Efter lastbilsterrorn i Stockholm: de tio värsta grodorna

Statsminister Stefan Löfven är frustrerad…

Det har nu gått några dagar sedan det fruktansvärda terrordådet i centrala Stockholm som ledde till att fyra personer, varav en 11-årig flicka, förlorade livet och kastade deras anhöriga in i ofattbar sorg och förtvivlan. Ytterligare ett 15-tal skadades. Den 39-årige sunnimuslimske IS-sympatisören Rakhmat Akilov från Uzbekistan har efter ett uppenbarligen kompetent polisarbete gripits och erkänt illdådet, som han enligt uppgifter i media ursäktat med att han mejade ner ”otrogna”.

Nedan följer en sammanställning av några av de enligt min mening mest anmärkningsvärda – läs: misslyckade – reaktionerna och uttalandena i anslutning till massakern på Drottninggatan. Jag har strängt taget bara skummat litet på ytan, det finns säkerligen åtskilligt mer att anföra i ämnet.

Stefan Löfven är frustrerad

Statsminister Stefan Löfven har förklarat att han känner sig ”frustrerad” över att gärningsmannen inte blivit utvisad ur Sverige trots att han fått avslag på sin asylansökan: ”Det gör mig frustrerad. Om man får avslag måste man åka hem – annars har vi ingen ordnad migration.” http://www.expressen.se/nyheter/lofven-frustrerad-over-att-akilov-inte-utvisats/

Upplysningsvis: Det är den regering som Löfven förutsätts leda som bär det yttersta ansvaret för den förda migrationspolitiken. Märkligt nog uttryckte han inte motsvarande frustration då en annan invandrare som fått avslag, Abraham Ukbagabir från Eritrea, knivmördade två svenskar på IKEA i Västerås den 10 augusti 2015. Jag tyckte att Löfven direkt efter terrordådet skötte sig bra och ingav förtroende, men det intrycket har gradvis eroderats varom mera nedan.

Det har nu också framkommit att han med stor sannolikhet ljög svenska folket rakt upp i ansiktet om att asylkrisen 2015 – då 163 000 människor sökte sig till Sverige – tog de styrande på sängen. Regeringen skall i själva verket haft bra koll men struntat i att agera. http://www.dagensps.se/opinion/ledare-lofven-kan-ha-ljugit-om-asylkrisen/

Andres Lokko jämför IS med SD

Nöjesjournalisten och skådespelaren Andres Lokko har drabbats av tillfällig (?) kortslutning i hjärnkontoret och sätter i en tweet likhetstecken mellan Islamiska staten och Sverigedemokraterna: ”är alla nu alltså till slut på det klara med att SD och IS utgör exakt samma hot med intill förvillelse identiska mål och ideal?” https://nyheteridag.se/journalisten-andreas-lokko-sd-och-is-utgor-exakt-samma-hot/

Upplysningsvis: SD är ett demokratiskt parti som valts in i Sveriges riksdag och tar avstånd från våld. IS är en bestialisk terrororganisation som bland annat skär huvudet av folk samt bekämpar kristna och muslimska meningsmotståndare genom att på hemmaplan bland annat korsfästa, levande begrava och bränna ihjäl dem. I västvärlden mejar man ner dem med lastbilar eller automateld. Lokkos sinnessvaga budskap retweetades av bland andra tidigare SVT-julvärden Sarah Dawn Finer.

”Öppna era hjärtan”-politiken tycks vara på väg tillbaka i S-tappning.

Socialdemokraterna

Vid Socialdemokraternas när detta skrivs pågående kongress i Göteborg körde en majoritet av delegaterna över partiledningen och öppnade därmed dörren på vid gavel för en återgång till den så kallade generösa immigrationspolitik som resulterade i 2015 års asylkaos. Efter en hetsig debatt togs följande kompromissuttalande: ”Socialdemokraternas principiella inställning är att permanenta uppehållstillstånd  och möjlighet till familjeåterförening ökar tryggheten och främjar en bra etablering. Vi kommer i EU att arbeta för en förbättring i dessa avseenden.” https://nyheteridag.se/nu-oppnar-socialdemokraterna-for-okad-invandring/

Upplysningsvis: De S-märkta delegaterna underkänner alltså den av regeringen skärpta asyllagen, som är planerad att upphöra sommaren 2019. Därefter kommer enligt planerna permanenta uppehållstillstånd (PUT) att bli norm till skillnad från de tillfälliga uppehållstillstånd som nu är normgivande. Uppenbarligen saknar de socialdemokratiska kongressdelegaterna förmågan att se sambandet mellan de ”öppna hjärtanas” politik och det ökade terrorhotet, liksom de vägrar lära av flyktingkaoset 2015.

Miljöpartiets språkrör är inte intresserade av att bemöta terrorn på ett realistiskt sätt.

Gustav Fridolins kärleksbudskap

Gustav Fridolin, fullfjädrad floskelmaskin samt språkrör för MP och den rödgröna regeringens utbildningsminister, var en av de många kärleksprofeter som framträdde i kölvattnet av islamistterrorn på Drottninggatan. I TV4 menade Fridolin bland annat: ”Vi är ett land som bemöter attentat med främlingskärlek.” https://www.facebook.com/politikfakta/photos/a.341532885938453.79792.274070532684689/1332795433478855/?type=3

Upplysningsvis: Det är ingen tillfällighet att Gustav Fridolin påstår att det effektivaste sättet att bemöta hänsynslös terror är via ”främlingskärlek”. Fridolin är nämligen inte alls intresserad av att bemöta islamistterrorn på något mer realistiskt sätt. Han har länge varit djupt engagerad i Charta 2008, en proislamisk sammanslutning inkluderande illustra medlemmar såsom avpolletterade bostadsministern Mehmet Kaplan och islamkramaren Mattias Gardell.

Charta 2008s affärsidé är att aktivt motarbeta alla politiska beslut mot terrorism i allmänhet och mot SÄPO i synnerhet. Fridolin är vidare en fanatisk ”Palestina”-anhängare som 2003 greps i Gaza av israeliska säkerhetsstyrkor, misstänkt för förberedelse till terrorism. http://uvell.se/2016/04/26/fridolin-och-charta-2008/

Henrik Schyffert har blivit rädd…

Henrik Schyffert, född Nilsson, är en av de överbetalda så kallade komiker som med den drucknes envishet brukar hävda, att i Sverige lever vi i den bästa och tryggaste av världar och att det absolut inte finns något att vara rädd för. Att vara rädd är bara löjligt och omotiverat, har Schyffert menat och turnerar nu land och rike runt med sin enmansshow Var inte rädda. Efter attentatet i Stockholm har dock även Schyffert blivit rädd och skrev på Twitter: ”Stockholm i dag. Jag är livrädd. Mina tankar går såklart till alla familjer och anhöriga till offren. Jag saknar ord. Det här är så jävla illa.”http://www.friatider.se/henrik-schyffert-uppmanade-svenskar-att-inte-vara-r-dda-nu-r-han-sj-lv-livr-dd

Upplysningsvis: Så kan det gå när den kalla verkligheten hinner ikapp en världsfrånvänd pajas som Schyffert, kanske mest känd för att ha myntat termen ”bajsrunka”. Schyffert nåddes enligt egen uppgift av meddelandet om Akilovs massaker på oskyldiga precis innan han skulle köra igång sin show och tvingades be publiken om tillåtelse att göra detta. Det förefaller klart att Schyffert nödgas omarbeta sin föreställning om han alls kan fortsätta med den.

Herr Bajsrunkaren har blivit livrädd…

Thomas Bodström liknar terrordåd vid sjukdomar

Kändisadvokaten och förre justitieministern Thomas Bodström (S) tycker inte att det är så himla farligt med terrorism utan vill avdramatisera företeelsen. Det gör han i direktsändning i TV4 genom att jämföra terrorn med dödliga sjukdomar: ”Vi ska inte demonisera det. Vissa saker behöver man inte vara rädd för i dag, man dör inte längre av lunginflammation och blodförgiftningar. Det är borta. Nu är det en ny sak. Men man behöver inte göra det värre än det är.”https://nyheteridag.se/bodstrom-jamfor-terrordadet-med-obotliga-sjukdomar-slar-sa-blint/

Upplysningsvis: Logiskt tänkande ligger tydligen inte för ens en framstående jurist och före detta regeringsmedlem som Thomas Bodström. Han har missat att sjukdomar inte är något som är resultatet av en välplanerad och ideologiskt motiverad verksamhet som den jihadistiska terrorismen är. Sjukdom drabbar människor utan något uppsåt, terrorn är planlagd och ett utflöde av hat och illvilja. Bodström ägnar sig åt relativisering av ondskan.

Maciej Zaremba gör partipolitik av terrorn

Maciej Zaremba, verksam vid Dagens Nyheters kulturavdelning sedan 1989, tillhör de som gjort partipolitik av terrortragedin i Stockholm. I en krönika den 8 april skriver han: ”Nu är det sanningens minut för Åkesson och hans bekännare. Det är tid att välja sida. Vill de bevara Sverige svenskt – öppet, oförskräckt och tolerant? Det landet som i fredags visade upp sig för sig självt? Eller kommer de att bistå frihetens fiender med att underblåsa hat och fruktan?” http://www.dn.se/kultur-noje/maciej-zaremba-det-ar-upp-till-oss-att-bevara-tilliten/

Upplysningsvis: Maciej Zaremba, född i Poznan i en polsk adelssläkt som Maciej Bielawski, kom till Sverige 1969, Mellan 1971 och 1982 var han medlem i Förbundet Kommunist, en av många tidstypiska vänstersekter som upplöstes sistnämnda år. Han försöker inbilla sina läsare att engagemang för nationell säkerhet och självbestämmande är sak samma som att uppmuntra ”hat och fruktan”. Frågan är hur många han övertygar.

Bildt passade på att ge en känga åt president Trump.

Carl Bildt om ”sjuka människor” – och Trump

Ingen sammanställning av pretentiöst politiskt svammel vore fullständig utan ett bidrag från förre statsministern och utrikesministern Carl Bildt (M). I ett antal TV-inslag har Bildt framfört teorin att terrorister av Rakhmat Akilovs snitt är ”sjuka människor som inspireras av varandra” och att deras politiska agenda inte bör överdrivas.

I sin blogg Alla dessa dagar fyller Bildt på med att dessa ”sjuka människor” har ”kommit på sned i samhället” och att: ”Ingenting jag sett hittintills  tyder på att det vi drabbats av igår var resultat av planering av något terroristisk(t) nätverk.” https://carlbildt.wordpress.com/2017/04/08/det-hemska-ocksa-har/

Upplysningsvis: Alldeles bortsett från att Carl Bildt såvitt jag känner till saknar medicinsk utbildning som gör att han exakt kan bedöma vilka människor som är ”sjuka” eller ej, bortser hans amatörmässiga försök till analys från det faktum att alla islamister och jihadister agerar utifrån en radikal och samtidigt fullt logisk tolkning av islam och Koranen: att mörda ”otrogna” anses vara en i Allahs ögon behaglig gärning som berättigar till en plats i paradiset. Om de här individerna har ”kommit på sned” i samhället eller är fattiga eller inte inte saknar betydelse. De är troligen inte sjukare än några andra men lider däremot av en ideologiskt betingad brist på empati.

Möjligt är att Akilov ”kommit på sned” och/eller är fattig – detta gäller dock inte dem som genomförde attacken mot USA den 11 september 2001 och definitivt inte framlidne terrorstrategen Usama bin-Ladin, som i likhet med Bildt kom från en utpräglad (saudiarabisk) överklassmiljö. Bildt vore inte den han är om han inte också passat på att i TV-rutan ge en känga åt USAs president Donald Trump för att denne enligt Bildt ”spridit rädsla”, det vill säga upplyst det amerikanska folket om kopplingen islam-terror.

Patrik Oksanen om ”extremistpartier”

Patrik Oksanen är en rätt uppmärksammad ledarskribent på tidningen Hela Hälsingland samt politisk redaktör på Hudiksvalls Tidning som tidigare varit verksam vid bland annat SVT och TV4. Han är väl insatt i militära frågor och det militär- och säkerhetspolitiska hotet från Ryssland men inte lika lyckosam när det gäller föreliggande terroristhot. Om Löfvens beslut att utestänga Sverigedemokraterna men också regeringens stödparti Vänsterpartiet från kommande överläggningar om terroristhotet har Oksanen sålunda twittrat följande: ”Helt rätt att extremistpartiernas ledare Sjöstedt & Åkesson inte är inbjudna när statens säkerhet diskuteras.”

Helt rätt att extremistpartiernas ledare Sjöstedt & Åkesson inte är inbjudna när statens säkerhet diskuteras https://t.co/iDzcqd6RiO

— Patrik Oksanen (@patrikoksanen) April 10, 2017

Upplysningsvis: Det tog inte särskilt många dagar efter terrorattacken innan Stefan Löfven glömde bort alla ansatser att inte förvandla terrorattacken till ett partipolitiskt rävspel. Den liberale Patrik Oksanen må för sin del kalla SD ”extremistiskt” och placera partiet i samma bur som det gamla sovjettrogna kommunistpartiet, men han kommer inte ifrån det faktum att SD är det enda av riksdagspartierna som konsekvent genom åren varnat för det islamistiska hotet mot vårt land och föreslagit en rad åtgärder vilka – om de genomförts – drastiskt hade förbättrat vår nationella säkerhet.

KGB oroar sig över SD

Även nuvarande Expressen-krönikören K-G Bergström (”KGB”) oroar sig över SD, noga taget över prospektet att terrordådet skall ge partiet opinionsmässiga framgångar. I en krönika nyligen avslutar KGB med följande ödesmättade fundering: ”Risken är uppenbar att det blir SD som blir de politiska vinnarna på attentatet.” http://www.expressen.se/kronikorer/k-g-bergstrom/samhallet-borde-varit-beredda-pa-attacken/

Upplysningsvis: Ja, ack så hemskt det vore om det parti som bevisligen har överlägset störst insikter rörande islamist- och jihadisthotet, och därtill kraftigt vill förstärka såväl rättsväsendet som polismakten och det militära försvaret, noterades för seriösa politiska framgångar. Jag påminner gärna om att Jimmie Åkesson redan 2009 i en uppmärksammad debattartikel i Aftonbladet varnade för vådorna av samhällets fortgående islamisering: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article12049791.ab

Det kommer att smälla igen!

Ovanstående är endast ett axplock ur högen av märkliga (för att säga det minsta) reaktioner och uttalanden – jag kallar dem gärna litet respektlöst för ”grodor” – som så här långt gjorts i anledning av lastbilsmassakern i Stockholm, som alldeles uppenbart hämtat inspiration från blodiga terrordåd av liknande slag i Nice, Berlin och London. Ett öppet, fritt och demokratiskt samhälle kan aldrig helt skydda sig från skrupelfria våldsmän av typ Rakhmat Akilov, som struntar i om de dör på kuppen.

Ja, inte ens ett totalitärt eller auktoritärt samhälle kan alltid göra det – det kommunstyrda Kina har exempelvis mycket svåra problem med muslimsk extremism, som lett till en hel radda spektakulära och blodiga terrorattentat runt om i Kina från Peking i norr till Guangzhou (Kanton) i söder: https://www.finansliv.se/joeolsson/hundratals-doda-i-terrordad-i-kina/ Att Putins Ryssland har i princip samma problem vet vi.

I Kina har lokala myndigheter i den delvis muslimska Xinjang-provinsen helt nyligen bannlyst i deras tycke suspekta företeelser av typ”onormala skägg” på män och bärande av slöja hos kvinnor. Böner i moskéer har förbjudits och muslimska affärsidkare tvingas sälja alkoholhaltiga drycker inför hot om bestraffning om de inte gör det. Det ännu röda Kina lider också av utbredda IS-sympatier bland landets muslimer. http://inbeijing.se/bulletin/2017/04/01/nya-extremistlagar-om-skagg-och-tv-tittande-i-kina/

Kommunistregimen i Kina har förklarat krig mot islam.

Icke desto mindre måste varje ansvarskännande regering och dess myndigheter och organ av olika slag göra allt de kan och förmår i syfte att skydda sina medborgares liv och lem och egendom. Det duger inte med att komma med plattityder som att ”vi övervinner hatet med kärlek”, ”främlingskärlek” och liknande. Olika former av kärlek i all ära, vad som krävs här är kallt sakliga analyser av vad som kan och inte kan eller bör göras för att skydda de egna medborgarna. Tråkigt, cyniskt och okänsligt? Kanske det, men vill vi rädda liv måste vi nog riskera att våga framstå som tråkiga, cyniska och kanske till och med repressiva.

På SVTs text-TV nyligen stod att läsa att utlänningar som av Migrationsverket och SÄPO klassats som potentiella säkerhetsrisker ökade kraftigt kraftigt i antal under 2016 och då uppgick till 739. Den tandlösa svenska lagstiftningen tillåter emellertid inte att dessa individer förpassas ur riket, då de riskerar utsättas för otrevligheter i de länder de kommer ifrån. Svenska myndigheter låter dem därför stanna och håller tummarna för att de inte hittar på något våldsamt. Helt klart är att den svenska terrorlagstiftningen måste skärpas upp betydligt.

Den taktiken fungerade inte i fallet Rakhmat Akilov och den kommer inte att göra det nästa gång det smäller heller. Ty även om vänsterflummarna i regeringen Löfven tror sig ha vunnit slaget mot terrorismen genom kärleksmanifestationer och sentimental toleransretorik så kommer det att smälla igen – frågan är bara när, var och hur. I syfte att minimera terroroffren har vi oerhört mycket att lära av den för sitt liv ständigt kämpande judiska staten Israel.

Ljusets fiender: kommunister och islamister i ohelig allians

Varför resulterar den västerländska självkritik som är den europeiska civilisationens motor så ofta i stöd för totalitära rörelser och ideologier?   

Den frågan har författaren, litteraturvetaren och kulturskribenten docent Johan Lundberg – tidigare chefredaktör för tidskriften Axess – ställt sig och söker besvara den i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013, 460 sidor). Största förtjänsten med Lundbergs bok är att den lika tålmodigt som noggrant påvisar det nära samband mellan extremvänstern och islamismen som har växt fram under det senaste kvartsseklet.

 Docent Johan Lundberg skriver om ljusets fiender.

USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapat ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Så skrev Mattias Gardell, sedan 2006 professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet och 2009 mottagare av Jan Myrdalsällskapets Leninpriset, i en artikel om den radikale amerikanske muslimledare Louis Farrakhan i Anarkistisk tidskrift 1996. Lundberg återkommer upprepade gånger i sin bok till Mattias Gardell, en äldre bror till den homosexuelle komikern och författaren Jonas Gardell.

Gardell den äldre är en vänsterrevolutionär och Israel-hatare – han är en regelbunden deltagare i de propagandistiska Ship to Gaza-resorna liksom exempelvis Dror Feiler – som avvisar marxismens gamla aversion mot all form av religion som redskap för överheten. I likhet med Farrakhan ser han i stället religion, i det här fallet islam, som ett medel i syfte att störta de kapitalistiska makthavarna.

”I denna utveckling”, framhåller Johan Lundberg (sidan 18) ”från kalla kriget till idag framstår fatwan mot Salman Rushdie som en vattendelare. Den formulerades 1989 och markerade därmed början på den omorientering som den revolutionära vänstern i västvärlden har genomgått. Från att tidigare ha haft allierade i kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska ’befrielserörelser’ har man under de senaste decennierna sökt sina lojaliteter inom politisk islam.”

I den svenska efterkrigsdebatten blev det populärt i intellektuella vänsterkretsar att inte ta ställning i den globala kraftmätningen mellan USA och den fria västvärlden och Sovjetunionen med dess från Moskva styrda satellitstater i Östeuropa. Denna attityd kom att kallas den tredje ståndpunkten och omhuldades av exempelvis Artur Lundkvist, Lars Gyllensten, Sivar Arnér, Werner Aspenström, Karl Vennberg och Folke Isaksson.

 Eiyind Johnson kritiserade både nazism och kommunism.

Mot dessa neutralister stod diktaturfiender och demokratianhängare såsom Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka inte gjorde någon hemlighet av sitt avståndstagande från Sovjet och kommunismen. Upprinnelsen till debatten om tredje ståndpunkten – och strängt taget hela Kalla kriget – står att finna i det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948. Medan diktaturfienderna bland de intellektuella självklart markerade avstånd däremot menade ledningen i Författareföreningen (föregångare till Svenska författarförbundet) att man inte skulle ta ställning i frågan.

Frågan ställdes på sin spets med Eyvind Johnsons vårtal till studenterna i Uppsala 1951, där den senare nobelpristagaren gick hårt åt Sovjetunionen. Neutralisterna protesterade och menade att Johnson gav en nidbild av Sovjet. Enligt den tidigare pronazisten Karl Vennberg var Johnsons antisovjetiska tal att likna vid ”en spark med SA-stövel”, detta trots att Johnson under Andra världskriget till skillnad från Vennberg varit öppen med sin nazikritik.

Anhängarna av tredje ståndpunkten ville göra gällande att de stod neutrala mellan de båda stormaktsblocken, men i realiteten innebar deras ovilja att ta ställning för frihet och demokrati naturligtvis ett indirekt stöd för Moskva och kommunismen.

Emedan det kommunistiska Sovjetunionen 1991 hittat sin väntande plats på historiens stinkande soptipp bredvid fascismens och nationalsocialismens betydligt mer kortlivade men i lika hög grad folkmördande imperier, blev det nödvändigt för de totalitärt sinnade vänsteranhängarna att hitta nya bundsförvanter. Fientligheten mot det liberala västerländska samhället var dock densamma, understryker Johan Lundberg:

Tron på ett liberalt samhälle – som sätter individen före kollektivet, som utgår från idéer om alla människors lika värde och som bygger på fundamentala principer om yttrandefrihet, äganderätt, demokratiska val och religionsfrihet – har i den här utvecklingen kommit att uppfattas som uttryck för ett specifikt västerländskt perspektiv med en destruktiv potential och en mörk historia av förtryck och övergrepp.

Många vänsteranhängare, men även extremnationalister, applåderade den fundamentalistiska islamiska revolution som 1979 förde exilimamen ayatollah Ruhollah Khomeini till makten i Iran, sedan USAs president Jimmy Carter lämnat shahen Reza Pahlavi åt sitt öde. Dåvarande svenske oppositionsledaren Olof Palme menade för sin del att iranierna ”med pedantisk noggrannhet bygger upp sina demokratiska institutioner”. Khomeinis regim hade 1981-85 i revolutionens kölvatten låtit avrätta 8000 politiska fångar. http://blogg.elisson.eu/2011/03/05/om-olof-palmes-harliga-vanner/

 Salman Rushdie blev världsberömd över en natt tack vare Khomeinis dödsdom.

Det var den 14 februari 1989 som Khomeini via Radio Teheran utfärdade sin beryktade fatwa mot den brittiske författaren Salman Rushdie, född i en muslimsk familj i Bombay i Indien 1947. Eftersom Rushdie hade hädat och i sin bok The Satanic Verses (Satansverserna), utkommen 1988, givit en respektlös framställning av profeten Muhammed måste han dödas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie

Den som till äventyrs hade trott att vänstern i samlad tropp skulle sluta upp bakom den dödshotade Rushdie tog gruvligt miste. Inom Svenska akademien, som varje år utser en nobelpristagare i litteratur, gick diskussionens vågor höga.

En minoritet av de 18 ledamöterna ville att akademien skulle vända sig till den svenska regeringen och be denna ingripa till förmån för den dödshotade författaren, men majoriteten var däremot med hänvisning till akademiens gamla princip att inte göra politiska uttalanden. Exakt samma motivering hade avgivits av Författareföreningen 40 år tidigare, då den vägrade ta ställning mot det kommunistiska av Moskva stödda maktövertagandet i Tjeckoslovakien. Två av ledamöterna, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten, valde att protestera mot beslutet att inte uttala sig genom att vägra gå på akademiens sammanträden.

Stor uppståndelse väckte det också att den obotfärdige avgrundskommunisten Jan Myrdal, som tidigare stött de extremt hårda och hänsynslösa kommunistdiktaturerna i Maos röda Kina, Enver Hoxhas Albanien och Pol Pots Kampuchea, inte bara vägrade stödja Salman Rushdie utan fastmer öppet tog ställning för mullornas regim i Iran och dess fatwa mot Rushdie!

Myrdal motiverade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990 sitt ställningstagande på följande sätt: ”När imperialisterna nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens /Khomeini/ dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.” https://sv.wikiquote.org/wiki/Jan_Myrdal

Mullorna i Iran har inte backat från sin fatwa eller den belöning motsvarande en halv miljon kronor som utgår till den muslim som eventuellt lyckas ta sir Salman Rushdie av daga.

 Folkmördarkommunisten Jan Myrdal möter folkmördaren själv, Mao Tse-tung.

Jan Myrdals utspel till stöd för Khomeinis shiamuslimska revolutionsregering i Teheran sågs då det gjordes sannolikt av många som ett bisarrt och/eller dåligt skämt. Johan Lundberg väljer på sidan 25 i sin bok att se det så här:

1990 väckte Myrdals hållning i Rushdieaffären bestörtning även bland många etablerade vänsterdebattörer, exempelvis på Dagens Nyheters kulturredaktion. 2013 har Jan Myrdals tankefigur letat sig in på svenska universitet, in på svenska kultursidor och in i statliga utredningar. Den här boken handlar om hur det kunde bli så.

Åtminstone en sak är klar, och det är att revolutionsvänstern, genom att ändra ideologiskt koncept i det man överflyttat fokus från klasskamp till kultur-, köns- och religionskamp, visat sig besitta en ganska imponerande överlevnadsförmåga. Det är långt ifrån första gången så sker.

Enligt Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1829-95) ursprungliga teser skulle det kapitalistiska systemets inneboende natur med lagbunden naturnödvändighet slutligen leda till dess undergång och etablerandet av proletariatets diktatur, ett socialistiskt samhälle och i tidernas fullbordan det saliggörande kommunistiska lyckoriket på jorden. När denna utveckling ej besannades måste teorierna justeras.

”Men med Lenins hjälp fördes en imperialistisk aspekt in i den kommunistiska ideologin”, konstaterar Lundberg (sidorna 29-30). ”Det gjorde att marxist-leninisterna sedermera kunde sätta sitt hopp till utvecklingen i tredje världen /… / Samtidigt hade det motstånd mot kapitalismen, som i Afrika och Mellanöstern tidigare hade härbärgerats av marxist-leninistiska ’befrielserörelser’, nu i allt högre grad kommit att kanaliseras till en rad islamistiska organisationer med uttalat reaktionära agendor, därtill ibland med kopplingar till den tyska 1930-talsnazismen.”

Hur har då den här onekligen rätt uppseendeväckande utvecklingen, vars konturer Johan Lundberg med beundransvärd flyhänthet skisserar upp, gått till?

 Mattias Gardell och Dror Feiler, två av den nya vänsterns företrädare.

Den grundläggande förutsättningen, konstaterar Lundberg, är att den globala kommunismens sammanbrott tvingat vänstern att söka nya samarbetspartners i den heliga kampen mot den förhatliga västvärldens dekadenta kapitalism och hållningslöshet. Eftersom vidare de marxistiskt-socialistiska ekonomiska teorierna överallt där de tillämpats visat sig odugliga, har vänstern som ovan anges tvingats byta fokus: från den gamla materialistiska klasskampen till en kamp inriktad på kultur, kön och religion.

Därmed, menar Lundberg (sidan 31), har vänstern ”mer och mer kommit att överge den materialistiska historieskrivningen och klassteorin till förmån för frågor som har med identitet att göra: Sexuell identitet, könsidentitet, etnisk identitet, religiös identitet och så vidare /… / Detta innebär att man från vänsterns sida har närmat sig en klassiskt reaktionär ståndpunkt, som idag även återfinns på yttersta högerkanten.”

Johan Lundberg lyfter även fram en icke försumbar komponent i det vänsterextrema idékomplexet som artikelförfattaren ofta reflekterat över och som kan förklara de nya kontakterna mellan extremvänstern och islamismen: de starka banden mellan religion och kommunism och även mellan kommunism och nationalsocialism. Kommunismen kan på flera sätt beskrivas som ett religionssubstitut eller en pseudoreligion. Marxismens utopi om det klasslösa, kommunistiska samhället har ovedersägliga likheter med den kristnes eller muslimens vision om det eftervärldsliga paradiset.

 Nikolaj Berdjajev beskrev sambandet mellan kommunism och religion.

Detta band mellan kommunism och religion har påtalats tidigare av bland andra den klassiske ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948) i skriften Sanning och lögn i kommunismen:

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.” https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/13/fyra-skaggiga-ryssar-iii-nikolaj-berdjajev/

Jag har här inga möjligheter att ta upp alla aspekter av Johan Lundbergs Ljusets fiender, som jag skulle vilja utnämna till en av innevarande decenniums så här långt viktigaste politiska debattböcker på svenska, kanske den viktigaste, där författaren belyser extremvänsterns omaka ”äktenskap” med den neofundamentalistiska islamismen/jihadismen.

Jag låter en annan av den svenska nutidens viktigaste debattörer, Svenska Dagbladets Ivar Arpi, sammanfatta essensen i Ljusets fiender (titeln är hämtad från titeln på en dikt av 1700-talspoeten Johan Henric Kellgren) i en gästledare publicerad den 29 september 2013 : ”Johan Lundberg visar i Ljusets fiender hur ett nätverk av organisationer har bildats i Sverige, där vänsterextremism och neofundamentalistisk islam gjort gemensam sak, eller i varje fall delar vissa målsättningar. Samma personer hoppar runt mellan organisationer som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 till exempel. Man bjuder in samma talare, ibland dömda terrorister, kända antisemiter eller militanta aktivister.”

En av följderna av all denna aktivism är att ett nytt slags tredje ståndpunkt bildats. Nu är det emellertid inte kommunismen utan den våldsbenägna islamismen/jihadismen man skall förhålla sig neutral till och därmed ursäkta. Fienden är dock densamma som förut: det sekulära västerländska samhället med USA och den judiska staten Israel i spetsen.

Ty det är detta kapitalistiskt-judiskt-kristna samhälle som, menar extremvänstern och deras islamistiska allierade, är den egentliga boven i dramat. Offren framställs som förtryckare som själva bär skulden till det som drabbar dem. Det är ingen tillfällighet att folkmordskommunisten Jan Myrdal intagit en central position i ovan beskrivna utveckling. Han har inte bara applåderat Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie utan även försvarat den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson.

Han hatar sina berömda föräldrar Alva och Gunnar och han hatar det samhälle han fötts in i. Vilken är en förklaring så god som någon till att han ägnat sitt vuxna liv åt att förstöra detta samhälle och dess normer.