Tänkte jag, i alla för denna gång, skulle återuppliva min tidigare tradition att erbjuda mina läsare en godnattsång.
Via länken överst kan ni således avnjuta ”Cill Chais” med The Dubliners, den legendariska irländska folkmusikgruppen som varit en del av mitt liv sedan 1969. Sången är på iriska/gaeliska, och som alla kan höra utan att känna orden handlar den om saknad efter någon eller något. Dubliners Sean Cannon framför den till minne av den tidigare bandmedlemmen Ciaron Bourke.
Originaltext och engelsk översättning bifogas här:
Det här är nog den vackraste sång jag någonsin hört. För mig har den därtill en alldeles speciell betydelse, då jag lyssnade mycket på den strax efter min hustru Marikas plötsliga bortgång 2010. Jag skall inte ens försöka förmedla de känslomässiga vibrationer den väcker hos mig.
Alla som innerligt saknar någon vet att det inte finns något eller något som kan ersätta den saknade personen. Allt man kan göra är att fortsätta efter bästa förmåga och i ljust minne bevara den saknade samt hoppas på och bedja för en återförening bortom tid och rum.
Den här gången önskar jag mina kära läsare en god natt med en genuin vaggsång: ”A Miner´s Lullaby (Coorie Doon)”. Den framförs till eget banjoackompanjemang av ingen mindre än Luke Kelly.
Luke Kelly föddes den 17 november i Dublin 1940 och avled i samma stad den 20 januari 1984 efter att ha drabbats av en hjärntumör. Luke var med och bildade gruppen The Dubliners 1962 tillsammans med Ronnie Drew, Barney McKenna och Ciaron Bourke. Han betraktas som den irländska populärmusikens troligen mest inflytelserike sångare.
Fråga vilken känd irländsk sångare som helst vem han har som förebild och svaret kommer att bli ”Luke Kelly”.
Min egen kärlekshistoria med The Dubliners sträcker sig tillbaka till 1969. Sedan dess har jag sett gruppen uppträda sex gånger. Sista gången var i Köpenhamn i april 2012 tillsammans med min käresta. Jag skriver ”sista”, eftersom gruppen sedan dess upplösts. Några av medlemmarna har dock fortsatt uppträda tillsammans under annat namn.
Jag kan lämpligen tillägna sången min bäste vän i gymnasiet, Per Holmer, som fick mig intresserad av irländsk musik, historia och kultur.
Eamonn Campbell, John Sheahan, Barney McKenna, Sean Cannon och Patsy Watchorn: The Dubliners.
Jag började lyssna på den irländska folkmusikgruppen The Dubliners 1969. Jag hade då skrivit en uppsats om Irlands historia med en gymnasiekompis och var så att säga ”på” om allt irländskt. Det blev inledningen på en mångårig kärlekshistoria.
Första gången jag hade nöjet att se och lyssna på den numera legendariska irländska gruppen var i Konserthuset i Stockholm 1973. Det var ett forum som var litet för stort för Ronnie Drew, Ciaron Bourke, Luke Kelly, Barney McKenna och John Sheahan – salen var bara halvbesatt. Under samma uppehåll i Sverige nådde dock gruppen ut till en svensk storpublik genom att medverka i TV-programmet ”Fint som snus”.
Bland annat med den gaelisk/irländska sången ”Peggy Lettermore” framförd av Ciaron Bourke:
Ciaron Bourke (1935-88) hade en självförbrännande livsstil, vilket ledde till att han drabbades av en hjärnblödning 1974 och aldrig kom tillbaka till gruppen på allvar. Han efterlämnade hustru och sex döttrar. Han avled slutligen 1988. När jag och min hustru Marika såg gruppen under en konsert på Draken i Stockholm 1985 gjorde Bourke ett sällsynt framträdande under evenemangets andra del.
Ciaron Bourke (1935 – 88).
Min andra konsert med The Dubliners inträffade på Göta Lejon i Stockholm hösten 1981. Gruppen bestod vid denna tid av nämnda medlemmar minus Ciaron. Den legendariske sångaren Luke Kelly (1940-84) framförde då bland andra sånger det nya örhänget ”Dublin in the Rare Auld Times”:
Jag hade därtill lyckan att få det nya albumet ”Together Again” signerat av de fyra bandmedlemmarna. Den hänger sedan många år tillbaka lyckligt inom glas och ram i mitt hem.
Luke Kelly (1940 – 84).
Det dröjde därefter ända till 2009 innan jag, återigen tillsammans med hustru Marika, fick tillfälle att avnjuta The Dubliners å Cirkus i Stockholm. Gruppen bestod då, förutom av John och Barney, av Sean Cannon, Eamonn Campbell och den före detta sångaren i The Dublin City Ramblers, Patsy Watchorn.
I maj 2011 uppträdde The Dubliners i Malmö konserthus och självklart var jag på plats, därtill på första raden. En enastående upplevelse! 2012 skulle det bli dags för gruppens 50-årsjubileum – den inledde sin unika karriär på puben O´Donoghue´s 1962 på Merrion Row i Dublin som The Ronnie Drew Group – och det kan sägas ha sparkats igång på The Vicar Street i Dublin strax före jul 2011, då en jubileums-DVD spelades in.
Den 5 april 2012 drabbades emellertid The Dubliners av ett fruktansvärt avbräck. Banjospelaren Barney McKenna – Irlands mest inflytelserike trakterare av tenorbanjo – avled i sitt hem i Howth i curragh Dublin. Gruppen beslutade dock att fortsätta med sin redan påbörjade 50-årsturné med Gerry O´Connor som Barneys ersättare.
”Banjo Barney” kommer alltid att ihågkommas som en virtuos på favoritinstrumentet men också som en briljant mandolin- och melodionspelare. Han framträdde även med högst individualiserade sångnummer såsom ”Fiddler´s Green”, ”Comical Genius”, ”South Australia” samt ”I Wish I had Someone to Love Me”:
The Dubliners gav sin första konsert efter Barneys död på 50-årsturnén på Tivoli i Köpenhamn den 18 april 2012 (en planerad konsert på Berwaldhallen i Stockholm tre dagar tidigare frös inne). Liveframträdandet interfolierades med filmsekvenser och foton från gruppens halvsekellånga tillvaro och inget av fansen behövde bli besviket.
Barney McKenna (1939 – 2012).
Personligen fastnade jag för en låt som spelades in för ”Fint som snus” 1973 och som spelades upp som exempel på Ciarons sångkonst: ”Bainne na mBó´:
Jag överdriver nog inte om jag säger att vi gamla Dubliners-fans betraktar de äldre gentlemän som i dag befolkar The Dubliners som gamla vänner, ja nästan familjemedlemmar. Släkt och vänner kan svika – Dubliners har aldrig gjort det det och kommer aldrig att göra det.
Slutligen tycker jag att gitarristen Eamonn Campbell kan vara värd en alldeles särskild mässa. Det var han som initierade det fruktbärande samarbetet med The Pogues 1987 – resulterande främst i ”The Irish Rover” – vilket innebar en nytändning för gruppen:
Vore det inte för John Sheahan, född 1939, skulle The Dubliners dock förmodligen inte finnas kvar. John, som anslöt sig till gruppen 1964, har städse fungerat som en sammanhållande kraft och är i dag den som presenterar gruppens framträdanden. Här syns och hörs han i ”Farwell to Harstad”, en norsk melodi som tillägnats terroroffren i Oslo/Utöya den 22 juli 2011:
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 