Carl XIV Johan hämtades till Sverige. från Frankrike. Han antog som valspråk ”Folkets kärlek min belöning.”
Det är intressant att botanisera bland de svenska regenternas valspråk från Gustaf Vasa och framåt.
Notabelt är att till och med Gustaf IV Adolf innehöll alla utom fyra kungliga deviser hänsyftningar på Gud eller Herren. Därefter är det huvudsakligen fosterlandet och Sverige som gäller.
De flesta av valspråken är både välfunna och märgfyllda. Den klart mesigaste varianten är i mitt tycke vår nuvarande konungs För Sverige – i tiden. Det säger ju egentligen ingenting mer än det faktum att Sverige omnämns.
Annat var det förr.
Gustaf I Vasas valspråk löd Allt makt är av Gud. Det utgår från konceptet att den konungsliga makten är av Gud given, vilket först tillämpades av de frankiska kungarna från och med Pippin den lille. Därav följde att monarken var suverän och kunde bortse från folkviljan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kungad%C3%B6met_av_Guds_n%C3%A5de
Gustaf Vasas äldste son, Erik XIV, myntade valspråket Gud giver åt vem Han vill. Den yngre brodern Johan III valde Gud vår beskyddare under det att hans son och efterträdare på tronen, katoliken Sigismund, frångick kutymen att nämna Gud och istället körde med För rätten och folket. Sigismund var kung både i Polen och Sverige, i Polen ända till 1632, Hans mamma var polska prinsessan Katarina Jagellonica.
Den yngste vasasonen, Carl IX, valde Gud min tröst som sitt valspråk medan sonen Gustaf II Adolf – även kallad ”den store” – fastnade för MedGud och segrande vapen. Då krigarkungen Gustaf Adolf, som enligt en svensk historiker med tiden lär ha blivit ”tämligen fet”, inte hade någon legitim son följdes han på tronen av dottern Kristina som menade att Visheten är rikets stöd.
Kristinas kusin Carl X Gustaf regerade och krigade under parollen I Gud mitt öde– Han skall göra det. Efterträdaren Carl XI, ”Gråkappan”, valde som kunglig devis Herren är vorden min beskyddare. Sonen Carl XII, som låg ute i fält under den absoluta merparten av sin regeringstid i början av 1700-talet, myntade Med Guds hjälp.
Carl XIIs syster Ulrika Eleonora satt på tronen endast ett år men hann i alla fall kläcka ur sig valspråket I Gud mitt hopp. Då hon överlämnade kronan till sin tyske make Fredrik I – troligen en av våra mest odugliga monarker – lät hon valspråket följa med.
Efterföljaren Adolf Fredrik hämtades från Tyskland och han klämde i med Statens välfärd min välfärd. Sonen Gustaf III nöjde sig med tidernas kortaste valspråk bestående av ett enda ord: Fäderneslandet. Sonen Gustaf IV Adolf, som enligt min mening var en betydligt bättre monark än propagandan ville göra gällande, var den siste konungen som valde att nämna Gud med Gud och folket.
Att Gud var på väg ut hade av allt att döma med att den Franska revolutionens sekulära tankar om frihet, jämlikhet och broderskap från 1789 vann allmän burskap. Sedan Gustaf Adolf nesligen avsatts i en statskupp som syndabock för nederlaget i kriget mot Ryssland 1808-09 utsågs Gustaf IIIs yngre broder hertig Carl (XIII) till monark med valspråket Folkets väl min högsta lag.
Efter Carl XIIIs frånfälle 1818 blev det åter aktuellt att hämta en konung utifrån. Valet föll på en av Napoleons generaler, marskalk Jean Baptiste Bernadotte, som var född i Pau i Frankrike. Han blev därför anfader till vår nuvarande kungafamilj under namnet Carl XIV Johan. Valspråket löd: Folkets kärlek min belöning.
Sonen Oscar I, eller om det var någon i hans stab som gjorde det, myntade parollen Rätt och sanning. Efter Oscars relativt korta regenttid tillträdde hans son Carl XV som svensk monark. Hans valspråk Land skall med lag byggas är måhända det mest kända av alla kungliga svenska valspråk.
Oscars yngre son Oscar II var först kung också över Norge och valde därför Brödrafolkens väl som paroll. När den svensk-norska unionen, till Oscars stora förtvivlan, upplöstes 1905 fick det bli Sveriges väl. Oscar var den siste svenske konung som lät kröna sig. Sonen Gustaf V, även kallas ”V-Gurra” eller tenniskungen, tog Med folket för fosterlandet som valspråk.
Efter Gustafs död 1950 blev sonen Gustaf VI Adolf konung med valspråket Plikten framför allt. Gustaf Adolf, som redan hunnit bli 67 år när han trädde till, kom att bli en verkligt folkkär monark. Han var även en framstående arkeolog som grävde en hel del i Italien.
Sedan Gustaf VI Adolf avlidit i hög ålder 1973 blev dennes sonson Carl XVI Gustaf svensk konung. Egentligen skulle dennes far, prins Gustaf Adolf, ha blivit kung men han omkom i en flygolycka 1947. Jag har redan inledningsvis konstaterat att Carl Gustafs valspråk För Sverige – i tiden i mitt tycke är mer än lovligt mesigt och intetsägande, men smaken är ju olika.
Vad som däremot är ett odiskutabelt faktum är att Carl XVI Gustaf regerat längre än någon annan svensk monark – imponerande 49 år när detta sätts på pränt!
2019 är det jämnt 300 år sedan de så kallade rysshärjningarna inleddes och drabbade Sveriges östkust från Piteå i norr till Valdemarsvik i söder åren 1719-21. Enbart under perioden juli-augusti 1719 nedbrändes mellan Gävle och Norrköping sju städer, tio större bruk samt tusentals gods, gårdar och torp. Det har beräknats att omkring 20 000 människor blev hemlösa men att få dog – de ryska trupperna hade order om att i möjligaste mån skona civilbefolkningen.
Rysshärjningarna innebar för Sveriges del slutklämmen på Stora nordiska kriget 1700-21. Det hade inletts med att den Sverige-fientliga alliansen Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland i ett trefrontsanfall hade angripit svenska besittningar i hertigdömet Holstein-Gottorp, Livland och Ingermanland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_nordiska_kriget
Karl XIIs likfärd: målning av Gustaf Cederström.
Svenskarna under den unge svenske konungen Carl XII slog tillbaka och besegrade eftertryckligt ryssarna vid Narva den 20 november 1700 och tvingade Danmark ut ur kriget genom freden i Traventhal; kung Carl (eller Carolus som han officiellt hette) lyckades också avsätta den sachsisk-polske monarken August den starke som kung i Polen.
Den antisvenska alliansen hade dock inte givit upp. Ryssland under ledning av tsar Peter I (den store) återhämtade sig, och tsaren lät efter att ha intagit den svenska staden Nyen (tidigare fästningen Nyenskans) vid floden Nevas utlopp i Finska viken 1703 anlägga staden Sankt Petersburg på samma plats. Peter avsåg att omvandla Ryssland enligt västerländsk mall och ville ha den nya staden – som var uppkallad efter aposteln Petrus – som skyltfönster utåt.
Snart var även Sachsen-Polen och Danmark med i leken, och efter det katastrofala svenska nederlaget vid Poltava i nuvarande Ukraina den 28 juni 1709 var den svenska stormaktstiden definitivt på upphällningen. Carl XII tog sin tillflykt till Bender i Osmanska riket, som var Sveriges allierade under åren 1710-13. Kung Carolus återvände till Sverige och Lund 1713 men skulle aldrig återvända till huvudstaden Stockholm. Han sköts till döds vid Fredrikstens fästning i nuvarande Halden den 30 november 1718. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Poltava
Hörningsholms slott på Mörkö brändes ner av de ryska inkräktarna. På bilden Erik Dahlbergs något överdrivna framställning i storverket Suecia Antiqua et Hodierna (Sverige i går och i dag).
Rysshärjningarna var ett led i Rysslands strävan att erhålla så förmånliga villkor som möjligt i de fredsförhandlingar som pågick på Lofö på Åland sedan den 12 maj 1718. Svensk chefsförhandlare var den tyskfödde baronen Georg Heinrich von Görtz, som fungerade som Carl XIIs förste minister 1715-18 och den som i praktiken styrde landet under konungens frånvaro. Det var Görtz som fick skulden för det svenska debaclet; han avrättades genom halshuggning på avrättningsplatsen vid Skanstull i Stockholms södra utkanter den 19 februari 1719.
När freden efter Stora nordiska kriget slutligen ingicks i Nystad i Finland den 30 augusti 1721 så blev det den hårdaste fred Sverige tvingats acceptera sedan medeltiden. Sverige tvingades till Ryssland avträda delar av Viborgs och Kexholms län, hela Ingermanland, Estland (inklusive Ösel och Dagö) samt Livland. Nästan 100 år senare tvingades vi släppa hela ”östra rikshalvan” (Finland) till ryssen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Freden_i_Nystad
Rysshärjningarna drabbade vårt av ett långvarigt krig svårt plågade folk hårt, men Rysslands målsättning att inta den svenska huvudstaden Stockholm kunde dessbättre aldrig förverkligas. Den 18 juli 1719 passerar den ryska galärflottan ledd av amiral Fjodor Apraksin förbi Dalarö och fortsätter vidare mot Torö. Nu inleds härjningar på den södermanländska kusten från Nyköping, som ödelades helt, till Södertälje, som brann ner till hälften.
Den 21 juli landsteg ett 100-tal ryska soldater i Igelstaviken utanför Södertälje, vars centrala delar utom Sankta Ragnhilds kyrka vid Stortorget fick skatta åt lågorna. Det berättas att prosten Mårten Buller i sista stund lyckades ta sin tillflykt in i skogen men att hans prästgård i Geneta brändes ner till grunden. Han skall ha förlorat den svindlande summan av 13 000 riksdaler på kuppen.
Överste Rutger Fuchs ledde de svenska trupper som räddade Stockholm från att läggas i grus och aska.
Enligt vad som sannolikt är en skröna skonades Södertälje-kyrkan på följande sätt. Ryssarna lovade lämna helgedomen i fred om en skytt som södertäljeborna själva fick utvälja kunde pricka kyrktuppen med en muskötkula. Skytten laddade, tog sikte och sköt – och prickade kyrktuppen. Därmed lämnades kyrkan intakt. En kontroll har visat att den aktuella tuppen verkligen har ett märke som skulle kunna härröra från ett skott.
Vad som gör att historien dock torde vara uppdiktad är att de ryska trupperna som goda kristna hade som policy att inte förstöra de kyrkor som kom i deras väg. Troligast är nog att historien med det saliggörande skottet mot kyrktuppen svarvats ihop i syfte att förklara märket på tuppen i fråga. Fast osvuret är som alltid bäst.
Händelserna i Södertälje kan sammanfattas på så sätt att båda sidor lyckades med sina delmål: ryssarna förstörde som planerat stora delar av Södertälje under det att de försvarande svenska trupperna kunde förhindra de ryska truppernas vidare avancemang mot Stockholm. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/ryssharjningarna-del-3-vad-som-gick-forlorat
Ett nytt försök att nå den kungliga huvudstaden sjövägen gjordes av ryska galärer vid Södra Stäket eller Baggensstäket i Saltsjöbaden den 13 augusti 1719. Ryssarna landsteg på platsen med så många som 4000-6000 man. Svenskarna var kraftigt underbemannade – strax söder om Stäkets trånga sund fanns 367 man ur Östgöta och Södermanlands tremänningsregemente samt 75 man ur Upplands tremänningsregemente. Dessa trupper kunde tillgodoräkna sig artilleriunderstöd från galärer i sundet.
De fåtaliga svenska soldaterna förde under fyra timmar en glänsande uppehållsstrid under ledning av fortifikationsöversten Baltzar von Dahlheim, och på eftermiddagen anlände, på order av generalissimus prins Fredrik av Hessen (senare kung Fredrik I), förstärkningar i form av 700 man ur Södermanlands regemente, vilket anfördes av översten och sedermera generalmajoren Rutger Fuchs. Även samma regementes andra bataljon anförd av överstelöjtnanten Johan von Essen tillstötte. https://popularhistoria.se/krig/svenska-krig/nar-stockholms-skargard-stod-i-brand-ryssen-kommer
Den till mantalet underlägsna svenska styrkan kunde tillfoga fienden stora förluster, vilket fick denna att i skydd av mörkret retirera till sina galärer och ge upp försöket att erövra Stockholm. Forskaren Erik Jonsson har givit denna sammanfattning av det ryska nederlaget vid Baggensstäket: ”Ryssarna retirerade. Reträtten urartade till flykt. De 700 svenskarna vräkte de 6000 ryssarna i sjön.” Överdrivet? Kanske. Faktum kvarstår dock: Stockholm undgick påhälsning av de fruktade ryska galärerna
Hölö kyrka i Södertälje kommun.
Slutligen skall jag beröra ytterligare en berättelse om rysshärjningarna från Södertälje med omnejd som gäller Hölö, i dag en del av Södertälje kommun, och som troligen kan göra anspråk på ett betydligt högre mått av autenticitet än den ovan anförda skrönan om skottet mot kyrktuppen. Såväl Trosa och Mörkö som Hörningsholms slott drabbas svårt av de ryska truppernas destruktiva verksamhet, men Hölö klarar sig undan helt liksom Tullgarns slott.
Detta beror enligt berättelsen på ett rådigt initiativ av prästmannen Paulus Johannis Scharff, som var verksam i Hölö församling i 57 år varav drygt 55 av dessa som kyrkoherde och prost, under den ryska offensiven i juli 1719. Hur det hela förlöpte framgår av en uppteckning gjord av komminister Johan Erik Petri i Hölö socken. Efter att först ha berört ryssarnas illdåd i övriga socknar anför Petri följande:
Men olyckliga följderna deraf förekommos genom Församlingens då warande Pastors Herr Prosten Scharffs utmärkta rådighet. Denne behjertade man samlade då så mycket folk, som i hast war möjligt, och tågade då i spetsen för denna sammanrafsade tropp, som war bewäpnad med liar, skäror, stänger, påkar och dylikt jemte några få skjutgewär, fienden till mötes; hwarjemte han berättas hafwa uppsatt en mängd hattar på skogsbuskarne å de kringliggande höjderna, för att dermed inbilla fienden, som ännu war på afstånd, att dessa sålunda betäckte buskar woro bewäpnadt manskap, som stod färdigt att emottaga dess anfall. https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=126
Herr prosten skall själv oupphörligen ha dundrat på en medhavd trumma, samtidigt som andra personer i följet – män, kvinnor och barn – slog på stekpannor, kastruller med flera husgeråd. Följden blev att de annalkande ryssarna antingen helt avstod från den planerade landstigningen eller avbröt densamma. Scharff, som var gift tre gånger och far till 13 barn i det första giftet, kom därefter att leva i tacksamt minne i ett antal generationer i Hölö församling ända in i våra dagar.
I Hölö kyrka firade man till 1777 varje år en tacksägelsedag till åminnelse av ortens till synes mirakulösa räddning undan den ryska framfarten. I kyrkan förvaras dels en porträttmålning av den rådige prästmannen, dels den trumma han skall ha använt då det ryska angreppet avvärjdes. Jag har själv sett föremålen på ort och ställe.
Efter rysshärjningarna 1719-21 och det ryska erövrandet av Finland 1809 har Ryssland alternativt Sovjetunionen fortsatt hota våra nationella intressen genom exempelvis spioneri, kränkningar i luften och till sjöss samt hot av skilda slag. Det sägs ibland att det råder vad som kallas ”rysskräck” i Sverige – det är, som torde framgått ovan, i så fall inget som helst märkligt med det. Den måste tvärtom anses vara högst befogad.
Anders Klarströms memoarbok Prima Victoria omspänner tidsperioden 1965-2000.
Det har spridits talrika myter om Sverigedemokraternas tidiga historia i allmänhet och om dess förste ordförande Anders Klarström i synnerhet. I syfte att ge sin personliga bild av hur det egentligen förhöll sig har Klarström givit ut en memoarbok i tegelstensformat kallad Prima Victoria (2018, 511 sidor). Jag skulle vilja påstå att boken är oumbärlig för den som vill ta del av hur det var på den tiden det begav sig. Boken börjar med Klarströms födelse i Göteborg den 17 december 1965 och slutar med att han flyttar till England 2000.
Vad boken handlar om framgår av denna video innehållande glimtar från Anders Klarströms tal och debattinsatser, manifestationer av olika slag och icke minst de våldsamma angrepp SD-pionjärerna utsattes för från vänsterhåll: https://www.youtube.com/watch?v=MGsMD-6iZGE
Anders Klarström föddes i Högsbo i Göteborg 1965 som den yngsta av tre bröder. Föräldrarna hette Bengt och Gunbritt Klarström. Morfadern Uno Rådlund representerade i många år Socialdemokraterna i Göteborgs stadsfullmäktige. Pappan, som var yrkesofficer, var fackligt aktiv och medlem i Moderata samlingspartiet.
Det stora intresset för Anders Klarström innan han kom att intressera sig för politik var musik. Det var ett intresse som höll i sig även efter det att den politiska banan inletts, och länge drömde unge Anders om en framtid som konsertpianist. Efter att ha misslyckats med att komma in på Musikhögskolan ett antal gånger skrinlades dessa planer – dock kom han genom åren att spela i olika pop/rockband.
Musikaliteten har Sverigedemokraternas förste partiledare gemensamt med den nuvarande ledaren Jimmie Åkesson, vilken som bekant stundom spelar piano i gruppen Bedårande barn. Anders och Jimmie har även en annan sak gemensamt: faiblessen för det svenska folkhemmet.
Tidig SD-propaganda.
Innan Anders Klarström som 22-åring valdes till SDs förste partiledare 1988 var Leif Zeilon (sedermera Ericsson) partiets förste talesperson. Zeilon och Jerker Magnusson var de tongivande aktivisterna under partiets första tid. Enligt Klarström var det dessa två som i huvudsak drev partiet på en daglig basis, även om exempelvis Johan Rinderheim fanns med i bilden. Såväl Zeilon som Magnusson hade varit initiativtagare till den invandringskritiska grupperingen Bevara Sverige Svenskt (BSS).
Om Leif Zeilon, som i likhet med denna bloggare i början av 1970-talet var med i den antikommunistiska och proamerikanska organisationen Demokratisk Allians, skriver Klarström i sin bok bland annat följande (sidan 68); ”Leif var på sätt och vis den som ´upptäckte´mig politiskt. Det var han som föreslog att jag skulle bli talesman. Under åren 1988-91 hade vi en mycket bra relation och jag fick många värdefulla tips från Leif, både inför tv-sändningar såväl som när det gällde partiarbetet i övrigt.”
Enligt Klarström var det även Leif Zeilon som förde in folkhemstanken, den idé som Per Albin Hansson (S) tagit över och utvecklat från den konservative ideologen Rudolf Kjellén, i partiet. Klarström brukade själv i olika sammanhang nämna Hanssons efterträdare som S-ledare och statsminister, Tage Erlander, som ett politiskt föredöme. Zeilon övergav efter några år Sverigedemokraterna och bildade det nationalromantiskt betonade Hembygdspartiet, ett projekt vilket dock snart rann ut i sanden.
Personer jag talat med som fanns med i SD-bilden under de inledande åren har städse framhållit Anders Klarströms talanger som talare och debattör. Att de har rätt blir uppenbart när man tar del av några av Klarströms insatser, exempelvis på den film som länkas till här ovan. Han redogör i boken för åtskilliga av dessa insatser på ett stundom mycket självkritiskt och alltid ärligt sätt.
Jag kan inte bedöma om allt det som Klarström skriver i Prima Victoria är sant och riktigt, men att han är brutalt uppriktig när det gäller de händelser och skeenden han var involverad i såsom han uppfattade dem tror jag inte att någon behöver tveka om. Det särskiljer honom från nästan alla andra memoarförfattare. Personlig blir författaren när han skriver ingående om sin familj, särskilt det varma förhållandet till fadern. Klarström avslöjar dessutom – taram-taram-taram – att han gillar potatischips och mjölk.
Den numera 53-årige Anders Klarström var en god talare och debattör.
Så är han djupt självkritisk över att han i en intervju i Göteborgs-Posten strax efter slutet av sin karriär som SD-ledare markerade avstånd till såväl Sverigedemokraterna som nationalismen – han behandlar detta ämne i kapitlet ”Sveket” i slutet av sin bok. Det är således sitt eget svek han avser.
Som en röd tråd genom Anders Klarströms skildring av sina år som SD-ledare löper det våld och den åsiktsförföljelse partiet och dess företrädare drabbades av. Det var vanligt att partiets medlemmar och anhängare under sina demonstrationer och manifestationer blev utsatta för grov misshandel , stenkastning och påhopp av olika slag. Detta fortsatte i åtskilliga år också efter Klarströms ordförandetid och är något som även jag, om än i relativt blygsam skala, råkat ut för.
I Göteborg den 9 oktober 1993 slog motdemonstranter utrustade med gatstenar och påkar sönder fönsterrutor för 100 000-tals kronor i centrala Göteborg, ett slags förövning för de våldsamma kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2000. I Växjö bedriver motdemonstranter den 14 maj 1994 ett veritabelt gatukrig som varar i över fyra timmar. Vänsterpöbeln slår sönder fönster och skadar både SDare och åskådare.
Vidare genomförde vänsteraktivister i samband med firandet av Carl XIIs dödsdag den 30 november våldsamma upplopp i Stockholm 1991, 1992 och 1993. Samma sak inträffar i Lund. Sverigedemokraterna, det måste kraftigt framhållas, har aldrig varit skyldiga till våld och upplopp eller såvitt jag vet ens motdemonstrationer. Partiet har alltid respekterat andras åsikter och deras demokratiska rätt att framföra dessa i form av olika typer av fredliga manifestationer.
Vänsterinriktade historierevisionister har sökt framställa SD som ett ”rasistiskt parti med nazistiska rötter” med bakgrund i ”vit makt-rörelsen”. Inget av detta är sant. SD bildades 1988 av personer vilka företrädesvis kom från Sverigepartiet, Framstegspartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Dessa var förvisso alla missnöjesbetonade och invandringskritiska samt ibland tämligen råbarkade i sin retorik men varken nazister, fascister eller rasister.
Sverigedemokraternas Engelbrekts-manifestation i Stockholm 1991. I bakgrunden syns det kungliga slottet.
Vad beträffar påståendena om ”vit makt” är dessa helt gripna ur luften. Den gruppering som åsyftas är sannolikt Vitt ariskt motstånd (VAM), som bildades flera år efter SDs tillkomst. Dock förmådde det dåtida SD inte alltid att hålla vit makt-typer och skinnskallar utanför partiet borta från sina demonstrationer, vilket givetvis är att beklaga.
Anders Klarström framhåller (sidan15):
Det har många gånger talats om SD.s ´rötter´ med en ständig ´guilt by association´ taktik. Personer som innan de kom med i SD, hade sökt sig till odemokratiska partier och rörelser, används som exempel för att misstänkliggöra SD gång på gång. Men om människor ändrar sina värderingar, tänker om och lämnar odemokratiska rörelser och istället går med i ett demokratiskt parti som SD, har inte partiet då gjort en god samhällsinsats?
Klarström jämför med ledande socialdemokrater som inledde sina politiska gärningar i kommunistiska revolutionssekter. Om sådana exempel talas det tyst eller inte alls. Ett par exempel härvidlag är Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog, vilka båda en gång i tiden var anslutna till KFML som hade väpnad revolution på programmet enligt maoistisk förebild.
För övrigt är Socialdemokraterna, som fram till den ryska revolutionen 1917 tillhörde samma partibildning som kommunisterna, det enda parti i Sverige som faktiskt samarbetat med riktiga nazister, nämligen Tredje rikets regering. Det var en socialdemokratisk regering som 1938 av naziregimen i Berlin krävde att den skulle stämpla ”J” i tyska judars pass. Och det var en socialdemokratiskt dominerad samlingsregering som under kriget genomförde en rad eftergifter gentemot samma regim och bland annat lät beslagta tyskkritiska tidningar.
Vad beträffar Anders Klarström själv har det tjatats om att han tidigare tillhörde det nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). Det är sant att han var med där under några månader innan han kom på att detta inte var något för honom och tackade för sig. Klarström hade dock ungefär lika mycket att göra med Europeiska Arbetarpartiet (EAP och Moderaterna, men det har av någon anledning aldrig nämnts beträffande Klarströms förflutna. Han förnekar dock att han varit socialdemokrat, vilket ibland har hävdats.
Till höger på bilden SDs förste partitalesman Leif Zeilon (Ericsson). Bredvid honom Ola Sundberg, som var partiets presstalesman i början på 1990-talet och till professionen jonglör.
Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig att gå med i Sverigedemokraterna vid dess tillblivelse, icke minst på grund av dess rätt socialistiskt betonade politik såsom till exempel kravet på bankernas förstatligande. Retoriken var också i radikalaste laget för mig då Anders Klarström var i farten och dessutom upplevde jag, som är klart konservativ och borgerligt sinnad, att betoningen på nationalism var alldeles för accentuerad och aggressiv. På 1990-talet var jag istället med i först Ny Demokrati och därefter det lokala Täljepartiet, vilka jag representerade i fullmäktige och nämnder i Södertälje kommun.
Med detta sagt menar jag ändå det finns god anledning för dagens sverigedemokrater att med viss tacksamhet minnas pionjärer som Anders Klarström och Leif Zeilon utan vilkas insatser partiet aldrig blivit vad det är i dag. Vi behöver inte nödvändigtvis gilla och applådera allt de gjorde och stod för, men vi behöver heller inte acceptera den nidbild av dem som systemmedia trumpetat ut. Klarström var också med och utvecklade SDs första partiprogram och även partiets Europa-politik.
1988, det första året Anders Klarström var partiledare, lyckades SD endast skrapa ihop 1118 röster och kom inte in i någon politisk församling någonstans. De första politiska mandaten tillföll partiet i kommunerna Höör i Skåne och Dals-Ed i Dalsland 1991 – båda besattes för övrigt av kvinnor. 1994, i slutet av Klarströms tid som partiordförande, fick SD 13 954 riksdagsröster och ytterligare kommunal representation. 1995 valdes Mikael Jansson till ny SD-ordförande. Jimmie Åkesson tog över den rollen 2005.
Anders Klarströms bok Prima Victoria är ett viktigt dokument för envar som vill bilda sig en uppfattning om Sverigedemokraternas tidiga historia. Författarens text håller kanske inte Nobelpris-klass och skulle nog ha behövt en opartisk översyn innan den kom i tryck, men Klarström skriver inte desto mindre såväl engagerat som flyhänt. Det rikhaltiga bildmaterialet gör definitivt inte boken sämre.
Slutligen kan jag inte låta bli att undra litet över, varför Anders Klarström valt en latinsk titel för sin bok. Prima Victoria blir i svensk översättning ungefär ”den första segern”. Det kan nämnas att hårdrockbandet Sabatons debutalbum hette Primo Victoria – kan titelvalet ha haft med det att göra? Klarström kan möjligen, om jag får spekulera litet, ha inspirerats av Jimmie Åkessons memoarbok Satis polito. Dessutom blir det liksom litet ”finare” med en latinsk titel.
Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.
”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”
Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.
Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.
Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland
Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.
Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson
Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.
”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”
Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.
Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.
Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.
Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.
Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.
Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.”https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen
Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.
När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.
Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.
Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan
Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.
Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter
Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland
I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.
Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland
Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..
Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.
Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans
Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia
I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.
Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”
Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin
Lenin och Stalin fotograferade 1922.
Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.
Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”
Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.
Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html
En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.
Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.
1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):
En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.
Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).
Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.
Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/
Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.
Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.
Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.
Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.
Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.
Docent Göran Nilzén har skrivit boken Den besvärlige Gyllenkrok som avporträtterar en kontroversiell svensk militär. Foto: Tommy Hansson
Axel Gyllenkrok (1888-1946) var en på sin tid omtalad och omskriven officer. Han var mycket kompetent inom det han sysslade med och känd som en av våra stora militära begåvningar. Samtidigt var han en beryktad bråkmakare som gjorde livet surt för såväl överordnade som underlydande.
Gyllenkroks gärning har på ett överskådligt sätt sammanfattats av historiedocenten Göran Nilzén i boken Den besvärlige Gyllenkrok. Överste Axel Gyllenkrok (Carlssons förlag 2017). Nilzén konstaterar sammanfattningsvis att Gyllenkrok, trots sina obestridliga förtjänster, var ”för stöddig för sitt eget bästa”.
Axel Gyllenkrok föddes den 9 augusti 1888 i Karlskrona som son till kommendören Axel Gyllenkrok och dennes maka Elin Frick. Den friherrliga ätten har ett ärorikt förflutet. Dess mest bemärkte medlem är den karolinske krigaren Axel Gyllenkrok (1664-1730) som spelade en framträdande roll i Stora nordiska kriget i vilket han sårades två gånger. http://historiesajten.se/visainfo.asp?id=117
Denne Gyllenkrok deltog bland annat vid slagen i Riga och Narva samt i kriget i Polen. 1706 befordrades han till överstelöjtnant och året därpå till en av konung Carl XII mycket uppskattad generalkvartermästare. Efter nederlaget i Poltava 1708 följde Gyllenkrok med kungen till Bender men blev omsider krigsfånge i Moskva. Vid återkomsten till Sverige 1722 upphöjdes Gyllenkrok till generallöjtnant och 1727 till friherre och slutade sina dagar som landhövding i Göteborgs och Bohus län.
Generallöjtnanten och landshövdingen Axel Gyllenkrok (1664-1730).
Karolinen Gyllenkroks sentida ättling Axel avlade mogenhetsexamen (som studentexamen då kallades) 1906 och inträdde samma år i krigstjänst. Han visade sig tidigt vara en duktig idrottsman och god skytt. 1908 avlade Gyllenkrok officersexamen och utnämndes i slutet av samma år till underlöjtnant vid Svea livgarde i Stockholm.
Göran Nilzén kommenterar (sidan 12): ”Det är väl inte omöjligt att den mera sentida Axels val av levnadsbana bör ses i ljuset av militära släkttraditioner, som förövrigt än i dag upprätthålls.”
Efter flera års tjänstgöring inom armén i början av 1920-talet – han var bland annat kapten och stabsadjutant vid generalstaben – övergick Axel Gyllenkrok efter flygspanar- och fältflygarutbildning till det unga flygvapnet. Han hade insett att flyget skulle bli en viktig vapengren i framtiden. Gyllenkrok hann även med en kortare flygkommendering till England.
1932 utsågs Axel Gyllenkrok, som under flera års tid gjort sig besvärlig och riktat skarp och inte alltid så diplomatiskt formulerad kritik mot bristfällig materiel – flera dödsolyckor hade förekommit – och undermålig krigsduglighet vid flygförbanden, till major vid flygvapnet. Senare samma år utnämndes han till chef för Tredje flygkåren på Malmslätt i Östergötland.
Den frispråkige och dynamiske Gyllenkrok kunde emellertid inte undgå att stöta sig med både överordnat befäl och underlydande. Det ledde till att han flera gånger under sin karriär ställdes inför krigsrätt.
Den officiella bilden av Axel Gyllenkrok.
Nilzén framhåller (sidan 73): ”Gyllenkroks sätt och intriganta väsen medförde naturligtvis att han fick många fiender, och 1934 lämnade han flyget för armén, troligen mot sin vilja. De bakomliggande orsakerna är inte helt klarlagda, men man kan förstå att flygledningen ville ha honom på armlängds avstånd.”
Efter att ha återvänt till armén 1934 blev Gyllenkrok major vid Livregementets grenadjärer, varefter han 1934-35 fann sig kommenderad till ett grenadjärregemente i Rom i Mussolinis fascistiska Italien. Regementschefen, Giuno Ruggiero, var en av de relativt få officerare som Gyllenkrok kom väl överens med, och svensken ansåg sig ha lärt sig oerhört mycket under dennes befäl.
I ett brev från Italien redogör Gyllenkrok för vilka egenskaper han menar att den ideala krigsmakten bör ha (sidan 87):
1. Tysk eller engelsk drill på grundval av Lings gymnastik. 2. Fransk obundenhet i tillämpningen (ej i formen). 3. Italiensk trevnad och glädje i tjänsten. 4. Finsk seghet och envishet i genomförandet. 5. Tysk grundlighet. 6. Svensk organisation och planläggning.
En bidragande orsak till att Axel Gyllenkrok fann sig hemma i Italien vid denna tid var hans skepsis gentemot den västerländska demokratin, ”anarko-liberalism” som han kallade det svenska samhällssystemet. Det var också i Italien han första gången genom ambassadbjudningar kom i kontakt med diplomater och militärer från Sovjetunionen.
Gyllenkroks vän och förtrogna Marika Stiernstedt.
1937 erhöll Gyllenkrok tjänstledighet från sin befattning med graden överstelöjtnant vid Livregementets grenadjärer i Örebro för att genomföra en månads privat studiebesök i Sovjetunionen på inbjudan av vännen och förre sovjetiske militärattachén i Rom, Vasilij Lunev.
Att den svenske militären fann sig väl tillrätta i Stalins rike framgår av den bok han 1945 gav ut på ett kommunistiskt förlag, Utan uppdrag i Moskva, där Gyllenkrok bland annat uttrycker betydande beundran för den sovjetiska krigsmakten med dess ordning och disciplin och även för det sovjetiska samhället i stort.
Det kan tas för givet att den tydligen rätt naive Gyllenkrok förts bakom ljuset av den sovjetiska propagandan, även om han själv inte insåg detta. ”Det sticker emellertid i ögonen att Gyllenkrok går långt i sitt försvar för Sovjet”, konstaterar Göran Nilzén (sidan 116), ”som han ansåg vara utsatt för förtal i stora delar av västvärlden och att landets styrka gravt underskattades.”
Det kan här inskjutas att Gyllenkrok under senare år blev en nära vän och förtrogen till den 13 år äldre socialistiska och katolska författarinnan och debattören Marika Stiernstedt (1875-1954), vilken i likhet med Gyllenkrok 1934 besökt Sovjetunionen på inbjudan av den sovjetiska ambassadören Alexandra Kollontaj. Stiernstedt blev dock inte någon okritisk Sovjet-beundrare. http://www.signum.se/archive/read.php?id=753
1937-38 fungerade Axel Gyllenkrok som chef för Hallands regemente i Halmstad. Att han uppbar denna tjänst i endast ett drygt halvår berodde på att han anmäldes för trakasserier mot enskilda officerare och därför avpolletterades som chef samt suspenderades från armén och fördes över på reservstat.
Dåvarande kaptenen och flygspanaren Axel Gyllenkrok på Malmslätt.
Axel Gyllenkrok var på många sätt en typisk militär. Han spottade definitivt inte i glaset och hans språk var minst sagt mustigt. Han var uppenbart kompetent och framåtsyftande i mycket av det han gjorde och var icke minst en framstående militär skribent och debattör. Bland annat anlitades han ofta för att författa militära reglementen och instruktioner av skilda slag.
Han kan tvivelsutan kritiseras för en hel del saker men ändå hedras mer ändå!
”Den besvärlige Gyllenkrok” avled två dagar före sin 58-årsdag den 7 augusti 1946. Han gifte sig aldrig utan kan väl snarast anses ha varit ”gift” med sitt yrke.
Prins Oscar är son till kronprinsessan Victoria och prins Daniel samt lillebror till prinsessan Estelle.
Det har väl inte undgått någon att kronprinsessparet begåvats med en liten prins och prinsessan Estelle med en lillebror: hertigen av Skåne, Oscar Carl Olof, föddes den 3 mars 2016.
I egenskap av mångårig och synnerligen inbiten rojalist vill jag härmed frambära mina både innerliga och hjärtliga gratulationer till kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Fattas bara annat. Grattis också till konung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia, vilka nu kan glädjas åt sitt fjärde barnbarn.
Fler är på gång, då även prins Carl Philip och prinsessan Sofia väntar på att få höra trampet av små, små skor.
Jag kan gärna erkänna, att det finns ett antal rätt goda förnuftsskäl som talar för republik. I ett avseende är emellertid monarkin tveklöst helt överlägsen republiken: det känslomässiga inslaget, vilket är väl så viktigt ur mänsklig synvinkel.
Ingen har nog framfört detta bänttre än den fine konservative skribenten Gunnar Unger (1915-76) i sin minnesbok Rapsodi i blått (1974):
Ty, som jag ser det, är det visdom att bejaka de väldiga känslovärden som ryms i monarkin och som så mäktigt appellerar till vår historiska fantasi. Förnuftet i alla ära, men låt oss inte underskatta vårt behov av romantik – och i statslivet är monarkin det romantiska inslaget.
Gunnar Unger – konservativ skribent och rojalist.
Visst spelar emotionella drivkrafter en väl så stor roll både i politiken och det mänskliga livet i stort som rationella och intellektuella sådana. Det fina i kråksången är emellertid, att det även finns tungt vägande förnuftsskäl som talar till det monarkiska statsskickets fördel.
Detta garanterar att Sveriges hårt prövade folk har en statsledning som står över det oavlåtliga partipolitiska käbblet, som är det pris vi tvingas betala för demokratin. Därtill är monarkin av ett oskattbart PR-värde för vår nation i allmänhet och denna nations industri i synnerhet.
Det apanage staten betalar ut till kungahuset varje år är en försumbar utgift med tanke på allt vi får ut av de insatser som utförs av de representativa och hårt arbetande medlemmarna i samma kungahus. För närvarande beräknas kostnaderna för hov- och slottsstaterna uppgå till 127 miljoner kronor, vilket skall räcka till såväl kungahusets representationskostnader som underhållet av slott och andra egendomar. I gengäld låter kungahuset staten utnyttja dessa egendomar.
Det har i pressen redan skrivits åtskilligt om den lille prinsens namn.
Konungen av Sverige och Norge, Oscar II.
Tilltalsnamnet Oscar har innehafts av två svenska kungar: Oscar I (1799-1859, kung över Sverige och Norge 1844-59), son till Carl XIV Johan; Oscar II (1829-1907, kung över Sverige och Norge 1859-1905, över Sverige 1859-1907), son till Oscar I. Samma namn har burits av prins Oscar Bernadotte af Wisborg (1859-1953), son till Oscar II , bror till Gustaf V och pappa till greve Folke Bernadotte (1895-1948).https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/17/folke-bernadotte-han-dog-med-stovlarna-pa/
Carl kommer från lillprinsens morfar, vår nuvarande kung, men namnet har som bekant burits även av monarkerna Carl IX, Carl X Gustaf, Carl XI, Carl XII, Carl XIII, Carl XIV Johan (Jean Baptiste Bernadotte) och Carl XV. Här måste också nämnas att en bror till Gustaf V och följaktligen son till Oscar II, prins Carl (1861-1951), burit samma namn.
Namnet Olof kommer från lillprinsens farfar, Olle Westling, som för övrigt för sju år sedan donerade en av sina njurar till sonen som då var njursjuk. När jag blev underkunnig om namnet fruktade jag ett tag att namnet kom från Olof Palme, men så var alltså lyckligtvis ej fallet. Eljest hade man väl kunnat tänka sig att det kungliga nytillskottet uppkallats efter Olof Skötkonung (cirka 960-talet/980-1022, kung 995-1022), den förste sveakonung som regerade över såväl Mälardalen som Västergötland samt även den förste som lät döpa sig och förblev kristen.
Prins Daniels föräldrar: Ewa och Olle Westling, här vid kronprinsessparets bröllop.
Det utan tvivel mest bisarra som hittills skrivits i anledning av Victorias nedkomst är ett debattinlägg i tidningen Metro av serietecknaren Adrian Malmgren, Malmö, som menar att prins Oscar inte skall ”påtvingas sin könstillhörighet av vård och samhälle”.
Den stackars prinsen skall alltså inte få veta om han är pojke eller flicka, eller eventuellt tillhöra något slags tredje kön, utan själv få ”avgöra” detta när han växer upp. Detta är naturligtvis sinnessjukt trams, nödtorftigt maskerat som intellektuell teori, och inget annat. Jag för min del säger: Välkommen, prins Oscar Carl Olof!
Fotnot: Queerteorin, som kommer från USA, är den mest revolutionära yttringen av homosexrörelsen. Den strävar efter att slå sönder den naturliga könsordningen och traditionella familjeideal i syfte att bereda väg för en samhällsrevolution. Den som vill läsa mer kan göra det i min bok Åter till det kalla kriget (Contra förlag 1993), kapitlet ”Vänsterns nya kläder”, avsnittet ”Bögrevolten”.
Sverige kan bli normalt på sju år, menar Jan Sjunnesson. Foto: Tommy Hansson
”Sverige är inte ett normalt västeuropeiskt land men kan och borde bli det.”
Detta är Jan Sjunnessons utgångspunkt i boken Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013, 328 sidor), som först skrevs på engelska för en utländsk läsekrets. Författaren ägnar större delen av boken åt att beskriva hur och varför Sverige blev så extremt och avslutar med en diskussion om hur landet skall kunna bli ett normalt västland.
Sjunnesson går omsorgsfullt till väga och kan knappast anklagas för att ha skrivit någon särskilt lättillgänglig bok som läsaren avverkar på en kaffekvart, men jag vågar påstå att den som ger sig i kast med läsningen kommer att bli rikt belönad. Här finns en stor mängd fakta och exempel av oskattbart värde för den som inte väjer för information och synpunkter som ofta är allt annat än politiskt korrekta. Författarens upplägg är att först rekapitulera Sveriges historia och sedan redogöra för dagens extrema samhälle. ”Tonen i boken är polemisk, ibland ironisk och det komplicerade ämnet Sveriges historia och extrema samtid starkt förenklat”, tillstår författaren (sidan 9).
Och förvisso krävs en viss förenkling för att pressa samman närmare 1000 år av svensk historia åren 1000-1930 inom ramen för knappt 22 sidor, som Sjunnesson gör i bokens andra kapitel. Noga taget inleder författaren sin historiska genomgång redan omkring 10 000 år före Kristi födelse, då det kilometertjocka istäcket började dra sig norrut för att ge plats för glest invandrande skaror människor.
Det var emellertid först med Kalmarunionens inträde 1397, skriver Sjunnesson, som landet började få kontroll över det egna territoriet. Det var bara ett fåtal i den tidens Sverige som kan sägas ha varit en del av dåtidens högkultur med dess förfinade seder och bruk av utländska språk, där latinet utgjorde ett lingua franca för samhällets tunna elitskikt.
”Vad som blev specifikt svenska särdrag”, skriver Sjunnesson (sidan 29), ”var inte någon utvecklad fin adelskultur eller kulturliv utan det fria bondeståndet och såväl herrars som bönders planeringsförmåga och fascination av teknik. Det kärva klimatet tvingade fram god planering för att överleva i kyla och snö under sex månader på konserverad föda med få mänskliga kontakter och lite solljus. ”
Jan Sjunnesson framhåller att i Sverige utvecklades tidigt förhållandevis demokratiska traditioner. Någon allmän rösträtt var det givetvis inte tal om, men fria självägande bönder tog som en självklarhet stämma och säte i den dåtida ståndsriksdagen jämte adel, präster och borgare. I det perspektivet har den svenska demokratin sex århundraden på nacken.
Gustaf Vasa avmålad 1542.
Adelsmannen Gustaf Eriksson Vasa, vid rikets roder från 1521 till sin död 1560, blev den kraftfulla gestalt som kastade av det utländska (läs: danska) oket och för första gången i vår historia byggde upp en egentlig nationalstat, låt vara med ytterst hårdhänta metoder. Med det enda syftet att säkra statens ekonomiska överlevnad bröt den nye konungen med den romersk-katolska kyrkan, lät införa den lutherska protestantismen och konfiskerade kyrkornas tillgångar. Med katolicismen försvann dessvärre också mycket av den dåtida kulturen.
”Underdånighet och en ovilja att slåss för principer karakteriserade svenskarna redan vid tiden för Vasa”, kommenterar Sjunnesson (sidan 31). ”Uppsala universitet som inrättats år 1477 fick se sina lärda präster och lärare förlora rättigheter och undervisningen drogs in. Man skyllde på lärarnas kvarvarande trohet till katolicismen.”
Alla såg dock inte stillatigande på när Gustaf Vasa och hans hejdukar med tillhjälp av våld, förtryck och hänsynslöst makt(miss)bruk rev ner allt det gamla för att bygga nytt. I Småland gjorde bondeledaren Nils Dacke uppror 1542-43 och även andra ansatser till motstånd förekom, i längden dock till ingen nytta. Upprorsmakarna kunde se fram emot död och pina i kungens hand. http://www.vasatiden.se/gustav-vasa/
Efter omkring 100 år med stormaktsstatus under regenterna Gustaf II Adolf, drottning Christina, Carl XI och Carl XII inträdde efter det så kallade Stora nordiska krigets slut 1721 vad som har gått till historien som Frihetstiden, då de båda partierna Hattarna (konservativa och rysshatande) och Mössorna (mer liberala och proryska) kreerade embryot till det moderna partiväsendet. Den friare tidsanda som nu kom att råda medförde ett uppsving för vetenskap, teknik och kultur, en utveckling som fortsatte även sedan Gustaf III upprättat ett kortvarigt kungligt envälde från 1772 fram till sitt hastiga frånfälle 1792.
Tyvärr tar Jan Sjunnesson över huvud taget inte upp enväldet och Gustaf IIIs betydande insatser för det svenska riket, något som skulle ha varit mycket befogat. ”Det låg ett skimmer över Gustafs dagar”, skaldade 1800-talsförfattaren och biskopen Esaias Tegnér, och faktum är att om inte den så kallade tjusarkonungen hade genomfört sin oblodiga statskupp och själv fattat tömmarna så är det mycket möjligt för att inte säga troligt att Sverige hade upphört att existera som självständig nation och tvingats dela Polens öde att delas upp mellan flera stormakter: https://sv.wikipedia.org/wiki/Frihetstiden
Johan August Gripenstedt, omdanande finansminister i mitten på 1800-talet.
Något av ett startskott för den moderna tidens inträde i Sverige kan sägas ha varit den liberale adelsmannen Johan August Gripenstedts tid som finansminister 1856-66, då ekonomin förändrades i grunden. Sjunnesson beskriver Gripenstedts landvinningar på följande sätt (sidan 37): ”Under detta decennium infördes ekonomisk frihet, avreglering av banker och räntor, kvinnlig myndighetsålder vid 25 år, järnvägs- och telegrafutbyggnad, avskaffande av husaga och fri in- och utvandring. Mest betydelsefullt var naturligtvis frihandel, avskaffande av skråprivilegier och fri etableringsrätt.”
Det må tyckas något märkligt att Sjunnesson i sin låt vara starkt komprimerade genomgång av den svenska historien avstår från att kommentera den kanske största reformen av dem alla: ståndsriksdagens avskaffande 1865 till förmån för en tvåkammarriksdag, där ledamöterna i den första kammaren valdes indirekt av landstingen. Endast män som levde upp till vissa ekonomiska och skatterelaterade kriterier omfattades av rösträtten medan kvinnorna fick rösträtt först 1921. https://www.riksdagen.se/sv/Sa-funkar-riksdagen/Fragor–svar/Riksdagens-historia/Nar-avskaffades-standsriksdagen/?sid=67288
Sjunnesson framhåller att vårt land under tiden 1870-1970 åtnjöt en i det stora hela obruten tillväxtperiod som internationellt sett var nära nog unik – endast Japan kunde uppvisa högre tillväxttal. Den socialdemokratiska rörelsen med dess mäktiga propagandaapparat har försökt påskina, att allt ekonomiskt och materiellt välstånd är ett resultat av den egna politiken. Så är det dock inte, konstaterar Jan Sjunnesson (sidorna 39-40):
En vanlig svensk tror nästan alltid att välfärdsstaten infördes av socialdemokratin på 1930-talet. Men forskare och engagerade medborgare utanför arbetarrörelsen känner till att vi redan på 1500-talet lade grunden för socknarnas fattighus och sjukstugor genom fattigvårdslagstiftningen. Sedan fortsatte välfärden att organiseras i frivilliga humanitärt inriktade självhjälpsorganisationer på 1800-talet när behoven växte med inflyttade arbetarfamiljer till städerna och fattiga på landet.
I själva verket var det en rad olika grupperingar som byggde upp vad som blivit känt som det typiskt svenska välståndet, vilket ännu i dessa yttersta av tider fungerar som magnet för de asylsökande av olika slag vilka från Mellanöstern och Nordafrika söker sig till det som tros vara paradisiska Sverige. Det var nykterhetsrörelser, kyrkor och andra religiösa samfälligheter, skytteföreningar, egnahemsbyggen, hantverksverkstäder, folkbildningscirklar med flera vilka alla brann för att ge allt fler svenskar en drägligare levnadsstandard både materiellt och andligt innan det socialdemokratiska arbetarepartiet grundades 1889.
Hjalmar Branting – förste socialdemokratiske statsministern.
Därmed är vi inne på den långa eran av socialdemokratisk dominans i svensk politik. Först ut av socialdemokratiska statsministrar var Hjalmar Branting, titulerad redaktör, som blev regeringschef första gången 1920. Branting fick för övrigt, tillsammans med norrmannen Christian Lange, Nobels fredpris året därpå för sina insatser inom det då nyligen bildade Nationernas förbund (NF). Här en förteckning över våra statsminsitrar från och med Louis De Geer till och med Stefan Löfven: http://web.comhem.se/dier/
Betecknande nog har Jan Sjunnesson valt att kalla bokens tredje kapitel för ”Hybris 1930-1970”. Det var på hösten 1932 som Socialdemokraterna inledde, med Sjunnessons ord (sidan 59), ”världens längsta folkvalda regeringsinnehav, 44 år från år 1932 till år 1976”. Sistnämnda år fick sossarna och deras stödtrupper i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) se sig slagna av den borgerliga trojkan Centerpartiet, Folkpartiet och Moderata samlingspartiet med förstnämnda partis ledare Thorbjörn Fälldin som statsminister.
Med Olof Palme i landets ledning 1970 inleddes oundvikligen Sveriges nedgång som nationellt socialt experiment, och att den i breda lager älskade landsfadern Tage Erlander efter 23 år som statsminister valde att lämna över till just denne arrogante och flåsradikale överklassprätt är en av de politiska gåtor jag då och då brukar fundera över. Palme var nämligen enligt mitt förmenande på alla sätt en katastrof, även om Jan Sjunnesson menar att hans inverkan på det svenska samhället var ”på gott och ont” (sidan 95).
Författaren sammanfattar Palmes insatser på följande sätt (sidan 97):
Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare.
Vapenbröder i kampen mot den judiska staten Israel: Olof Palme och Yassir Arafat.
Icke minst grenomförde Olof Palme tillsammans med en handfull likasinnade socialdemokratiska politruker en radikalisering av svensk utrikespolitik med stöd till kommunistiska diktaturer såsom Kuba, Nordvietnam och Östtyskland samt marxist-leninistiska upprorsrörelser i Tredje världen, vilka kämpade med vapen i hand mot så kallad kolonialism och imperialism.
Med sin överklassbetingat negativa syn på judar föll det sig också naturligt för Palme att ge den judiska staten Israel på båten och upprätta vänskapliga förbindelser med den palestinaarabiska terrorrörelsen PLO och det anslutande partiet al-Fatah under den bisarre Yassir Arafats ledarskap. Det är ett arv som sedan dess omsorgsfullt förvaltats av sosseriet, något som resulterade i att regeringen Löfvens första åtgärd efter sitt makttillträde hösten 2014 var att erkänna ”Palestina” som självständig stat.
Frågan är då hur den extremt experimentella och läckande skutan Sverige med en immigrationspolitik som i realiteten består av svängdörrar och en häpnadsväckande underdånighet gentemot allt som luktar främmande seder och kulturer, även omfattande öppet kvinnoförakt och barnäktenskap, skall kunna vändas och tätas så att vi åter kan bli vad Sjunnesson kallar ”en normal nation”.
Att det är en hjärtefråga för folk-och opinionsbildaren Jan Sjunnesson förstår vi av att han i inledningen på kapitel 7, ”Ett normalt Sverige”, skriver (sidan 291): ”Att göra Sverige till ett normalt land är syftet med att skriva och ge ut denna bok på eget bevåg.” Främsta hindren på vägen för att uppnå denna onekligen nobla målsättning är enligt författaren hög beskattning och omfattande välfärdsstat; extrem sekulär rationalism och individualism; tyst konformism och öppet åsiktsförtryck; vänsterpolitik.
Visst ligger det en hel del i den beskrivningen. Något konkret recept på hur förvandlingen skall gå till ges dock inte av Sjunnesson, men utan tvivel fäster han – liksom denna bloggare – betydande förhoppningar vid den ”Sverige-vänliga” rörelsen inklusive Sverigedemokraterna, en rad alternativa medier som lyckats med konststycket att luckra upp den hävdvunna åsiktskonformismen samt ideellt verkande individer som han själv.
Folk- och opinionsbildaren Jan Sjunnesson.
Jan Sjunnesson menar att det under åren 2013-2020 skall kunna gå att förvandla Sverige från extremt experiment till ett land i normalare tillstånd. Således befinner vi oss just nu mitt i denna omvandlingsprocess. Det vill säga lika lång tid som det tog för palmeismen att de sju åren 1969-76 förändra Sverige i extrem riktning. ”Att bli normal är att tillfriskna från paniksyndrom och rädslor för vad folk ska säga”, avslutar Jan Sjunnesson föreliggande skildring av Sverige (sidan 307). ”Det är inte farligt. Det är normalt.”
1970 infördes hårnät i den svenska krigsmakten, som då hade tröttnat på att försöka få alla värnpliktiga att klippa håret kort. Året innan hade Olof Palme efterträtt Tage Erlander som svensk statsminister. Jag undrar om det inte var ungefär där som Sverige definitivt anträdde utvecklingen mot att bli en nation som med expressfart närmar sig rangen av en Tredje världen-nation, där inbördeskrigslika förhållanden tillhör det möjligas gräns om man får tro somliga bedömare.
Jag måste väl i sanningens namn erkänna, att argumentet att de svenska värnpliktigas hårnät m/70 skulle ha varit avgörande för den svenska nationens dekadens kanske inte är helt seriöst menat. Ändå tror jag det ger litet av den tvivelaktiga utvecklingen i ett nötskal.
Det militära hårnätet är i mina ögon en symbol för hur ett land som tidigare inte tvekat att med vapen i hand slå vakt om sina gränser, ett land bestående av militärer, hårt arbetande bönder, handelsmän och industriarbetare, snillrika uppfinnare och inte minst strävsamma och begåvade kvinnor, inom loppet av drygt en generation förvandlats till övervägande mesar, töntar och idioter som därmed öppnat portarna till en nationell katastrof i vardande.
Etablerandet av den så kallade värnpliktsriksdagen eller värnpliktskongressen var en annan milstolpe när det gäller den ovan skisserade utvecklingen. Här kunde framtidens politiker, bland dem den blivande statsministern Fredrik Reinfeldt, lägga fram en mängd kostnadskrävande förslag om hur de värnpliktigas materiella standard skulle förbättras.
Hårnät och värnpliktsriksdagar var ett okänt fenomen under vår långa krigshistoria, även om vissa långhåriga svenska kungar och härförare kanske skulle ha varit betjänta i alla fall av det förstnämnda.
Konung Erik Segersäll (cirka 940-995).
Om vi går tillbaka till den förste monarken vi egentligen vet något om, Erik Segersäll Björnsson, så är det känt att han föddes 940 och dog senast 995. Det hörs på själva det namn han begåvades med, Segersäll, att han var framgångsrik i vapnens bruk i syfte att värna om sitt rike. Erik var konung över vad som benämndes Svearike, varur namnet Sverige uppstod. Det var ett område som i stort bestod av Mälardalen. Troligen styrde han även över Västergötland samt mot slutet av sitt liv även Danmark.
För många av forna dagars regenter gällde också att freda tronen från inhemska rivaler. I Erik Segersälls fall var det sonen Styrbjörn som gjorde anspråk på Svearikets krona sedan Eriks broder och medregent, Olof, avlidit på 970-talet. En sammandrabbning mellan Eriks och Styrbjörns arméer inträffade vid Fyrisvallarna i ett legendomsusat slag som slöt med att Erik segrade och Styrbjörn stupade. Erik Segersäll dog sedan i en sjukdom omkring 993. Han hade då återvänt till asatron efter att under en kortare period ha bekänt sig till kristendomen.
Svearikets och Västergötlands krona övertogs av Eriks son Olof Skötkonung, född cirka 980, som regerade till 1022. Under Olofs kungatid präglades de första svenska mynten i Sigtuna samtidigt som kristendomen bröt igenom på allvar. Den tyske aposteln Ansgar hade i slutet på 820-talet visserligen anlänt till Birka på Björkö i Mälaren för att, på inbjudan av sveakungen Björn, presentera kristendomen för dem som ville låta omvända sig till denna religion men den fick aldrig riktigt fäste då: http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm
Olof Skötkonung lät prägla de första svenska mynten i Sigtuna.
Olof Skötkonung skall i början av sin regeringstid ha deltagit i ett vikingatåg mot England tillsammans med den danske kungen Sven Tveskägg och var en av kontrahenterna vid det så berömda sjöslaget vid Svolder år 1000. Olof döptes till kristendomen först i England och därpå enligt traditionen vid Husaby källa vid Kinnekulle i Västergötland år 1008. Dopförrättare skall ha varit aposteln Sigfrid från England och med vid dopet var även Olofs dotter, prinsessan Ingegerd, som senare blev gemål till konung Jaroslav I i Kiev och är begravd i Sofiakatedralen därstädes tillsammans med maken.
Olof är den förste svenske kung som döps in i den kristna tron och sedan också håller fast vid den. Att han nu accepterat fridsfursten Jesus Kristus som sin herre var inget som hindrade honom från att ”älska och slå ihjäl med samma varma själ”, för att låna ett citat ur Johan Ludvig Runebergs Fänriks Ståls sägner. Detsamma kan sägas om alla efterföljande svenska monarker till början på 1800-talet.
En av de mer bemärkta monarkerna från tidig medeltid är Erik (IX) den helige Jedvardsson, som alltjämt är Stockholms skyddshelgon trots att han sannolikt var född i Västergötland kring 1120 och mördades på anstiftan av medtävlaren om makten Magnus Henriksson i Uppsala 1160. Han dyrkades tidigt som svenskt helgon men erkändes aldrig som sådant av Rom trots ivrig lobbyverksamhet av sonen Knut Eriksson som var kung 1167-96. Erik skall enligt traditionen ha deltagit i det första korståget mot de hedniska finnarna i mitten på 1150-talet.
Under 1200- och 1300-talen inträder ett något större mått av stabilitet i Sveariket, men stridigheterna fortsätter. Episk är konflikten mellan Magnus Ladulås son Birger Magnusson, kung 1290-1318, och dennes yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Kungen och hans drottning tillfångatas i samband med den så kallade Håtunaleken 1306 varefter Birger hämnas genom Nyköpings gästabud 1317-18, då hertigarna spärras in och kungen slänger nyckeln i Nyköpingsån.
Därpå följer Magnus Erikssons – han var son till hertig Erik – långa men alls icke bekymmerslösa regenttid 1319-60. Han var även kung i Norge till 1343 och över Skåne. Sverige härjades då av digerdöden, pestsjukdomar av olika slag som reducerade befolkningen med upp till hälften, samt inre stridigheter. Magnus genomförde även två korståg mot Novgorod 1348 respektive 1350 med syftet att omvända invånarna från ortodoxin till den katolska formen av kristendomen. Det lyckades inget vidare, och efter sin avsättning som konung finns uppgifter om att han själv skall ha konverterat till den ortodoxa tron. Han dog drunkningsdöden i början av 1370-talet. Hans främsta bedrift var att avskaffa slaveriet i Sverige.
Mellan 1521, då Gustaf Vasa valdes till svensk konung, och 1814 deltog Sverige i 29 krig från och med Befrielsekriget mot Danmark 1521-23 till och med Norska kriget 1814. Ungefär lika många av krigen utkämpades mot ”arvfienden” Danmark respektive Ryssland. I det sista kriget mot Ryssland 1808-09 förlorade vi ”östra rikshalvan” Finland.
Under perioden 1554-1660 rådde praktiskt taget oavbrutet krigstillstånd inklusive Trettioåriga kriget 1618-48, då Sverige utgjorde ryggraden på den protestantiska sidan och Gustaf II Adolf av krigspropagandan framställdes som det frälsande ”Lejonet från Norden”. Det var under denna tid Sveriges ställning som europeisk stormakt grundlades. Den gick dock förlorad med Stora nordiska kriget 1700-21 och Carl XII:s död i Norge 1718.
Gustaf II Adolf, ”Lejonet från Norden”, efter segern vid Breitenfeld i Trettioåriga kriget 1631.
Flera gånger genom Sveriges ofta mycket blodiga historia har det rått inbördeskrigslika tillstånd. Så var fallet under den segdragna konflikten mellan Gustaf Vasas söner Erik XIV, Johan III och Carl IX. Slutpunkten för denna period kom med konflikten mellan den katolske konung Sigismund, som även var kung i Polen, och dennes farbror hertig Carl 1598-99. Hertigen segrade och lade beslag på tronen under namnet Carl IX. År 1600 lät den brutale Carl halshugga fem av de rådsherrar som ställt sig på den laglige konungens (Sigismund) sida i det så kallade Linköpings blodbad.
Den lärdom vi alla kan dra av Sveriges omfattande krigshistoria är, att alla regenter och betydande statsmän utan undantag ansett att de gränser de styrt över varit i högsta grad värda att slå vakt om med alla till buds stående medel. Sverige har varit en nationalstat sedan åtminstone Gustaf Vasas regeringstid, vilken inleddes för nästan precis 500 år sedan och kunde bli det tack vare de insatser som gjorts av furstar och folk under minst lika lång tid dessförinnan.
Sverige gick efter 1814 in i en ny och fredligare tid och det militära försvaret tilläts tidvis förfalla. Varje gång så skett fanns det emellertid krafter som såg vad som var på väg att hända och tog verkningsfulla initiativ som skulle leda till förbättring. 1860 bildades således Skarpskytterörelsen på initiativ av skriftställarna Viktor Rydberg, Karl Adolf Hedlund, August Blanche och Lars Johan Hierta. Dessa var alla liberala och nytänkande kulturpersonligheter vilka insåg att det svenska försvaret måste väckas ur sin törnrosasömn: https://sv.wikipedia.org/wiki/Skarpskytter%C3%B6relsen
Viktor Rydberg: en av Skarpskytterörelsens skapare.
Genom Skarpskytterörelsen ville man dels skapa en starkare försvarsvilja, dels ge upphov till en folkbeväpning som skulle kunna ge oss ett försvar av schweizisk modell. Dessa tankar bar några årtionden senare frukt genom tillkomsten av den allmänna värnplikten, som infördes 1901.
Ett annat exempel med försvarsanknytning är det privata initiativ som resulterade i Pansarbåtsföreningen 1912, som drog igång en oerhört framgångsrik penninginsamling för att den svenska flottan skulle få ett nytt, slagkraftigt krigsfartyg – den så kallade F-båten – till sitt förfogande. Bland initiativtagarna märktes den kyrklige förnyaren och blivande biskopen Manfred Björkquist. Detta gjorde att fartyget HMS Sverige kunde byggas och överlämnas till flottan för en totalkostnad om 13 459 000 kronor i dåtidens penningvärde.
Något år senare, den 6 februari 1914, invaderades Kungliga slottet i Stockholm av ungefär 30 000 försvarsvänliga bönder – Bondetåget – som hos konung Gustaf V, kronprins Gustaf (VI) Adolf och andra medlemmar av den kungliga familjen protesterade mot den liberala regeringen Karl Staafs nedrustningspolitik mitt under en kritisk internationell tid. Konungen själv och upptäcktsresanden Sven Hedin höll uppmärksammade brandtal.
Pansarbåten HMS Sverige efter 1931.
Efter Första världskriget troddes det allmänt att den stora freden hade inträtt, och 1925 års försvarsbeslut signerat den socialdemokratiske försvarsministern Per Albin Hansson blev ett svårt slag mot vårt militära försvar. Också nu uppkom en proteströrelse, låt vara inte med lika dramatiska resultat som i form av pansarfartyget HMS Sverige. 1936 kom i alla fall ett nytt försvarsbeslut vilket gjorde att samme Hansson som tidigare gått i bräschen för den dittills största nedrustningen i svensk historia som statsminister i ett radiotal vid utbrottet av Andra världskriget ansåg sig kunna deklarera ”Vår beredskap är god”.
Alla vet i dag att Per Albin ljög när han yttrade dessa ord, men med åren lyckades den socialdemokratiska regeringen med skattebetalarnas hjälp verkligen bygga upp ett funktionellt försvar. Inte bara det – Sverige hade under 1950-talet ett av världens starkaste krigsmaskinerier i förhållande till landets befolkning om sex miljoner människor med tonvikten lagd på flygvapnet. Och det behövdes verkligen mot bakgrund av det högst reella hotet från det kommunistiska Sovjetunionen bara cirka 25 svenska mil på andra sidan Östersjön.
Det var då det.
Under det senaste halvseklet har pågått en fortlöpande utveckling som har resulterat i den sämsta regering Sverige haft i mannaminne. Under andra hälften av 1960-talet infiltrerade den så kallade 68-vänstern alla vitala samhällsinstitutioner och kunde framförallt i massmedia ostört bedriva sitt underminerande mullvadsarbete.
Christopher Jolin kartlade vänstervridningen i Sverige.
Redaktören och författaren Christopher Jolin varnade för detta i en bok med titeln Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige 1973, men sedan boken inledningsvis bemötts relativt välvilligt utsattes Jolin för ett karaktärsmord med få motsvarigheter och bokens välmotiverade varningsord fick i det stora hela förklinga ohörda: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/
Trist nog blev Jolin med tiden extremnationalist, men då han skrev Vänstervridningen och uppföljaren Sverige nästa? var han ännu liberalt betonad västvän.
Vänstervridningen och revolutionsromantiken resulterade visserligen inte i någon kommunistisk revolution och upprättandet av proletariatets diktatur, men ledde likväl till förödande konsekvenser när det gällde att bryta ner och förstöra traditionell sexualmoral, familjeideal, historiemedvetande, nationalstolthet och icke minst försvarsvilja. Den förvandlade oss till mesar och idioter. Olof Palme, varmed så mycket destruktivt i det svenska samhället hänger samman, surfade på denna våg och lyckades leda in en del revolutionärer i sossepartiet och samtidigt fjärma Sverige från den demokratiska västvärlden genom sin rabiata USA-kritik och stöd till revolutionsrörelser i Tredje världen.
Det var också under Palmes statsministerår som riksdagen 1975, litet i skymundan och utan egentlig debatt, tog beslut om att Sverige officiellt skulle bli ett mångkuturellt samhälle. Invandrarna skulle hädanefter inte påverkas att assimilera sig i det svenska samhället utan fick i stället välja om de ville assimileras eller fortsätta odla egna kulturer och egna språk i sina egna enklaver. Resultatet ser vi idag i alla otaliga problemområden av vilka många blivit no go-zoner där kriminalitet och kaos är ordningen för dagen och polis och räddningstjänst bombarderas med stenar och någon gång handgranater.
En tillfällig tillnyktring skedde med det så kallade Lucia-beslutet i december 1989, då den socialdemokratiska Carlsson-regeringen i ett akut anfall av klarsyn insåg att den dittills förda, rundhänta immigrationspolitiken inte längre höll. I stället skulle endast asylsökande med reella flyktingskäl accepteras. Men så kom den borgerliga regeringen Bildt 1991 samtidigt som Balkan-krisen accelererade och en flodvåg av nya flyktingströmmar drabbade Sverige, vilket ledde till att FP-ledaren Bengt Westerberg med sin ”generösa flyktingpolitik” hotade lämna regeringen om inte Lucia-beslutet revs upp. Bildt föll till föga.
Förre elitsoldaten Reinfeldt struntade som statsminister i försvaret.
När den borgerliga så kallade Alliansen med Fredrik Reinfeldt som statsministerkandidat vann valet över en socialdemokrati handikappad av en allt tröttare Göran Persson 2006, väntade nog många väljare inklusive artikelförfattaren på en förbättring. Själv hoppades jag i främsta rummet på ett starkare försvar men också på en uppryckning på skolans område och en något mer realistisk immigrationspolitik.
Jag och många med mig blev grymt besvikna. Reinfeldt visade sig vara en fanatisk invandringsförespråkare och uppmanade folk att öppna både hjärtan och plånböcker för alla som valde Sverige. Överraskande nog struntade därtill den tidigare elitsoldaten Reinfeldt, som en gång inlett sin karriär som toppolitiker med att bli invald i värnpliktsriksdagen, i försvaret och valde i stället att beteckna detta som ett ”särintresse”.
I följande film inslag förklarar Reinfeldt att Sverige tillhör alla invandrare som kommer hit ”mitt i livet” och inte de infödda svenskarna som tror på några ”påhittade gränser”:https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU
Det är enligt min mening omöjligt att se på detta som något annat än en spark rätt i skrevet på alla svenskar, finnar och andra nationaliteter som offrat allt för att försvara svenska gränser och områden genom århundradena, och som dessutom givit sina liv på utländsk botten till kristendomens och den nationella ärans försvar. Allt för att Fredrik Reinfeldt och alla andra efterkommande skulle få en så dräglig tillvaro som möjligt.
Ledargestalter som Erik Segersäll, Erik den helige, Gustaf II Adolf och till och med Per Albin Hansson kan inte gärna annat än gråta i sina himlar över hur det har blivit!
Utvecklingen bekräftas av internationella bedömningar. FNs Human Development Index (HDI) förutspår i en rapport från 2012 att Sverige i höjd med år 2030 har halkat ner till 45e plats i den internationella välståndsligan och då fått finna sig i att ha passerats av länder som Kuba, Mexiko och Bulgarien efter att ha varit uppe på 15:e plats 2010: http://www.etableringutomlands.se/sverige/sverige/item/svenskt-vaelstand-rasar-till-2030
En allt vanligare syn i Sverige.
Och i Danmark begår en ledarskribent i Jyllands-Posten närmast lustmord på sin nordiska granne genom att varna för kommande inbördeskrig och anarki i ett Sverige som för en nationell självmordspolitik genom hämningslöst inflöde av asylanter, varav det stora flertalet av muslimsk härkomst. http://jyllands-posten.dk/debat/leder/ECE7942276/Gode-og-onde/
Vi har visserligen haft flera inbördeskrig tidigare, men det senaste utkämpades mellan Gustaf Vasas söner för nästan 500 år sedan så man kan inte säga att vi mesiga svenskar har vanan inte. I förlängningen kan den med fjärrskådarblick försedde betraktaren urskilja ett muslimskt Sverige som en integrerad del i det internationella kalifatet. Inga hårnät kommer då att finnas tillgängliga, men däremot förväntas alla med skäggväxt begåvade män bära kraftiga helskägg och behandla sina kvinnor som lägre stående varelser.
Som kristen vet jag dock att om Gud tillåter något dåligt att hända så sänder han också ett botemedel mot det dåliga. Som jag ser det finns bara ett botemedel som kan rädda det här landet från den slutliga katastrofen bortom vilken återvändo finns: Sverigedemokraterna. Men det kommer att sitta hårt åt och det är en kamp som kommer att kräva uppoffringar av alla som vill värna om Sverige som ett civiliserat land.
Jag har tidigare i olika sammanhang skrivit om Emanuel Swedenborg (1688-1772), som var något så unikt som en svensk naturvetenskapsman OCH vad man kan kalla en religiös profet och siare. Se länken ovan, som går till en artikel på sajten Slottsfrun där jag sammanfattar Swedenborgs livsgärning.
Professor David Dunér berättade med inlevelse om Emanuel Swedenborgs liv och verk. Foto: Tommy Hansson
Den 19 maj besökte jag Skandinaviska Swedenborgsällskapets årsmöte, vilket avhölls i Swedenborgs minneskyrka i Tegnérlunden i Stockholm. Efter årsmötesförhandlingarna höll David Dunér, sedan 2012 professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, en föreläsning på temat ”Allt du behöver veta om Swedenborg”. Denna introduktion till Emanuel Swedenborgs liv och verk hölls med utgångspunkt från Dunérs artikel om Swedenborg – som jag personligen menar vara vår genom tiderna störste svensk – avsedd att publiceras i Svenskt biografiskt lexikon (SBL).
SBL, som numera ges ut av Riksarkivet, har från begynnelseåret 1917 fram till 2013 utkommit med 33 band från ”A” till ”Stålhammar”. Verket är en generalinventering, utgående från förstahandskällor, av personer vilka bedömts vara viktiga för den svenska samhällsutvecklingen. Det kan råda liten tvekan om att David Dunér är exakt rätt person att författa avsnittet om Swedenborg, som han nyligen tillställt SBL-redaktionen för publicering: Dunér är en av våra främsta Swedenborg-auktoriteter och disputerade 2004 på en avhandling om den svenske giganten med titeln Världsmaskinen.
– Hur skriver man om Swedenborg? – Vad borde vi veta mer om avseende Swedenborg? – Vad finns kvar att forska om kring Swedenborg?
Detta var viktiga utgångspunkter för professor Dunér när han antog utmaningen att författa avsnittet om Emanuel Swedenborg till SBL. Swedenborg, eller Swedberg som han hette då, föddes i Sankt Jakobs församling i Stockholm den 29 januari 1688 som son till ärkebiskopen, universitetsrektorn, språkforskaren, psalmförfattaren med mera Jesper Swedberg (1653-1735), vilken vid Emanuels födelse var pastor vid Livregementet till häst samt hovpredikant då Carl XI var kung. Modern var Sara Albrechtsdotter Behm, faderns första hustru (han gifte om sig ytterligare två gånger), som avled 1696.
Emanuel Swedenborg som ung man.
Jespers och Saras barn adlades med namnet Swedenborg av drottning Ulrika Eleonora den yngre i samband med hennes bror Carl XIIs död 1718. Emanuels syster Anna gifte sig med ärkebiskop Erik Benzelius den yngre och systern Hedvig med dennes bror Lars Benzelstierna. Med denna släktbakgrund tillhörde Emanuel Swedenborg i allra högsta grad det svenska samhällets elitskikt. Enligt professor Dunér var särskilt svågern Erik Benzelius en viktig person för Swedenborg; denne uppmuntrade den unge Emanuel med glada tillrop om att han hade alla förutsättningar att bli en framstående vetenskapsman.
Fram till 1744 utspelade sig Emanuel Swedenborgs levnad helt och hållet i naturvetenskapernas och de matematiska övningarnas tecken. Emanuel inskrevs redan som elvaåring 1699 i Uppsala universitet och avslutade 1709 sina studier med att försvara en egen avhandling. 1710 anträdde Emanuel den för dåtidens intellektuella elit obligatoriska så kallade bildningsresan. Han ställde således kosan till Nederländerna, Frankrike och Tyskland innan han slutligen hamnade i London, där han stannade i fyra år.
1715 återkom Swedenborg till fosterjorden och träffade i Lund konung Carl XII (1682-1718), som återkommit till Sverige närmast från Bender i Turkiet efter att ha varit utomlands och krigat i mer än tio år, samt även den berömde uppfinnaren Christopher Polhem (1661-1751) som kallats ”den svenska mekanikens fader”. Dunér informerade i sammanhanget om att kungen – som Swedenborg först hade en mycket hög uppfattning om men småningom kom att avsky – lekte med tanken på att inrätta ett nytt talsystem med 64 som bas. Kungen utsåg 1716 Swedenborg till assessor i Bergskollegium.
Swedenborg blev snart en nära medarbetare till Polhem och kom mest att syssla med militärtekniska projekt. Han blev desslikes 1716 djupt och oåterkalleligt förälskad i dennes dotter Emerentia Polhem (1703-60): han var 28 år och hon blott 13. Ett kontrakt upprättades mellan Swedenborg, Polhem och unga fröken Polhem om att äktenskap skulle ingås mellan de båda när flickan blivit litet äldre.
Problemet var bara att Emerentia inte besvarade den äldre mannens känslor. Hon gruvade sig väldeliga inför det tilltänkta äktenskapet, och slutligen valde Swedenborg att avsäga sig alla anspråk på Emerentia som senare bildade familj med en häradshövding i Hedemora. Swedenborg glömde emellertid aldrig sin första kärlek och förblev ogift. Han menade sig yttermera ha en blivande maka väntande på sig i andevärlden.
Emerentia Polhem (1703-60).
Mer om relationen Emanuel Swedenborg-Emerentia Polhem – som inte berördes av professor David Dunér utan är en utvikning gjord av bloggaren – här:
Kärleksbesvikelsen tycks inte ha inverkat menligt på Emanuel Swedenborgs mekanistiska och vetenskapliga verksamhet. Han förblev efter vanligheten sysselsatt med en rad projekt och utförde 1716 bland annat en skiss med titeln Machine at flyga i wädret, det vill säga vad som var tänkt bli en flygmaskin. Efter Carl XIIs död 1718 försvann Swedenborg på Bergskollegii uppdrag ut på en resa till Ungern och Sachsen och återkom först 1722 till gamla Sverige.
1724 blev han erbjuden professuren i matematik vid Uppsala universitet men avböjde med hänvisning till sin stamning; han menade sig inte kunna undervisa offentligt på grund av detta talfel. Han blev vidare invald i Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala 1729, Kejserliga ryska vetenskapsakademien i Sankt Petersburg 1734 samt som en av de tidiga medlemmarna i Kungliga vetenskapsakademien i Stockholm 1740.
Under loppet av 1730-talet började Emanuel Swedenborg alltmer intressera sig för ämnen som hade med andliga och själsliga ting att göra, särskilt då dessas förhållande till det kroppsliga och fysiska. 1735 gav han således i Leipzig ut verket Opera philosophica et mineralis i tre volymer, där förhållandet mellan mineralerna och filosofin avhandlas. Han intresserade sig också för hjärnans funktioner och dess samband med det andliga. Swedenborg gav även ut skriften Om darrningar, som återutgavs 2007 med inledning och kommentarer av David Dunér. Enligt Swedenborg var det darrningar som gjorde att vi lever.
Swedenborg påverkades av den franske filosofen René Descartes (1596-1650).
Under den här perioden av sitt liv studerade Swedenborg de viktigaste filosoferna ända från de gamla grekerna och framåt. Den som enligt professor Dunér hade störst betydelse för honom var fransmannen René Descartes (Cartesius) (1596-1650), vilken som bekant avled i sviterna efter en svår förkylning vid drottning Christinas hov i Stockholm.
Åren 1743-45 blev en avgörande tid för Swedenborg. Han råkade då in i en svår själslig och religiös kris som kom att revolutionera hans liv och ge det en helt ny riktning. Under en period då han befann sig i Nederländerna hade han en rad märkliga drömmar, varav några mycket behagliga, andra djupt obehagliga och inte så få av erotisk karaktär, vilka resulterade i Drömboken. Den gavs ut posthumt 1859. En för Swedenborgs kommande verksamhet grundläggande andlig upplevelse inträffade medan han uppehöll sig i Nederländerna. Den har av Olle Hjern beskrivits på följande sätt:
Den avgörande punkten i Emanuel Swedenborgs liv inträffade natten mellan den 6 och 7 april 1744 i Haag. Då hade han en syn som fick honom att sluta med större delen av sitt naturvetenskapliga arbete för att i stället ägna sig åt uppgiften att till människorna förmedla det budskap som han fått motta direkt från Jesus Kristus. Han såg i en syn Jesu ansikte och upplevde hans närvaro.
Ett 10-öres frimärke gavs ut i Sverige i anledning av 250-årsjubiléet av siarens födelse 1938.
En annan betydelsefull vision vid denna tid hade Swedenborg då han satt på en taverna i London. Plötsligt uppenbarade sig för honom en man som satt i ett hörn och som sade: ”Ät inte för mycket.” Swedenborg upplevde detta som ett möte med Gud. Svensken författade under de återstående 28 åren av sin levnad 18 teologiska verk, varav det mest kända torde vara Himmel och helvete från 1758. Efter sin religiösa väckelse ansåg sig Swedenborg helt fritt kunna umgås och tala med döda människors själar i den andliga världens olika skikt – eller änglavärlden, som Swedenborg kallade den.
David Dunér berörde under sin föreläsning även Swedenborgs siarförmåga, som förbluffade dem som kom i beröring med den. Det mest kända exemplet gäller en brand i Stockholm som Swedenborg varseblev den 29 juli 1759 klockan 18.00 medan han befann sig på en middag i Göteborg. Två timmar senare meddelade han lättat sitt sällskap, att branden hade stannat av två hus från hans egen bostad i kvarteret Mullvaden på Södermalm i Stockholm. Senare bekräftades att det hade skett precis som Swedenborg sagt.
En annan episod gällde ett möte mellan Swedenborg och drottning Lovisa Ulrika av Preussen (mor till Gustaf III), som bad Swedenborg berätta något om hennes bror Friedrich II av Preussen. Swedenborg berättade sedan något om brodern som hon inte själv kände till, men som Swedenborg uppgav sig ha fått veta av fursten direkt från andevärlden. Vid ytterligare ett tillfälle hjälpte Swedenborg en dam att återfå saknade dokument genom andliga kontakter.
Överst den modell i mindre skala av Swedenborgs lusthus från kvarteret Mullvaden, som placerats i anslutning till trädgården utanför Swedenborgs minneskyrka. Därunder en liten änglaskulptur i samma trädgård. Foto: Tommy Hansson
Emanuel Swedenborg upplevde starkt att han av Gud tilldelats uppgiften att avslöja dittills förborgade ting för mänskligheten. 1747 sade han upp sig från Bergskollegium för att kunna ägna sig åt denna uppgift på heltid. Enligt David Dunér råder det inga tvivel om att den svenske märkesmannen var hundraprocentigt övertygad om att allt det han framförde, inklusive tillståndet i den andliga världen, var helt sanningsenligt. Alltså även att det fanns människoliknande varelser på Månen och andra himlakroppar; något som vi nu vet inte stämmer. Olof Lagercrantz menar i sin sista bok, Dikten om livet på den andra sidan (1999), att Swedenborg var en diktare som medvetet fantiserat ihop en hel del av det han skrev. Vilket enligt Dunérs analys alltså inte stämmer.
Emanuel Swedenborg fortsatte sitt outtröttliga arbete in i det sista. Han bodde omväxlande i Stockholm, Nederländerna och London. När han var i Stockholm deltog han i riksdagens förhandlingar i Riddarhuset; Swedenborg representerade det konservativa Hattpartiet. Han sista stora verk skulle bli Vera christiana religio (Den sanna kristna religionen) vilken utkom 1771, året före författarens död. Swedenborgs huvudtes avseende Bibeln, uttryckt i hans så kallade korrespondenslära, är att det finns en mening bakom Bibelns budskap. Varje ord korresponderar med en djupare innebörd.
Professor Dunér och en del av publiken i Stjärnsalen i minneskyrkan. Foto: Tommy Hansson
Sverige var under Swedenborgs levnad långt ifrån någon demokrati, och religionsfrågor omfattades inte av tryckfrihetsförordningen. Därför tvingades Swedenborg trycka och ge ut samtliga filosofiska och religiösa verk utomlands. Av den etablerade kyrkligheten sågs han som en svårartad kättare och irrlärare och av många, såsom skalden Johan Henrik Kellgren, hölls han för att vara galen. Det hindrade inte att hans skrifter och de tankar dessa gav uttryck för spreds över världen och även resulterade i kyrkor byggda på de swedenborgska idealen. I Sverige finns två församlingar ägnade åt att föra ut Swedenborgs religiösa lära och teser.
Swedenborg avled i London den 29 mars 1772 i en ålder av 84 år. Kistan med hans jordiska kvarlevor återkom först 1908 till Sverige och Uppsala. Kraniet var dock kvar i London ytterligare ett antal år, innan det 1978 inköptes för 1650 brittiska pund av Kungliga vetenskapsakademien från auktionsfirman Sotheby´s och fördes till Swedenborgs gravplats i Uppsala domkyrka för att återförenas med resten av den världsberömde svenskens stoft.
Emanuel Swedenborg var privat känd som en blid och älskvärd man, och kanske är det därför jag alltid erfar en känsla av ro och harmoni när jag ägnar mig åt swedenborgiana. Jag vill inte påstå att jag har några andliga utförsgåvor att tala om, men jag är känslig för stämningar och atmosfärer. Slutligen skulle jag vilja lyfta fram en egenskap som var utmärkande för Swedenborg och många andra forskare och kulturpersonligheter under hans tid: nyttotänkandet.
Jesper Swedberg, Emanuel Swedenborgs berömde fader, var en av våra flitigaste psalmförfattare.
Allting skulle förenas med nyttan. Därför var Swedenborg precis lika pedantiskt noggrann när han förklarade tillståndet i den andliga världen som när han redogjorde för någon matematisk princip. Religionen var för Swedenborg inte någon abstrakt, teoretisk företeelse utan snarare lika mycket vetenskap som det han ägnat sig åt före den stora omvändelsen i mitten på 1740-talet. Det var självklart att religionen skulle tjäna nyttan i lika hög grad som naturvetenskapen.
Signifikativt är därför det Swedenborg-citat som finns inom glas och ram i Swedenborgs minneskyrkas Stjärnsal, där professor David Dunérs föreläsning hölls:
Kärlek och vishet är ingenting värt om de inte omsätts i handlingar, de är bara fantasier och blir inte verkliga förrän de gör nytta.
Ett handslag mellan Klytsjko (till vänster) och Janukovytj som bekräftar den nu värdelösa överenskommelsen mellan oppositionen och regeringen i Ukraina den 21 februari 2014.
Jag skall gärna tala om varför jag vägrar se situationen i Ukraina svart-vitt.
När Ukrainas president Viktor Janukovytj, som besegrade Julia Tymosjenko i presidentvalet 2010, bestämde sig för att i november i fjol inte skriva under ett avtal som skulle närma landet till EU och i stället valde att teckna avtal med Ryssland, utbröt våldsamma protester i Kiev.
Situationen eskalerade undan för undan tills det hela hade urartat till regelrätta gatustrider mellan kravallpolis och beväpnade styrkor med fascister och nazister som tongivande element. Den 21 februari ingicks ett avtal mellan regering och president, men oppositionen – en ohelig allians mellan liberaler, provästliga element samt fascister och nazister – hade inga problem att ignorera detta när man såg en chans att kuppa bort Janukovytj och samtidigt få stöd från USA och EU.
Här en sammanfattning av läget och de extremistiska elementen i den nya ukrainska regeringen från tidningen Arbetaren:
När man hör utrikesminister Carl Bildt och andra företrädare för EU-linjen får man lätt intrycket, att konflikten i Ukraina är en enkel fråga om demokrati contra diktatur med Janukovytj-lägret som skurkar och oppositionen som hjältar. Som redan antytts ovan är så mycket långt ifrån fallet.
Den tillförordnade premiärministern Arsenij Jatsenjuk, representerande Fosterlandspartiet, är visserligen känd som en provästlig politiker. Han har dock ofta synts på Självständighetstorget i Kiev i sällskap med det fascistiska partiet Svobodas ledare. På en bild ses han göra något som liknar fascisthälsning bredvid Svobodas ledare, Oleh Tyahnybok, som fick posten som vice premiärminister.
I sammanhanget bör det nämnas att den 2012 byggda synagogan i Zaphorizhia i sydöstra Ukraina nyligen utsatts för ett brandbombsattentat. Okända förövare kastade in molotovcocktails i bönehallen, men lyckligtvis blev skadorna på helgedomen relativt små. I Ukraina finns enligt en del uppgifter mellan 360 000 och 400 000 judar, medan andra källor talar om kanske 200 000. En rabbin har uppmanat de judar som kan att lämna Ukraina, som har en lång och mörk antisemitisk historia, medan andra velat tona ner den eventuella fara som landets judar kan befinna sig i.
Från vänster Jatsenjuk, Klytsjko och Tyahnybok. Den liberale Klytsjko har sedan dess blivit utmanövrerad av de andra två.
Svoboda bildades 1991 som ett öppet nationalsocialistiskt parti men kan nu beskrivas som ett ganska typiskt fascistparti. Förutom vice premiärministerposten tillerkändes partiet även posterna som jordbruksminister och ekonomiminister. Utbildningsminister blev den framstående akademikern Serhiy Kvit med en bakgrund i nazistpartiet Högersektorn.
Intressant nog blev den tidigare mest kände oppositionspolitikern, den före detta boxningsvärldsmästaren Vitalij Klytsjko, och hans liberala parti, Udar, helt utan ministerposter i den provisoriska regeringen som är utsedd att leda landet till det utannonserade presidentvalet den 25 maj (samma dag som det hålls EU-val).
Jag kan inte hjälpa att jag mot ovan skisserade bakgrund finner Carl Bildts och USAs president Barack Obamas entusiasm för den ukrainska oppositionen svårförståelig. Ärligt talat har denna betett sig osannolikt klantigt. Om de oppositionella nu var missnöjda med den lagligt och demokratiskt valde president Janukovytjs avtal med Moskva – och det var de uppenbarligen – skulle de i alla händelser ha tänkt sig mycket noga för innan de började demonstrera på gatorna.
Framförallt skulle man ha satt stopp för de våldsamma element som inledde ett regelrätt krig mot säkerhetsstyrkorna och hindrat utländska nazister och fascister, bland annat från Sverige, att blanda sig i landets interna angelägenheter. Frestelsen blev dock tydligen för stor att störta Janukovytjs styre under kuppartade former. Det hade inte krävts någon övermänsklig strategisk begåvning att inse, att detta var något som Moskva och Putin inte skulle kunna överse med.
Serhiy Kvit, utbildningsminister i den tillförordnade ukrainska regeringen med ett förflutet i Högersektorn.
Den ukrainska oppositionen har enligt mitt förmenande visat prov på en häpnadsväckande demokratisk omogenhet. I en civiliserad demokrati genomför man inte statskupper i samband med blodiga gatustrider och struntar i ingångna avtal, utan verkar medelst fredlig opinionsbildning och förhandlingar samt allmänna val. Kunde inte Carl Bildt, som har ett mer välsmort munläder än de flesta, ha upplyst de oppositionella om detta?
Nu har de ryska trupperna och vapnen börjat göra sig gällande på Krim, som av tradition är betydligt mer ryskt än ukrainskt. Jag besökte området – bland annat Sevastopol, Odessa och Simferopol – på en militärhistorisk rundresa som även inkluderade Poltava för drygt tio år sedan, och fann det av naturliga skäl märkligt att den ryska Svarta havs-flottan var förlagd i området.
Leninstatyer, hammare och skäror och andra minnesmärken från den sovjetiska tiden stod som spön i backen, och när vi besökte ett militärhistoriskt museum var det inte Carl XIIs gamle samarbetsman, det ukrainske hövdingen Mazepa, som var den store hjälten som man kanske kunde förledas tro – det var den ryske tsar Peter I, som klådde den svenske kungens trupper så eftertryckligt i Poltava.
Jag ser som de flesta andra med stor oro på det ryska intåget på Krim, som ju trots den etniska ryssdominansen de facto ligger inom Ukrainas landamären. Man måste dock vara både blind och döv om man inte inser att Putin har svårt att överse med att hans allierade, den demokratiskt valde presidenten Janukovytj, störtats under tvivelaktiga former och ersatts av en EU-vänlig politiker som omger sig med fascistelement.
Tsar Peter I (”den store”) – beundrad på Krim, som alltid varit mer ryskt än ukrainskt.
Det ideala vore givetvis om det problematiska Ukraina, som är ungefär lika stort som Frankrike, tilläts ha goda och fruktbara förbindelser med såväl Ryssland som EU och inte förvandlas till ett stridsäpple mellan två oförsonliga sidor. Jag hoppas innerligt att den pågående konflikten så småningom lugnar ner sig, icke minst för vår egen skull – Sverige kommer ofrånkomligen att bli inblandat i en större konflikt som jag känner mig tämligen säker på att Putin skulle behärska betydligt bättre än motparten.
Inte för att jag är någon stor Putin-vän, och jag liksom många andra oroar mig för vad ryska trupper skulle kunna göra med exempelvis vårt i praktiken skyddslösa Gotland, men jag inser att i jämförelse med honom övriga politiska ledare i Europa framstår som pinsamma småhandlare när det gäller politisk skicklighet och fingerfärdighet.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 