Brunråttor, nazism och Nya Tider: yttrandefriheten kan inte tas för given

Nya Tider – på högerkanten, dock inte nazistisk.

Flera exempel under senare tid visar att yttrandefriheten i Sverige inte kan tas för given, detta trots att den finns inskriven i grundlagen.

Ett våldsamt kackalorum utbröt då tidningen Nya Tider (NT) tilläts vara med vid den årliga Bokmässan i Göteborg i slutet av september. Till och med Simon Wiesenthal Center i Los Angeles blandade sig i debatten och vände sig till statsminister Stefan Löfven med en begäran om att den svenska regeringen skulle stoppa NTs medverkan med motiveringen, att NT vore ”nynazistisk”.http://www.dn.se/kultur-noje/simon-wiesenthal-centret-stall-in-nya-tiders-medverkan-pa-bokmassan-lofven/

Det skulle just se snyggt ut om Sveriges regering lade sig i vilka som får och inte får medverka i privata kulturevenemang. Lyckligtvis hade Löfven sinnesnärvaro nog att meddela Wiesenthal-centrets talesperson att så går det inte till i demokratin Sverige.

Därefter har frågan stötts och blötts i olika sammanhang. Exempelvis väckte NTs chefredaktör Vávra Suks medverkan i ett nyhetsprogram i SVT ett rabalder av den digniteten att SVT kände sig föranlåtet att understryka, att företaget inte delar Suks och NTs åsikter.

Vi har alltså kommit så långt – eller kanske rättare sagt inte kommit längre än – att det inte anses självklart att personer och företeelser som diskuteras och/eller angrips anses ha rätt att tala för sin sak utan att mediet som lät så ske känner sig tvunget att be om ursäkt efteråt.

Janne Josefsson: ”Jag anser att det är antidemokratiska, totalitära stämningar inom journalistiken som är ett hot mot yttrandefriheten.”

Måndagen den 10 oktober höll Publicistklubben, som jag är mångårig medlem av, en debatt på temat ”Om debatten om debatten om debatten om nazisterna på bokmässan”. Återigen alltså en rutinmässig naziststämpel på en tidning som med viss rätt kanske kan anses stå långt ut på högerkanten, men enligt min mening mycket långt ifrån varje form av nationalsocialism. Något som var och en som gör sig besväret att ens flyktigt bläddra i tidningen lätt kan förvissa sig om. Debatten visas på video här: https://www.youtube.com/watch?v=GeKezLRHL8M

I debatten deltog bland andra den tidigare programchefen Mikael Olsson Al Safandi. Denne ansåg att företrädare för NT, Sverigedemokraterna (SD) och andra som han menade inte bekände sig till ”alla människors lika värde” inte borde få delta i direktsändning i public service-TV. Ja, ni läser rätt: yttrandefriheten omfattar enligt vissa aktörer inte alla utan upphör vid Sverigedemokraterna och Nya Tider. Olsson Al Safandi fick år 2000 sparken från SVT på grund av ekonomiska oegentligheter .http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10189275.ab

Janne Josefsson, som gjort reportage om såväl höger- som vänsterextremt våld, blev inte svaret skyldigt. ”Jag anser att det är antidemokratiska, totalitära stämningar inom journalistiken som är ett hot mot yttrandefriheten”, ansåg Josefsson.

Josefsson har enligt mitt förmenande helt rätt. Det kan på goda grunder anses att yttrandefriheten i första hand faktiskt är till för att tillförsäkra dem med obekväma och kontroversiella åsikter en röst i samhällsdebatten, inte bara sådana vilkas åsikter ligger i den komfortabla mittfåran.

Ett annat uttryck för att yttrandefriheten sitter trångt är att personer med  icke politiskt korrekta åsikter – vilka exempelvis i likhet med SD kritiserar svensk immigrationspolitik – kan få veta att de är såväl ”nazister” som ”bruna råttor”, sistnämnda omdöme myntat av Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg och upprepat av Expressens krönikör Cecilia Hagen; den sistnämnda sade sig även vara beredd utrota brunråttorna medelst gift: ”Hur man ska bli kvitt de mänskliga brunråttorna? Med gift?” http://www.expressen.se/kronikorer/cecilia-hagen/hur-ska-man-bli-av-med-manskliga-brunrattorna/

Cecilia Hagen ställer frågan hur man bäst skall kunna utrota ”de mänskliga brunråttorna” och lutar åt att ”gift” kunde vara bra – Zyklon B, kanske, det har ju visat sig ha effekt förr? https://sv.wikipedia.org/wiki/Zyklon_B

Ramberg å sin sida syftade på den för sin frispråkighet kände moderate riksdagsmannen Hanif Bali, som hon menade var en ”talltratt” åt de irriterande gnagarna i fråga. Advokatsamfundet tog efter råttuttalandet avstånd från sin generalsekreterare. http://nyheteridag.se/anne-ramberg-kallar-hanif-bali-for-taltratt-at-bruna-rattor/

Det vore kanske en god tanke att göra utbildning på högskolenivå i demokrati, yttrandefrihet och politiska ideologier till ett obligatorium för såväl höga samhällstjänsteman som medlemmar av skrivarkåren.

Fotnot: Texten ovan publicerades i något avkortat skick i Länstidningen, Södertälje den 14 oktober 2016.

9/11: I dag är vi alla amerikaner!

Ground Zero i New York.

OK då. Jag kommer väl inte undan. Även jag får väl dra mitt strå till stacken och skriva något om dagens ödesmättade datum.

Nyheten om terrorattackerna fick jag av min son då jag kom hem från jobbet. Två flygplan hade flugit in i World Trade Centers tvillingtorn i New York. Även det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon hade angripits medan ytterligare ett plan hade kraschat på en åker i Pennsylvania. Al-Qaidas inblandning stod klar redan från början och alla konspirationsteorier om annat kan saklöst placeras där de hör hemma – på soptippen.

Nästa makabra intryck jag vill återberätta och som hade med de islamistiska terroristernas angreppskrig mot Förenta staterna att göra emanerar från Debatt i SVT den 12 september, alltså dagen efter angreppen. Här framträdde vänsterpersonligheter såsom Nordal Åkerman, Björn Kumm och Per Gahrton med hånfulla attacker mot USA och dess förhatlige president George W. Bush. Detsamma gjorde islamologiprofessorn Jan Hjärpe.

Det bärande temat var att USA fick skylla sig självt på grund av sin utrikespolitik och att man knappast hade rätt att ens försvara sig mot terroristerna. Kumm menade att president Bush var en ”pajas” som inte hade någon politik över huvud taget. Gahrton ansåg att allt USA gjorde för att försvara sig mot terrorangreppet måste inställas till förmån för en ”internationell rättsordning”. Och den ständigt hånflinande Hjärpe framförde mantrat att ”USA måste fråga sig varför man är så hatat”.

Gåsleverproletären och Saddam-vännen, förre landsförrädaren Jan Guillou.

I en krönika i Aftonbladet den 17 september skrev den bedagade marxist-leninisten Jan Guillou på sedvanligt uppblåst sätt att ”Vi blev tvångskommenderade att bli amerikaner…USA är den store massmördaren i vår tid…Flaggviftarna vill ha med oss i kriget på amerikansk sida. Det är vi i den rika världen mot den muslimska världen.” Det Guillou skrev var idiotiskt dumt men inte på något sätt överraskande.

Jan Guillou hade då han skrev detta under flera decennier oförtrutet predikat hat och förstörelse mot den judeo-kristna-demokratiska civilisationen och så vitt jag vet undantagslöst tagit parti för kommunister mot demokrater och muslimska terrorister mot judar. I slutet av 1970-talet hyllade han Saddam Hussein och Baath-partiet i Irak. När det på Bokmässan i Göteborg hölls en tyst minut för att hedra terroroffren i USA vägrade Guillou att delta. Den dömde landsförrädaren och överbevisade KGB-spionen Guillou visade med eftertryck varför han är en skam för Sverige.

Guillou backades givetvis upp av Aftonbladets dåvarande politiska chefredaktör Helle Klein. Klein talade om ”hetsjakt på oskyldiga” och ”rasistiska glåpord” men hade inte någon tröst till övers för terroroffrens efterlevande. Mycket bättre var heller inte den eljest utmärkte historieförfattaren Herman Lindqvist, som  tyvärr sällade sig till de vulgära USA- och Bush-kritikerna. Detsamma gällde krönikören Cecilia Hagen i Expressen.

George W. Bush: en amerikansk hjälte.

Naturligtvis ältades i kölvattnet efter 9/11 också den gamla skrönan om att det är fattiga och förtrampade personer i Tredje världen som blir terrorister. Det var förstås oerhört synd om stackars Usama bin Ladin som hade en förmögenhet om ynka 3,5 miljarder kronor. Sanningen är ju att politiska extremister och terrorister nästan alltid kommer från välbeställda, borgerliga miljöer – de tycks vara drivna av missriktad idealism i kombination med total empatilöshet.

Jag skrev i en artikel i tidskriften Contra 5/2001:

Terrorattackerna mot USA den 11 september blev en intäkt för en rad mer eller mindre bekanta svenska figurer – praktiskt taget alla hemmahörande på den politiska vänsterkanten – att manifestera sitt hat mot världens viktigaste demokrati. Dessa figurer anser helt enkelt att attackerna var rätt åt USA, som egentligen själv är skuld till terrorn…Hos vänstern finns en tydligen outsläcklig aversion mot världens för närvarande enda supermakt, Amerikas Förenta Stater. Denna aversion döljs inte sällan bakom en ordridå som för på tal USAs ”förtryck”, ”orättvisor”, ”imperialism”, ”orättfärdiga utrikespolitik” och så vidare.

Det brukar emellertid ske något märkligt med representanterna för USA-hatets vänner varje gång en demokratisk kandidat går segrande ur ett amerikanskat presidentval. Då sätts allt hopp till att vederbörande skall ”röja upp” efter den republikanske klantskalle som föregick honom. Som Carter 1976, Clinton 1992 och Obama 2008. Efter ett tag, när det visat sig – vilket det  undantagslöst brukar göra – att inte ens en demokratisk president räcker för att USA  skall bli vänsterns idealland återgår allt till det gamla igen.

President Barack Obama har gjort vänstern besviken.

Det är där vi står i dag. Vänstern fick i Barack Obama sin idealpresident: afro-amerikan, socialist, Israel-kritiker och en skarp vedersakare av Bushs krigspolitik. Smekmånaden mellan Obama och vänstern tog dock i stort slut, då det visade sig att han i Mellanöstern-frågan inte kunde driva den antiisraeliska politik han visat prov på som senator. Inte heller kunde han med omedelbar verkan dra tillbaka de amerikanska trupperna från Afghanistan och Irak, stänga Guantánamo-basen eller underlåta att skänka rebellerna i Libyen en hjälpande hand via NATO. Eller för den delen trumfa igenom sitt elefantiasiska förslag till sjukvårdsreform.

Efter att ha tittat på SVTs bevakning av det vackra och värdiga minnesprogrammet från Ground Zero i New York i dag är min spontana reaktion denna: i dag är vi alla amerikaner!

Ty det var vårt eget demokratiska statsskick de islamska terroristerna gav sig på den 11 september 2001, precis på samma sätt som när de attackerar Israel på fegast tänkbara sätt: genom angrepp på försvarslösa civila. Det var likaså våra värden president George W. Bush försvarade då han inledde Kriget mot terrorn, vilket lett till att två av världens värsta galningar gått till de sälla jaktmarkerna – jag syftar givetvis på Saddam Hussein och Usama bin Ladin. Snart är det dags för Moammar Ghaddafi.

Heder åt Bush och heder åt Obama, vilka båda höll gripande och minnesvärda tal vid Ground Zero i dag. Och icke minst heder åt alla oskyldiga terroroffer och deras efterlevande. Gud välsigne Amerika!

Dags att införa thailändska lagar?

Australiern Harry Nicolaides inväntar rättegång för majestätsbrott i Thailand. Foto: AP

Enligt en opinionsmätning, utförd av SIFO, uppgav 72 procent av de tillfrågade att de stöder monarkin. Mätningen avslutades den 31 maj. Av de 500 personer som tillfrågades efter den stora kungaintervjun på måndagen stödde 68 procent vårt nuvarande statsskick.

Det har i vissa media sökts göra gällande, att stödet för kungadömet ”rasat” efter TTs intervju med konung Carl XVI Gustaf, vilket inte är helt med sanningen överensstämmande. Tvärtom måste det stöd som uttalats i ovanstående undersökning anses vara anmärkningsvärt stort med tanke på den hetskampanj monarkin i allmänhet och konungen i synnerhet utsatts för sedan publicerandet av tramsboken Den motvillige monarken för en tid sedan.

I en TT-text publicerad 3/6 säger Toivo Sjörén, chef för SIFOs opinionsundersökningar (och en gång i tiden ordförande i Moderata ungdomsförbundet), att monarkistödet legat på 65-70 procent ända sedan 1970-talet och fortsätter:

– Det här är väl snarare ner till normalnivå från en något högre.

Större än så är alltså inte raset för vår svenska monarki. Jag gissar att en stor del av svenska folket faktiskt insett, att den senaste ”kungaskandalen” helt och hållet skapats av oseriösa skribenter, media som vädrar blod och kriminella operatörer som ser en chans att bättra på sitt renommé genom att nämnas i samma andetag som vår kung. Eller för att citera den historiske författaren Herman Lindqvist:

– Det är som en storm i en gödselstack.

http://www.nyheterna.se/1.2159425/2011/05/31/som_en_storm_i_en_godselstack

I likhet med Lindqvist blir jag bedrövad när jag ser konungen uthängd i massmedia via TT-intervjuer, där intervjuaren dessutom använder sig av det nedlåtande ”ni” när vederbörande tilltalar majestätet. Har verkligen hovet godkänt detta?

Rojalistiska föreningens Patrik Åkesson och Lennart Stockblad flankerar kronprinsessparet.

Av slaskblaskorna är särskilt Expressens nihilistiska hållning motbjudande att notera. Samma tidning som på ledarplats kräver republik har ett par medarbetare – exempelvis Johan T. Lindwall och Cecilia Hagen –  som, uppenbarligen i vilseledande syfte, tillåts uttrycka relativt kungavänliga åsikter i krönikor.

Särskilt vämjeligt i sammanhanget är att kriminella halvfigurer såsom Milan Mafioso och Mille Skurkovic (eller vad de nu heter) framställs som mer eller mindre rekorderliga källor. Och att uppenbart mediakåta  mytomaner och/ eller nymfomaner som en bedagad sångerska i ett skabröst popband bereds tillfälle vika ut sig, i de enda syftena att bättra på sin egen ekonomi och smutskasta kungahuset.

Vad ligger då bakom hela detta bullrande mediedrev? Jo, påståenden om att konungen skulle ha umgåtts med kriminella på vissa nattklubbar och därtill synts med så kallade ladies of the night. Det är väl närmast oundvikligt att statschefen genom alla dessa år någon gång vistats under samma tak som brottslingar respektive satt sin fot på etablissemang där det förekommit mindre moraliska aktiviteter.

So what? Är verkligen vi svenskar i detta nådens år 2011 verkligen så prudentliga att vi behöver förfasas över sådant? Jag har själv sysslat med politik i närmare 40 år och måste under den tiden – en hel generation – ha mött både små och stora skurkar, dock utan att ingå några affärer eller på annat sätt samarbeta med dem, är det väl bäst att tillägga. Jag vet med bestämdhet att jag en gång – på en presskonferens – vistats under samma tak som förre förrädaren, den livstidsdömde  Stig Bergling.

Bara en sådan sak som att jag regelbundet deltar i sammanträden inte bara i tingsrätten utan också kommunstyrelse, kommunfullmäktige och diverse nämnder. För att inte tala om alla föreningar av olika slag  jag är medlem i.

Uppfatta detta som ni vill. Vad jag vill ha sagt är, att även om vartenda ord i skandalskriverierna i böcker och tidningar vore sant – vilket jag inte ett ögonblick tror på – så kokar hela faderullan ner till att vara just ”en storm i en gödselstack” och på intet sätt värt den uppståndelse som genererats så här långt.

Mitt förtroende för den konstitutionella monarkin, det kloka och representativa statsskick som vårt folk har det stora privilegiet att vara begåvat med, förblir under alla omständigheter orubbat. Konungen har gjort ett storstilat jobb för Sveriges bästa under de 38 år han hittills parkerat på tronen och kommer säkerligen – och till stor förtret för bland andra Republika föreningens ordförande Peter Althin (KD) – att fortsätta göra det under åtskilliga år till.

Kungarna Carl XVI Gustaf och Rama IX (Bhumibol).

Fram till strax efter Andra världskriget skulle skriverier av ovan beskrivet slag ha föranlett åtal för majestätsbrott. Det var en term som inlemmades i den svenska strafflagstiftningen 1864 men tyvärr utmönstrades vid strafflagens omarbetande 1948.

I dag torde kungariket Thailands lag mot majestätsbrott – möjligen undantagandes hur det är i Saudiarabien med dess medeltida sharialagar – vara världens strängaste. I Thailand kan envar som uttalar sig nedsättande om konung Bhumibol Adulyadej – officiellt regentnamn Rama IX – ådömas upp till 15 års fängelse. I januari 2010 dömdes exempelvis en austaliensisk ”författare” till tre års fängelse för att i en roman ha smädat kungen.

Efter de senaste mediala övergreppen mot vår svenske monark kan jag tycka, att det vore dags att i Sverige införa lagar som närmar sig de thailändska.