Därför är det alltid urbota korkat att bränna böcker!

Den salafistiska moskén i Rosengård i Malmö.

Det har informerats om att det planeras bokbål i Malmö. Islams heliga bok Koranen skall brännas i samband med fredagsbönen i i moskén i Rosengård i den skånska metropolen den 28 augusti. Rasmus Paludan, ledare för det lilla partiet Stram kurs i Danmark, har tydligen bjudits in av gatukonstnären Dan Park, som efter vad jag förstår också kommer att medverka vid tilldragelsen.

Rasister planerar koranbränning  utanför moskén i Rosengård

Paludan och Park har uppenbarligen ingenting lärt av historien som entydigt visar, att bokbål alltid är idioti. Paludan borde dessutom ha vett nog att hålla sig på sin sida av Sundet och äta smörrebröd och röda pölser istället för att lajva nazist i Sverige. Jag hoppas verkligen ordningsmakten i Malmö sätter stopp för galenskapen! Vill man protestera mot islams utbredning i Sverige, vilket givetvis är fullt legitimt, bör man enligt min mening göra det på annat sätt.

Det första kända bokbålet i världshistorien svarade, såvitt mig bekant, den kinesiske kejsaren Shi Huang Ti för på 200-talet före Kristi födelse. Det var således, vilket påpekats av vår nationalskald Evert Taube i Muren och böckerna (som kallats världens första raplåt), ”på Hannibals tid innan Jesus var född”. Det var också denne kejsare som lät bygga den kinesiska muren.

Taube skaldar: ”Det var Shi Huangdi, kung av Qin/Som lät bygga den kinesiska muren/Och bränna alla böcker i Kina.” Allt för att historien skulle börja med honom.

Också det berömda biblioteket i egyptiska Alexandria förstördes genom eld vid åtminstone två tillfällen. Första gången det skedde var, enligt historieskrivaren Plutarchos, år 47 före Kristi födelse under Julius Caesars korta fälttåg i Egypten. Den slutliga förstörelsen inträffade sedan i Herrens år 641 då Alexandria föll i muslimska händer. Oskattbara skrifter, de flesta i form av papyrusrullar, blev lågornas rov. http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/alexbibl.htm

Ytterligare ett exempel på historisk bok- och kulturförstörelse skedde i Mexiko och Centralamerika på 1500-talet, då aztekernas, mixtekernas och mayaindianernas kulturarv gick förlorat tack vare de spanska conquistadorernas och kristna missionärerers iver att utrota den så kallade hedendomen. Ett fåtal missionärer tog dock indianstammarnas parti och ville bevara deras skrifter. Ett fåtal klarade sig undan och fördes till Europa. https://popularhistoria.se/kultur/litteratur/historiskt-bokbal-krossade-hogkultur

De i dag mest kända bokbålen är emellertid de som ordnades i Nazityskland med början den 10 maj 1933. Det skedde på initiativ av Tyska studentföreningen, och det nationalsocialistiska partiet NSDAP – som nyligen tagit makten – var inte sent att haka på. Omkring 40 000 personer kom till Opernplatz i Berlin för att se mängder av böcker gå upp i rök och höra propagandaminister Joseph Goebbels tala. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bokb%C3%A5l_i_Nazityskland

En scen från det beryktade bokbålet på Opernplatz i Berlin den 10 maj 1933.

Böcker skrivna av författare såsom Karl Marx, Sigmund Freud, Albert Einstein, Ernest Hemingway, Bertolt Brecht, Thomas Mann, Bertha von Suttner och Heinrich Heine fick, till den råa massans jubel, skatta åt förgängelsen. Det var för övrigt Heinrich Heine (1797-1856) som redan 1821 yttrat; ”Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor.” Heine blev tyvärr sannspådd. Det är, precis som jag skrev i ett tidigare blogginlägg, alltid idioti att bränna böcker.https://tommyhansson.wordpress.com/2010/09/08/bokbal-ar-idioti/

Bland de exempel jag anförde fanns frikyrkopastorn Terry Jones i Gaineville i den amerikanska delstaten Florida. Denne var med om att bränna koraner 2011 och 2012 och planerade 2013 att ”hedra” offren för de jihadistiska terrorattackerna i USA den 11 september 2001 genom att bränna 2998 exemplar av den kontroversiella boken. I syfte att underlätta bokbränningen hade pastorn dränkt in samtliga exemplar med fotogen.

Representanter för sheriffkontoret i Polk county lyckades dessbättre hejda pastor Jones tilltag genom att stoppa den skåpbil i vilken han lastat in böckerna och arrestera honom. Orsaken var att billasten i praktiken utgjorde en potentiellt dödsbringande bomb. https://www.npr.org/sections/thetwo-way/2013/09/11/221528510/pastor-terry-jones-arrested-before-planned-quran-burning

Pastor Terry Jones vid gripandet.

Jag känner inte till om Rasmus Paludan, Dan Park och eventuellt andra deltagare i den planerade koranbränningen i Rosengård den 28 augusti tänker slå brännbar vätska över böckerna ifråga. Deras tilltag är ändå urbota korkat. Jag tillåter mig dock tvivla på att det verkligen kommer att äga rum.

 

 

 

Kan islamofobi vara antisemitism?

 Wilhelm Marr, antisemitismens upphovsman.

Efter varje nummer av SD-Kuriren, som jag är chefredaktör för, brukar det till redaktionen inkomma ett antal synpunkter i form av mejl, vykort eller brev. Sedan nummer 91 utkommit nåddes jag av ett brev där avsändaren bland annat ville göra upp räkningen med vad han ansåg vara felaktigt språkbruk. Som exempel på sådant angav brevskrivaren ordet ”antisemitism”.

Personen i fråga menade, att eftersom både araber och judar är semitiska folk borde ”antisemitism” kunna gälla båda dessa etniciteter – således ej endast judar, vilket är det vanliga. Vidare, menade brevskrivaren, kan araber rent definitionsmässigt inte vara antisemiter eftersom det ju skulle innebära att man vände sig mot sig själva, det egna folket.

Resonemanget är rent logiskt rätt rimligt. Det stämmer att araber och judar räknas som semitiska folk. Alltså borde det vara möjligt att beteckna också avoghet gentemot araber – islamofobi med ett modernt uttryck – som antisemitism. Och det borde enligt samma sätt att resonera vara svårt eller omöjligt för araber att vara antisemiter.

Ändå är detta alldeles felaktiga slutledningar. Vi kan här nämligen inte enbart ta hänsyn till den rena logiken sådan den uttrycktes av nämnda brevskrivare. Här väger nämligen sedvanan blytungt.

Sanningen är nämligen den, att antisemitism aldrig någonsin använts i annan mening än att vara emot judarna. Jag är medveten om att jag tagit upp detta delikata ämne i minst ett tidigare blogginlägg men bestämde mig efter brevet till SD-Kuriren för att göra det på nytt. Det kan ju också tänkas att alla mina trogna läsare inte uppmärksammat mitt tidigare inlägg i frågan.

Alltså var det så att ordet antisemitism myntades av den tyske skriftställaren och socialistiske ideologen Wilhelm Marr (1819-1904). Marr grundade till på köpet ett politiskt sällskap som fick namnet die Antisemitenliga. Marr, som föddes i Magdeburg ett år efter Karl Marx födelse, var som ung ateist och vänsterhegelian. Sedan den av alla tyska socialister hett emotsedda revolutionen 1848 misslyckats flydde Wilhelm Marr fältet och levde därefter sju år i Centralamerika.

Vd återkomsten till Tyskland och Hamburg var Marr en tämligen misslyckad affärsman och hade förändrat sin politiska utsyn. Han hade nu antagit ett rasbetonat synsätt och tyckte sig i representanter för det judiska folket se en negativ samhällskraft, något som möjligen kan ha haft att göra med att han hunnit gifta och skilja sig tre gånger varav två gånger med judinnor. I en av sina böcker, publicerad under tiden för Amerikanska inbördeskriget 1863, försvarade han även slaveriet som samhällelig institution.

1862 gav den flitige Marr även ut skriften Judenspiegel och 1879 Vom Jüdischen Kriegsschauplatz. Samma år kom även Marrs skrift Der Weg zum Siege des Germanenthums über das Judenthum ut i Bern i Schweiz. Det som skilde Marrs verk från alla andra antisemitiska skrifter vid denna tid var att Marr här myntade termen antisemitism.

Antisemitism var enligt Wilhelm Marrs språkbruk sak samma som, med Wikipedias ord, ”avståndstagande från och aktiv kamp mot judendomen”.  Marrs bok blev snabbt populär och trycktes i tiotalet upplagor, vilket även innebar att hans term antisemitism vann burskap på kort tid. Antisemitismen var den i Marrs ögon positiva idé som skulle användas i försvarssyfte mot den upplevda judiska anstormningen.

Wikipedias författare gör följande utläggning om Marrs syn: ”Trots den sedvanliga jargongen var hans antisemitism i första hand socialt motiverad, han ansåg att judefrågan var ett socialpolitiskt problem och uppmanade det utsugna folket att bekämpa den judiska kapitalismen, den gyllene internationalen.” Liknande tankar hade tidigare framförts av bland andra Karl Marx i uppsatsen Zur Judenfrage.

Karl Lueger påverkade Hitler.

Den myckenhet av antijudisk opinionsbildning som existerade i Europa vid denna tid, framförallt i Centraleuropa och Frankrike, gav även upphov till en politisk rörelse vilken i Österrike förde fram Karl Lueger (1844-1910) till borgmästarposten i den kosmopolitiska staden Wien. Adolf Hitler har i sitt världshistoriska pekoralverk Mein Kampf vittnat om den betydelse Luegers politik hade för honom och den framväxande nationalsocialismen.

Ordet antisemitism användes således under den beskrivna tidsperioden uteslutande för att beteckna en antijudisk inställning och, vilket måste inskärpas, har i praktiken aldrig använts på annat sätt. Det antal araber som vid denna tid fanns i Europa var ju också mycket lätt räknade, varför deras inflytande i samhället till skillnad från situationen i dag var obefintligt.

För att svara på frågan i blogginläggets rubrik: Nej, ”islamofobi” kan aldrig vara ”antisemitism” eller för den delen tvärtom. Ordet islamofobi, som av vänstern och andra professionella så kallade antirasister används i huvudsak för att brännmärka kritik av radikal islamism och jihadism, kunde i sig vara värt en längre utläggning.

Men det får i så fall bli en annan gång. Avslutningsvis är det fullt möjligt för medlemmar av ett visst folk att vända sig mot och komma att avsky den egna etniciteten. Detta fenomen kallas med en modern term oikofobi.