Posted tagged ‘Centern’

SD-succé i två mätningar – överlägset störst i YouGov

22 juni, 2018

Överlägset största partiet.

Det är en midsommarpresent så god som någon till alla SD-sympatisörer. Det är Metro/YouGovs junimätning, som ger SD 28,5 procent, som levererar den presenten. https://www.metro.se/artikel/sd-överlägset-störst-i-ny-yougovmätning-ett-drömläge-så-här-nära-ett-val

Det är värt att notera att mätningen genomfördes under tiden 15-18 juni, då andre vice talmannen Björn Söders förlöpningar avseende nationella minoriteters svenskhet och ett par andra skandaler skapade negativa SD-rubriker. Detta visar än en gång att SD-väljare tenderar att strunta i braskande pressrubriker knutna till favoritpartiet och samtidigt att etablerade medias cry wolf-taktik slår kapitalt fel. (Se fotnot)

28,5 procent är ett av Sverigedemokraternas högsta mätresultat någonsin och mer än en fördubbling jämfört med valresultatet på 12,9 procent 2014. ”Ett drömläge”, kommenterar partisekreteraren Richard Jomshof helt korrekt – knappt tre månader återstår till valet den 9 september – enligt Metro.

SDs toppnotering möjliggörs främst genom en överströmning av väljare från S till SD, något som effektivt torpederar den gamla trötta vänsterklichén om SD som ett ”högerextremt” parti. Niklas Bolin, docent i statsvetenskap vid Mittuniversitetet, menar att en väsentlig förklaring till SD-uppgången är att övriga partier nu ”spelar på SDs planhalva” inte bara rörande immigrationspolitik utan också andra frågor som brottslighet och integration.

Partisekreterare Richard Jomshof kallar SDs YouGov-siffror ”ett drömläge”.

Socialdemokraterna noteras i YouGov-mätningen för kataklysmiska 22 procent, en minskning med 9 procentenheter från senaste valet. Inte mycket bättre går Moderaterna under vankelmodige Kristerssons ”ledning”: 17,3 procent är 5,9 procentenheter sämre än 2014 då partiet leddes av rabiate invandringsivraren Fredrik Reinfeldt.

I övrigt kan man notera att Centern går ner från 10,1 till 7,1 och att Vänsterpartiet av någon för mig helt outgrundlig anledning når så högt som 9,3 procent. MP (3,8) och KD (3,0) parkerar båda under riksdagsspärren om 4 procent. Totalt utflipprade F! får 1,4 procent, medan ”övriga” – i praktiken MES, PP och AfS – tillsammans når 3,4 procent

Succé påstås SD göra även i DN/Ipsos juniundersökning, detta trots att partiet här ”bara” får 20,49 procent. Det betyder att Sverige-vännerna här blir andra största partiet, knappt före M på 19 procent. Sossarna fortsätter göra bottennapp och får blott 24 procent; S blir därmed visserligen största parti men är ändå nere på rekordlåga nivåer historiskt sett. https://www.expressen.se/nyheter/sds-nya-succe-medan-m-backar-/

Även i denna mätning tar sig V upp på 9 procent. MP landar på 4 procent medan KD precis som i Metro/YouGov får nöja sig med 3 procent. Liberalerna får 6 procent, vilket är närmare 2 procentenheter bättre än i ovan refererade undersökning.

Knappast något drömläge för MES och dess ledare Ilan Sadé.

Jag skall avrunda denna opinionsexposé med att hänvisa till en partiledarundersökning som genomförts av Nyheter idag/Sentio. Den visar, vilket nog kan betraktas som sensationellt, att Jimmie Åkesson är de flesta svenskars favorit att bli statsminister efter höstens val.

I botten av denna mätning placerar sig, som sig bör, ohotat MP-språkrören Gustav Fridolin och Isabella Lövin. https://nyheteridag.se/unik-sentiomatning-flest-anser-att-jimmie-akesson-vore-basta-statsministern/

Fotnot: Cry wolf är ett sagorelaterat uttryck som innebär att någon väcker falskt alarm, det vill säga kraftigt överdriver en viss företeelses farlighet. https://en.wikipedia.org/wiki/Cry_Wolf

Skrattar bäst som skrattar sist: Farage läser lusen av unionsanhängarna

30 juni, 2016

101552211FarageNEWS_1-large_trans++eo_i_u9APj8RuoebjoAHt0k9u7HhRJvuo-ZLenGRumA

Nigel Farage tog heder och ära av Europaparlamentets unionsanhängare: skrattar bäst som skrattar sist…

Frågan är om inte UKIP-ledaren Nigel Farages inlägg vid Europaparlamentets krissession i Bryssel efter den brittiska Brexit-röstningen är årets mest underhållande politiska debattinsats på våra breddgrader alla kategorier.

Den 52-årige Farage, som representerat United Kingdom Independence Party (UKIP) i Europaparlamentet sedan 1999, inledde med:

– Ni skrattade åt mig när jag stod här för 17 år sedan och förklarade att jag ville leda en kampanj för att Storbritannien skulle lämna den Europeiska unionen. Nu skrattar ni inte längre.

Då hade redan en betydande del av de parlamentariker som vill behålla den Europeiska unionen intakt inlett en orkan av buanden och hånfulla tillmälen mot mannen som, framför andra, anses ha fått Storbritannien att lämna EU. Det gick så långt att talmannen, Martin Schulz, tvingades vädja till parlamentet att lyssna artigt på vad Nigel Farage hade att säga, även om de inte höll med honom.

epa05395719 European Commission President Jean- Claude Juncker (L) tries to block a photographer's view on Nigel Farage (R), leader of the United Kingdom Independence Party (UKIP), prior to the start of a plenary session of the European Parliament, in Brussels, Belgium, 28 June 2016. The session will focus on the so-called 'Brexit' and is held ahead of a EU Summit. Later this afternoon EU leaders will met for the first time since the British referendum, in which 51.9 percent voted to leave the European Union (EU). EPA/OLIVIER HOSLET

En bild av EU-maktens arrogans: ”konjaksjunkern”, ordföranden i Europeiska kommissionen Jean-Claude Juncker, söker hindra en fotograf att föreviga Nigel Farage.

En självklarhet, kan man tycka, men unionsfantasterna inom EU-gemenskapen inklusive parlamentet och massmedierna är nu ingen grupp som utmärkt sig för någon vidsträckt tolerans eller demokratisk övertygelse. Efter Brexit ifrågasätter en del av dem till och med demokratin som sådan: folket kan ju ha fel, och då är det bättre och säkrare att låta eliten styra.

Som Expressens Johan Anderberg, som bryter en lans för ”lite sunt folkförakt”; det är naturligtvis den politiskt korrekta eliten och kulturknuttarna som skall bestämma över våra liv: http://www.expressen.se/kultur/jo-brexit-valjarna-kan-faktiskt-ha-fel/

Det är i och för sig en rätt märklig utveckling att det blivit så. När jag började engagera mig politiskt i början på 1970-talet var Socialdemokraterna, hela vänstern och Centern emfatiska motståndare till EEC, som det gemensamma europeiska projektet då benämndes. Detta sågs som ett kapitalistiskt lurendrejeri och fördömdes i alla möjliga och omöjliga tonarter från vänsterhåll med Olof Palme i spetsen. Vi skulle behålla vår självständighet och inte utlokalisera den till Bryssel, sades det.

Det räckte för att jag skulle ta ställning för EEC/EG – jag ville ha friska västeuropeiska vindar i det instängda Sossesverige. Följaktligen röstade jag också för svensk EU-anslutning 1994.

bigOriginal

Varken Olof Palme eller hans företrädare som S-ledare, Tage Erlander, var positiva till det europeiska gemensamhetsprojektet. Förändringen kom med Ingvar Carlsson.

Efter mordet på Palme 1986 ändrades bilden totalt. Också sosseriet, nu med Ingvar Carlsson i ledningen, hoppade på EU-tåget. Det begränsade handelssamarbetet inom ramen för EEC/EG gick inte an, men utvecklingen mot en överstatlig union med detaljstyrning från högkvarteret i Bryssel gick tydligen alldeles förträffligt. Märkligt, som sagt. Utvecklingen i opinionen beskrivs ganska omständligt men mestadels intressant här: http://www.oikonomia.info/?p=9346

I höjd med att Nigel Farage och hans UKIP tog säte och stämma i Europaparlamentet 1999 hade även jag blivit EU-skeptiker och röstade nej till att Sverige skulle gå med i EMU 2003.

Det är inte för mycket sagt att den unionsvänliga delen av Europarlamentet var rasande på den aggressivt vältalige britten som nu, efter nära två decennier som ett slags EU-fientlig Robin Hood, lyckats göra verklighet av sitt löfte att få Storbritannien att lämna EU-staten. Det hjälpte föga att Nigel Farage talade sig varm för fortsatt goda relationer beträffande handel med varor och tjänster, unionsanhängarna fortsatte bete sig som stora, oregerliga barn.

”Anledningen till att ni är så upprörda, så arga”, fortsatte Farage, ”är fullt förståelig. Ni är, i egenskap av politiskt projekt, i förnekelse. Ni är i förnekelse om att er valuta inte fungerar: titta bara på länderna runt Medelhavet.”

Nej, Nigel Farage skrädde minst av allt orden. När han vidhöll att ”Ni har i princip inte haft ett riktigt jobb i hela ert liv, eller arbetat som företagare eller med handel och ni har verkligen inte skapat några jobb”, tyckte talman Schulz att det var dags att huta åt honom och samtidigt åter be parlamentsledamöterna bete sig anständigt.

bigOriginalDet orättvisa brittiska valsystemet gynnar de två stora partierna.

Det är ett faktum att om inte Storbritannien hade haft kvar sitt gamla mossiga och djupt orättvisa valsystem, så hade UKIP kunnat göra de två dominerande partierna Tories (konservativa) och Labour (socialdemokrater) rangen stridig om att bli det största partiet. I valet den 7 maj 2015 gick UKIP fram till 12,9 procent av rösterna, en ökning från 3,1 procent 2010. Således en storartad framgång procentuellt sett. Mandatmässigt gav detta dock endast ett (1) mandat i underhuset.

Orsaken är att britterna går till val i enmansvalkretsar, där bara den segrande kandidaten väljs in i parlamentet. Övriga partier blir helt utan, vilket medför att de röster som ej lagts på den vinnande kandidaten är bortkastade. Röster har höjts för att reformera valsystemet, men de har inte fått tillräckligt genomslag än. Det politiska etablissemanget lär inte vara vänligare inställt till en valreform sedan Nigel Farage och hans UKIP vält den brittiska EU-skutan över ända…

Jag behöver knappast tillägga, att jag är en stor beundrare av Nigel Farage och då icke minst hans oefterhärmliga talekonst. Min beundran blir definitivt inte mindre av hans uttalande om de båda huvudkandidaterna i det kommande amerikanska presidentvalet nyligen. Farage höll på republikanen Donald Trump, som han menade skulle vara det bästa alternativet för Storbritannien.

GTY_Hillary_Clinton_hb_160309_16x9_992

”Det finns ingenting på jorden som kunde få mig att rösta på Hillary Clinton.”

Om demokraternas Hillary Clinton uttalade sig Farage så här:

Det finns ingenting på jorden som kunde få mig att rösta på Hillary Clinton. Hon representerar den politiska eliten. Det är nästan som om hon känner att hon har en gudomlig rätt till att ha det jobbet. http://www.telegraph.co.uk/news/2016/06/28/nigel-farage-says-donald-trump-would-be-better-for-britain-than/

Här följer avslutningsvis en filmsnutt från Nigel Farages ovan beskrivna uppvisning i Europaparlamentet – titta, lyssna och njut!

Lägg om invandringspolitiken – eller gå under!

1 september, 2015

Centerledaren Annie Lööf har sommartalat i Stockholm. Mest uppmärksamhet fick hennes utspel i immigrationsfrågan: ”Ska vi backa från människors rätt till asyl från krig och humanitära katastrofer? Aldrig.”

Föga oväntat har Lööf fått talrika klappar på huvudet för dessa ord från centerpartistiska och andra ledarskribenter, också från Länstidningens Tomas Karlsson den 26 augusti. Det är ju så den som vill ligga väl till hos tyckareliten bör uttrycka sig. Ty ve den som mäler sig ur åsiktskorridoren, som exemplet Marika Formgren – vilken tvingades bort som ledarskribent från Östgöta Correspondenten till följd av obekväma åsikter – visar.

Marika Formgren m m 006 Obekväma sanningssägaren Marika Formgren. Foto: Tommy Hansson

Formgren utbildar sig nu till ingenjör!

Det finns dock, Annie Lööf, ingen given rätt för alla människor som påstår sig ha flyktingskäl att få asyl. Däremot alla har rätt att få sin sak prövad. Sverige har skrivit under FNs flyktingkonvention, vilket innebär att varje ansökan om asyl skall prövas individuellt.

Varje sådan ansökan finner dock inte nödvändigtvis nåd inför Migrationsverket, och då skall vederbörande förpassas ur riket. Sedan händer det att personer som får avslag på sin asylansökan väljer att bli så kallade papperslösa, i realiteten illegala invandrare.

Vidare inser var och en med förmågan till logiskt tänkande någorlunda i behåll, att inte ens det till ytan omfångsrika och ännu så länge hyfsat socialt välmående Sverige förmår absorbera hur många flyktingar och andra immigranter som helst.

Ett av de mer verklighetsfrämmande inläggen i immigrationsfrågan svarade förre statsministern Fredrik Reinfeldt för i en intervju i december i fjol, då ett extraval förväntades. Reinfeldt citerades på följande sätt i Svenska Dagbladet den 7 december 2014:

Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig.

Fält och skogar borde således enligt Reinfeldt komma ifråga som platser för bostäder och förläggningar för invandrare.

3833917110 Vill bygga flyktingförläggningar i Sveriges skogar och fält.

Kostnaderna för sådana byggnationer, då? Skall jordbruk och skogsindustri läggas ned? Var hittar man jobb och fritidssysselsättningar åt de nytillkomna? Vad innebär stora invandringsflöden för landets säkerhet? Vad betyder ohämmade inflöden för brottsligheten? Dessa och andra liknande frågor var ingenting som förre statsministern brydde sig om att beröra.

Sedan sliter de etablerade partierna sitt hår för att försöka förklara Sverigedemokraternas exceptionella frammarsch i senare tiders opinionsmätningar: som mest 25,2 procent i YouGov/Metros augustimätning.

Jag kan emellertid upplysa Annie Lööf och andra invandringsentusiaster om vad SD-framgångarna beror på. Allt fler väljare inser att det är SDs immigrationspolitik som är den mest realistiska: en restriktiv invandring men kraftigt utökad hjälp på plats till krishärdarnas människor. De inser också att SD har den bästa politiken avseende försvaret, kriminaliteten, välfärden och skolorna, för att ta några exempel.

Sjuklöverpartierna har ett val de behöver fundera över. Fortsätt som hittills och SD blir garanterat landets största parti. Eller lägg om invandringspolitiken. Drastiskt uttryckt: anpassa er till verkligheten eller gå under.

3565060_2048_1200

En lämplig början kunde vara att gå med på Jimmie Åkessons krav från dennes sommartal den 29 augusti: att anordna en folkomröstning om invandringen.

Fotnot: Ovanstående bloggtext är nästan men inte riktigt identisk med en debattartikel publicerad i Länstidningen, Södertälje den 1 september. Bloggtexten inkluderar således de rader om Marika Formgren och åsiktskorridoren som LT strök samt även ytterligare smärre tillägg. LT-inlägget finns här för den som vill jämföra:

http://lt.se/asikter/debatt/1.3134970-anpassa-er-eller-ga-under

Demokratimarodörer lägger fram svensk ”fullmaktslag”

27 december, 2014

 

untitledRikskansler Adolf Hitler talar i samband med Fullmaktslagens antagande i den tyska riksdagen den 23 mars 1933.

http://hokmark.eu/minoritetsregeringar-maste-vinna-stod-inte-garanteras-det/#.VJ7gctWSpoM.twitter

Något av det vettigaste som sagts om dagens så kallade Decemberöverenskommelse (DÖ), då den så kallade borgerliga alliansen lade sig platt inför de tre vänsterpartierna S, MP och V och i praktiken lovade att inte föra någon oppositionspolitik åtminstone de närmaste fyra åren, svarar en moderat av den gamla stammen för: EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark på sin blogg dagens datum.

Hela bloggtexten kan läsas via länken överst.

Hökmark konstaterar inledningsvis, att Sverige haft många minoritetsregeringar. Dessa har lyckats med konststycket att överleva genom att anpassa sig till de parlamentariska realiteterna. Men, konstaterar Hökmark:

Det gjorde inte Löfven. Det var inget nytt med minoritetsregeringar. De har kunnat fungera väl. Det nya var att Löfven misslyckades. De rödgröna fick inget väljarstöd men väl regeringsmakten. Nu blir paradoxen att ingen tidigare minoritetsregering har haft den makt som Löfvenregeringen nu får, i första hand till 2018 men möjligen också till 2022.

Samtidigt, konstaterar Gunnar Hökmark, ”har ingen tidigare minoritetsregering varit så beroende av Vänsterpartiet som denna. För att vara det största blocket måste Löfven nämligen tillmötesgå Vänsterpartiets krav men då får man i gengäld de fyra oppositionspartiernas stöd för budgeten oavsett innehåll. Det är milt talat en paradox!”

untitled EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark (M) har inte mycket till övers för det nya sexpartisamarbetet.

Aningen märkligt är det kanske att Hökmark inte med ett enda ord nämner det nu enda oppositionspartiet i riksdagen, Sverigedemokraterna. Det gör däremot den syndikalistiska tidningen Arbetarens chefredaktör, Daniel Wiklander, i ett debattinlägg på SVT Nyheter/Opinon:

I och med lördagens uppgörelse mellan blocken har motsättningen definierats: Alla mot Sverigedemokraterna. Detta kommer med all sannolikhet att – om man nu lyckas hålla ihop – både minska valdeltagandet och öka SD:s väljarstöd 2018.

Hela inlägget här:

http://www.svt.se/opinion/article2571130.svt

Wiklander påpekar, att det ända sedan det val som förde SD in i riksdagen 2010 funnits röster på vänsterkanten vilka pläderat för en ”folkfront” som bästa sättet att motarbeta Sverigedemokraterna.

Wiklander själv avvisar förnuftigt nog denna tanke, men det gör inte den beryktade skribenten Henrik Arnstad som twittrar följande: ”Ok det blir alltså folkfront mot fascismen. Olyckligt att Sverige tvingas till det, men bra att det gick att ordna.” Arnstads tirad utgör en iskall vindpust från den vänsterextremistiska rännstensagitationens smutsiga och illaluktande bakgator, en iskyla som förstärks i vetskap om att den påhittade historikern och mytomanen Arnstad är något slags rådgivare till Stefan Löfven.

Det har framgått av diskussionerna kring Decemberuppgörelsen (även kallad Decemberkuppen) att det inte är ”mästerförhandlaren” Löfven själv som kunnat föra sexpartiöverenskommelsen i hamn – statsministern har tvärtom med sin bonniga klunsighet varit nära att få den att kapsejsa ett par gånger. I stället pekas sossepartiets gruppledare i riksdagen Mikael Damberg, KD-ledaren Göran Hägglund och Centerns Annie Lööf ut som de ihärdigaste sammanjämkarna av de olika partiernas maktintressen.

B54IuKKIUAMlh9_

Lööf försäkrade 2013 att ”Jag äter hellre upp min högra sko än blir ett stödhjul åt Socialdemokraterna.” Jag rekommenderar att vackra Annie skär skon i mindre bitar och lägger den i en ugnsfast form, blandar ned zucchinibitar och gratinerar hela härligheten med riven ost samt sätter ugnen på 250 grader. Salta och peppra rikligt. Två timmar bör räcka. Annies småländska skogratäng? Kanske kan bli en klassiker i stil med Fredriks korvgryta.

Skämt åsido, jag kan inte hjälpa att jag alldeles osökt kommer att tänka på den tyska så kallade Fullmaktslagen från den 23 mars 1933 då jag funderar över Decemberkuppen. Genom den så kallade Ermächtigungsgesetz (egentligen Gesetz zur Behebung der Not von Volk und Reich), Lagen om avhjälpande av folkets och rikets nöd, försågs rikskansler Adolf Hitler med all makt i det tyska riket.

Nazistpartiet NSDAP och Tysknationella partiet (DNVP) hade absolut majoritet för lagens antagande, men man behövde två tredjedels majoritet. Genom att förbjuda Tysklands kommunistiska parti (KPD), hota socialdemokratiska ledamöter att underkasta sig och ge lösa löften till Centrumpartet (Z) antogs lagen i tyska Reichstag med 441 röster för och 94 mot.

Därmed var den demokratiska Weimarrepubliken ett minne blott och tolv års hänslynslös nazidiktatur förestod.

Stefan Löfven är ingen Hitler och S-MP-regimen inget nazistparti, men syftet med Decemberkuppen är formellt detsamma som med Fullmaktslagens antagande: att tillrättalägga förhållandena i riksdagen för att säkra makten för den skakiga regeringen. Genom att kapitulera för Löfven-styret har de fyra allianspartierna för sina väljare demonstrerat, att de tänker mer på makt och inflytande än att driva en borgerlig politik.

Jag tycker gott man kan se på det som nu skett genom ett vämjeligt politiskt schackrande som en krigsförklaring mot den hävdvunna parlamentariska demokratin och mot det numera enda oppositionspartiet, Sverigedemokraterna. Det tycks verkligen som om de fyra alliansledarna inte har en aning om att den nu träffade överenskommelsen kommer att kraftigt gagna det förhatliga SD.

B53QpWfCMAIgUDP Den nya sexpartikonstellationens ledare: alla mot SD.

Moderaternas hemsida har i dag dignat av tusentals upprörda kommentarer riktade mot alliansen i allmänhet och de nya  Moderaterna i synnerhet. Inte särskilt märkligt: de som röstade borgerligt den 14 september har nu fått se sina röster omvandlade till stöd för Löfvens taffligt rödgröna tokstyre. Det skulle förvåna mig mycket om inte SD passerar M i röstetal i valet 2018.

SDs tillförordnade ledare, Mattias Karlsson, tillkännager att partiet härnäst i riksdagen kommer att inge en missförtroendeförklaring mot Stefan Löfven, som SD med full rätt menar inte vara värdig att vara statsminister. Ett sådant handlande kan väl mest ses som en kosmetisk åtgärd men bör likväl ändå göras som en markering.

I ett längre och förmodligen även kortare perspektiv tillhör Sverigedemokraterna de stora vinnarna på Decemberkuppen. Såvida inte den nya juntan går ett steg längre och förbjuder partiet. Jag håller tyvärr inte alls för otroligt att sådana röster kommer att höras framöver Vi har trots allt att göra med ett gäng demokratimarodörer, där inte bara vänsterdemagogen Henrik Arnstad utan säkert också den patologiske SD-hataren Fredrik Reinfeldt lurar i kulisserna.

Dock vill jag avrunda med följande omdöme av Gunnar Hökmark:

Det är riksdagen och den parlamentariska processen som är förlorarna. Det är inte bra vare sig för parlamentarisk balans eller kontroll, för politisk debatt eller för det politiska ansvarstagandet.