Posted tagged ‘Centern’

Ebba Busch Thor har växt med uppgiften

17 november, 2018

Kristdemokraternas andre respektive fjärde ledare: Alf Svensson och Ebba Busch Thor.

Jag har då och då på denna plats haft kritiska synpunkter på Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor. Icke minst då på grund av hennes något malplacerade deltagande i Stockholms Pride-parad.

Den här gången tänkte jag istället berömma KD-ledaren – hon har under de smärtsamt utdragna regeringssonderingarna växt åtskilliga tum som politiker och visat prov på en ansvarsfull inställning som framförallt C- och L-ledarna är fjärran ifrån. Även om Busch Thor såvitt jag förstår inte är någon varmare anhängare av Sverigedemokraterna lider hon inte av den beröringsskräck som Annie Lööf, Jan Björklund och även M-ledaren Ulf Kristersson lider av.

Tvärtom har Busch Thor klargjort att hon mycket väl kan tänka sig regera med SD-stöd. https://omni.se/busch-thor-vill-regera-aven-om-det-kraver-sd-stod/a/dd180w

Efter ett samtal med talmannen Andreas Norlén gick Ebba Busch Thor till frontalangrepp på Lööf och Björklund med bland annat följande ord: ”Jag beklagar att det fortsatt är så mycket fokus på politiskt spel och kortsiktigt imagebyggande.” I klartext: Sverige kunde vid det här laget haft en ny regering om inte mittpartierna ägnat sig åt så mycket godhetspositionerande genom att racka ner på SD. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/zLK0zv/busch-thors-attack-pa-c-och-l-imagefixering

Ebba Busch Thor efterträdde Göran Hägglund som KD-ledare 2015. Hon hade då varit kommunalråd i Uppsala sedan 2010. Det var först vid det senaste valet som hon vann inträde i Sveriges riksdag. Trots att hon som 31-åring är landets yngsta partiledare visar hon nu prov på större mognad än sina övriga kolleger med undantag för Jimmie Åkesson (SD). Hon har tvivelsutan växt med uppgiften.

Jag skulle vilja påstå att hennes politiska mognad överstiger även den som den kristdemokratiske nestorn Alf Svensson, född 1938, demonstrerat på sistone. Svensson talade sig i en krönika i den kristna tidningen Dagen i sedvanlig ordning varm för vad han kallade ”flyktingar” som anländer till vårt land undan krig och andra former av umbäranden.

Alf Svenssons favorit – kappvändaren Annie Lööf (C).

Svensson, med ett förflutet som partiledare 1973-2004 (!), biståndsminister i regeringen Carl Bildt 1991-94 samt EU-parlamentariker 2009-14, kritiserar i krönikan dem som om ”flyktingarna” menar att ”dom har blivit för många”. I Alf Svenssons ögon kan de  inte bli ”för många”. I hans frireligiöst färgade version av verkligheten är alla asylsökande helgonlika gestalter som inte kan ha andra motiv än att söka skydd undan krig och elände.

Det kom därför på intet sätt som någon sensation när Svensson uttryckte varm beundran för Centerns Annie Lööf och hennes maniska fixering vid SD: ”Som Annie Lööf ofta stryker under är vi 75 procent mellan de två ytterlighetspartierna.” https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/alf-svenssons-berom-om-sd-till-annie-loof/

Det är ett sundhetstecken att Ebba Busch Thor nu tycks bryta upp från den jolmiga snällism och pingstvänliga flyktingromantik som tidigare i alltför hög grad präglat Kristdemokraterna. Som nu under hennes ledarskap förefaller ha reella förutsättningar att bli ett konservativt parti på riktigt.

Men i så fall får hon även sluta upp med att vifta med den så kallade regnbågsflaggan.

Fotnot: Partiledare för KDS/KD har varit: Birger Ekstedt 1964-72; Alf Svensson 1973-2004; Göran Hägglund 2004-15; Ebba Busch Thor 2015-.

Annonser

Spridda anteckningar från valet: Sverige är inte ett normalt land

11 september, 2018

Riksdagsvalet i ett nötskal i en tecknares perspektiv.

Nej, det blev väl inte de valresultat vi SDare i Södertälje hade hoppats på när vi bänkade oss för att hålla valvaka på valdagskvällen. 17,6 i riksdags- och 14,4 i kommunvalet är ändå 4,7 respektive 1,2 procentenheters ökning jämfört med förra valet. Ingen optimal utdelning – jag hade trott på 20-25 procent – men likväl ingen katastrof. https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/valet-2018-har-ar-riksdagspartierna-storst-och-har-gick-det-samst/

Det är ingen överdrift att utnämna Socialdemokraterna till det här valets stora förlorare. 28,4 procent är partiets sämsta resultat sedan den allmänna rösträtten infördes, precis som jag hade förutspått. I riksdagsvalet 1911 erhöll S-partiet under Hjalmar Brantings ledning 28,5 procent av rösterna. Jämfört med partiets bästa val någonsin – krigsåret 1940 då Per Albin Hanssons parti fick 53,8 procent – har sosseriet så gott som halverats.

Inte heller för Moderaterna blev det något succéval. 19,8 procent är 3,5 procentenheter sämre än i 2014 års riksdagsval, även om M inte kommer i närheten av partiets genom tiderna sämsta valresultat om 11,53 procent 1970.

I övrigt kan noteras att Miljöpartiets framgångar i opinionen, efter att ha dragit maximal nytta av den varma sommaren och helt oseriöst tagit denna som intäkt för långtgående klimatförändringar, har brutits – med 4,4 procent hankar man sig nätt och jämnt över riksdagsspärren och tappar tio mandat. Även den rödgröna regeringens stödparti Vänsterpartiet halkade ner några procentenheter jämfört med de flesta opinionsmätningar och får nu nöja sig med 7,9 procent.

Bloggaren flankeras av SD Södertälje/Nykvarns ordförande Joachim Hagström och gruppledaren Beata Milewczyk på föreningens valvaka. Foto: Rickard Graff

Centern på 8,6 och Liberalerna på 5,5 procent innebär väl rätt ”normala” noteringar, under det att Kristdemokraterna jämte SD kan utnämnas till valets segrare: 6,4 procent för KD innebär partiets fjärde bästa resultat någonsin även om det var långt ifrån alla tiders högsta som inföll 1998 med 11,77 procent.

SDs kommunala valresultat på 14,4 procent medför ett mandat mer i fullmäktige, detta med reservation för att vårt parti kan komma att tappa ett mandat till Realistpartiet när detta lokalpartis resultat föreligger först i slutet på veckan. Detta hänger samman med att Länsstyrelsen klantat till det och inrangerat RP bland ”övriga” trots att partiet har 1 mandat i fullmäktige. Stapeln med övriga partier når i Södertälje upp till 4,0 procent och RP behöver 2,0 procent för att komma in. Realistpartiet är för övrigt det enda parti som sagt sig kunna samverka med SD. https://www.svt.se/nyheter/val2018/sa-ska-sodertalje-styras-fyra-ar-framat

Vårt valresultat i Södertälje är desto märkligare, som vi med vår duktiga gruppledare Beata Milewczyk i spetsen bedrivit en mycket aktiv valrörelse med rekordmycket annonsering i lokalpressen, talrika debattinlägg och ett träget arbete i valstugan. Kanske har några väljare svalt den skräckpropaganda som producerats av den socialdemokratiska lögnfabriken, jag vet faktiskt inte.

Patrick Claesson, gruppledare i framgångsrika SD Nykvarn, omges av Beata Milewczyk, Rickard Graff och Oscar Ståhlbrand på valvakan. Foto: Tommy Hansson

Nåväl, sosseriet tappade åtskillig mark även i Södertälje och gick ner 3,3 procentenheter sedan förra valet till 31,3 procent. Det ser dock ut som om Boel Godner kan fortsätta vanstyra kommunen i ytterligare fyra år genom blocköverskridande samverkan. Jag gläder mig dock åt att Sveriges verkliga extremistparti, Miljöpartiet, backar med hela 2,9 procentenheter ner till 5,4 procent. Stor segrare i Södertälje är relativt sett KD med 8,7 procent.

Eftersom SD Södertälje /Nykvarn är en gemensam kommunförening glädjer jag mig åt att Sverigedemokraterna når ett kanonresultat i lilla Nykvarns kommun med 15,3 procent, vilket resulterar i två nya mandat upp till fem. Inte undra på att gruppledaren Patrick Claesson var glad som en speleman på valvakan! Det i kommunen dominerande Nykvarnspartiet har via sin ledare Bob Wållberg meddelat, att man som det pragmatiska parti man är ej utesluter samverkan med SD. https://www.svt.se/nyheter/val2018/nykvarnspartiet-stanger-inte-dorren-for-att-samarbeta-med-sd

Medan Sverigedemokraternas motsvarigheter i de övriga nordiska länderna i två fall ingår i regeringar och i det tredje ses som ett normalt parti som alla andra råder i Sverige en egendomlig beröringsskräck gentemot SD. Det förefaller som om övriga partier hellre ser att Sverige går under än att ens samtala med SD-representanter. Om skillnaderna i synen på systemkritiska partier i Norden har jag tidigare skrivit följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/10/11/en-nordisk-jamforelse-installningen-till-systemkritiska-partier-och-en-skrammande-framtid/

Redan ett dygn efter det att valresultatet offentliggjordes uttalade således Liberalernas ledare Jan Björklund, som slåss för sitt politiska liv, att den borgerliga alliansen spricker om något av dess fyra partier på något sätt samverkar med SD. Hellre skulle L söka stöd hos S eller MP, alltså två partier som innehåller gott om islamistiska element och har skänkt miljardbelopp i bistånd till den terrorbelastade Palestinska myndigheten .http://www.gp.se/nyheter/sverige/l-alliansen-spricker-vid-sd-samarbete-1.8174081

Förloraren Löfven försöker desperat klamra sig fast vid makten – vi får se hur det går.

Regeringsfrågan får i detta skede anses vara ytterligt osäker. Valets store förlorare, statsminister Stefan Löfven, tänker uppenbarligen klamra sig fast vid makten in i det längsta, kanske med hjälp av svikare i det gamla DÖ-underlaget. Det bästa från min konservativa horisont vore givetvis om M, SD och KD bildade regering, vilket hade inträffat i motsvarande situation i varje normalt land. Sverige är emellertid inget normalt land – här ligger en förlamande politisk korrekthet som en död hand över riket.

Slutligen noterar jag med tillfredsställelse att varken den öppet nationalsocialistiska Nordiska motståndsrörelsen  eller kryptonazistiska Alternativ för Sverige kom in någonstans. För sistnämnda parti blev det en bitter läxa att vare sig gillanden på Facebook eller ”hög energi” i valrörelsen räckte till. Inte heller Medborgerlig samling (som jag nog hade kunnat tänka mig rösta på om inte SD hade funnits), Piratpartiet eller Feministiskt initiativ gjorde någon succé, även om F! faktiskt kom in i några kommuner. https://www.svt.se/nyheter/val2018/sa-gick-det-for-smapartierna-i-valet-2018

 

SD tappar i ny mätning – sossarna vinner på brandkrisen?

8 augusti, 2018

Löfven lajvar landsfader framför en brandbil av svenskt fabrikat.

Efter upprepade mätningar med toppresultat tappar Sverigedemokraterna något i Aftonbladet/Inizios mätning utförd under tiden 25 juli till 3 augusti. 19,0 procent är halvannan procentenhet sämre än i närmast föregående undersökning. Det gör SD till tredje största parti. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/kajmoB/sd-tappar-i-ny-matning–rysare-mellan-blocken

Störst blir Socialdemokraterna vars 24.9 procent ändå är dryga 6 procentenheter sämre än 2014 års valresultat på 31,0 procent. Det innebär att förutsägelserna om ett stundande katastrofval för S står sig. Moderaterna som andra största parti antecknas för 20,4 procent, vilket är närmare 3 procentenheter sämre än i senaste valet.

Inizio-mätningen ger allianspartierna en knapp ledning – 39,1 mot 38,4 procent – över den rödgröna regeringskonstellationen. Kristdemokraterna lyckas i den aktuella mätningen svinga sig över riksdagsspärren och får 4,8 procent vilket är bättre än Liberalernas 4,4 procent. Detta förklaras med att SD-väljare har stödröstat på KD. Centern får 9,5 procent.

Stapeln ”övriga” når upp till 3,4 procent vilket tyder på att det inte blir några nya partier i riksdagen som ett resultat av valet i september.

Resonemanget bakom det förmodade stödröstandet torde i så fall vara att SD går så pass bra ändå så att det kan vara värt att stödja ett mindre parti med konservativa inslag som eljest riskerar hamna utanför riksdagen. KDs uppslutning bakom det samhällsundergrävande vänsterprojektet Pride gör det dock i mina ögon högst tveksamt om KD fortfarande i någon mer väsentlig mening kan anses vara ”konservativt”.

Premiärminister Mateusz Morawiecki tackar polska brandsoldater för deras insatser i Sverige och passar samtidigt på att ge Sverige en känga för prioritering av immigration och genus framför brandbekämpning.

Övriga två partier ingående i regeringsunderlaget – V och MP – når 8,7 respektive 4,8 procent. Inizios ”analyschef” Karen Nelson menar att en bärande orsak till de rödgrönas hyggliga resultat kan bero på de omfattande skogsbränderna: ”En sån här kris som det har varit i sommar torde gynna den sittande regeringen.”

Det är väl ingen orimlig gissning, även om jag personligen har klara problem med att inse att regeringens hantering av brandkrisen skulle kunna uppfattas som kompetent och handlingskraftig. En annan faktor när det gäller de rödgröna har att göra med att MP eventuellt lyckats tuta i några att den nuvarande ovanligt varma sommaren har att göra med ”klimathotet”. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/08/03/den-varma-sommaren-ar-den-nya-saldoden/

Svenskt brandförsvar har ju länge legat för fäfot varför regeringen tvingats rekvirera utifrån kommande hjälp i form av såväl luftburen som manuell brandbekämpning. 139 polska brandmän gjorde en storartad insats, men Polens premiärminister Mateusz Morawiecki har kritiskt påpekat att  Sverige ”har satsat på invandring och genus i stället för brandförsvar”. https://samnytt.se/polsk-regeringskritik-mot-sverige-har-satsat-pa-invandring-och-genus-i-stallet-for-brandforsvar/

Det må vara hur det vill med brändernas betydelse för de rödgrönas mätresultat: det är svårt att förutse valresultatet den 9 september. Beträffande SD tror jag det kan vara nyttigt att inte ligga i topp i mätning efter mätning och ta för givet att vårt parti kommer att nå 25-30 procent. Detta är inte alls någon självklarhet.

SD åter störst i Sentio – sossarna mot katastrof

3 augusti, 2018

 

Nyheter idag/Sentio augusti 2018.

En månad och sex dagar före val till riksdag, landsting och kommuner går Sverigedemokraterna fram som ohotat största parti med 25,5 procent. Detta sker i Nyheter idag/Sentios augustimätning.https://www.politikodds.se/nyheter/sd-storsta-parti-i-sentios-senaste-matning/

Noteringen för SD är nästan exakt densamma som i samma instituts julimätning vilken löd på 25,6 procent. Det är hela 4,5 procentenheter bättre än andraplacerade S, som får nöja sig med urusla 21,1 procent (0,1 procentenheter sämre än i juli). Ökar gör däremot tredje största partiet M som går upp en procentenhet till 19,1 procent.

Om vi får tro det norska mätinstitutet – som är ledande hemma i Norge men av någon anledning betraktas som mindre seriöst hos oss – är det alltså dessa tre partier som får göra upp om äran att kallas Sveriges största parti efter valet den 9 september. Den som satsar en slant på SD kan således tyvärr inte räkna med att få särskilt mycket pengar tillbaka.

Helt klart är att betongpartiet Socialdemokraterna håller på att tappa sin traditionella ställning som landets ohotat största parti och går mot ett rent katastrofval. Förklaringen kan vara så enkel som att sosseriet saknar kompetenta och förtroendeingivande företrädare. Stefan Löfven är i mina och säkert också andras ögon endast obetydligt bättre än företrädarna Mona Sahlin och Håkan Juholt och övriga partitoppar skall vi inte tala om.

Det behövs vidare blott en flyktig blick på samhällsutvecklingen inom områden som migration, rättsväsende, utbildning, vård och försvar för att inse att den kritik som Sverigedemokraterna ända sedan sitt bildande för 30 år sedan kommit med har fog för sig. Lägg därtill att sossarna sannolikt skulle vara beredda att mörda för att ha lika gedigna företrädare som SD-topparna Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Richard Jomshof.

Det största ”rycket” i Sentio-mätningen gör Vänsterpartiet, som ökar med icke mindre än 1,8 procentenheter upp till 12,6 procent vilket är bland partiets bästa mätresultat någonsin alla kategorier. Jag måste erkänna att jag bildligt talat sliter mitt hår för att hitta någon form av förklaring till detta.

Kan för ögonblicket bara komma på att det gamla kommunistpartiet, trots att det ingår i regeringsunderlaget, inte belastas av något som kan kallas skandal eller upplevs som medskyldigt till den skakiga regeringspolitiken. V mal på med sin sedvanliga ekonomiska överbudsretorik utan tillstymmelse till realistiska förslag till finansiering och det räcker tydligen för en del mindre nogräknade väljare.

Ledarna för sjuklövern samt F! som nickedockor för Pride.

Sossarnas medregenter i konstant krisande Miljöpartiet har desperat försökt slå mynt av den heta sommaren och skrämma upp folk med ”klimathotet”, men det har i alla fall inte burit frukt hos Sentio-panelen. MP balanserar fortfarande på en mycket slak lina och löper avgjort risk att inte komma in i riksdagen. Botaniserar vi vidare bland förlorarpartierna ser vi att såväl Centern som fanatiska EU-anhängarna Liberalerna har tappat mark.

Kristdemokraterna, som  minskar med hela 1,6 procentenheter ner till 2,4 procent, kan vi sannolikt redan nu avskriva som riksdagsparti efter den 9 september.

Detsamma gäller det så kallade Alternativ för Sverige, vars affärsidé består i att vara radikalare än SD i de flesta avseenden. Jag är för min del övertygad om att detta är en felsatsning av stora mått – en försvinnande liten andel av väljarna torde efterfråga en sådan politik som verkar helt orealistisk i det stora flertalets ögon.

När sedan en ledande AfS-representant som SD-avhopparen Jeff Ahl dessutom ogenerat flirtar med Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och låter sig intervjuas av nazipublikationen Nordfront är det knappast något som genererar röster annat än bland redan frälsta nationalsocialister, vilka som bekant inte utgör några större väljarskaror.


Jeff Ahl – nickedocka för NMR.

AfS återfinns i Sentio-mätningen bland ”övriga” vilka sammantaget uppnår magra 1,5 procent. AfS får här dela stapel med partier av typ Kristna värdepartiet och Kommunistiska partiet. Bland de mindre partibildningarna når Feministiskt initiativ 1,2, Piratpartiet 1,0 samt Medborgerlig samling 0,1 procent.

Vi kan alltså utgå ifrån att Sveriges riksdag inte får något nytillskott i det kommande valet. Tvärtom kommer den nuvarande församlingen om åtta partier så gott som säkert att decimeras med ett eller två partier.

 

 

 

 

 

SD-succé i två mätningar – överlägset störst i YouGov

22 juni, 2018

Överlägset största partiet.

Det är en midsommarpresent så god som någon till alla SD-sympatisörer. Det är Metro/YouGovs junimätning, som ger SD 28,5 procent, som levererar den presenten. https://www.metro.se/artikel/sd-överlägset-störst-i-ny-yougovmätning-ett-drömläge-så-här-nära-ett-val

Det är värt att notera att mätningen genomfördes under tiden 15-18 juni, då andre vice talmannen Björn Söders förlöpningar avseende nationella minoriteters svenskhet och ett par andra skandaler skapade negativa SD-rubriker. Detta visar än en gång att SD-väljare tenderar att strunta i braskande pressrubriker knutna till favoritpartiet och samtidigt att etablerade medias cry wolf-taktik slår kapitalt fel. (Se fotnot)

28,5 procent är ett av Sverigedemokraternas högsta mätresultat någonsin och mer än en fördubbling jämfört med valresultatet på 12,9 procent 2014. ”Ett drömläge”, kommenterar partisekreteraren Richard Jomshof helt korrekt – knappt tre månader återstår till valet den 9 september – enligt Metro.

SDs toppnotering möjliggörs främst genom en överströmning av väljare från S till SD, något som effektivt torpederar den gamla trötta vänsterklichén om SD som ett ”högerextremt” parti. Niklas Bolin, docent i statsvetenskap vid Mittuniversitetet, menar att en väsentlig förklaring till SD-uppgången är att övriga partier nu ”spelar på SDs planhalva” inte bara rörande immigrationspolitik utan också andra frågor som brottslighet och integration.

Partisekreterare Richard Jomshof kallar SDs YouGov-siffror ”ett drömläge”.

Socialdemokraterna noteras i YouGov-mätningen för kataklysmiska 22 procent, en minskning med 9 procentenheter från senaste valet. Inte mycket bättre går Moderaterna under vankelmodige Kristerssons ”ledning”: 17,3 procent är 5,9 procentenheter sämre än 2014 då partiet leddes av rabiate invandringsivraren Fredrik Reinfeldt.

I övrigt kan man notera att Centern går ner från 10,1 till 7,1 och att Vänsterpartiet av någon för mig helt outgrundlig anledning når så högt som 9,3 procent. MP (3,8) och KD (3,0) parkerar båda under riksdagsspärren om 4 procent. Totalt utflipprade F! får 1,4 procent, medan ”övriga” – i praktiken MES, PP och AfS – tillsammans når 3,4 procent

Succé påstås SD göra även i DN/Ipsos juniundersökning, detta trots att partiet här ”bara” får 20,49 procent. Det betyder att Sverige-vännerna här blir andra största partiet, knappt före M på 19 procent. Sossarna fortsätter göra bottennapp och får blott 24 procent; S blir därmed visserligen största parti men är ändå nere på rekordlåga nivåer historiskt sett. https://www.expressen.se/nyheter/sds-nya-succe-medan-m-backar-/

Även i denna mätning tar sig V upp på 9 procent. MP landar på 4 procent medan KD precis som i Metro/YouGov får nöja sig med 3 procent. Liberalerna får 6 procent, vilket är närmare 2 procentenheter bättre än i ovan refererade undersökning.

Knappast något drömläge för MES och dess ledare Ilan Sadé.

Jag skall avrunda denna opinionsexposé med att hänvisa till en partiledarundersökning som genomförts av Nyheter idag/Sentio. Den visar, vilket nog kan betraktas som sensationellt, att Jimmie Åkesson är de flesta svenskars favorit att bli statsminister efter höstens val.

I botten av denna mätning placerar sig, som sig bör, ohotat MP-språkrören Gustav Fridolin och Isabella Lövin. https://nyheteridag.se/unik-sentiomatning-flest-anser-att-jimmie-akesson-vore-basta-statsministern/

Fotnot: Cry wolf är ett sagorelaterat uttryck som innebär att någon väcker falskt alarm, det vill säga kraftigt överdriver en viss företeelses farlighet. https://en.wikipedia.org/wiki/Cry_Wolf

Skrattar bäst som skrattar sist: Farage läser lusen av unionsanhängarna

30 juni, 2016

101552211FarageNEWS_1-large_trans++eo_i_u9APj8RuoebjoAHt0k9u7HhRJvuo-ZLenGRumA

Nigel Farage tog heder och ära av Europaparlamentets unionsanhängare: skrattar bäst som skrattar sist…

Frågan är om inte UKIP-ledaren Nigel Farages inlägg vid Europaparlamentets krissession i Bryssel efter den brittiska Brexit-röstningen är årets mest underhållande politiska debattinsats på våra breddgrader alla kategorier.

Den 52-årige Farage, som representerat United Kingdom Independence Party (UKIP) i Europaparlamentet sedan 1999, inledde med:

– Ni skrattade åt mig när jag stod här för 17 år sedan och förklarade att jag ville leda en kampanj för att Storbritannien skulle lämna den Europeiska unionen. Nu skrattar ni inte längre.

Då hade redan en betydande del av de parlamentariker som vill behålla den Europeiska unionen intakt inlett en orkan av buanden och hånfulla tillmälen mot mannen som, framför andra, anses ha fått Storbritannien att lämna EU. Det gick så långt att talmannen, Martin Schulz, tvingades vädja till parlamentet att lyssna artigt på vad Nigel Farage hade att säga, även om de inte höll med honom.

epa05395719 European Commission President Jean- Claude Juncker (L) tries to block a photographer's view on Nigel Farage (R), leader of the United Kingdom Independence Party (UKIP), prior to the start of a plenary session of the European Parliament, in Brussels, Belgium, 28 June 2016. The session will focus on the so-called 'Brexit' and is held ahead of a EU Summit. Later this afternoon EU leaders will met for the first time since the British referendum, in which 51.9 percent voted to leave the European Union (EU). EPA/OLIVIER HOSLET

En bild av EU-maktens arrogans: ”konjaksjunkern”, ordföranden i Europeiska kommissionen Jean-Claude Juncker, söker hindra en fotograf att föreviga Nigel Farage.

En självklarhet, kan man tycka, men unionsfantasterna inom EU-gemenskapen inklusive parlamentet och massmedierna är nu ingen grupp som utmärkt sig för någon vidsträckt tolerans eller demokratisk övertygelse. Efter Brexit ifrågasätter en del av dem till och med demokratin som sådan: folket kan ju ha fel, och då är det bättre och säkrare att låta eliten styra.

Som Expressens Johan Anderberg, som bryter en lans för ”lite sunt folkförakt”; det är naturligtvis den politiskt korrekta eliten och kulturknuttarna som skall bestämma över våra liv: http://www.expressen.se/kultur/jo-brexit-valjarna-kan-faktiskt-ha-fel/

Det är i och för sig en rätt märklig utveckling att det blivit så. När jag började engagera mig politiskt i början på 1970-talet var Socialdemokraterna, hela vänstern och Centern emfatiska motståndare till EEC, som det gemensamma europeiska projektet då benämndes. Detta sågs som ett kapitalistiskt lurendrejeri och fördömdes i alla möjliga och omöjliga tonarter från vänsterhåll med Olof Palme i spetsen. Vi skulle behålla vår självständighet och inte utlokalisera den till Bryssel, sades det.

Det räckte för att jag skulle ta ställning för EEC/EG – jag ville ha friska västeuropeiska vindar i det instängda Sossesverige. Följaktligen röstade jag också för svensk EU-anslutning 1994.

bigOriginal

Varken Olof Palme eller hans företrädare som S-ledare, Tage Erlander, var positiva till det europeiska gemensamhetsprojektet. Förändringen kom med Ingvar Carlsson.

Efter mordet på Palme 1986 ändrades bilden totalt. Också sosseriet, nu med Ingvar Carlsson i ledningen, hoppade på EU-tåget. Det begränsade handelssamarbetet inom ramen för EEC/EG gick inte an, men utvecklingen mot en överstatlig union med detaljstyrning från högkvarteret i Bryssel gick tydligen alldeles förträffligt. Märkligt, som sagt. Utvecklingen i opinionen beskrivs ganska omständligt men mestadels intressant här: http://www.oikonomia.info/?p=9346

I höjd med att Nigel Farage och hans UKIP tog säte och stämma i Europaparlamentet 1999 hade även jag blivit EU-skeptiker och röstade nej till att Sverige skulle gå med i EMU 2003.

Det är inte för mycket sagt att den unionsvänliga delen av Europarlamentet var rasande på den aggressivt vältalige britten som nu, efter nära två decennier som ett slags EU-fientlig Robin Hood, lyckats göra verklighet av sitt löfte att få Storbritannien att lämna EU-staten. Det hjälpte föga att Nigel Farage talade sig varm för fortsatt goda relationer beträffande handel med varor och tjänster, unionsanhängarna fortsatte bete sig som stora, oregerliga barn.

”Anledningen till att ni är så upprörda, så arga”, fortsatte Farage, ”är fullt förståelig. Ni är, i egenskap av politiskt projekt, i förnekelse. Ni är i förnekelse om att er valuta inte fungerar: titta bara på länderna runt Medelhavet.”

Nej, Nigel Farage skrädde minst av allt orden. När han vidhöll att ”Ni har i princip inte haft ett riktigt jobb i hela ert liv, eller arbetat som företagare eller med handel och ni har verkligen inte skapat några jobb”, tyckte talman Schulz att det var dags att huta åt honom och samtidigt åter be parlamentsledamöterna bete sig anständigt.

bigOriginalDet orättvisa brittiska valsystemet gynnar de två stora partierna.

Det är ett faktum att om inte Storbritannien hade haft kvar sitt gamla mossiga och djupt orättvisa valsystem, så hade UKIP kunnat göra de två dominerande partierna Tories (konservativa) och Labour (socialdemokrater) rangen stridig om att bli det största partiet. I valet den 7 maj 2015 gick UKIP fram till 12,9 procent av rösterna, en ökning från 3,1 procent 2010. Således en storartad framgång procentuellt sett. Mandatmässigt gav detta dock endast ett (1) mandat i underhuset.

Orsaken är att britterna går till val i enmansvalkretsar, där bara den segrande kandidaten väljs in i parlamentet. Övriga partier blir helt utan, vilket medför att de röster som ej lagts på den vinnande kandidaten är bortkastade. Röster har höjts för att reformera valsystemet, men de har inte fått tillräckligt genomslag än. Det politiska etablissemanget lär inte vara vänligare inställt till en valreform sedan Nigel Farage och hans UKIP vält den brittiska EU-skutan över ända…

Jag behöver knappast tillägga, att jag är en stor beundrare av Nigel Farage och då icke minst hans oefterhärmliga talekonst. Min beundran blir definitivt inte mindre av hans uttalande om de båda huvudkandidaterna i det kommande amerikanska presidentvalet nyligen. Farage höll på republikanen Donald Trump, som han menade skulle vara det bästa alternativet för Storbritannien.

GTY_Hillary_Clinton_hb_160309_16x9_992

”Det finns ingenting på jorden som kunde få mig att rösta på Hillary Clinton.”

Om demokraternas Hillary Clinton uttalade sig Farage så här:

Det finns ingenting på jorden som kunde få mig att rösta på Hillary Clinton. Hon representerar den politiska eliten. Det är nästan som om hon känner att hon har en gudomlig rätt till att ha det jobbet. http://www.telegraph.co.uk/news/2016/06/28/nigel-farage-says-donald-trump-would-be-better-for-britain-than/

Här följer avslutningsvis en filmsnutt från Nigel Farages ovan beskrivna uppvisning i Europaparlamentet – titta, lyssna och njut!

Lägg om invandringspolitiken – eller gå under!

1 september, 2015

Centerledaren Annie Lööf har sommartalat i Stockholm. Mest uppmärksamhet fick hennes utspel i immigrationsfrågan: ”Ska vi backa från människors rätt till asyl från krig och humanitära katastrofer? Aldrig.”

Föga oväntat har Lööf fått talrika klappar på huvudet för dessa ord från centerpartistiska och andra ledarskribenter, också från Länstidningens Tomas Karlsson den 26 augusti. Det är ju så den som vill ligga väl till hos tyckareliten bör uttrycka sig. Ty ve den som mäler sig ur åsiktskorridoren, som exemplet Marika Formgren – vilken tvingades bort som ledarskribent från Östgöta Correspondenten till följd av obekväma åsikter – visar.

Marika Formgren m m 006 Obekväma sanningssägaren Marika Formgren. Foto: Tommy Hansson

Formgren utbildar sig nu till ingenjör!

Det finns dock, Annie Lööf, ingen given rätt för alla människor som påstår sig ha flyktingskäl att få asyl. Däremot alla har rätt att få sin sak prövad. Sverige har skrivit under FNs flyktingkonvention, vilket innebär att varje ansökan om asyl skall prövas individuellt.

Varje sådan ansökan finner dock inte nödvändigtvis nåd inför Migrationsverket, och då skall vederbörande förpassas ur riket. Sedan händer det att personer som får avslag på sin asylansökan väljer att bli så kallade papperslösa, i realiteten illegala invandrare.

Vidare inser var och en med förmågan till logiskt tänkande någorlunda i behåll, att inte ens det till ytan omfångsrika och ännu så länge hyfsat socialt välmående Sverige förmår absorbera hur många flyktingar och andra immigranter som helst.

Ett av de mer verklighetsfrämmande inläggen i immigrationsfrågan svarade förre statsministern Fredrik Reinfeldt för i en intervju i december i fjol, då ett extraval förväntades. Reinfeldt citerades på följande sätt i Svenska Dagbladet den 7 december 2014:

Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig.

Fält och skogar borde således enligt Reinfeldt komma ifråga som platser för bostäder och förläggningar för invandrare.

3833917110 Vill bygga flyktingförläggningar i Sveriges skogar och fält.

Kostnaderna för sådana byggnationer, då? Skall jordbruk och skogsindustri läggas ned? Var hittar man jobb och fritidssysselsättningar åt de nytillkomna? Vad innebär stora invandringsflöden för landets säkerhet? Vad betyder ohämmade inflöden för brottsligheten? Dessa och andra liknande frågor var ingenting som förre statsministern brydde sig om att beröra.

Sedan sliter de etablerade partierna sitt hår för att försöka förklara Sverigedemokraternas exceptionella frammarsch i senare tiders opinionsmätningar: som mest 25,2 procent i YouGov/Metros augustimätning.

Jag kan emellertid upplysa Annie Lööf och andra invandringsentusiaster om vad SD-framgångarna beror på. Allt fler väljare inser att det är SDs immigrationspolitik som är den mest realistiska: en restriktiv invandring men kraftigt utökad hjälp på plats till krishärdarnas människor. De inser också att SD har den bästa politiken avseende försvaret, kriminaliteten, välfärden och skolorna, för att ta några exempel.

Sjuklöverpartierna har ett val de behöver fundera över. Fortsätt som hittills och SD blir garanterat landets största parti. Eller lägg om invandringspolitiken. Drastiskt uttryckt: anpassa er till verkligheten eller gå under.

3565060_2048_1200

En lämplig början kunde vara att gå med på Jimmie Åkessons krav från dennes sommartal den 29 augusti: att anordna en folkomröstning om invandringen.

Fotnot: Ovanstående bloggtext är nästan men inte riktigt identisk med en debattartikel publicerad i Länstidningen, Södertälje den 1 september. Bloggtexten inkluderar således de rader om Marika Formgren och åsiktskorridoren som LT strök samt även ytterligare smärre tillägg. LT-inlägget finns här för den som vill jämföra:

http://lt.se/asikter/debatt/1.3134970-anpassa-er-eller-ga-under