Jag tittar flitigt på den amerikanska true crime-serien ID, och i ett avsnitt rätt nyligen dök namnet Victor Gunnarsson upp: en svensk immigrant som mördats i North Carolina i USA 1993. https://en.wikipedia.org/wiki/Victor_Gunnarsson
Åke Lennart Victor Gunnarsson föddes i Jämjö i Blekinge den 31 mars 1953 och dog i Deep Gap i Watauga County i North Carolina den 3 eller 4 december 1993. Det visade sig att den som bragt Gunnarsson om livet var en före detta polisman som hette Lamont C. Underwood.
Sju år tidigare blev Victor Gunnarsson rikskänd som ”33-åringen” sedan han haffats av Stockholms länspolismästare Hans Holmér som misstänkt för mordet på statsminister Olof Palme i Stockholm den 28 februari 1986. Huvudorsaken härtill var att Gunnarsson mordkvällen fikat på ett café på Kungsgatan inte så långt ifrån det ställe på Sveavägen där Palme sköts till döds. https://www.sydostran.se/nyheter/palmemordet-33-aringen-fran-blekinge-helt-avskriven/
Därtill var Gunnarsson känd för att, i likhet med halva Sveriges befolkning, vara djupt kritisk till Palme; bland annat hade han haft kontakter med Palme-hatande Europeiska arbetarpartiet (EAP). Därmed var Gunnarson i Holmérs ögon gjuten som Palme-mördare. Gunnarsson togs in för förhör ett par gånger innan han häktades den 17 mars. Det framgick dock efter kort tid att Gunnarsson var oskyldig till mordet varför han släpptes på fri fot.
Hans Holmér (1930-2002) var vid tiden för mordet på Palme länspolismästare i Stockholm – han hade tidigare basat över säkerhetspolisen SÄPO – men lade också beslag på tjänsten som spaningsledare i Palme-mordfallet, vilket skulle visa sig bli en sannskyldig katastrof. Först sköt han in sig på den marxistiska kurdiska terroriströrelsen PKK som skyldig till statsministermordet, men när detta inte fungerade utsåg han Victor Gunnarsson till syndabock. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_Holm%C3%A9r
Efter Palme-debaclet, som också kom att omfatta turerna kring domen och frikännandet av Christer Pettersson, dömdes Holmér till dagsböter för att ha haft koppling till bokförläggaren Ebbe Carlssons olagliga utredning av PKK-spåret. Han skrev sedan ett par deckare, där Loppan blev mest uppskattad. Hans Holmér, son till den kände idrottsinstruktören Gösta ”Gösse” Holmér och inbiten socialdemokrat, måste enligt min mening betecknas som en av Sveriges mest inkompetenta polischefer någonsin.
Hans Holmér håller hov för pressen efter Palme-mordet.
Som kontrast kan nämnas att Nils Henric Aschan Liljensparre (tidigare Sivers), polismästare i Stockholm då konung Gustaf III mördades den 16 mars 1792, lyckades spåra upp mördaren Jacob Johan Anckarström på ett tidigt stadium i mordutredningen. Däremot kom de flesta övriga som var inblandade i den vittförgrenade konspirationen mot konungen lindrigt undan: den som råkade mest illa ut var general Carl Fredrik Pechlin, som dömdes att spärras in på fästning. Han dog på Varbergs fästning 1796. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_Henric_Liljensparre
Efter sina traumatiska upplevelser som utpekad Palme-mördare i Sverige emigrerade Victor Gunnarsson till USA, där han livnärde sig på ströjobb och sjukbidrag från hemlandet. Han anmäldes som försvunnen den 23 december 1993, och i mitten av januari 1994 hittades hans snötäckta kropp i ett otillgängligt skogsområde i North Carolina cirka 30 mil från hans lägenhet i Salisbury i samma delstat. Gunnarssons kropp var nästan naken och det konstaterades att han skjutits två gånger i huvudet med ett .22-kalibrigt skjutvapen.
Den 40-årige svensken bedömdes ha tagits av daga 3-4 december 1993. Gärningsmannen visade sig vara en svartsjuk tidigare polisman vid namn Lamont C. (”LC”) Underwood, vilken tidigare haft ett förhållande med den kvinna, Kay Welden, som Gunnarsson dejtade. Underwood dömdes också skyldig för mordet på Weldens mamma, den åldriga Catherine Miller. Straffet blev livstids fängelse plus 40 år. Underwood satt inspärrad i Marion Correctional Institution i North Carolina fram till sin död vid 67 års ålder den 23 december 2018.
En grupp personer som inte tyckte att Underwood fått något effektivt försvar av den dömdes advokater försökte få till stånd resning i målet. En undersökning företogs, men någon resning beviljades icke av de rättsvårdande myndigheterna som menade att bevisningen mot Underwood var så överväldigande att det inte spelade någon roll hur försvaret hade skötts.
Man häpnar över det oblida öde som drabbade Victor Gunnarsson: först på lösa grunder utpekad för ett statsmannamord och uthängd i pressen, därefter mördad inom ramen för en bisarr kärlekstriangel. I båda fallen var han helt oskyldig. Innan han flyttade sina bopålar till USA publicerade Gunnarsson under pseudonymen ”33-åringen” boken Jag och Palmemordet. 2016 skrev Stefan Lindberg romanen Nätterna på Mon Cheri som handlar om Gunnarsson (vilken i boken har ett annat namn).
Dagen före chefsåklagare Krister Peterssons numera herostratiskt ryktbara presskonferens om Palmegruppens slutsatser angående Palme-mordfallet lade den socialdemokratiske partigängaren Daniel Suhonen ut ovanstående på Twitter. I dag – för Suhonen i dubbel bemärkelse dagen efter – ångrar han sannolikt att han inte höll händerna i styr. Dessutom torde Suhonen ha anledning att säga upp bekantskapen med ett par personer han säger sig ha litat på…
Suhonen var i sanningens namn dock inte ensam om att tro sig veta vad åklagare Petersson skulle lägga fram. Den icke helt obekante pensionerade kriminologiprofessorn Leif G. W. Persson kände sig också helt säker på att det var mordvapnet som skulle företes. I Expressen citeras han på följande sätt: ”Vad finns det för bevisning i ärendet att plocka fram eller hitta, det kokar i stor sett ner till ett mordvapen.”https://omni.se/gw-saker-pa-att-polisen-har-vapnet-som-dodade-palme/a/g7bEq0
Jag skall villigt erkänna att jag också hade väntat mig betydligt mer av det förebådade ”stora avslöjandet”. Nu fick vi istället avnjuta något vad jag skulle vilja kalla en i och för sig rätt underhållande men dock sagostund, exekverad av Palmegruppens förundersökningsledare Krister Petersson, vilken presskonferensen igenom förde ett resonemang kring olika vittnesmål och uppgifter i anslutning till den så kallade Skandiamannen Stig Engström.
Däremot inte tillstymmelse till bevisning i form av mordvapen, DNA eller nya vittnesmål. Endast indicier, vilka dessutom mycket väl kan tolkas på diametralt andra sätt än de hemsnickrade teorier Petersson torgförde. Den på sina håll hett emotsedda presskonferensen utmynnade i vad som måste betecknas som det mest praktfulla Västgötaklimax svenskt rättsväsende någonsin skådat. (Fotnot)
När Krister Petersson i februari kungjorde att lösningen på Palme-mordfallet skulle presenteras till sommaren hade Petersson och spaningsledaren Hans Melander säkert hoppas på en mer handfast bevisning. Försök att få fram sådan gjordes också. Bland annat lyckades utredningen få tillgång till en vapensamling som tillhört en (avliden) god vän till Stig Engström. I samlingen fanns ett vapen med rätt kaliber, men när vapnet provsköts vid Nationellt Forensiskt Center (NFC) kunde konstateras att det varken gick att bevisa eller motbevisa att detta var mordvapnet.
De båda vittnena Leif Ljungqvist och Hans Johansson är båda överens om att Stig Engström inte är identisk med Palmes baneman. Ljungqvist, känd som ”Chevamannen” och den som ringde ett larmsamtal med uppgift om att ett mord var begånget, citeras på SVT Nyheter: ”Jag tror inte att det är Stig Engström för han kom efter att mordet hade skett.”
Den ursprunglige Skandiamannen.
Leif Ljungqvist beskriver mördaren som en atletiskt byggd man på cirka 190 centimeter. Den då 52- årige Stig Engström var knubbigare, hade kortare ben och sprang inte likadant som mördaren. Ljungqvist menar: ”Presskonferensen var ett fiasko och det är skandal att man kan gå ut med något sådant här. Det finns ju ingen rättvisa för en död person.”https://www.svt.se/nyheter/inrikes/vittnena-det-var-inte-stig-engstrom-som-skot-olof-palme
Stig Engström föddes i Bombay i dåvarande brittiska kronkolonin Indien den 26 februari 1934 och avled – han begick enligt uppgift självmord – i bostadsorten Täby den 26 juni 2000. Fadern, Folke Engström, var maskinspecialist hos Ivar Krüger och beordrades att flytta till Indien och bedriva verksamhet där 1926.
Engström utbildade sig till grafiker och hade olika anställningar innan han 1969 anlitades som reklamkonsulent av försäkringsbolaget Skandia på Sveavägen i Stockholm. Det kan nämnas att hans mor, Rut Engström, avled 111 år gammal i Stockholm 2013 – hon var Sveriges genom tiderna dokumenterat åttonde äldsta person. https://www.expressen.se/nyheter/han-talade-om-mordet-med-exfrun-under-sista-samtalet/
Tesen om att Skandiamannen Stig Engström var inblandad i mordet på statsminister Olof Palme har framförts flera gånger tidigare. En av de första som luftade denna teori var kommunisttidningen Proletärens chefredaktör Olle Minell. En annan var ”privatspanaren” Sven Anér. Den som på senare tid rönt störst uppmärksamhet är den socialdemokratiske journalisten och läraren Thomas Pettersson, vilken 2018 gav ut den uppmärksammade boken Den osannolika mördaren vilken översatts till ett flertal språk. https://sv.wikipedia.org/wiki/Thomas_Pettersson_(journalist)
Kari Poutiainen avfärdar tesen om Stig Engström som Palme-mördare.
Kari Poutiainen, som tillsammans med sin bror Pertti 1995 utgav den mest ingående bok som skrivits om Palme-utredningen, Inuti labyrinten, avfärdar även han Stig Engström som Palme-mördare. I Länstidningen, Södertälje framhåller han den 11 juni att Engström hade ett alibi. Det har att göra med att Lisbet Palme i polisförhör dagen efter mordet på hennes make uppgivit att mördaren hade blå täckjacka. Ett par timmar tidigare hade Engström ringt till polisen och berättat samma sak. Poutiainen frågar sig mot denna bakgrund:
Hur kunde Engström veta det om han var mördaren? Vittnena säger ju att mördaren sprang direkt efter att han skjutit. Lisbet Palme kan inte ha pratat med mördaren, däremot med Stig Engström som kom senare. När Engström sen återkommer till brottsplatsen 23.40 hade Lisbet Palme lämnat brottsplatsen, hon var där i cirka sex minuter. Jag menar att denna uppgift ger Stig Engström alibi.
”Jag har omvärderat Stig Engström”, fastslår Kari Poutiainen, ”han var ingen mytoman. Tvärtom stämmer det han säger väldigt väl.”.
För att återvända till Leif G. W. Persson så sällar han sig till de otaliga bedömare som avfärdar åklagare Peterssons fabulerande i TV. ”Den här presskonferensen var en kolossal besvikelse”, sade G. W. i direktsändning i TV4 och fortsatte: ”Åklagaren har faktiskt inte kunnat producera någonting mer substantiellt i ärendet utan det är bara hans egna tolkningar utav det som inträffat.” Enligt Persson kan det också vara så att vi fått bevittna ännu ett brott begås, låt vara av ringare art: förtal av avliden. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/awmOVO/leif-gw-persson-ingen-losning-pa-palme-mordet
Krister Petersson har själv erkänt att han ”tveklöst” gjort sig skyldig till förtal av avliden. Han anser ändå inte att han begått något brottsligt med hänvisning till Palme-mordfallets ”allmänintresse” och att han anser sig ha ”skälig grund” för utpekandet av Stig Engström. https://omni.se/petersson-det-ar-tveklost-fraga-om-fortal-av-avliden/a/Joj63j
Jag instämmer inte i den tolkningen. Förvisso föreligger ett allmänintresse när det gäller Palme-mordet rent allmänt, men att behöva ta del av Kristerssons personliga hjärnspöken är inget allmänintresse. I egenskap av en av rikets högsta juridiska företrädare borde Petersson ha insett det gravt oetiska i att, för all framtid, dra en avliden persons renommé i smutsen grundat på personliga tolkningar av ett komplext utredningsmaterial. Jag har mot den bakgrunden svårt att se att Krister Petersson, född 1961, skulle ha någon framtid att tala om i juridiska sammanhang.
Det absolut bästa hade varit att offentligt sätta punkt för utredningen med den helt sanningsenliga motivationen, att det under förhandenvarande omständigheter inte går att komma längre. Tydligen kunde han dock inte motstå frestelsen att gå till historien som den som gav Olof Palmes mördare ett namn.
Nej, det blev ingen klang- och jubelföreställning för Krister Petersson (till höger) och hans underhuggare Hans Melander.
Palmeutredningen är den i särklass mest kostsamma brottsutredning som gjorts i Sverige. Redan 2006 bedömdes den ha gått lös på en halv miljard kronor. Sedan 2011 har kostnaderna dämpats och i skrivande stund kan de polisiära kostnaderna beräknas till runt 600 miljoner kronor. Då har emellertid inte Åklagarmyndighetens kostnader för åklagare eller Domstolsverkets kostnader för de båda rättegångarna mot Christer Pettersson medräknats, https://omni.se/polisutredningen-har-kostat-runt-600-miljoner-kronor/a/Adebwq
Det finns som jag ser det främst två ljusglimtar i Krister Peterssons etiskt mycket tvivelaktiga fabulerande. Dels att förundersökningen kring Palme-mordfallet avvecklas. Dels att det undermåliga och av konspirationstänkande färgade så kallade Sydafrikaspåret definitivt kan förpassas till historiens proverbiala soptipp.
Utredningen borde emellertid ha lagts ner för länge sedan, exempelvis i anslutning till Lisbet Palmes bortgång 2018 om inte förr. Hon förblev fast i sin övertygelse att det var Christer Pettersson som mördade hennes make, och hon borde sannerligen ha vetat vad hon talade om eftersom hon såg mördaren på bara någon meters avstånd. Att polis och rättsväsende inte tog någon hänsyn till detta fick både hon och alla vi andra leva med. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/10/19/lisbet-palme-r-i-p-dags-lagga-ner-palme-utredningen/
Författaren Per Olov (P. O.) Enquist har som bekant avlidit 85 år gammal. Han drabbades av en stroke för fyra år sedan vilket satte stopp för hans författarskap. Vid sitt frånfälle fick han översvallande omdömen av honoratiores som kungen och statsministern ner till de värsta pretentiösa dyngspridarna på systemmedias kultursidor.
Jag ifrågasätter inte att P. O. Enquist var en framstående författare, regissör och dramatiker. Därom vittnar en lång rad priser och utmärkelser såväl inhemskt som internationellt. Vad jag ifrågasätter är den ensidiga skönmålning som Enquist vederfarits i anledning av sin bortgång. Nog borde åtminstone en liten del av det han gjort sig skyldig till ha nämnts i sammanhanget?
Per Olov Enquist föddes i västerbottniska Sjön i byn Hjoggböle i Bureå församling 1934. Han sällar sig därmed till andra bemärkta författare i Västerbotten såsom akademiledamoten Torgny Lindgren, Sara Lidman, Stieg Larsson och Stig Larsson. Enquist var enda barnet och växte upp tillsammans med sin mamma Maja, som var aktiv i Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS); fadern dog tidigt. https://sv.wikipedia.org/wiki/P.O._Enquist
Per Olov var i sin ungdom medlem i nykterhetsrörelsen och även en lovande höjdhoppare med 1,97 som bästa resultat (han var själv lika lång). 1961 publicerades hans debutroman Kristallögat och 1964 Magnetisörens femte vinter, som blev något av ett genombrott. Riktigt känd blev han dock först med Legionärerna 1968, som handlar om en av de största svenska regeringsskandalerna i modern tid, den så kallade baltulämningen. Boken blev 1970 film med titeln Baltutlämningen med Enquist själv som manusförfattare och Johan Bergenstråhle som regissör. https://sv.wikipedia.org/wiki/Legion%C3%A4rerna
Det kommuniststyrda Sovjetunionen hade den 2 juni 1945 av den svenska samlingsregeringen ledd av Per Albin Hansson begärt, att Sverige skulle utlämna krigsflyktingar som stridit i tysk uniform mot de sovjetiska styrkorna. Den efterföljande socialdemokratiska regeringen, nu ledd av Tage Erlander och med Östen Undén som en mycket prosovjetisk utrikesminister, beslutade sig för att efterkomma denna begäran trots att Sverige officiellt förde en neutralitetspolitik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Baltutl%C3%A4mningen
Trots att händelsen mestadels rubriceras som baltutlämningen var endast 147 av de i läger placerade flyktingarna av baltisk börd, varav merparten letter – det överväldigande flertalet var tyskar. Den sista överskeppningen av baltiska och tyska krigsflyktingar skedde från Trelleborgs hamn den 25 januari 1946. Sammanlagt överlämnade Sverige till Stalins Sovjet 2518 personer. Minst sju av de internerade begick självmord efter beskedet om överlämnande. Under den riksdagsdebatt som föregick utlämnandet krävde det Stalin-trogna förrädarpartiet Sveriges kommunistiska parti (SKP), att även de 30 000 civila baltiska flyktingar som fanns i Sverige skulle utvisas.
Letten Valentins Silamikelis släpas av utkommenderad polis ombord på det fartyg som skulle ta honom till Sovjetunionen. Ett halvt sekel senare skrev han en självbiografisk bok om de tragiska händelserna.
Per Olov Enquists bok blev mycket uppmärksammad och belönades 1969 med Nordiska rådets litteraturpris. Samtidigt väcktes kritik som gick ut på att författaren sprungit den sovjetiska spionorganisationen KGBs ärenden. Författaren Bertil Häggman sammanfattade 1991 kritiken i sin bok Medlöparna (1991):
Författaren P O Enquist, som nu lever i Köpenhamn, uppträdde 1968 medvetet eller omedvetet som ombud för KGB. Han gav då ut en bok, Legionärerna, om baltutlämningen…Syftet med den var inte att ge någon historiebeskrivning av vad som hände utan rättfärdiga utlämningen med hjälp av sovjetiskt källmaterial och intervjuer i Sovjetlettland…Författaren har stora svårigheter då det gäller att förstå människor som lämnat en kommunistisk regim. Det är naturligt för honom att misstänka att de gjorde sig skyldiga till något brott för att undkomma den socialistiska rättvisan.(Sidan 92) https://www.contra.nu/produkter/bertil-haggman-medloparna/
Anders Jallai lyfter å sin sida på sin blogg den 15 september 2012 fram Enquists nära kontakter med KGB-agenten Nikolaj Nejland, vilken hade goda relationer till den socialdemokratiska partitoppen. Bland annat var han tennispartner till Olof Palme. Enligt Jallai blev Enquist redan i början av 1960-talet en måltavla för KGB. Han citerar härvidlag den förre lettiske KGB-medarbetaren Imants Lesinskis, som 1978 hoppade av till USA: ”Tyvärr är mottagaren av Nordiska rådets litteraturpris Per-Olof /sic!/ Enquist en beklagansvärd desinformatör.”
Enligt Lesinskis var Nikolaj Nejland en av de KGB-agenter som tilldelats uppdraget att hjärntvätta Enquist och säkerställa, att denne spred en version av baltutlämningen som nära överensstämde med den sovjetiska versionen.
De som vill ha en rättvisande bild av vad som egentligen tilldrog sig i samband med balt- och tyskutlämningen har tyvärr inte mycket att hämta hos P. O. Enquist. De bör istället läsa Curt Ekholm: Balt- och tyskutlämningen 1945-46 (doktorsavhandling, 1995) eller Valentins Silamikelis: Baltutlämningen (Contra förlag, 1997).
Jallai påtalar ävenledes att P. O. Enquist emfatiskt försvarar regeringen Erlanders mörkande av turerna kring den svenske diplomaten Sverker Åström, vilken av spionmakarna Jevdokia Kartseva-Petrova och Vladimir Petrov – som på 1940-talet var stationerade vid Sovjetunionens Stockholms-ambassad men senare hoppade av till väst i Australien – i samtal med SÄPO-kommissarien Otto Danielsson avslöjas vara identisk med KGB-medarbetaren ”Getingen”. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/
Anders Jaillai framhåller: ”Han /Enquist/ inte bara mörkar och tonar ned anklagelserna – nej, han förvanskar dem helt enkelt.”
P. O. Enquists version av Pol Pots massmord på den egna befolkningen 1975-79: ”Horhuset utrymt, städning pågår.”
Det finns ett citat som förföljt P. O. Enquist under alla år sedan han satte det på pränt i en kulturartikel i Expressen den 15 maj 1975. Han valde då att kommentera de Röda Khmerernas brutala utrymning av Kambodjas huvudstad Phnom Penh med följande ord:
I åratal våldtog västerländsk imperialism ett asiatiskt land, dödade nästan en miljon människor, förvandlade en vacker kambodjansk stad till ett ghetto, till ett horhus. Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att denna fina stad måste återställas. Då utrymde man huset och började städa upp. Man började skura golv och väggar, eftersom inte människor skulle leva i förnedring här, utan i fred och med värdighet. I väst flödar då krokodiltårar. Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg. Dock lär oss detta att kampen inte är ett historiskt monument, ett livlöst minnesmärke, den pågår. https://sv.wikiquote.org/wiki/P.O._Enquist
I sin memoarbok Ett annat liv (2008) många år senare uttrycker P. O. Enquist någon form av ånger över sina ord den gången men vidhåller, att han hade ”fullständigt rätt” i det han skrev när han skrev det. Och i en intervju med David Suhonen i Aftonbladet den 23 september 2014 i anledning av sin 80-årsdag citeras författaren så: ”Jag hade rätt om Phnom Penh utifrån vad jag visste.” Så uttrycker sig väl endast den borne rättshaveristen. Att avstå från uppseendeväckande kommentarer i ett läge då han inte hade säker information om händelserna – vilket borde ha varit den normala reaktionen – tycks inte ha föresvävat Enquist. http://blog.svd.se/ledarbloggen/2009/02/19/kambodja-po-enquists-bittra-tarar/
Det beräknas att Pol Pots regim i det så kallade Kampuchea mördade omkring en femtedel av sitt eget lands befolkning mellan 1975 och 1979, då Vietnam invaderade landet och tog över regeringsmakten. Det räckte med att en person bar glasögon för att han skulle stämplas som västerländsk agent och mördas – ofta genom att hackas ihjäl eller kvävas med en plastpåse. Men då hade P. O. Enquist tappat intresset för vad som hände i det avlägsna landet.
Slutligen kan nämnas att Enquist då och då utgjöt sig om Palme-mordet, bland annat i sin essäsamling Kartritarna (1992). Det enquistska huvudbudskapet synes vara att det förelåg något slags konspiration som gick ut på att till varje pris skylla mordet på det stackars utslagna socialfallet Christer Pettersson. Kort sagt: P. O. Enquist har absolut ingenting att tillföra diskussionen om vem som mördade Palme, vilket med önskvärd tydlighet torde framgå av denna video där Enquist svamlar på av hjärtans lust.
Med Per Olov Enquist har Sverige förlorat en av sina mest framstående författare under efterkrigstiden. Politiskt stod han, liksom så många andra kulturpersonligheter, till vänster och bekände sig enligt egen utsago till socialdemokratin. Som så många andra naiva sossar lät sig Enquist, som framgått här ovan, i skilda frågor påverkas av den kommunistiska propagandan. Till skillnad från den obotfärdige Pol Pot-anhängaren Jan Myrdal kan han alltså inte urskulda sig med att han var kommunist.
Lisbet Palme, född Beck-Friis (1931-2018), har avlidit i en ålder av 87 år. Hon var gift med Olof Palme 1956-86 med vilken hon fick sönerna Mårten, Joakim och Mattias Palme. Till yrket var hon barnpsykolog.
Under det senare skedet av Lisbet Palmes liv kom mycket i hennes tillvaro att kretsa kring mordet på hennes make i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i Stockholm den 28 februari 1986. Tunnelgatan döptes efter mordet om till Olof Palmes gata. Lisbet Palme pekade ut Christer Pettersson som sin makes mördare 1989 efter att ha stått öga mot öga med denne på bara någon meters håll. https://www.expressen.se/nyheter/brottscentralen/lisbet-palme-pekade-ut-pettersson-tillintetgjord/
Christer Pettersson (1947-2004) dömdes till livstids fängelse för mordet i juli 1989 av en oenig Stockholms tingsrätt. Domen överklagades och Pettersson friades av en enhällig Svea hovrätt. Lisbet Palmes vittnesmål bedömdes av rätten som otillförlitligt, bland annat på grund av att hennes yttrande vid valkonfrontationen -”Det ser man ju vem som är alkoholist” – tolkades som att hon av polisen kunde ha fått förhandsinformation om den misstänkte. https://www.svd.se/han-friades-av-hovratten-1989
Att som ögonvittne inte bli trodd på sitt ord tog hårt på Lisbet Palme. Nu slipper hon alla sådana bekymmer. Hennes frånfälle kan vara ett utmärkt tillfälle att äntligen lägga ner den fortgående Palme-utredningen, som kostat skattebetalarna enorma summor genom åren. 2016 beräknades utredningen ha gått lös på över 550 miljoner kronor varav närmare 28 miljoner de närmast fem föregående åren. https://www.expressen.se/nyheter/sju-siffror-bakom-palmeutredningen/
Drygt 10 000 personer har vidare hörts angående mordet och i utredningen förekommer totalt fler än 87 000 namn. Då och då blir det krigsrubriker i slaskpressen när någon ny mördarkandidat pekas ut på mer eller mindre lösa boliner. Senast var det den så kallade Skandia-mannen, framlidne Stig Engström, som fick schavottera. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/05/25/efter-nya-utpekandet-lagg-ner-palme-utredningen-nu/
Palme-utredningen torde vara världens genom alla tider mest omfattande polisutredning vilken redan initialt svårt handikappades av att den osannolikt oduglige länspolismästaren i Stockholm, Hans Holmér (1930-2002), fick ansvaret att leda utredningen. Utredningen av statsministermordet är sedan länge en parodi på sig själv. Lägg ner eländet – nu!
Dryga 32 år efter Palme-mordet tror sig nu somliga veta vem som sköt Palme. I den obskyra publikationen Filter hävdas att Palmegruppen inom polisen som huvudspår arbetar enligt teorin att mordvapnet hanteradesav Stig Engström, som arbetade vid försäkringsbolaget Skandia på Sveavägen precis intill mordplatsen vid korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i Stockholm.
Det är klarlagt att Engström, som jobbade över mordkvällen, stämplade ut från sin arbetsplats klockan 23.19. Palme sköts 23.21. Flera vittnen observerade Engström stående intill entrén till Skandia-byggnaden i anslutning till mordet och Engström framträdde själv som mordvittne såväl i Stockholms tingsrätt som i media. Det är emellertid först nu, 18 år efter Stig Engströms frånfälle, polisen tydligen fått för sig att Engström kan vara mördaren.
Som belägg för Engströms gärningsmannaskap anförs att han – i likhet med ungefär halva Sveriges befolkning – avskydde Olof Palme samt att han var medlem i Moderata samlingspartiet. Han skall också ha varit aktiv i en pistolskytteklubb. Det bör i sammanhanget erinras om att Olof Palme anses ha skjutits med en revolver av fabrikatet Smith & Wesson kaliber 357.
”Mockfjärds-vapnet” upphittades av dykare i Djursjön nära Mockfjärd i Dalarna 2007.
Det så kallade Mockfjärds-vapnet har nämnts som tänkbart mordvapen. Eftersom det låg i en sjö i många år innan det fiskades upp av dykare 2007 var det dock i så dåligt skick att det var omöjligt att analysera.https://sv.wikipedia.org/wiki/Mockfj%C3%A4rdsrevolvern
En revolver är ett eldhandvapen som till skillnad från en pistol har en roterande trumma som ammunitionsbehållare.
Om det stämmer att polisens Palme-grupp arbetar utifrån teorin att Stig Engström mördade statsminister Olof Palme är det enligt min uppfattning ett tecken på en långt gången desperation, eller kanske snarare uppgivenhet. Det verkar som om gruppen i syfte att motivera sin fortsatta existens inte tvekar att frammana vilka fantasifoster som helst.
Enligt Engströms exhustru var maken en from man som ”inte kunde döda en fluga ens”, låt vara att han var både moderat och tyckte illa om Palme. Den enda moderat jag kan tänka mig som faktiskt såg med sympatier på Olof Palme var väl den äldre brodern Claës Palme (1917-2006), en affärsman och inbiten högerman som jag för övrigt träffade på en mottagning i den dåvarande sydafrikanske ambassadörens residens 1990.https://sv.wikipedia.org/wiki/Cla%C3%ABs_Palme
Palmeutredningen är vid det här laget en parodi på sig själv. Att släpa en så vitt jag vet oförvitlig medborgares namn i smutsen nästan två decennier efter hans död är bara beklämmande. Lägg ner – nu!
I fredags utanför Södertälje stadshus stötte jag ihop med en bekant som frågade hur jag mådde. ”Bra”, svarade jag, varpå bekanten kommenterade: ”Du ser pigg ut, Tommy”.
Det var en sådan där helt alldaglig händelse som jag har för vana att hämta inspiration ur. Det behövs inte så mycket för att jag skall bli på gott humör. Och, jo, jag känner mig faktiskt ganska pigg och i god form för tillfället. Jag tänker att det eventuellt kan ha att göra med att jag just nu gör ett uppehåll med alkoholhaltiga drycker.
Det vore mig fjärran att bli nykterist, men ibland kan det nog vara bra att låta vitala kroppsorgan vila sig litet. Faktum är att jag gör det i solidaritet med en närstående person som av medicinska skäl inte bör inmundiga alkohol. Har heller inga som helst abstinenssymptom, vilket jag inte heller hade väntat mig.
Den gångna veckan började annars på ett lika ovanligt som intressant sätt. När jag på måndagkvällen gick ut på balkongen för att ta mig ett bloss strax efter sjutiden på kvällen kunde jag iaktta ett anmärkningsvärt himlafenomen: jag såg ett eldklot som flammade upp på natthimlen, likt en stjärna som plötsligt ökar drastiskt i storlek. Det var en ganska omtumlande upplevelse.
Jag berättade om den celesta tilldragelsen på Facebook och fick några möjliga förklaringar från några FB-vänner. Det handlade om att det kunde vara fråga om inbillning (jag ville ju ”så gärna tro” att jag sett något ovanligt), något som hade att göra med en satellit eller annat människotillverkat föremål på irrfärd i rymden, ett järtecken (kanske för att Putin var i antågande eller att Löfven är på fallrepet), att jag hade rökt något olämpligt (jag röker bara Prince), en supernova eller kanske en meteor.
En meteor brukar förvisso ha en ”svans” efter sig, men ovan nämnda Helena föreslog att dess avsaknad kan ha berott på att meteoren var på väg i riktning mot mig varför svansen förblev osynlig för mitt öga, och det dessutom föreföll som om meteoren stod stilla.
Ett tag funderade jag på om det jag obestridligen sett kunde ha varit en så kallad supernova, det vill säga en stjärna som hastigt flammar upp för att därefter explodera och sedan bildar en neutronstjärna eller ett ”svart hål”. Efter att ha läst på om supernovor inser jag att det sannolikt inte kan ha varit vad jag såg. Dock skall en supernova vara på gång under första delen på innevarande år: http://www.iflscience.com/space/astronomers-know-star-will-go-supernova-2016
Vad det än var jag såg, så var det en minnesvärd upplevelse vår Himmelske förälder ville bjuda mig på denna afton. Personligen ser jag bevis för Guds existens i den majestätiska stjärnhimlen men också i myrstacken eller spindelväven; ja, i all den strikta lagbundenhet som råder överallt i skapelsen där ingenting sker slumpvis. Om att se Gud i universum och naturen har jag tidigare skrivit följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/08/bevisat-gud-finns/
Olof Palme hyllades efter mordet för 30 år sedan med ett sovjetiskt frimärke.
Eljest kretsar mycket i ögonblicket kring mordet på Olof Palme – detta skrivs på dagen för 30-årsminnet av illdådet – samt Melodifestivalen (”Mellon”), vars senaste upplaga i en till synes ändlös rad av alltmer degenererade spektakel hölls i går. Jag måste tillstå att jag i stort förlorat intresset för båda. Det vettigaste som skrivits om Palmemordfallet på sistone är detta DN-inlägg av förre statssekreteraren Ulf Dahlsten (S):http://www.dn.se/debatt/den-obekvama-sanningen-om-mordet-pa-olof-palme/
Den ”obekväma sanning” Dahlsten ger uttryck för är det enligt min mening uppenbara, att det var Christer Pettersson som mördade Palme. Det är en uppfattning som delas av Palmes familj med hustrun Lisbet, som såg mördaren på en meters håll, i spetsen liksom av alla polisutredare med någon insyn i fallet. Pettersson fälldes sedan i tingsrätten och erkände efteråt mordet vid flera tillfällen. Sedan friades han otroligt nog i hovrätten, men det innebär naturligtvis inte att han med nödvändighet är oskyldig.
Senaste gången jag hade något som helst utbyte av Melodifestivalen var 2012, då det trots allt fanns färgstarka deltagare som Björn Ranelid, Thorsten Flinck och Doreen som ju också vann Eurovisionsschlagern till slut.
I övrigt flyter väl det mesta på som vanligt med kommunala möten av olika slag, artikel- och bloggskrivande, en och annan intervju, musiklyssnande och litet funderande över när jag skall hålla min årliga Irlands-middag (om jag nu skall ha den i år, men det lutar nog åt det). Det är om någon månad hundraårsjubileum för det episka Påskuppproret , och någon månad därefter reser jag till Dublin och Belfast för att i någon mån uppleva historiens ordspråksmässiga vingslag.
Asylkrisen.
På tal om intervjuer. SD Södertälje har uppmärksammats en hel del internationellt, och nu senast publicerades på en amerikansk sajt en analys av asylläget i Sverige och allmänhet och Södertälje i synnerhet där denna bloggare samt riksdagsmännen David Lång och Kent Ekeroth kommer till tals:https://philosproject.org/asylum-crisis-sparks-soul-searching-in-stockholm/
I morgon skall vår gruppledare Beata Kuniewicz och jag sammanträffa med en reporter från den SD närstående nätsajten Samtiden här i Kringelstan för ett förhoppningsvis givande samtal i samtiden (!). Därefter är det dags för kommunfullmäktige att sammanträda, bland annat för att ta ställning till min motion om att uppmärksamma Internationella mansdagen i kommunen.
Bland de av mina blogginlägg vilka, som det brukar heta, ”trendat” den gångna veckan märks slutligen denna dikt som jag kallat ”Vårvinter” som fått många fler besök än mina anspråkslösa dikter vanligen får: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/02/23/varvinter/
Till tioårsminnet av Palmemordfallet 1996 kokade sensationalistiska media ihop en hiskelig soppa som gick under benämningen ”Sydafrikaspåret”. Den gick ut på att Sydafrika stod bakom mordet på Sveriges statsminister tio år tidigare. I denna soppa ingick förment skumma sydafrikanska aktörer samt en svensk journalist vid namn Bertil Wedin, som 1975 hade lämnat Sverige och bosatt sig först i England och därefter på norra Cypern. Lämpligt nog hade Wedin ett mångårigt och väldokumenterat förflutet som antikommunistisk aktivist, reservofficer samt FN-soldat.
Nu har i dessa yttersta av tider Svenska Dagbladet, av alla tidningar, värmt upp den gamla härskna Palmemordssoppan genom att hänvisa till en privat mordutredning av den trotskistiske före detta gerillainstruktören och Expo-grundaren Stieg Larsson – posthumt världsberömd (möjlig) thrillerförfattare – som via en PM visade sig ha lyckliggjort polisen med sina tankar om mordet. Jag skriver ”möjlig”, då inte alla är övertygade om att den skäligen mediokre politiske pamflettisten Larsson verkligen varit förmögen att tota ihop den efter hans död så berömda Millenniumtrilogin.
Enligt Larsson var det Sydafrikas apartheidregering som var skyldig med Bertil Wedin som en av aktörerna i den påstådda mordkomplotten. Tidningen har till och med kostat på sig att åka ner till Cypern för en intervju med Wedin, som ju endast kan upplysa om att han inte var inblandad eftersom han befann sig i sitt hem på norra Cypern då Palme sköts till döds på Sveavägen den 28 februari 1986.
Till saken hör att Bertil Wedin var (och är) medarbetare i den partipolitiskt oberoende borgerliga tidskriften Contra, som jag vid denna tidpunkt – alltså 1996 då Sydafrikaspåret först avhandlades – var ansvarig utgivare för och alltfort medarbetar i. Det kändes ganska skrämmande men även spännande att för en gångs skull befinna sig mitt i ”stormens öga” när det gäller medial uppmärksamhet.
Journalisten och antikommunisten Bertil Wedin.
Wedin skrev vid tillfället ihop en egen analys om Palmemordfallet, som vad jag minns gick ut på att det var den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB som kunde tänkas stå bakom mordet. Redan innan jag hunnit redigera in Bertils artikel för tryckning i Contra köpte tidningen Aftonblodet, förlåt Aftonbladet, in det opublicerade manuset för en icke föraktlig penningsumma och publicerade det.
De myckna skriverierna om Wedin ledde även till att Contras dåvarande tryckeri, Abrahamsons i Karlskrona, drog öronen åt sig och ur åtagandet visavi Contra av den enda anledningen att Wedin tillhörde medarbetarstaben. Ynkligt, tyckte jag då och tycker fortfarande. Nåja, vi hittade snart ett nytt tryckeri och fick som plåster på såren ett ökat tillflöde av nya prenumeranter på grund av en uppmärksamhet som vi alls icke sökt.
Storyn om den påstådda sydafrikanska inblandningen i Palmemordfallet dog snart ut, och det av fullt naturliga skäl. Det fanns ju i polisens ögon ingen som helst substans i allt detta, varför man inte ens brydde sig om att höra Wedin i frågan. Sydafrikaspåret var bara ännu ett av många villospår rörande ett brutalt och tragiskt mord som jag personligen är övertygad om begicks av Christer Pettersson.
Denne dömdes som bekant skyldig av Stockholms tingsrätt men frikändes efter överklagande i hovrätten beroende på att det begåtts polisiära misstag i samband med Lisbet Palmes valkonfrontation. Ett ljushuvud hade upplyst henne om att den misstänkte Palme-mördaren var svårt alkoholiserad, och fru Palme utbrast vid åsynen av Pettersson något i stil med att ”Det ser man ju vem som är alkoholist”. Ridå.
Med påföljd att den så kallade Palmeutredningen tröskar vidare på tomgång ännu 28 år efter mordet, förbrukande den ena skattemiljarden efter den andra utan något som helst hopp om att någonsin kunna lösa en spektakulär illgärning av det enkla skälet, att den verklige mördaren sedan länge är död och begraven. Att Christer Pettersson i privata sammanhang, till exempel inför sin gamle vän, journalisten Gert Fylking, bekänt mordet utgör naturligtvis inte något handfast bevis på hans skuld.
Herostratiskt ryktbare Palme-utredaren Hans Holmér, mannen bakom ”kurdspåret” och spåret med ”33-åringen”.
På liknande sätt fortsätter media att, exempelvis i samband med Palmemordfallets årsdagar, portionera ut de mer eller mindre omöjliga teorierna för att inte säga skrönorna om mordet. Svenska Dagbladet må ha sina poänger, framförallt på ledar- och bloggarsidan med skribenter såsom Per Gudmundson, Ivar Arpi och Tove Lifvendahl. Men på nyhetssidan är tidningen sannsynligtvis precis lika sensationalistisk och oseriös som resten av etablissemangsmedia.
Om den i en del kretsar till sekulärt helgon upphöjde Stieg Larsson som en varböld i det mediala Sverige kan ni läsa följande på min blogg:
Om Olof Palme kan jag avslutningsvis upplysa, att jag var och är en eftertrycklig kritiker av denne som jag menar gott kan kallas en det svenska samhällets destruktör. Läs gärna avsnittet om Palme i min bok Destruktörerna (Contra förlag 2008). Ledare och politiker vi inte gillar skall vi dock visa vårt missnöje med genom att rösta bort dem i allmänna val. Inte genom att avlägsna dem på våldsamt sätt.
Inga-Britt Ahlenius: bidrar till ytterligare dunkel i Palmeutredningen.
Jodå, jag har blivit förhörd om Palmemordet. Det skedde per telefon för i runda slängar tio år sedan.
Jag skriver detta i kölvattnet av dagens Expressen, som ägnar ett antal sidor åt mer eller fantasifulla teoribildningar om att ett militärt nätverk kan tänkas ligga bakom mordet.
Gamla FN-höjdaren Inga-Britt Ahlenius, som för ett par år sedan i en salvelsefull hatbok sågade FNs generalsekreterare Ban-ki Moon längs fotknölarna och har ett förflutet i den så kallade Palmekommissionen, citeras: ”Det är anmärkningsvärt att Sverige inte har kartlagt och utrett det här nätverket.” Expressen, med en gedigen meritlista när det gäller att koka soppa på en spik, pekar på att Ahlenius på ”DN Debatt” ”kastade ljus över ett hittills outrett spår: att högerextremister inom en hemlig motståndsrörelse skulle ha mördat den svenske statsministern”.
Är det dock något som Ahlenius absolut inte gjort så är det att ha kastat ljus över något i sammanhanget. Vad hon är gjort är att ha försett den tragikomiska Palmeutredningen med ännu en vildvuxen konspirationsteori. Enligt Ahlenii teori skulle det ”hemliga” nätverket Stay behind – som det i själva verket skrivits spaltkilometer om redan – ligga bakom mordet. Det hör till saken att Palme själv var inblandad i Stay behind, som var en statlig organisation ämnad att träda i kraft för den händelse Sverige blev ockuperat av fientlig makt (läs: Sovjetunionen).
Jan Guillou: ”Lustiga fantastiska teorier”.
Ett annat Palme-spår som tidningen för fram är att en person som kallas ”Johan” skulle ha tillfrågats av en Palme-hatande polisman om han var villig att mörda Palme. Det kommer inte som någon sensation att den inbitne privatutredaren Gunnar Wall anser att ”Johan”, som han själv intervjuat, är ”trovärdig”. Lyckligtvis får ett antal bedömare, däribland de tidigare Palme-utredarna Ingemar Krusell och Thure Nässén, tillfälle att avfärda såväl Johan-spåret som den militära kopplingen och polisteorin som de rena fantasifoster de är.
Det är inte ofta jag får tillfälle att instämma i något av vad gamle KGB-agenten och ärkemarxisten Jan Guillou framför, men den här gången är jag helt överens med honom. Han citeras nämligen på följande sätt: ”Vi har alltför länge haft en inflation i lustiga fantastiska teorier om Palmemordet”.
Det som satt igång den här typen av vildvuxna spekulationer i Palmemordfallet är naturligtvis polis- och brottsgurun Leif G. W. Persson och TV-serien ”En pilgrims död” som G. W. genom ett par böcker givit upphov till. Detta praktpekoral lär väl få den nya Palmeutredningen flitigt sysselsatt för överskådlig tid framöver. Vem vet, kanske till och med denna bloggare kommer att kontaktas på ungefär samma sätt som skett tidigare och som jag berör inledningsvis?
En person som presenterade sig som kommissarie den-och-den ringde alltså upp mig för tiotalet år sedan och hävdade att en person hade angett att jag inte hade varit särskilt upprörd efter mordet på Palme 1986 och att han (kommissarien) därför tyckte han måste prata med mig om mitt alibi för mordnatten. Bakgrunden till detta märkliga samtal var att min kära framlidna hustru, som gärna pratade med alla möjliga personer om det mesta, halvt skämtsamt för ett par ytliga bekanta yppat ungefär att hennes make kanske inte sörjt livet ur sig vid underrättelsen om Palmes öde.
Expressen har som synes tidigare varit inne på rätt spår om Palmemordet. Nu slår sensationsblaskan på stort med den ena fantasifulla hopkoket efter det andra.
Det hör till saken att en av dessa bekanta, som bodde i samma område som vi, råkade vara militant anhängare av en kommunistisk bokstavssekt och dessutom bror till samma sekts riksbekante ledare. Självklart måste denne man tipsa SÄPO om den fruktansvärde reaktionären Hansson, som varit med i både Demokratisk Allians, Contra och Ny Demokrati, som tänkbar Palme-mördare.
Den r-märkta sekten i fråga, så gott som icke existerande utanför Göteborg, hade för övrigt aldrig varit någon anhängare av Olof Palme så länge denne levde utan tvärtom avfärdat honom som ”kapitalets lakej” och liknande i sin statsunderstödda tidning. Efter mordet blev dock Palme upphöjd till helgon av nästan alla politiska schatteringar inklusive dem som tidigare gärna sett honom dingla i en galge efter det att proletariatets diktatur upprättats.
Nåväl, det är väl tveksamt om den uppringande kommissarien på allvar trodde att Hansson i Södertälje var en presumtiv gärningsman. Han lät sig också övertygas av mina försäkringar om att jag läst om mordet i morgontidningen vid 03.30-tiden dagen efter mordet. Jag kan inte påstå att jag vid tillfället klädde mig i säck och aska och väckte upp grannarna i höggljudda snyftningar, men inte heller hjulade jag runt och gjorde vågen på stan dagen därpå som ju var en lördag.
Vi får väl se om jag får en telefonpåringning från Palmeutredningen den här gången. Man vet aldrig, kanske någon sett mig prata med en eller annan medlem ur Stay behind eller den Palme-hatande gruppen vid Norrmalmspolisen på den tiden det begav sig. Faktum är att jag höll ett föredrag om vänstervridningen i massmedia i nämnda församling 1983. Visst fanns det en och annan egendomlig figur i det gänget, men statsministermördare?
Knappast. Jag upprepar vad jag framfört i dessa spalter nyligen: alla som har verklig inblick i Palmemordfallet är övertygade om att illdådet utfördes av Christer Pettersson. Basta.
Länken ovan går till en TV-intervju med den rikskände kriminologiexperten och författaren Leif G. W. Persson. G. W. får här frågor om den aktuella TV-serien ”En pilgrims död”, kretsande kring mordet på Olof Palme 1986, som bygger på två av tre av av författarens böcker i romantrilogin Välfärdsstatens fall. Filmsnutten innehåller också scener ur serien.
Rolf Lassgård försöker lösa Palmemordet.
TV-serien med det något pretentiösa namnet, med Rolf Lassgård i rollen som den ambitiöse rikskriminalchefen, lanserar konspirationsteorin att Palmemordet utfördes av en högerextrem grupp inom SÄPO. I en sekvens syns några uniformerade polismän jämväl lyfta högerarmarna i en Hitler-hälsning. På mig verkar detta helt infantilt och föga trovärdigt. Min övertygelse är att om det över huvud taget låg någon sammansvärjning bakom mordfallet så hade denna nystats upp för länge sedan.
Professor Persson håller dock uppenbarligen inte med utan kör det gamla nattståndna SÄPO-spåret i en ny version. ”Jag är fri att spekulera”, säger han bland annat i en intervju i Aftonbladet den 6 januari 2013 och det stämmer förstås. Vem som helst kan och får naturligtvis säga vad som helst om Palmemordet inbegripet att det genomfördes av utomjordningar, frimurare, sionister, vita sydafrikaner, KGB, CIA eller medlemmar av familjen Palme för att inte tala om den suspekte grannen i lägenheten intill som spelar tysk marschmusik till sent in på nätterna. Troligen är också TV-serien mycket underhållande.
Kanske mördades Palme av din marschälskande granne…
Vad som för mig framstår som beklämmande är att så mycket energi och tankemöda, som annars kunde ha använts betydligt bättre, ägnas åt ett mordfall som redan är löst. Christer Pettersson, i trängre poliskretsar ibland kallad ”Bajonettmannen” efter ett dråp han fängelsedömdes för 1970, dömdes skyldig för mordet i Stockholms tingsrätt den 27 juli 1989. En dom som med stor sannolikhet hade stått sig i hovrätten om inte polisen och Lisbet Palme tillsammans hade klantat till det vid vittneskonfrontationen. Bajonettdråpet skedde för övrigt i samma kvarter som Palmemordet.
Christer Pettersson (1947-2004) är otvivelaktigt den mest kände skurken i Sveriges historia. Han var en stor skådespelarbegåvning och var elev vid Calle Flygares scenskola innan han relegerades på grund av tilltagande drogmissbruk. Enligt Flygare var Pettersson den bäste elev han någonsin haft. Man kan bara hålla med dåvarande statsministern Göran Persson i dennes uttalande efter Petterssons död – denne avled till följd av hjärnblödning efter en skallskada han ådrog sig vid ett fall – om att det var fråga om ett ”tragiskt människoöde”.
G. W. har tänkt till ordentligt och lastar SÄPO för Palmemordet.
Jag skall här inte gå in på alla omständigheter som kan anses tala för eller emot Pettersson som gärningsman, men ju längre tiden lider utan att några som helst framsteg görs i den alltjämt småputtrande Palmeutredningen, desto klarare framstår Petterssons skuld för mig. Utredningen är som jag ser det ett gigantiskt och helt onödigt slöseri med pengar och mänskliga resurser som hade kunnat användas betydligt bättre.
Jag måste slutligen säga att jag är litet besviken på Leif G. W. Persson, som jag hittills uppfattat som en både klok och mycket begåvad karl, för att han fortsätter älta konspirationsteorier om mordfallet. Men även solen har väl sina fläckar. Palmemordet är löst, G. W. – det är dags att gå vidare!
Jag har alltid med betydande intresse och uppmärksamhet tagit del av kriminologiprofessorn Leif G. W. Perssons tyckanden och åsikter. Persson besitter onekligen sakkunskap och erfarenhet i tillräcklig mängd för att uttala sig i frågor som rör brott såväl som straff. Hans sätt att framföra sina åsikter är dessutom personligt på ett fascinerande sätt.
Döm då om min förvåning och besvikelse då jag i Aftonbladet dagens datum får veta att Persson anser att Olof Palme den 28 februari 1986 mördades av en polis eller därmed likställd individ. Perssons skarpa kritik mot mordutredningen – ”Den är inte värd att kallas utredning.” – instämmer jag i helt och hållet. Men när professorn sedan går över till att för Aftonbladets intervjuare breda ut sig om hur mordet egentligen har gått till kan jag bara skaka på huvudet. Så här citeras bland annat Leif G. W. Persson:
Det rör sig om en mindre konspiration på några få personer i Palmes närhet som av politiska skäl ville ha bort Palme…Jag tror att konspirationen och skytten finns inom svenska polisen, säkerhetstjänsten och militären.
Leif G. W. Persson får naturligtvis tro vad han vill om verkligheten bakom Palmemordfallet. Kanske kan han med den auktoritet han besitter övertyga några om att han har rätt. Själv känner jag mig mest besviken över att den lärde Persson inte lyckas få fram en mer övertygande teori, utan nu sällar sig till alla mer eller mindre bisarra så kallade privatspanare som ingen vettig människa kan tro på. GW gör helt enkelt bort sig.
Palmegruppens chef Stig Edqvist ger heller inte mycket för Perssons privata tyckande utan citeras på följande sätt:
Det fanns ju givetvis en hel del som talade för Christer Pettersson. Trots allt är han fälld en gång och Lisbet Palme är ju 100-procentigt säker på att det var han. Men han är friad och så måste vi se det, vi som jobbar med det.
Detta är läget i ett nötskal. Det särsklassigt hetaste namnet som Palme-mördare under de 25 år som gått sedan Palme sköts ner i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan är Christer Pettersson (1947-2004). Det som irriterat konspirationsteoretiker genom alla år är att Petterson var en A-lagare, brottsling (tidigare dömd för ett bajonettmord) och drogmissbrukare och inte en torped lejd av exempelvis Sydafrika, Iran, PKK eller Sovjetunionen. Eller av svensk polis, militär eller säkerhetstjänst.
Jag resonerar så här. Om en konspiration med storpolitiska förtecken låg bakom Palmemordfallet så hade den komplotten uppdagats för länge sedan. En sammansvärjning av detta slag kräver en hel del folk inblandat, och att ingen av aktörerna under alla dessa år skulle ha lockats av den absurda summa om 50 miljoner kronor som Palmes bror Claës Palme en gång i samarbete med polisen utfäste för den som kunde lämna uppgifter som löste mordet förefaller osannolikt.
Nej, vi måste nog slå oss till ro med att det var Christer Pettersson – som 1989 fälldes för mordet i Stockholms tingsrätt men friades i hovrätten till följd av den katastrofala valkonfrontationen med Lisbet Palme och Pettersson inblandade – som mördade Palme. Förmodligen gick det till så att han snedtände och till råga på olyckan vid tillfället var i besittning av ett skjutvapen. Se på länken nedan hur Pettersson tänder till i annat sammanhang:
Det hör till saken att Christer Pettersson erkände mordet för sin gamle vän Gert Fylking i Aftonbladet 2001 (ett erkännande han visserligen tog tillbaka, men ändå):
Slutligen, i fall ni undrar. Jodå, jag har också blivit hörd av polisen om Palmemordfallet. Det skedde över telefon och inträffade cirka 20 år efter mordet.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 