Posted tagged ‘Cirkus’

Bort med Första maj som helgdag – rösta bort sossarna i september!

13 juni, 2022

Stefan Löfven: statsminister 2014-21 och partiledare (S) 2012-21.

För ett antal veckor sedan inföll Första maj, som brukar kallas arbetarrörelsens internationella helgdag. Personligen kallar jag den klasskampens dag – det är då socialdemokrater och kommunister viftar med röda fanor och demonstrerar hur mycket de ogillar så kallade kapitalister och borgare.
  
Ett av kommunstyrelsens i Södertälje ordförande Boel Godner (S) vanligaste argument mot oss sverigedemokrater är att vi, med hennes språkbruk, gör skillnad mellan ”vi och dom”. Första maj visar emellertid Godner och hennes parti årligen att detta nog i första hand är ett problem för Socialdemokraterna.
  
Första maj som socialistisk märkesdag började efter påbud från den revolutionära Andra Internationalen firas 1890. Dagen hade tidigare huvudsakligen markerat vårens ankomst i vårt vackra land, då man sjöng ”Vintern rasat ut bland våra fjällar” och andra käcka vårsånger.

Andra internationalen hade bildats 1889 och samma år såg även Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) dagens ljus. Detta var innan splittringen mellan socialdemokrater och kommunister inträdde med den bolsjevikiska statskuppen i Ryssland 1917. https://www.arbark.se/sv/2021/04/sa-blev-forsta-maj-arbetarnas-hogtidsdag/
  
Vid den första Första maj-demonstrationen i Stockholm 1890 tågade omkring 30 000 personer från Cirkus på Djurgården till Gärdet, där ytterligare 20 000 anslöt sig. Den viktigaste parollen var åtta timmars arbetsdag, men även att Första maj skulle bli en helgdag. Det dröjde 50 år innan så blev fallet 1939.
  
Demonstrationsfrihet förblir en grundbult i vår demokrati. Socialdemokrater och kommunister har därför full frihet att ta fram sina röda fanor och banderoller ur garderoberna och fortsätta fira klasskampens dag. Däremot anser jag definitivt att det är dags att göra denna mindre röd än den redan är – det vill säga avskaffa dess helgdagsstatus. Låt istället annandag pingst åter bli en helgdag!
  
Annandag pingst togs bort som helgdag efter regeringsbeslut i december 2004. Detta efter det att nationaldagen den 6 juni upphöjts till röd (ledig) dag i almanackan. Mot detta höjdes kritik, bland annat därför att reformen medförde marginell arbetstidsförlängning: annandag pingst infaller alltid på en måndag medan nationaldagen kan infalla vilken veckodag som helst. I år delade för övrigt nationaldagen och annandag pingst dag den 6 juni.
  
Jag har full respekt för vad arbetarrörelsen åstadkommit i vårt land. När den framträdde tillhörde Sverige ingalunda de rikaste i Europa och ett målmedvetet reformarbete var en nödvändighet. Socialdemokratins bidrag har dock överdrivits – folkrörelser som frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen samt icke-socialistiska ideologier som liberalism och konservatism har väl så stor del i välfärdssamhällets tillblivelse som Socialdemokraterna.
  
SAP hade oavbrutet makten i Sverige 1932-76 och har även haft det under större delen av tiden därefter. I dag är partiet beroende av det lika diminutiva som fanatiska Miljöpartiet för att klamra sig fast vid maktens tinnar. I Södertälje har dominansen varit än större. SAP övertog kommunledningen redan 1917 och har sedan behållit den sånär som under parentesåren 1988-91, då en borgerlig koalition styrde kommunen.

Jag kommer här osökt att tänka på vad vår nationalskald Vilhelm Moberg en gång sade om S-partiet: ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och behålla den.”
  
Låt oss göra valet den 11 september riktigt minnesvärt såväl nationellt som kommunalt genom att rösta bort maktpartiet nummer 1 – Socialdemokraterna – från makten och ge andra chansen!

Sveriges sämsta låtar (3): ”Beatles”. Forbes

13 mars, 2019

Några jag skulle vilja ta ett allvarligt snack med är medlemmar i de jurygrupper som röstade fram låten ”Beatles” med Forbes som vinnare i Melodifestivalen (ja, jag vägrar skriva ”Mellon”) 1977. Låten är och förblir för mina öron ett lågvattensmärke i den moderna svenska populärmusiken. https://sv.wikipedia.org/wiki/Forbes_(musikgrupp)

Det aktuella årets schlagertävling var den 17e upplagan av Melodifestivalen och hölls på klassiska Cirkus i Stockholm med Ulf Elfving som programledare. ”Beatles” fick högst poäng av den tolv jurygrupperna. Tvåa i tävlingen blev ”John B. Lund” med Svante Thuresson och trea ”Sommaren -65” med Landslaget. Ingen av låtarna har gått till hävderna som några höjdpunkter i den svenska schlagerhistorien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Melodifestivalen_1977

Som segrare i Melodifestivalen fick Forbes äran att representera Sverige vid det årets Eurovision Song Contest (ESC), som hölls i Wembley Conference Center i London. Storbritannien hade segrat i föregående års tävling med låten ”Save Your Kisses for Me” med Brotherhood of Man. I London gick segern till Frankrike och ”L´oiseau et l´enfant” (Fågeln och barnet) med Marie Myriam. https://sv.wikipedia.org/wiki/Eurovision_Song_Contest_1977

Svenska Forbes fick det olycksbådande startnumret 13 – mycket riktigt slutade hopplösa töntlåten ”Beatles” på 18e och sista plats.

Forbes hade bildats 1974 och hämtat sitt namn efter grundaren och sångaren Peter Forbes. Övriga bandmedlemmar var Roger Capello, Claes Bure, Peter Björk, Anders Hector och Chino Mariano. Forbes sjöng och spelade elbas. 1977 utkom gruppen med albumet ”Big Dear” på skivbolaget Metronome. Året därpå kom ”Sure I´m scared of flying, but…” på Marcus Music.

Forbes grundare – sångaren och basisten Peter Forbes.

1980 bytte gruppen namn till det litet tuffare Varning och gav samma år ut albumet med samma namn på Bert Karlssons skivbolag Mariann Records. Om jag inte är helt ute och cyklar torde det ha varit Bert som fick Forbes att byta namn. Sedan dess har gruppen bytt tillbaka till Forbes och består numera av Peter Forbes, Todde Stoor, Peter Klaxman och Totte Päivärinta.

”Beatles” skrevs av Sven-Olof Bagge (text) och Claes Bure (musik). Några minnesvärda rader ur sången:

Beatles gav oss sin musik
Flickor tjöt i vilda skrik
Alla skivor har vi kvar
Vi ska minnas Ringo Starr

Mitt urval av de låtar jag valt att kalla ”Sveriges sämsta” är naturligtvis högst subjektivt. Rent objektivt lär det finnas många sämre låtar, men för att min lista skall ha någon mening är det en förutsättning att den består av någorlunda kända alster.

Måste allt HBTQ vara vulgärt, glammigt, provocerande och smaklöst?

5 februari, 2014

untitled

Förlåt en yngling – men varför måste det slås rekord i smaklöshet vid praktiskt taget alla HBTQ-jippon?

Som nu senast vid XQ Gaygalan på ärevördiga Cirkus i Stockholm. Således viker Expressen den 4 februari ut förra Allsång på Skansen-ledaren Måns Zelmerlöw, nu konferencier vid nämnda gala, dels på förstasidan, dels över mittuppslaget när Zelmerlöw, ivrigt grimaserande, svingar sin nakna lekamen i en kätting som är fastgjord i en stor kula. Att numret i fråga tydligen har utrikisk förebild gör knappast det hela mer aptitligt.

Hade detta nummer förekommit i annat sammanhang än vid en gaymanifestation hade det med stor sannolikhet i alla läger sågats som exempellöst smaklöst och vulgärt, vilket det tvivelsutan också är. Endast därför att det avlevereras vid en gala av detta speciella slag möts det nu dock av alla möjliga sorters ovationer.

Zelmerlöw sägs i Expressens reportage ha inlett ”stenhårt med att kritisera Ryssland för hur de (sic) behandlar homosexuella”. Därefter kom ”nakenkuppen” som förväntas få Putin att darra i knävecken och med ett penndrag avskaffa alla olämpliga lagar. Det är bara det att det inte förekommer några monstruösa antigay-lagar i Ryssland.

Däremot har riksduman godkänt ett lagförslag om att förbjuda propaganda för homosexualitet bland barn och ungdomar, vilket inte alls är någon dum idé enligt denna bloggare. Unga sinnen skall inte behöva utsättas för ensidig propaganda för avantgardistiska livsstilar, som i värsta fall kan ge livslånga stigma. Hur vore det om Zelmerlöv och hans vänner tar reda på relevanta fakta innan de ägnar sig åt lustmord på allt vad god smak heter?

untitled Homosexuella avrättas rutinmässigt i Rouhanis Iran, men Zelmerlöw verkar inte bry sig.

Kanske borde de också överväga att protestera mot förföljelse av personer med homosexuell och därmed jämförbar läggning i länder där sådan verkligen förekommer. Jag tänker givetvis på den muslimska världen, där dödsstraff för homosexuella handlingar är vanligt förekommande – exempelvis i det Iran som blivit aktuellt i våra media i anledning av utrikesministerns besök. Men en Zelmerlöw iförd turban a là Rouhani (och ingenting annat) hade väl inte framstått som lika glammigt…För övrigt har det i ”liberalen” Rouhanis Iran hittills avkunnats 405 dödsdomar.

Jag är eljest tämligen säker på att homosexuella och andra medlemmar i HBTQ-samfälligheten skulle vinna ännu fler sympatier om deras företrädare slutade med sin konstifika tro att det är någon sorts naturlag, att allt som har med HBTQ måste vara maximalt vulgärt, glammigt och provocerande.

Om det förestående vinter-OS i Sotji och traditionella värderingar i Ryssland har jag tidigare bland annat skrivit detta:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/29/infor-sotji-os-ryssland-varnar-traditionella-varden/

The Dubliners 50 år – tankar efter en konsert i Köpenhamn

30 april, 2012

Eamonn Campbell, John Sheahan, Barney McKenna, Sean Cannon och Patsy Watchorn: The Dubliners.

Jag började lyssna på den irländska folkmusikgruppen The Dubliners 1969. Jag hade då skrivit en uppsats om Irlands historia med en gymnasiekompis och var så att säga ”på” om allt irländskt. Det blev inledningen på en mångårig kärlekshistoria.

Första gången jag hade nöjet att se och lyssna på den numera legendariska irländska gruppen var i Konserthuset i Stockholm 1973. Det var ett forum som var litet för stort för Ronnie Drew, Ciaron Bourke, Luke Kelly, Barney McKenna och John Sheahan – salen var bara halvbesatt. Under samma uppehåll i Sverige nådde dock gruppen ut till en svensk storpublik genom att medverka i TV-programmet ”Fint som snus”.

Bland annat med den gaelisk/irländska sången ”Peggy Lettermore” framförd av Ciaron Bourke:

http://www.youtube.com/watch?v=BQ9p6NreqAU

Ciaron Bourke (1935-88) hade en självförbrännande livsstil, vilket ledde till att han drabbades av en hjärnblödning 1974 och aldrig kom tillbaka till gruppen på allvar. Han efterlämnade hustru och sex döttrar. Han avled slutligen 1988. När jag och min hustru Marika såg gruppen under en konsert på Draken i Stockholm 1985 gjorde Bourke ett sällsynt framträdande under evenemangets andra del.

 Ciaron Bourke (1935 – 88). 

Min andra konsert med The Dubliners inträffade på Göta Lejon i Stockholm hösten 1981. Gruppen bestod vid denna tid av nämnda medlemmar minus Ciaron. Den legendariske sångaren Luke Kelly (1940-84) framförde då bland andra sånger det nya örhänget ”Dublin in the Rare Auld Times”:

Jag hade därtill lyckan att få det nya albumet ”Together Again” signerat av de fyra bandmedlemmarna. Den hänger sedan många år tillbaka lyckligt  inom glas och ram i mitt hem.

  Luke Kelly (1940 – 84).

Det dröjde därefter ända till 2009 innan jag, återigen tillsammans med hustru Marika, fick tillfälle att avnjuta The Dubliners å Cirkus i Stockholm. Gruppen bestod då, förutom av John och  Barney, av Sean Cannon, Eamonn Campbell och den före detta sångaren i The Dublin City Ramblers, Patsy Watchorn.

I maj 2011 uppträdde The Dubliners i Malmö konserthus och självklart var jag på plats, därtill på första raden. En enastående upplevelse! 2012 skulle det bli dags för gruppens 50-årsjubileum – den inledde sin unika karriär på puben O´Donoghue´s 1962 på Merrion Row i Dublin som The Ronnie Drew Group – och det kan sägas ha sparkats igång på The Vicar Street i Dublin strax före jul 2011, då en jubileums-DVD spelades in.

Den 5 april 2012 drabbades emellertid The Dubliners av ett fruktansvärt avbräck. Banjospelaren Barney McKenna – Irlands mest inflytelserike trakterare av tenorbanjo – avled i sitt hem i Howth i curragh Dublin. Gruppen beslutade dock att fortsätta med sin redan påbörjade 50-årsturné med Gerry O´Connor som Barneys ersättare.

http://www.gerryoconnor.com/

”Banjo Barney” kommer alltid att ihågkommas som en virtuos på favoritinstrumentet men också som en briljant mandolin- och melodionspelare. Han framträdde även med högst individualiserade sångnummer såsom ”Fiddler´s Green”, ”Comical Genius”, ”South Australia” samt ”I Wish I had Someone to Love Me”:

http://www.youtube.com/watch?v=oo0p6BbecNo

The Dubliners gav sin första konsert efter Barneys död på 50-årsturnén på Tivoli i Köpenhamn den 18 april 2012 (en planerad konsert på Berwaldhallen i Stockholm tre dagar tidigare frös inne). Liveframträdandet interfolierades med filmsekvenser och foton från gruppens halvsekellånga tillvaro och inget av fansen behövde bli besviket.

 Barney McKenna (1939 – 2012).

Personligen fastnade jag för en låt som spelades in för ”Fint som snus” 1973 och som spelades upp som exempel på Ciarons sångkonst: ”Bainne na mBó´:

http://www.youtube.com/watch?v=YvXJGbT6FvA&feature=related

Jag överdriver nog inte om jag säger att vi gamla Dubliners-fans betraktar de äldre gentlemän som i dag befolkar The Dubliners som gamla vänner, ja nästan familjemedlemmar. Släkt och vänner kan svika – Dubliners har aldrig gjort det det och kommer aldrig att göra det.

Slutligen tycker jag att gitarristen Eamonn Campbell kan vara värd en alldeles särskild mässa. Det var han som initierade det fruktbärande samarbetet med The Pogues 1987 – resulterande främst i ”The Irish Rover” – vilket innebar en nytändning för gruppen:

http://www.youtube.com/watch?v=au30c9ZMIPg

Min favorit bland Dubliners-låtar? Det får bli Luke Kellys ”Bunclody”:

http://www.youtube.com/watch?v=3RPaE0VMtWo

Men ”The Ballad of St. Anne´s Reel” är inte dum den heller:

http://www.youtube.com/watch?v=fA7iedRBJrs

 John Sheahan (till höger) och Barney McKenna.

Vore det inte för John Sheahan, född 1939, skulle The Dubliners dock förmodligen inte finnas kvar. John, som anslöt sig till gruppen 1964, har städse fungerat som en sammanhållande kraft och är i dag den som presenterar gruppens framträdanden. Här syns och hörs han i ”Farwell to Harstad”, en norsk melodi som tillägnats terroroffren i Oslo/Utöya den 22 juli 2011:

http://www.youtube.com/watch?v=Ocf7Z8MAwDE

Förutom de medlemmar som nämnts ovan har även Paddy Reilly, Jim McCann och Bobby Lynch varit medlemmar av The Dubliners.

The Dubliners i Malmö: Gubbarna håller än!

16 maj, 2011

Från vänster John Sheahan, Sean Cannon, Patsy Watchorn och Eamonn Campbell under framträdandet i Malmö. Foto: Tommy Hansson

Den legendariska folkmusikgruppen The Dubliners från Irland höll konsert i Malmö konserthus söndagen den 8 maj. Som gammalt Dubliners-fan sedan slutet av 60-talet var jag givetvis på plats. Det blev, alls inte oväntat, en oförglömlig konsert.

Gubbarna håller än!

Senast jag hade förmånen att beskåda och lyssna till de fem dublinborna – John Sheahan, BarneyMcKenna, Sean Cannon, Eamonn Campbell och Patsy Watchorn – var i april 2009, då gruppen framträdde på Cirkus i Stockholm. (Cannon lär emellertid vara bosatt i England). Den gången fick jag en bra plats nära scenen, men i Malmö var det snäppet bättre – jag satt i mitten av första raden mitt emot John Sheahan, som jag nästan kunde vidröra.

The Dubliners bildades redan 1962 på puben O´Donoghue´s som ligger på Merrion Row i centrala Dublin. Puben, som är smockfull med foton och teckningar avbildande gruppen och dess medlemmar, är ett givet pilgrimsmål för varje fan av denna grupp och irländsk folkmusik över huvud taget. Själv var jag där 2002.

En interiör från O´Donoghue´s.

Av originaluppsättningen från tidigt 60-tal återstår i dag endast Sheahan och McKenna, vilka båda är födda 1939. 1982 anslöt Sean Cannon  som ersättare för Luke Kelly, som avled i sviterna av en hjärntumör två år senare. 1987 kom Eamonn Campbell  – denna trolliknande figur med vitt hårrburr och skägg – med och förnyade gruppen genom att initiera ett fruktbart samarbete med punk/folk-gruppen The Pogues; megahitten ”The Irish Rover” blev en stor succé för båda:

http://www.youtube.com/watch?v=au30c9ZMIPg

På Wikipedia står att Eamonn har en grov röst som påminner om tidigare medlemmen Ronnie Drews. Tro inte på det. Ronnie var en förnämlig sångare, medan Eamonns röst över huvud taget inte lämpar sig för sång (han är också klok nog att inte sjunga några solonummer). När han någon gång stämmer upp i en refräng låter det närmast som ett tröskverk. Däremot är han en hejare på gitarr.

Senaste tillskottet till The Dubliners är Patsy Watchorn, med ett förflutet i gruppen The Dublin City Ramblers, som ersatte Paddy Reilly 2005.

Det säger något om The Dubliners ålder och erfarenhet att Eamonn Campbell, som är född 1946, är den yngste medlemmen. Äldst, med några månader till godo på Barney, är musiksnillet John Sheahan, som är en baddare på fiol och flöjt men även är en erkänd kompositör med skapelser såsom ”The Marino Walz” och ”St. Patrick´s Cathedral” i bagaget. Den senare, där John alternerade mellan flöjt och fiol tillsammans med Eamonn på gitarr, var en oblandad njutning att lyssna till.

http://www.youtube.com/watch?v=au30c9ZMIPg

Det var ingen hejd på jublet från de trogna fansen i den inte helt fullsatta konserthallen när de fem bandmedlemmarna gjorde sin entré. Som vanligt inledde de med en fartfylld reel för att få publiken att komma upp i varv. Sedan följde de välkända sångerna slag i slag. ”When the Boys Come Rolling Home”, ”The Black Velvet Band”, ”The Rocky Road to Dublin” (försök sjunga med i den refrängen, den som kan!), ”The Wild Rover”, ”Whiskey in the Jar”, ”Dublin in the Rare Old Times” och naturligtvis genombrottslåten, den komiska men för tiden (1967) vågade ”Seven Drunken Nights”; den ledde till bannlysning både i kommersiell radio och från predikstolar men också till, att The Dubliners halkade in på ”Top of the Pops” i England. Här några länkar från olika tidpunkter till ovanstående titlar:

http://www.dailymotion.com/video/x7kfj1_the-dubliners-when-the-boys-come-ro_music

http://www.youtube.com/watch?v=gfngKaaDVro

http://www.youtube.com/watch?v=8cnzstOtW2k

http://www.youtube.com/watch?v=jujqyVez2jw

John ackompanjerar Barney under ”I Wish I Had Someone to Love Me”. Foto: Tommy Hansson

Barney McKenna har en särskild plats i varje Dubliners-anhängares hjärta. Barney, som hunnit passera 70-årsstrecket, är en erkänd mästare på tenorbanjo men excellerade denna kväll också i den sorts mindre dragspel som brukar kallas melodeon, eller på engelska rätt och slätt squeeze-box. Efter vanligheten rev ”Banjo-Barney” ner ovationsåskor med sina sångnummer, särskilt den rörande kärlekssången ”I Wish I Had Someone to Love Me”:

http://www.youtube.com/watch?v=oo0p6BbecNo

Barney går inte så bra längre – han fick ledas fram till sin scenplats – men han föreföll vara på mycket gott humör, kommunicerade med publiken på danska och hade sig.

The late, great Ronnie Drew.

Gruppens två ledande sångare i dag är eljest Sean Cannon och Patsy Watchorn: Sean med sin känsliga sammetsröst, Patsy med sin mer råbarkade ”pipa” som försett honom med hits som ”The Ferryman” och ”The Town I Loved So Well”. Av dem föredrar jag Sean, som denna kväll framförde en av flera sånger på iriska (gaeliska) språket med samma melodi som den kända kärlekssången ”Raglan Road”, som var ett av Luke Kellys bravurnummer. Sean informerade om att melodin skulle vara så gammal som från 1500-talet, något han hade inhämtat från Wikipedia…Jag har inget emot Patsy, en sympatisk herre och genuin underhållare, men vad jag har litet svårt för är hans ”sång-pratande” vilket drar ner tempot och stör rytmen i sångerna.

Det var för övrigt Patsy som informerade om att det var den traditionella gatu- och skojsången ”Finnegan´s Wake” som inspirerade James Joyce till dennes berömda – men i mitt tycke groteskt överskattade och helt obegripliga – roman med samma namn. Jag trodde alltid det var tvärtom, men tack vare Patsy Watchorn vet jag nu bättre.

Finnegan´s Wake:

http://www.youtube.com/watch?v=Z_k2GG-H_RU

På tal om Joyce, tillsammans med Brendan Behan den mest framstående irländska författare som aldrig fick Nobelpriset, så var det ju hans novellsamling Dubliners som inspirerade Luke Kelly att namnge gruppen, som i ett första skede hette The Ronnie Drew Group efter den legendariske bandmedlemmen Ronnie Drew (1934-2008). The Dubliners har genom åren framfört texter skrivna av såväl Behan som Joyce, men i sammanhanget framförallt av den förstnämndes bror Dominic, exempelvis ”Building Up and Tearing England Down”, ”Maloney Wants a Drink”, ”The Patriot Game”, ”Poor Old Dicey Reilly” och många fler.

Dominic Behan – poet, författare, sångare, rebell.

Building Up and Tearing England Down:

http://www.youtube.com/watch?v=UtyfebUytfI

The Dubliners tackade för sig med det traditionella extranumret ”Molly Malone” och lovade att försöka komma tillbaka till Malmö nästa år, då gruppen firar sitt 50-årsjubileum. Jag hoppas det blir så. Eller ännu hellre Stockholm.

Men även om de inte väljer att komma hit alls, så kan jag trösta mig med att jag har ett stort antal skivor och även ett par DVD-filmer med den här världsunika gruppen att avnjuta i hemmets lugna vrå. Och det är förstås inte alltför långt till Tyskland, där gruppen av någon anledning har sina trognaste fans utanför Irland och där även deras fan club finns.

The Dubliners kommer till Sverige!

22 januari, 2011

När jag nyligen besökte den legendariska irländska folkmusikgruppen The Dubliners hemsida fann jag att ett besök i Malmö och därvarande konserthus ingår i turnéprogrammet för 2011.

Den 8 maj klockan 18.00 konserterar såldedes The Dubliners i Malmö efter att tidigare ha spelat på ett par ställen i Danmark.  Jag kommer, om hälsan står mig bi, garanterat att vara på plats då. Såsom konsument av gruppens musik sedan 1969 vill jag givetvis inte missa ett sådant tillfälle. Senaste gången jag såg grabbarna – eller kanske snarare gubbarna – var på Cirkus i Stockholm våren 2009 tillsammans med min hustru och det blev en oförglömlig upplevelse.

Den klassiska uppsättningen Kieran Bourke, John Sheahan, Ronnie Drew, Barney McKenna och Luke Kelly.

Tårarna började strömma  nerför kinderna redan när John Sheahan, Barney McKenna, Sean Cannon, Seamus Campbell och Patsy Watchorn äntrade scenen och jag sjöng med i de välbekanta sångerna så att jag var alldeles hes efter konserten.

Det är inte så mycket att undra på. The Dubliners har varit en integrerad del av mitt liv ända sedan jag och min gymnasiekompis Per Holmer skrev en gemensam uppsats om Irlands historia och i samband därmed började lyssna på The Dubliners. Vi gick då i gamla Rosenborgsgymnasiet, tidigare Läroverket, i Södertälje på den halvklassiska linjen.

När jag kramade och pussade min första stora kärlek, Christine, ljöd deras musik från en skivspelare av 60-talstyp i bakgrunden. De var mina favoritartister när jag ryckte in i lumpen vid A8 i Boden 1971 och likaså när jag blev politiskt aktiv i Demokratisk Allians året därpå. De fanns med som avkoppling och inspirationskälla under resten av 1970-talet; inte ens när jag greps av ett religiöst uppvaknande och var försiktig med alkoholen under några år (det trodde ni inte!) slutade jag lyssna till deras whiskeydoftande visor.

Givetvis introducerade jag också min framlidna hustru Marika för gruppen i början på 1980-talet och vi fanns båda på plats på Draken vid Fridhemsplan i Stockholm 1985, då Sean Cannon hade ersatt den eminente sångaren Luke Kelly som avlidit i hjärntumör året innan. Vid detta framträdande gjorde desslikes Kieran Bourke, som dragits med sviterna efter ett slaganfall sedan tio år tillbaka, ett sällsynt gästspel under andra hälften av konserten. Jag minns att han såg mager och tärd ut.

Mina barn, Sebastian och Isabella, har givetvis tvingats lyssna till The Dubliners under hela sitt liv, dock utan att bli särskilt tagna av gruppens musik. Nyligen tillkännagav dock dottern att hon tyckte Dubliners var ganska okay och att hon till och med laddat ner några låtar av dem. Jodå, jag blev rörd.

Av den Dubliners-uppsättning som framträder i Malmö har de flesta hunnit passera 70-årsstrecket. Barney och John har varit med från begynnelsen på O´Donoghues vid Merrion Row i Dublin 1962  – i strikt mening tror jag John kom med något år senare – och Sean som varit med i 27 år betraktar jag fortfarande som nykomling.

John, Sean, Patsy och Seamus – Barney utanför bild.

Under alla omständigheter hyser jag inga tvivel om att det kommer att bli en oförglömlig upplevelse att avnjuta denna världsunika grupp i Malmö den 8 maj!

Slutligen tre av mina absoluta Dubliners-favoriter:

Whiskey in the Jar:

http://www.youtube.com/watch?v=46EXY4oP1Do

The Ballad of St. Anne´s Reel (inklusive framlidne Ronnie Drew):

http://www.youtube.com/watch?v=fA7iedRBJrs

The Black Velvet Band (inklusive framlidne Luke Kelly): 

http://www.myvideo.de/watch/7314495/Luke_Kelly_The_Dubliners_Black_Velvet_Band