Nordkorea ställer krav

John Kerry och hans sydkoreanska motsvarighet Yun Byung-se.

Nyligen genomförde USAs utrikesminister John Kerry en rundresa i Ostasien och besökte då Sydkorea, Kina och Japan. Målsättningen var att få till stånd en enad front mot det hot den oberäkneliga kommunistdiktaturen Nordkorea utgör mot freden, inte bara i den aktuella regionen utan i hela världen.

Kerry konstaterade bland annat:

Vi är alla överens om att Nordkorea inte kommer att accepteras som en kärnvapenmakt.

Kerrys sydkoreanske kollega Yun Byung-se höll med och inskärpte, att Nordkorea utan tvivel har en nukleär kapaicitet redan i dag. Denna bedöms dock inte vara tillräckligt utvecklad för att tillåta precisionsavfyringar av kärnvapenbetyckade missiler, låt vara att nordkoreanerna själva gärna vill låta påskina just detta. Yun efterlyste även ett ”aktivt svar” från nordkoreansk sida.

Ett  svar levererades också nyligen från Nordkorea. Detta bestod i ett antal krav vilka redovisas av det amerikanska nyhetsmediet Fox News här:

http://www.foxnews.com/world/2013/04/18/north-korea-demands-end-sanctions-end-drills-as-conditions-for-resuming-talks/

Nordkorea kräver således ett stopp för alla sanktioner riktade mot landet; att alla gemensamma militärövningar mellan USA och Sydkorea ställs in; att USA avlägsnar alla kärnvapeninstallationer i Sydkorea och regionen i stort; att Sydkorea upphör med alla utfall mot Nordkorea.

Kim Jong-un inspekterar en nordkoreansk stridsvagn.

För närvarande pågår en amerikansk-sydkoreansk militärmanöver kallad Foal Eagle, vilken avses fortsätta till slutet av april. Sådana övningar genomförs varje år. USA har för närvarande 28 500 soldater i Sydkorea som värn mot en eventuell attack från norr. Förra månaden drabbades vidare Sydkorea av cyberattacker som stängde ner bland annat banker samt datorer hos sydkoreanska nyhetsmedier – enligt sydkoreanerna låg Nordkorea bakom.

De nordkoreanska kraven har mottagits kallsinnigt i USA och Sydkorea, som ser mönstret upprepa sig: först svarar Nordkorea för provokativa uttalanden och militära åtgärder för att sätta press på omvärlden, därefter ställer man en rad krav för att upphöra med sina aggressioner.

Den här gången har dock den nye ledaren, Kim Jong-un, gått osedvanligt långt genom blodtörstiga uttalanden om nukleär ödeläggelse och genom att flytta avskjutningsramper med vidhäftande missler så att de kan nå mål i Sydkorea, Japan och amerikanska mål i Stilla havet. Dessutom har den interkoreanska samarbetszonen i Kaesong stängts ner. Förutom att vinna internationella fördelar vill den ännu ej 30-årige Kim genom sina ustpel av allt att döma stärka sin inhemska maktposition.

En sydkoreansk delegation besöker Rangoon i Burma 1983. Några sekunder efter att denna bild tagits var samtliga döda, offer för ett nordkoreanskt bombattentat riktat mot Sydkoreas president Chun Doo Hwan. Presidenten undkom attentatet.

När den Schweiz-utbildade Kim Jong-un tog över den yppersta makten i Nordkorea efter sin far Kim Jong-il för ett och ett halvt år sedan, fanns förhoppningar i omvärlden om att unge Kim skulle genomföra nödvändiga ekonomiska reformer i den utfattiga och svältande kommunistdiktaturen. I stället finns tecken på att Kim Jong-un är på väg att bli en ännu värre diktator än fadern Kim Jong-il och farfadern Kim Il-sung.

Det menar den nordkoreanske avhopparen Rim Il, som mot alla odds lyckades fly från Nordkorea i slutet på 1990-talet och nu är en respekterad författare och kommentator i Sydkorea. Han har bland annat skrivit en bok om Kim Jong-il. Läs om Rims synpunkter i en DN-intervju här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5444182

Det är sedan lång tid tillbaka känt att det över hela Nordkorea finns ett antal slavarbetsläger där det råder de mest omänskliga förhållanden, men som först på senare tid på allvar börjat uppmärksammas av omvärlden. Jag skrev följande om de nordkoreanska lägren för ett par år sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/13/nordkoreas-lagerssystem-i-nytt-ljus/

Frågan är hur länge den nordkoreanska regimen kommer att kunna fortsätta existera. Att det finns ett uppdämt folkligt missnöje med de usla förhållandena i landet är känt, icke minst genom avhoppares vittnesbörd. Ute i provinserna har, trots de drakoniska straff som väntar, skett spontana folkliga uppror mot en övermakt som berikar sig själv på folkets bekostnad.

Koreakriget (1950-53) pågår tekniskt sett fortfarande.

För den som vill läsa mer om fenomenet Nordkorea rekommenderas boken Alla monster måste dö (Albert Bonniers förlag 2011) av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman. Boken bygger på en gruppresa till Nordkorea och kom ut strax före Kim Jong-ils frånfälle. Boken skildrar ett absurt samhälle byggt på propagandalögner, minutiös kontroll av medborgarna och extremt militärstyre.

Det är alltför lätt att slå sig till ro i den fromma förhoppningen att Kim Jong-un är något slags pajas som bara snackar och ingenting gör. En sådan förhoppning har omvärlden inte råd med. Den nordkoreanska regimen har tidigare startat ett förödande krig, vilket tekniskt sett fortfarande pågår eftersom inget officiellt fredsfördrag slutits, samt sprängt sydkoreanska flygplan i luften, sänkt sydkoreanska fartyg och upprepade gånger sökt mörda sydkoreanska presidenter.

Den som därför tror att Kim Jong-un skulle dra sig för att som en desperat åtgärd attackera omvärlden med kärnvapen bör tänka om.

Ny Park blir president i Sydkorea

60-åriga Park Geun-hye blir ny sydkoreansk president.

Park Chung Hee (1917-79) styrde som president Republiken Korea (Sydkorea) med järnhand 1961-79. Han fick hård kritik för att han höll vänsteroppositionen i strama tyglar men också lovord för en ekonomisk politik, som förvandlade Sydkorea från ett u-land till ett modernt industriland.

Den 19 december valdes Parks dotter Park Geun-hye (född 1952) till ny president efter att besegrat sin liberale medtävlare Moon Jae-in med 3,5 procentenheters marginal. Moon var för övrigt en tid politisk fånge under den äldre Parks auktoritära styre. Parks seger innebär att Sydkoreas konservative president Lee Myung-bak efterträds av den likaledes konservativa partikamraten Park Geun-hye. Enligt grundlagen kan en sydkoreansk president inneha sin femåriga ämbetsperiod endast en gång.

För den som vill få en uppfattning om den nyvalda fröken Parks – hon har alltså förblivit ogift – personlighet och samtidigt en koreansk språkövning kan klicka på länken här, där hon framträder inför det sydkoreanska företaget The Tongil Group:

https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=jEjSCHff6yk

Park Geun-hye representerar det konservativa  så kallade Saenuri Party, som fick det namnet i februari 2012 efter att tidigare ha hetat Grand National Party (Hannara). Hon kandiderade för att bli partiets presidentkandidat redan i valet i december 2008 men förlorade då knappt mot Seouls förre borgmästare Lee Myung-bak. Mellan de båda sägs råda en stark rivalitet. Park invaldes i nationalförsamlingen 1998 men hade redan då en gedigen politisk erfarenhet.

Yuk Young-soo under en officiell funktion. Maken Park Chung Hee till vänster.

Sedan hennes mor Yuk Young-soo mördats under ett attentatsförsök riktat mot maken Park Chung Hee 1974 blev det nämligen blott 22-åriga Geung-hye som fick ta över de omfattande plikterna som rikets första dam. Hon fullföljde enligt alla kända bedömningar dessa plikter på ett ytterst samvetsgrant sätt och lade på detta sätt grunden för den kommande politiska karriären. Fadern mördades 1979 av landets säkerhetschef som led i ett misslyckat kuppförsök.

Sydkorea fortsatte att vara en auktoritär högerdiktatur till slutet av 1980-talet. Förre generalen Roh Tae-woo började lätta på trycket då han efterträdde diktatorn Chun Doo Hwan som president 1987, och därefter blev landet en fullskalig liberal demokrati under vänsterpolitikerna Kim Yong-sam (1993-98) och Kim Dae-jung (1998-2003). 2003 valdes vänstermannen Roh Mo-hyun till president. Han begick självmord ett år efter ämbetstidens slut efter anklagelser om korruption.

Det är ett återkommande tema i sydkoreansk politik att alla presidenter lovar att ta itu med korruptionen, som tycks vara extremt svårutrotad i landet liksom på andra platser i Asien. Det har länge varit självklart att politiker som väljs till höga ämbeten hjälper fram gamla affärsbekanta, släktingar och vänner till höga poster samt gärna stoppar undan offentliga pengar för egen del på diverse skumraskkonton.

Det vackert belägna presidentpalatset ”Blå huset”. Här växte Park Geun-hye upp och flyttar på nytt in där i februari.

Det skall bli intressant att se hur presidentvalda Park Geun-hye, som flyttar in i presidentpalatset (Blå huset) i Seoul den 25 februari nästa år, lyckas hantera detta problem. En annan viktigt fråga är naturligtvis ekonomin. Sydkorea har sedan slutet av 1970-talet betraktats som en av de ”asiatiska tigrarna” till följd av sin effektiva marknadsekonomi med offentliga inslag. I slutet på 1990-talet drogs landet emellertid in i den djupa ekonomiska krisen i Asien men lyckades återhämta sig. Sydkorea är i dag världens 13e största ekonomi. Nu knakar dock det ekonomiska ramverket åter i fogarna.

Som kvinna är det naturligt att den ingenjörsutbildade Park lovat skapa större jämlikhet/jämställdhet mellan könen i detta traditionellt mycket patriarkaliska samhälle, där kvinnorna tjänar 39 procent mindre än männen och där kvinnliga samhällsledare inte direkt står som spön i backen. Samtidigt företräder Park traditionella familjeideal och har gjort sig känd som en barnens förkämpe; hon har även skrivit barnböcker.

Park Chung Hee visade vägen mot Sydkoreas ekonomiska succé.

Den viktigaste frågan alla kategorier är dock tveklöst förhållandet till den kommunistiska grannen Nordkorea i norr. Parks företrädare Lee förde en avsevärt tuffare politik mot norr än vad de vänsterinriktade företrädarna – som bekände sig till en mjuk så kallad solskenspolitik – gjorde, vilket skapade vrede i Pyongyang. Park Geun-hye väntas föra en något mindre hård politik än företrädaren trots den nordkoreanska robotavskjutningen nyligen.

Oavsett om nordpolitiken blir hård eller mjuk kvarstår dock det faktum, att Nordkorea är en utfattig, oberäknelig och aggressiv diktatur som regelmässigt hotar med att angripa söder. Man kan i princip hitta på vad som helst. Park kan inte bortse från detta faktum och måste självklart se till att den sydkoreanska militären upprätthåller erforderlig slagstyrka.

Spänningen mellan Nord- och Sydkorea har vidmakthållits ända sedan Koreakrigets slut 1953 och var också grunden för Park Chung Hees auktoritära styre. När armégeneralen Park störtade det kortvariga demokratiska styre som rådde efter den auktoritäre och korrupte Syngman Rhees regim – som haft makten sedan republikens grundande 1948 – skedde det officiellt (och säkerligen också reellt) på grund av hotet från norr. 1960-61 översvämmades republiken av kommunistagenter som utnyttjade demokratin bland annat till att skapa oro bland landets studenter och försvaga ekonomin.

Kim Dae-jung (till höger) möter Nordkoreaas diktator Kim Jong-il i Pyongyang 2000. Kims ”solskenspolitik” bar dock dålig frukt.

Park Chung Hee fick ordning på Sydkoreas ekonomi och lade grunden till den uppryckning som skedde på den eftersatta landsbygden genom sitt banbrytande moderniseringsprogram som kallades Saemaul. Han hyllades (och hyllas fortfarande) som något av landets frälsare men fick också vidkännas hård kritik för sin hårdhänta politik mot allt som kunde betecknas som vänster. Politiska fängslanden och tortyr hörde till ordningen för dagen.

Park Geun-hye vägrade länge kritisera sin fars politik men bad slutligen i februari 2012 om ursäkt för de övergrepp som skett.