Det röda Kina – en koloss på lerfötter?

Xi Jinping – Kinas starke man.

Det beräknas, enligt en artikel av Eva Fu i tidningen Epoch Times den 10 augusti 2022, att omkring 400 miljoner kineser har gått ur det kinesiska kommunistpartiet CCP.

När den kinesiske företagaren Chen Quanhong deltog i en demonstration mot den kommunistkinesiska regimen i Washington, D. C. förde han med sig en gul flagga med budskapet Tuidang – lämna partiet.   https://www.theepochtimes.com/400-million-cut-their-ties-the-ccp-in-defiance-of-communist-control_4641067.html?utm_source=top5noe&utm_campaign=top5-2022-08-07&utm_medium=email&est=IShja07%2F%2FYR9OclAnk%2BqpoIOUdxXD8eiltP3%2BSracLElOZr3DU3itgs6wU0g33cCeejkso8%3D
  
Chen är en av de 400 miljoner som kapat sina band till CCP och dess olika underavdelningar. ”I Kina var jag inte annorlunda än en mask som trampas på av den auktoritära makten”, citeras Chen i Epoch Times. ”en som inte vågade säga emot. Först när jag kom till Amerika började jag känna mig som en person.”

Kan mörda, tortera och spärra in. 400 miljoner kineser har enligt uppgift lämnat det kinesiska kommunistpartiet CCP och dess talrika underavdelningar. Ett parti vilket sedan det tillskansade sig makten efter seger i inbördeskriget mot Chiang Kai-sheks nationalister 1949 enligt flertalet experter bär ansvaret för mellan 40 och 70 miljoner människors död. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mao_Zedong
  
Revolutionsledaren Mao Tse-tung är därmed historiens kvantitativt sett värste massmördare, möjligen i konkurrens med sovjetledaren Josef Stalin. Här råder dock större spännvidd avseende antalet förmodade offer: bedömare gissar på allt från 20 till 70 miljoner. De flesta av Maos offer dog i de olika kampanjer som ”den store rorsmannen” lät skölja över Mittens rike: dessa hade namn som Stora språnget, Låt hundra blommor blomma, Kampanjen mot högerelement samt Kulturrevolutionen.
  
Allt detta mördande har medfört att generationer av kinesiska familjer har lämnats splittrade och rädda, däribland Chen Quanhongs egen familj. De värsta excesserna har försvunnit, men kommunistpartiet har fortfarande makt att godtyckligt mörda, tortera och spärra in människor som inte anses passa in i det totalitära systemet.

Svältkatastrofen Det stora språnget. Chens mamma var 21 år när hon förlorade sin mor under det Stora språnget, en av regimens felslagna industripolitik skapad svältkatastrof som varade mellan 1959 och 1961 – beräkningarna av antalet dödsoffer varierar, men klart är att tiotals miljoner kineser svalt ihjäl. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_spr%C3%A5nget
  
Den så kallade Tuidang-rörelsen sjösattes 2004, därtill uppmuntrad av boken Nine Commentaries on the Communist Party. Den publicerades först av den kinesiska versionen av tidningen Epoch Times och beskriver i detalj den totalitära regimens brutalitet och bedrägliga beteende. Sedan boken gavs ut har miljontals exemplar av den nått det kinesiska fastlandet. Många av dem som spred boken var anhängare av meditationsrörelsen Falun Gong, vilken utsatts för hårda förföljelser av regimen i Peking.
  
Det kinesiska kommunistpartiet CCP har tre organisationer för olika grupperingar: Partiet med 96,7 miljoner medlemmar, Young Pioneers (0-14 år) med cirka 104,0 miljoner och the Communist Youth League (14-28 år) med omkring 73,7 miljoner medlemmar. Det blir sammantaget 280,8 miljoner, en femtedel av Folkrepubliken Kinas befolkning.
  
Medlemskap i det styrande partiet är inte obligatoriskt för gemene man, men för den som vill göra karriär inom staten eller regeringen är det nödvändigt att vara ansluten till kommunistpartiet. Och den som ansluter sig till en partiorganisation måste lova att ägna sitt liv åt partiet. En partimedlem kan inte kontrollera sitt eget liv utan måste i alla lägen göra som partiet påbjuder.

Intressen i Sverige. The Global Tuidang Center uppger att organisationen varje dag får in omkring 50 000 ansökningar från människor som vill lämna CCP. I Republiken Kina på Taiwan – inte utan skäl kallat Det fria Kina – finns 3000 frivilliga som stöttar Tuidang-rörelsen.
  
Koordinatorn Bai Dexiong uppger att varje månad säger sig 20 000 fastlandskineser, antingen per telefon eller öga mot öga, vara beredda avsäga sig sitt partimedlemskap.
  
Regimen i Peking har stora ekonomiska intressen i utlandet, icke minst i Sverige. Här har kineserna siktat in sig på den svenska västkusten och strategiska branscher såsom teknik, kommunikation och medicin. Det beräknas att Kina kontrollerar omkring 60 000 svenska jobb. https://www.expressen.se/nyheter/kinesiska-bolag-har-makt-over-60000-svenska-jobb-/
  
Det röda Kina kan stundom, i likhet med alla totalitära diktaturstater, framstå som osårbart. Frågan är emellertid om Kina inte snarare är en koloss på lerfötter. Antalet människor som vill lämna kommunistpartiet CCP växer ständigt, och i slutändan visar det sig kanske att landet med sina snart 1,5 miljarder människor är en koloss på lerfötter.
  
När det väl en gång börjat gå utför kan det gå fort, vilket exempel Sovjetunionen visar med all önskvärd tydlighet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sovjetunionens_uppl%C3%B6sning

Kinesiskt vapenskrammel – men Taiwan är ingen munsbit för kommunisterna i Peking

Xi Jinpings nyårsbudskap: ”Det är oundvikligt att införliva Taiwan.”

Folkrepubliken Kinas president Xi Jinping deklarerade i ett budskap i början på det nya året att det var ”oundvikligt att införliva Taiwan” med det kinesiska fastlandet. Det är sedan länge rutin för kinesiska ledare att på detta sätt skramla med vapnen mot den lilla östaten i Taiwansundet, med allt fog kallad det fria Kina. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/xi-jinping-oundvikligt-att-inforliva-taiwan

Enligt Xi vill det röda Kina i första hand se en fredlig återförening men hotade också: ”Vi ger inga löften om att ge upp användandet av militär kraft.” Kommunistkineserna tänker sig en återförening enligt principen ”ett land, två system”, vilken råder i Macao och Hongkong.

Detta avvisas emfatiskt av regeringen på Taiwan, eller Republiken Kina som det officiella namnet lyder. President Tsai Ing-wen, som är Taiwans första kvinnliga statschef, svarade Xi Jinping på följande sätt: ”Vi uppmanar Kina att ta klivet ut på vägen mot demokrati. Bara då kan de verkligen komma att förstå det taiwanesiska folkets framhärdande och ideal.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Tsai_Ing-wen

Även om viss islossning skett mellan det röda Kinas diktatur och den antikommunistiska demokratin Taiwan under senare år gäller fortfarande delvis det Kalla krigets frontlinjer länderna emellan. Detta bekräftas med all tydlighet av Xi Jinpings hot om att sätta in militärt våld mot taiwaneserna om dessa inte frivilligt går med på att inkorporeras med det kinesiska fastlandet.

Taiwans president Tsai Ing-wen uppmanar det röda Kina att slå in på den demokratiska vägen.

Relationen mellan Kina och Taiwan är komplicerad. Samtidigt som Republiken Kina på Taiwan sedan länge fungerar som en självständig statsbildning har man aldrig formellt förklarat sig självständigt från det väldiga Kommunistkina. Hit flydde Nationalistkinas ledare, generalissimo Chiang Kai-shek, med en miljon anhängare efter nederlaget mot Mao Tse-tungs kommunister 1949 och omlokaliserade till Taiwan Republiken Kina som det ”riktiga” Kina.

Chiangs version av Kina representerade hela Kina i FN fram till den 25 oktober 1971, då världsorganisationen erkände kommunistregimen i Peking som Kinas representant. Taiwan har sedan 1991 sökt medlemskap i FN men hittills utan att lyckas. USA väntade med att erkänna Peking till 1979, då Jimmy Carter var president. https://sv.wikipedia.org/wiki/Taiwans_politiska_status

Det kan förefalla självklart att det röda Kina, med en befolkning på 1,386 miljarder människor (2017) och en potent militärmakt, enkelt skulle besegra Taiwan, som har 23,58 miljoner invånare (2018), vid en militär konfrontation. Historien visar emellertid att så knappast är fallet. Kinmenöarna är härvidlag ett illustrativt exempel.

Ögruppen Kinmen (även kallad Quemoy alternativt Jinmen) är jämte Penghu och Matsu belägen mitt i Taiwansundet mellan fastlandet och Taiwan och har en befolkning om cirka 125 000. Jag besökte det kraftigt militariserade Kinmen under ett besök på Taiwan som svensk delegat vid dåvarande World Anti Communist Leagues (WACL) årliga kongress i januari 1990.

Vid två tillfällen har det kommunistiska Kina gjort allvarliga försök att erövra Kinmen från nationalistkineserna. Det första försöket gjorde endast några veckor efter utropandet av Folkrepubliken Kina på Himmelska fridens torg i Peking den 1 oktober 1949. Invasionsförsöket tillgick så att ett stort antal fiskebåtar fyllda med soldater ur den kommunistiska så kallade folkarmén den 25 oktober anlände till Kinmen. De hade av allt att döma inte räknat med någon allvarligare form av motstånd, men däri bedrog de sig.

Far och son Chiang Kai-shek (sittande) och Chiang Ching-kuo var Taiwans två första presidenter.

Redan den 27 oktober hade nationalisternas stridskrafter i grunden besegrat de kommunistiska invasionsstyrkorna, då Republiken Kinas 118e division med understöd av flyg och pansar gick till motattack vid Lintsu. Härefter återstod endast upprensningsaktioner. Fler än 6000 av totalt omkring 20 000 Mao-trogna soldater överlämnade sig i fiendens händer. Generalissimo Chiang Kai-shek anlände själv till Kinmen för att inspektera platsen för det blodiga slaget.

Mao Tse-tungs kommunister hade dock långt ifrån givit upp hoppet om att erövra Kinmen, som ju kan betraktas som en språngbräda till det egentliga Taiwan. I mitten på 1950-talet började således kommunistiskt artilleri beskjuta Kinmenöarna, och kulmen nåddes 1958-59, då omkring 500 000 granater under 55 dagar regnade ned över öarna från andra sidan Taiwansundet. Därefter förekom regelbunden beskjutning till 1978, då USA upptog diplomatiska förbindelser med Peking.

Sedan det röda Kinas militära aggression upphört vidtog ett propagandakrig. Länge hade båda sidor högtalare, vilka överöste motsidan med dånande propagandabudskap, påkopplade. Sedan detta upphört började Taiwan-sidan från Kinmen skicka ballonger med informationsmaterial över till fastlandet. Även metoder som plastbägare med propaganda på vattnet, ljudvågor och radiosändningar användes. Målsättningen med all denna propaganda var att berätta för fastlandskineserna om det mått av välfärd och demokrati som nåtts på Taiwan.

1992 lät president Chiang Ching-kuo, en son till Chiang Kai-shek, häva undantagstillståndet på Kinmen, fem år efter att det upphört på det egentliga Taiwan. Kinmen fungerar i dag som en knutpunkt för handeln mellan de båda kinesiska staterna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kinmen

För diktaturens kreatur i det kommunistiskt styrda Kina är det under tiden business as usual. Det vill säga regimen i Peking spärrar in och torterar religiöst och politiskt oliktänkande, bygger upp sin krigsmakt och låter obekväma individer försvinna utan ett spår.https://tommyhansson.wordpress.com/2018/10/09/roda-kina-diktaturens-kreatur/

Kartbilden visar Kinmens läge i förhållande till Kinas fastland.

Möjligen är president Xi Jinpings hotfulla ton mot Taiwan betingad av att han tror att USA, efter president Donald Trumps deklarerade föresats att överge USAs kurdiska allierade i Syrien, inte kommer att reagera nämnvärt för den händelse röda Kina skulle invadera Taiwan. Detta torde i så fall vara en missbedömning – USA kommer med all sannolikhet inte anse sig kunna sitta med armarna i kors om kineserna skulle ge sig på Taiwan.

Alldeles bortsett från detta kommer den kinesiska krigsmakten inte att kunna köra över det militärt mycket väl rustade Taiwan efter gottfinnande, vilket ovannämnda historiska exempel visar. Taiwan är ingen munsbit för kommunisterna i Peking.

Ryskt-kinesiskt militärsamarbete skall ge ny världsordning, konkurrera ut USA

The Russia-China rapprochement is a sign of the changing world order, in which the West is still very relevant, but no longer dominant.

Så utlät sig den ryske säkerhetsexperten Dmitrij Trenin den 9 maj, samma dag som Ryssland på Röda torget i Moskva högtidlighöll 70-årsminnet av segern i vad som med ryskt språkbruk kallas Stora fosterländska kriget – det vill säga Andra världskrigets senare fyra år – med en massiv militärparad samt flyguppvisning för en rumphuggen skara utländska gäster.

 Putin får tolkat för sig vad hans kinesiske kollega Xi har att säga om det ryska segerfirandet den 9 maj. Även Kina var med på den segrande sidan 1945. Foto: EPA

Den mest prominenta av dessa gäster var Kinas president Xi Jinping, som hade hedrats med att placeras närmast sin ryske motsvarighet Vladimir Putin. Kina, som då styrdes av Chiang Kai-shek och nationalisterna, var som bekant också med på segrarsidan 1945.

Foton som togs vid tillfället avbildar två mysande statschefer, och en rapport i brittiska The Telegraph den 13 maj visar att det fanns viss anledning för de båda herrarna att se nöjda ut:

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/11600118/How-China-and-Russia-are-teaming-up-to-erode-American-dominance.html   

Rapporten, med rubriceringen ”How China and Russia are teaming up to erode American dominance”, pekar på att de båda stormakterna inte bara var för sig är i färd med att rusta upp sina militärstyrkor utan också söker ett närmare samband med varandra. Således interagerar de båda länderna den 11-21 maj i en gemensam flottmanöver i Medelhavet involverande tio örlogsfartyg. 

Flottmanövern kommenteras den 11 maj av den ryska nyhetsbyrån Interfax på följande sätt:

http://rbth.co.uk/russian-chinese_naval_exercise_gets_underway   

Manövern, som är den första i sitt slag, påvisar ett allt starkare band mellan Moskva och Peking som formellt inte är förenade i någon militärpakt. Enligt Interfax är inte övningen riktad mot någon tredje part, men det kan råda liten tvekan om att ryssar och kineser på detta sätt vill visa västmakterna i allmänhet och NATO och USA i synnerhet att de båda länderna är på gång att med full kraft utmana väst om den globala militärdominansen.

Ryssland och Kina kan ännu inte fullt ut mäta sig med USA och NATO vad beträffar det senaste inom militärteknologi, men båda länderna har moderniserat sina väpnade styrkor och är på väg att sluta gapet.

 Kinesisk-vietnamesiska kriget 1979 varade i 27 dagar och krävde 40 000 människoliv.

Folkrepubliken Kinas president sedan 2012, Xi Jiping, lovade vid sitt makttillträde att ”bygga den kinesiska drömmen” som omfattar ”den stora föryngringen av den kinesiska nationen”. En icke obetydlig del av denna målsättning inbegriper att få fart på den kinesiska militärapparaten med en personal om 2,3 miljoner man, tre gånger så många som vad Ryssland förfogar över. Kritiker har pekat på att den kinesiska krigsmaskinen under årens lopp har försvagats märkbart samt blivit korrumperad och föga stridsduglig.

I en rapport till kongressen nyligen sammanfattade det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon det kinesiska ledarskapets militära målsättning på följande sätt: ”Chinese leaders see a strong military as critical to prevent other countries from taking steps that would damage China´s interests and to ensure China can defend itself, should deterrence fail.”

Rapporten kommenteras av sajten The Diplomat den 11 maj här:

http://thediplomat.com/2015/05/what-the-pentagon-thinks-of-chinas-military/

President Xis föresats att modernisera och effektivisera den kinesiska Folkets befrielsearmé medför en ökning av militärutgifterna från föregående år till motsvarande 85 miljarder brittiska pund eller 1,1 biljoner kronor. Det innebär en påspädning av militärbudgeten med tio procent sedan 2014. Flottan, som redan nu är störst i Asien med fler än 300 krigsfartyg enligt Pentagon, kommer att tilldelas en försvarlig del av nämnda budget.

Peking förfogar i nuläget över 25 jagare och bygger nu vid ett skeppsvarv i nordöstra Kina landets andra hangarfartyg, ett exempel så gott som något på att Kina vill få mer att säga till om på världshaven. Kineserna satsar också på att öka beståndet av ubåtar, som nu enligt ovan nämnda Pentagon-rapport omfattar 59 dieseldrivna och nio atomdrivna farkoster av detta slag.

Den kinesiska krigsmakten saknar emellertid inte problem. I de militära enheterna finns ett övermått av soldater i icke-stridande befattningar samt brist på erfaret befäl, som inte deltagit i strider utomlands sedan det Kinesisk-vietnamesiska kriget 1979.

Kina invaderade då Vietnam sedan vietnameserna störtat den omänskliga, och med Kina lierade, Pol Pot-regimen i Kambodja och hotade med att erövra den vietnamesiska huvudstaden Hanoi. Vietnameserna försvarade sig dock tappert och den kinesiska invasionsarmén tvingades retirera. Peking försökte föga framgångsrikt bortförklara debaclet med att man endast velat ge vietnameserna ”en läxa”. Kriget varade bara i 27 dagar men krävde 40 000 i döda.

 General Xu Caihou fälldes för att ha tagit emot mutor.

President Xi Jinping är också ordförande i Kinas Centrala militärkommission och har avskedat ett antal höga militärer i syfte att få bukt med den utbredda korruptionen inom den kinesiska militärapparaten. Den högst rankade av dessa var general Xu Caihou, som anklagades för och erkände mutbrott. Den 71-årige Xu, som nyligen avled i cancer, var ej endast vice ordförande i den Centrala militärkommissionen utan också medlem i det styrande kommunistpartiets mäktiga politbyrå.

Mer om fallet Xu i BBC News den 16 mars:

http://www.bbc.com/news/world-asia-china-31901941

Rysslands krigsmakt är vad gäller numerären bara en tredjedel så stor som Kinas motsvarighet men har gott om materiel av typ stridsvagnar och artilleri, som man anklagas för att ha använt i samband med Moskvas uppbackning av proryska separatisters kamp mot regeringen i Ukraina. Mellan 2005 och 2014 fördubblade Ryssland sina militärutgifter.

Den dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev deklarerade 2010, att Ryssland avsåg spendera 13 biljoner rubler eller 3,4 biljoner kronor på militär upprustning under den närmaste tioårsperioden. Enligt planerna skall 70 procent av den totala ryska beväpningen vara fullt modern i höjd med 2020. Under 2015 har den ryska militärbudgeten ökat med 33 procent till 3,3 biljoner rubler, även om det finns en medvetenhet om att man kanske måste slå av något på ökningstakten till följd av sjunkande oljepriser och västliga sanktioner.

Här följer en tabellarisk jämförelse mellan de ryska och kinesiska styrkeförhållandena hämtad ur The Telegraph den 13 maj 2015:

Under innevarande år kommer den ryska krigsmakten att begåvas med 50 nya interkontinentala ballistiska missiler med kärnvapenbestyckning plus 200 nya stridsflygplan. Flera nya vapen, exempelvis stridsvagnar av typ Armata, visades upp för inbjudna utländska dignitärer vid segerfirandet i Moskva den 9 maj vilket dock bojkottades av praktiskt taget hela västvärlden och många andra länder. Till slut tackade till och med Nordkoreas bisarre diktator Kim Jong-un, som fått en specialinbjudan av Moskva, nej till begivenheten – formellt av inrikespolitiska skäl.

Vilket nog kan äga sin riktighet: Kim har enligt sydkoreanska underrättelseuppgifter bland annat varit upptagen med att avrätta sin egen försvarsminister, general Hyon Yong-chol, vilken skall ha somnat under en föredragning av Kim och dessutom ”svarat” denne. Hyon skall ha avlivats medelst luftvärnskanon. Några veckor dessförinnan skall 15 personer ur den nordkoreanska eliten ha avrättats.

Här en rapport från Al Jazeera om Hyons avrättning:

http://www.aljazeera.com/news/2015/05/north-korea-executes-defence-minister-pyongyang-hyon-yong-chol-150513045227664.html

 Försvarsminister Hyon Yong-chol: avrättad med luftvärnskanon.

Ryssarna tycks dock inte ha besvärats nämnvärt av manfallet på åskådarläktarna på Röda torget, som skarpt kontrasterade mot hur det såg ut vid 60-årsfirandet 2005 då en leende Vladimir Putin sågs vinka mot åskådarna tillsammans med bland andra USAs och Frankrikes presidenter George W. Bush respektive Jacques Chirac. Att vi nu befinner oss mitt i ett nytt kallt krig är alldeles uppenbart.

Den officiella ryska ståndpunkten är att Ryssland just nu upplever en ”ny våg av patriotism”, vilket säkerligen stämmer. Frågan är bara i vad mån denna nyfunna fosterlandskärlek är en spontan företeelse eller en skapelse från ovan av den sovjetnostalgiska statsmakten.

Nyhetsbyrån Interfax gör ingen hemlighet av att den ”nya” patriotismen riktar sig mot västvärlden, enkannerligen USA:

http://rbth.co.uk/opinion/2015/05/13/victory_day_2015_china_merkel_and_the_new_russian_patriotism_45975.html

”If we defeated the Nazis at such enormous sacrifice, then why should we care about the sanctions and an economic crisis?” – this was the message that hovered over the celebrations. The large-scale, even pompous celebrations of Victory Day this year were precisely what was demanded by an overwhelming majority of the population, which now acutely feels the need to take pride in its country, even if the cause of this pride lies 70 years in the past. Essentially Victory Day has become a crucial part of the Russian national idea, the Russian ideology. We can consider that the current anniversary  was a victory for the ”new Russian patriotism”, an integral part of which is now not only pride in a glorious past, but also a strong anti-Western, primarily anti-American sentiment. 

 Glada miner efter undertecknandet av Molotov-Ribbentroppakten i Moskva 1939, som sparkade igång Andra världskriget. I främre ledet från vänster syns Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop, Sovjetunionens diktator Josef Stalin och sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov.

Slutligen kan jag inte underlåta att påminna om, att även om Sovjetunionen starkt bidrog till segern över Nazityskland 1945 så var det den sovjetisk-tyska Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939 som möjliggjorde kriget. Moskva räknar krigsutbrottet till den 22 juni 1941, då Tyskland angrep Sovjetunionen och inte den 1 september 1939 då tyskarna gick in i Polen med Moskvas välsignelse; ett par veckor senare invaderade sovjetiska trupper östra delen av Polen.

Joe McCarthy – en av vår tids hjältar

Senator Joseph McCarthy hade rätt hela tiden.

Måndagen den 11 februari visade TV2 en dokumentär om senator Joseph McCarthy (1908-57). Den presenteras i TV-tablåerna enligt gängse mall: således ordas om  ”jakten på vänsteranhängare” och ”rädsla” för det kommunistiska hotet. Den vanliga bilden av McCarthy som oräddfärdig ledare av en lika orättfärdig så kallad häxjakt är emellertid falsk. I själva verket var McCarthy en av vår tids största hjältar ur den demokratiska västvärldens perspektiv. Senare forskning visar därtill att han i grunden hade rätt hela tiden.

Joseph Raymond McCarthy föddes på en bondgård i Wisconsin den 14 november 1908 med irländskt påbrå. 1930-35 bedrev han först ingenjörsvetenskapliga och därefter juridiska studier i Milwaukee, vilka renderade honom en advokatexamen vid Marquette University 1935 och en tjänst som tingsdomare 1939. Under Andra världskriget tjänstgjorde han vid marinkåren som underrättelseofficer vid Stillahavs-fronten och följde med som observatör på ett antal stridsflygningsuppdrag, vilket gav honom smeknamnet Tailgunner Joe. Han muckade som kapten och tilldelades 1952 utmärkelsen Distinguished Flying Cross.

Joe McCarthy i marinkårsuniform.

Efter kriget återgick han till sin syssla som tingsdomare och gjorde flera fruktlösa försök att etablera sig som politiker. Han började sin politiska bana i Demokratiska partiet men övergick till Grand Old Party (republikanerna) för vilket han blev invald i senaten i Washington, D. C. vid blott 38 års ålder 1947.

De första åren var han en tämligen obemärkt senatspolitiker på den republikanska högerkanten. Det stora genombrottet kom med ett tal inför det republikanska partiets kvinnoförbund i Wheeling i West Virginia den 9 februari 1950. McCarthy hävdade där att han hade tillgång till en lista omfattande 205 namn på personer vid det amerikanska utrikesdepartementet, State Department, av vilka många skulle ha varit kommunister. McCarthy tog upp en fråga som låg helt rätt i tiden, eftersom ett antal uppseendeväckande avslöjanden om spioneri för Sovjetunionens räkning skedde under slutet av 1940- och början av 1950-talet.

Sovjet sökte på ett hänsynslöst sätt slå mynt av den good-will landet fått efter besegrandet av Nazityskland. Att det var pakten Sovjetunionen-Tyskland från 1939 som utgjorde själva förutsättningen för kriget glömdes bort. Det finns gott om dokumentation om vilken skada sovjetstyrda kommunistagenter åstadkom i det amerikanska samhället. En av dessa var Harry Dexter White, verksam vid finansdepartementet och ansvarig för den amerikanska regeringens beslut att till sovjetiska myndigheter överantvarda finansdepartementets tryckplåtar för ockupationsvaluta. Detta kostade USAs skattebetalare 225 miljoner dollar.

Elizabeth Bentley avslöjade namn på ett 80-tal sovjetiska medlöpare och säkerhetsrisker.

1945 hoppade sovjetspionen Elizabeth Bentley av och avslöjade för den amerikanska underrättelsetjänsten FBI  att det fanns två sovjetiska spionnät i USA. Det ena leddes av en ekonom vid finansdepartementet som hette Nathan Gregory Silvermaster och det andra av en tjänsteman i krigsproduktionsnämnden vid namn Victor Perlo. Sammanlagt namngav Bentley ett 80-tal personer som arbetade för ryssarna.

Störst uppmärksamhet bland alla kommunister och sovjetspioner tilldrog sig dock namnet Alger Hiss (1908-96). Hiss hade varit chef för det amerikanska utrikesdepartementets politiska avdelning och hade under Jalta-konferensen 1945 varit president Roosevelts högra hand och assistent till utrikesminister Edward Stettinius. Han spelade också en central roll vid FNs bildande. Whittaker Chambers, en redaktör vid tidskriften Time och tidigare medlem i det amerikanska kommunistpartiet, avslöjade att Hiss inte bara varit betalande medlem i kommunistpartiet utan även till honom överlämnat hemliga handlingar.

Alger Hiss dömdes för mened men var i själva verket sovjetspion.

Avslöjandet av Hiss – han skulle sedan till sin död nästan ett halvsekel senare förneka att han varit sovjetspion – som var en liberal etablissemangsfigur ut i fingerspetsarna och vid tiden för avslöjandet VD för den ansedda Carnegiestiftelsen för internationell fred, slog ner som en bomb. Uppgifterna om spioneriet bemöttes först med skepsis, men Chambers kunde med hjälp av mikrofilmade dokument han gömt i en pumpa på sin gård visa att Hiss verkligen var skyldig.

Brottet spioneri var vid denna tid preskriberat, men Alger Hiss kunde den 25 januari 1950 dömas till fem års fängelse för mened för att han ljugit under ed inför sittande domstol om tidpunkten då han gjorde Chambers bekantskap. Drivande i målet mot Hiss var den unge medlemmen av representanthuset Richard M. Nixon. Denne gjorde sedan karriär som i tur och ordning senator, vicepresident samt president.

Redaktören vid Time och före detta kommunisten Whittaker Chambers avslöjade Hiss spioneri.

Ytterligare ett uppmärksammat avslöjande om sovjetryskt spioneri i Nordamerika kom då den sovjetiske underrättelsetjänstemannen Igor Gouzenko hoppade av till väst i Kanadas huvudstad Ottawa den 5 september 1945. När han överlämnade sig till de kanadensiska myndigheterna medförde han ett stort antal dokument som gav västvärlden en skrämmande bild av det sovjetiska spionaget mot sina forna allierade. Bland annat framkom att en doktor Alan Nunn May vid Cambridge University i England, som var verksam vid det topphemliga atombombsprojektet, hade försett Moskva  med atomhemligheter. Nunn dömdes till tio års fängelse.

Igor Gouzenkos avhopp ledde till en rad spionavslöjanden.

Ett annat uppmärksammat fall gällde de kommunistiska makarna Julius och Ethel Rosenberg, vilka dömdes för högförräderi i USA och avrättades efter fyra uppskov den 20 juni 1953. Förhandlingarna mot makarna Rosenberg, liksom McCarthys undersökningar, ägde rum under det pågående Koreakriget (1950-53) vilket för de flesta amerikaner framstod som en rättfärdig uppgörelse med den internationella kommunismen. ”Bätttre bekämpa kommunisterna i Korea än i Kalifornien”, resonerades det.

Många andra spionfall kan nämnas i sammanhanget. I januari 1950 erkände atomfysikern Klaus Fuchs, en tysk socialdemokrat som flytt från Nazityskland till Storbritannien, att han arbetat för Sovjetunionen. Fuchs fråntogs sitt brittiska medborgsrskap och dömdes till 14 års fängelse. När han frigavs 1959 bosatte han sig i Östtyskland där han fortsatte sin tidigare verksamhet som atomforskare. I maj 1951 avslöjades vidare de brittiska diplomaterna Donald Maclean och Guy Burgess som sovjetspioner. De lyckades emellertid rymma till sitt ideologiska hemland innan de kunde ställas inför rätta. Detsamma gällde deras kamrat Kim Philby några år senare.

Klaus Fuchs dömdes till 14 års fängelse för spioneri.

Den inhemska opinionen mot Sovjetunionen och dess amerikanska medlöpare hade fått ytterligare fart då president Harry S Truman den 29 september 1949 tillkännagivit att Sovjet provsprängt en atombomb. Bara ett par dagar därpå utropade den kinesiske kommunistledaren Mao Tse-tung Folkrepubliken Kina i Peking. Året innan hade Moskva genomfört en statskupp i Prag som fört kommunisterna till makten. Det var nu fullt klart att kommunismen hade ersatt nationalsocialismen som det största hotet mot fred och frihet i världen och att i stället för Andra världskriget mänskligheten hade begåvats med det Kalla kriget.

Joseph McCarthy var alltså ute i ett angeläget ärende när han drog igång sina spektakulära kommunistavslöjanden. Den skräck han själv och  andra amerikaner eventuellt kände inför det totalitära kommunistiska hotet var högst befogad. Sovjetunionen hade verkligen en hemlig agenda i syfte att först undergräva och därefter välta den bräckliga västerländska demokratin över ända.

Tidningen Dispatch Internationals medarbetare Diana West gör i en artikel om McCarthy den 24 januari 2013 med rubriceringen ”Joseph McCarthy hade rätt hela tiden” följande reflektion:

De senaste åren har häpnadsväckande avslöjanden från arkiven i Washington och Moskva bekräftat att McCarthys efterforskningar – och dem som utfördes av andra tjänstemän både före och efter – inte fångade in oskyldiga och påhittade ”häxor”, utan hemliga kadrer av hårdföra kommunistiska agenter som till varje pris ville sänka den amerikanska republiken. Givetvis gör detta Joe McCarty till en stor patriot, en som förtjänar ”beröm från en tacksam nation.”

Det är denna bild av McCarthy som presenteras i boken Blacklisted by History: the Untold Story of Senator Joe McCarthy and His Fight Against America´s Enemies (2007) av M. Stanton Evans, och det är den sanna bild som borde ersätta den bild av en fanatisk galning med passion för att sätta dit oskyldigt folk som vi så länge matats med och fortsätter att matas med. Evans förmedlar betydelsen av en sovjetisk underrättelseoperation som ägde rum kring 1945 vilken McCarthy och hans medarbetare drog fram i ljuset fem år senare.

Tidskriften Amerasia som också var en aktiv kommunistisk spioncell.

Denna spionoperation har kallats Amerasia-affären efter en kommunistvänlig tidskrift som hade Phillip Jaffe som chefredaktör. FBI hade under sina spaningar kommit fram till att Amerasia lagt vantarna på hundratals hemliga amerikanska regeringsdokument och således var en aktiv spioncell. Det visade sig att Jaffe hade tät kontakt med den amerikanske kommunistledaren Earl Browder, med sovjetiska så kallade diplomater, med ett framstående sändebud från Röda Kina samt med den amerikanske diplomaten John Stewart Service som haft nära kontakt med två ledande kommunistoperatörer.

Den 6 juni 1945 grep FBI sex personer inklusive Jaffe och Service samt kunde beslagta hundratals topphemliga dokument av bland annat militär natur. Det blev dock inget stort avslöjande av Amerasia-affären utan i stället en omfattande mörkläggning. Dispatch konstaterar:

Det som följde var mörkläggning, mened, riggade domstolsförhandlingar där bland andra högt uppsatta Washington-tjänstemän deltog. Några ville förhindra att en nationell säkerhetsskandal skulla glufsa i sig Trumans Vita hus. Andra agerade för att dölja en betydligt större kommunistledd konspiration, iscensatt av förtroendevalda i utrikesdepartementet, finansdepartementet, Vita huset och på andra ställen i den amerikanska regeringen.

En annan och större målsättning var att säkra ett kommunistiskt maktövertygande i Kina, där Chiang Kai-sheks nationalistiska styre skulle ersättas av ett kommuniskt under Mao Tse-tungs ledarskap. Historien visar att detta arbete bar riklig frukt. Fyra år senare var psykopaten och massmördaren Mao vid makten, vilket kunnat ske sedan USA slutat stödja Chiangs antikommunistiska kamp och i stället börjat favorisera Maos kommunister, vilka kommunistagenterna hade lyckats tuta i den amerikanska regeringen att de var i grunden ”bönder” och egentligen inte alls några farliga kommunister. Ungefär likadant sas det något årtionde senare om kommunistgerillan Viet Cong (FNL) i Sydvietnam.

Psykopaten och massmördaren Mao Tse-tung hjälptes fram till makten av den amerikanska administrationen, som i sin tur var påverkad av kretsen kring Amerasia.

McCarthy och hans stab vid det kongressutskott han ledde från och med 1952 – Senate Permanent Subcommittee On Investigations – drog alltså igång en enorm undersökningsapparat för att röka ut landsförrädarna inom administrationen. All denna aktivitet ledde, framhåller Evans i sin bok, till 5000 senatsförhör, 1000 sidor med bevis och 24 000 sidor från FBI som inte längre bär hemligstämpeln. Materialet bär vittne om en enorm påverkansapparat i syfte att styra den amerikanska utrikespolitiken i Fjärran Östern i prokommunistisk riktning. Och det lyckades!

Men för den heroiske senatorn från det lantliga Wisconsin lyckades det inte så bra. Han hotade att avslöja alla mörkläggningar och allt mygel involverande inflytelserika och mäktiga män och måste därför elimineras: inte rent fysiskt utan genom ett karaktärsmord. McCarthy skulle demoniseras och smutskastas å det förfärligaste. Sedan skulle historien skrivas om. Den här beskrivna bilden bekräftas av de öppnade FBI-dokument och andra källor som M. Stanton Evans och andra forskare tagit del av.

McCarthy jagade inga spöken eller häxor eller var ute efter att förstöra oskyldiga människors liv. Han ville rädda USA och västvärlden undan ett högst reellt och överhängande hot som var desto allvarligare eftersom det kom inifrån.

Slutet för McCarthy kunde skönjas då han inledde televiserade förhör i senaten i syfte att ådagalägga påstådda hot mot USAs säkerhet inom armén. Arméns juridiska ombud, Joseph Welch, lyckades dels visa att McCarthys nära medarbetare Roy Cohn och David Schine missbrukat sina befogenheter, dels att en ung före detta juridisk medarbetare till Welch, Fred Fisher, blivit orättmätigt anklagad för att vara kommunist vilket skadat hans karriär. Welchs gråtmilda skådespeleri i domstolen och inför pressen gick hem. I december 1954 uttalade senaten med klar röstmajoritet ett fördömande över McCarthy.

Joe McCarthy, som redan tidigare hade hävt i sig ansenliga mängder bourbonwhiskey, gick efter det snöpliga karriärslutet ner sig i renodlad alkoholism och vidhängande sjukdomar. Slutet kom den 2 maj 1957 då han avled i hepatit endast 48 år gammal. Han begravdes i Appleton i sin hemstat Wisconsin. Utan tvivel var han värd ett bättre öde för sin kamp mot USAs och västvärldens fiender. Han och hans stab lyckades rensa ut drivor av kommunister och/eller landsförrädare ur viktiga amerikanska institutioner inklusive underhållningsindustrin, men själv föll han offer för den demonisering hans fiender utsatte honom för.

Richard Nixon och en medarbetare studerar de mikrofilmer med hemliga dokument som blev Alger Hiss fall.

Lyckligtvis har nu hans minne börjat återupprättas genom modern forskning, även om det nog kommer att ta ansenlig tid innan detta har slagit igenom. Vänsteretablissemanget och dess medlöpare har alltid haft en tendens att se skurkar som Alger Hiss som hjältar, medan de verkliga – om än inte alltid helt felfria – hjältarna av typ Joe McCarthy och Richard Nixon demoniserats.

Lästips: William F. Buckley, Jr.: The Redhunter (1999), en roman baserad på Joseph McCarthys liv utgiven av Little, Brown and Company.

Kommunistkineserna: världens orangutanger

– De är Europas orangutanger!

Så målande uttryckte sig konung Gustaf III (bilden ovan) en gång om de franska revolutionärer han hade långt framskridna planer på att störta i slutet av 1700-talet. Med tanke på Kommunistkinas – ja, jag använder fortfarande den beteckningen hämtad från det Kalla krigets dagar eftersom det även finns kinesiska entiteter såsom Republiken Kina (Taiwan) och Honkong – oacceptbala trakasserier riktade mot omvärlden, kan det med fog hävdas att detta land  i dag kan liknas vid ”världens orangutanger.”

Det jag i första hand kommer att tänka på är Kommunistkinas hot mot ett flertal länder inför ceremonin, då Nobels fredspris skall utdelas till den kinesiske demokratikämpen Liu Xiabo i Oslo den 10 december. Liu tilldelas priset för ”en lång och icke-våldsam kamp för centrala mänskliga friheter i Kina.”

Liu dömdes i december 2009 till elva års fängelse för ”omstörtande verksamhet” – han hade skrivit på ett upprop för demokrati och mänskliga rättigheter – och tillåts naturligtvis inte själv åka till Oslo för att hämta priset. Prissumman uppgår till tio miljoner svenska kronor.

Kommunistregimen i Peking har uppträtt precis lika oacceptabelt som en regim av sådant slag kan förväntas göra och hotat med ”konsekvenser” gentemot de länder som kommer att närvara vid prisutdelningseremonin i Oslo. Sverige har dessbättre deklarerat att man kommer att närvara, liksom för övrigt också den kinesiska kolonin Hongkong.

Nu uppges det emellertid att flera europeiska länder tvekar att sända representanter till Oslo. Kina är ju en supermakt i vardande och konkurrerar redan med USA på det ekonomiska området, varför en del länder med ekonomiska problem tvivelsutan helst vill undvika att äventyra lukrativa handelsavtal med kommunistkineserna.

Av kartan framgår att de omstridda öarna faktiskt ligger närmast Taiwan

Kontroversen kring Nobels fredpris är nu inte det enda nyligen inträffade exemplet på ett bossigt och övermaga kinesiskt uppträdande. Den 7 september kolliderade en kinesisk fiskebåt med ett japanskt kustbevakningsfartyg i Östkinesiska havet. Enligt japanerna var det fråga om en medveten rammning beordrad av den kinesiske fartygskaptenen Zhan Qixing, varför man kvarhöll kaptenen. Detta fick regimen i Peking att gå i taket och, liksom i fallet med Lius nobelpris, hota Japan med ”kraftfulla åtgärder” och ”konsekvenser”. Japanerna föll slutligen till föga och släppte Zhan, men den grundläggande konfliktorsaken mellan de båda länderna består.

Gruffet mellan Kina och Japan gäller noga taget ett halvdussin obebodda öar som på japanska går under benämningen Senkaku och på kinesiska kallas Diaoyu eller varianter av detta namn. De är belägna mellan Folkrepubliken Kina på det kinesiska fastlandet, Japan samt Republiken Kina på Taiwan; också Taiwan gör anspråk på öarna. Orsaken till konflikten är inte de ogästvänliga öarna i sig utan det faktum att de är belägna i fiskrika vatten, där det dessutom tros finnas dolda naturresurser.

Hög ledare i Peking?

Att de kommunistiska ledarna i Folkrepubliken Kina skulle övergå till en mer pragmatisk och hänsynsfull utrikespolitik är naturligtvis högst osannolikt. Den kommunistiska ideologin är, trots i sig lovvärda ekonomiska reformer, statsbärande alltsedan Mao Tse-tungs seger i det Kinesiska inbördeskriget 1949 då Chiang Kai-sheks nationalistiska styrkor jämte en miljon övriga kineser tog sin tillflykt till ön Taiwan (Formosa) och lade grunden till vad som i dag är en välmående demokrati. På det kinesiska fastlandet finns det ingen som helst demokratisk tradition, och de som i dag förvaltar den västerländskt demokratiska traditionen – dissidenter som Liu Xiabo – får nog anses vara tämligen isolerade i det kinesiska samhället.

Kommunistkineserna har i modern tid, med början med massakern på Himmelska fridens torg i Peking i juni 1989, visat att de är beredda att med brutala medel och total okänslighet inför mänskligt lidande slå ner varje försök till utmaning mot det egna maktmonopolet. Det har man även visat genom förföljelserna som riktats mot nonkonformistiska kristna och meditationsrörelsen Falun Gong.

Samtidigt förblir Folkrepubliken Kina det mest avrättningsglada landet i världen, där inte bara grova våldsbrottslingar utan även mutkolvar och ekonomiska syndare avrättas utan pardon, ofta inför stora människomassor i idrottsarenor.

Så visst är kommunistkineserna världens orangutanger.