emot att ha haft så många intressanta förfäder med skiftande bakgrund), men jag skulle inte ha brytt mig om att redogöra så pass noggrant för denna om det inte varit för att den i så hög grad präglat hans verklighetsbild och politiska utsyn. Detta framgår närmast övertydligt av en intervju statsministern gav Sydsvenskans Niklas Orrenius den 19 november 2011:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Här redogör Reinfeldt för sin djupt kända avsky gentemot Sverigedemokraterna vilken han erkänner bottnar i den egna, brokiga släktbakgrunden. En bakgrund som gör, hävdar statsministern, att han är särskilt känslig för ”främlingsfientlighet” och dess förmenta representanter i form av SD.

När man läser den långa intervjun, utförd av en av den svenska medievärldens mest beryktade ”godhetsapostlar” och ”toleransmånglare”, kan man knappast undgå intrycket, att föreställningen om att allt gott har kommit utifrån är den bärande pelaren i hela Fredrik Reinfeldts politiska synsätt. Det förefaller faktiskt som om han betraktar sig själv som den främste företrädaren för den samhällselit som hyser denna uppfattning.

I sammanhanget erinrar man sig Reinfeldts ord under ett besök i den invandrardominerade stadsdelen Ronna i Södertälje 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Underförstått: Som exempelvis den reinfeldtska släkten.

 Radarparet Sahlin och Reinfeldt.

Det är minst av allt en tillfällighet, att Reinfeldt i intervjun passar på att hylla förra sosseledaren Mona Sahlin, vilken till skillnad från efterträdaren Håkan Juholt enligt Reinfeldt hyser ett äkta patos mot rasism och främlingsfientlighet. Sahlin, som 2002 i en intervju som publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg, yttrade ungefär samma sak som Reinfeldt gjorde i sitt Ronna-uttalande: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Det kan på goda grunder hävdas, att såväl Fredrik Reinfeldt som Mona Sahlin till betydande delar byggt upp sina politiska karriärer på att uttrycka förakt för sitt hemland och höja främmande inflytande till skyarna. De har därmed givit uttryck för något som den brittiske filosofen Roger Scruton kallat oikofobi, en ursprungligen psykiatrisk term innebärande en irrationell rädsla för det egna hemmet och dess omedelbara närhet men som i Scrutons version betyder rädsla eller skräck för vad som hör samman med den egna nationen.

Reinfeldts och Sahlins politiska kamp mot ”främlingsfientlighet” och ”rasism” sammanfaller med mainstreammedias ständigt pågående kampanjjournalistik för ”antirasism”, ”tolerans” och ”gilla olika”-tänkande med Expressens anlitande av den AFA-anknutna vänsterextrema Researchgruppen med de brottsdömda frontfigurerna Martin Fredriksson, Mathias Wåg och Carl Tullgren som absolut lågvattensmärke. Se mer i detta ämne nedan.

 Jimmie Åkesson skålar för SDs framgångar – det var nog inte detta som Reinfeldt hade tänkt sig. Foto: Photo2be

Det gigantiska problemet för Reinfeldt, Sahlin, Expressen, AFA med flera ”rasistjägare” är emellertid att deras verksamhet haft rakt motsatt effekt visavi det eftersträvade resultatet. De hatade Sverigedemokraterna har nämligen gått fram som en ångvält i opinionen och med 12,9 procent av röstetalet mer än fördubblat sina mandat i riksdagen jämfört med valet 2010 samt gjort kraftiga inbrytningar i såväl kommuner som landsting.

Godhetsmaffian sitter därför i en rävsax som tycks omöjlig att ta sig ur. Nu försöker man trösta sig med att ”87 procent röstade mot rasism och främlingsfientlighet”. Mot detta kan med minst lika stort fog invändas, att 97 procent röstade mot tokfeminismen representerad av F!, 94 procent mot vinstförbud i välfärden enligt kommunistisk modell och 93 procent mot utflipprad miljöextremism i MPs tappning.

Fredrik Reinfeldt väljer i detta prekära läge att deklarera sin avgång som landets statsminister och som de så kallade Nya Moderaternas partiledare. Han lämnar både landet och partiet åt sitt öde. Det är ett beslut som vållat stark kritik från de tidigare moderatledarna Ulf Adelsohn och Bo Lundgren.

Adelsohn citerades i Dagens Nyheter den 15 september på följande sätt: ”Nu har vi i realiteten en icke-socialistisk majoritet i kammaren, men lämnar ändå över makten. Det är ingen statsmannakonst.” Bo Lundgren: ”Han skulle ha väntat och sett vad utfallet blev av den parlamentariska situationen.”

Reinfeldts agerande visar hur en fullblodsnarcissist resonerar. När han inser att hans åtta år långa kamp mot Sverigedemokraterna – ty detta är vad hans statsministertid ytterst handlat om – varit förgäves, och han till yttermera visso till SD förlorat hundratusentals väljare som varit missnöjda med Nya Moderaternas utveckling från ett värdekonservativt parti med liberala inslag till ett pragmatiskt kappvändarparti med accelererad massinvandring som huvudfråga, så sticker han. Ungefär som när en omogen skolflicka dumpar en kavaljer hon tröttnat på.

Se mer i ämnet här:

http://www.dn.se/valet-2014/borg-och-reinfeldt-overger-parti-i-kris/

 Carin Jämtin håller ett vakande öga på sin partiordförande.

Nu skall den partipolitiskt oerfarne S-ledaren Stefan Löfven, som av allt att döma är helt i händerna på sin partisekreterare, Palestina-aktivisten  Carin Jämtin, försöka sy ihop en minoritetsregering  och en budget med hjälp av det extremistiska Miljöpartiet. Det kommer, om det lyckas, att bli en svag regering. Något som i och för sig kanske inte är helt fel.

För att citera det borgerligt sinnade nyhetsbrevet Veckans Contra:

En svag regering kommer att uträtta mindre  än en stark regering. Det är alldeles utmärkt. Sverige kan som nation vara väl så betjänt av en svag som en stark regering.

Enligt detta resonemang blir det svårare för en svag regering att driva igenom alltför många dumma politiska förslag, samtidigt som den svaga regeringen möjliggör för välståndsskapande krafter utanför den politiska sektorn att verka. Det är ju inte politiken som skapar välstånd – den fördelar bara resurser som andra skapat.

Slutligen har den alltid intressanta webbkanalen Granskning Sverige nagelfarit Expressens närmast brottsliga roll i anlitandet av vänsterextrema krafter i sina – totalt felslagna – försök att minska Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Lyssna via denna länk:

 

 

 

 

Några synpunkter på kippavandringar och deras deltagare

 

 Mycket folk hade samlats på Raoul Wallenbergs torg inför kippavandringen i Stockholm.

I söndags hölls en framgångsrik manifestation till förmån för Israel i Humlegården i Stockholm. Medverkade gjorde bland andra Israels ambassadör Isaach Bachman.

Jag var inte själv närvarande men har sett såväl filmsnuttar som foton från det till synes mycket lyckade evenemanget. Att ett mindre antal ”Palestina”-aktivister stod en bit ifrån och försökte störa manifestationen kunde uppenbarligen inte förta den goda stämning som rådde.

Israelmanifestationen föregicks av en så kallad kippavandring, vilken utgick från Raoul Wallenbergs torg och sedan fortsatte genom centrala Stockholm för att sedan återvända till nämnda torg. Arrangörerna, som var Judiska församlingen i samarbete med Judiska ungdomsförbundet, hade som främsta dragplåster oppositionsledaren Stefan Löfven (S) med andra vandrare såsom förra partiledaren (S) Mona Sahlin och demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP).

Mer om kippavandringen genom huvudstadens gator kan läsas i Dagens Nyheter här:

http://www.dn.se/sthlm/toppolitiker-i-kippavandring-mot-antisemitism/

Det är givetvis oerhört glädjande, att en stor manifestation mot antisemitism får en så pass bred uppslutning som denna kippavandring. Kippa är namnet på den manliga judiska huvudbonaden, vilken deltagarna i vandringen uppmanades bära. Även icke-kippabärare var dock välkomna att gå med Löfven med flera.

Eljest har kippavandringar tidigare mestadels hållits i Malmö, där de utgått från Synagogan på Föreningsgatan nära stadens Konserthus och vidare till Möllevångstorget, där tal hållits. Initiativtagare till vandringarna i Malmö är Jehoshua Kaufman från stadens judiska församling, men det har under senare tid ofta varit oklart vilken arrangör som haft ansvaret.

Det finns många hedervärda och ideellt inriktade personer som deltagit i kippavandringarna för att visa sin avsky mot den  från Mellanöstern importerade antisemitism som plågar Malmö och som medfört, att många judar lämnat staden.

 Kippavandrare i Malmö gör reklam för våldsvänstermannen Showan Shattak: ”Kämpa Showan” står det på skyltarna. De mer medvetna deltagarna valde att avstå från den gemensamma fotograferingen.

I vintras inträffade emellertid det anmärkningsvärda, att det lovvärda evenemanget förvandlades till en stödaktion för en tidigare brottsdömd vänsterextremist vid namn Showan Shattak som skadats genom knivskärning vid ett internt extremistbråk med några nazister. Denne Shattak dök sedan efter sitt tillfrisknande upp vid en kippavandring i Malmö i augusti.

Att tvivelaktiga figurer från våldsvänstern – vilka till följd av sin så kallade antisionism (läs: antisemitism) brukar finnas i främsta leden vid våldsamma manifestationer mot Israel – på detta sätt tillåts lägga beslag på uppmärksamheten vid projudiska aktioner måste betecknas som minst sagt märkligt. Värt att notera är också, att det i samband med talen vid kippavandringarna i Malmö brukar oreras väl så mycket om allmän ”tolerans” och påstådd ”islamofobi” som om den nödvändiga kampen mot antisemitism.

En annan kippavandrare under senare år är den öppet propalestinske vänstertrubaduren Mikael Wiehe, som den 9 maj 2011 deltog i en stödmanifestation för det Israel-hatande och mer eller mindre öppet antisemitiska projektet Ship to Gaza:

http://shiptogaza.se/sv/event/uppsala-mikael-wiehe-mfl-p%C3%A5-st%C3%B6dgala-f%C3%B6r-ship-gaza

 Ship to Gaza-vännen Mikael Wiehe som kippavandrare (dock utan kippa) i Malmö tidigare i år.

I mina ögon förefaller det som om vänstern är ute efter att överta ruljansen av Malmös kippavandringar, något som i så fall är ganska syptomatiskt för hur extremvänstern arbetar: man utnyttjar skrupulöst folks ibland mer än tillåtligt naiva välvilja för egna ideologiska syften. När sedan figurer som Wiehe dyker upp tycker man troligen det är bra med ett känt ansikte vid manifestationen.

För att återvända till den lyckade kippapromenaden i Stockholm nyligen så kan jag inte undgå att tycka litet synd om arrangörerna, som nu tycks själaglada över att sosseledaren Stefan Löfven deltagit. Och visst, Löfven framhöll tidigare i år att Israel faktiskt har rätt att försvara sig mot fientliga angrepp, en mycket kontroversiell inställning inom både sossarna och den våldsdyrkande avgrundsvänstern. När han utsattes för en veritabel störtflod av antisemitiska tillmälen valde Löfven dock att avge i alla fall en halv så kallad pudel.

 Göran Perssons statsministertid blev en tillnyktringens parentes i socialdemokraternas antiisraeliska mellanösternpolitik. Foto: Tommy Hansson

Socialdemokraterna bär på ett tungt bagage av Israel-fientlighet sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, då sossarnas tidigare traditionellt proisraeliska linje förbyttes i Israel-hat och oblandat stöd för terrorrörelsen PLO under Yassir Arafats ledning. En viss tillnyktring skedde under Göran Perssons tid 1996-2006, men den omfattade endast Persson själv – utrikesminister Anna Lindh förblev hängiven propalestinier.

Socialdemokraterna har alltjämt nära förbindelser med PLO och Fatah, vilket Löfven vid senaste S-kongressen kallade ”vårt kära systerparti”. Det kan på goda grunder antas att Löfven är helt i händerna på partisekreterare Carin Jämtin – som är en svuren Israel-hatare – när det gäller utrikespolitiken i allmänhet och Mellanöstern-politiken i synnerhet.

En hög företrädare för Fatah har för inte så länge sedan uttryckt en vilja att atombomba Israel, varom jag vid tillfället skrev följande på min blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/17/hog-fatah-man-vi-skulle-anvanda-karnvapen-mot-israel/

Mona Sahlin, tillsammans med ungefär jämnåriga Anna Lindh en av ”Palmes flickor”,  vet vi slutligen har starka ”Palestina”-sympatier; det var väl i hennes egenskap av regeringsutnämnd samordnare i arbetet mot våldsbenägen extremism hon kände sig tvungen att gå i en kippavandring i sällskap med bland andra Israels ambassadör, som hon helt säkert inte har några överdrivet varma känslor för.

 Mona Sahlin iförd sjal i Stockholms moské.

Litet tillspetsat skulle man kanske kunna avrunda med: med sådana vänner behöver varken Sveriges judar eller staten Israels representanter några fiender.

Israels offensiv kickstartade på grund av planerad Hamas-massaker

 En israelisk soldat vid gränsen till Gaza innan markoffensiven drogs igång.

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/middleeast/israel/10977818/Donkey-suicide-bomb-stopped-by-Israeli-troops-in-Gaza.html

Man kan i alla fall knappast klaga på uppfinningsrikedomen hos terroristiska Hamas när Israels markoffensiv går in på sitt tredje dygn. Den israeliska armén tvingades i dag således oskadliggöra en med sprängmedel lastad åsna som närmade sig de israeliska trupperna.

Se länk från brittiska The Telegraph 19 juli överst.

När de israeliska soldaterna öppnade eld mot åsnan sprängdes den i luften. Det är tydligt att Hamas ej endast använder de egna barnen som mänskliga sköldar utan nu också djur som självmordsbombare. Åsnor försedda med sprängmedel användes av palestinaaraberna även under den så kallade Andra intifadan riktad mot Israel 2000-2005.

Även hundar, ett av araberna föraktat djur, har förekommit i sammanhanget.

 Sufa-kibbutzen, som Hamas-terroristerna planerade förinta, längst ner till vänster på denna flygfotokarta.

Det har nu framkommit att Israels markoffensiv, som påbörjades torsdagskvällen den 17 juli, fick en kickstart på grund av att soldater ur Israels försvarsstyrkor (IDF) tidigt på morgonen samma dag påkommit och oskadliggjort ett kommando om 13 beväpnade terrorister från Hamas.

Mer om händelsen ur New York Times den 18 juli här:

http://www.nytimes.com/2014/07/19/world/middleeast/hamas-gaza-strip-tunnels-led-to-israels-invasion.html?_r=0

Terroristerna hade kommit upp ur en av de underjordiska tunnlar som konstruerats i syfte att terrorisera Israels civilbefolkning. Målsättningen var att genomföra en massaker mot den lilla kibbutzen Sufa, belägen vid gränsen mot Gaza. Terroristerna var beväpnade med pansarbrytande vapen, automatvapen av typ Kalasjnikov samt en enorm mängd ammunition.

Hamas använder sin egen befolkning som mänskliga sköldar och har medvetet, till skillnad från Israel, valt att inte bygga skyddsrum och bombskydd åt denna. All betong går i stället till att bygga infiltrationstunnlar in i Israel. Taktiken är att få så många av de egna som möjligt dödade för att Israel skall framstå i så ofördelaktig dager som möjligt i världsopinionen.

 Några av delarna i den utrustning terrorkommandot bar med sig för den planerade massakern.

Detta har visat sig vara en verksam taktik icke minst i Sverige med dess Israel-fientliga tradition inom och utom Socialdemokraterna med exempelvis Mona Sahlin, Carin Jämtin och Veronica Palm som pålitliga megafoner och demonstrationsdeltagare för Hamas och Fatah. Nyligen påstod därtill Feministiskt initiativs talesperson Sissela Blanco att Israel begår ”Regelrätt folkmord på omringade civila mål”.

Jag kan upplysa Blanco om att ordet ”folkmord” faktiskt betyder mord på ett helt folk, inte att enstaka civila dödas därför att den egna regimen medvetet valt att låta dem förbli oskyddade. Fast F!s företrädare har förstås aldrig varit några nyansernas mästare.

För övrigt kan man undra litet över hur Mona Sahlin skall klara sitt uppdrag som ”nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremister”, ett uppdrag som enligt den så kallade demokratiministern Birigitta Ohlssons direktiv skall vara klart och redovisat senast den 15 juni 2016.

 Mona Sahlin och dåvarande LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin under en ”Palestina”-demonstration 2009.

Sahlin är ju en numera något överårig ”Palme-flicka” som en gång i tiden hade en affisch med ”Che” Guevaras nuna på väggen i flickrummet och som gärna umgås i Hamas- och Fatah-sympatiserande kretsar, vilket torde framgå av ovanstående bild från en ”Palestina”-vänlig demonstration 2009.

Mer om Sahlins uppdrag kan ni läsa i ett pressmeddelande från statsrådsberedningen:

http://www.regeringen.se/sb/d/18525/a/243737

Man behöver näppeligen vara i besittning av någon övermänsklig analysförmåga för att inse, att det inte är bland vännerna till ”Palestinas” terrorister som Mona i första hand kommer att söka demokratins dödgrävare.