Förtroendeligan: Kristersson i topp före Löfven och Åkesson, Sabuni i botten

Partiledarförtroende SVT/Novus januari 2021.

I SVT/Novus undersökning vad avser sympatier för partiledarna är det så gott som dött lopp mellan Moderaternas Ulf Kristersson och Socialdemokraternas Stefan Löfven. M-ledaren har med 37 procent ett försprång på 1 procent före statsministern. Trea i förtroendeligan ligger Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson med 25 procent. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ulf-kristersson-m-toppar-fortroendeligan-i-ny-undersokning

Novus VD Torbjörn Sjöström kommenterar resultaten för M- respektive S-ledaren på följande sätt: ”Skillnaden ligger inom den statistiska felmarginalen, så man kan verkligen säga att de slåss om förstaplatsen.”

Dock visar sympatierna för Kristersson en svagt uppåtgående tendens med en ökning om 1 procentenhet sedan förra mätningen. Detta medan sympatierna för Löfven tenderar att vika något med en minskning på 1 procentenhet.

Samtidigt noteras också en nedgång i de positiva omdömena om statsministerns sätt att hantera Kina-pandemin: 37 procent anser att han hanterat pandemin i huvudsak dåligt medan endast 26 procent tycker att han hanterat samma pandemi i huvudsak bra.

Minskat stöd för Löfvens sätt att hantera Kina-smittan.

Kristdemokraternas ledare Ebba Busch placerar sig på fjärde plats i förtroendeligan och får 24 procent. Det är en nedgång med 2 procentenheter sedan förra mätningen och ytterligare ett tecken på att sympatierna för hennes ledarskap är i dalande. Något som också gjort att sympatierna för hennes parti sjunkit ned under femprocentsstrecket i ett par mätningar under senare tid.

Centerns Annie Lööf noterar samma procentsiffra som Busch men ökar lika mycket som Busch minskar sedan den föregående förtroendeundersökningen. Det märkliga med C är ju att dess väljare, av opinionssiffrorna att döma, inte tycks bry sig det minsta om alla pedofil- och övergreppsskandaler – minst ett tiotal under senare tid – som härjat inom partiet.

Lööf personligen klarar sig undan med ett tandrikt leende, genomträngande blick och trygg småländsk dialekt.

Vänsterpartiet har i opinionsmätningarna legat kvar på samma nivå som under den förre ledaren Jonas Sjöstedt. Däremot har hans efterträdare, Nooshi Dadgostar, ännu inte lyckats uppbåda tillnärmelsevis samma personliga stöd som kom den populäre Sjöstedt till del. 14 procent är dock en liten uppgång avseende förtroende för Dadgostar.

I botten av förtroendeligan hittar vi som vanligt Miljöpartiets Per Bolund och Isabella Lövin samt Liberalernas Nyamko Sabuni.

 

Rekordstort förtroende för Åkesson – Löfven stor förlorare

SVT/Novus förtroendemätning december 2019.

Det politiska och mediala etablissemanget har under en lång följd av år fabulerat om något det kallat Sverigedemokraternas ”nazistiska rötter”. Parallellt därmed har partiet och dess företrädare systematiskt utestängts från olika sammanhang. Samtidigt som Nobelstiftelsen i alla år portat SD-ledaren Jimmie Åkesson från Nobel-festen har den bjudit in företrädare för det gamla kommunistpartiet och representanter för ett antal totalitära diktaturer.

Det kan bara konstateras att den taktiken, förutom att den bygger på falska förutsättningar, slagit kapitalt fel. I dag är således Sverigedemokraterna jämte Socialdemokraterna landets största parti och Jimmie Åkesson den partiledare i riksdagen som, jämte KDs Ebba Busch Thor, åtnjuter störst förtroende bland väljarna. Tänk så det kan gå…

I SVT/Novus mätning av väljarnas förtroende för partiledarna toppar Jimmie Åkesson (SD) – 31 procent av de tillfrågade säger sig ha stort eller mycket stort förtroende för Åkesson. Det är en ökning med 2 procentenheter jämfört med föregående mätning och SD-ledarens högsta notering hos Novus. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svt-novus-fortroendet-for-lofven-rasar-jimmie-akesson-i-topp-for-forsta-gangen

Lika många säger sig ha förtroende för KD-ledaren Ebba Busch-Thor, vilket dock är en nedgång med 4 procentenheter. En nedåtgående förtroendetrend noteras även för Ulf Kristersson (M), vars förtroendekapital minskar med 4 procentenheter. Före M-ledaren placerar sig nu Jonas Sjöstedt (V) med 28 procent (+2).

Novus-mätningens store förloraren är, vilket alls icke överraskar, statsminister Stefan Löfven (S) som hamnar på femte plats med 23 procent, en nedgång omfattande 6 procentenheter sedan den närmast föregående mätningen utfördes. Löfven framstår i väljarnas ögon som en svag ledare med en skev verklighetsuppfattning och vars retorik inte imponerar på någon utom möjligen den innersta kretsen oförbätterliga ja-sägare och nickedockor.

Jimmie Åkesson (SD) har nu rekordstort förtroende hos väljarna.

Svaga siffror blir det för samtliga partiledare vilka ingår i regeringsunderlaget S, MP, C och L. Centerns Annie Lööf har över tid sjunkit som en sten i förtroendeundersökningar och får nu nöja sig med en sjätteplats i förtroendeligan med 22 procent – det är en procentenhet mindre än i förra mätningen men ett gigantiskt tapp med omkring hälften jämfört med tidigare siffror.

I botten vad avser väljarförtroende återfinns som väntat Miljöpartiets båda språkrör Isabella Lövin med 12 procent och Per Bolund med 9 procent. Klimatextremism och chockhöjningar på drivmedelsskatter är tydligtvis inte någon vinnande kombination. Mellan de båda MParna kilar Liberalernas Nyamko Sabuni in sig med 10 procent.

Jimmie Åkesson var länge den partiledare som återfanns i botten av alla förtroendeundersökningar. Det hindrar inte att han för oss SD-medlemmar i sina tal med den drucknes envishet återkommit till temat att politik ytterst handlar om förtroende. Uppenbarligen lever han som han lär.

Sannfinländarna i topp i Finland

Sannfinländarna leds sedan 2017 av förre europaparlamentarikern Jussi Halla-aho.

Enligt en ny opinionsmätning är nationalistiska Sannfinländarna nu Finlands största parti med dryga 22 procent av väljarsympatierna på sin sida. Näst störst är det om de svenska Moderaterna påminnande Samlingspartiet och tredje störst det regeringsbärande Finlands socialdemokratiska parti. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7357878

Mätningen, företagen av Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat, bekräftar resultatet från en mätning gjord av public service-bolaget YLE i början av november: Sannfinländarna avancerar på grund av missnöje med den av socialdemokraterna ledda regeringskoalitionen i allmänheten och statsminister Antti Rinne i synnerhet.

Enligt det svenskspråkiga Hufvudstadsbladets ledarskribent Susanna Ginman beror Sannfinländarnas popularitet främst på två orsaker: kritik mot vad partiet betecknar som ”skadlig invandring” samt hållningen i klimatfrågan. Partiet förnekar inte att klimatet förändrats till följd av mänsklig påvekan men menar, att Finland inte behöver göra något mer i frågan eftersom landet redan gjort så mycket.

Sannfinländarna, på finska Perussuomalaiset, påminner i sin förda politik om Sverigedemokraterna med sin invandringskritiska linje, sin EU-kritik, sitt stöd för välfärdsstaten och sin försvarsvänlighet. Partiet blev näst störst i riksdagsvalet 2015 och bildade då regering tillsammans med Centern och Samlingspartiet. Dåvarande partiledaren, Timo Soini, utsågs till utrikesminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sannfinl%C3%A4ndarna

2017 spilttrades partiet som även tvingades lämna regeringen. Till ny partiledare utsågs europaparlamentarikern Jussi Halla-aho.

Statsminister Antti Rinne och hans socialdemokrater har problem.

Som ett resultat av det finska riksdagsvalet bildades i juni 2019 en koalitionsregering bestående av Socialdemokraterna, som med knapp marginal blivit största parti, Centern, Gröna förbundet, Vänsterförbundet och Svenska folkpartiet i Finland. https://valtioneuvosto.fi/sv/rinne/regeringen

Det politiska klimatet i Finland skiljer sig från det i Sverige på så sätt att det i vårt östra grannland inte råder beröringsskräck gentemot partier som kan uppfattas som populistiska, invandringskritiska eller kontroversiella på annat sätt. En föregångare till Sannfinländarna i detta avseende var det agrarpopulistiska Landsbygdspartiet, som leddes av Veikko Vennamo och som kom med i regeringen på 1980-talet.

För en vidare analys av inställningen till systemkritiska partier i Norden, se gärna min bloggartikel här: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/10/11/en-nordisk-jamforelse-installningen-till-systemkritiska-partier-och-en-skrammande-framtid/

Fotnot: Sedan artikeln publicerades har statsminister Antti Rinne (S) avgått efter stark kritik från Centern om hur han hanterade poststrejken i Finland. https://www.expressen.se/nyheter/finlands-statsminister-antti-rinne-avgar/

SD på väg etablera sig som största partiet – S tappar greppet

Demoskop november 2019.

Enligt Aftonbladet/Demoskops novembermätning är Sverigedemokraterna nu landets största parti med ett väljarstöd på 24,0 procent. Det är en ökning med 1,1 procentenhet sedan mätningen i oktober och partiets högsta siffra någonsin hos det aktuella opinionsinstitutet. Med andra ord skulle närmare var fjärde väljare lägga sin röst på det Sverige-vänliga partiet om det vore val i dag.

Demoskop: Nu är SD störst i Sverige

Socialdemokraterna noteras för 22,2, en nedgång med 0,9 och S-partiets lägsta siffra någonsin hos Demoskop. Mätresultatet sänder tvivelsutan chockvågor genom den socialdemokratiska partiapparaten. Ingen sosse kan missa att det är något som är allvarligt fel inom maktpartiet nummer 1 i svensk politik – den här gången duger det inte med bortförklaringar som att mätinstitutet inte är seriöst.

Tredje störst blir Moderaterna med  17,8, en tillbakagång med 1,7 procentenheter. Härefter följer V 9,8, C 7,7, KD 7,6, MP 4,8, L 3,9 samt ”övriga” med 2,2 procent.

”Jag är inte förvånad”, citeras SD-ledaren Jimmie Åkesson i Aftonbladet. ”Under alla år har vi konsekvent pratat om gängkriminaliteten, den eskalerande otryggheten, migrationspolitiken som inte fungerat och integrationspolitiken som har förvärrat situationen.” Siffrorna i den nya mätningen visar alldeles uppenbart att fler och fler är beredda att skriva under på SDs kritik av den förda politiken.

Det bör noteras att SD-ledningen inför den kommande helgens landsdagar föreslagit ändringar i principprogrammet som tonar ner partiets socialkonservativa profil i frågor som rör exempelvis sjuksköterskors rätt att av samvetsskäl neka medverkan vid aborter och homosexuellas adoptionsrätt. Trots detta är det svårt att skönja någon märkbar överströmning av missnöjda SD-sympatisörer till det mer högerinriktade Alternativ för Sverige (AfS) som fortsatt saknar allt inflytande i svensk politik. https://www.youtube.com/watch?v=prC0pJBsYDk&feature=youtu.be&fbclid=IwAR1YhsOjbRlTO3O3hHDy9PsKpkuxYKVkM0E6KV4HgzzCD8TFqfzN2o84BL8

Notabelt är vidare att Vänsterpartiet i förhållande till sin storlek faktiskt står för en ännu större ökning i väljarsympatierna än Sverigedemokraterna. Personligen har jag väldigt svårt att förstå varför ett parti med kommunistiska rötter når nästan 10 procent i en mätning, men det kan förstås tänkas att vissa vänsterväljare är missnöjda med Socialdemokraternas regeringssamarbete åt ”höger” med Centerpartiet och Liberalerna och därför väljer V.

Socialdemokraternas Stefan Löfven är på väg neråt och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson på väg uppåt.

Även Kristdemokraterna går framåt med ungefär lika mycket som V-partiet medan Centern tappar. Liberalerna fortsätter att parkera under riksdagsspärren på 4 procent trots att L-ledaren Nyamko Sabuni synts en del i media på sistone. Övriga partier ligger på 2,2 procent.

Sett till antalet riksdagsmandat skulle, om Demoskop-siffrorna vore valresultat, landet få en regering bestående av SD, M och KD: de tre oppositionspartierna noteras för en klar övervikt med 185-165 jämfört med det S-ledda regeringsunderlaget.

Den nya Demoskop-mätningen är anmärkningsvärd i främst två avseenden. Dels därför att den visar att SD är på god väg att etablera sig som Sveriges största parti, dels därför att den ger vid handen att det under alla år dominerande S är på väg att tappa greppet om svensk politik och bli ett i raden av andra partier.

Johan Westerholm gör på Ledarsidorna den 16 november en intressant analys av hur sosseriet hamnat i sin nuvarande prekära situation. Detta beror enligt Westerholm på det förödande inflytandet från en politisk inriktning han kallar Bommersviksvänstern. Bommersvik är en kurs- och konferensanläggning som ägs av det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU och som ligger i Turinge socken i Nykvarns kommun en mil utanför Södertälje.

Bommersviksvänstern beseglar Socialdemokraternas öde

”Socialdemokraterna är i kris”, skriver Westerholm. ”Och krisen går att härleda till den handfull personer som bäddade för Bommersviksvänsterns seger. En seger som, om den består, kan vara den som beseglar Socialdemokraternas öde.” Den avgörande förändringen tillkom enligt debattören då Carin Jämtin tillträdde som partisekreterare i höjd med att Håkan Juholt efterträdde Mona Sahlin som partiledare 2011.

Med de sektliknande ”bommersvikarnas” nya maktposition började S överge sin hävdvunna arbetarpolitik och i stället alltmer betona samarbetet med partiets muslimska falang. Samtidigt blev den beryktade vänsterextremisten och mytomanen Henrik Arnstad en nära rådgivare till Stefan Löfven.

För Socialdemokraterna blev det fortsättningsvis viktigare med retoriska markeringar mot Sverigedemokraterna och den så kallade rasismen än att tillvara ta arbetarklassens intressen politiskt och fackligt. LO fick därtill i förre SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson en ledare som var mer politiker än fackman.

Den forna partisekreteraren Carin Jämtin (S), numera SIDA-chef.

Återstår att se om sossarna kan hitta tillbaka till sina rötter och åter upplevas som ett parti som kan lösa landets många och överhängande problem. Jag tillåter mig tvivla. Med en svag och ibland försagd och/eller svamlig galjonsfigur som Stefan Löfven och föga imponerande förgrundsgestalter som Mikael Damberg, Anders Ygeman och Morgan Johansson saknar S-partiet en trovärdig ledning.

Mycket vatten hinner flyta under broarna fram till valet i september 2022, men om inte S förmår skaka fram en trovärdig partiledning och politisk kurs fram till dess skulle jag bli överraskad om partiet skulle lyckas ta sig över 20 procent.

Fotnot: Aftonbladet/Demoskops novembermätning omfattar webbintervjuer med 2048 personer över 18 år.

Greta-framträdande med 30-talsstuk: den här tjejen behöver vård, inte att hyllas som Messias

Talare på möte med Hitlermädel 1939? Nej, Greta Thunberg i FN 2019.

Inte särskilt många kan ha undgått att den svenska klimataktivisten Greta Thunberg hållit ett flammande tal inför FNs generalförsamling. Med förvridet ansikte och emotionella paroller om ”stulen barndom”, ”massutrotning” och ”jordens undergång” underhöll klimat-Greta de församlade världsledarna. Reaktionerna har varierat.

Centerledaren Annie Lööf framför följande på Twitter: ”Vuxna svenskar som inte kan känna stolthet över @Greta Thunberg, som inte kan se hennes passion och driv, går bortom mitt förstånd.”

Jag å min sida har väldigt svårt att förstå vuxna människor som Annie Lööf som inte blir illa berörda av att se en 16-årig flicka, som uppenbarligen inte alls mår bra, med gråten nära till hands varnar för jordens nära förestående undergång. Hur är man funtad om man inte ser att den här människan, med flera psykiska diagnoser, behöver vård i stället för att hyllas som en ny Messias?

En som till skillnad från Lööf förstått hur det är fatt med Greta Thunberg är den brittiska TV-personligheten Piers Morgan, som i brittisk TV redogjorde för sina intryck från den unga svenskans FN-framträdande på följande sätt:

There´s something I felt very uncomfortable watching it yesteraday. It was all a bit melodramatic, end of the world, apocalyptic. I wonder the impact she´s now having on young people around the world watching this who must be thinking, ”Oh my god, the world  is literally about to end.” It´s not about to end.

Piers Morgan concerned Greta Thunberg is being ‘melodramatic’ and ‘exploited’ over climate change

Piers Morgan har naturligtvis rätt. Jorden har så här långt överlevt i flera miljarder år sedan the big bang och kommer inte att gå under på grund av någon eventuell marginell temperaturhöjning. Som är just ”eventuell”, eftersom högst seriösa forskare utanför FN-systemet förutspår en ny ”liten istid” till följd av minskade solaktiviteter.

Ett steg längre i sin kritik av Greta Thunbergs framträdande går den konservative amerikanske debattören Dinesh D´Souza, som twittrar (översättning av Nyheter 24): ”Barn – i synnerhet nordiska vita flickor med flätor och rosiga kinder – används ofta som nazistpropaganda. En gammal Goebbelsteknik. Det ser ut som att dagens progressiva vänster fortfarande lär sig från en tidigare vänster från 1930-talet.” https://nyheter24.se/nyheter/932908-greta-thunberg-jamfors-med-nazistpropaganda-fran-1930-talet

Dålig skådespelarkonst eller uttryck för psykiska åkommor?

D´Souzas reflektioner har framkallat vrede hos klimatalarmister och vänstergängare, annat vore högst förvånande. Jag kan gå med på att Dinesh D´Souzas kritik är en smula radikal – och kanske just därför träffande. Han har nämligen i sak helt rätt. Ungdomar med nordiskt utseende var verkligen ett ideal för de tyska nationalsocialisterna, vilka regelmässigt använde sig av hysteri och känslomässighet i den politiska retoriken på bekostnad av fakta.

I klimat-Gretas fall är det emotionella elementet närmast övertydligt.  Det är grimaser och bruten stämma, det är domedagslika scenarier som rullas upp inför åhörarna. Thunberg påstår också att ”ni” har ”stulit min barndom”. Det vill säga politiker och mediaaktörer som inte håller med henne om det kataklysmiska klimathot hon tecknar med flink penna.

Om det emellertid är någon som stulit hennes barndom så är det dels hennes föräldrar Malena Ernman och Svante Thunberg, vilka i tätt samarbete med PR-företag skapat den groteska personlighet hon visade upp i FNs generalförsamling, dels alla samvetslösa klimatalarmister som utnyttjar henne till bristningsgränsen. Detta kan komma att få förödande konsekvenser.

Om det hade funnits några vuxna i rummet i FN-skrapan i New York hade dessa med varlig hand lett unga Greta av podiet och sett till att flickstackarn togs om hand av ansvarfulla människor.

Fotnot: Hitlermädel (officiellt Bund Deutscher Mädel) var det tyska nazistpartiet NSDAPs motsvarighet till pojkorganisationen Hitlerjugend för tyska flickor mellan 14 och 18 år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bund_Deutscher_M%C3%A4del

Visst blir vi upprörda när…

Nya kulturministern Amanda Lind (MP) – stort fan av islamisten och partikamraten Mehmet Kaplan.

…vänstermupparna Göran Greider och Anders Lindberg har klippkort till TV-sofforna.

…blådårarna i den galna vänstersekten Miljöpartiet bjuds in att bilda regering.

…olösliga problem påstås vara ”utmaningar” enligt gängse politiskt korrekt vokabulär.

…antisemiten och Israel-hataren Margot Wallström får förnyat förtroende som utrikesminister.

Göran Greider är ett stående TV-inslag.

…Centern och Liberalerna ger det enda verkligt nazianstuckna partiet i Sveriges riksdag – Socialdemokraterna – regeringsmakten.

…SVT låter USA-korrespondenterna Carina Bergfeldt och TV4 Rolf Porseryd i nyhetsinslag efter nyhetsinslag smutskasta USAs demokratiskt valde president Donald J. Trump.

…bortskämda kulturelitister förvandlar den anrika institutionen Svenska akademien till ett syndens och de barnsliga intrigernas näste.

Höjdpunkten i regeringsbildningen enligt vissa – färgen på Lööfs kavaj recenseras av Åkesson.

..Nobelstiftelsen bjuder in blodbesudlade representanter för islamistiska och kommunistiska diktaturer som Saudiarabien respektive Nordkorea till Nobelfesten men portar ledaren för Sveriges näst största parti.

…Jimmie Åkessons omnämnande i förbigående av färgen på Annie Lööfs kavaj blir till en huvudnyhet i nyhetsrapporteringen från regeringsomröstningen i riksdagen.

Anders Ygeman redo för nya skandaler?

…avpolletterade och bevisat inkompetente sossekoryfén Anders Ygeman återigen får förtroendet att bli statsråd, denna gång som ”digitaliseringsminister”.

…före detta drogbrukaren Amanda Lind (MP), med getingbo (?) på huvudet, blir kulturminister och inleder med att berömma tidigare partikamraten och bostadsministern, islamisten Mehmet Kaplan, som tvingades bort på grund av kontakter med turkiska fascister.

…dryge översittaren Robert Aschberg återigen får åka runt och spela hjälte som så kallad trolljägare i TV3.

 

Ebba Busch Thor har växt med uppgiften

Kristdemokraternas andre respektive fjärde ledare: Alf Svensson och Ebba Busch Thor.

Jag har då och då på denna plats haft kritiska synpunkter på Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor. Icke minst då på grund av hennes något malplacerade deltagande i Stockholms Pride-parad.

Den här gången tänkte jag istället berömma KD-ledaren – hon har under de smärtsamt utdragna regeringssonderingarna växt åtskilliga tum som politiker och visat prov på en ansvarsfull inställning som framförallt C- och L-ledarna är fjärran ifrån. Även om Busch Thor såvitt jag förstår inte är någon varmare anhängare av Sverigedemokraterna lider hon inte av den beröringsskräck som Annie Lööf, Jan Björklund och även M-ledaren Ulf Kristersson lider av.

Tvärtom har Busch Thor klargjort att hon mycket väl kan tänka sig regera med SD-stöd. https://omni.se/busch-thor-vill-regera-aven-om-det-kraver-sd-stod/a/dd180w

Efter ett samtal med talmannen Andreas Norlén gick Ebba Busch Thor till frontalangrepp på Lööf och Björklund med bland annat följande ord: ”Jag beklagar att det fortsatt är så mycket fokus på politiskt spel och kortsiktigt imagebyggande.” I klartext: Sverige kunde vid det här laget haft en ny regering om inte mittpartierna ägnat sig åt så mycket godhetspositionerande genom att racka ner på SD. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/zLK0zv/busch-thors-attack-pa-c-och-l-imagefixering

Ebba Busch Thor efterträdde Göran Hägglund som KD-ledare 2015. Hon hade då varit kommunalråd i Uppsala sedan 2010. Det var först vid det senaste valet som hon vann inträde i Sveriges riksdag. Trots att hon som 31-åring är landets yngsta partiledare visar hon nu prov på större mognad än sina övriga kolleger med undantag för Jimmie Åkesson (SD). Hon har tvivelsutan växt med uppgiften.

Jag skulle vilja påstå att hennes politiska mognad överstiger även den som den kristdemokratiske nestorn Alf Svensson, född 1938, demonstrerat på sistone. Svensson talade sig i en krönika i den kristna tidningen Dagen i sedvanlig ordning varm för vad han kallade ”flyktingar” som anländer till vårt land undan krig och andra former av umbäranden.

Alf Svenssons favorit – kappvändaren Annie Lööf (C).

Svensson, med ett förflutet som partiledare 1973-2004 (!), biståndsminister i regeringen Carl Bildt 1991-94 samt EU-parlamentariker 2009-14, kritiserar i krönikan dem som om ”flyktingarna” menar att ”dom har blivit för många”. I Alf Svenssons ögon kan de  inte bli ”för många”. I hans frireligiöst färgade version av verkligheten är alla asylsökande helgonlika gestalter som inte kan ha andra motiv än att söka skydd undan krig och elände.

Det kom därför på intet sätt som någon sensation när Svensson uttryckte varm beundran för Centerns Annie Lööf och hennes maniska fixering vid SD: ”Som Annie Lööf ofta stryker under är vi 75 procent mellan de två ytterlighetspartierna.” https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/alf-svenssons-berom-om-sd-till-annie-loof/

Det är ett sundhetstecken att Ebba Busch Thor nu tycks bryta upp från den jolmiga snällism och pingstvänliga flyktingromantik som tidigare i alltför hög grad präglat Kristdemokraterna. Som nu under hennes ledarskap förefaller ha reella förutsättningar att bli ett konservativt parti på riktigt.

Men i så fall får hon även sluta upp med att vifta med den så kallade regnbågsflaggan.

Fotnot: Partiledare för KDS/KD har varit: Birger Ekstedt 1964-72; Alf Svensson 1973-2004; Göran Hägglund 2004-15; Ebba Busch Thor 2015-.

Spridda anteckningar från valet: Sverige är inte ett normalt land

Riksdagsvalet i ett nötskal i en tecknares perspektiv.

Nej, det blev väl inte de valresultat vi SDare i Södertälje hade hoppats på när vi bänkade oss för att hålla valvaka på valdagskvällen. 17,6 i riksdags- och 14,4 i kommunvalet är ändå 4,7 respektive 1,2 procentenheters ökning jämfört med förra valet. Ingen optimal utdelning – jag hade trott på 20-25 procent – men likväl ingen katastrof. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/valet-2018-har-ar-riksdagspartierna-storst-och-har-gick-det-samst/

Det är ingen överdrift att utnämna Socialdemokraterna till det här valets stora förlorare. 28,4 procent är partiets sämsta resultat sedan den allmänna rösträtten infördes, precis som jag hade förutspått. I riksdagsvalet 1911 erhöll S-partiet under Hjalmar Brantings ledning 28,5 procent av rösterna. Jämfört med partiets bästa val någonsin – krigsåret 1940 då Per Albin Hanssons parti fick 53,8 procent – har sosseriet så gott som halverats.

Inte heller för Moderaterna blev det något succéval. 19,8 procent är 3,5 procentenheter sämre än i 2014 års riksdagsval, även om M inte kommer i närheten av partiets genom tiderna sämsta valresultat om 11,53 procent 1970.

I övrigt kan noteras att Miljöpartiets framgångar i opinionen, efter att ha dragit maximal nytta av den varma sommaren och helt oseriöst tagit denna som intäkt för långtgående klimatförändringar, har brutits – med 4,4 procent hankar man sig nätt och jämnt över riksdagsspärren och tappar tio mandat. Även den rödgröna regeringens stödparti Vänsterpartiet halkade ner några procentenheter jämfört med de flesta opinionsmätningar och får nu nöja sig med 7,9 procent.

Bloggaren flankeras av SD Södertälje/Nykvarns ordförande Joachim Hagström och gruppledaren Beata Milewczyk på föreningens valvaka. Foto: Rickard Graff

Centern på 8,6 och Liberalerna på 5,5 procent innebär väl rätt ”normala” noteringar, under det att Kristdemokraterna jämte SD kan utnämnas till valets segrare: 6,4 procent för KD innebär partiets fjärde bästa resultat någonsin även om det var långt ifrån alla tiders högsta som inföll 1998 med 11,77 procent.

SDs kommunala valresultat på 14,4 procent medför ett mandat mer i fullmäktige, detta med reservation för att vårt parti kan komma att tappa ett mandat till Realistpartiet när detta lokalpartis resultat föreligger först i slutet på veckan. Detta hänger samman med att Länsstyrelsen klantat till det och inrangerat RP bland ”övriga” trots att partiet har 1 mandat i fullmäktige. Stapeln med övriga partier når i Södertälje upp till 4,0 procent och RP behöver 2,0 procent för att komma in. Realistpartiet är för övrigt det enda parti som sagt sig kunna samverka med SD. https://www.svt.se/nyheter/val2018/sa-ska-sodertalje-styras-fyra-ar-framat

Vårt valresultat i Södertälje är desto märkligare, som vi med vår duktiga gruppledare Beata Milewczyk i spetsen bedrivit en mycket aktiv valrörelse med rekordmycket annonsering i lokalpressen, talrika debattinlägg och ett träget arbete i valstugan. Kanske har några väljare svalt den skräckpropaganda som producerats av den socialdemokratiska lögnfabriken, jag vet faktiskt inte.

Patrick Claesson, gruppledare i framgångsrika SD Nykvarn, omges av Beata Milewczyk, Rickard Graff och Oscar Ståhlbrand på valvakan. Foto: Tommy Hansson

Nåväl, sosseriet tappade åtskillig mark även i Södertälje och gick ner 3,3 procentenheter sedan förra valet till 31,3 procent. Det ser dock ut som om Boel Godner kan fortsätta vanstyra kommunen i ytterligare fyra år genom blocköverskridande samverkan. Jag gläder mig dock åt att Sveriges verkliga extremistparti, Miljöpartiet, backar med hela 2,9 procentenheter ner till 5,4 procent. Stor segrare i Södertälje är relativt sett KD med 8,7 procent.

Eftersom SD Södertälje /Nykvarn är en gemensam kommunförening glädjer jag mig åt att Sverigedemokraterna når ett kanonresultat i lilla Nykvarns kommun med 15,3 procent, vilket resulterar i två nya mandat upp till fem. Inte undra på att gruppledaren Patrick Claesson var glad som en speleman på valvakan! Det i kommunen dominerande Nykvarnspartiet har via sin ledare Bob Wållberg meddelat, att man som det pragmatiska parti man är ej utesluter samverkan med SD. https://www.svt.se/nyheter/val2018/nykvarnspartiet-stanger-inte-dorren-for-att-samarbeta-med-sd

Medan Sverigedemokraternas motsvarigheter i de övriga nordiska länderna i två fall ingår i regeringar och i det tredje ses som ett normalt parti som alla andra råder i Sverige en egendomlig beröringsskräck gentemot SD. Det förefaller som om övriga partier hellre ser att Sverige går under än att ens samtala med SD-representanter. Om skillnaderna i synen på systemkritiska partier i Norden har jag tidigare skrivit följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/10/11/en-nordisk-jamforelse-installningen-till-systemkritiska-partier-och-en-skrammande-framtid/

Redan ett dygn efter det att valresultatet offentliggjordes uttalade således Liberalernas ledare Jan Björklund, som slåss för sitt politiska liv, att den borgerliga alliansen spricker om något av dess fyra partier på något sätt samverkar med SD. Hellre skulle L söka stöd hos S eller MP, alltså två partier som innehåller gott om islamistiska element och har skänkt miljardbelopp i bistånd till den terrorbelastade Palestinska myndigheten .http://www.gp.se/nyheter/sverige/l-alliansen-spricker-vid-sd-samarbete-1.8174081

Förloraren Löfven försöker desperat klamra sig fast vid makten – vi får se hur det går.

Regeringsfrågan får i detta skede anses vara ytterligt osäker. Valets store förlorare, statsminister Stefan Löfven, tänker uppenbarligen klamra sig fast vid makten in i det längsta, kanske med hjälp av svikare i det gamla DÖ-underlaget. Det bästa från min konservativa horisont vore givetvis om M, SD och KD bildade regering, vilket hade inträffat i motsvarande situation i varje normalt land. Sverige är emellertid inget normalt land – här ligger en förlamande politisk korrekthet som en död hand över riket.

Slutligen noterar jag med tillfredsställelse att varken den öppet nationalsocialistiska Nordiska motståndsrörelsen  eller kryptonazistiska Alternativ för Sverige kom in någonstans. För sistnämnda parti blev det en bitter läxa att vare sig gillanden på Facebook eller ”hög energi” i valrörelsen räckte till. Inte heller Medborgerlig samling (som jag nog hade kunnat tänka mig rösta på om inte SD hade funnits), Piratpartiet eller Feministiskt initiativ gjorde någon succé, även om F! faktiskt kom in i några kommuner. https://www.svt.se/nyheter/val2018/sa-gick-det-for-smapartierna-i-valet-2018

 

SD tappar i ny mätning – sossarna vinner på brandkrisen?

Löfven lajvar landsfader framför en brandbil av svenskt fabrikat.

Efter upprepade mätningar med toppresultat tappar Sverigedemokraterna något i Aftonbladet/Inizios mätning utförd under tiden 25 juli till 3 augusti. 19,0 procent är halvannan procentenhet sämre än i närmast föregående undersökning. Det gör SD till tredje största parti. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/kajmoB/sd-tappar-i-ny-matning–rysare-mellan-blocken

Störst blir Socialdemokraterna vars 24.9 procent ändå är dryga 6 procentenheter sämre än 2014 års valresultat på 31,0 procent. Det innebär att förutsägelserna om ett stundande katastrofval för S står sig. Moderaterna som andra största parti antecknas för 20,4 procent, vilket är närmare 3 procentenheter sämre än i senaste valet.

Inizio-mätningen ger allianspartierna en knapp ledning – 39,1 mot 38,4 procent – över den rödgröna regeringskonstellationen. Kristdemokraterna lyckas i den aktuella mätningen svinga sig över riksdagsspärren och får 4,8 procent vilket är bättre än Liberalernas 4,4 procent. Detta förklaras med att SD-väljare har stödröstat på KD. Centern får 9,5 procent.

Stapeln ”övriga” når upp till 3,4 procent vilket tyder på att det inte blir några nya partier i riksdagen som ett resultat av valet i september.

Resonemanget bakom det förmodade stödröstandet torde i så fall vara att SD går så pass bra ändå så att det kan vara värt att stödja ett mindre parti med konservativa inslag som eljest riskerar hamna utanför riksdagen. KDs uppslutning bakom det samhällsundergrävande vänsterprojektet Pride gör det dock i mina ögon högst tveksamt om KD fortfarande i någon mer väsentlig mening kan anses vara ”konservativt”.

Premiärminister Mateusz Morawiecki tackar polska brandsoldater för deras insatser i Sverige och passar samtidigt på att ge Sverige en känga för prioritering av immigration och genus framför brandbekämpning.

Övriga två partier ingående i regeringsunderlaget – V och MP – når 8,7 respektive 4,8 procent. Inizios ”analyschef” Karen Nelson menar att en bärande orsak till de rödgrönas hyggliga resultat kan bero på de omfattande skogsbränderna: ”En sån här kris som det har varit i sommar torde gynna den sittande regeringen.”

Det är väl ingen orimlig gissning, även om jag personligen har klara problem med att inse att regeringens hantering av brandkrisen skulle kunna uppfattas som kompetent och handlingskraftig. En annan faktor när det gäller de rödgröna har att göra med att MP eventuellt lyckats tuta i några att den nuvarande ovanligt varma sommaren har att göra med ”klimathotet”. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/08/03/den-varma-sommaren-ar-den-nya-saldoden/

Svenskt brandförsvar har ju länge legat för fäfot varför regeringen tvingats rekvirera utifrån kommande hjälp i form av såväl luftburen som manuell brandbekämpning. 139 polska brandmän gjorde en storartad insats, men Polens premiärminister Mateusz Morawiecki har kritiskt påpekat att  Sverige ”har satsat på invandring och genus i stället för brandförsvar”. https://samnytt.se/polsk-regeringskritik-mot-sverige-har-satsat-pa-invandring-och-genus-i-stallet-for-brandforsvar/

Det må vara hur det vill med brändernas betydelse för de rödgrönas mätresultat: det är svårt att förutse valresultatet den 9 september. Beträffande SD tror jag det kan vara nyttigt att inte ligga i topp i mätning efter mätning och ta för givet att vårt parti kommer att nå 25-30 procent. Detta är inte alls någon självklarhet.

SD åter störst i Sentio – sossarna mot katastrof

 

Nyheter idag/Sentio augusti 2018.

En månad och sex dagar före val till riksdag, landsting och kommuner går Sverigedemokraterna fram som ohotat största parti med 25,5 procent. Detta sker i Nyheter idag/Sentios augustimätning.https://www.politikodds.se/nyheter/sd-storsta-parti-i-sentios-senaste-matning/

Noteringen för SD är nästan exakt densamma som i samma instituts julimätning vilken löd på 25,6 procent. Det är hela 4,5 procentenheter bättre än andraplacerade S, som får nöja sig med urusla 21,1 procent (0,1 procentenheter sämre än i juli). Ökar gör däremot tredje största partiet M som går upp en procentenhet till 19,1 procent.

Om vi får tro det norska mätinstitutet – som är ledande hemma i Norge men av någon anledning betraktas som mindre seriöst hos oss – är det alltså dessa tre partier som får göra upp om äran att kallas Sveriges största parti efter valet den 9 september. Den som satsar en slant på SD kan således tyvärr inte räkna med att få särskilt mycket pengar tillbaka.

Helt klart är att betongpartiet Socialdemokraterna håller på att tappa sin traditionella ställning som landets ohotat största parti och går mot ett rent katastrofval. Förklaringen kan vara så enkel som att sosseriet saknar kompetenta och förtroendeingivande företrädare. Stefan Löfven är i mina och säkert också andras ögon endast obetydligt bättre än företrädarna Mona Sahlin och Håkan Juholt och övriga partitoppar skall vi inte tala om.

Det behövs vidare blott en flyktig blick på samhällsutvecklingen inom områden som migration, rättsväsende, utbildning, vård och försvar för att inse att den kritik som Sverigedemokraterna ända sedan sitt bildande för 30 år sedan kommit med har fog för sig. Lägg därtill att sossarna sannolikt skulle vara beredda att mörda för att ha lika gedigna företrädare som SD-topparna Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Richard Jomshof.

Det största ”rycket” i Sentio-mätningen gör Vänsterpartiet, som ökar med icke mindre än 1,8 procentenheter upp till 12,6 procent vilket är bland partiets bästa mätresultat någonsin alla kategorier. Jag måste erkänna att jag bildligt talat sliter mitt hår för att hitta någon form av förklaring till detta.

Kan för ögonblicket bara komma på att det gamla kommunistpartiet, trots att det ingår i regeringsunderlaget, inte belastas av något som kan kallas skandal eller upplevs som medskyldigt till den skakiga regeringspolitiken. V mal på med sin sedvanliga ekonomiska överbudsretorik utan tillstymmelse till realistiska förslag till finansiering och det räcker tydligen för en del mindre nogräknade väljare.

Ledarna för sjuklövern samt F! som nickedockor för Pride.

Sossarnas medregenter i konstant krisande Miljöpartiet har desperat försökt slå mynt av den heta sommaren och skrämma upp folk med ”klimathotet”, men det har i alla fall inte burit frukt hos Sentio-panelen. MP balanserar fortfarande på en mycket slak lina och löper avgjort risk att inte komma in i riksdagen. Botaniserar vi vidare bland förlorarpartierna ser vi att såväl Centern som fanatiska EU-anhängarna Liberalerna har tappat mark.

Kristdemokraterna, som  minskar med hela 1,6 procentenheter ner till 2,4 procent, kan vi sannolikt redan nu avskriva som riksdagsparti efter den 9 september.

Detsamma gäller det så kallade Alternativ för Sverige, vars affärsidé består i att vara radikalare än SD i de flesta avseenden. Jag är för min del övertygad om att detta är en felsatsning av stora mått – en försvinnande liten andel av väljarna torde efterfråga en sådan politik som verkar helt orealistisk i det stora flertalets ögon.

När sedan en ledande AfS-representant som SD-avhopparen Jeff Ahl dessutom ogenerat flirtar med Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och låter sig intervjuas av nazipublikationen Nordfront är det knappast något som genererar röster annat än bland redan frälsta nationalsocialister, vilka som bekant inte utgör några större väljarskaror.

Jeff Ahl – nickedocka för NMR.

AfS återfinns i Sentio-mätningen bland ”övriga” vilka sammantaget uppnår magra 1,5 procent. AfS får här dela stapel med partier av typ Kristna värdepartiet och Kommunistiska partiet. Bland de mindre partibildningarna når Feministiskt initiativ 1,2, Piratpartiet 1,0 samt Medborgerlig samling 0,1 procent.

Vi kan alltså utgå ifrån att Sveriges riksdag inte får något nytillskott i det kommande valet. Tvärtom kommer den nuvarande församlingen om åtta partier så gott som säkert att decimeras med ett eller två partier.