Svenska artister (XXX): Cacka Israelsson

Karl-Erik ”Cacka” Israelsson: elitmässig i såväl sång som friidrott.

Cacka Israelsson (1929-2013) var en mycket ofta spelad grammofonartist på radion när jag växte upp på 1950- och 1960-talen. Jag föreställer mig att hans sträva och melodiska basröst särskilt tilltalade det täcka könet. Han hade en förkärlek för country-genren och har kallats Sveriges svar på USA-legendarer som Merle Haggard och Johnny Cash. http://www.sunkit.com/cacka-israelsson/

Min mamma lyssnade till exempel gärna på Cacka, minns särskilt en låt som hette ”Sail along, silvery moon” som min morbror hade på skiva. Annars var Cacka mest känd för örhänget ”Gamle Svarten”, som först spelades in den 10 september 1954. Ett stycke häst- och Vilda västern-romantik som uppenbarligen tilltalade efterkrigstidens svenskar.

Att den fortfarande är uppskattad framgår av att den har över 661 000 spelningar på Youtube när detta skrivs. Avnjut den här:

Karl-Erik ”Cacka” Israelsson föddes i Engelbrekts församling i Stockholm den 23 augusti 1929. Till yrket var han reklamtecknare och ägnade sig även åt konstnärsskap. Han visade tidigt anlag för idrott och skulle bli svensk mästare i längdhopp 1951 och 110 meter häcklöpning 1952. Sistnämnda år deltog Cacka i de olympiska spelen i i Helsingfors och slutade på sjunde plats i längd med resultatet 7,10.

Han hann även avverka ett tiotal landskamper i friidrott innan han lade spikskorna på hyllan och satsade helhjärtat på sångkarriären. Bästa resultat i specialgrenarna blev 7,33 i längd och 14,8 på korta häcken. På den tiden var underlaget kolstybb. Det är noteringar som ger en plats i Sverige-eliten än i dag, även om de inte ger någon OS-plats. Cackas meriter ger honom plats 158 bland friidrottens ”stora grabbar”. Han representerade först IF Ulvarna innan han var med och bildade Bromma IF 1952.

Cacka i längdhopp. Bilden hämtad från stadsmatchen Stockholm-London 1952, där Cacka vann grenen.

1952 gjorde Cacka Israelsson ett uppmärksammat framträdande i radioprogrammet ”Speldosan” som leddes av den folkkäre Sigge Fürst. Skivdebuten skedde på en 78-varvsskiva (”stenkaka”) med låten ”Cool Water”. Och så kom det stora genombrottet med ”Gamle Svarten” 1954. Därpå följde en obligatorisk turné i landets folkparker samt en egen show på Chinateatern i Stockholm.

En stilenlig uppföljare till ”Svarten” blev den gråtmilda ”En sliten grimma”:

Ännu en låt på western-tema är den humoristiska ”Jul i vilda västern”:

Cacka Israelsson uppträdde ofta på scenen ensam med sin akustiska gitarr men hade också en ackompanjerande trio som med tiden blev en sextett med namnet Western Pop Six. De hörs här i den dråpliga ”Cigarretter, whiskey och vilda kvinnor”:

I likhet med många andra sångartister medverkade Cacka i ett antal filmer av ofta rätt måttlig kvalitet. 1955 var han med i ”Kärlek på turné” där han fick spela mot storheter som Per Oscarsson och Georg Rydeberg, vilket dock inte hindrade att filmen blev ett dundrande ekonomiskt fiasko. Han gjorde även reklamfilmer för Statens järnvägar (SJ) och utformade ett stort antal skivomslag.

Under senare år var Cacka Israelsson bosatt i Grisslehamn och Östhammar. Han pensionerade sig officiellt från den framgångsrika sång- och musikkarriären 1979, då albumet ”Cacka Israelsson (50)” kom ut. Andra album var ”Gamle Joe” (1963), ”Cacka” Israelsson (1968), ”Cacka” (1972) och ”Cacka Lorum” med Ronny Jansson och Henry Hendrix (1976). Sista albumet blev”Cacka Israelsson live” (2006).

Bloggaren är lycklig ägare till CD-albumet ”Cacka Israelsson (59)”. Foto: Tommy Hansson

Trots pensioneringen 1979 fortsatte Cacka att framträda med sin sång och sitt gitarrspel när andan föll på. Han kallades ibland ”countryns stålfarfar”. Han höll sig i trim långt upp i åren, bland annat genom cykling och tennis, men rådde inte på cancersjukdomen lymfom och avled i Uppsala den 10 januari 2013 med hustrun Margit vid sin sida. http://www.expressen.se/nyheter/karl-erik-cacka-israelsson-har-avlidit/

Avslutningsvis klassikern ”Amerikabrevet” av ingen mindre än Ruben Nilsson:

Överlever jag den här natten, tro?

 Dödsbringande dryck?

https://www.youtube.com/watch?v=zwgjM-teND8

Ibland undrar man varför man fortfarande lever.

Jag är gravt överviktig, röker något paket cigg om dagen och äter inte särskilt nyttigt. Snusar ibland. Spottar inte i glaset. Sitter ibland uppe på nätterna och ser deckare och/eller komediserier på TV.

Medicinerar mot högt blodtryck. Har överlevt mobbning i skolan, en klinisk depression samt ett antal djupa knivhugg i ryggen från personer jag trodde var pålitligheten personifierade.

Nu kan jag tydligen, enligt nya så kallade forskningsrön, lägga ännu en till raden av potentiella dödsorsaker: mjölk. Som också sägs öka risken för benbrott, detta tvärtemot vad vi tidigare fått höra. Sitter med ett stort glas av det vita njutningsmedlet framför mig just nu och blossar samtidigt på en cigarrett.

http://www.aftonbladet.se/halsa/article19771502.ab

Överlever jag den här natten, tro? Kanske klarar jag mig med ett benbrott när jag kliver ur sängen?

Om jag inte fixar det så är det väl lika bra att lämna det här jordiska med stil. Här har ni således ”Going Out in Style” med den amerikansk-irländska gruppen Dropkick Murphys. Lyssna till den och se om ni kan somna sen! (Länken överst).

Nu avslutar jag kvällen med en Prince.

 God natt…

Om Contra, rökning och tillvarons glädjeämnen

 Ett av Contras senaste nummer.

I går bestämde jag mig för att trotsa den begynnande vinterkylan och, via buss, pendeltåg och tunnelbana, bege mig på en exkursion djupt in i den södra stockholmsförorten. Målet var stiftelsen/tidskriften Contras nya, ändamålsenliga lokal. Jag blev inte besviken.

Många av mina läsare vet att jag är medarbetare i tidskriften Contra efter att tidigare under ett antal år ha varit ansvarig utgivare. Contra är en partipolitiskt obunden, borgerlig tidskrift (och stiftelse) som arbetar aktivt mot totalitära ideologier såsom kommunism, nationalsocialism och islamism samt politiskt korrekthet och för västerländsk demokrati. Contra grundades 1974 som en avknoppning av Demokratisk Allians och kan följaktligen fira 40-årsjubileum 2014.

Förutom utgivandet av tidskriften har Contra även drivit ett bokförlag med en mängd värdefulla, och i många fall även unika, titlar genom åren. Jag har själv publicerat mig ett antal gånger på förlaget, senast 2011 med en exposé över förföljda katoliker i Sverige på 1600-talet: Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder (216 sidor). Jag har även givit ut några böcker på andra förlag, men utan Contra hade jag inte kunnat ge ut de böcker jag känt att jag måste ge ut med början 1989. För detta är jag evigt tacksam.

 Min första bok heter Slaveri i vår tid (1989) och är en kritisk analys av marxismen.

Contra har alltid jobbat med små medel på ideell basis och varit beroende av läsekretsens välvilja. Dessbättre har stiftelsen/tidskriften genom åren även åtnjutit stöd från ett fåtal välvilliga mecenater som gjort att verksamheten, trots kärva odds (statligt tidskriftsstöd har lyst med sin frånvaro bortsett från något år i mitten av 1980-talet), kunnat gå runt.

Den nya, ekonomiskt förmånliga lokalen med plats för Sveriges troligen förnämsta antikommunistiska bibliotek, och varifrån tidskriften skickas ut varannan månad, gör att vi entusiastiska contraiter troligen kommer att kunna hålla igång bortom pensionen ytterligare några år. Jag blev därför oförställt glad och nöjd över mitt besök i förorten i går kväll. Den efterhängsna förkylningen blev inte precis bättre – eller kanske var det precis det den blev – men det fick det vara värt.

För er som eventuellt i någon mån intresserar er för min tillvaro i stort, kan jag vidare berätta att jag nu är inne på fjärde dygnet av rökfrihet. Jag har ägnat mig åt njutningsmedlet tobaksrökning från och till genom åren ända från tidig ungdom. Den senaste rökperioden har varat från hösten 2004, då jag bröt en rökfrihet omfattande omkring 17-18 år. Jag skall vara ärlig nog och tillstå att jag funnit mycket nöje genom rökningen – det är ju faktiskt den perfekta avkopplingen, dessutom en synnerligen politiskt inkorrekt sysselsättning!

 Cigarrettrökning är den perfekta avkopplingen. Men inte bra för hälsa och ekonomi.

Eftersom jag i grunden är en smärtsamt uppriktig person person måste jag också erkänna, att rökningen har ett flertal nackdelar. Den tär hårt på kassan – jag har räknat ut att jag gjort av med omkring 30 000 kronor om året på cigaretter och snus. Hälsan blir, som alla vet, heller inte bättre. Flåset blir hela tiden sämre. Ibland har det därtill huggit till i hjärttrakten, en varningssignal man vore en idiot att inte ta ad notam.

Jag tycker, trots allt, att jag har så pass mycket att leva för att jag inte har någon lust att kasta in handduken för tidigt om detta kan undvikas. Måste i sammanhanget tillägga att jag är klart överviktig samt tar medicin mot högt blodtryck. Dessutom slipper jag genom min nya rökfrihet irritera känsliga personer i omgivningen. Slutligen är det alltid skönt att vara fri från ett beroende, av vilket slag detta än vara månde.

Så jag gör nu ett allvarligt försök att sluta röka. Jag har tidigare blivit rekommenderad att trappa ner gradvis, men det ligger inte riktigt för mig. För mig funkar det bäst att lägga av direkt. Be gärna en liten bön för mig, alla snälla läsare… Jag garanterar inte att jag inte trillar dit igen. Lovar dock att jag kommer att kämpa den goda kampen mot tobaksdemonen. Bortsett då från det avsevärt mindre vådliga snuset, som jag måste ha som substitut i alla fall tills vidare.

 Jag håller föredrag om amerikansk konservatism i Konservativt Forum på Föreningen Heimdal, Uppsala 2005.

Tycker redan jag har fått ett extra tillskott av energi och livsgnista, något som väl i och för sig även kan ha delvis andra orsaker. I privatlivet har det på flera sätt börjat ”klarna”, om jag säger så. Mitt ibland turbulenta känsloliv har, till fromma för mig själv och andra, blivit stabilare och min kontakt med Gud närmare. Familjen och de trogna vännerna förblir ock ett starkt stöd mitt i tillvarons beklagliga obeständighet.

Nu är vi inne i december och julen i annalkande. En tid av förväntan och glädje står för dörren, vilket gör att jag lätt bortser från de smärre krämpor jag som sextioplussare får dras med. Det finns verkligen massor att leva för!