På resa till Tyrolen (I): Nedslag i gamla Östtyskland

Minneskyrka och monument över Gustaf II Adolf. Foto: Tommy Hansson

Som brukligt är har jag återigen gjort en resa i det Malmö-baserade reseföretaget Scandoramas regi. Denna gång till Tyrolen via gamla Östtyskland (”DDR”), som också kallades Sovjetzonen. Som vanligt tänkte jag låta mina tappra läsare få ta del av några av mina reserfarenheter. Jag börjar med att berätta litet om resan från Rostock i norra delen av östra Tyskland.

Ett för ett svenskt hjärta mycket intressant stopp på resan var den lilla staden Lützen cirka 20 kilometer sydväst om Leipzig med närmare 8000 själar, belägen i Bundeslandkreis i förbundslandet Sachsen-Anhalt. Lützen och datumet den 6 november 1632 är för alltid inristat i minnet för oss svenskar som en gång i tidernas gryning var lyckliga nog att i skolan få åtnjuta en historieundervisning värd namnet. https://sv.wikipedia.org/wiki/L%C3%BCtzen

Gustav Adolf Gedänkenstätte i Lützen. Foto: Tommy Hansson

Det var som bekant här den protestantiska (”evangeliska”) sidans förgrundsgestalt i kampen mot katolikerna i Trettioåriga kriget, den svenske konungen Gustaf II Adolf, hade det sannolikt tvivelaktiga nöjet att dö hjältedöden. Han och hans häst Streiff hade i stridens hetta och slagfältets dimma förirrat sig in i de fientliga leden och blev då ett lätt byte för den katolske härföraren Albrecht von Wallensteins knektar. Streiff överlevde dock slaget och avled först 1633. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_L%C3%BCtzen

En bidragande orsak till Gustaf Adolfs desorientering var att han tappat sina glasögon, som den närsynte monarken var beroende av. Slaget slutade formellt med en seger för den protestantiska sidan men med kännbara förluster på 10 000 man som gjorde att den protestantiska sidans positioner i kriget försvagades. Värst av allt var dock förlusten av den svenske konungen, kallad ”Lejonet från Norden” i den evangeliska krigspropagandan.

Historisk mark. Foto: Tommy Hansson

Vad som kanske är mindre känt för många är att det stod ett slag vid Lützen även 1813, då Napoleon och hans tyska allierade ställdes mot motståndarhären. Napoleons armé gick trots svåra förluster segrande ur striden men mötte sitt öde vid Waterloo i nuvarande Belgien två år senare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_L%C3%BCtzen_(1813)

Detta var andra gången jag hade äran besöka den minnesplats för det första Lützen-slaget, omfattande Gustav Adolf Gedächtniskirche och ett minnesmonument, som finns på platsen. Här finns även en liten souvenirbutik i vilken jag vid mitt förra besök för runt 15 år sedan inhandlade några snapsglas med Lützen-motiv.

Jena tillhörde ”DDRs” större städer.

Nästa anhalt på resan genom gamla Östtyskland var staden Jena i Thüringen med omtrent 100 000 invånare, där jag för andra gången hade förmånen att få bo på det utmärkta hotellet Maxx.

Jena är nog mest känt som hemort för det optiska industriföretaget Carl Zeiss (kameror, kikare, projektorer med mera), som även lånat namn till stadens inte särskilt framgångsrika fotbollslag FC Carl Zeiss Jena med hemvist i den tyska tredjeligan. I Jena finns även tre forskningsinrättningar som drivs av Max Planck-institutet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jena

Passade på att inhandla dessa kanske litet kitschiga muggar på en bensinstation i forna ”DDR”. Foto: Tommy Hansson

Jag återkommer inom kort med några rader om min minnesvärda sejour i Tyrolen!

 

 

 

 

 

”Örnnästet” och andra intryck från Tyskland och Österrike

 ”Örnnästet” (Berghof/Kehlsteinhaus) med en del av den spektakulära utsikten över Obersalzberg. Foto: Tommy Hansson

För drygt en månad sedan gjorde jag en rundresa i Tyskland och Österrike tillsammans med min son Sebastian. Det skedde i regi av bussreseföretaget Scandorama med säte i Malmö. Man får nog säga att ett besök vid det så kallade Örnnästet vid Berchtesgaden i Obersalzberg var resans piece de resistance.

”Örnnästet”, som egentligen heter Berghof, är beläget på berget Kehlstein i de bayerska Alperna.  Adolf Hitler (1889-1945) besökte området för första gången 1923. Den blivande diktatorn blev så förtjust i platsen och omgivningarna, att han beslöt sig för att bosätta sig här. Den som fick ansvaret för organisering av byggnation och tomtanskaffning var Hitlers kanslichef och sekreterare Martin Bormann (1900-45).

Martin Bormann dömdes till döden för krigsförbrytelser i sin frånvaro vid Nürnbergrättegången 1946, då man fortfarande trodde sig ha anledning förmoda att han alltjämt var i livet. Han dödförklarades emellertid av den västtyska regeringen 1954 och en andra gång 1972 mot bakgrund av ett skelettfynd i Berlin i krigets slutskede. Skelettets DNA jämfördes 1998 med DNA från en släkting till Bormann varvid kunde konstaterats, att det verkligen rörde sig om kvarlevorna efter Martin Bormann.

 Den här pippin var inte rädd av sig…Foto: Tommy Hansson

Bormann gick fram som en ångvält vid organiserandet av Berghof-bygget: bönder och andra bofasta i området tvingades frånträda sin mark via tvångsförsäljning och tvångsinlösen. Skogsförvaltningen förständigades överlämna 670 hektar av Kehlstein-området till förmån för staten och nazistpartiet NSDAP. Och bråttom var det: bygget skulle stå klart så att det kunde överlämnas som en present till Hitler på dennes 50-årsdag den 20 april 1939.

År 1937 inleddes det utomordentligt krävande bygget av den slingrade väg som leder upp till Berghof och huvudbyggnaden, som kallas Kehlstein-huset (Kehlsteinhaus). Detta företag leddes av ingenjören doktor Fritz Todt (1891-1942), som var generalinspektör för det tyska vägverket och ledare för bygget av den tyska motorvägen Autobahn. Han ledde även den tyska upprustningsindustrin, en uppgift som efter hans död övertogs av Albert Speer (1905-81).

Todt omkom i en flygolycka 1942  i närheten av ett annat av Hitlers favoritställen, den så kallade Vargskansen nära Rastenburg i Ostpreussen (som jag besökte för tio år sedan).

  Martin Bormann (1900-45).     Fritz Todt (1891-1942).

Vägen uppför det branta berget är 6,5 kilometer lång och fyra meter bred och inbegriper fem tunnlar. En stor vändplats höggs ut ur klippan på 1700 meters höjd, och härifrån in i klippan byggdes en 127 meter lång och tre meter hög tunnel vilken avslutas med en rund hall. Från denna stiger besökaren in i en luxuös hiss som tar en 124 meter upp så att man stiger ur direkt in i Kehlsteinhaus. Inne i byggnaden finns i dag en restaurang och man kan även bland annat beskåda Hitlers flickvän (och till slut hustru) Eva Brauns rum.

 Bloggaren vid Örnnästet med de bayerska alperna som fond. Foto: Sebastian Hansson

Huset är ett tämligen imponerande bygge  i granit vilket, nästan som genom ett mirakel, undgick att träffas vid de allierades bombangrepp mot området den 25 april 1945. Det beslagtogs av de amerikanska ockupationstrupperna 1952 och överantvardades sedan till Fristaten Bayern. Det bayerska regeringspartiet planerade ursprungligen att spränga Örnnästet för att förhindra, att stället förvandlades till något slags vallfartsmål för övervintrade nationalsocialister.

Efter närmare övervägande överlämnades i stället det unika historiska monumentet av den bayerska statsregeringen till Berchtesgaden-sektionen av den Tyska alpföreningen. Örnnästet visade sig bli en betydande och lönsam turistattraktion utan politiska komplikationer, och delstatsregeringen beslöt sig för att grunda en stiftelse för ställets fortsatta förvaltning och skötsel. På den vägen är det.

När jag och sonen tog en av de specialbyggda bussar som för upp till Örnnästet var vädret något mulet, men ändå med tillräckligt bra sikt för att det skulle gå att avnjuta den hänförande utsikten. En reflektion jag gjorde vid besöket var, hur det kan vara möjligt att planera de illdåd som nationalsocialismen har på sitt samvete i så gudomligt natursköna omgivningar. Det är och förblir en gåta för mig.

 Hur man kan planera för anfallskrig och andra illdåd i denna omgivning förblir en gåta för mig. Foto: Tommy Hansson

Örnnästet var visserligen höjdpunkten under vår minnesvärda resa, men det finns också annat jag gärna vill redovisa:

Jena: Första övernattningen på resan från Malmö räknat gjordes i staden Jena i det forna Östtyskland, belägen i delstaten Thüringen. Staden, som bebos av omkring 100 000 människor, är sedan mitten av 1800-talet säte för den berömda optikindustrin Carl Zeiss. Här finns också Friedrich Schiller-Universität.

 Sebastian med en Rauchbier i Bamberg. Foto: Tommy Hansson

Bamberg: Denna gamla bayerska stad om cirka 70 000 invånare har bland annat kallats biskops-, universitets- samt ölstad. Vi fick tillfälle att på ett anrikt näringsställe med anor sedan medeltiden avnjuta det kraftfulla öl som kallas Aecht Schlenkerla Rauchbier (rököl). Personligen tyckte jag smaken påminde om bacon.

Fieberbrunn: Det slottsliknande ställe där vi tillbringade de flesta nätter hette Schlosshotel Rosenegg nära den lilla staden Fieberbrunn i de tyrolska Alperna i Österrike. Det var härifrån vi gjorde utflykter till Örnnästet samt även Österrikes högsta berg, Grossglockner 4798 meter över havet med sina murmeldjur, samt de legendariskt välbekanta vintersportorterna Kitzbühel och Zell am See. Besök vid ett närbeläget ysteri hanns också med.

 Här syns Sebastian vid vårt österrikiska slottshotell. Foto: Tommy Hansson

När vi klev av bussen i den ytterst vackert belägna lilla staden Zell am See med knappt 10 000 invånare blev vi nog alla smått chockade över att se alla muslimer, varav kvinnorna bar svart, heltäckande – jag tvekar inte att kalla den spöklik – klädsel av typen niqab.

Såvitt jag förstår rörde det sig i de allra flesta fall om turister, men som ögonblicksbild över hur det kan komma att se ut över hela Europa i en framtid var det en rätt skrämmande upplevelse. Jag var tvungen att lugna mig med en öl på en uteservering nära sjön Zeller See innan det blev dags att göra uppsittning på bussen.

 Blev tvungen att lugna mig med en öl i Zell am See. Foto: Sebastian Hansson