Björklund har hur fel som helst: nationalism är en förutsättning för fred och frihet!

Jimmie Åkesson säger att han är motståndare till den liberala samhällsmodellen. Jag skulle vilja be Jimmie Åkesson att nämna en enda epok i Europas historia när nationalismen har varit bättre på att skapa fred, frihet, liberalism och välstånd än liberalismen.

Så uttryckte sig Liberalernas ledare Jan Björklund i anslutning till partiledardebatten i riksdagen den 30 januari 2019. Jimmie Åkesson är säkerligen ytterst kapabel att själv ge svar på tal, men jag förbehåller mig rätten att här bidra med några synpunkter på Björklunds inlaga.

Jag skulle vilja påstå att nationalism är en förutsättning för ”fred, frihet, liberalism och välstånd”. Att Jan Björklund trots relativt framskriden levnadsålder inte insett detta är i sanning ganska häpnadsväckande. Så här hänger det nämligen ihop.

Gustaf Vasas intåg i Stockholm 1523. Målning av Carl Larson.

Låt oss börja med något vi alla, även Jan Björklund, kan relatera till: Sverige. Det moderna, självständiga Sverige uppstod med Gustaf Vasas uppror mot den danska övermakten i början på 1500-talet. Efter det så kallade Stockholms blodbad i november 1520 hade Gustaf Vasa fått nog av den sinnesrubbade danske konungen Kristian II (Kristian Tyrann) och inledde 1521 ett befrielsekrig mot den utländske monarken på Sveriges tron. https://historiesajten.se/krigsinfo.asp?id=1

Upproret mot det danska maktinnehavet började med att Gustaf Vasa inhämtade stöd från dalkarlarna, och efter två och ett halvt år hade kong Kristian jagats bort från den svenska tronen. Den 6 juni 1523 valdes Gustaf I Vasa till Sveriges konung i Strängnäs domkyrka. Svenskarna var därmed herrar i sitt eget hus och Sverige ett fritt och självständigt rike. Att sedan Gustaf Vasa (1496-1560) på många sätt var en despotisk skitstövel är en annan sak – han var trots allt vår egen skitstövel!

Kort sagt: Sverige hade aldrig blivit Sverige om Jan Björklunds gränsöverskridande liberalism, i stället för Gustaf Vasas nationalistiska känsla och kampvilja för Sverige som nation, hade fått råda.

Den amerikanske patrioten George Washington blev USAs förste president.

Mitt nästa exempel på nationalismens betydelse i syfte att skapa fred, frihet, liberalism och välstånd gäller den typ av patriotism som vägledde tillskyndarna av den Amerikanska revolutionen 1776-83. Det Amerikanska frihetskriget inleddes 1775 för att året därpå utmynna i självständighetsförklaringen, vilken medförde att de 13 kolonierna på Nordamerikas östkust förklarade sig självständiga från Storbritannien. https://www.so-rummet.se/kategorier/historia/det-langa-1800-talet/amerikanska-revolutionen

Den revolutionära perioden fortsatte i ytterligare några år fram till dess att britterna tvingades uppge sina anspråk på kontroll över kolonisterna i Nordamerika. 1789 utsågs godsägaren och generalen George Washington (1732-99), född i Virginia, till president över Amerikas förenta stater (USA). Utan nationalism och patriotism hade den amerikanska frihetskampen inte varit möjlig.

Omkring 150 år efter Washingtons makttillträde inleddes Andra världskriget med Hitlertysklands angrepp på Polen den 1 september 1939. Det ledde till att Storbritannien och Frankrike inledde den sex år långa frihetskampen mot det nationalsocialistiska övervåldet genom att förklara Tyskland krig. Den brittiske premiärministern Winston Churchill (1874-1965), som kom att personifiera det envisa motståndet mot nazismen, var en glödande nationalist som benhårt vägrade att låta sitt land uppgå i någon nazistledd, europeisk superstat. https://nationstatist.wordpress.com/2017/04/18/nationalism-orsakade-inte-andra-varldskriget/

Den glödande brittiske nationalisten Winston Churchill personifierade med sitt V-tecken det europeiska motståndet mot den nationalsocialistiska superstaten.

Detsamma kan sägas om andra framträdande västerländska krigsledare såsom USAs Franklin Delano Roosevelt (1882-1945) och Frankrikes Charles de Gaulle (1890-1970). Inte heller Josef Stalin (1878-1953) i det kommunistiska Sovjetunionen var dummare än att ha begagnade sig av nationalistiska stämningar i syfte att besegra de invaderande nazityska styrkorna, även om kommunismen som ideologi ju är en internationalistisk rörelse. Att kriget hade blivit möjligt genom icke-angreppspakten mellan Moskva och Berlin 1939 är en annan femma.

Nationalismen motiverade de facto den antinazistiska motståndskampen i praktiskt taget alla de länder och områden som ockuperades av tyskarna från Balkan i söder till Skandinavien i norr.

Mitt nästa exempel gäller Israel. Själva förutsättningen för utropandet av den judiska staten 1948, i dag Mellanösterns enda fungerande demokrati, var den form av judisk nationalism som går under benämningen sionism. Denna ideologi har som sin upphovsman den judiske, österrikiske journalisten Theodor Herzl (1860-1904), som förde fram tanken på att den judiska diásporan skulle få ett nationalhem inom ramen för det brittiska mandatet Palestina.

Sionismens skapare Theodor Herzls minne är i högsta grad levande i det moderna Israel.

Sionismen har varit helt avgörande under Israels historia fram till i dag och motiverat det judiska folket att med vapen i hand bekämpa en rad aggressioner från omgivande arabiska/muslimska länder och att härda ut trots ett hårt och oförstående motstånd från stora delar av världen inklusive socialdemokratin i Sverige, vilken Israel-vännen Jan Björklund märkligt nog nu har lierat sig med. Mirakulöst nog har Israel genom alla prövningar i form av krig och allehanda bojkottaktioner lyckats bevara en levande demokrati.

Ett sista exempel är den antikommunistiska frihetskampen för demokrati och självbestämmande mot den sovjetiska imperialismen under det Kalla kriget. Den hade inte kunnat föras om inte personer som Lech Walesa i Polen och Vaclav Havel i Tjeckien och dessas anhängare varit besjälade av en nationalistisk inställning.

Jag är den förste att erkänna att nationalism i dess fanatiska och aggressiva form har sina betydande avigsidor. Det är ovedersägligt att det var denna beklagliga typ av nationalism som gav upphov till Första världskriget, vilket triggades igång av den serbiske nationalisten Gavrilo Princip (1894-1918) med skotten i Sarajevo 1918. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/nationalism-utloste-forsta-varldskriget

Det kan emellertid heller inte förnekas att det var en godartad nationalism, framförallt orkestrerad av Storbritannien, som ledde till att de aggressiva makterna Österrike-Ungern, Tyskland och Turkiet slutligen blev besegrade. Vilket i sin tur ledde till tillkomsten av en rad självständiga statsbildningar efter kriget.

En staty av den bosnienserbiske attentatsmannen Gavrilo Princip avtäcktes i Serbiens huvudstad Belgrad 2015. Princip stod för en aggressiv typ av nationalism som måste skarpt fördömas.

Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund. I SDs principprogram står om nationalismen bland annat följande att läsa: ”Sverigedemokraternas nationalism är demokratisk. Vi tar avstånd från alla former av nationalism som inte vilar på demokratisk grund och menar att demokratin och nationalismen kompletterar varandra.”

Klarare än så kan det knappast sägas. Och det är precis denna form av nationalism som är en förutsättning för att motstånd skall kunna bjudas mot den Europeiska unionens (EU) alltmer pockande krav på tillskapandet av en superstat i Europa. En sådan superstat är inget annat än ett globalistiskt missfoster som, om den förverkligas, kommer att leda till utplånandet av varje form av nationellt självstyre på den europeiska kontinenten.

Det borde till och med Jan Björklund kunna begripa om han ägnar litet tid på att komplettera sina kunskaper i den europeiska historien. Björklund har slutligen ett förflutet som yrkesofficer i Sveriges försvarsmakt. Om han inte hade trott på Sverige som nation – det vill säga varit nationalist – hade han naturligtvis aldrig enrollerat sig under fanorna. Det är enligt min mening rätt uppseendeväckande att han inte inser detta.

Björklunds modell – att ställa nationalism i motsats till liberalism – är felaktig. Man kan vara nationalist och liberal. Likaväl som man kan vara nationalist och socialist samt nationalist och konservativ.

 

 

 

Mensblod, teckenspråk och kränkthetsindustri

 Metros scoop: elever fick inte ha med mensbilder i katalog. Foto: Tommy Hansson

Í dag när jag satt på varuhuset Kringlans café i centrala Södertälje bläddrade jag för ovanlighetens skull igenom tidningen Metro. I tidningen fanns en artikel om en rektor i Stockholm som haft mage att stoppa en bild med menstruationstema från att publiceras i skolkatalogen.

”Eleverna förberedde sig genom att smycka (jo, så står det faktiskt) kläderna med fejkat mensblod och hängde rödfärgade bindor och tamponger runt halsen”, heter det i texten författad av en manlig reporter. En av initiativtagarna, Fanny Winblad, är indignerad och kan för sitt liv inte förstå varför rektor Mats Kjellmer fått för sig att sätta P för den planerade katalogbilden.

”Mens är så naturligt, och det är konstigt att folk inte kan prata om det”, citeras Winblad i Metro. Rektor Kjellmer för sin del hänvisar bland annat till att mensbilder i skolkatalogen ”nog kan vara svårsmält för en del och obehagligt för några…”.

Ingen torde kunna förneka att fertila kvinnors menstruationer är ”naturliga”. Lika litet som att det är naturligt att tömma tarmen, blåsan eller vomera. Det innebär inte att skolkataloger och andra publikationer nödvändigtvis bör fyllas med bilder på genuina eller fejkade fekalier, urin eller spyor. Fast det är ju bara min åsikt, förstås.

När jag kom hem från stan såg jag någonstans på nätet att en del döva människor retat upp sig på ICAs nya ”Stig”-reklam, som ger sig till att skämta litet med teckenspråket inför Dövas dag. Mer i tidningen Resumé här: http://www.resume.se/nyheter/artiklar/2015/09/21/kritik-mot-ica-for-nya-teckenspraks-reklamen/

Skämtet består i att ICA-Stig, numera spelad av Loa Falkman, har betalat sin teckentolk för dåligt varför denna hämnas genom att ge fel översättning. Detta får en kommentator på Facebook att gå i taket och bli ”så enormt arg” enär ”Här driver självaste ICA med det svenska teckenspråket?!” Resumé talar om en ”kritikstorm” mot den skämtsamma reklamen.

ICA slår dock ifrån sig och menar att reklamen skall uppfattas som ett lättsamt sätt att uppmärksamma Dövas dag samt att det är Stig själv som ”står med byxorna nere”.

Fast det är kanske att tala för döva öron?

 Vackra blomsterbilder från HRF. Foto: Tommy Hansson

Jag har hur som helst stor förståelse för dövas och hörselskadades situation och brukar regelbundet stödja Hörselskadades Riksförbund genom att köpa deras vackra  brevmärken med Carl Larsson- eller blomstermotiv. Det innebär dock inte att jag frånkänner hörselskadade eller andra handikappade all form av humor. I mina ögon kan och bör man skämta om nästan allting, även handikapp, förutsatt att det sker med en viss finess.

Som här i den obetalbara brittiska komediserien Little Britain, där den (fejk)rullstolsburne Andy vill bränna en del av sina gamla saker i en brasa på gården med hjälp av sin personlige assistent Lou…eller vill han det…: https://www.youtube.com/watch?v=B7zh_cFjvR0

Jag önskar att människor, handikappade eller ej, inte blev så förbålt lättkränkta eller upprörda för minsta lilla motgång eller förolämpning, vare sig det gäller att inte få osmakliga bilder publicerade eller annat. Varför måste vi vara en nation av mesar? Lyckligtvis finns det fortfarande människor som rektor Mats Kjellmer, som har kurage nog att på ett sansat sätt förklara varför det kanske inte är så lämpligt att publicera foton med menstruationstema i skolkataloger.

Det vore ju inte helt fel om det fanns fler som han, många fler. Som kunde klargöra för de muslimer, hinduer, ateister eller vilka det nu kan vara, som protesterar mot skolavslutningar med psalmsång och eventuellt bön i svenska kyrkor, att vi lever i Sverige och att där har vi en kristen kultur sedan ungefär tusen år tillbaka – like it or not.

Samma med människor som vill ha bort krucifix från bönerum i sjukhus eller tvinga personal med davidsstjärnor eller kors i kedjor runt halsen att ta av sig dessa därför att de blir ”kränkta” annars. De här gnällspikarna oavsett religion och/eller ursprungsland bör någon gång få klart för sig, att de måste sluta upp med att ställa löjliga krav och agera prinsessan på ärten för det allra minsta. Om kors som tagits från bönerum här: här:http://www.varldenidag.se/nyhet/2015/06/24/Sjukhuskyrkan-Det-var-vi-som-tog-ned-korset/

Eller är det för mycket begärt?

Det tycker sannolikt i alla fall alla tusentals mångfaldsstrateger, demokratikonsulter och allt vad de kallas som sitter och häckar på landsting, kommuner och företag runt om i landet och lyfter större eller mindre löner för att de skall tala om för folk hur de får respektive inte får uttrycka sig. För att inte tala om institutionen Diskrimineringsombudsmannen (DO).

Personligen önskar jag alla dessa yrkesroller dit pepparn växer.

Det passar kanske bra i sammanhanget att avrunda med en 30 år gammal sketch från TV-programmet Nöjesmassakern, där Björn Skifs, Sven Melander och Jon Skolmen spelar asiater. Är detta rasistiskt eller bara ett stycke komik? Jag lämnar frågan öppen. : https://www.youtube.com/watch?v=yqQFvH_gxSo

 Björn Skifs som asiat. Roligt, rasistiskt eller bara dumt?

 

 

 

 

Liten julbetraktelse

 

 Mina samlade julpynt: en fryntlig tomte, en lätt handikappad julbock, en minigran i plast och ett par gulliga julbarn i porslin. Foto: Tommy Hansson

Vad är det sämsta med julen?

Jag lägger min röst på de glädjeförstörare som muttrar om att du som kristen inte kan fira jul därför att a) Jesus inte alls föddes den 25 december utan någon annan tid på året; b) firandet av Jesu födelsedag slogs ihop med det hedniska midvinterblotet; c) julen mestadels är materialism, fylla, misshandel och annat elände.

Allt detta är sant eller åtminstone delvis sant. Det hindrar mig ändå inte från att fira julen, även om jag gör det på ett tämligen anspråkslöst sätt. En riktig julgran var det länge sedan jag hade, nöjer mig numera med en liten luggsliten plastgran som står i en gammal tom kaffeburk. Övrigt julpynt är ytterligt sparsamt.

Traditionell julmat brukar det dock bli i frikostiga mängder, vilket förstås inte är särskilt bra för figuren (i den mån jag fortfarande har någon). Nu har jag dock inte egenhändigt griljerat julskinkan på två år utan nöjt mig med att köpa en (halv) färdiggriljerad. Janssons frestelse och även gubbröra/käringröra brukar jag emellertid tillaga själv varje år, även vid andra tillfällen än på julen – mattraditionerna vid midsommar är ju exempelvis mycket lika dem vid juletid. I övrigt uppskattar jag bruna bönor, köttbullar, prinskorv, rotmos, julkorv, sill och lax för att ta några exempel.

Några öl och en god julsnaps hör naturligtvis också till, i år blev det norska Löitens. Diverse andra drycker också, icke minst irländsk whiskey. Enbärsdricka testade jag för första gången i dag vid den traditionella julmiddagen med barn och släktingar – det var en positiv upplevelse helt utan alkohol!

 Jesu födelse enligt en ikon.

Ärligt talat struntar jag i puristerna som tjatar om att Kristus föddes någonstans i höjd med lövhyddohögtiden på höstkanten eller att julskinka är ovärdig och oren föda därför att griskött inte är ”koscher”. Beträffande det sistnämnda vill jag erinra om, att grunden till att vi kristna inte väjer för – eller bör väja för – griskött är Petri syn på ett hustak i Caesarea: här uppenbarade Gud enligt Bibelns Apostlagärningarnas kapitel 10 för Jesu främste lärjunge Petrus att allt av Gud skapat var tjänligt som människoföda:

…alla slags fyrfota och krälande djur som leva på jorden, och alla slags himmelens fåglar.

Julen är för mig en högtid fylld av glädje, givande och nödvändig återhämtning och laddande av batterierna inför det kommande året. Och självklart skall vi fira den i enlighet med den svenska traditionen, något som ingalunda innebär att julen skulle vara äktsvensk.

Dagens svenska kultur är inte densamma som rådde då våra förfäder hängde upp människor i träden till asagudarnas ära och slog ihjäl präster, munkar och nunnor på olika platser  i världen (ni har väl sett TV-serien ”Vikings”?). Den har fyllts på med en mängd impulser och intryck från när och fjärran fram till i dag, vilket inte stör mig det bittersta.

Jag är således väl medveten om att julgranen är hämtad från Tyskland och ej dök upp i Sverige förrän 1741, då familjen Wrede-Sparre placerade den i sitt hem i Stora Sundby i Södermanland. Vanlig i svenska slott och kojor blev den först i slutet på 1800-talet. Jultomten är en blandning av olika verkliga och mytiska figurer såsom det kristna helgonet Sankt Nikolaus och vår egen traditionella, småväxta gårdstomte.

 Jenny Nyström: Tomte med julbock.

Att jultomten fick den skepnad den har hos oss beror icke minst på nationalskalden Viktor Rydbergs (1828-95) dikt ”Tomten” och Jenny Nyströms (1854-1946) illustrationer därtill. På så sätt sammansmältes den  rätt argsinte gårdstomten, som kunde bli rejält förbannad om han inte fick sin rättmätiga julgröt av gårdsfolket, med den frodiga Sankt Nikolaus-gestalten (Santa Claus på engelska efter nederländska Sinterklaas).

Jag betraktar mig själv som kristen, men jag reflekterar sannolikt inte mer över julhelgens kristna budskap än gemene man. Julottan har jag inte besökt sedan jag i egenskap av medlem i Sankta Ragnhilds kyrkokör i Södertälje var så illa tvungen i början på 1980-talet.

Att reflektera över Kristus-gestalten är däremot något jag tycker att man kan och bör göra årets alla dagar, och de rätt många små ikonbilder jag har i mitt hem hjälper mig med det liksom min fars tummade konfirmationsbibel innehållande Nya testamentet och Psaltaren.

Till julens små glädjeämnen hör slutligen alla julhälsningar i form av julkort från vänner och släktingar, liksom numera även glada jultillrop via ”nätet”.

 Målningen ”Midvinterblot” av Carl Larsson. Uppsala hednatempel i bakgrunden.

 

På nationaldagen: Leve gamla Sverige!

 Carl Larssons version av Gustaf Vasas intåg i Stockholm den 23 juni 1523.

Den 6 juni firades länge ”Svenska flaggans dag” till minne av valet av Gustaf Vasa som Sveriges konung i Strängnäs 1523 – Sverige blev ett självständigt land – samt 1809 års regeringsform, som ägde bestånd ända till 1974.

Som framgår av flaggfirandet 1953 – se länken ovan – kunde det bli nog så festligt även innan dagen officiellt utnämndes till nationaldag 1983 (helgdag blev den på annandag pingsts bekostnad 2005). Vi får här se den kungliga kortegen färdas från Slottet till Stockholms stadion på Valhallavägen. Hela den dåvarande kungafamiljen med kungaparet Gustaf VI Adolf och drottning Louise i spetsen deltog. Vår nuvarande konung Carl XVI Gustaf var vid detta tillfälle sju år.

Gustaf VI Adolf (1882-1973) var vid tillfället 70 år fyllda och påfallande glad och spänstig. En reslig och vänlig man med det vördnadsbjudande valspråket ”Plikten framför allt”. Med Gustaf Adolf som statschef och Tage Erlander som statsminister hade Sverige ett pålitligt ledarpar som var djup uppskattat och, vågar jag påstå, älskat i folkdjupet.

 Konung Gustav VI Adolf och drottning Louise.

Jag måste medge att jag inte firar innevarande nationaldag på något särskilt sätt. Föredrar att vara hemma och skriva samt uträtta vardagliga sysslor. Firandet inskränks för min del till inmundigande av typiskt svensk mat och dryck – potatis, köttbullar, sill, öl och nubbe (som dock är finsk, men Finland var ju faktiskt en östlig del av vårt land fram till 1809!).

Den svenska stormaktstiden är definitivt förbi och varken Finland eller Norge är längre svenskt. Det hindrar naturligtvis inte att vi bör fira vår nationella högtidsdag med synnerligen gott samvete. En nyliberal twittrare ifrågasatte tidigare i dag varför vi konservativa Sverige-vänner är så förtjusta i vår nationaldag emedan, som vederbörande påstod, ”Sverige är världens radikalaste land”. Vilket inte stämmer, exempelvis Nordkorea ligger väl litet före oss i detta avseende.

Jag svarade att det inte är allting i det nuvarande Sverige vi älskar och uppskattar, utan något djupare – det som är Sveriges själ och hjärta. Vi firar Sverige därför att det är vårt fosterland, inte något speciellt politiskt förhållande eller någon tankekonstruktion om vad Sverige eventuellt är eller icke är. Det är en ynnest för alla människor att ha en nationell identitet, att veta vilken kultur och tradition vi hör till. Det ger oss en kollektiv såväl som individuell trygghet.

I fallet Sverige finns det därtill all anledning att känna genuin tacksam mot alla hittillsvarande generationer av jordbrukare, industriarbetare, fiskare, militärer, präster, akademiker, uppfinnare, forskare och idealister som byggt vårt fosterland och givit oss en mer än dräglig levnadsstandard, hedrat Sverige utomlands och säkrat våra gränser från främmande påhälsning

 Bönder och jordbrukare hör till de grupper som byggde upp vårt Sverige.

Att fira Sveriges nationaldag är tydligtvis förenat med icke obetydlig ångest för etablissemanget inom media och politik. En TV-kanal kör ett program med inbjudna talare såsom Soran Ismail och Alexandra Pascalidou, alltså tvångsmässiga antinationalister och stundom hatfulla, professionella ”antirasister” som kan göra bort sig hur mycket som helst men ändå fortsättningsvis inbjudas av media och till och med få ett och annat pris (som Ismail, som nyligen belönades av Svenska FN-förbundet).

Det är helt klart behäftat med uppenbara förbehåll när etablissemanget firar nationaldagen. Det får ju inte bli ”för” svenskt och för mycket blågult flaggviftande. Därför blir det undantagslöst en grogg på litet svenskhet, litet mångkultur och ett par centiliter så kallad öppenhet, välkomnande och tolerans. Då känner man sig riktigt lyckad och präktig som programmakare eller festarrangör. Sådär litet lagom ”svensk” men, Gud förbjude, inte någon vidrig sverigedemokrat! Som Historiska muséet, som förvandlar nationaldagen till ett mångkulturalistiskt jippo i massinvandringens tecken.

Sedan har vi förstås också de puerila låtsasradikalerna, de som tycker det är stentufft att plädera för brännande och skändning av svenska flaggan under hänvisning till att nationalstaten skall avskaffas och alla gränser öppnas. Wow, så häftigt – nu känner jag mig JÄTTERADIKAL, typ! I dag riskerar man inget straff hur mycket man än bränner eller släpar vår nationalsymbol i smutsen, men på andra platser – som i den amerikanska delstaten Arizona – kan den som skändar flaggan sättas på vatten och bröd:

http://edition.cnn.com/2014/01/24/justice/arizona-inmates-bread-water/index.html?hpt=hp_t2

 Galna rättroende i Bangladesh bränner vår flagga för att svenska staten underlåtit att straffa konstnären Lars Vilks för hans rondellhundar.

Det tycker jag kan vara ett lagom straff i sammanhanget. Eller vad säger Carl Johan De Geer, den av svenska staten livstidsavlönade överklass”konstnären” och bajskorvsrabulisten, beryktad för sitt verk ”Skända flaggan” från 1967? Eller Foujan Rouzbeh, Maria Borgström och andra tokkärringar i totalt utflipprade galenpannepartiet Feministiskt initiativ, som också brinner för att skända symbolen för det land som gett dem frihet,  trygghet, välstånd och politiskt inflytande?

Den här dagen glömmer vi dock gärna dessa beklagansvärda individer och utbrister i ett unisont:

Leve fosterlandet! Leve gamla Sverige! Leve konungen och hans hus!

 

Vernissage för Vilks i Stockholm

Lars Vilks med hund samt galleristen Henrik Rönnquist på Galleri Movitz. Foto: Photo2be

I rummet längst in på Galleri Movitz på Hornsgatspuckeln i Stockholm, där vernissage för Lars Vilks utställning Phobos & Deimos hölls i dag lördag den 7 december, hänger tre svarta ramar. I var och en av ramarna finns texten: På grund av fruktan och skräck kan ej teckningen visas (se bilden ovan).

I en text som finns tillgänglig på utställningen, som varar till 18 december, förklarar konstnären sistnämnda förhållande på följande sätt:

Utställningens namn Phobos & Deimos (Fruktan och skräck) hänger samman med att orsaken till att mina rondellhundar inte kan visas (med Rönnquist & Rönnquist som enda undantag) eller säljas på auktioner är just fruktan och skräck för att något förfärligt skall inträffa. I mytologin är Phobos & Deimos söner till krigsguden Mars och kärleksgudinnan Venus. De är också namnen på planeten Mars två månar.
De utställda målningarna är parafraser på mer eller mindre kända konstverk från skilda tidsepoker med i verken inplacerad rondellhund. Det enda undantaget är en målning som visar planeten Mars med sina månar tillagt en rondellhund.

Jag skulle faktiskt, ofint nog, vilja rätta Lars Vilks i ett avseende. I det nämnda innersta rummet i Galleri Movitz hänger (åtminstone var så fallet på vernissagen) några kolorerade bilder av den bekanta rondellhunden med profeten Muhammeds ansikte i gatumiljö. Dessa har gjorts av konstnären själv och är alltså ej parafraser. Dessutom bör tillfogas att krigsguden Mars är den romerska beteckningen för den grekiska motsvarigheten Ares. Jag framhåller detta därför att namnen Phobos och Deimos faktiskt är grekiska.

 Lars Vilks förbereder sin utställning i Galleri Movitz den 5 december. Foto: Photo2be

Det var den 20 juli 2007 som arrangörerna av utställningen ”Hunden i konsten” plockade ner de tre teckningarna, föreställande Muhammed som rondellhund, vilka Vilks nämner. Händelsen blev, som Vilks framhåller, livligt omdiskuterad och ledde till en väldig uppståndelse i såväl Sverige som den muslimska världen.

Sedan den liberala dagstidningen Nerikes Allehanda (NA) i Örebro publicerat en av teckningarna den 19 augusti utfärdade det islamistiska terrornätverket al-Qaida den 15 september 2007 en fatwa mot både konstnären och NA-redaktören Ulf Johansson. Den som lyckas ta Lars Vilks eller Ulf Johansson av daga belönas med maxbeloppen 150 000 respektive 100 000 dollar.

På Galleri Movitz har Vilks och Galleri Rönnquist & Rönnquist hängt 29  tavlor, parafraser på redan existerande verk där den bekanta rondellhunden infogats  i olika skepnader och storlekar. Här finns allt från ”Jul” av Carl Larsson och Einar Jolins ”Isprinsessan” till Leonardos ”Nattvarden” och ”Sibylla Cumae” av Francesco d´Ubertino.

Mitt huvudintryck av utställningen är ljus, färgrikedom och humor. Lätt absurt blir det naturligtvis då den ofrånkomliga rondellhunden finns med överallt.

 Parafras på Einar Jolins ”Isprinsessan” inklusive rondellhund.

Lars Vilks är född i Helsingborg 1946 och är filosofie doktor i konstvetenskap samt har ett förflutet som professor i konstteori i norska Bergen. Innan rondellhundarna briserade var han mest känd för skulpturparken Ladonien i Kullabergs naturreservat i Skåne. Den 2 juni 1996 utropades Ladonien till en egen ”stat”, en så kallad remoni som är både republik och monarki. Ladonien har en egen valuta, örtug, och har förklarat krig mot Sverige och San Marino. Vilks har titeln statssekreterare.

En filmsnutt om Ladonien här:

http://www.youtube.com/watch?v=AR4e54Bwzbw

Lars Vilks har i hög grad blivit persona non grata i politiskt korrekta kretsar med sitt kompromisslösa budskap och sin verksamhet i frihetens och individualismens tjänst. Man vågar nog påstå att han är så långt ifrån det ”lagom” svenska som det över huvud taget är möjligt att vara. Vilks skyddas dygnet runt av livvakter från SÄPO, och i samband med vernissagen på Galleri Movitz var polisbevakningen rigorös.

Men var fanns bubbelvinet och snittarna som brukar vara obligatorisk förtäring vid vernissager? Kanske kom jag helt enkelt för sent…

Den ateistiska dårskapen

Heliga tre konungars tillbedjan av det nyfödda Jesus-barnet.

”Nyateismens sammanbrott”. Så löd rubriceringen till Svenska Evangeliska Alliansens (SEA) nyhetsbrev den 9 december. Nyhetsbrevets text gjorde gällande att den så kallade nyateismen nått vägs ände. Det är ett ämne som väl kan vara lämpligt för en betraktelse så här på juldagen 2011.

Tankeströmningar som förhöll sig skeptiska gentemot religionen började göra sig gällande redan under 1600-talet. Uttryck härför hade också säkert dykt upp redan långt dessförinnan. Den franske tänkaren René Descartes (1596-1650), som avled i lunginflammation på Stockholms slott, satte tvivlet i system. En av de få saker han inte tvivlade på var människans tankeförmåga, därav uttrycket: Cogito, ergo sum (Jag tänker, alltså är jag till).

Descartes gick i bräschen för en vetenskaplig hållning och har därför kommit att spela en roll för senare tiders ateister, men det är fel att betrakta Descartes själv som gudsförnekare: tvärtom höll han det för filosofiskt självklart att det fanns en fullkomlig Gud.

Tvivlet tog fart under upplysningstiden, vars flammande politiska uttryck blev Franska revolutionen 1789 vilken var influerad av filosofer såsom Rousseau, Voltaire och Diderot. Inte ens de franska revolutionärerna förmådde dock helt och fullt bryta med religionen. Den uppgiften påtog sig däremot Karl Marx (1818-83) och dennes nära förbundne Friedrich Engels (1820-95) med desto större entusiasm.

Marx (till höger) och Engels lade grunden för den moderna ateismen.

För Marx, som var född i en judisk familj vilken konverterat till kristendomen, var all religion ett ”opium för folket” och en ”suck från en varelse i trångmål” som skulle bekämpas med alla medel. Bara genom beslutsam revolutionär handling kunde samhällets missförhållanden – vilka i Marx/Engels perspektiv den organiserade religionen endast förlängde – rättas till. Vid vägens slutmål låg det hägrande klasslösa, kommunistiska samhället.

Den moderna ateismen häftar främst i tacksamhetsskuld till Marx, Engels och den ryske revolutionären V. I. Lenin. Den senare kunde genom sin idé om en liten skolad elittrupp som revolutionens vägröjare genom den bolsjevikiska statskuppen i Ryssland 1917 för första gången grunda ett samhälle byggt på marxismens idéer.

Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott 1991 bevisade att marxismen-leninismen var byggd på lösan sand och endast ledde till diktatur och förtryck. Samtidigt var det i de förkättrade ”kapitalistiska” staterna som den så kallade arbetarklassen nådde en levnadsnivå som aldrig tillförne, helt överlägsen de påvra förhållanden samma klass var hänvisad till i Sovjet och dess satellitstater.

Diktatur och förtryck blev följderna av ateismen satt i system. Bilden från ett sovjetiskt slavarbetsläger.

Vän av ordning tycker kanske att kommunismens undergång som hot mot den globala freden och friheten – efter dess fall har som känt andra hot dykt upp –  borde ha stämt ateisterna till eftertanke. Särskilt som inga av kommunismens försök att utrota religionen nått framgång.

I stället framträdde det som SEAs nyhetsbrev kallar nyateismen, vilken i Sverige haft/har synnerligen verbala företrädare som Christer Sturmark, Lena Andersson och Torbjörn Tännsjö.

Flera författare har påpekat att det nyateistiska fälttåget – i Sverige som utomlands – trots ibland bullrande uppmärksamhet rönt föga framgång. Boken God´s Century. Resurgent Religion and Global Politics av de amerikanska samhällsvetarna Monica Duffy Toft, Daniel Philpott och Timothy Samuel Shah påpekar, att religionen tvärtom fått ökad betydelse inom global politik.

Här hemma utkom docent Peder Thalén, universitetslektor vid Högskolan i Gävle, 2007 med boken Ateismens fall (Artos förlag). Författaren gör gällande att den ”nya ateismen” – som  med 68-vänstern som förmedlare snarast är en rätt kraftlös efterklang av Marx och Engels ateistiska teoretiserande – har förlorat kontakten med samtida kultur och dess mångfald:

De har inte märkt att tiderna förändrats utan har stelnat i ett förhållningssätt som majoriteten känner sig främmande inför.

Christer Sturmark, ett av nyateismens ansikten.

Nyateisterna ser, precis som lärofäderna Marx, Engels och Lenin, all religion som kvintessensen av vidskepelse, dårskap och stollighet. Bara religionen försvinner så kommer allt att bli bra – människan kan räta på ryggen som en fri varelse och, i stället för att anamma de religiösa villfarelserna, låta vetenskap och förnuft styra stegen in i en ny mänsklig guldålder.

Att organiserad religion av olika schatteringar ställt till med betydande elände i världen vore meningslöst att förneka. Muhammeds islamska erövringskrig, Korstågen, Trettioåriga kriget, inkvisitionen och nu det islamistiska terrorkriget mot västvärlden är några sådana exempel.

Lika litet går det emellertid att neka till att de icke-religiösa konflikterna, såsom Första och Andra världkriget, Koreakriget, Vietnamkriget med flera, skördat mångfaldigt fler offer. För att inte tala om offren för kommunismens terrorvälde i en lång rad länder.

Det är med mina ögon därför ganska korkat att rikta allt strålkastarljus på religionen och försöka göra denna värre än alla andra mänskliga aktiviteter. Ett sådant synsätt tyder på en fixering vid det religiösa som negativ kraft – en fixering som i sig kan anses vara uttryck för en (pseudo)religiös inställning.

På samma sätt som övertygade kommunister eller nationalsocialister ådagalägger ett trosnit som mycket väl kan kallas religiöst till sin funktion.

Jag har kommit fram till den uppfattningen, att ateismen – denna må sedan kallas ny, gammal eller tidlös – är en anomali. Det är onaturligt för människan att inte tro på en kraft eller krafter högre än henne själv. Det är  precis därför kommunismen och andra sekulära ideologier med totalitära anspråk, liksom givetvis ateismen, är dömda redan på förhand: de tar inte hänsyn till människans sanna natur.

Detaljstudie av Carl Larssons ”Midvinterblot”.

Själv har jag, utan några som helst anspråk på att vara renlärig, en i grunden kristen övertygelse. Jag anser dock att all religion, förutsatt att den är fredlig och tolererar andra religionsläror än den egna, är godartad. Detta eftersom den både ger den enskilda människan ett stöd i hennes besvärliga tillvaro och erbjuder de troende en meningsfull världsförklaring.

För mig som kristen är det således naturligt att fira julen till minne av vår frälsares, Jesus Kristus, födelse. Dock har jag inga problem med att andra må se samma högtid främst som ett fortsättande av forna tiders midvinterblot; dessa senare byggde ju faktiskt också på vissa religiösa föreställningar vilka säkert var/är sina anhängare till stor hjälp och vederkvickelse.