Om medias Messias-komplex: Expressen anser sig stå över lagen

Att journalister i allmänhet och särskild dem som är verksamma i mainstreammedia har en mycket hög uppfattning om sig själva visste vi redan. Förhållandet bekräftas på ett närmast övertydligt sätt i ett inlägg den 11 augusti av Expressens kulturchef och ställföreträdande ansvarige utgivare Karin Olsson, där denna ifrågasätter att medierna måste följa gällande lagar. https://www.expressen.se/kultur/vi-maste-prata-om-den-nya-jarnrorsskandalen-/

Olsson är upprörd över att Patent- och marknadsöverdomstolen ålagt SVT att betala ett skadestånd omfattande 190 000 kronor för att ha kränkt förre riksdagsmannen Kent Ekeroths (SD) upphovsrätt till en film denne gjorde i samband med den omskrivna så kallade järnrörsskandalen sommaren 2010. SVT skall enligt domen också stå för Ekeroths rättegångskostnader.

Karin Olsson: ”…medierna förväntas vara laglydiga”.

De blivande riksdagsledamöterna Ekeroth och Erik Almqvist samt Christian Westling råkade i överförfriskat tillstånd fram på småtimmarna  i delo med några personer i centrala Stockholm. I försvarssyfte plockade ett par av SDarna upp långa lättmetallrör som låg på gatan. Det var alltså närmare bestämt inte frågan om järnrör, men järnrör är naturligtvis mer rubrikskapande än lättmetallrör.

Nu tänker jag på intet sätt försvara de trenne SDarnas uppträdande denna olycksaliga natt – det var förvisso under all kritik och föga hedrande för det parti som valdes in i riksdagen några månader efter händelserna. När dessa blev allmänt kända något år senare tvingades Erik Almqvist, som då var partiets ekonomisk-politiske talesman, avgå och slog då upp sina bopålar i Ungern. Ekeroth tvingades tacka för sig efter ett krogtumult flera år senare.

Jag har följaktligen inte mycket att erinra mot Karin Olssons beskrivning av det faktiska händelseförloppet mer än själva termen ”järnrörsskandal”, eftersom det rent faktiskt inte gällde några ”järnrör”. Det verkligt intressanta med Olssons inlägg är dock inställningen, att media inte behöver följa gällande lagstiftning. Den inställningen är så typisk för många journalisters Messias-komplex. De anser sig stå över lagen bara genom att vifta med yttrandefrihetskortet.

Karin Olsson uttrycker det på följande sätt:

Nästa ”järnrörsskandal” kommer kanske aldrig att publiceras nu eftersom medierna förväntas vara laglydiga.

Sista ordet är inte sagt i detta rättsfall, eftersom SVT överklagat domen till Högsta domstolen (HD). Det skall sägas att medier såsom Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet tidigare tvingats betala skadestånd till Ekeroth, som därvid ”tjänat sig en hacka” enligt Karin Olssons magsura kommentar. Förhoppningsvis har HD tillräcklig stake för att stå emot trycket från systemmedia.

Kent Ekeroth fick rätt mot SVT.

Patent- och marknadsöverdomstolen har tidigare avvisat KD-politikern Sara Skyttedals upphovsrättsliga anspråk gentemot Dagens Nyheter, då tidningen publicerat hennes privata bilder från Israel där den nuvarande EU-parlamentarikern står bredvid en israelisk stridsvagn. Olsson gör den förmodligen korrekta iakttagelsen, att DN friades därför att Skyttedal – till skillnad från Ekeroth – själv publicerat sina bilder på nätet. Om detta var en rätt bedömning eller ej undandrar sig mitt bedömande.

Låt mig slutligen säga att yttrandefrihet och allmänintresse är viktiga värden i en demokrati. Det är emellertid laglydighet också. Den lärdom Expressen och alla andra bör dra av domen mot SVT är att media och dess medarbetare måste följa lagarna som alla andra medborgare. Gör man inte det får man räkna med rättsliga påföljder.

Uteslutningen av den dynamiska duon: ett nödvändigt kirurgiskt ingrepp

 Den dynamiska duon under gladare dagar.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20698205.ab

Via länken ovan redogör Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof i Aftonbladet för den senaste tidens uteslutningar av ungdomstopparna Gustav Kasselstrand och William Hahne samt ytterligare ett antal personer.

När detta skrivs känner jag bara till att Christian Westling, partimedlem sedan tolv år, och Anton Stigermark tvingats lämna SD-skutan. Den senare har bland annat medarbetat i den SD närstående tidningen Samtiden men också sagts visa sympatier för den så kallade identitära rörelsen. Han valdes in som suppleant i den nya styrelse med Hahne som ordförande som valdes för SD Stockholms stad vid ett stormigt möte för någon månad sedan. Flera avslöjanden lär komma.

Ytterligare några personer som granskades under lupp av SDs medlemsutskott uppges ha lämnat partiet självmant. En av dem som nu försvunnit är mångårige partiveteranen Anders Westergren från Höör i Skåne.

Under min tid som chefredaktör för SD-Kuriren gjorde jag en intervju med den då nytillträdde SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand, vilken publicerades i nummer 93 2011. Av intervjun, som utfördes på en balkong i anslutning till partiets riksdagskansli sommaren 2011, framgick bland annat att den från Valdemarsvik i Östergötland bördige Kasselstrand hade ambitioner att göra SDU till landets ”mest djurvänliga ungdomsförbund”. Bland annat genom att förbjuda minknäringen.

Gustav Kasselstrand, född 1987, var vid denna tid verksam som politisk sekreterare med den viktiga uppgiften att vara med och utforma partiets ekonomiska politik. Han arbetade därvidlag nära samman med riksdagsledamöterna Sven-Olof Sällström, David Lång och Johnny Skalin. Jag avrundade intervjuartikeln med följande ord: ”Utöver detta kan nämnas att Gustav Kasselstrand är engagerad i frågor som rör svenskfientlighet, arbetsmarknadsfrågor för ungdomar samt EU- och EMU-frågor.”

När Kasselstrand blev ordförande för Sverigedemokratisk ungdom (SDU) våren 2011 tog han över efter den gravt drogberoende och sedermera tragiskt avlidne riksdagsledamoten William Petzäll. Han fick hösten samma år sällskap i SDU-toppen av blivande fallskärmsjägaren William Hahne, född i Stockholm 1992, varefter de båda hängt ihop på ett iögonenfallande intimt sätt. Hahne hade jag första gången träffat som nybliven SDUare i den så kallade Bunkern, det vill säga SDs gamla högkvarter på Södermalm i Stockholm, där jag jobbade ett halvår inför valet 2010.

Jag kan inte påstå att det ringde några varningsklockor hos mig vid de sporadiska sammanträffandena med dessa båda ungtuppar. Båda gjorde ett normalt verserat intryck. Möjligen blev jag en aning betänksam över SDUs tämligen outrerade djurvänlighet, ett politiskt ställningstagande som stundom tenderat att gå hand i hand med extremnationalism.

Betänksam blev jag däremot då Expressen den 5 november 2010 berättade om hur William Hahne i fyllan och villan skämt ut sig vid ett bråk med en servitör på en bar i samband med Nordiska rådets möte i Reykjavik på Island. Enligt servitören, som för övrigt var palestinaarab, hade Hahne vräkt ur sig rasistiska tillmälen mot denne samt slängt ett ölglas mot honom varför han blivit utslängd från krogen. Hahne menade däremot att han endast skvätt vatten och inte uttryckt sig rasistiskt:

http://www.expressen.se/nyheter/sd-skandal-pa-nordiska-radets-mote-pa-island/

Jag minns att jag i sammanhanget i skriftlig form kritiserade den unge SDUarens omogna tilltag men tillhölls av andra partikamrater att inte göra för mycket av det. Ord stod ju mot ord och Hahne fick ingen  knäpp på näsan av partiledningen den gången. Även om jag fortfarande tycker han borde ha fått det, ty oavsett hur det verkliga händelseförloppet hade sett ut är det synnerligen olämpligt för en officiell partirepresentant att hamna i bråk på en restaurang och bli utslängd som ett resultat därav.

 Soldater från islamistiska terrorrörelsen Hamas – en av två delar i den Palestinska myndigheten.

Ganska exakt ett år senare skedde emellertid något som skulle göra tandemet Kasselstrand-Hahne omöjliga i såväl mina som partiets ögon. De skrev ett debattinlägg i Aftonbladet den 7 november 2011, cirka ett halvår efter min intervju i riksdagskansliet, med rubriceringen ”SD måste erkänna en palestinsk stat”. SDU-debattörerna menade att ”vårt partis pro-israeliska hållning rimmar illa med medlemmarnas åsikter”, men hur man kommit fram till detta framgick inte av debattexten:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Vad som däremot framgår med önskvärd tydlighet är att SDUs ledarduo här förespråkar samma politik som dem olycksaliga S-MP-regeringen skulle förverkliga hösten 2014, då man erkände ”Palestina” som en självständig stat. Det vill säga två separata områden som styrs av två blod- och terrorbesudlade, djupt odemokratiska grupperingar vilka till på köpet oftast är i luven på varandra och som högst nödtorftigt förenas av sitt aldrig sinande hat mot den judiska staten Israel.

Hahne och Kasselstrand låtsas inte om denna för Israels befolkning ständigt aktuella verklighet utan gråter i stället över ”olagliga israeliska bosättningar” samt ”förtryck av det palestinska folket”. Detta om ett påstått ”land” som aldrig i historien varit just det – ett land – och där det aldrig levat något distinkt ”palestinskt” folk.

Däremot har det i området sedan evärdliga tider bott dels araber, dels judar. Dessa kallades under den tid regionen gick under benämningen ”det brittiska mandatet Palestina” gemensamt ”palestinier”. Dagens tal om ”palestinier” unika för det aktuella området är med andra ord lurendrejeri för att lura världsopinionen, något som Kasselstrand och Hahne uppenbarligen fallit pladask för då de i AB-texten förespråkar en palestinsk stat enligt vad som luddigt benämns ”den nationalistiska principen”.

Jag har inga som helst problem med att förstå den ilska som ungtupparnas obalanserade och partifientliga utspel väckte hos partiledningen. Och om jag inte blivit tveksam till dessa tidigare på grund av överdriven djurrättsaktivism och barslagsmål blev jag det i högsta grad nu. För mig har alltid inställningen till Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel, varit av avgörande betydelse för vederbörandes demokratiska pålitlighet.

 Hahne med SDUs fanborg bakom sig.

Nästan som ett lackmustest. Det testet hade Gustav Kasselstrand och William Hahne skändligen misslyckats med vad mig och SD beträffar. Däremot blev det naturligtvis diverse antisemitiska och extremnationalistiska ryggdunkningar.

Den vildvuxna vegetation bestående av kryptofascister, identitärer, den ”nya” högern, antisemiter och Hitler-beundrare som städse på behörigt avstånd svansat efter SD, insåg nu att de här trevliga, kostymklädda, kortklippta och högpresterande pojkarna i bästa fall kunde användas för att vrida de ganska hopplösa ”sionistdemokraterna” i för dem rätt riktning. Något pojkarna själva nog inte hade så jättemycket emot.

Det var emellertid inte på grund av Palestina-debaclet som Kasselstrand tvingades sluta som politisk sekreterare i riksdagen. Droppen som kom SD-ledningens bägare att rinna över var uppslutningen bakom Jimmie Åkessons forne ”kronprins” Erik Almqvist, som duon Kasselstrand-Hahne – dessa tycks aldrig sinsemellan ha några egna åsikter utan fungerar uppenbarligen som ett par i fler än ett avseende – menade hade behandlats illa av partiledningen, då han fick lämna alla förtroendeposter efter den så kallade järnrörsskandalen (egentligen var rören av lättmetall) sommaren 2010:

http://www.dn.se/debatt/helt-fel-lata-almqvist-ga/

Nåja, det gick nog ingen större nöd på Almqvist som flyttade till Budapest för miljonerna han fick som plåster på såren och drog igång bolaget Samtid & Framtid med nätsajten Samtiden som flaggskepp. Det styrde han efter högönskligt godtycke och tyckte inte han hade någon anledning att låta den anställde chefredaktören Jan Sjunnesson skriva något alls i stort sett. Kapitalförstöring så det skräller om det, om någon frågar mig (vilket förstås icke skett).

http://www.dn.se/nyheter/politik/sparkade-sd-toppen-fick-nytt-jobb-i-hemlighet/

 Alain de Benoist: nyhögerns filosof.

Jag skall här inte ens försöka nysta i den härva av kontakter som den dynamiska duon odlat – i Sverige och utlandet – med representanter för ”den nya högern” (vars idéer rörande bland annat etnopluralism och antisemitism minst av allt är nya), en franskinspirerad politisk och kulturell rörelse med filosofen Alain de Benoist som förgrundsgestalt.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Nya_h%C3%B6gern_(kulturr%C3%B6relse)

Denna nya höger hämtar inspiration ur den så kallade radikalkonservatismen (egentligen en omöjlig begreppsmix), vilken uppstod efter Första världskriget och vars mest kända företrädare är Ernst Jünger och Oswald Spengler. De radikalkonservativa avvisade demokratin och anses av några bedömare ha berett vägen för nationalsocialismen.

Tillfyllest torde här vara att hänvisa till vad Richard Jomshof säger i Aftonbladet via länken överst, där det redogörs för kontakter med bland annat protofascistiska Fria tider och Nordisk ungdom, William Hahnes manipulativa beteende vid hanteringen av medlemsregistret och mycket annat i samband med det kuppartade årsmöte då Hahne valdes som ny ordförande i SD Stockholms stad i spetsen för en ideologiskt följsam styrelse. En av de viktigaste uppgifterna för Hahne var att smutskasta förra ordföranden och gruppledaren i stadsfulmäktige, Maria Danielsson.

Nu har den dynamiska duon uteslutits ur Sverigedemokraterna och även aviserat sin avgång som ordförande och vice ordförande ur Sverigedemokratisk ungdom. Hahne, den ende i duon som valts till något offentligt politiskt uppdrag, ämnar sitta kvar som politisk ”vilde” i Stockholms stadsfullmäktige. Kasselstrand nedlät sig, i ett sista desperat försök att undgå uteslutning, till hot om att sprida känsliga uppgifter om partistyrelsemedlemmen Sven-Olof Sällström om denne inte röstade för att han skulle få vara kvar. Något som dessbättre inte lyckades:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20700010.ab

På nätet framställs på sina håll Gustav Kasselstrand och William Hahne såsom något slags martyrer för den slemma icke-demokratin eller ”demokraturen” i SD med ”de fyras gäng” i spetsen. Tro inte på den vrångbilden. Säkerligen hade partiledningen kunnat agera annorlunda och bättre än som nu faktiskt skedde, och kanske framförallt i ett tidigare skede. Jag hade inte protesterat om de åkt redan efter den skandalösa publikationen av debattartikeln om Palestina och Israel i november 2011.

Det finns dock anledning för oss som värnar den västerländska demokratin och den anständiga nationalismen på socialkonservativ grund att välkomna det faktum att uppgörelsen i varje fall kom före landsdagarna i höst, då Gustav Kasselstrand ganska säkert hade försökt utmana Jimmie Åkesson om ordförandeskapet i moderpartiet. Skulle han ha lyckats, ja gå hade SDs väg tillbaka till ett 1-2 procentsparti varit utstakad. Det som skedde nu var därför, som jag ser saken, ett helt nödvändigt kirurgiskt ingrepp i syfte att hindra den ideologiska kallbranden att sprida sig i partikroppen.

Därför är det så pinsamt urdumt när Kasselstrand, Hahne och SDU-ordföranden in spe Jessica Ohlsson låter sig fotograferas tillsammans under rubriken ”Framtiden är vår”. Likadant när distriktsordföranden i SD Skaraborg, Oskar Lindblom, i dagens Expressen tillkännager sin avsikt att lägga fram en motion vid landsdagarna i höst om att häva de nyligen företagna uteslutningarna medelst ”interndemokrati”:

http://www.expressen.se/debatt/upphav-uteslutningar-med-interndemokrati/

Dessbättre är jag övertygad om att detta projekt har ungefär lika stora chanser att hävda sig vid landsdagarna, dit jag själv reser som ombud för Stockholms län, som en snöboll i Sahara. Det gör mig dock ont att Oskar, en brinnande förkämpe för ett starkare svenskt försvar, på detta sätt dras ned i det kasselstrandska och hahneska moraset av ideologiska förvillelser, lögnaktiga manipulationer och falska martyrskap.

 Oskar Lindblom lägger fram motion till landsdagarna.

Kanske kan de här grabbarna resa runt på en smärre hyllningsturné bland identitärer och etnopluralister i Europa och med tårar i ögonvrårna berätta om hur illa de behandlats, jag vet inte. Deras framtid i SD och Sverige ter sig betydligt blekare. Gudskelov.

Fotnot: ”Dynamiska duon” är ett uttryck som hämtats från serien och filmerna om Batman (Läderlappen) och syftar på denne och den unge medhjälparen Robin.

SD på frammarsch trots skandalrubriker

1002 personer tillfrågades 15-21 november 2012 av Sentio 0m sina partipolitiska sympatier. 12,3 av dessa valde SD som bästa alternativ.

Det är inte ofta man  har anledning att tycka synd om tidningen Häxessen, förlåt Expressen. Nu tycker jag dock det finns ett reellt skäl härför.

Tidningen har dag efter dag varit fylld av salvelesefulla reportage och ledartexter vilka spaltmeter efter spaltmeter skandaliserat Sverigedemokraterna med utgångspunkt från den olycksaliga videon som visar hur SDarna Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling i fyllan och villan hamnar i bråk med en komiker och ett par andra lindrigt nyktra personer i centrala Stockholm.

Ordet ”rasism” och varianter av detta har använts så frekvent att det varit omöjligt att hålla räkningen. Andra media har hakat på, men ingenstans har uppbragtheten varit större än i Bonnier-blaskan Expressen. Målsättningen har naturligtvis varit att genom denna exempellösa smustkastning få väljarsympatierna för Sverigedemokraterna att minska rejält.

Så offentliggörs först en opinionsmätning från det norska institutet Sentio som gjorts under de pågående skandalskriverierna och som ger SD 12,3 procent av sympatierna, vilket är bästa noteringen för partiet någonsin. Därefter visar Skops novembermätning på en marginell uppgång från senaste mätning till 6,4 procent. Stackars Expressen. SD befinner sig på stadig frammarsch trots de svarta skandalrubrikerna!

Säkerligen sliter man sitt hår för tillfället i såväl Expressen-huset i Marieberg som i Bonnier-skrapan i Vasastan över att skandalstrategin inte fungerat. Det var ju ändå inte riktigt meningen att denna strategi skulle leda till ökade SD-sympatier, men det är exakt vad som tycks ha blivit fallet!

Detta visar med önskvärd tydlighet att folk inte är dummare än att de förstår vad det är frågan om: en medial smutskastningskampanj i syfte att sänka ett oblygt uppstickarparti genom att offentliggöra en nattstånden film tagen av Kent Ekeroth som en mullvad i riksdagskansliet skickat vidare.

 Expressens hjälteavslöjare 1965. Eric Sjöquist till vänster.

Expressen är ju även sedan lång tid tillbaka svårt belastad när det gäller att måla fan på väggen. Jag är tillräckligt gammal för att exempelvis minnas krigsrubrikerna som målades upp när tidningen påstod att ett allvarligt nationalsocialistiskt kuppförsök mot regeringen planerades 1965 i den så kallade Carlbergska stiftelsens regi. En av hjältejournalisterna den gången hette Eric Sjöquist. ”Avsjöjandet” var naturligtvis ingenting annat än bluff och båg.

Det lär väl inte dröja länge innan dagens bålde SD-avslöjare David Baas hittar ”bevis” för att SD försöker störta regeringen. Bland de mer löjeväckande försöken att skandalisera SD märks det svårförståeliga misstänkliggörandet av Thoralf Alfssons och Kent Ekeroths motion om att endast tillåta svenskt och icke dubbelt medborgarskap för ledamöter i Sveriges riksdag.

Det krävs ingen större fantasi för att inse att dubbla medborgarskap kan medföra dubbla nationella lojaliteter. Dubbelt medborgarskap har desslikes bara tillåtits i Sverige fullt ut sedan 2001. SDs partisekreterare Björn Söder har benat upp frågeställningen på ett i mitt tycke utmärkt och överskådligt sätt här:

https://sverigedemokraterna.se/2012/11/20/sjalvklar-med-enbart-svenskt-medborgarskap-som-riksdagsledamot-och-statsrad/

Så även om man inte skulle dela SD-motionärernas uppfattning har jag mycket svårt att godta de överdrifter som Expressen gjort sig skyldig till. S-politikern Morgan Johansson drar i ett frågesvar till med att SD-motionen är uttryck för ett ”fascistiskt tänkande”. Det är så man baxnar över vad vissa etablissemangspolitiker kan vräka ur sig.

Megaskandal eller storm i vattenglas?

 Erik Almqvist under gladare dagar.

Avslöjandena om SDarna Erik Almqvists, Kent Ekeroths och Christian Westlings bravader i centrala Stockholm en sommarnatt för två och ett halvt år sedan kom i allra högsta grad som ett brev på posten. Ekeroths film från händelsen, innehållande tvivelaktiga kommentarer från Almqvists sida, offentliggjordes av patenterade slaskblaskan Expressen bara några dagar efter det att Sverigedemokraterna noterats för 11,2 procent i Aftonbladet/United Minds novembermätning.

Jag vill med en gång klart deklarera att jag tycker att Almqvists kommentarer om ”blattelover”, ”hora” etcetera är helt oacceptabla. Så uttrycker man sig inte i några som helst sammanhang. Att Almqvist var uppenbart onykter utgör ingen förmildrande omständighet. Det tyder desslikes enligt min mening på bristfälligt omdöme att över huvud taget vistas ute i centrala Stockholm fram på småtimmarna då det mesta kan hända.

Följaktligen har partiledningen med Jimmie Åkesson i spetsen mitt fulla stöd för beslutet att avlägsna Erik Almqvist från dennes toppuppdrag i partiet. Något annat hade nog varit i praktiken otänkbart. Jag anser också att Kent Ekeroth gör helt rätt som tar en så kallad time-out i den uppkomna situationen. För övrigt är det nog fler än jag som undrar hur en film som togs med Ekeroths mobiltelefon nådde Expressens redaktion. Finns det en mullvad i SDs riksdagskansli, eller vad är det frågan om?

Urban Ahlin (S) har blivit anklagad för sextrakasserier.

När detta är sagt finns det ändå en rad faktorer som kan förklara och problematisera – om än inte ursäkta – de tre SDarnas tvivelaktiga beteende den där olycksaliga sommarnatten.

1. Sällskapet blev uppenbart trakasserat och provocerat av några likaledes lindrigt nyktra, SD-fientliga personer. Man skall ha klart för sig att vid denna tid, då SD ännu inte blivit invalt i Sveriges riksdag, var stämningen mot partiet genomgående mycket mera hätsk än den är i skrivande stund då partiet är en del av det politiska etablissemanget. En rad partiföreträdare utsattes för grovt våld och/eller trakasserier.

Erik Almqvist hade tidigare blivit jagad med kniv av en vänsterextremist och även fått sin bostad demolerad. Att SD-trion därför upplevde situationen som hotfull behöver vi inte betvivla. Det beklagliga är givetvis att man överreagerade.

2. Incidenten inträffade alltså för två och ett halvt år sedan. När löpsedelsrubrikerna därför skriar om att ”SD-riksdagsman skriker rasistiska och sexistiska tillmälen” och liknande så är detta noga taget inte sant. Erik Almqvist var bevisligen inte, lika litet som Kent Ekeroth, riksdagsledamot då händelsen ägde rum.

3. Partiledningen vill, genom att sparka Almqvist från hans uppdrag och även be honom tänka över sin parlamentariska ställning, markera att det inte finns ”dubbla måttstockar” i partiet. Det vill säga en standard för partitoppen och en annan för ”fotfolket”. Jag tycker detta är bra. Ändå kan man ingalunda inrangera Erik Almqvist och Kent Ekeroth blande de rättshaverister, extremister och personer med en privat agenda som Åkesson i ett uppmärksammat medlemsutskick uppmanade lämna partiet om de inte ville bli uteslutna.

De är hårt arbetande, seriösa och i breda SD-lager uppskattade riksdagsledamöter som i ungdomligt oförstånd gjorde sig skyldiga till en visserligen icke obetydlig förlöpning men som i övrigt skött sig med den äran.

Att skandalen avslöjas nu efter SDs exempellösa opinionsframgångar är således minst av allt en tillfällighet. Expressen, Aftonbladet med flera representanter för mediaetablissemanget har gått samman i den för detta sakrosankta uppgiften att om möjligt krossa det enda parti som inte blundar för livsviktiga frågor som massinvandringen och den eskalerande kriminaliteten.

Per Svedberg (S): med byxorna nere.

Det är ju heller inte precis så att övriga partier bland sina riksdagsledamöter hyser idel oförvitliga personer och dygdemönster.

När S-ledaren Stefan Löfven tar munnen full med tillmälen om SDarnas hemska beteende kan man  gärna komma ihåg att socialdemokratiske tungviktaren Urban Ahlin relativt nyligen anklagades för sextrakasserier. Riksdagsledamoten sedan 2006 Per Svedberg (S) ertappades vidare för något år sedan i fyllan och villan bokstavligt talat med byxorna nere i färd med att högljutt kräva sexuella tjänster av en kvinnlig kollega.

Moderaterna å sin sida har en riksdagledamot som heter Abdirizak Waberi som inte bara är en islamistiskt betonad muslim utan jämväl förespråkar sharialag och av en del kritiker anklagats för att ”tänka som en taliban”, icke minst då det gäller hans syn på kvinnan.

Övriga partier borde nog därför rensa upp framför sina egna dörrar innan de hoppar på Sverigedemokraterna. Det skall också understrykas att ovanstående personer gjort vad de gjort respektive sagt vad de sagt som riksdagsledamöter – inte innan de blev sådana.

Abdirizak Waberi (M): ”Tänker som en taliban”.

Frågan är avslutningsvis hur man skall karaktärisera den där incidenten i Stockholm för dryga två år sedan. Var det en megaskandal eller en storm i ett vattenglas? Jag skulle vilja svara att det var ingetdera. Ingen megaskandal men heller inte något så obetydligt som en storm i ett vattenglas. Att Almqvist nu får lämna sina uppdrag och att Ekeroth tar time-out är väl rätt ofrånkomligt.

Däremot kan jag inte se att det finns någon som helst anledning för någondera av herrarna att avgå från sina riksdagsuppdrag. De är valda av folket och har därtill skött sig med den äran i debatter, motioner och på annat sätt. En bortom alla proportioner uppblåst incident som inträffade för ett par år sedan kan inte få spoliera två lovande politikerkarriärer.

Hur affären Almqvist slutligen kommer att påverka synen på SD är svårt att sia om. Sannolikt kommer siffrorna att gå ner i närmast följande opinionsmätningar. Till valet är det dock nästan två år kvar och mycket vatten hinner flyta under broarna fram till dess. Räkna dock med att media kommer att vända på varje sten och varje tuva för att om möjligt gräva fram fler skandaler.

Slaskpressens hyenor

Jag har i ett tidigare inlägg diskuterat huruvida representanter för Sverigedemokraterna bör ställa sig till förfogande för journalister och andra medieaktörer vilka med eftertryck visat, att de inte är intresserade av att ge en rättvisande bild av partiet.

Detta med anledning av att TV4 Stockholm spann vidare på ett blogginlägg av ”Dissidenten Stenkvist” – det vill säga SD-politikern Robert Stenkvist i Botkyrka – och hävdade att det fanns en ”svart lista” över journalister som skulle bojkottas av SD. De som i första rummet omtalades var i sammanhanget TV4s egen Lena Sundström, danskätare och SD-fiende av rang, samt S-stämplade skribenten Anna-Lena Lodenius.

Hyena?

Själv har jag uppfattningen att det måste vara upp till den enskilde sverigedemokraten att avgöra vem man skall låta sig intervjuas av – ”svarta listor” existerar inte och skulle bara verka löjliga. Frågan är dock  vilken som helst mening som ligger i att ställa upp för SD-fiender som man med all säkerhet vet kommer att göra vad de kan för att smutskasta partiet.

Frågan har fått ny aktualitet efter en skandalartikel om SD:s kommunkonferens i Älvsjö den 4 december. Expressens David Baas kokade då soppa på en spik – om ens det – då han i en helsidesartikel 5/12 trumpetade ut att ”SD tystade ned kritiska frågor”.

Om journalisten David Baas finns följande information på Wikipedia:

http://sv.wikipedia.org/wiki/David_Baas

Bakgrunden till Baas artikel var att Fredrik Eriksson från Partille efter Christian Westlings presentation av den nya etableringsreformen avseende nyanlända invandrare efterlyste partiets analys av reformen i fråga. En som jag ser det helt legitim synpunkt. Mötesordföranden Joakim Larsson hänvisade dock till det pressade konferensschemat vilket inte heller det var särskilt märkligt.

Av detta gör David Baas som sagt en skandalstory om nedtystade kritiker – det var för övrigt bara Fredrik Eriksson som med lite fantasi kunde betecknas som ”kritiker” – och ställer insinuanta frågor till Jimmie Åkesson och Björn Söder om varför konferensen inte behandlade några motioner. Det enkla svaret på den senare frågan är naturligtvis att inga motioner inkommit före motionstidens utgång.

David Baas?

Men Baas nöjer sig inte med detta. Han fortsätter med att fråga om det inte är så att det ”utgått ett påbud uppifrån” om att det inte skall formuleras några motioner till kommunkonferensen, SD:s tredje sedan starten i Karlskrona 2006. Jag kan personligen vittna om att det alls icke ”utgått några påbud” – vare sig från kejsar Augustus eller partiledningen – om att skippa  motionerandet.

Enligt Baas var inte partisekreterare Björn Söder intresserad av att låta sig intervjuas av honom och anges ha svarat: ”Den dag du slutar skriva skvallerjournalistik är jag beredd att uttala mig.” Björn har min fulla förståelse för detta svar. David Baas har nu sällat sig till den skara reportrar som det enligt min mening nog är ganska meningslöst att ha någon som helst kontakt med – det vore enbart slöseri med tid och energi.

Expressen (”Excessen” i folkmun) har alltid haft en tendens att gå till överdrift, en tendens som bara accelererat under senare tid och inte minst då i valrörelsen då man tog till nära nog vilka knep som helst för att hindra Sverigedemokraterna från att nå riksdagen. Devisen har varit det gamla beprövade: ”Låt aldrig sanningen stå i vägen för en bra story.”

Günter Wallraff: upphovsmannen till termen ”wallraffande”.

Detta lyckades inte, men nu synes tidningen vara lika fast besluten att ordna så att partiets riksdagsnärvaro endast blir fyraårig. Expressen är så här långt ett snäpp vassare som dyngspridare än konkurrenten Aftonbladet, som inte hade någonting alls från kommunkonferensen i pappersupplagan.

Jag törs garantera att varken Expressen eller Aftonbladet  kommer att lyckas.

I mina ögon framstår David Baas som det senaste tillskottet i den sorgliga flocken av slaskpressons hyenor, som dels skapar svulstiga rubriker av ingenting, dels tror att det är deras uppgift att på nyhetsplats driva politiska kampanjer mot politiska meningsmotståndare.

Jag reserverar mig för att det i fråga om kommunkonferensen möjligen kan vara Baas uppdragsgivare på Expressen-redaktionen som beordrat honom att komma tillbaka med en saftig skandalartikel om han ville se sitt namn i tidningen.

Det troligaste är nog  ändå att Baas själv är den drivande i jakten på SD. Den minnesgode erinrar sig att han inför valet 2006 gjorde sig beryktad genom att gå med i samtliga partiers ungdomsförbund i syfte att få fram så mycket skit som möjligt, en säregen variant av ”wallraffande” som  renderade Baas utmärkelsen ”Guldkrattan” för berömvärd undersökande journalistik.

David Baas är nu uppenbarligen ute efter nya utmärkelser genom att söka skandalisera SD det värsta han förmår. Det senaste är en hetskampanj mot Patrik Ehn, gruppledare för SD i Göteborgs kommunfullmäktige. Jag tycker inte vi skall hjälpa honom med det.

Om SD-fientliga journalister

En smärre kontrovers har utbrutit i anledning av diskussioner förda av Robert Stenkvist, vice ordförande i SD Stockholms län, ordförande i SD Västra Södertörn samt gruppledare för Sverigedemokraterna  i Botkyrka kommunfullmäktige, på dennes blogg ”Dissidenten Stenkvist” samt SD Botkyrkas hemsida.

Stenkvist diskuterar frågan om vissa extremt SD-fientliga journalister bör bojkottas eller ej, och de namn han i första rummet nämner som tänkbara kandidater är Lena Sundström och Anna-Lena Lodenius. Nu har TV4 hakat på detta och presenterat det hela som att ”Sverigedemokraterna har en svart lista över misshagliga journalister.” Läs Stenkvists synpunkter på detta här:

http://stenkvist.wordpress.com/2010/11/19/angaende-svart-lista/

Och så här utlåter sig nämnda Sundström på TV4-nyheterna:

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_stockholm?title=tv4%3As_lena_sundstrom_kommenterar_sverigedemokraterna&videoid=1136800

Sundström.

Det existerar naturligtvis ingen ”svart lista” över SD-fientliga journalister som försetts med partiets hallstämpel. Vad som skett är helt enkelt att Robert Stenkvist med flera diskuterat den icke oväsentliga frågan, om det är någon mening med att ställa upp på intervjuer och andra aktiviteter med journalister som klart och tydligt har visat att de inte har någon som helst avsikt att skildra Sverigedemokraterna på ett balanserat sätt.

Stenkvist ger två exempel på hur Lena Sundström – som nog får utnämnas till journalistkårens ”värsting” när det gäller att smutskasta SD – grovt missbrukat sin yrkesroll. Det ena gäller Christian Westling från SD Stockholm, som Sundström följde när han skulle organisera upp en partiavdelning på Gotland. Det andra rör Sundströms anmärkningsvärt fientliga och oprofessionella inställning till Jimmie Åkesson. I fallet Westling speglades dennes seriösa partiarbete på ett insinuant och fientligt sätt, när det gällde Åkesson deklarerade Sundström i en TV-debatt att ”Dig pratar jag inte ens med.”

Det är väl bara att konstatera att Lena Sundström, som skrivit en nidbok om Danmark endast därför att SDs systerparti Dansk Folkeparti har ett starkt inflytande där,  har missuppfattat sin roll som journalist på ett eftertryckligt sätt. Hon tror uppenbarligen att det med medias hjälp är hennes livsuppgift att krossa ett visst politiskt parti, i det här fallet Sverigedemokraterna, och det knappast märkliga men väl upprörande är att etablerade media låter henne hållas.

Jag håller inte för otroligt att en av anledningarna till detta är hennes bakgrund som koreanskt adoptivbarn, vilket av somliga nog uppfattas som ett carte blanche för henne att excellera i vilka propagandaöverdrifter som helst om dessa är riktade mot föregivna ”rasister”. Detsamma kan sägas om förre Expo-medarbetaren och dömde brottslingen Tobias Hübinette, också med koreansk adoptivbakgrund.

Jag är förstås inte dummare än att jag mycket väl kan förstå att en  bakgrund av nämnt slag  i värsta fall kan leda till personlig bitterhet och en vilja att slå tillbaka mot vad som kan uppfattas som plågoandar. Ansvarsfulla etablissemangsmedia – om det nu finns några sådana kvar – har dock ett ansvar att inte släppa igenom vilka dumheter som helst!

Anna-Lena Lodenius för sin del är en uttalad vänsterskribent som dock inte har en lika hysterisk framtoning som Lena Sundström. Hon har publicerat ett antal böcker som gör anspråk på att ”avslöja” vad hon kallar ”högerextremismen” ungefär enligt samma utgångspunkter som stiftelsen/tidskriften Expo. Personligen tycker jag nog att Lodenius, trots hennes kraftiga partiskhet mot SD, är några snäpp mer seriös än vad Sundström är.

Jag har själv haft ett förhållandvis givande meningsutbyte med Lodenius via kommentatorsfunktionen på hennes blogg för något år sedan, då hon gjorde en stor sak av att några bittra SD-avhoppare funderade på att bilda ett nytt parti som skulle heta Demokratisk Allians som för övrigt senare uppgick i extremnationalistiska Nationaldemokraterna. (Jag var rätt upprörd över att stofiler som Johan Rinderheim och någon som kallade sig Stoneblaster hade stulit namnet på en hedervärd organisation jag var aktiv  i på 1970-talet.)

Frågan är alltså om det lönt för sverigedemokrater som kontaktas av medieaktörer som Sundström, Lodenius, Expo-gänget och kanske några till (exempelvis Sydsvenskans Niklas Orrenius) – som man vet i första hand är ute efter att kasta skit på partiet – att stå till förfogande. Som jag ser det är det en fråga som måste avgöras av varje enskild SDare, och att gå ut med centrala partiförbud – vilket ju heller inte har gjorts – utifrån ”svarta listor” och dylikt skulle bara vara löjligt.

Stenkvist.

Dock är det bra att ha någorlunda koll på vilka journalister som kan förväntas ägna sig åt renodlad propaganda och inte ens anstränga sig för att återge ens intervjusvar korrekt, alternativt sätta in dessa i ett ofördelaktigt sammanhang. Här tycker jag Robert Stenkvist och andra som diskuterat frågan är ute i ett angeläget ärende.

Alltså: nej till svarta listor – ja till bra koll.

Personligen har jag slutligen uppfattningen, att det är bra att SD uppmärksammas och att det faktiskt ligger en hel del i synsättet ”all publicitet är bra publicitet.” Men jag skulle ta mig en ordentlig funderare innan jag ställde upp för hysterikan Lena Sundström. Eller för den delen Orrenius, som skrivit en massa skit om medlemmar i SD Södertälje.