Posted tagged ‘Carl XIV Johan’

Södertäljeprofiler (II): Engelbrekt Engelbrektsson

27 juni, 2017


Engelbrektsstatyn i Örebro från 1865 av Carl Gustaf Qvarnström.

Riksrådet, rikshövitsmannen och upprorsledaren Engelbrekt Engelbrektsson är en av de mest minnesvärda gestalterna i svensk historia. Han föddes i dalabergslagen någon gång under perioden 1392-99 och mördades på en ö i Hjälmaren i maj 1436. Som vi skall se spelar Engelbrekt även en viss roll i Södertäljes historia.

Engelbrekt var son till frälse- och bergsmannen Engelbrekt Englikoson och var gift med Karin Laurensdotter. Några barn hade paret veterligt inte, i alla fall inga som nådde vuxen ålder. Någon bild av Engelbrekt finns ej bevarad, men det är känt att han var liten till växten. Således knappast den imponerande gestalt som statyerna i Örebro och Stockholm (Engelbrekt står även staty i exempelvis Arboga, Falun och Norberg) vill antyda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Engelbrektsstatyn

Engelbrekt Engelbrektsson ledde tillsammans med Karl (VIII) Knutsson Bonde – sedermera svensk konung i tre omgångar 1448-70 – upproret mot Kalmarunionen och dess regent  Erik av Pommern åren 1432-36. Upprorsmännen jagade iväg de kungliga fogdarna från deras borgar, vilka därefter brändes ner. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=16127


En illustration som visar hur Engelbrekts anhängare bränner ner en unionsvänlig fogdeborg.

Försökte bygga en kanal genom Telge. För oss som Södertälje-bor är Engelbrekt ett minnesvärt namn tack vare hans ansträngningar att våren 1435 åstadkomma en kanal genom det dåvarande Telge. http://www.tugboatlars.se/Kanalen.htm:

För att säkra den viktiga handeln i Mälaren försökte Engelbrekt anlägga en kanal genom Telge…ett arbete som aldrig fullföljdes. Med en kanal igenom Telge så skulle trafiken mellan Östersjön och Mälaren ledas förbi det unionstrogna Stockholm.  (Wikipedias avsnitt om Telge hus)

Engelbrekts strävanden att bygga en kanal genom det dåvarande Södertälje var onekligen vällovliga, men med dåtidens resurser i beaktande får man nog säga att försöket på förhand var dömt att misslyckas. Det skulle dröja ytterligare nästan 400 år innan kanalen kunde invigas år 1819 under konung Carl XIV Johans regeringstid.

Engelbrekt, som inte saknade internationella kontakter, lovade flera viktiga handelsstäder i norra Europa fri lejd genom Telge, däribland dem som tillhörde det mäktiga handelsförbundet Hansan. Engelbrekts göranden och låtanden upprörde bland andra riddaren och fogden vid borgen Telge hus, Bengt Stensson Natt och Dag, vilken tidigare varit vänligt stämd gentemot Engelbrekt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Telge_hus


Södertälje kanal i äldre tider.

Telge hus bränns ner. Sedan Bengt Stensson låtit beslagta tyska handelsskepp brände Engelbrekts närmaste man, som hette Erik Puke, i en hämndaktion ner Telge hus som var beläget på Slottsholmen vid Linasundet utanför den nuvarande stadsdelen Brunnsäng i norra delen av Södertälje. Telge hus län omfattade Öknebo, Hölebo och delar av Svartlösa härader i vad som i dag är Södertälje respektive Nykvarns kommuner med omnejd.

1448 inledde kung Karl VIII Knutsson Bonde arbetet med att uppföra en ny borganläggning på Slottsholmen, vilken fick namnet Karlsborg. Den förlorade dock alltmer sin betydelse i slutet av 1400-talet, övergavs och tilläts förfalla. Under tidigt 1500-talet beskrevs borgen som ”omkullfallen”.  Under 1700-talet kom anläggningen att betecknas som Ragnhildsborg efter stadens skyddshelgon, Sankta Ragnhild (1075-omkring 1117).  https://sv.wikipedia.org/wiki/Ragnhild_av_T%C3%A4lje

Slottsholmen är i dag till följd av landhöjningen större än den var under Telge hus storhetstid. Arkeologiska undersökningar gjordes dels 1937, dels 2002 i regi av Södertörns högskola. Bland annat upphittades armborstpilar, delar av hästskor, sporrar och fragment av en ringbrynja samt fingerborgar och andra sytillbehör från slutet av 1200- och början av 1300-talet.


En rekonstruktionsbild av medeltidsfästet Telge hus.

I vattnet utanför Slottsholmen, det vill säga i det som utgjort borgens hamn, upptäckte dykare försvarsanläggningar i form av rester av en pålspärr och stenkistor samt även delar av en medeltida båt.

Riksråd, rikshövitsman och upprorsledare. Det vi vet om Engelbrekt Engelbrektsson har vi från uppgifter i den så kallade Karlskrönikan, en rimkrönika omfattande unionstiden som producerades av kung Karl Knutsson Bondes (1408-70) kansli. Här framgår bland annat att Engelbrekt var en inflytelserik person i hembygden.

Engelbrekt valdes som dalaböndernas talesman i Danmark då klagomål skulle framställas mot den ökände Jens (Jösse) Eriksson, konung Erik av Pommerns danskfödde fogde i Västerås som satte skräck i den svenska befolkningen genom sitt terrorvälde.  Jösse avrättades i december 1436, ett drygt halvår efter Engelbrekts eget frånfälle. Då upproret inleddes 1432 var Engelbrekt Engelbrektsson självskriven som befälhavare över dalahären.

Vid ständermötet i Arboga i januari 1435 invaldes Engelbrekt i riksrådet men uteslöts kort tid därpå ur detsamma av kung Erik. I januari 1436 återupptog Engelbrekt sin roll som upprorsledare, nu tillsammans med Karl Knutsson Bonde. Tillsammans med denne blev Engelbrekt även rikshövitsman, den tidens motsvarighet till överbefälhavare (ÖB). https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=12366


Ett modernt minnesmynt avbildande kung Karl Knutsson VIII Bonde, som styrde Sverige i tre omgångar då vårt land var ett valkungarike.

Mördaren som undgick straff. Engelbrekt skulle emellertid inte bli så långlivad på denna post, ty i maj 1436 mördades han på en holme i Hjälmaren inte långt från Göksholm. Det anses att mordet inte hade politiska motiv utan snarare med det hat Engelbrekt hade uppväckt inom ätten Natt och Dag.

Mordet begicks enligt Karlskrönikan på så vis att Magnus (Måns) Bengtsson Natt och Dag, son till den tidigare nämnde Bengt Stensson, gick lös på Engelbrekt med en yxa varefter Magnus svenner fullbordade den brutala avlivningen av den kraftfulle dalkarlen som vid tiden för sin död var i 40-årsåldern. Mordet väckte enormt uppseende, inte bara inom landet utan också utrikes. https://sv.wikipedia.org/wiki/Magnus_Bengtsson_(Natt_och_Dag)

Mördaren klarade sig undan med livet i behåll, och inte bara det – efter diverse äventyrligheter omfattande bland annat en period som kapare i kung Eriks sold, blev Magnus Bengtsson i tidernas fullbordan medlem av riksrådet samt lagman i Närke.  Det anses att det var fadern, Bengt Stensson Natt och Dag, som hade instiftat mordet.

En av orsakerna till att Magnus Bengtsson undgick straff var sannolikt, att den högre adeln i riket inte betraktade den lågadlige Engelbrekt som tillräckligt ”fin” och givetvis inte alls i samma klass som den förnäma ätten Natt och Dag. http://blog.svd.se/historia/2012/06/01/blev-mordet-pa-engelbrekt-bestraffat/

Engelbrekt och Puke som inspirationskällor. Slutligen några ord om Engelbrekts förtrogne Erik Puke, som alltså var den som i en proteståtgärd mot fogden Bengt Stensson brände ner Telge hus. Sedan Engelbrekt bragts om livet startade Puke ett nytt uppror mot unionsstyret i sin hembygd Rekarne i Södermanland, den så kallade Pukefejden, vilket spreds till Närke och Västmanland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Puke


Plåtstaty av Engelbrekt från 1980-talet i Norbergs kommun.

Genom underhandlingar med dalafogden Hans Mårtensson lyckades Erik Puke få ett uppbåd bönder från Dalarna att marschera mot huvudstaden Stockholm. Vid västmanländska Haraker kom det till en smärre sammandrabbning vid Hällaskogen. De stridande parterna kom överens om att förhandlingar skulle inledas i Västerås, men i stället greps upprorsledaren Erik Puke, fördes till Stockholm och avrättades där i februari 1437.

Engelbrekt Engelbrektsson och Erik Puke är sedan länge avsomnade, men deras resoluta uppror mot det främmande väldet och dess representanter i Sverige kan kanske tjäna som inspirationskälla för oss som med demokratiska medel önskar återge Sverige dess nationella självbestämmande!

Södertäljeprofiler (I): den helige Ansgar

8 juni, 2017


Aposteln och helgonet Ansgar står staty i Hamburg i Tyskland.

I den första av en planerad serie artiklar om bemärkta Södertälje-profiler skriver jag här om Nordens apostel, Sankt Ansgar. Denne var naturligtvis inte från Södertälje men har ändå i viss mån präglat vår stad, varför jag tycker det kan vara befogat att inleda artikelserien med just honom.

Ansgar föddes i Fouilloy nära Amiens i vad som nu är Frankrike 801 och avled i en sjukdom i Hamburg 865. Han blev i ungdomen munk i Benediktinerorden och i tidernas fullbordan ärkebiskop i stiftet Hamburg-Bremen. Det sägs att Ansgar sörjde över att nödgas dö ”sotdöden” – han hade mycket hellre velat avsluta sin levnadsbana som en martyr för Kristus. Han helgonförklarades efter sin död.

Vi vet förhållandevis mycket om den helige Ansgar tack vare den handskrivna biografi – Vita Anskarii (Ansgars liv)- som författades av hans lärjunge Rimbert efter apostelns död. Rimbert medföljde Ansgar på dennes missionerande till svearna och efterträdde honom också som ärkebiskop i Hamburg-Bremen 865. http://popularhistoria.se/artiklar/ansgar-kristnade-birka/

Vikingaattack. Innan Ansgar anlände till Birka på ön Björkö i Mälaren (som i dag tillhör Ekerö kommun) under tidsperioden 829-831 hade han på inbjudan av den kristne danske konungen Harald Klak gjort en icke fullbordad missionsresa i riktning mot Danmark. Klak och kristendomen hade dock svagt stöd i Danmark och Ansgar föredrog att stanna söder om Elbe på tyskt område, där han inrättade en skola för danska gossar.

Några år därefter var det så dags för Ansgar och hans följeslagare att bege sig till svearnas rike och dess huvudort Birka. Med honom på den strapatsrika resan var Rimbert samt munken Witmar. Ungefär halvvägs utsattes dock ressällskapet, som förutom av missionärerna utgjordes av köpmän, för en attack av pirater i form av vikingar. De vilda nordmännen lade beslag på såväl skepp som ägodelar inklusive 40 böcker avsedda för gudstjänstbruk.

Värst av allt var kanske dock att piraterna även tillägnade sig de dyrbara gåvor munkarna/missionärerna medförde från den tysk-romerske kejsaren Ludvig den fromme i syfte att inte komma tomhänta till mötet med potentaterna i Birka.

Efter det föga vänskapliga mötet med vikingarna nådde det fromma sällskapet omsider Björkö och Birka sedan man tvingats tillryggalägga betydande avstånd till fots och, när man stötte på vattendrag, nyttja de båttransporter som stod till buds. Avsaknaden av gåvor till trots blev de kristna förkunnarna med Ansgar i spetsen vänligt mottagna av sveakonungen Björn. Först hade de besökt Hovgården på grannön Adelsö för att inhämta formellt tillstånd att besöka Birka.


”Den helige Ansgar av Hamburg” som ikonbild.

Ärkebiskop och påvligt sändebud. Vi kan läsa följande i den nyöversättning av Rimberts skildring som utgavs 1986:

När kungen hade fått reda på deras uppdrag, diskuterade han saken med sina män och gav dem sedan med allas bifall tillstånd att vistas där och predika Kristi evangelium.

Efter halvtannat år återvände Ansgar till tyskt område och kunde då till kejsar Ludvig överlämna ett brev från sveakungen Björn, enligt uppgift av Rimbert ”skrivet på svenskarnas speciella sätt” (det vill säga sannolikt med runor). Kejsaren beslöt nu att instifta ett nytt ärkestift norr om floden Elbe med säte i Hamburg. Ansgar utsågs 834 av påven Gregorius IV till ärkebiskop tillika påvligt sändebud i den dåtida världens norra utmarker, ett för kristna missionärer livsfarligt område där de beryktade vikingarna med sin hedniska tro på asagudarna inte brukade lägga fingrarna emellan.

Nådens år 845 blev skickelsedigert för Ansgars hemstad Hamburg i norra Tyskland. En stor vikingaflotta angrep då staden och lade den i grus och aska. Kyrkan och dess boksamling tillspillogavs, men Ansgar lyckades rädda kyrkans heliga reliker undan förödelsens styggelse.

Flerhundraårig process. I Birka jagades efter några års verksamhet de kristna predikanterna på flykten. Det hjälpte inte att militärbefälhavaren i staden, Hergeir,  låtit döpa sig – den hedniska reaktionen var för stark. Ansgar beslöt sig i detta läge för att återvända till Birka för att om möjligt åter få fart på den kristna missionen. Detta skedde i början på 850-talet, då Ansgar var en mogen man i dryga 50-årsåldern.

Ansgar mottogs med glädje av sveakonungen, men i övrigt var opinionen inte särskilt vänligt stämd gentemot anhängarna av Vite Krist. Frågan om de kristna skulle få tillåtelse att föra ut sitt budskap i Birka fick avgöras genom officiell lottning, den första kända i svensk historia. Lotten utföll till de kristnas fördel och Erimbert blev ny präst i Birka medan Ansgar återvände till sitt ärkebiskopsdöme där Bremen 864, året före Ansgars död, utsågs till ny ärkestiftsstad.
Inte heller denna gång lyckades kristendomen bita sig fast i Birka. När ärkebiskopen Unni besökte Birka 935 fanns inte ett spår kvar av den kristna tiden.

Kristnandeprocessen i dåtidens Sverige tog flera hundra år i anspråk. Den förste kungen som lät döpa sig var Erik Segersäll, men han avföll efter en tid till hedendomen. Eriks son, Olof Skötkonung, blev den förste svenske monarken att döpa sig och hålla fast vid den kristna tron. Dopet skedde enligt traditionen vid Husaby källa i Västergötland år 1008. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_kristnande


Ansgarsmonumentet i form av ett keltiskt kors på Borgberget i Birka på Björkö invigdes 1834.

Ansgar och Södertälje. Hur var det då med Ansgars anknytning till Södertälje, det dåtida Taelghia?

Att Nordens apostel verkligen passerade förbi här är mer än troligt eftersom den dåvarande vikingatida bosättningen var belägen längs den närmaste vägen mellan Saltsjön (Östersjön) och Mälaren. Trafiken på denna vattenled var viktig för de centrala orterna Helgö (400-700-talen), Birka (700-900-talen) samt Sigtuna (900-talet och framåt).

Båtfärder mellan Östersjön och Mälaren var möjliga tack vare det vid den tiden högre vattenståndet. När markhöjningen började göra sig gällande gick det att släpa skeppen över de grundare partierna. På 1000-talet hade det blivit alltför grunt för släpning, men detta gick att avhjälpa genom att farkosterna då rullades på stockar. Under Ansgars tid var det troligen släpning som gällde.

Ursprunget till den nuvarande Södertälje kanal stod klart 1819 under Carl XIV Johans regenttid. Bygget hade påbörjats 13 år tidigare och till betydande del utförts av ryska krigsfångar. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dert%C3%A4lje_kanal

Om Ansgar och hans medresenärer stannade till i Taelghia känner vi inte till, men att platsen var bebyggd vid den aktuella tiden vet vi genom arkeologiska undersökningar. Däremot vet vi att Sankt Ansgars katolska församling och den karaktäristiska vita kyrkan med anor sedan 1966 strax öster om kanalen är uppkallad efter honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ansgar

1834 restes på Borgberget i Birka, beläget innanför den gamla borganläggningen, det så kallade Ansgarsmonumentet för att markera 1000-årsminnet av Ansgars första missionsresa.

Fotnot: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

 

Välkommen, prins Oscar Carl Olof!

5 mars, 2016

 

OLAND, SWEDEN - JULY 14: Princess Estelle of Sweden; Crown Princess Victoria of Sweden and Prince Daniel of Sweden attend the 38th Birthday celebrations of Crown Princess Victoria of Sweden on July 14, 2015 in Oland, Sweden. (Photo by Luca Teuchmann/Getty Images)

Prins Oscar är son till kronprinsessan Victoria och prins Daniel samt lillebror till prinsessan Estelle.

Det har väl inte undgått någon att kronprinsessparet begåvats med en liten prins och prinsessan Estelle med en lillebror: hertigen av Skåne, Oscar Carl Olof, föddes den 3 mars 2016.

I egenskap av mångårig och synnerligen inbiten rojalist vill jag härmed frambära mina både innerliga och hjärtliga gratulationer till kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Fattas bara annat. Grattis också till konung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia, vilka nu kan glädjas åt sitt fjärde barnbarn.

Fler är på gång, då även prins Carl Philip och prinsessan Sofia väntar på att få höra trampet av små, små skor.

Jag kan gärna erkänna, att det finns ett antal rätt goda förnuftsskäl som talar för republik. I ett avseende är emellertid monarkin tveklöst helt överlägsen republiken: det känslomässiga inslaget, vilket är väl så viktigt ur mänsklig synvinkel.

Ingen har nog framfört detta bänttre än den fine konservative skribenten Gunnar Unger (1915-76) i sin minnesbok Rapsodi i blått (1974):

Ty, som jag ser det, är det visdom att bejaka de väldiga känslovärden som ryms i monarkin och som så mäktigt appellerar till vår historiska fantasi. Förnuftet i alla ära, men låt oss inte underskatta vårt behov av romantik – och i statslivet är monarkin det romantiska inslaget.

gu3b Gunnar Unger – konservativ skribent och rojalist.

Visst spelar emotionella drivkrafter en väl så stor roll både i politiken och det mänskliga livet i stort som rationella och intellektuella sådana. Det fina i kråksången är emellertid, att det även finns tungt vägande förnuftsskäl som talar till det monarkiska statsskickets fördel.

Detta garanterar att Sveriges hårt prövade folk har en statsledning som står över det oavlåtliga partipolitiska käbblet, som är det pris vi tvingas betala för demokratin. Därtill är monarkin av ett oskattbart PR-värde för vår nation i allmänhet och denna nations industri i synnerhet.

Det apanage staten betalar ut till kungahuset varje år är en försumbar utgift med tanke på allt vi får ut av de insatser som utförs av de representativa och hårt arbetande medlemmarna i samma kungahus. För närvarande beräknas kostnaderna för hov- och slottsstaterna uppgå till 127 miljoner kronor, vilket skall räcka till såväl kungahusets representationskostnader som underhållet av slott och andra egendomar. I gengäld låter kungahuset staten utnyttja dessa egendomar.

Jag har för den intresserade nedtecknat följande lilla orientering om vad apanage egentligen är och inte är: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/29/vad-apanage-ar-och-inte-ar/

Det har i pressen redan skrivits åtskilligt om den lille prinsens namn.

King_Oscar_II_of_Sweden_in_uniform Konungen av Sverige och Norge, Oscar II.

Tilltalsnamnet Oscar har innehafts av två svenska kungar: Oscar I (1799-1859, kung över Sverige och Norge 1844-59), son till Carl XIV Johan; Oscar II (1829-1907, kung över Sverige och Norge 1859-1905, över Sverige 1859-1907), son till Oscar I. Samma namn har burits av prins Oscar Bernadotte af Wisborg (1859-1953), son till Oscar II , bror till Gustaf V och pappa till greve Folke Bernadotte (1895-1948).https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/17/folke-bernadotte-han-dog-med-stovlarna-pa/

Carl kommer från lillprinsens morfar, vår nuvarande kung, men namnet har som bekant burits även av monarkerna Carl IX, Carl X Gustaf, Carl XI, Carl XII, Carl XIII, Carl XIV Johan (Jean Baptiste Bernadotte) och Carl XV. Här måste också nämnas att en bror till Gustaf V och följaktligen son till Oscar II, prins Carl (1861-1951), burit samma namn.

Namnet Olof kommer från lillprinsens farfar, Olle Westling, som för övrigt för sju år sedan donerade en av sina njurar till sonen som då var njursjuk. När jag blev underkunnig om namnet fruktade jag ett tag att namnet kom från Olof Palme, men så var alltså lyckligtvis ej fallet. Eljest hade man väl kunnat tänka sig att det kungliga nytillskottet uppkallats efter Olof Skötkonung (cirka 960-talet/980-1022, kung 995-1022), den förste sveakonung som regerade över såväl Mälardalen som Västergötland samt  även den förste som lät döpa sig och förblev kristen.

Wedding+Swedish+Crown+Princess+Victoria+Daniel+wNdFnje6BxMm Prins Daniels föräldrar: Ewa och Olle Westling, här vid kronprinsessparets bröllop.

Det utan tvivel mest bisarra som hittills skrivits i anledning av Victorias nedkomst är ett debattinlägg i tidningen Metro av serietecknaren Adrian Malmgren, Malmö, som menar att prins Oscar inte skall ”påtvingas sin könstillhörighet av vård och samhälle”.

I enlighet med den så kallade queerteorin /Fotnot/ och dess fantasivärld ser Malmgren, som uppges föreläsa om ”transinkludering och representation”, kön som en social konstruktion som helt och hållet betingas av miljön. http://www.metro.se/metro-debatt/tvinga-inte-pa-oscar-ett-kon-lat-lillprinsen-definiera-sig-sjalv-istallet/EVHpcd!GmSOZu9Gx0j/

Den stackars prinsen skall alltså inte få veta om han är pojke eller flicka, eller eventuellt tillhöra något slags tredje kön, utan själv få ”avgöra” detta när han växer upp. Detta är naturligtvis sinnessjukt trams, nödtorftigt maskerat som intellektuell teori, och inget annat. Jag för min del säger: Välkommen, prins Oscar Carl Olof!

Fotnot: Queerteorin, som kommer från USA, är den mest revolutionära yttringen av homosexrörelsen. Den strävar efter att slå sönder den naturliga könsordningen och traditionella familjeideal i syfte att bereda väg för en samhällsrevolution. Den som vill läsa mer kan göra det i min bok Åter till det kalla kriget (Contra förlag 1993), kapitlet ”Vänsterns nya kläder”, avsnittet ”Bögrevolten”.

Bråda politikerdagar: landstings- och kommunalpolitik

22 oktober, 2014

LT 21 oktober 008 Det vackra Landstingshuset i Stockholm i klassicistisk stil. Foto: Tommy Hansson

Bråda dagar politiskt just nu. Och jag tänker för ögonblicket på det kommunal- och landstingspolitiska perspektivet ur min personliga synvinkel.

Efter den nya mandatperiodens första kommunfullmäktige i Södertälje i måndags följde Stockholms landstingsfullmäktiges första sammankomst i går, tisdagen den 21 oktober. I egenskap av andre ersättare fick jag nöja mig med att följa förhandlingarna från den inte särskilt väl tilltagna läktarplatsen.

Litet dramatik blev det. Stridsfrågan var om nämnderna framgent skulle bestå av 19 eller 20 ledamöter, det senare föreslaget av den knappa borgerliga majoriteten. Efter diverse palavrer segrade 20-mannaförslaget sedan SD-gruppen om nio personer – som har vågmästarställning – lagt ner sina röster.

Säg inte annat än att Sverigedemokraterna påverkar!

Från SD Södertälje var vi tre personer på plats: eder förtrogne, ordinarie ledamoten Ingrid Hult, som även valdes in i som ersättare i valberedningen, samt tredje ersättaren Tommy Blomqvist.

LT 21 oktober 004 Bloggaren med SDs gruppledare i landstingsfullmäktige, Dan Kareliusson. Foto: Tommy Blomqvist

Efter mötet följde utbildning i praktiska saker man bör ha klart för sig som nyvorden landstingspolitiker. Det mesta av detta hade vi redan klarat av inom SD-gruppen, men upprepning lär vara kunskapens moder eller hur talesättet nu lyder. Träffade även ABCs sympatiske reporter Hampus, som intervjuade mig före sistlidna val, denna förmiddag.

Jag räknar som andre ersättare, med dimmiga prospekt om att få tjänstgöra, inte med att spela någon central roll inom landstingspolitiken, men det känns likafullt spännande att få vara med i detta sammanhang.

Stockholms län har trots allt sina modiga 2,2 miljoner invånare, och dess landstingsfullmäktige är landets näst största parlamentariska församling med 149 ledamöter. Inom dess landamären finns såväl den brusande storstaden Stockholm med närmare en miljon människor som den lilla landsortskommunen Nykvarn med färre än 10 000.

LT 21 oktober 006 På utbildning i landstingssalen: närmast kameran vice gruppledare Per Carlberg och bortanför denne Jörgen Bengtsson samt Tommy Blomqvist. Foto: Tommy Hansson

Landstingshuset på Hantverkargatan på Kungsholmen är en vacker byggnad med en intressant historia. Det ombyggda Garnisonssjukhuset, ritat av C. G. Gjörwell och färdigt 1834 under konung Carl XIV Johans egid, är en av Stockholms få byggnadsverk i så kallad klasssictisk stil.

Den konst som finns inrymd i landstingshuset omfattar konstnärer såsom Anders Zorn, Albin Amelin, Arne Jones, Ola Billgren, Fritz von Dardel och – Evert Taube.

Efter att ha klarat av landstingsmötet bar det direkt av till Södertälje via tunnelbana och pendeltåg för möte med stadsbyggnadsnämnden i Södertälje stadshus. Den hastiga lunchen fick bestå av en ost- och baconkorv och en kaffe i en av Stockholms centralstations pressbyråbutiker.

I dag har det varit litet mindre stressigt, lunch med min efterträdare som gruppledare, Tommy Blomqvist, och därefter diverse sysslor på vår arbetsplats i Stadshuset.

Stälje 22 okt 002 Utsikt över station Södertälje centrum och Maren från Stadshusets tak. Foto: Tommy Hansson

Vi är nu mitt inne i hösten, ruttnandets och förmultnandets men också de mättade, vackra färgernas och dofternas årstid. Min årstid – den 21 november blir jag, inshallah, 63 år. Mitt största  bekymmer i skrivande stund är ett ömmande knä. Det fungerar hyfsat när jag är i rörelse – det är när jag lägger mig ner för att sova problemen börjar i form av en ihållande värk. Hoppas kunna härda ut till mitt inbokade besök hos husläkaren om någon vecka.

Slutligen gläder jag mig åt att ha bokat in en mycket intressant resa till främmande land om tre månader till ett minst sagt förmånligt pris!

Lyssna gärna till Björn Afzelii ”Höst”, som jag tillägnar Mona:

Fotnot: Inshallah – arabiska för ”om Gud vill”.

När allt var mycket bättre: personliga hågkomster av det gyllene 50-talet

13 oktober, 2013

NACKA OCH KUNGENGustaf VI Adolf och Lennart ”Nacka” Skoglund vid fotbolls-VM 1958: två 50-talegestalter man gärna minns. Mellan kungen och ”Nacka” lagkaptenen Nils Liedholm.

Det var bättre förr, när det var sämre.

Så lyder ett litet drastiskt uttryck som sätter vår egen tids problem i blixtbelysning. Ty trots alla betydande landvinningar som gjorts i modern tid kan det finnas anledning att med glädje minnas förgångna tider, som i många avseenden ter sig betydligt angenämare än våra egna. Den epok jag nu närmast avser är 1950-talet, som för mig framstår i något av ett förklarat skimmer. Andra världskriget hade nyligen avslutats och en ny värld stod för dörren. Det innebar för oss svenskar en ekonomisk och social utveckling utan motstycke vare sig förr eller senare.

När jag föddes i slutet av 1951 hade Tage Erlander (1901-85) varit statsminister i fem år. Han hade överraskande utsetts till landsfadern Per Albin Hanssons efterträdare i konkurrens med socialminister Gustav Möller och snabbt vuxit i kostymen som förtroendeingivande regeringschef. Gustaf VI Adolf (1882-1973) hade varit kung i ett år sedan fadern Gustaf V avlidit 92 år gammal.

Gustaf Adolf var 68 år när han besteg tronen, således ett år äldre än vår nuvarande monark Carl XVI Gustaf är nu. Ändå finns det de som uppmanar den senare att abdikera till förmån för kronprinsessan Victoria. Gustaf VI Adolf var till skillnad från fadern brittiskorienterad och gift med den engelska prinsessan Louise Mountbatten, barnbarnsbarn till ingen mindre än drottning Victoria av England. Först var kungen dock gift med kronprinsessan Margareta (1882-1920) och fick med henne barnen Gustaf Adolf (arvprins), Sigvard, Ingrid (senare dansk drottning), Bertil och Carl Johan.

hyland-erlander-683Tage Erlander hos Hyland 1962.

Att båda dessa kroppsligen resliga och ganska reserverade intellektuella personligheter skulle bli vad man kallar folkkära var i hög grad otippat. Alla i min ålder minns säkert den decemberlördag 1962, då Erlander var gäst i det omåttligt populära TV-programmet ”Hylands hörna” och på bred värmländska berättade historien om kyrkoherden som idkade pistolskytte från kyrkans predikstol: ”Huka er, gubbar och kärringar, för nu laddar han om!”

Både Tage och Gustaf Adolf var pliktmedvetna män av den gamla skolan som bet ihop och gjorde vad som förväntades av dem, trots att de alla gånger inte var så bekväma med uppgiften. Gustaf VI Adolf, som var en framstående arkeolog, tog som sitt valspråk till yttermera visso ”Plikten framförallt”. En hel nation sörjde när han gick bort strax före valet 1973 och förmodligen räddade regeringen Palme kvar vid makten. En sak jag och många andra emellertid har svårt att förlåta Erlander för är omdömeslösheten att utse Olof Palme, Sveriges mest splittrande politiker genom alla tider, till sin efterträdare. Med Palme kom den stora nedgången i svensk politik och svenskt samhällsliv.

På oppositionssidan fanns skickliga och välutbildade politiker som Folkpartiets Bertil Ohlin, Centern/Bondeförbundets Gunnar Hedlund och Högerpartiets Jarl Hjalmarson. Eftersom sossarna cementerat sitt maktinnehav skulle det inte förunnas någon av dessa att bli regeringspolitiker, detta med undantag för Hedlund som ett tag ingick koalition med sossarna. Ohlin var nationalekonom i världsklass och fick 1977 Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, populärt kallat ”Nobelpriset i ekonomi”. Ohlins dotter Anne Wibble (1943-2000), också hon nationalekonom, var 1991-94 finansminister i regeringen Bildt.

1236464_520_278Bertil Ohlin var FP-ledare i 23 år. Han var troligen den bäste statsminister Sverige aldrig fick.

Världsfrågorna dominerades helt av det Kalla krigets förutsättningar. Demokraten Harry S Truman efterträddes i början av årtiondet som president i USA av republikanen Dwight D. ”Ike” Eisenhower (1890-1969) som kom att ärva Koreakriget (1950-53), som USA och FN tillsammans med Sydkorea utkämpade för att stoppa kommunismen i Asien hellre än i Kalifornien.

Eisenhower ingav som tidigare befälhavare för de allierade styrkorna i Europa och ledare för invasionen i Normandie ”Dagen D” den 6 juni 1944 stort allmänt förtroende. Innan han tillträdde som president var han 1950-52 överbefälhavare för NATO. På motsatta sidan stod under större delen av decenniet Sovjetunionens regeringschef Nikita Chrusjtjov, ofta kallad ”Krusse”. Han gjorde stor skandal i FNs generalförsamling när han bankade sin sko i bordet som protest mot ett anförande av den spanske utrikesministern, men detta inträffade först 1960.

untitledDwight D. Eisenhower var USAs president under nästan hela 50-talet.

Att kommunismen skulle hållas kort var en självklarhet överallt i den demokratiska världen. De enda som protesterade i Sverige mot detta var det stalinistiska Sveriges kommunistiska parti (SKP), som leddes av norrbottenskommunisten Hilding Hagberg. Ingen vettig människa brydde sig om vad han hade att torgföra, och när han talade i riksdagen lämnade de flesta riksdagsledamöterna kammaren.

När sovjetdiktatorn Josef Stalin avled 1953 höll SKPs representant Carl-Henrik Hermansson ett tal i samband med Stalins begravning, där den döde diktatorn bland annat hyllades som ”världens störste vetenskapsman genom alla tider”. C-H Hermansson kom 1964 att efterträda Hagberg som partiledare. 1967 ändrades partinamnet till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och de gamla blodtörstiga kommunisterna fick en mjukare framtoning.

nikita_unChrusjtjov bankar skon i bordet i FNs generalförsamling.

Själv växte jag upp i en idyllisk miljö på landet cirka en mil utanför Södertälje, där min far var lantbrukare. Jag började skolan 1958 och hade förmånen att få gå i små landsortsskolor till och med sjätte klass. Ordning och uppförande ingick bland de ämnen det sattes betyg i, och jag hörde aldrig någon som ifrågasatte att det förekom sådana från tidiga skolår. Ordning och reda skulle det vara, och att skoldagarna inleddes med psalmsång samt en kristen betraktelse från fröken eller magistern var något självklart.

I den historieundervisning som inträdde från och med tredje klass pluggades kungarna och de slag de deltagit i in ordentligt. Erik Gustaf Geijers konstaterande att  ”Sveriges historia är dess konungars” var rättesnöre och det med all rätt – i alla fall till och med Carl XIV Johan var det konungen som dominerade svensk maktutövning. Den som kritiserade monarken riskerade bli ett huvud kortare genom en lag som från 1864 kallades ”lagen om majestätsbrott” vilken inte avskaffades förrän 1948.

Min personliga bild av det gyllene 1950-talet är säkerligen överdrivet glättad. Jag minns med glädje leende sommardagar och snörika vintrar. Somrarna 1955 och 1959 var extremt heta och tillbringades till viss del vid stranden till den del av Mälaren som fanns inte så långt från mitt föräldrahem. Termen ”global uppvärmning” hade lyckligtvis ännu inte uppfunnits. 1959 var därtill ett stort getingår och jag blev stungen ett flertal gånger. Min mamma fick badda på med Salubrin för att lindra svedan.

ingemar_floyd2Ingemar Johansson slår ut Floyd Paterson 1959.

Sommaren 1959 härjade också den så kallade ölandspyromanen Göran Johansson på Öland. Det man helst minns från samma sommar är dock att Ingemar Johansson erövrade VM-titeln i tungviktsboxning från Floyd Paterson.

Fotbolls-VM 1958 spelades detta år i Sverige, och jag såg ett par av Sveriges matcher i min farfars svart-vita sjuttontummare av märket Dux  tillsammans med andra släktingar. Den svenska elvan slog Sovjet i kvartsfinalen med 2-0, Västtyskland i semi med 3-1 men förlorade mot Brasilien i finalen med 5-2 trots ledningsmål inspelat av Nisse Liedholm. Stora lagprofiler hos silverhjältarna var i övrigt Kalle Svensson, Lennart ”Nacka” Skoglund, Gunnar Gren och Kurre Hamrin.

1950-talets populäraste svenska artist var sannolikt Gösta ”Snoddas” Nordgren (1926-81), en bandyspelare i elitklass och ett fiskhandlarbiträde från Bollnäs i Hälsingland. Han slog igenom stort i Lennart Hylands radioprogram ”Karusellen” den 16 januari 1952 och gav upphov till något av en masspsykos som fick beteckningen ”Snoddasfeber”. Detta fenomen kan kanske bäst förklaras av en längtan i folkdjupet efter det genuint oskyldigt svenska. Hans megahit ”Flottarkärlek” låter så här:

http://www.youtube.com/watch?v=AXFzrMXKGkk

1672579_520_290”Snoddas”: 50-talets populäraste svenska artist.

Som nämnts ovan var den politiska makten under hela 1950-taket vikt åt Socialdemokraterna. Mina föräldrar var bondeförbundare/centerpartister liksom min farfar, men min morfar och mormor var inbitna sossar. Visserligen rådde skarpa skiljelinjer i vissa frågor, där de borgerliga framförallt protesterade mot den socialdemokratiska ”planhushållningen”. Det politiska samtalet var dock avsevärt mer lärt och belevat än i dessa yttersta av dagar. Man kallade varandra ”herr” och menade det i positiv bemärkelse, inte som i dag då ordet har en sarkastisk klang.

Ett parti som Sverigedemokraterna hade varit otänkbart på 1950-talet, eftersom det helt enkelt inte fanns något behov av ett parti som exempelvis varnade för massinvandringens avigsidor eller pläderade för hårdare straff. Den invandring som kom igång efter kriget från Sydeuropa och våra nordiska grannländer med Finland i spetsen var behovsinriktad arbetskraftsinvandring till de svenska industrierna. Många av dessa immigranter återvände till sina hemländer sedan de jobbat här några år.

Kriminaliteten under 1950-talet var låg, och polisen upprätthöll på ett auktoritativt sätt lag och ordning på gator och torg bland annat genom att patrullera iförd uniform och sabel. Grova brott såsom mord, våldtäkter, grova misshandelsfall och bankrån var ytterst sällsynta och mördarna blev snabbt riksbekanta. Den mest kände av dessa var förmodligen Olle Möller (1906-83), som dömdes för dråp respektive mord med 20 års mellanrum 1939 och 1959.

250px-Olle_MollerDömde mördaren och dråparen Olle Möller, terränglöpare och potatishandlare.

Möller föddes i Michigan i USA och var i Sverige först bosatt i Örebro-trakten innan han 1930 flyttade till Stockholm, där han var verksam som potatishandlare. Han var dessutom flerfaldig svensk mästare i terränglöpning. Möller fälldes på grund av indicier för dråp på tioåriga Gerd Johansson och mord på hemmafrun Rut Lind men hävdade livet igenom att han var oskyldig. De försök som senare gjorts för att söka rentvå honom har alla misslyckats. Enligt en historia jag hörde berättas i familjens vänkrets var Möller till sin läggning sadist och skall vid ett tillfälle ha fått fatt i en fågelunge som han med stor förnöjsamhet plockat fjädrarna av.

För att runda av denna personliga betraktelse över 1950-talet. Jag vågar påstå att det allra mesta var bättre då. Tempot var sävligare och värmen mellan människor större. Det politiska livet var mer belevat, och även om det Kalla kriget var ett orosmoln där hotet om kärnvapenkrig oroade några känsliga människor innebar det samtidigt en viss trygghet att frontlinjen var så otvetydigt klar. Dessutom hade Sverige vid denna tid ett av världens starkaste militära försvar i förhållande till storlek och folkmängd.

Medicinska upptäckter, förbättrad hygien, sociala förmåner som folkpension och barnbidrag, fri sjukvård och längre semestrar hade vidare gjort människor friskare, nöjdare och gladare. Den fruktade barnförlamningen (polio) hade dock drabbat landet i början på årtiondet men sedan kunnat utrotas tack vare poliovaccinet, som utvecklades av Jonas Salk i USA.

1101540329_400Doktor Jonas Salk utvecklade det första poliovaccinet.

Man kan nog säga att 1950-talsatmosfären levde kvar några år in på 1960-talet tills de långhåriga The Beatles blev populära med sin avancerade popmusik och revolutionsvänstern inledde sina härjningar. Samtidigt blev drogmissbruk ett allt vanligare samhällsproblem. Det är dock en annan historia.

Långfredag till Gustaf IIIs minne

30 mars, 2013

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAGustaf IIIs dödsmask.

Långfredagen den 29 mars högtidlighölls icke endast minnet av Jesu Kristi offerdöd. I Riddarholmskyrkan i Stockholm hölls även en nattvardsgudstjänst i syfte att markera konung Gustaf IIIs tvåhundratjugoförsta dödsdag.

Stolarna som ställts fram i koret i den kungliga gravkyrkan var fullbesatta när hovpredikant Erland Ros inledde gudstjänsten, som innefattade en kort redogörelse för kungaattentatet den 16 mars (eller Martii som man skrev på den tiden) 1792 som resulterade i Gustaf IIIs frånfälle 13 dagar senare.

Bland de psalmer som framfördes märktes psalm 237, ”Vår Gud är oss en väldig borg”, författad av Martin Luther 1528, en gång i tiden Svea rikes inofficiella nationalsång som alltid sjöngs i korum då svenska trupper befann sig i fält. 

Den som höll i mordvapnet på den ödesdigra maskeradbalen i Gustaf IIIs operahus var kapten Jacob Johan Anckarström, vilken sedan gammalt hade ett horn i sidan till konungen. Mordanslaget var emellertid frukten av en omfattande konspiration i adelsståndet, som såg Gustaf III som en tyrann vilken kastat riket in i ett onödigt krig med Ryssland och inskränkt aristokratins hävdvunna privilegier. I stället hade bondeståndet gynnats.

hudflangningKungamördaren Anckarström sliter spö inför en stor publik framför Riddarhuset.

”Spindeln” i konspirationsnätet var general Carl Fredrik Pechlin, och bland de övriga sammansvurna märktes Adolf Ribbing, Claes Fredrik Horn och Pontus Lilliehorn. Ett antal av komplottdeltagarna sändes i landsflykt.

Fyra av konspiratörerna dömdes till döden, men det var endast den lågadlige Anckarström som slutligen avrättades på den gamla avrättsplatsen vid Skanstull efter att ha slitit spö tre dagar på olika platser i Stockholm. I arresten lät han undslippa, att han aldrig trodde att kung Gustaf var så älskad i folkdjupet som han uppenbarligen var. Anckarström trodde att han skulle hälsas som en hjälte, men i stället fick han utstå misshandel, spott och spe för sin illgärning.

Att mordkomplotten kunde nystas upp så snabbt var resultatet av synnerligen kompetent polisarbete anfört av Stockholms förste polismästare Henrik von Sivers Liljensparre (1738-1814). Sedan skottet mot konungen avlossats – det träffade ovanför midjan strax till vänster om ryggraden – spärrades utgångarna till operahuset omedelbart av, liksom även skedde med huvudstadens tullar. Snart hittades den vapensmed till vilken Anckarström lämnat in två pistoler två veckor tidigare. Mördaren erkände direkt.

250px-LiljensparrePolismästare Liljensparre har med rätta berömts för sin ledning av det polisiära arbetet efter mordet på Gustaf III.

Gustaf III träffades av en skrotladdning som inte trängde in särdeles djupt i kroppen och inte heller träffade några vitala organ. Blodförgiftning och andra komplikationer tillstötte emellertid, och vid tiotiden på förmiddagen den 29 mars 1792 utandades den gode kungen sin sista suck efter att ha genomlidit obeskrivliga plågor. Hans sista ord blev:

   Jag känner mig sömnig. Några ögonblicks vila skulle göra mig gott.

Mordet på Gustaf III ledde till en kraftig omorientering av Sveriges inrikespolitiska ordning. Gustaf IIIs anhängare, de så kallade gustavianerna med kungens nära vän Gustaf Mauritz Armfelt i spetsen, blev föremål för en hänsynslös utrensning. Det styrande regementet övertogs av en förmyndarregering ledd av den bisarre Gustaf Adolf Reuterholm uppbackad av den avlidne konungens bror, hertig Carl, som spelade en dubiös roll under såväl mordkonspirationen som därefter.

Sedan Reuterholm avpolletterats, den skjutne kungens son Gustaf IV Adolf innehaft regeringsmakten till 1809 och därefter kuppats bort, blev hertigen som Carl XIII en av de odugligaste monarker som någonsin suttit på rikets tron. 1818 ersattes han av marskalk Benadotte, Carl XIV Johan, och Sverige fick en importerad kunglig dynasti vilken 2018 kan fira sitt 200-årsjubileum som statsbärande ätt.

untitledBernadotteska gravkoret i Riddarholmskyrkan.

Stämningen i den ouppvärmda Riddarholmskyrkan, dit Gustaf IIIs stoft en gång förts  för den sista vilan, långfredagen anno domini 2013, var förtätad. All belysning kom från levande ljus, vilka lyste upp sträckan från kyrkporten fram till koret så att de besökande skulle finna rätt väg. Bland gudstjänstdeltagarna märktes medlemmar ur föreningen Gustaf IIIs vänner, ett politiskt ungdomsförbund samt en riksdagsledamot. Många hade klätt sig i 1700-talsmunderingar.

Den som vill veta mer om händelserna kring och efter kungamordet 1792 rekommenderas läsa Christopher O´Reagan: Kärlekens krigare. (Forum 2012, 368 sidor).

Allvarlig SD-blunder i KU

22 november, 2011

Kungafamiljen – finfin PR för Sverige!

Det har funnits några tillfällen då jag bara velat sjunka genom jorden på grund av ställningstaganden som representanter för Sverigedemokraterna gjort sig skyldiga till i skilda sammanhang.

Nu senast i dag, då det meddelats att SDs representant i riksdagens konstitutionsutskott (KU) – han heter Jonas Åkerlund och anses vanligen vara en klok karl – sällat sig till den röd-gröna oppositionen i att kräva en mer närgången granskning av de medel kungahuset erhåller från statskassan. Därmed får detta förslag beklagligt nog majoritet.

Att vänsterpartierna med sina republikanska och kungafientliga agendor skulle rösta på ett slikt sätt är naturligtvis ingen som helst överraskning. Men att ett parti som vill låta sig definieras med en ideolgisk beteckning med ordet ”konservativ” i beteckningen på detta sätt gör gemensam sak med republikanerna och kungahatarna är minst sagt överraskande.

Jonas Åkerlund, SDs representant i KU.

Frågan är förstås om ställningstagandet är ett resultat av Åkerlunds egen tankeprocess eller om det är initierat av partiledningen. Eller om det hela rör sig om ett missförstånd av något slag. Det vore onekligen välgörande om någon från partiledningen gav klart besked i frågan!

Det kan enligt min mening inte råda några tvivel om att SDs ställningstagande rimmar synnerligen illa med ett konservativt förhållningssätt. En äkta konservativ inser att monarkin är en oundgänglig institution som gagnar kontinuitet och stabilitet i det svenska samhället. Mig veterligt är detta också Sverigedemokraternas inställning.

Att kräva skärpning av övervakningen av hovets finanser är bara klåfingrigt och uttryck för en banal pruttradikalism som vi SD-medlemmar, som högaktar oundgängliga svenska traditioner och institutioner, inte skall behöva tolerera. De slantar som ur statskassan kommer konungen och hans hov till godo är utomordentligt väl investerade pengar med tanke på den oskattbara PR vår nobla och representativa monarki skänker vårt land världen över.

Jean Baptiste Bernadotte (Carl XIV Johan) förstärkte Sveriges kassakista.

Jag kan i sammanhanget inte låta bli att påminna om att konungens anfader, Carl XIV Johan, pyntade in åtskilligt med slantar ur egen penningpung i den nästan tomma svenska kassakistan när han som Jean Baptiste Bernadotte anlände till Sverige som kronprins för ganska exakt 200 år sedan.

Oavsett om det är riksdagsman Åkerlund eller partiledningen som bär ansvaret för röstningen i KU – eller om det till äventyrs rör sig om ett missförstånd – så är det alldeles klart att en allvarlig blunder har begåtts.

Förhoppningsvis är det inte så att man i SDs riksdagsgrupp ser det som ett självändamål att knäppa regeringen Reinfeldt på nästan. I så fall får man tänka om, eftersom det vore helt oansvarigt.