Draken – en symbol för svenskt försvar under Kalla kriget

 

Draken blev en symbol för Sveriges militära försvar under det Kalla kriget.

Sverige hade under det Kalla kriget ett av världens största flygvapen. Bara stormakterna satsade mer på flyget. SAAB 35 Draken kom att bli en ikon för det svenska Flygvapnet och även för den militära beredskapen i Sverige i stort. Planets utformning med långdragna deltavingar gjorde det lätt att känna igen.

Det svenska Flygvapnet – tidigare Kungliga Flygvapnet – utgör i skrivande stund endast en skugga av sitt forna jag och omfattar tre flygflottiljer samt Försvarsmaktens helikopterflottilj. Flygvapnet har med stöd av Försvarets Materielverk (FMV) beställt flygplan, icke minst stridsflygplan, hos SAAB. Det senaste i raden är JAS 39 Gripen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_flygvapnet

Det militära flyget började organiseras inom armén redan under 1910-talet – 1912 skedde den första militära flygningen i Stockholm. 1913 flyttades verksamheten till Malmens flygfält utanför Linköping. Först användes spaningsflygplan, sedan även bomb- och jaktflygplan. 1926 blev Flygvapnet en självständig gren inom den svenska krigsmakten. Åren 1926-36 kom dock att präglas av brist på en tydlig strategi och flera allvarliga olyckor inträffade.

Fjärde största flygvapnet i världen. Flygvapnet har importerat plan från länder som Storbritannien, USA, Tyskland och Italien. Med storsatsningen på det svenska flygvapnet 1936-45 följde utvecklingen av en svensk flygindustri med påföljd att SAAB – Svenska Aeroplan Aktie Bolaget – grundades 1937. Det första genuint svenska flygplanet blev SAAB 17. 16 flottiljer anlades. 1945 förfogade det svenska Flygvapnet över 600 plan.

Efter det Andra världskrigets slut skedde en stark expansion av Sveriges flygvapen under dess chefer Bengt Nordenskiöld (1942-54), Axel Ljungdahl (1954-60) och blivande överbefälhavaren Torsten Rapp (1960-61). Stridsflygplan av typ Tunnan, Lansen, Draken och Viggen blev ikoniska för inte bara Flygvapnet utan för Sveriges försvarsförmåga i stort. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_F%C3%B6rsvarsmaktens_flygplan

Sverige ansågs under 1950-talet ha världens i storleksordningen fjärde största flygvapen – bara stormakterna var värre. Vi kunde då räkna omkring 1000 flygplan av olika typer vilka fördelades på 50 flygdivisioner. Från början av 1970-talet inträdde under Olof Palmes socialdemokratiska regering en reducering av den svenska försvarsmakten inklusive Flygvapnet.

Med upplösningen av Sovjetunionen och Kalla krigets slut i början av 1990-talet följde en mycket omfattande nedmontering av Sveriges försvarsförmåga – den eviga freden ansågs av talrika naiva bedömare ha etablerats. Så blev det som alla vet inte. Med Vladimir Putins tillträde som Rysslands president 2000 följde ett nytt, ännu pågående, kallt krig under vilket Ryssland framflyttat sina positioner och inte tvekat att ingripa militärt i länder som Georgien och Ukraina. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Bengt Olow testflög såväl Tunnan och Lansen som Draken.

Bengt Olow den första testpiloten. Mikael Forslund redogör i sin bok SAAB 35 Draken. Sveriges spjutspets under kalla kriget (Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag 2020, 219 sidor) på följande sätt för bakgrunden till Drakens tillkomst (sidan 7):

SAAB 35 Draken började projekteras i slutet av 1940-talet för att det svenska flygvapnet skulle kunna möta tunga fiendebombflygplan som förväntades komma från öster på över 10 000 meters höjd. Runt 1950 var den flygtekniska utvecklingen mycket snabb och SAAB var en del av detta. Den klassiska dogfighten, flygplan mot flygplan, ansågs inte längre ha så stor betydelse. Viktigare var bombflygplansbekämpning. Troligtvis skulle bombflygplanen flyga i överljudsfart, vilket krävde ännu snabbare jaktflygplan. Mach 2 (dubbla ljushastigheten) var målet. Som jaktvapen räknade man med automatkanoner, raketer och robotar.

Draken utrustades med dubbla deltavingar med påföljd att dess utseende kunde anses påminna om en flygdrake, alltså inte det eldsprutande monster om vilket vi läser i sagorna. Det nya planet skulle ersätta J 29 Tunnan (”Flygande Tunnan”), J 32 Lansen samt J 34 Hawker Hunter (ett brittiskt plan). Draken blev det första riktiga överljudsplanet att användas i Västeuropa och var i militärt bruk i 46 år i fyra länder – Sverige, Danmark, Finland och Österrike. Maximal flyghöjd 19 995 meter och maxhastighet 2124 km/h.

Chef för Draken-projektet blev civilingenjör Erik Bratt (1916-2010) som var verksam vid SAAB och även reservflygförare i Flygvapnet. Draken betraktades som ”hans plan”. Bratt förblev aktiv pilot även efter sin pensionering 1981. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Bratt

Den första Draken-prototypen 35-1 (röd U) flögs av testpiloten Bengt Olow (1918-68) den 25 oktober 1955 från SAABs flygfält i Linköping. Denne hade varit den första svenska flygförare att spränga ljudvallen, vilket skedde med ett Lansen-plan 1953. De första leveranserna av J 35 Draken skedde 1959. Planet hade en motor av typen Rolls-Royce Avon 200, i Sverige benämnd RM 6B. Bengt Olow var även först med att flyga Tunnan och Lansen. Olow var också en mycket skicklig segelflygare med flera rekordnoteringar på meritlistan.

Besök i Sovjetunionen. Draken blev som nämnts en ikon för svenskt flygvapen och svenskt försvar under Kalla kriget. Det innebar kontakter med såväl väst som öst. I mars 1972 landade tio svenska flygförare på en flygbas i Sovjetunionen utanför Moskva. Det var ett svar på ett vänskapsbesök som det sovjetiska flygvapnet hade gjort på flygflottiljen F 16 i Uppsala 1967. Mikael Forslund skriver i sin bok om besöket i en längre bildtext på sidan 25:

”Att få tag på flygkartor över sovjetiskt territorium var dock inte helt enkelt. I en dokumentär om Draken berättar Sven-Olof Olson, då flottiljchef på F 16 Uppsala: ´De var väldigt hemlighetsfulla med kartor, så vi fick inga flygkartor trots att vi var inbjudna. Så vi fick fråga Nato om vi fick kartor och det fick vi, så vi flög på Natos kartor till Sovjetunionen 1972.´ Under besöket kom de svenska flygförarna att genomföra en flyguppvisning. Flygföraren Göran ´Boris´ Bjuremalm minns:
   ´Det var disigt, molnbasen 1500-1600 meter och vi flög uppvisningen. Var uppe i molnen och vände, tog ut allt. Det fungerade som vanligt. Den sovjetiska gruppen var ganska menlös. De manövrar de gjorde blev beordrade av någon general från marken vilket inte klaffade så bra. På avslutningen satt en massa generaler intill banan på lite högre bänkar och sedan omkring 5000 åskådare. Vi avslutade med en så kallad split och jag siktade lågt på de under och innan vi kommit fram hade alla generaler slängt sig platt på marken.`”

Så kunde det gå till i umgänget mellan inte över hövan respektfulla svenska och sovjetiska militärer mitt under det Kalla kriget…

Flygande Tunnan i aktion.

Haverier och superstall. Utvecklandet av Draken-planet krävde sina offer i människoliv och materiella skador. Under totalt 766 720 flygtimmar i Sverige inträffade 119 haverier. Det innebär 15,5 haverier per 100 000 flygtimmar. Sammantaget drabbades SAAB 35 av 136 totalhaverier i svensk tjänst.

”Bland de första problemen med SAAB 35, som ledde till totalhaverier”, skriver Mikael Forslund (sidan 112), ”var rodermomentbegränsningar. Orsaken var en kombination av vingkonfigurationen, styrsystemets konstruktion och hög fart, Avgörande för hur flygföraren kunde klara sig ur en svår situation var Mach-tal och aktuell flyghöjd. En utökad utbildning i förening med modifieringar på flygplanet med bland annat införande av annan styrautomat och ett bättre anpassat räddningssystem reducerade totalhaverierna och antal omkomna flygförare till följd av rodermomentbegränsningar.”

En annan haveriorsak när det gäller SAAB 35-planet var något som kallades superstall.  Fenomenet yttrade sig i att nosen pendlade upp och ned på ett okontrollerat sätt. Det första fallet av superstall inträffade i mars 1960 och det första med dödlig utgång den 7 juni samma år. Majoren Stig Haag hamnade vid halvrollsövning i ett okontrollerat flygläge över Stjärntorp i Östergötland. Haag lyckades inte häva tillståndet och utskjutningen misslyckades då huven aldrig fälldes upp. Det konstaterades vid haveriutredningen att den omkomne piloten drabbats av superstall. https://per-sjofors-fxyj.squarespace.com/superstall

1961-63 genomfördes en mängd försök med provplan och efter hand alla Draken-versioner med olika lastalternativ. Det kunde inte hindra att under perioden 1960-74 förekom 20 totalhaverier omfattande nio omkomna och 11 räddade piloter. Rena flygförarfel kunde också vara en bidragande orsak till totalhaverier genom till exempel kollisioner med marken eller mellan flygplan. Kommer därtill rena materialfel.

38 års tjänstgöring i Sverige. Det gjordes ett flertal försök att sälja Draken 35 till andra länder: Västtyskland, Australien, Norge, Danmark, Finland, Schweiz (1958), Österrike (1967), Belgien (1967), Argentina (1968), Chile (1971), Venezuela (1971), Tunisien (1976) och Singapore (1978). Inga kontrakt skrevs dock med merparten av dessa länder.

Slutligen kom emellertid SAAB 35 Draken att exporteras till Danmark (nytillverkade plus begagnade för reservdelar), Finland (nya, begagnade samt begagnade för reservdelar), Österrike (ombyggda begagnade och begagnade för reservdelar) och USA ( (J 35 D, 35350, begagnade). Omkring 50 Draken-plan i olika versioner återfinns i dag på muséer i Sverige och några andra länder. Tre SAAB 35 Draken flyger fortfarande – två i Sverige och en i USA.

Ett Draken-plan strax före takeoff i Reno, Nevada i september 2003.

Swedish Air Force Historic Flight (SwAFHF) på F 7 i Såtenäs flyger med Sk 35C (35810, F 16-810) och J 35J (3556, F 10-56) som är den sista J 35F2 som ombyggdes till J 35J. I USA, där Draken inte använts militärt, ser man alltjämt en J 35D (3535) i luften ibland. Planet ägs av Dragon Aviation Inc. i Wilmington, Delaware. Till USA exporterades sammanlagt 16 Draken-plan i olika versioner.

Det var den 8 december 1998 som Draken togs ur aktiv tjänst efter 38 års tjänstgöring inom Flygvapnet i Sverige. Planet är därmed en väsentlig del av Flygvapnets historia under Kalla kriget. I civil regi flyger planet dock vidare och kommer sannolikt att göra det under avsevärd tid framöver.

 

Så spionerade Stasi på kyrkor och kristna

Det gamla Stasi-högkvarteret i Lichtenberg i östra Berlin är numera omvandlat till museum.

Den östtyska säkerhets- och spionorganisationen Stasi (Ministerium für Staatssicherheit,
förkortat MfS) är beryktad för sin minutiösa övervakning av Östtysklands medborgare.
1988 hade organisationen 91 000 anställda och över 600 000 informella medarbetare (IM).
En särskild avdelning inom Stasi, kallad XX/4, var specialiserad på övervakning av och
infiltration i kyrkliga kretsar.

Om denna verksamhet har den svenska säkerhetsexperten och skribenten Elisabeth Braw,
född 1973, skrivit en bok med titeln God´s Spies. The Stasi´s Cold War Espionage Campaign
inside the Church, Michigan 2019).

Elisabeth Braw är eller har varit medarbetare i en lång rad internationella publikationer och
leder för närvarande projektet Modern Deterrent vid RUSI, en försvars- och säkerhetsinriktad
tankesmedja baserad i London.

Den östtyska Kyrkobyrån. Braw fastslår i bokens inledning att det kommunistiska Östtyskland – officiellt Deutsche
Demokratische Republik, DDR – ännu drygt 30 år efter Berlinmurens fall fortsätter att
fascinera och intressera  vilket har lett till en lång rad böcker av olika slag, akademiska avhandlingar och
såväl dokumentär- som spelfilmer.

Säkerhetstjänsten Stasi, som ägde bestånd under åren 1950-90, har tilldragit sig en mängd
uppmärksamhet genom sitt minst sagt ambitiösa övervakningssystem vilket omfattade i
princip alla östtyska medborgare. En del av Stasi, som hade beteckningen XX/4 – i dagligt tal
benämnd Kyrkobyrån – och hade sitt säte i Frankfurt an der Oder, ägnade sig på heltid åt att
övervaka och infiltrera kristna inrättningar inklusive kyrkor, församlingar, seminarier och bibelsmugglingsoperationer.

Det är den delen Elisabeth Braw ägnat sig åt att kartlägga genom en rad intervjuer med
såväl Stasi-operatörer som deras offer samt omfattande arkivstudier. Resultatet är tämligen
imponerande och samtidigt lättillgängligt genom författarinnans lediga stil.

God´s Spies blottlägger det östtyska kyrkospioneriet.

Det som gjorde att Stasi lade ner så mycket energi på de nästan uteslutande protestantiska
kyrkorna var, att kristendomen uppfattades som en heltäckande ideologi som konkurrerade
med den statsbärande kommunismens hegemonistiska anspråk på själarna.

”Allt var förgäves”. Braw beskriver kyrkospioneriet som en av Stasis mer framgångsrika verksamheter. Detta så
när som på en liten detalj: avdelning XX/4 misslyckades i slutändan med sitt syfte. Författarinnan framhåller (min översättning från engelskan):

Oavsett hur framgångsrik den än var, misslyckades Avdelning XX/4 med sin slutgiltiga
uppgift – att hjälpa till att säkra den Tyska demokratiska republikens överlevnad. Trots sina
massiva snokande ansträngningar, misslyckades både spionerna och deras hanterare att
blottlägga några större mönster i de händelser de så mödosamt rapporterade och
analyserade.

Det var till betydande del just de protestantiska kyrkorna som genom sin oppositionella
verksamhet förorsakade murens fall den 9 november 1989 och Östtysklands upplösning den 3 oktober 1990: efter 40 års existens uppgick ”DDR” i Förbundsrepubliken Tyskland. Den siste chefen för XX/4, överste Joachim Wiegand, suckade i ett samtal med Braw: ”Allt var
förgäves.”

Den morddömde Stasi-chefen Mielke. Stasi (MfS) grundades den 8 februari 1950 som efterträdare till Hauptverwaltung zum Schutz
der Volkwirtschaft, som hade existerat 1946-50. Dess syfte skulle vara att, efter modell av
den sovjetiska motsvarigheten KGB, utgöra det statsbärande partiet SEDs (Sozialistische
Einheitspartei Deutschlands) Schild und Schwert (sköld och svärd). Högkvarteret etablerades
i stadsdelen Lichtenberg i Östberlin.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ministeriet_f%C3%B6r_statss%C3%A4kerhet

Stasis förste chef hette Wilhelm Zaisser, vilken tvingades avgå i samband med den östtyska
folkresningen den 17 juni 1953, då över en miljon människor från 700 städer och byar i den
sovjetstyrda republiken genomförde våldsamma protester mot den östtyska
arbetsmarknadspolitiken.

Mångårige Stasi-chefen Erich Mielke dömdes till sex års fängelse för ett mord han begick 1931.

Ny spionchef blev den gamle sabotören Ernst Wollweber, som dock kom ihop sig med SED-
ledarna Walter Ulbricht och Erich Honecker och tvingades bort 1957. Stasi-ledningen togs
därefter över av Erich Mielke, som förblev spionchef ända fram till murens fall 1989. Den
tvivelaktiga äran att kunna titulera sig Östtysklands siste spionchef tillfaller Wolfgang
Schwarz, som innehade titeln då Öst- och Västtyskland slogs ihop till Förbundsrepubliken
Tyskland 1990 med Helmut Kohl som förbundskansler.

Erich Mielke dömdes 1993 till sex års fängelse för att ha mördat två tyska poliser på
Bülowplatz i Berlin 1931 genom att skjuta dem i ryggen. Mordattentatet hade planerats av
tre kommunistiska riksdagsmän varav en var den senare östtyske diktatorn Erich Honecker. Det bör observeras att dubbelmordet begicks under den demokratiska Weimarrepublikens tid. På grund av sjukdom och allmän skröplighet slapp Mielke att frihetsberövas och avled på ett
ålderdomshem i Berlin 2000. Han hävdade ända fram till sitt frånfälle att Berlinmurens fall
och sovjetblockets upplösning endast var ett tillfälligt bakslag för kommunismen.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Erich_Mielke

Stasi ägnade sig även åt utlandsspioneri. Detta riktades i första hand mot grannländerna Västtyskland och Danmark men även mot den övriga västvärlden inklusive Sverige. Den mest kände utlandsspionen torde ha varit Günter Guillaume (1927-95), som var en nära medarbetare till Willy Brandt, västtysk utrikesminister 1966-69 och förbundskansler 1969-74; dessförinnan hade Brandt varit borgmästare i Västberlin.

Guillaume greps i Köln den 24 april 1974 och dömdes till 13 års fängelse för landsförräderi. Brandt tvingades avgå efter skandalen. Hustrun Christel dömdes till åtta år. I samband med en fångutväxling 1981 kunde Günter och Christel Guillaume återvända till Östtyskland, där de blev befordrade och rikligt belönade med fina titlar. Efter att mannen varit otrogen skildes paret. https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%BCnter_Guillaume

Alexander Radler/IM Thomas. Elisabeth Braw återkommer då och då i God´s Spies till IM-agenten Alexander Radler von Weil, vilken är extra intressant för oss genom sin svenska anknytning. Radler, med Stasi-
beteckningen IM Thomas, föddes i antingen Posen (i dag Poznan i Polen) alternativt Wien
1944. Eftersom han var österrikisk medborgare kunde han röra sig fritt över gränserna,
något som var till oskattbar nytta för östtyskarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksander_Radler

Radler kontaktades av Stasis avdelning XX/4 i september 1965 och gick med på att ställa sig
i dess sold med motiveringen, att han som kristen var förpliktigad att arbeta ”för freden”.
Braw beskriver den unge Radlers inställning på följande sätt:

Ingenting var för obetydligt för IM Thomas, som i snabb takt blev en hårt arbetande
snokare. Han ritade diagram av restauranger där han träffat bekantskaper och beskrev
misstänkta människosmugglares hem. Han rapporterade att grannen till en vän i Västberlin
sades arbeta för amerikansk underrättelsetjänst och att amerikanska militärfordon ofta parkerades i närheten. Medan det Kalla kriget härjade i båda delar av Berlin var detta användbar information.

Stasi-agenten Günter Guillaume (till höger) spionerade under många år på Västtysklands förbundskansler Willy Brandt.

Radlers specialitet var att, genom sin vinnande personlighet, knyta kontakter med
människor i omgivningen vilka kunde misstänkas smuggla människor från öst till väst och i
den verksamheten använda förfalskade pass. Hur många människoliv Radler därmed
ödelade är okänt, men det bör röra sig om åtskilliga.

Demaskerades som Stasi-agent. Det var 1968 som Alexander Radler av sin hanterare vid Stasi fick uppdraget att resa till och
etablera sig i Sverige vilket han inte var helt nöjd med – han hade helst velat göra karriär i
hemlandet. Som den plikttrogne Stasi-medarbetare han var rättade han sig emellertid
efter direktiven och hamnade i lärdomsstaden Lund.

Han lärde sig snabbt behärska det svenska språket och hade snart etablerat sig i den
akademiska världen. 1977 disputerade han på en avhandling med anknytning till den tyske
protestantiske filosofen och teologen Friedrich Schleiermacher (1768-1834) och utnämndes
till teologie doktor. Han fortfor att vara verksam vid Lunds universitet innan han 1982-83 fick
uppdraget att sköta professuren i systematisk teologi vid Åbo akademi i Finland.

1995 erhöll Radler tjänsten som kyrkoherde i Burträsks församling i Västerbotten och var
2009-11 gästprofessor vid Umeå universitet. Han hade redan 1994 demaskerats som Stasi-
agent av den tyske teologen Dietmar Linke men nekade in i det längsta. 2011 tog emellertid
professor Birgitta Almgren upp fallet Radler i sin bok Inte bara spioner med bidrag av den
meriterade tyske Stasi-forskaren Helmut Müller-Engbergs. https://www.expressen.se/kultur/birgitta-almgren-inte-bara-spioner/

Stasi-agenten Alexander Radler/IM Thomas blev kyrkoherde i Burträsk innan han utestängdes från prästämbetet.

När sedan den sistnämnde i ett expertutlåtande beställt av Luleå stift 2012 bekräftat, att
Alexander Radler/IM Thomas sedan många år varit enrollerad som agent hos Stasi var loppet
kört. Han avsade sig prästämbetet och förklarades av domkapitlet i Piteå vara obehörig att
utöva prästyrket.

Kyrkodagen i Leipzig – början till slutet. Elisabeth Braw beskriver i sin bok de händelser som ledde fram till Berlinmurens fall den 9
november 1989. Några månader tidigare var de östtyska lutheranerna aktiva med att
förbereda sin årligen återkommande Kirchentag (Kyrkodagen), vilken var planerad att
hållas i Leipzig den 6 juli. Staden var känd som den mest upproriska i Östtyskland, varför
såväl Kyrkobyrån som andra avdelningar inom Stasi förberedde sig noggrant inför eventet.

Byråchefen Joachim Wiegand var själv aktiv på plats då det kommit in information om att
200 kyrkoanknutna aktivister planerade en regimfientlig protestmarsch i anledning av att
politbyråmedlemmen Egon Krenz stött den kommunistkinesiska massakern på
demonstranter i Peking samma sommar: ”De agerade för att återställa ordning”, hade politruken Krenz
citerats.

Pastorer i Stasis tjänst lyckades visserligen avvärja en planerad protestmarsch men kunde
inte hålla stånd i längden. Efter fredsböner i Sankt Nikolai-kyrkan började gatorna
översvämmas av fler än 70 000 Leipzig-bor under den samlande parollen ”Wir sind das
Volk!” (Vi är folket!), en situation som Stasi inte hade några möjligheter att kontrollera. Efter
vädjanden från såväl SED-ledning som ledande dissidenter och kulturpersonligheter kunde
det hotfulla läget slutligen neutraliseras utan att en enda kula avlossats.

Det stod nu klart för XX/4-chefen, Joachim Wiegand, att vidare spioneri riktat mot
Östtysklands kristna var meningslöst. Det enda han kunde göra var att förstöra så många
komprometterande Stasi-dokument han lyckades hinna med.

”Men i oktober 1989, trots demonstranternas seger i Leipzig”, skriver Elisabeth Braw,
”vägrade det östtyska ledarskapet att inse situationens allvar. Huvudnyheten i
(partitidningen) Neues Deutschland den 10 oktober var att Erich Honecker hade tagit emot
en kinesisk delegation. Inte heller nästa dag hade tidningen något om massdemonstrationen
i Leipzig.”

Egon Krenz blev ”DDRs” siste partichef.

Honeckers dagar var dock räknade, och sedan demonstrationerna fortsatt med 100 000-
tals deltagare över hela landet fann han för gott att avgå som Östtysklands högste ledare.
Han ersattes den 18 oktober 1989 av Egon Krenz, som var landets statschef endast till den 3
december samma år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A5ndagsdemonstrationerna_i_%C3%96sttyskland

Krenz ställdes 1997 inför rätta som en av de ansvariga för dödsskjutningarna vid Berlinmuren
och dömdes till 6,5 års fängelse. Av dessa behövde han endast avtjäna ett par år i början av
2000-talet. Också Erich Honecker ställdes inför rätta, men förhandlingarna avbröts 1993 då
det bedömdes att den åtalade hade för dålig hälsa för att kunna fortsätta. Han fick därpå
tillsammans med sin hustru en fristad i Chile där han avled i cancer 1994.

”DDR”-bygget kollapsade. Vi vet hur det gick sedan. Berlinmuren – även kallad Skammens mur – föll på kvällen den 9
november 1989 sedan den stormats av tusentals Östberlin-bor ivriga att ta sig över till den
fria västsidan. Den utlösande gnistan var att en stressad partifunktionären vid namn Günter
Schabowski på en TV-sänd presskonferens felaktigt råkat säga att det var fritt fram för alla
att bege sig till väst med omedelbar verkan.

Därefter var det mest en tidsfråga hur lång tid det skulle ta innan hela ”DDR”-bygget skulle
kollapsa. Slutet kom mindre än ett år efter murens fall och det kunde alltså ske efter en
avgörande insats av Östtysklands protestantiska kristna.

Man kan möjligen säga att Stasi misslyckats i sin uppgift att neutralisera de kristna som en
verksam kraft, men det är likafullt troligt att spionorganisations Kyrkobyrå genom sin
verksamhet faktiskt lyckades fördröja Östtysklands sammanbrott. Slutet blev ändå
detsamma: Jesus Kristus hade segrat över Karl Marx!

Elisabeth Braw har skrivit en förstklassig och fascinerande bok om Stasis Kyrkobyrå som förtjänar en stor
läsekrets. Det enda jag inte är nöjd med är titeln: Stasi-spionerna var nämligen inte på något
sätt ”Guds spioner” utan arbetade snarare åt Guds fiende, Satan!

Glömda svenska fotbollshjältar (15): Dribblern och eleganten Lennart Backman

Lennart Backman i vitt gör mål mot Degerfors IF i en match i AIK-tröjan 1965.

Lennart Backman var under första hälften av 1960-talet den svenska uttagningskommitténs (UK) givna val som vänsterytter (någon gång högerytter) i dåtidens femmannakedja. Han avverkade under 1950- och 1960-talen 31 landskamper i fotboll och dessutom 16 officiella landsmatcher i bandy; han är ”stor grabb” i båda sporterna. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/lennback.html

Lennart föddes i Skellefteå i Västerbotten 1934 och fostrades i Skellefteå IF. 1957 värvades han över till IFK Norrköping, som han representerade när han gjorde sin landslagsdebut i en vänskapsmatch mot Schweiz på Olympia i Hälsingborg  den 7 maj 1958, som Sverige vann med 3-2. Han gjorde bra ifrån sig men blev utburen på bår efter en skada.

Om landslagsdebuten har Lennart Backman på klubbsajten 500 AIK:are citerats på följande sätt: ”Jag spelade vänsterytter och hade Gunnar Gren innanför mig. Min landslagsdebut gick väldigt bra, tills jag stämplades över vänsterknät och blev utburen på bår.”

Sveriges fotbollslandslag som samlarbild i tidningen Rekord efter en match mot Danmark 1963. Lennart Backman längst till vänster i övre raden.

Skadan visade sig vara av det allvarligare slaget och Backman tvingades gå gipsad en längre tid och avstå från fotbollen i ett halvår. Det innebar bland annat att han gick miste om chansen att bli uttagen i den svenska truppen till VM på hemmaplan, där Sverige som bekant slutade tvåa. Det bör dock påpekas att hans möjligheter att konkurrera ut Lennart ”Nacka” Skoglund som vänsterytter eller Kurre Hamrin som högerytter sannolikt varit mikroskopiska.

Det blev bara två säsonger och 32 matcher i IFK Norrköping för Lennart Backman, som därefter lockades över till AIK i Solna med ett erbjudande om att bli fastighetschef på Bonnier fastigheter. I AIK blev det 197 matcher varav 173 i allsvenskan. Han vann AIKs interna skytteliga 1961 och 1962, sistnämnda år under Solna-lagets degradering till division II.

Under sina 31 A-landskamper – 22 vunna, tre oavgjorda och sex förluster – spelade Lennart Backman in tre mål. I B-landslaget medverkade han vid två tillfällen och svarade då för två mål. Något VM-spel blev det som framgått ovan inte, men däremot spelade Backman samtliga fem matcher i Sveriges kvalspel mot Schweiz och Belgien till VM i Chile 1962 – tre som vänster- och två som högerytter. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/landslagsdatabas/landslagsspelare/?fplid=dd5bdac5-039b-4d47-8432-b0afaef58afa

Lennart Backman spelade i AIK-tröjan 1959-68.

Lennart Backman, som jag själv i min barndom såg spela på AIKs hemmaarena Råsunda vid något tillfälle, kan som spelare lämpligen betecknas som en elegant dribbler i besittning av en högt utvecklad teknik. På klubbsajten omskrivs han så:

Lennart Backman kunde ibland verka lite frånvarande, som om hans kärlekshistoria med bollen inte angick med- och motspelarna eller publiken. I hans bästa stunder var det dock rivalerna i motståndarlaget som var ”frånvarande” när Lennart till synes ansträngningslöst dribblade bort och gled ifrån dem.

Också i bandy var Lennart Backman mycket framstående. Han uttogs i landslaget sammanlagt 20 gånger varav 16 i officiella sammanhang. Klubbtillhörigheter var i bandysporten Katrineholms SK och AIK. I bandy var han med om att ta såväl silver som brons i VM – Sovjetunionen prenumererade vid denna tid på VM-guldet, och de enda övriga lagen var Sverige, Finland och Norge. http://www.svenskbandy.se/BANDY-INFO/FORBUNDET/Historikochstatistik/halloffame2/InvaldaiHallofFame/22.LennartBackman

I bandy antecknades den skridskosnabbe Lennart för fem mål i landslaget, där han mestadels spelade vänsterhalv. Det kan nämnas att han är den ende spelare som uttagits i VM som på klubbnivå spelat i division II (för AIK). 2015 invaldes han i Svensk bandys Hall of Fame. Lennart Backman spelade också ishockey för AIK i dåtidens högsta serie.

Fyra landslagsmän i bandy säsongen 1959-60: från vänster Lennart Backman, Kjell Edlund, Lars Martinsson och Roland Niva, samtliga från Katrineholms SK.

Lennart Backman representerade AIK åren 1959 till 1968. När han vid 34 års ålder lade fotbollsskorna på hyllan spekulerades det i att så skedde till följd av det religiösa engagemanget för Jehovas vittnen. Något han själv dementerat.

Den numera 85-årige Lennart Backman är under vinterhalvåret bosatt på den spanska så kallade solkusten, där han har ett hus sedan många år tillbaka. Han är gift med Britt-Marie med vilken han har tre barn.

Glömda svenska fotbollshjältar (13): Hasse Jeppson var värd sin vikt i guld

DIF mot DIF: Hasse ”Guldfot” Jeppson stormar fram i Djurgårds-tröjan i en match mot Degerfors IF på Stockholms stadion.

Hans Olof Jeppsson – mer känd som Hasse Jeppson – föddes i Kungsbacka i norra Halland 1925 och avled vid 87 års ålder i Rom 2013. Han är ett av våra mest framgångsrika och uppskattade utlandsproffs någonsin – när han värvades av SSC Napoli från Atalanta BC 1956 var det den dyraste spelarövergången genom tiderna. Jeppson kostade den syditalienska klubben 105 miljoner lire, vilket motsvarar cirka 14 miljoner kronor i nutida penningvärde.

Sportlistan: Jeppson blev världens dyraste fotbollsspelare

Efter rekordvärvningen begåvades den svenske anfallsspelaren helt välförtjänt med smeknamnet ”Hasse Guldfot”. Karriären hade börjat i hemortsklubben Kungsbacka IF i början på 1940-talet, då Hasse gjorde debut i klubbens A-lag som 15-åring. Därefter blev det spel i göteborgska Örgryte IS i division II säsongen 1946-47, då Hasse spelade in 40 mål på 29 matcher.

Hasse Jeppson är en inte särskilt typisk svensk fotbollsstjärna. I motsats till många andra fixstjärnor på fotbollshimlen var han inte sprungen ur den så kallade arbetarklassen utan kom från en välbeställd bagarfamilj. Fadern ville helst att sonen skulle ägna sig åt det som ståndsmässigt ansedda tennisspelet och inte åt den mer proletära fotbollen, och som ung var Hasse en utmärkt tennisspelare hemmahörande i den svenska junioreliten.

Det finns en dråplig historia om Hasse Jeppson och tennisen som lyder ungefär som följer. Djurgårdens materialförvaltare, som inte kunde ett dugg om tennis, besökte en gång Kungliga tennishallen i Stockholm där Jeppson deltog i turneringen Kungens Kanna. Materialaren avvek dock snart från klubbkamratens match med motiveringen: ”Äh, det var redan avgjort när jag kom dit. Hasse ledde med 15-0.”

Efter tiden i Örgryte hade Hasse Jeppson flyttat till kungliga huvudstaden och blivit enrollerad i Djurgårdens IF (DIF). Att det blev just Stockholm sägs mest ha berott på att Hasse sökte sig till reservofficersutbildningen på Karlbergs krigsskola; han var framåtblickande och satte yrkeskarriären vid sidan av fotbollen i främsta rummet varom mer nedan. I DIF blev det hela 58 mål på 51 matcher åren 1948-51 och seger i den allsvenska skytteligan en säsong med 17 nätkänningar.

Örgryte IS division II-elva säsongen 1946-47 avbildad i Rekord-magasinet. Hasse Jeppson längst till vänster i övre raden.

När Sverige skulle delta i fotbolls-VM i Brasilien 1950 uttogs Hasse Jeppson som centerforward för att ersätta den till Italien flyktade Gunnar Nordahl. Svenska fotbollförbundet var fånget i dåtidens amatörtänkande, och de svenskar som blev professionella i utlandet – det var mest Italien som gällde – betraktades nära nog som landsförrädare. Den till största delen orutinerade svenska representationselva som reste till Brasilien 1950 svarade för en sannskyldig bragd som lyckades spela hem bronsmedaljerna. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1950

I Brasilien omgavs centern Hasse Jeppson i den svenska femmannakedjan av innerspelarna Calle Palmér från Malmö FF och Lennart ”Nacka” Skoglund från AIK. Båda fortsatte efter VM till Italien. Trion fick det kanske inte alltför välklingande namnet namnet PalJepSko.

Därefter blev åtskilliga av VM-hjältarna upphandlade av italienska klubbar, bland dessa Hasse Jeppson. Hasse svarade för två fullträffar i VM genom att göra två mål i öppningsmatchen mot regerande världsmästarna Italien, som blågult vann med 3-2. Bronsmedaljen säkrades sedan Sverige betvingat Spanien med 3-1 i den sista finalmatchen (man spelade en finalomgång och inte regelrätta kvarts- och semifinaler). Turneringen vanns av Uruguay, vilket förorsakade landssorg i värdnationen.

Innan Hasse Jeppson påbörjade sin extremt framgångsrika proffsbana i Italien uppehöll han sig några månader i London för studier. Han passade då på att, som amatör, spela för proffslaget Charlton Athletics FC. Hasse gjorde då 9 mål på 11 matcher och såg till att klubben hängde kvar i högsta serien. I en match mot Arsenal på Highbury i London svarade svensken för ett hat-trick i en match som Charlton vann med 5-2. Han blev därmed den andre svensken som spelat i England. Den förste var ”globetrottern” och göteborgaren Dan Ekner, som hade spelat i Charlton United FC. https://zenzafacta.wordpress.com/2019/05/31/fotboll-forr-minns-en-lirare-okanda-kanda-dan-ekner/

Genom att nappa på proffsanbudet från Atalanta i Bergamo i norra Italien hade Hasse Jeppson diskvalificerat sig själv från fortsatt landslagsspel. Det blev därför endast tolv landskamper för Hasse, som kom upp i sammanlagt nio mål. När VM skulle spelas i Sverige 1958 hade utlandsproffsen tagits till nåder, men då var Hasse Jeppsons tid som aktiv spelare över.

I Atalanta BC avverkade Hasse 27 matcher 1951-52 och hann under denna tid med 22 mål. Andra svenskar som spelat i Bergamo-klubben, vars namn härrör från hjältinnan Atalanta i den grekiska mytologin, är Bertil Nordahl, Bengt ”Julle” Gustafsson och Glenn Strömberg. Efter bara en säsong i Atalanta köptes Jeppson över till SSC Napoli, vilket berörs ovan. 1952-56 spelade svensken in 52 mål på 113 matcher och får därför sägas ha gjort sig förtjänt av övergångspengarna.  Han var  helt enkelt värd sin vikt i guld! https://sv.wikipedia.org/wiki/Hasse_Jeppson

Hasse Jeppson avslutade sin fotbollskarriär med spel i Turin-klubben Torino Calcio (nuvarande Torino FC) säsongen 1956-57. Det blev sju fullträffar på 19 matcher.

Hasse Jeppson efter den aktiva karriärens slut med några fotbollsminnen.

Några sysselsättningsproblem efter fotbollen hade inte Hasse Jeppson Han hade varit smart nog att utbilda sig för en karriär inom näringslivet och fick genom sin vänskap med tennispartnern Marcus ”Dodde” Wallenberg (1889-1982) anställning inom Atlas Copco, som Jeppson var VD för i Chile och Belgien. ”Dodde” Wallenberg var för övrigt mycket idrottsintresserad och såväl seglare som tennisspelare i elitklass. I tennis vann han fyra SM-tecken och representerade Sverige i Davis Cup. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Wallenberg_(1899%E2%80%931982)

Jeppson invaldes 2009 i Svensk fotbolls Hall of Fame som #33. Två år tidigare hade svensken Hasse Jeppson tillsammans med brasilianaren Careca och argentinaren Diego Maradona valts att ingå i Napoli FCs genom tiderna bästa innertrio.

Hasse Jeppson var gift med den förmögna italienskan Emma Di Martino och emigrerade för gott till Italien 1980, där han och hustrun bodde strax utanför Rom fram till Jeppsons död den 21 februari 2013.

 

 

Glömda svenska fotbollshjältar (10): Yngve Brodd hade högre målsnitt än Zlatan

Yngve Brodd: tolv mål på 20 A-landskamper.

Yngve Brodd kallades en gång av den legendariske sportjournalisten Lennart ”Duke” Crusner ”den av svenska experter mest undervärderade av alla stora spelare genom tiderna”. Brodd avverkade 20 A-landskamper 1952-63 med tolv mål som resultat. Det innebär att han hade högre målsnitt än Zlatan Ibrahimovic, som gjorde 62 mål på 116 landskamper: 0,60 mot 0,53. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yngve_Brodd

Rolf Yngve Brodd föddes i Seglora i Älvsborgs län (Västergötland) 1930 och avled i Göteborg 2016. Han spelade som junior i Rydals GoIF innan han som senior enrollerades i Fritsla IF i division IV 1951, där han sprutade in mål. Han värvades snart över till allsvenska Örebro SK, som han representerade 1951-53. En kuriositet är att Brodd värvades till ÖSK som bandyspelare, där han också blev allsvensk. Han gjorde i ÖSK-tröjan sju mål på 19 matcher.

Efter bara tre veckor och fem allsvenska matcher fick Yngve Brodd förtroendet att ikläda sig den blågula landslagsdressen – debuten kom i 0-0-matchen mot Nederländerna 1952. Han fick sedan en plats i det svenska representationslaget i de olympiska spelen 1952, där Sverige tog brons. Brodd gjorde från sin position som vänsterinner tre mål i OS-turneringen – två mot Norge (4-1) och ett i kvartsfinalen mot Österrike (3-1). https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_fotbollslandslag_i_OS_1952

Sedan dröjde det inte länge innan Brodd, i likhet med ett flertal andra svenska OS-spelare, blev professionell. Till skillnad från de flesta andra svenska proffs, vilka slog upp bopålarna i Italien, hamnade emellertid Yngve Brodd i Frankrike och Toulouse FC, som han representerade 1953-56. Från Toulouse värvades Brodd till FC Sochaux-Montbéliard (1956-59) men återvände till Toulouse, där han avrundade sin proffskarriär 1962.

På sammanlagt 229 proffsmatcher i Frankrike svarade Yngve Brodd för 75 fullträffar.

Tre mål och en bronsmedalj blev det för Yngve Brodd i Helsingfors-OS 1952.

Det hade blivit många fler landskamper för Yngve Brodd om inte proffsspel utomlands under större delen av 1950-talet av Svenska fotbollförbundet betraktats nära nog landsförräderi. Proffsen sågs som svikare som sålt sin själ för pengar. Inför VM på hemmaplan 1958 togs proffsen dock till nåder med synnerligen lyckat resultat: Sverige tog silver efter 5-2 förlust mot Brasilien i finalen. Brodd blev dock inte uttagen i VM-truppen, vilket upprörde många bedömare.

När det drog ihop sig till VM i Chile 1962 blev Yngve Brodd emellertid åter aktuell i landslagströjan. Han gjorde ena målet i första kvalmatchen mot Belgien på hemmaplan 1960, som Sverige vann med 2-0. I segermatchen mot Schweiz (4-0) hemma 1961 var Brodd inte med. I returen mot Belgien (2-0) på bortaplan svarade Brodd för båda målen. http://www.fotbollsweden.se/Sverige%20i%20VM-kval%201960-61.htm

I det läget såg det ljust ut för Sverige: tre segrar på lika många matcher och 8-0 i målskillnad. Det blev dock ingen Chile-resa för blågult 1962 – Schweiz vann returmötet på hemmaplan med 3-2 efter en fullträff av Brodd. Efter fyra matcher hade Sverige och Schweiz båda sex poäng med Sverige på den överlägset bästa målskillnaden: 10-3 mot 9-9. Enbart poängen räknades dock varför det kom till skiljematch.

I skiljematchen mellan Sverige och Schweiz i Berlins olympiastadion hösten 1961 föll vi med 2-1 sedan Yngve Brodd gjort det svenska målet. Således totalt fem kvalmål av bäste svenska målskytten Yngve Brodd, som synes dock till ringa nytta. I VM i Chile gjorde sedan Schweiz stort fiasko.

IFK Göteborgs allsvenska elva under första halvan av 1960-talet. Yngve Brodd i nedre raden längst till höger.

Efter den lyckosamma proffskarriärens avslutande blev Yngve Brodd spelande tränare i IFK Göteborg 1962-64. På 47 allsvenska matcher gjorde han elva mål. Efter sin bana som spelare blev Brodd tränare i Blåvitt och gjorde därefter ett inhopp som tränare i Örgryte IS 1973.

Yngve Brodd var gift och fick två döttrar. Han gjorde sig känd som en förnämlig spelare och god kamrat. Efter hans död avgav kollegan i IFK Göteborg, Owe ”Fiskar-Owe” Ohlsson, följande omdöme: ”Han var fantastiskt duktig som fotbollsspelare och polare. Man märkte att han hade en omtanke och aldrig var självisk…en riktig kämpe.” https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/a2qRLE/forre-storspelaren-yngve-brodd-dod

Det blev även två B-landskamper (ett mål) för den slitstarke och samtidigt tekniske Yngve Brodd. Han var utbildad målarmästare men avvecklade yrkeskarriären när fotbollsframgångarna kom.

Krisens Venezuela: Alltmer stöd till Juan Guaidó

Den civiliserade världen ställer sig nu bakom Joan Guaidó som Venezuelas legitime president.

Den hårt ansatte Nicolás Maduro i Venezuela försöker överföra motsvarande 11 miljarder kronor (1,2 miljarder US dollar) från statskassan till en bank i Uruguay. Det hävdar landets interimistiske president Juan Guaidó, som kräver att den aktuella banken skall stoppa dessa försök då han betraktar Maduros planerade transaktion som ”stöld av offentliga medel”. https://www.reuters.com/article/us-venezuela-politics-uruguay/venezuelas-guaido-says-maduro-government-trying-to-move-public-funds-to-uruguay-idUSKCN1PT1VV

Enligt Reuters har Guaidó inte presenterat några konkreta bevis för Maduros planerade miljardtransaktion, men för en diktator som flyger till en lyxkrog i Istanbul i Turkiet och kalasar på prima biff tillsammans med hustrun medan folket svälter och dör på grund av den krisande sjukvården i landet förefaller en sådan ekonomisk åtgärd fullt logisk. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/ngxOon/folket-hungrar–maduro-ater-fin-biff

Det var den 23 januari i år som Juan Gerardo Guaidó Marques, född 1983, svor en ed som Venezuelas tillförordnade president i syfte att ge landet en fungerande politisk ledning. Juan Guaidó, som valdes till president i nationalförsamlingen i slutet av 2018, representerar det socialdemokratiskt orienterade partiet Voluntad Popular (Folkets vilja) vilket betraktas som ”centristiskt”. https://en.wikipedia.org/wiki/Juan_Guaid%C3%B3

En karta över hur världens länder ställer sig i förhållande till Juan Guaidó respektive Nicolás Maduro.

Guaidó är till yrket ingenjör och har studier i det privata universitetet George Washington University i den amerikanska huvudstaden Washington, D. C. bakom sig. Han har erkänts som interimspresident i Venezuela av den interamerikanska organisationen Organization of American States (OAS) samt av USA, Israel, Brasilien, Australien, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Spanien, Österrike, Nederländerna, Portugal, Danmark och Sverige.

Medan således viktiga länder i den civiliserade delen av världen backar upp Guaidó har stater såsom Ryssland, Kina, Kuba, Bolivia, Turkiet, Irak och Syrien valt att ställa sig på Maduros sida. Den Europeiska unionen (EU) har på Italiens initiativ krävt fria val i Venezuela men har inställningen, att det är varje medlemsstats sak att välja sida. https://www.bbc.com/news/world-latin-america-47053701

Nicolás Maduro, född 1962, har varit utrikesminister och var vicepresident i Venezuela 2012-13 representerande Venezuelas förenade socialistiska parti. Han efterträdde den bisarre Hugo Chávez när denne avled 2013. Maduro vann sedan det efterföljande  presidentvalet den 14 april. Segermarginalen till Henrique Capriles var endast 1,49 procentenheter, vilket fick den senare att överklaga valresultatet till Venezuelas högsta domstol som dock inte gick på Capriles linje utan bekräftade Maduros seger. https://en.wikipedia.org/wiki/2013_Venezuelan_presidential_election

Maduro smörjer kråset medan folket svälter…

Det mesta i Venezuela står för tillfället och väger. Nicolás Maduro har förklarat att han kan tänka sig att tidigarelägga valet till parlamentet men vägrar gå med på nytt presidentval. Likt så många andra socialistiska härskare tycks han vägra inse att spelet är förlorat utan försöker med näbbar och klor hanka sig kvar vid makten trots att landet står vid avgrundens rand.

I detta avseende finns det tydliga likheter mellan Maduro och Chiles tidigare president Salvador Allende Gossens (1908-73), vilken trots ett mycket knappt parlamentariskt underlag med stöd av allehanda revolutionära krafter förde en socialistisk överbudspolitik som ledde till 1000-procentig inflation och en katastrofal situation i de flesta avseenden. Till slut blev en militärkupp oundviklig.

Likheterna mellan Maduro och Allende är således påfallande. Båda körde sina respektive länder eftertryckligt i botten. Skillnaden mellan dessa båda socialistledare är väl, att medan Maduro ser ut ungefär som Saddam Hussein framtonade Allende som en snäll farfar varför han också fick mångas sympatier på sin sida.

Att det är riktigt illa i Venezuela framgår med viss emfas av det faktum att Sveriges rödgröna regering ställt sig bakom utmanaren Guaidó. Utrikesminister Margot Wallström har citerats: ”Vi godtog aldrig valresultatet när Maduro valdes till president. Vi stödjer och betraktar Juan Guaidó och nationalförsamlingen som de enda legitima representanterna för det venezuelanska folket.”  Wallström utesluter heller inte nya sanktioner mot Maduro-regimen. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sverige-staller-sig-bakom-guaido

Salvador Allende med sin främste internationelle supporter, Kubas diktator Fidél Castro.

Med Vänsterpartiet, som efter viss tvekan släppte fram den nuvarande regeringen Löfven, är det en annan sak. Det gamla kommunistpartiet har länge haft det socialistiska Venezuela som något av ett idealland, och när Maduro med hårfin marginal besegrade Caprile i presidentvalet 2013 skickade V-ledaren Jonas Sjöstedt ett gratulationstelegram till Maduro.

Att Maduro kastade oppositionella i fängelse och besatte nyckelposter i sin administration med släktingar och vänner innebar sannolikt endat pluspoäng för våra avdankade kommunister. Det är ju så det brukar gå till när kommunister erövrar makten.http://www.bt.se/ledare/historien-upprepar-sig-i-venezuela-och-i-vansterpartiet/

Sjöstedt har så här långt föredragit att hålla tyst om utvecklingen i Venezuela. Det är nog ett ganska smart drag.

Den som lever får se vad som närmast kommer att hända i den djupnande krisens Venezuela. Militären har tidigare betraktats som en garant för Nicolás Maduros fortlevnad som landets högste ledare, men det är inte alls givet att så fortfarande skulle vara fallet. Sålunda har flygvapengeneralen Francisco Yanez uttalat sitt oförblommerade stöd för utmanaren Guaidó och även uppmanat militärt anställda att desertera. Också Venezuelas militärattaché i Washington, överste José Luis Silva Silva, stödjer Juan Guaidó. https://www.dn.se/nyheter/varlden/venezuelas-flygvapenchef-stodjer-guaido/

Venezuelas militärattaché i Washington, D. C., överste José Luis Silva Silva, stödjer Guaidó.

Det sades under Allendes tid även om Chiles militärmakt att den hade en tradition att stödja den sittande presidenten och respektera den civila maktutövningen. När drastiska åtgärder ansågs nödvändiga lät sig dock generalen Augusto Pinochet Ugarte (1915-2006) övertalas att leda den militärkupp som den 11 september 1973 störtade Allende-regimen över ända.

Ett militärt ingripande kan knappast uteslutas i det nuvarande kaotiska Venezuela, även om ett sådant vore ytterst olyckligt. Frågan är bara vilken sida militären i så fall kommer att ställa sig på.

 

 

Litet om Dalsland: ett Sverige i miniatyr?

Isabella med Åmålsån och parkanläggningen Plantaget i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Det västsvenska landskapet Dalsland med närmare 50 000 invånare kallas ibland för ”ett Sverige i miniatyr” enligt en utsaga av prins Eugen (1865-1947). Dalsland tillhör till största delen Västra Götalands län, men en mindre del  i norr ligger i Värmlands län. Jag besökte tillsammans med min dotter Isabella i slutet av augusti landskapet och redovisar här i text och bild några spridda intryck och fakta.

Några mer kända dalslänningar är historikern Anders Fryxell (1795-1881), filosofen Vitalis Norström (1856-1916), filosofen Pontus Wikner (1837-88), katolske prästen och författaren Anders Piltz (född 1943) samt Expo-redaktören Daniel Poohl (född 1981), den sistnämnde enligt min uppfattning mer ökänd än känd i positiv bemärkelse.

Orsaken till att det blev just Dalsland var att detta landskap länge varit något av en ”vit fläck” för min del. Eventuellt har jag tidigare passerat landskapet på väg till eller från Strömstad i Bohuslän, men jag är långt ifrån säker. Nåväl, nu stannade vi några dagar i en stugby i regi av the Visitor i direkt anslutning till Dalslands kanal och Håverud-akvedukten, Dalslands största sevärdhet med cirka en halv miljon besökare varje sommar. http://www.dalslandskanal.se/plats/akvedukten-i-haverud/

Åmål – inte alls så ”fucking”. Foto: Tommy Hansson

På vägen dit stannade vi i vår hyrbil till en stund i Åmål, landskapets största (och enda) stad med dryga 9000 invånare. Åmål har fått ett mindre smickrande renommé i och med Lukas Modyssons film ”Fucking Åmål” från 1998. Inte heller det gamla beprövade uttrycket ”Alltid något, sa Fan när han fick se Åmål” är väl särskilt tilltalande för denna charmanta stad som ligger vackert belägen vid Vänern och har en kulturellt värdefull småhusbebyggelse. Modyssons film spelades dessutom in i Trollhättan!https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85m%C3%A5l

Åmål fick pris som ”Årets stadskärna” 2002 och tilldelades andrapriset i pristävlingen Livcoms Award 2005 som ”världens näst bästa småstad”. Jag tycker faktiskt att både Modysson och Hin håle kan slänga sig i väggen!

Nils Ericson som staty på Centralplan i Stockholm, vid tillfället iförd röda hörselskydd.

Akvedukten i den lilla orten Håverud (141 invånare) anses vara något av ett mekaniskt underverk. Den konstruerades av friherre Nils Ericson (1802-70), äldre bror till den kanske mer berömde John Ericsson (1803-89); den senare är mest berömd för att ha varit en av propellerns uppfinnare samt konstruktör av krigsfartyget Monitor, vilket spelade en nyckelroll för de segrande Nordstaterna i det Amerikanska inbördeskriget 1861-65.

Vacker utsikt från vår stuga ner mot kanalen och akvedukten i Håverud. Foto: Tommy Hansson

Nils Ericson spelade en ledande roll vid Göta kanals tillkomst och står staty utanför Centralstationen i Stockholm. Skulptör John Börjesson. http://www.tekniskamuseet.se/1/1903.html

Också Nils Ericsons son Werner Ericson (1838-1908) var med om akveduktbygget i Håverud. Han är eljest kanske mest bekant för att ha startat och ägt pappersbruket i Vargön tillsammans med sina bröder. Han medverkade även vid bygget av Panamakanalen och var verksam i Chile samt vistades många år i USA, där ju farbrodern John var bosatt. Werner Ericson var i likhet med fadern tidvis militär och ledamot i riksdagens andra kammare 1872-78.

Håverud-akvedukten är Dalslands största turistattraktion med en halv miljon besökare årligen. Foto: Tommy Hansson

Håverud-akvedukten omfattar såväl slussanordningar som järnvägs- och landsvägsbro och är ännu, 148 år efter sitt färdigställande, i fullt bruk. Tre rederier befraktar kanalen. På ena kanalstranden finns ett sevärt och välskött litet kanalmuseum som berättar historien om jordbruk och industriarbete i kanalbyggets skugga. Villkoren var ibland hårda för den tidens människor, särskilt vintertid, och döden en ofta oinbjuden gäst till unga och gamla. På andra stranden finns det omtalade Brasseriet med mycket god mat samt några butiker.

Kanalmuseets modell av kanalen och akvedukten. Foto: Tommy Hansson

En förstklassig sevärdhet är vidare de bronsålderstida hällristningar som ligger utportionerade på omkring 300 hällar i Högsbyns naturreservat i Tisselskogs socken, omkring en mil från Håverud längs den osedvanligt slingriga väg som leder dit. Här finns vid sjön Råvarpen i anslutning till Dalslands kanal cirka 2500 figurmotiv omfattande bland annat skålgropar, människor, djur, skepp, fotsulor och händer.

Ett par av Högsbyns hällristningar. Något till vänster om mitten på nedre bilden syns ”akrobaten” som slår en baklängesvolt över ett skepp. Foto: Tommy Hansson

Det mest berömda motivet är en mansfigur som gör en baklängesvolt över ett skepp.http://www.grenseavisen.com/hallristningar-vid-dalslands-kanal-hogsbyn-tisselskog/

Bronsålderns föreställningsvärld förlorar sig i ett töcken för oss som lever ungefär 3500 år efter det att dessa ristningar hackades in i dalsländska lerskifferhällar och på talrika andra platser, många av dem på Västkusten. Det torde dock stå ganska klart att motiven har med något slags religiös kult att göra. Möjligen tillkom hällristningarna i syfte att blidka dåtidens gudomligheter och/eller naturkrafter och möjligen stod de i centrum för festligheter till dessa gudars/krafters ära.

Gammal man studerar en av ristningshällarna. Foto: Isabella Hansson

Nu spekulerar jag naturligtvis, men det är inte mycket annat man kan göra. Bronsåldern var betydligt mer avlägsen för de bålda vikingarna än vad vikingatiden är för oss.

Tisselskogs träkyrka från 1724. Foto: Tommy Hansson

Granne med Högsbyns hällristningsområde är Tisselskogs kyrka, en träkyrka byggd 1724 som vi passade på att bese. Här finns bland annat en dopfunt i täljsten från medeltiden. Rätt anmärkningsvärda är de stora, trearmade ljusstakar som ställts upp bland bänkarna.

Altaruppsatsen är från 1735 och förfärdigad av Lars Hasselbom i Lidköping. https://www.svenskakyrkan.se/stenebypastorat/tisselskog-kyrka

Altaruppsats av Lars Hasselbom. Foto: Tommy Hansson

Dalslands landskapsblomma är förgätmigej medan landskapsdjuret och landskapsfågeln är korp (Corvus Corax). Tyvärr såg Isabella och jag inte till en endaste korp, som är min favoritfågel; intill mitt barndomshem fanns berget Korpberget och korpar fanns där också. Korpen var så gott som utrotad i vårt land på 1960-talet, men beståndet har därefter växt till sig.http://www.nilssonssida.se/Korp/Korpfakta.htm

Oden på sin häst Sleipner med korparna Hugin och Munin samt spjutet Gungner. Prydnadsmotiv från hjälm.

Vi bör heller inte glömma att den ledande asaguden, Oden, höll sig med två korpar kallade Hugin och Munin. Icke minst därför har korpen setts som en mystisk, ibland olycksbådande (”olyckskorp”) individ i den svenska faunan med sitt en smula spöklika kraxande.

Är då Dalsland ”ett Sverige i miniatyr” som prins Eugen ville göra gällande? Tja, här finns skogar, slätter, sjöar, vattendrag, höjder – till och med ett fjäll, Kroppefjäll. Ett rikt djur- och naturliv och åtskilliga fornminnen. Så visst finns det visst fog för det aktuella epitetet.

 

 

Fälldin bröt sossarnas makthegemoni

Nyblivne statsministern Thorbjörn Fälldin flankerad av Per Ahlmark (FP) och Gösta Bohman (M) efter den historiska valsegern 1976.

Thorbjörn Fälldin (1926-2016) har avlidit vid 90 års ålder Han blev historisk som statsminister i den första borgerliga regeringen på 40 år och därmed den som bröt socialdemokratins makthegemoni i svenskt samhällsliv.

Fälldin slog an viktiga strängar i det svenska folkdjupet med sin agrara framtoning i form av buskiga polisonger, en väl inrökt snugga och valkiga nävar. Allt var dessutom äkta: Fälldin var till yrket lantbrukare och fårfarmare och enligt många kvinnor ”en stilig karl”. Allt detta hade förstås inte spelat någon roll om han därtill inte hade varit en skicklig politiker som bland annat införde arkaiska uttryck som att ”dagtinga med sitt samvete” och ”dra frågan i långbänk” i den moderna politiska diskursen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/atta-citat-fran-thorbjorn-falldin/

Thorbjörn Fälldin – i folkbokföringen står det Nils Olof Torbjörn Fälldin – föddes och växte upp i Ångermanland i nuvarande Härnösands kommun. Att han följde i föräldrarnas spår och blev jordbrukare tedde sig självklart. Han började tidigt med politiken och invaldes i kommunfullmäktige för dåvarande Bondeförbundet (BF) 1950. 1956 gifte han sig med Solveig Öberg och fick med henne barnen Eva, Nicklas och Pontus. 1958 invaldes han i riksdagens andra kammare där han tidigt satte sig i respekt genom sitt kunnande. 1969 utsågs Fälldin i konkurrens med hallänningen Johannes Antonsson till Centerpartiets förste vice ordförande och 1971 blev han partiordförande.

Förutom partikarriären och statsmannaskapet kan nämnas att Fälldin 1945 tog realexamen som privatist, att han tog reservofficersexamen 1951, att han även var styrelseledamot i Svenska fåravelsföreningen 1959-68 och dess ordförande 1968-69 samt styrelseledamot i Svenska handelsbanken 1971-76. Efter den politiska banans slut var Fälldin styrelseordförande i Televerket samt Föreningssparbanken,

”Semesterregeringen” Pehrsson-Bramstorp uppställd utanför Kungliga slottet 1936. Statsministern är nummer 4 från vänster.

Det 1913 bildade Bondeförbundet var ursprungligen, vilket framgår av namnet, ett renodlat intresseparti för Sveriges bönder och landsbygd som vid denna tid ännu var tongivande näring i Sverige. 1936 bildade partiet regering under ledning av partiledaren Axel Pehrsson-Bramstorp, vilken utsågs till statsminister. Ministären Pehrsson-Bramstrop blev dock kortvarig – den existerade från den 19 juni till den 28 september 1936 och har därför kommit att kallas ”semesterregeringen” alternativt ”sommarregeringen”.

Därefter inledde Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) under Per Albin Hanssons ledning sitt obrutet 40-åriga maktinnehav. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_Pehrsson-Bramstorp

Under perioden 1936-76 var det närmast ett axiom att Sverige skulle styras av socialdemokrater med Per Albins omtalade folkhemskoncept – övertaget från högerpolitikern Rudolf Kjellén (1864-1922) som myntat uttrycket ”folkhem” på 1910-talet – som grundval. Talet om den socialdemokratiska makthegemonin är dock en sanning med viss modifikation: under Andra världskriget styrdes vårt land av en socialdemokratiskt präglad samlingsregering med Per Albin Hansson som statsminister, och 1951-57 ingick S och BF en koalitionsregering med Tage Erlander (S) som statsminister och bondeförbundarna Gunnar Hedlund som inrikesminister och Sam B. Norup som jordbruksminister.

Fälldins företrädare som centerledare, Gunnar Hedlund, var inrikesminister i koalitionsregeringen S-C 1951-57.

I takt med att jordbruket trädde tillbaka som landets huvudnäring kom Bondeförbundet att förändra sin karaktär till att bli ett allmänborgerligt parti, låt vara att landsbygdsperspektivet hölls vid liv. 1957 bytte partiet namn till Landsbygdspartiet Centerpartiet vilket året därpå av praktiska skäl avkortades till Centerpartiet. I dagligt tal blev det ofta Centern.

Den allmänborgerliga approachen skulle visa sig framgångsrik. Den partiideolog som till betydande delar låg bakom partiets politik under en kvarts sekel var Gustaf Jonnergård (1918-85), partisekreterare 1951-76, född i Kalmar-trakten men senare boende i Östertälje socken i Södertälje (och därmed under några år på 1q980-talet i stort sett granne med bloggaren). Enligt Moderata samlingspartiets ledare Gösta Bohman i ett föredrag som jag bevistade under min tid som moderat på 1970-talet var det Jonnergård (”Jonergård” som Bohman kallade honom) som av rent taktiska skäl förde fram avvecklandet av kärnkraften som Centerns stora fråga.https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Jonnerg%C3%A5rd

Det må vara hur det vill med den saken, konceptet slog väl ut och Centerpartiet blev snart landets största politiska parti. I valet 1973 fick C 25,1 procent av rösterna, en ökning med 5 procentenheter jämfört med 1970 års val. Resultatet blev dock att Socialdemokraterna satt kvar vid makten med Olof Palme som statsminister trots absolut jämvikt i riksdagen: 175 mandat för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna och 175 mandat för Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet. Jämna omröstningar i kammaren fick avgöras genom lottning, därav begreppet Lotteririksdagen. Antalet mandat i riksdagen minskades med ett till 349 för att sådana olägenheter skulle kunna undvikas i fortsättningen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lotteririksdagen

Hela Sverige höll andan under Norrmalmstorgsdramat 1973, som kan ha kostat de borgerliga partierna valsegern. Foto: Tommy Hansson

Det behöver inte sägas att alla som bespetsat sig på en historisk borgerlig valseger blev djupt besvikna. Valresultat hade sannolikt blivit ett annat om inte konung Gustaf VI Adolf avlidit strax före valet och om inte det beramade så kallade Norrmalmstorgsdramat inträffat vid ungefär samma tid. en utrikespolitisk händelse som kan ha påverkat valutgången var yttermera militärkuppen i Chile den 11 september 1973, då en militärjunta under ledning av general Augusto Pinochet grep makten. I skenet av sådana omvälvande händelser, kan man förmoda, höll sig många väljare till det alternativ som kändes invant och tryggt.

Centerpartiet fick nu ytterligare tre år på sig att utmejsla sin anti-kärnkraftsstrategi och Thorbjörn Fälldin kunde förstärka sin agrara image. Och si – i valet 1976 skedde det som så många väntat på: för första gången på 40 år kunde en rent borgerlig/icke-socialistisk ministär tillträda och leda Sverige. Något som troligen bidrog till den borgerliga valsegern var den stora, TV-sända debatten mellan statsministerkandidaterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Scandinavium i Göteborg den 1 september 1976 inför 10 000 åskådare.

I all korthet råder nog ingen tvekan om att den debattskicklige Palme rent formellt vann debatten, ja han stukade till den till synes valhänte och bortkomne Fälldin rätt ordentligt. Palme log sitt sardoniska leende och jublade ikapp med Socialdemokraternas anhängare. Det här skulle bli en lätt match! Man hade dock ”sålt skinnet innan björnen var skjuten”, för att använda ett gammalt ordstäv som mycket väl skulle ha kunnat komma från Thorbjörn Fälldin.

Palme efter valet 1976: ”Vi skall ge borgarna ett helvete.”

I själva verket var det en medveten taktik från den sluge Fälldins sida – genom att förstärka det bortkomna och valhänta fick han opinionen på sin sida och kunde därmed säkra valsegern ett par veckor senare. För den som vill och orkar finns det via denna länk möjlighet att återuppleva den nära två timmar långa debatten här: https://www.youtube.com/watch?v=2hawe122eFY

Centern blev med 24,1 procent det klart största regeringspartiet och Thorbjörn Fälldin utsågs givetvis till statsminister. Utrikesminister blev Karin Söder från samma parti. Per Ahlmark (FP) blev vice statsminister, Gösta Bohman (M) finansminister, Ingemar Mundebo (FP) budgetminister, Staffasn Burenstam-Linder (M) handelsminister och Eric Krönmark (M) försvarsminister. Den tilltufsade Palme lovade i besvikelsen i ett TV-inslag att han skulle ”ge borgarna ett helvete”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_I

Även om den borgerliga trojkan vann en historisk och av flertalet efterlängtad valseger 1976 blev många besvikna på den nya regeringen. I syfte att lugna dem som till äventyrs trott att en borgerlig regering skulle avskaffa den svenska välfärden över en natt ansträngde sig de tre partierna för att föra en politik som var nästan mer socialdemokratisk än vad sossarnas egen politik skulle ha blivit. Inte heller utrikespolitiskt blev det någon förändring.

Mocambiques marxistiske president Samora Machel blev förste utländske statsbesökare efter regeringen Fälldin Is tillträde 1976.

Borgerliga företrädare inklusive utrikesminister Söder började tala om att ”det alltid funnits samförstånd över partigränserna” avseende utrikespolitik, vilket var en sanning med modifikation efter tidigare duster om bland annat frågan om svensk NATO-anslutning och utvecklandet av ett svenskt atomvapen. Samtliga borgerliga regeringar 1976-82 fortsatte på den inslagna vägen att stödja kommunistiska regeringar i Tredje världen såsom dem Vietnam, Kuba, Angola och Mocambique samt så kallade befrielserörelser – i realiteten väpnade terrorrörelser – på olika håll i världen. Utrikesminister Karin Söder besökte även det miljardslukande biståndsprojektet Bai Bang i Vietnam och bjöd in Kubas diktator Fidél Castro att besöka Sverige.

Det första statsbesöket i det borgerliga Sverige företogs för övrigt av Mocambiques marxistiske president Samora Machel. Fälldin var också den förste svenske statsministern som besökte det kommunistiska Kina 1981. Det är mot denna bakgrund knappast underligt att Thorbjörn Fälldin fått beröm av socialdemokratiska bedömare av typ Olle Svenning för sitt utrikespolitiska engagemang och förståelse för ”befrielserörelserna”: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6481040

Det allt överskuggande problemet för den första Fälldin-regeringen var kärnkraften. Under det att Centerpartiet ville stoppa utbyggnaden av kärnkraften tills frågan om slutförvaringen var löst – och på sikt helt avveckla denna energikälla – önskade såväl Moderaterna som Folkpartiet bygga ut kärnkraften. Fälldin hade blivit övertygad för att inte säga fanatisk kärnkraftsmotståndare genom att inhämta synpunkter från professor Hannes Alfvén (1908-95), nobelpristagare i fysik 1970 samt medlem i Centerpartiet på 1970-talet; Alfvén gick senare över till Miljöpartiet.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/

Från vänster utrikesminister Ola Ullsten, statsminister Thorbjörn Fälldin och överbefälhavaren Lennart Ljung i samband med U137s grundstötning i Karlskrona 1981.

Den första Fälldin-ministären varade i två år till hösten 1978. Den avlöstes av en folkpartistisk minoritetsregering med Ola Ullsten som statsminister 1978-79. Därefter kom Fälldins andra regering bestående av C, M och FP 1979-81. Fälldins tredje regering 1981-82 bestod av C och FP. Under dess tid gick den kärnvapenbestyckade sovjetiska ubåten U 137 på grund i Karlskrona och såväl Fälldin som utrikesminister Ola Ullsten fick visa sig på styva linan. Fälldin uppmanade militären att inte släppa några sovjetiska hjälpbåtar nära U137 utan beordrade: ”Håll gränsen!”

Därpå, efter sex år i opposition, kunde sossarna och Palme återta regeringsmakten och behålla den till 1991, då ministären Carl Bildt trädde till. Efter mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 blev Ingvar Carlsson (S) statsminister.

Thorbjörn Fälldin var en särpräglad personlighet och en särpräglad politiker och statsman. Även om jag, som framgår ovan, är  starkt kritisk avseende Fälldins och hans partis benhårda kärnkraftsmotstånd och Fälldin-ministärernas vänsterinriktade utrikespolitik har jag alltid känt respekt för Thorbjörn Fälldin. Han visade att det var möjligt att avlägsna socialdemokraterna från regeringsmakten och var dessutom en anständig människa och familjefar med stor integritet. Frid över hans minne.

Solkraft bättre än kärnkraft, tycker dessa fackelförsedda demonstranter. Liksom Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet.

Fira internationella mansdagen: min motion i fullmäktige

 Jag talar för min motion i fullmäktige. Foto: Tommy Blomqvist

Den 29 februari behandlades min motion om att i Södertälje kommun fira den Internationella mansdagen den 19 november i kommunfullmäktige. Det var väl ingen större sensation att det blev avslag – motionen gällde ju såväl ”fel” parti (SD) som ”fel” kön (det manliga). Dock blev jag litet överraskad över att debatten så gott som uteblev.

Det som, förutom min egen talan för motionen, sades från talarstolen i stadshusets sal Demokratin var att före detta SSU-broilern Elof Hansjons – numera sosseriets andranamn efter Boel Godner – i pressat tonläge  (enligt principen ”svaga argument, höj rösten”) drog en propagandasnutt om kvinnornas historiskt förbättrade rättigheter samt citerade mig i ett blogginlägg som skulle visa, ja jag vet faktiskt inte riktigt vad.

Jag svarade att jag självfallet inte har något att invända mot att kvinnor fått rösträtt och en rad andra rättigheter – tvärtom. Jag är en varm anhängare både av kvinnor i allmänhet och deras rättigheter i synnerhet. Tro ingenting annat.

Jag har emellertid svårt att se att kvinnorna och deras rättigheter skulle missgynnas av att Internationella mansdagen skulle firas i en större utsträckning än vad som redan sker i en rad länder och även en del svenska kommuner.

 På fullmäktigebänken. I bakgrunden gruppledare Beata Kuniewicz. Foto: Tommy Blomqvist

Trots allt utgörs hälften av världens befolkning av män, låt vara att vårt eget land på sistone för första gången i historien noteras för mansöverskott till följd av den exempellösa massinvandringen av män. Att vara man i dag är inte heller, åtminstone inte i vår del av världen, alldeles enkelt med tanke på radikalfeminismens strävanden att göra livet surt för i princip alla representanter för det manliga könet.

Inte heller kommunstyrelsens svar på min motion var något att höja jubelrop till skyn över. Bland annat talades det om att ”vi vet” (när någonting är högst osäkert brukar man skriva så) ”att manliga normer styr”. Men vad är egentligen ”manliga normer” för något? Ingen vet, ingen som vet, för att citera Povel Ramel. Snarare är det sådana plattityder som extremfeminismen och dess epigoner slänger ur sig när man inte har något på fötterna.

Här kan ni läsa hela texten till min motion:

 

Fira Internationella mansdagen i Södertälje kommun!

Internationella mansdagen började firas på olika håll i världen den 19 november 1999. Ibland sker firandet i samband med uppmärksammandet av Internationella barndagen den 20 november, således dagen efter. Dagen är avsedd att fokusera på pojkars och mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag till samhället, bidra till förbättrade relationer mellan män och kvinnor samt att lyfta fram positiva manliga förebilder. Den kan ses som en motsvarighet till den mer etablerade Internationella kvinnodagen den 8 mars, som har en avsevärt längre historia och som bekant även firas i Södertälje kommun.

Internationella mansdagen, på engelska International Men´s Day, uppmärksammas i en rad länder i Europa, Nord- och Sydamerika samt Asien. Den firas enligt Wikipedia i Angola, Argentina, Australien, Belgien, Botswana, Brasilien, Chile, Danmark, Frankrike, Georgien, Ghana, Guyana, Haiti, Indien, Irland, Italien, Jamaica, Kanada, Kina, Kroatien, Malta, Moldavien, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Pakistan, Peru, Portugal, Singapore, Spanien, St. Kitts och Nevis, Storbritannien, Sydafrika, Trinidad och Tobago, Tyskland, Uganda, Ungern, USA, Vietnam samt Österrike.

Varför fira mansdagen i Södertälje?

Internationella mansdagen har uppmärksammats på olika håll också i Sverige. 2014 höll exempelvis Sollentuna kommun en temadag den 19 november under rubriceringen ”Våldsutsatta män i nära relationer”. I Sollentuna finns även en mansjour dit utsatta män kan vända sig med sina problem. Det är, icke minst ur ett jämställdhetsperspektiv, enligt min uppfattning viktigt att problem av detta slag uppmärksammas även i Södertälje kommun.

Ett uppmärksammande av Internationella mansdagen kan också bli ett led i strävan att motivera fler män att söka anställning i Södertälje kommun. Det är känt att här råder ett massivt kvinnoöverskott: av kommunens årsredovisning 2014 framgår således, att 80 procent av alla kommunalanställda är kvinnor.

Jag hemställer därför om:

Att motionen överlämnas till kommunstyrelsen för vidare beredning av ärendet, där siktet skall vara inställt på att så snart som möjligt i Södertälje kommun börja uppmärksamma Internationella mansdagen den 19 november.

Södertälje den 2 juni 2015

Tommy Hansson (SD) ledamot i fullmäktige

 

Machiavelli och världens tyranner

Vad har världens tyranner genensamt?

Den frågan ställer den historiske författaren Daniel Rydén i sin nya bok Historiens tyranner. En berättelse om diktatorer, despoter och auktoritära härskare (Historiska media 2015, 235 sidor).

Det i alla fall många av dem hade gemensamt var att de hade läst den florentinske diplomaten Nìccolò Machiavellis (1469-1527) bok Fursten, som trycktes först fem år efter författarens död 1532. Författaren ger i sitt så ryktbara verk råd till envåldshäskare om hur de bör agera om de vill bli kvar vid makten och samtidigt värna och utveckla staten. http://www.filosofer.se/machiavelli.html   

 Nìccolò Machiavelli (1469-1527). Mannen bakom Fursten.

Fursten trycktes snabbt i nya upplagor och blev på kort tid mycket omtalad. Den förbjöds av romersk-katolska kyrkan men blev populär i politiska kretsar, skriver Rydén (sidan 11): ”Den tysk-romerske kejsaren Karl V skaffade ett exemplar, den engelske kungen Henrik VIII likaså. Katarina av Medici lovordade den, Ludvig XIV skulle senare kalla den sin ´favoritvällslektyr´.”

”Machiavellisk” blev med tiden ett omtyckt skällsord om härskare som gjorde vad som helst för att säkra sin maktställning oberoende av alla moraliska överväganden. Machiavelli hade själv skrivit: ”I en ond värld är det omöjligt för en furste att alltid vara god, om han vill bevara staten.”

Bland de diktatorer som tog Machiavellis råd ad notam märks den italienske fascistledaren Benito Mussolini (1883-1945). Han var, åtminstone under den första fasen av sin regeringstid, en skicklig strateg. Förutom att han var en god skribent och en ännu bättre talare planerade han sina drag på ett omsorgsfullt sätt.    ”Som strateg var Mussolini slug”, framhåller Daniel Rydén (sidan 103). ”Han planerade långt i förväg, prioriterade noga sina mål, hade tålamod att vänta på rätt tillfälle men var beredd att slå till skoningslöst när det väl var dags.”

Det var därför Mussolini, även kallad Il Duce, inte satsade på väpnad revolution i Italien. Han väntade tills han fick över kungen, kyrkan och liberalerna på sin sida. För att påskynda processen tvekade dock inte Mussolini att skrämmas.

Det skedde initialt genom den ryktbara ”marschen mot Rom” i oktober 1922, vilken enligt Rydén inte alls var så heroisk som fascistpropagandan gjorde gällande men icke desto mindre skrämde vettet ur etablissemanget så att Mussolini utsågs till premiärminister över en koalitionsregering. Fascisterna tog sedan gradvis över hela regeringsmakten och upprättade en korporativistisk diktatur enligt sina ideologiska riktlinjer.

Så långt kan man säga att Mussolini, genom att använda sig av en kombination av list och våld, var en god lärjunge till Macchiavelli. Att han sedan helt korrumperades av makten och drabbades av hybris, ledande till att han invaderade Abessinien (Etiopien) i syfte att skaffa sig ett nytt romerskt imperium och allierade sig med Hitlertyskland och Japan, är en annan historia.

Mussolinis karriär skulle kunna sägas vara en fullgod illustration till Lord Actons (1834-1902) bekanta yttrande: ”Power tends to corrupt, absolute power corrupts absolutely” (Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut). Detsamma kan säkerligen sägas om de allra flesta av diktatorerna på Rydéns lista. https://sv.wikipedia.org/wiki/John_Dalberg-Acton,_1:e_baron_Acton

Daniel Rydéns diktatorsgalleri omfattar 15 självhärskare från och med Peisistratos i Aten på 500-talet före Kristi födelse till och med Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland i dessa yttersta av dagar. Även Sverige finns med på ett hörn i form av konung Carl XI (1655-97), som i enlighet med tankar som låg i tiden etablerade ett kungligt envälde. Kapitlet om denne monark inleds med följande citat av Macchiavelli: ”En furste måste för övrigt alltid leva med samma folk men kan mycket väl undvara samma stormän, eftersom han varje dag kan tillsätta eller avsätta dem och efter behag öka eller minska deras makt.”

Jag vet inte hur pass inläst Carl XI var på Macchiavelli, men när han genomförde sin stora reduktion – det vill säga drog in en stor del av de adliga stormännens egendomar till kronan i syfte att bättra på landets katastrofala ekonomi – tillämpade han till punkt och pricka det machiavelliska receptet enligt ovan. Historiker har under tre sekel brottats med frågeställningen hur kungen kunde gå i land med detta så smärtfritt som faktiskt skedde. Svaret, menar Rydén, ligger i det genomslag idéerna om det kungligas enväldet fick i samtiden (sidan 76):

Efter en rad uppslitande krig i Europa framställdes den starka centralmakten nu som det enda som kunde förhindra anarki och kaos. I Frankrike hade juristen Jean Bodin i flera böcker hävdat att en suverän furste måste kunna stå över lagen. I England gav filosofen Thomas Hobbes 1651 ut boken Leviathan, där han beskrev mänskligheten som en hop vargar vars primitiva drifter endast kan tyglas av en skräckinjagande envåldshärskare.

Den starka kungamakten var helt enkelt politiskt korrekt i det dåtida Sverige och Europa och främjades därtill av kyrkan samt ett utbrett missnöje med de adliga stormännens sed att utplundra landets resurser för egen vinnings skull.

 Ryttarporträtt av Carl XI.

Om Carl XI kan beskrivas som en välvillig despot som hade rikets bästa för ögonen, så kan samma sak på intet sätt sägas om alla de diktatorer av olika slag som Daniel Rydén beskriver. Eklatanta exempel härpå är givetvis 1900-talets totalitära massmördare Josef Stalin, Adolf Hitler och Mao Tse-tung (jag föredrar denna latinisering av den kinesiske diktatorns namn framför det moderna Maozedong). Även om samtliga dessa tre folkförstörare i något slags mening må ha handlat i enlighet med sina förvridna uppfattningar om vad som var bra för deras respektive hemländer, kommer man inte från att samtliga var på något sätt sinnesrubbade.

Med hjälp av ideologiska koncept som inte tålde några motsägelser, hänsynslösa maktapparater och oavlåtlig propaganda lyckades de hanka sig kvar vid makten och under resans gång, direkt eller indirekt, ge upphov till otaliga miljoner människors död. Enbart kommunistisk maktutövning bär, enligt en beräkning framlagd av Jean-Pierre Dujardin i Le Figaro Magzine 19-25 november 1978, ansvaret för 142 917 000 dödsoffer.   

Intressant är Daniel Rydéns avsnitt om Kim Il-sung (1912-94), majoren i Röda armén som av Stalin handplockades att leda den kommunistiska, norra delen av Koreahalvön efter dess delning i samband med krigsslutet 1945. Det innovativa med denne hänsynslöse diktator är att han grundade en dynasti i Nordkorea, som i dag räknas som världens sista stalinistiska diktatur.

Detta drag stod väl i överensstämmelse med Machiavellis fursteråd. Således lät sig Kim – som dryga 20 år efter sitt frånfälle fortfarande anses vara president – efterträdas av sonen Kim Jong-il, vilken i sin tur efterföljdes av sin son Kim Jong-un.

 Dynastin Kim: Kim Il-sung, Kim Jong-il och Kim Jong-un.

Något av en innovation stod vidare Vitrysslands diktator sedan 1994, Aleksandr Lukasjenko, för då han lät lagstifta om att all oregistrerad föreningsverksamhet kunde straffas med upp till två års fängelse (sidan 200): ”Alla samordnade handlingar som utförs av minst tre människor är i lagens mening föreningsverksamhet. Polisen har därmed rätt att ingripa mot allt som fler än två personer gör tillsammans.”

Bokens avslutas med ett urval i bokstavsordning av historiens ”auktoritära maktutövare”.

Daniel Rydéns bok kan varmt rekommenderas för den som vill få en översikt över världens tyranner såväl  i förfluten tid som nu- och samtid. Dock saknar jag den åtskillnad som jag menar bör göras mellan ”totalitär” och ”auktoritär” diktatur. Den totalitära diktaturen inlemmar varje aspekt av samhället under sin domvärjo, medan den auktoritära varianten inte lägger sig i precis allting. När militärjuntan i Chile inledde sin maktutövning 1973 var den exempelvis förnuftig nog att överlåta landets ekonomi åt experter, vilket resulterade i att Chile påfallande snabbt återhämtade sig från det ekonomiska kaos president Salvador Allende hade kastat landet rätt in i.

På en punkt vill jag rätta Rydén. Han skriver på flera ställen att Spaniens diktator Francisco Franco (1892-1975) var ”fascist”, vilket inte är fullt korrekt. Franco var noga taget en konservativ katolik och tillät inte de ideologiskt motiverade fascisterna i Spanien att sticka upp nämnvärt.

 Francos Spanien räddade 200 000 judar undan Förintelsen.

Han gjorde heller inte samma fatala misstag som Mussolini gjort, att liera sig med Hitlertyskland under Andra världskriget. Spanien förblev i stället neutralt och kunde därför bli en tillflyktsort för förföljda judar. Spanien kunde på sätt rädda omkring 200 000 judar undan Förintelsen i Europa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francisco_Franco