Vårtalet 2019: Åkessons avrättning av Socialdemokraterna

Så har SD-ledaren Jimmie Åkesson begått sitt traditionella vårtal på den gamla fängelseön Långholmen i södra Stockholm. Det sjunde i ordningen, om jag räknat rätt. Jag har närvarat vid de flesta av dessa men avstod denna gång av hälsoskäl. Jimmie tycks dock ha skött sig med den äran även utan min fysiska närvaro. Hela det nära halvtimmen långa vårtalet kan avnjutas här:

Det som gläder mig mest med SD-ledarens vårtal är hans avrättning av Sveriges traditionella maktparti Socialdemokraterna. Ni vet det parti som har gemensamma rötter med kommunismen (fram till 1917) och som lika förutsägbart som lögnaktigt brukar kritisera det Sverige-vänliga alternativet i svensk partipolitik för rötter i nazismen och den så kallade vit makt-rörelsen fast S-partiet självt har en hel rödbrun kyrkogård i den väl tilltagna garderoben. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/13/mona-sahlin-och-andra-ledande-sossar-deltog-i-demonstrationer-med-hakkors/

Så här utlät sig Jimmie Åkesson:

Stefan Löfven, ni kröp för nazismen, ni kröp och kryper för kommunismen och ni kryper för islamismen. Sluta upp med hyckleriet och sopa framför egen port. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/akesson-vartalar-ger-kanga-till-lofven

Personligen tror jag emellertid inte det räcker med en sopkvast för att avlägsna sosseriets motbjudande totalitära bråte som tornat upp sig framför den egna porten. Det blir nog till att använda en lyftkran modell större.

PLO-polisen med nära band till socialdemokratins ”kära systerparti” al-Fatah i nazihälsning.

Åkesson inledde litet skämtsamt med att antyda att den kyliga väderleken kunde ha något att göra med att ett stort antal flygplan stått kvar på marken till följd av den nu avblåsta pilotstrejken på SAS. Detta förutsatt att flygplansdrift ger upphov till temperaturstegring, som klimatstollarna i och utanför Miljöpartiet söker göra gällande (vilket naturligtvis är en veritabel skröna i stil med chemtrails och liknande).

Förutom den ytterst välförtjänta kängan till Löfven och sosseriet redogjorde Jimmie Åkesson ävenledes för Sverigedemokraternas syn på EU och Europa.: ”Det handlar inte om ja till Europa eller nej till Europa. Det handlar om hur vi ska samarbeta och vilket Europa vi ska samarbeta i.”

De verkliga Europa-vännerna återfinns inte bland federalisterna i Bryssel.

SD-ledaren menade vidare att de verkliga Europa-vännerna ingalunda återfinns bland federalisterna i Bryssel utan hos EU-kritiska partier såsom SD.

Jimmie Åkesson fyller 40 år den 17 maj. Han har varit partiledare för Sverigedemokraterna i 14 av dessa; det var 2005 han efterträdde Mikael Jansson. Vårtalet 2018 visar att han under hela denna tid har utvecklats som talare. Det är fullt möjligt att det nyss begångna vårtalet 2019 var hans hittills bästa tal.

Busch Thor och Sjöstedt rusar – Kristersson rasar

Kurvan pekar uppåt för Ebba Busch Thor och KD.

Det finns två stora vinnare och en megaförlorare bland partiledarna i Aftonbladet/Inizios förtroendemätning gjord 12-17 april 2019: Ebba Busch Thor (KD) och Jonas Sjöstedt (V) är stora vinnare under det att Ulf Kristersson (M) är förlorare av betydande mått. https://www.aftonbladet.se/a/707PRo

Framgångsnarrativet fortsätter således för Kristdemokraterna och dess ledare. Med 47 procent som har stort eller mycket stort förtroende- en ökning om 5 procentenheter sedan förra mätningen i januari – leder Ebba Busch Thor partiledarnas förtroendeliga komfortabelt före Stefan Löfven (S), vars 39 procent är en minskning med 2 procentenheter.

Det anmärkningsvärda är naturligtvis att Busch Thor leder ett av riksdagens mindre partier, medan Löfven basar för det klart största. Trenden är dock uppåtgående för Kristdemokraterna, något som inte kan sägas om Socialdemokraterna. Till grunden för unga Ebbas popularitet ligger tvivelsutan dels en vinnande och attraktiv personlighet, dels vad som uppfattas som ärlighet och uppriktighet.

Tredje störst förtroende enligt aktuell mätning åtnjuter Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt som med 38 procent – en uppgång med hela 7 procentenheter sedan januari – skuggar Löfven. En del av förklaringen till Sjöstedts succé ligger säkerligen i att han numera har hela vänstra planhalvan i svensk partipolitik för sig själv. Han behöver inte heller klä skott för impopulära regeringsåtgärder. Det kommunistiska bagaget tycks inte vara något som oroar i sammanhanget.

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson är den partiledare som har det fjärde största förtroendet enligt Aftonbladet/Inizio. Han ligger därmed kvar på oförändrad nivå jämfört med i januari. Detta stämmer väl överens med SDs överlag stabila siffror i opinionsmätningarna – partiet brukar ligga på 18-20 procent.

Kraftigt minskat förtroende för Ulf Kristersson (M).

Moderaternas Ulf Kristersson borde vara allvarligt oroad över att endast 29 procent har stort eller mycket stort förtroende för honom, en minskning med inte mindre än 8 procentenheter. M har minskat påtagligt sedan valet, då det fick 19,8 procent av rösterna och blev näst störst efter S. Nu brukar partiet antecknas för typ 16-18 procent. De flesta upplever tydligtvis inte Kristersson som en stark ledare som man kan hålla i handen när åskan går.

Centerns Annie Lööf ökar visserligen något sedan januarimätningen, men 27 procent är inte någon imponerande siffra. C har ändå klarat sig relativt bra i opinionsmätningarna trots samarbetet med den rödgröna regeringskonstellationen och har stundom till och med fått bättre noteringar än valresultatet på 8,6 procent. C-väljarna tycks inte ha några problem med att acceptera samverkan vänsterut på det politiska fältet.

Detsamma kan inte sägas om Liberalernas väljare – L har inte varit i närheten av de 5,5 procenten i valet 2018 utan parkerar nu stadigt under 4-procentsspärren. Detta går givetvis ut över avgående partiledaren Jan Björklund, vilken nu noteras för 19 procent, vilket dock  är en liten uppgång sedan januari.

Ohotade i mätningens bottenskikt är Miljöpartiets båda språkrör Isabella Lövin och Gustav Fridolin med 15 respektive 14 procent. Lövins siffror hjälps inte upp av att hon, trots sitt partis motstånd mot flygresor, är den regeringsminister som flyger mest och dyrast av alla.

Jonas Sjöstedts popularitet växer trots tungt kommunistiskt bagage.

MP har klara problem med att hålla sig ovanför riksdagsspärren, något som kan förvåna då miljö och klimat påstås vara för väljarna viktiga frågor. Den enda förklaringen till denna omständighet är, såvitt jag kan se, att väljarkåren helt enkelt överlag tvivlar på Miljöpartiets kompetens. Det ses i vida kretsar som ett knäppisparti som kryllar av jihadistkramare, tokskallar och kufar med egendomliga idéer om allt från så kallade chemtrails till utomjordingar. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/

Aftonbladet/Inizios förtroendemätning 12-17 april 2019:

Ebba Busch Thor (KD) 47 procent (+5)
Stefan Löfven (S) 39 procent (-2)
Jonas Sjöstedt (V) 38 procent (+7)
Jimmie Åkesson 32 procent (+-0)
Ulf Kristersson (M) 29 procent (-8)
Annie Lööf (C) 27 procent (+3)
Jan Björklund (L) 19 procent (+1)
Isabella Lövin (MP) 15 procent (+-0)
Gustav Fridolin (MP) 14 procent (+1)

Fotnot: Undersökningen bygger på intervjuer med 1016 personer äldre än 18 år.

SIFOs sammanvägning: L och MP ute ur riksdagen, SD näst största parti

Ekot/SIFOs sammanvägning januari 2019.

SIFOs sammanvägning av de opinionsmätningar som gjorts i januari 2019 i samarbete med SRs Ekot visar att två partier hänger på den ordspråksmässiga gärdesgården. Såväl Liberalerna som Miljöpartiet skulle få respass ur riksdagen om deras noteringar – i båda fallen 3,9 procent –  vore valresultat. https://omni.se/mp-och-l-under-sparren-i-ny-sammanvagning-av-sifo/a/Onxrw1

I fallet Liberalerna är det inte svårt att räkna ut varför. Partiet bestämde sig slutligen för att stödja en regeringsbildning ledd av Stefan Löfven (S) trots att man tidigare ingått i den under två mandatperioder regeringsbärande, borgerliga alliansen. Många har upplevt partiledaren Jan Björklund som en svikande virrpanna och kanske rentav en quisling och därför gått över till företrädesvis Moderaterna. Björkunds maniska besatthet av Sverigedemokraternas påstådda farlighet har uppenbarligen inte fallit i god jord. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/11/08/bjorklund-kan-bli-den-svenska-borgerlighetens-quisling/

Inte heller Miljöpartiets predikament är särskilt gåtfullt. Trots att den ovanligt varma sommaren kom son en gudagåva för klimatalarmistiska MP lyckades partiet, med avgörande hjälp av stödröster, i riksdagsvalet endast skrapa ihop 4,4 procent. Att denna diminutiva partibildning, till brädden fylld av dårar vilka exempelvis tror på chemtrails, rymdvarelser och jordens snart förestående undergång, tillåts vara med och diktera villkoren för Sveriges befolkning måste betraktas som helt groteskt.

Också regeringens andra borgerliga stödparti, Centerpartiet (om man nu längre kan kalla C för borgerligt), har gått tillbaka sedan valet men på ett betydligt mindre dramatiskt sätt jämfört med L. Annie Lööfs parti noteras i SIFOs sammanvägning för 7,6 procent, vilket är 0,9 procentenheter sämre än i valet i september. Centern och dess föregångare Bondeförbundet har också historiskt sett av tradition haft lätt att samarbete med Socialdemokraterna i form av kohandel på 1930-talet och regeringskoalitioner på 1940- och 1950-talen.

Bekymrade miner – och detta med all rätt – hos Isabella Lövin (MP) och Jan Björklund (L).

Överlägset största parti är Socialdemokraterna med 30,5 procent, en uppgång med 2,2 procentenheter sedan valet. Det är historiskt en dålig utkomst för Sveriges maktparti nummer 1 men ändå nästan sensationellt bra vid en jämförelse med utvecklingen för socialdemokratin i ett flertal europeiska länder, där sosseriet närmast har pulveriserats i länder såsom Grekland och Nederländerna. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/9mQ0O9/s-skracken-total-kollaps

Sveriges näst största parti om vi får tro SIFO-sammanställningen är Sverigedemokraterna, som antecknas för 19,1 procent. Det är 1,6 procentenheter bättre än valresultatet men marginellt sämre än i decembersammanställningen. Moderaterna har tappat väljare till SD och får 18,9 procent hos SIFO, vilket är nästan 1 procent sämre än i valet men något bättre än i december.

Vänsterpartiet är för närvarande helt stabilt i opinionsmätningarna och noteras i SIFO-sammanställningen för 8,0 procent, vilket är exakt samma som i valet och 0,2 procentenheter bättre än i SIFOs decembersammanvägning. Partiet må sakna alla ekonomiska insikter och krama Maduro-diktaturen i totalt bankrutta Venezuela men upplevs ändå som pålitligt och bra av en hel del gott folk på vänsterkanten.

Kristdemokraterna överraskade många med att tillskansa sig 6,3 procent av rösterna i riksdagsvalet; för något år sedan förutspåddes rätt allmänt att partiet var dömt att gå under. Denna bloggare var inget undantag och jag skrev på min blogg om KDs eventuella ”dödskamp”. Det var ju hur fel som helst, vilket jag är glad för – jag har före SD-tiden röstat på KD i olika val och räknar partiet som mitt andrahandsval. Hos SIFO får KD 6,8 procent. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/03/kds-dodskamp/

För att återgå till permanent krisande Miljöpartiet så kan man kanske tycka det är märkligt att partiet inte åtnjuter ett större stöd trots allt larmande om det påstådda klimathotet och de trendande kraven på klimatdiktatur. Lägg därtill den bisarra hajpen av stackars lillgamla Greta Thunberg, som sorgfälligt stylats som hela världens miljö-Pippi i långa flätor av föräldrar och PR-proffs och dyrkas samfällt av systemmedia. Detta tycks dock inte imponera alltför mycket på väljarna som fortsätter att rata MP. https://www.expressen.se/debatt/klimatdiktaturen-ser-ni-hur-den-normaliseras/?fbclid=IwAR3BcIytIvc1bnOtIWBzdtIKYYiNU7vAPSKZ-9uADKR5G8t_vrKltBS30Sk

Greta Thunberg – miljöalarmisternas och systemmedias beklagansvärda gyllene kalv.

Stapeln med beteckningen ”övriga partier” når bara upp till 1,4 procent i SIFOs sammanvägning.

I en annan SIFO-undersökning, denna gång beställd av Svenska Dagbladet, konstateras att sex av tio väljare har lågt förtroende för den nya S/MP-regeringen. Föga oväntat är det anhängare till regeringspartierna som gillar den nytillträdda regeringen under det att SD-väljarna har lägst förtroende för Löfven & Co. Bland centerväljare tycker 62 procent att regeringen är OK. Blott 29 procent av de tillfrågade männen uppskattade det nya styret jämfört med 44 procent av kvinnorna. https://www.folkbladet.se/nyheter/svdsifo-lagt-fortroende-for-nya-regeringen-om5726540.aspx

Flera frågor inställer sig ganska osökt i anledning av SIFOs januarisammanvägning. 1. Hur länge kommer denna impopulära regering att hålla ihop? 2. Kan MP och L resa sig ur askan och komma igen? 3. Förmår KD och M att göra sig kvitt fördomarna mot SD och börja samarbeta i ett ”konservativt block” i riksdagen? 4. Hur länge kommer den klimatrelaterade domedagsretoriken i allmänhet och Greta-hajpen i synnerhet att breda ut sig?

Nya Metro/Yougov: SD största parti – F! större än MP och KD

Metro/Yougov augusti 2016: SD störst, F! större än MP och KD som ligger under riksdagsspärren.

Det mest uppseendeväckande med Metro/Yougovs augustimätning, först ut bland opinionsmätningarna efter sommaren, är väl att Miljöpartiet (MP) får ett rejält bottennapp med blott 2,8 procent av väljarsympatierna. Det är fjärde mätningen i rad som MP hamnar under riksdagsspärren.  http://www.metro.se/nyheter/yougov-miljopartiet-under-sparren-fjarde-matningen-i-rad/EVHphr!npdCRrIbUR68Q/

Någon ”Lövin-effekt” blev således aldrig aktuell för MP efter förra språkrörets, den skandalomsusade Åsa Romson, påtvingade avgång följd av Isabella Lövins tillträde. Dessutom kan noteras att det andra språkröret, Gustav Fridolin, för närvarande åtnjuter lägst förtroende bland samtliga partiledare. http://www.di.se/artiklar/2016/5/9/romson-uppmanas-avga/

Främsta orsaken till MPs nedgång vill professor Sören Holmberg enligt Metro förklara på detta sätt:

Att vara ett litet parti i en regering kostar på, effekterna av vårens affärer sitter i.

 

Miljöpartiet är ett oseriöst pajasparti. Här syns Fridolin och Romson i Pride-paraden för något år sedan.

Detta stämmer säkert, men främsta skälet till det gröna partiets kräftgång är sannolikt, som jag ser det i alla fall, att väljarna äntligen insett att Miljöpartiet är ett oseriöst pajasparti som i stora drag inte har en susning om någonting.

Det väckte således visst uppseende när MP-riksdagsmannen Jan Lindholm av Riksdagens utredningstjänst beställde en utredning om det som Lindholm och andra konspirationsteoretiker i och utanför MP kallar chemtrails – vanföreställningen att flygplanens kondensstrimmor, som av meteorologin anses vara moln, i själva verket består av farliga ämnen som CIA och andra skummisar sprider ut för att kontrollera människor.http://nyheter24.se/nyheter/politik/766889-mp-riksdagsledamot-bestallde-utredning-om-chemtrails

En forskarrapport kunde nyligen konstatera, att det inte finns några som helst belägg för chemtrails-teorin: http://www.smhi.se/kunskapsbanken/inga-vetenskapliga-belagg-for-chemtrails-1.32335

Kommer därtill att partiet dras med inkompetenta partiledare (”språkrör”) samt har det tvivelaktiga nöjet att sitta i  Sveriges kanske sämsta regering någonsin.

KD och Ebba Busch Thor klarar inte riksdagsspärren.

Någon regeringsmedverkan kan vare sig Kristdemokraterna (KD) eller Liberalerna (L) skylla sina dåliga siffror på. 3,1 procent för KD är en liten minskning jämfört med förra Yougov-mätningen och, givetvis, ett tecken på att partiet har minst sagt betydande problem. Partiledaren Ebba Busch Thors klämmiga medverkan i Pride-paraden för en månad sedan lär inte ha hjälpt upp siffrorna. Många upplever nog att KD förlorat sin kristendomsrelaterade och konservativa själ.

För L, före detta FP, är 4,0 procent visserligen en marginell uppgång sedan förra mättillfället men näppeligen något som får champagnekorkarna att smälla i L-grupperingarna runt om i landet. Även C noteras för en nedgång – 6,5 procent innebär en minskning med 1 procentenhet. Notabelt är att Feministiskt initiativ (F!) nu blir större än såväl MP som KD.

Ett totalt utflipprat feministparti i riksdagen är tvivelsutan  ägnat att framkalla rysningar längs ryggraden hos varje sansad väljare.

Jimmie Åkesson: populär ledare i populärt parti.

Att det största partiet i Yougov-mätningen heter Sverigedemokraterna (SD) är ingen sensation, låt vara att 24,8 procent nu är en försumbar minskning. I takt med den svenska nationens fortlöpande urartning på olika plan är det troligt att många tenderar att se SD som något av ”räddaren i nöden” med partiets politik för minskad immigration, förbud mot tiggeri, lag och ordning och stärkt försvar, för att nämna några politikområden.

Lägg därtill att SD-ledaren Jimmie Åkesson i en undersökning genomförd av Aftonbladet/Inizio i somras åtnjöt störst förtroende av samtliga partiledare (Fridolin noterades för lägst förtroende). https://www.youtube.com/watch?v=c2-dILuDwbc

Närmast efter SD i aktuell undersökning kommer i tur och ordning M med 23,6 samt S med 22,9 procent. Vänsterpartiet ökar med 0,6 procentenheter till 8,0 procent, vilket egentligen är ett förbluffande resultat med tanke på detta partis ekonomiska inkompetens och tyngande kommunistiska bagage.

SD rusar i nya Demoskop (surprise), katastrof för M

Demoskop/Expressen juli 2015./Fotnot/

Det här börjar nästan bli tjatigt – Sverigedemokraterna (SD) gör succé i en ny mätning.

Den här gången går partiet fram med 3 procentenheter i Demoskop/Expressens julimätning jämfört med samma instituts förra mätning. Det är bästa resultatet någonsin i Demoskops mätningar. Framgången relativt valet i september 2014 är 5,8 procentenheter. Det är svårt att i sammanhanget finna något bättre ord än just ”succé”. Ändå rycker åtminstone denna bloggare nästan på axlarna, eftersom SDs uppåtgående trend tycks cementerad sedan ansenlig tid tillbaka.

En stor del av förklaringen till den sverigedemokratiska frammarschen är med en till visshet gränsande sannolikhet Jimmie Åkessons kraftfulla återkomst som aktiv partiledare. Mattias Karlsson gjorde ett för många överraskande gott hantverk som ersättare under det halvår Åkesson återhämtade sig efter sin omskrivna utmattningsdepression, men att det är den senare som är den verklige ledaren är inte att ta miste på.

Jimmie Åkesson gjorde därtill ytterst väl ifrån sig i sitt tal i Almedalen, då han jämväl fick de bästa tittarsiffrorna av samtliga partiledare – 352 000 såg och hörde Jimmies nära en timme långa tal. Att döma av Demoskop-siffrorna verkar dessa också ha gillat vad de såg och hörde. SD-ledaren stack fram sina numera tämligen skäggiga haka ordentligt: han fastslog att Sverigedemokraterna inom överskådlig tid skulle bli Sveriges största politiska parti.

Denna förutsägelse fick Aftonbladets krönikör Lena Mellin att rubrikvis hävda: ”Jimmie Åkessons högmod kan bli hans fall.” http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article21059027.ab Vi som på nära håll haft förmånen att under en följd av år ta del av vår partiledares spådomar vet naturligtvis bättre, ty hittills har allt Jimmie siat om blivit verklighet.

Inför valet 2010 fastslog han att SD skulle ta sig in i riksdagen. Vilket också skedde efter 5,7 procent i riksdagsvalet, samma resultat som KD nådde. Därefter var det dags att sikta mot nästa naturliga mål, nämligen att bli landets tredje största parti. Efter några års kubbande med MP om denna rang slog också den förutsägelsen in. I den nu föreliggande Demoskop-mätningen är SD klart mer än dubbelt så stort som MP: 18, mot 7,1 procent.

 Jimmie Åkesson i Almedalen 2015: högmodig eller bara realistisk?

Lena Mellin har i likhet med mig följt SD-ledarens retorik genom åren och vet lika bra som jag, att det han hittills förutsagt har realiserats. Hennes pratande om ett ”högmod” som leder till ”fall” kan därför tyckas något egendomligt: det är ju uppenbart att hon talar mot bättre vetande. Hon gör i sin krönika från Almedalen stor sak av att Socialdemokraterna varit största partiet sedan 1917, men få om ens några partier har rönt framgångar enbart i kraft av tidsmässiga faktorer.

Dessutom måste S ha uppfattats ungefär som SD när partiet tog klivet från revolutionsromantiken, bröt med extremsocialisterna och blev ett ansvarstagande samhällsbyggarparti. Det kan inte vara särdeles svårt att se att det är nästan exakt samma utveckling som den SD befinner sig i sedan Jimmie Åkesson ryckte åt sig partiledarskapet 2005. Jag är därför helt övertygad om att också denna förutsägelse av Åkesson kommer att besannas, frågan är bara när.

Allianspartierna noteras i senaste Demoskop för en rätt uppseendeväckande tillbakagång. De rödgröna får 39,4 mot alliansens 38,6 procent. Moderaterna kliver tillbaka med 3,0 procentenheter jämfört med Demoskops junimätning och 0,2 procentenheter om vi ser till Reinfeldts katastrofsiffror i senaste valet. Nya partiledaren Anna Kinberg Batra gjorde en slät figur i Almedalen och fick ännu fler tidigare M-väljare att söka sig till SD-fållan.

Den borgerliga partiledare som imponerade mest på Gotland var som jag ser det Kristdemokraternas Ebba Busch Thor med sitt klarspråk mot den islamistiska terrorismen, något som dock inte ger något djupare avtryck hos Demoskop: marginell uppgång sedan förra mätningen, tillbakagång jämfört med valet.

Av de rödgröna partierna går de båda mindre fram marginellt sedan valet under det att V får oförändrade 6,8 procent jämfört med Demoskops junimätning. S når nu 25,5 procent och är alltjämt största parti – tillbakagången är dock hela 5,5 procentenheter sedan valet i september i fjol. Det är också minst sagt problematiskt att i Stefan Löfven se en naturlig ledare och i ännu högre grad statsman.

Ofta har hans framträdanden varit svaga eller rent pinsamma, som då han med den drucknes envishet i debatt efter debatt stämplat SD som ett ”fascistiskt” parti. Trots att detta epitet historiskt sett stämmer betydligt bättre in på Socialdemokraterna med deras traditionella korporativism, tendenser till personkult (Palme) och omhuldande av socialdarwinism och rashygien i den sosseriet närstående rättsfilosofen Axel Hägerströms och makarna Myrdals efterföljd.

 Åsa Romson och Gustav Fridolin i Pride-paraden.

Att Sveriges i särklass galnaste parti, Miljöpartiet, ändå noterar ett förhållandvis hyggligt mätresultat hos Demoskop menar jag nog vara det mest illavarslande i den här mätningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/ MP har i Åsa Romson ett språkrör, tillika miljö- och biträdande statsminister, som genom sin till synes obefintliga impulskontroll kan förväntas kläcka ur sig nära nog vad som helst och dessutom påkommits med brallorna nere som miljöbov. Nyligen valde hon att på en fråga placera det nazityska förintelselägret Auschwitz i Polen i södra Tyskland.

Samma parti har på statsrådsposten som bostadsminister en radikal muslim i Mehmet Kaplan, som sympatiserar med Muslimska brödraskapet och vill utplåna Israel. Ute i landet, ja till och med i riksdagen, finns det MP-folk som anser att CIA och den amerikanska militären genom så kallade chemtrails förgiftar vår natur med farliga miljögifter.

Vänsterpartiet har genom sin tillbakadragna ställning bland de rödgröna inte fått chansen att göra bort sig lika mycket som S och MP, men det kan påpekas att det forna kommunistpartiet under Jonas Sjöstedt driver en ekonomisk överbudspolitik av i princip samma slag som den vilken fått Grekland att sjunka ner i finansträsket.

Det borde normalt inte vara några större svårigheter för en kraftfull borgerlighet att ta itu med dagens rödgröna regeringskonstellation. Någon borgerlighet av sagda typ existerar dock inte i dag. Alliansledaren Anna Kinberg Batra framstod i Almedalen som en innantilläsande söndagsskolefröken, något som till viss del möjligen uppvägdes av utmärkta framträdanden av Annie Lööf (C) och Ebba Busch Thor (KD).

Til syvende og sidst faller dock alliansen på den frånstötande Decemberöverenskommelsen (DÖ), tillkommen med det enda syftet att hålla SD utanför den politiska makten. Väljarna vet vid det här laget att oavsett hur mycket alliansen än må kritisera den rödgröna regeringen, så hindras de ändå av DÖ att få denna på fall med ett möjligt extraval som följd; genom DÖ har allianspartierna förbundit sig att inte rösta på sina egna budgetförslag.

 Minskad välfärd med bibehållen invandring.

Slutligen måste också anföras, att ingen vid sina sinnens fulla bruk och i verkligheten levande människa längre tror på programmatiska förkunnelser om att invandringspolitiken är ”lönsam” och ”berikande”. Vid en undersökning signerad Novus den 3 juli angav således 66 procent av de tillfrågade, att de trodde att det skulle bli mindre välfärd med bibehållen invandring: http://novus.se/nyhet/novus-bara-66-tror-inte-att-vi-har-rad-med-gratis-valfard-med-dagens-flyktingnivaer/

Fotnot: Förändringarna i förhållande till förra mätningen är inte statistiskt säkerställda.

Mardrömmen som kan bli sann: MP i regeringen

 MP-språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson (under banderollen) under Prideparaden i Stockholm. De här figurerna kommer vi sannolikt att få se som statsråd efter valet den 14 september.

JMG (Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet) gjorde 2012 en undersökning om svenska journalisters partisympatier. Enligt undersökningen var Miljöpartiet (MP) det i särklass mest populära partiet.

JMGs studie visade att 41 procent av svenska journalister sympatiserade med eller var medlemmar i Miljöpartiet. Långt efter kom Vänsterpartiet med 15 procent, Socialdemokraterna 14 procent, Moderaterna 14 procent, Folkpartiet 7 procent, Centerpartiet 4 procent samt Kristdemokraterna 2 procent.

Impopuläraste partier var Feministiskt initiativ samt Sverigedemokraterna med endast 1 procent..

Det överväldigande MP-stödet i journalistkåren resulterar enligt Kent Asp, professor vid JMG, i att Miljöpartiet i realiteten har en ”gräddfil” i medierna:

 Miljöpartiet granskas inte lika tufft som andra partier. De befinner sig på sätt och vis i en fredad zon när det gäller bevakningen av politik.

Störst var MP-stödet på Sveriges Radio (SR) med 54 procent medan det på Sveriges Television (SVT) uppgick till 52 procent och bland dagspressens journalister till ”bara” 40 procent”.

 Enligt professor Kent Asp befinner sig MP i en ”fredad zon” när det gäller medias bevakning av politik.

SR:s VD Mats Svegfors valde, föga oväntat, på sedvanligt snorkigt sätt att avfärda JMG:s studie med att andelen journalister som inte svarat på studieenkäten var hög. Frågan är hur han då förklarar den dokumenterat bristande hårdbevakningen av MP i våra medier.

Av en SIFO-undersökning nyligen framgår, att det inte förekommer en enda kritisk artikel om Miljöpartiet i våra sex största medier under den tid undersökningen omfattar. Enligt samma undersökning är medierna mera kritiska gentemot regeringsalliansen än den rödgröna oppositionen.   

Mer om SIFOs rön här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2795&artikel=5830840

 I mitten av april råkade Miljöpartiet dock i visst blåsväder på grund av att partiet farit med osanning om sina verkliga åsikter i en fråga. Språkröret Åsa Romson hävdade i en intervju i Sveriges Radio den 15 april: ”Den som är ansvarig för en blogg kan inte vara anonym.”    Därefter förnekades från MP-håll att partiet vill förbjuda anonyma bloggar och man talade om ”missförstånd” och ”otydlighet”. Nu råkade dock SR ha en kopia av MP:s ursprungliga förslag i ämnet där det krävs ”en tydligt ansvarig person eller organisation bakom en sida.”  

Frågan är om turbulensen kring MP-åsikterna om anonyma bloggar är ett trendbrott när det gäller medias gullande med partiet eller bara en enstaka avvikelse.

En  debattör som tydligt anser att svenska medier måste skärpa sig när det gäller bevakningen av MP är den konservativa skribenten Marika Formgren, som i ett inlägg i SVT Debatt den 16 april skriver: ”Journalisterna måste sluta smöra för MP”. Formgren var tidigare ledarskribent på Östgöta Correspondenten men valde att säga upp sig, då hennes åsikter om invandring och feminism inte accepterades av tidningsledningen.

Marika Formgren uppmanar media att sluta smöra för MP.

Í debattartikeln skriver Marika Formgren:   

För mig är Miljöpartiets politik samt den svenska journalistkårens vägran att kritiskt granska MP, starka symboler för denna perverterade ’liberalism’.

Hela artikeln kan läsas via denna länk:

http://debatt.svt.se/2014/04/16/journalisterna-maste-sluta-smora-for-miljopartiet/

Den sverigedemokratiske bloggaren Robert Stenkvist uppmärksammade smörandet för MP och dess representanter redan tidigt under valåret 2010. I ett inlägg på Robsten blog den 14 februari 2010 nagelfar bloggaren en av våra största drakars behandling av dåvarande MP-språkröret Maria Wetterstrand.

Robsten citerar Dagens Nyheter enligt följande: ”Alla framgångsrika politiker är förutsägbara, så också Maria Wetterstrand. Alltid påläst, alltid seriös, alltid trevlig, alltid engagerad. Man vet vad man får, och det är inte populism eller trams. Kravmärkt rakt igenom.”    Blogginlägget via denna länk.

http://robsten.blogspot.se/2010/02/makalost-gullande-med-wetterstrand.html

Det är lätt att få kväljningar när man tar del av dylik infantil underdånighet på nyhetsplats i en av Sveriges största tidningar. När Robsten i sin bloggtext skriver att ”Det här blir nästan svårsmält” tar han sannerligen till i underkant.    Bloggaren beskriver vidare hur Wetterstrand, trots en undermålig insats i en partiledardebatt i Agenda, inte mötte ens embryot till kritik i media. Som vanligt var det silkesvantarna på från MP-vänliga media.

 Inom Miljöpartiet finns en påtaglig faiblesse för märkliga läror och teorier. Talrika MPare sympatiserar med eller är anslutna till antroposofrörelsen med högkvarter i Järna i Södertälje kommun. Antroposofin är en ursprungligen teosofisk så kallad andevetenskap som grundades av österrikaren Rudolf Steiner (1861-1925).

Den har en helhetssyn på tillvaron som omfattar såväl det andliga som det materiella och har gjort sig känd för bland annat egenartade former av pedagogik och arkitektur. Antroposoferna motsätter sig vaccinering av ideologiska skäl. En av MPs mer framträdande antroposofer är riksdagsman Mats Pertoft, tidigare partiets gruppledare i kommunfullmäktige i Södertälje.

MP-ideologen Rudolf Steiner.

En konspirationsteori som särskilt omhuldas inom MP är idén om så kallade chemtrails. Den går ut på att flygplan medvetet släpper ut farliga metaller och kanske även virus i syfte att förstöra naturen och människorna. Uppdragsgivare förklaras vara exempelvis USA och Ryssland.

MP-riksdagsmannen Jan Lindholm beställde för något år sedan en undersökning av Riksdagens utredningstjänst (RUT) som skulle klargöra om chemtrails verkligen existerar. Undersökningen, givetvis betalad av skattebetalarna, kom fram till att de vita spår vi kan se i skyn som flygplanen lämnar efter sig består av vattenånga.

”Jag är en nyfiken person”, förklarade Lindholm när Nyheter 24 frågade honom om saken. Länk här:

http://nyheter24.se/nyheter/politik/766889-mp-riksdagsledamot-bestallde-utredning-om-chemtrails

 Jan Lindholm (MP): nyfiken på chemtrails.

Tidigare har MPs gruppledare i Vingåker i Södermanland, Pernilla Hagberg, väckt uppmärksamhet genom att ingående redogöra för hur de ondskefulla stormakterna försöker förgöra mänskligheten genom chemtrails.

Det är nu bara fyra månader kvar till valet. Att vi kommer att få se ett regeringsskifte förefaller högst troligt. Det innebär att vi med största sannolikhet kommer att få se mardrömmen om Sveriges mest extrema och farliga parti i regeringsställning förverkligad.

Ett parti som vill skrota alla former av effektiv energi till förmån för flummeri med sol- och vindkraft. Som vill ha i princip helt fri invandring. Som vill avrusta vårt militära försvar till förmån för ett så kallat ickevålds-försvar. Som vill drastiskt höja bensinpriserna och därmed se till att landbygden helt avfolkas. Som omhuldar sinnessvaga konspirationsteorier. Som vill förvandla hela Sverige till ett gigantiskt Skansen där alla dansar snoa och bär knätofs.

Det sistnämnda är naturligtvis en viss överdrift, men ni förstår säkert andemeningen: Miljöpartiet är ett samhällsvådligt extremistparti utan motstycke i svensk politik. Om MP får något påtagligt inflytande i svensk regeringspolitik kommer det att bli början till slutet för Sverige som vi känner det.

 Peter Eriksson (MP) blev ”glad och stolt” då maktens centrum i Sverige överfördes från Stockholm till Bryssel.

När det gäller EU-frågan har MP slutligen utvecklats från att ha varit emfatiskt anti-EU till att bli vad som kan kallas måttfullt pro-EU. När Sveriges riksdag den 24 november 2010 beslutade om att skriva in EU-stadgan i den svenska grundlagen förklarade sig MP-språkröret Peter Eriksson vara ”glad och stolt” över beslutet.

MP representeras i dag i Bryssel och Strasbourg av den fanatiske förbundsivraren Carl Schlyter samt Isabella Lövin. Toppkandidater i det kommande EP-valet är förra språkröret Peter Eriksson och Lövin.

 

 

 

Stolle i stolleparti (MP)

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=5554459

Pernilla Hagberg heter Miljöpartiets gruppledare i Vingåker i Södermanland.

Att Miljöpartiet är något av ett stolleparti visste vi redan, men Pernilla Hagberg är faktiskt något i hästväg. Hon anser bland annat att regeringen i samarbete med den amerikanska underrättelsetjänsten CIA sprutar gifter och tungmetaller såsom aluminium över Sverige och andra länder.

Detta anges ske genom så kallade chemtrails efter flygplan. Det påstås till och med att hon fått en inbjudan att tala om detta i Europaparlamentet. Om varför detta sker svävar hon dock på målet.

Länken överst går till text och ljud om Pernilla Hagberg producerat av Sveriges Radio. Här följer en intervju som återgivits av bland andra Humanistbloggen:

http://humanistbloggen.blogspot.se/2013/06/intervju-med-pernilla-hagberg.html?showComment=1370331169854

Aftonbladet skriver så här om Hagbergs stolligheter:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15478012.ab

Personligen har jag inte mycket till övers för Sjuklöverpartierna i Sveriges riksdag. Frågan är dock om inte Miljöpartiet är allra värst. Med detta vid rikets roder får vi inte bara  entusiastiska förespråkare för vidlyftig invandring och mångkulturalistiska experiment utan också utflipprade konspirationsteoretiker som Pernilla Hagberg.

Hagberg kallar sig förstås inte för konspirationsteoretiker utan ”konspirationsrealist”.

Naturligtvis är det CIA som ligger bakom…