Golda Meyerson/Meir har kallats ”Israels järnlady”, ”Israels moder” samt även ”Stålmormor”. Hård i nyporna och rökte som en borstbindare.
Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), sade en gång att Golda Meir var ”den ende mannen i det israeliska regeringskabinettet”. Meir blev även kallad ”järnlady” flera år innan Storbritanniens Margaret Thatcher ägnades detta epitet. Tveklöst var Golda Meir en synnerligen duglig politiker och statsman.
När Tor Carlid för en tid sedan höll ett föredrag om Golda Meir i den av honom startade och ledda Betlehemskyrkans Israelgrupp, hade han valt att kalla föredraget ”Hon styrde Israel från sitt kök”. Det hade dock visat sig svårt att belägga detta påstående, men Tor hade i alla fall hittat en bild där Golda fanns på plats i köket.
Tor Carlid, med ett mångårigt förflutet vid tidningen Dagen, har tidigare föreläst om en rad israeliska förgrundsgestalter. Dessa var alla män, vilket inte är så konstigt – det har varit tunnsått med israeliska toppkvinnor i politiken. Den enda jag på rak arm kommer på är Tzipi Livni, född 1958, som var utrikesminister 2006-2009 och som även varit jordbruks- samt justititeminister.
Tzipi Livni, Israels utrikesminister 2006-2009.
Låt det med en gång bli sagt att jag mycket uppskattar Tor Carlid såväl som person som föreläsare. Han lägger upp sina föredrag klart och redigt och kan i regel inte dölja sin entuasiam och/eller djupa engagemang för det han talar om. Så blev det naturligtvis också i fallet Golda Meir.
– Golda Meir var en eldsjäl som gjorde väldigt mycket, sade Tor om Golda Meir och det omdömet är det svårt att argumentera mot. Hon föddes den 3 maj 1898 som Golda Mabovitz i Ukrainas nuvarande huvudstad Kiev – då beläget i Tsarryssland – som ett av åtta syskon. Två systrar överlevde, de övriga syskonen dog tidigt.
Det gamla Ryssland översköljdes vid denna tid av den ena pogromen blodigare än den andra, och 1903 emigrerade Goldas pappa Moshe Mabovitz till USA – resten av familjen stannade kvar i staden Pinsk i nuvarande Vitryssland innan den 1906 flyttade efter till Milwaukee, Wisconsin (mest känd för sin ölproduktion). Över 2,5 miljoner judar utvandrade från förtrycket och antisemitismen i tsarriket.
I Milwaukee fick Goldas pappas anställning som snickare medan mamman drev en speceriaffär, där Golda fick hjälpa till från åtta års ålder. Familjen tog livlig del i det judiska livet i Milwaukee. När hon var 14 kom Golda in på high-school (gymnasium), men modern tyckte att hon skulle avbryta studierna, börja jobba samt gifta sig. Golda valde då att rymma till den äldre systern Sheyna Korngold i Denver, Colorado, där hon träffade skyltmålaren Morris Meyerson (1893-1951) med vilken hon ingick äktenskap 1917.
Paret Morris och Golda Meyerson som nygifta.
Paret Meyerson emigrerade, jämte Sheyna Korngold, till Palestina-mandatet 1921. De sökte och fick medlemskap i kibbutzen Merhavia belägen nära staden Afula i nuvarande norra Israel. Redan 1924 hade emellertid Morris Meyerson tröttnat på det krävande kibbutzlivet och flyttade först till Tel Aviv och senare Jerusalem. Paret fick barnen Menachem (född 1924) och Sarah (född 1926). Golda Meyerson, som hon fortfarande kallade sig, genomgick även en abort.
– Någon storartad moder var aldrig Golda, avslöjade Tor Carlid. Det har sagts att hon stannade hemma med barnen endast en gång, och det var när hon fick migrän…
Paret Meyerson gled isär men skilde sig aldrig. Golda Meirs tillkortakommanden på familjeplanet förminskar inte hennes insatser som politiker och statsman. ”Jag vet inte om kvinnor är bättre än män”, menade Golda Meir en gång, ”men de är i alla fall inte sämre.” Detta är det förvisso bara att instämma i.
Golda Meyserson engagerade sig alltmer i fackföreningsrörelsen Histadrut och nådde 1928 en hög position i dess kvinnoavdelning. Hon blev även alltmer framträdande i arbetarpartiet Mapai. 1948 erbjöd hon sig att resa till Förenta staterna och samla in pengar i syfte att stärka den judiska försvarsmakten inför det förväntade arabiska angreppet sedan staten Israel en gång utropats. Hon och partiledaren David Ben-Gurion hade hoppats på 25 miljoner dollar – Golda kom tillbaka med 50. ”Tack vare denna judiska kvinnas insats kunde staten Israel skapas”, yttrade Ben-Gurion en gång.
Levi Eshkol, premiärminister 1963-69.
Golda Meir gjorde även ett försök att övertala dåvarande Transjordaniens kung Abdullah att avstå från att delta i det arabiska angreppet på den judiska staten. Tyvärr lyckades inte detta.
Den 14 maj 1948 utropades staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum, senare omdöpt till Independence Hall. Golda Meir var på plats som en av 24 framträdande befattningshavare och politiker när David Ben-Gurion – liksom Meir född i Tsarryssland – inför världen läste upp Israels självständighetsförklaring. Den nya staten skulle dels vara judisk, dels grunda sig på ”frihet, rättvisa och fred”.
Därefter sjöng de församlade sången Hatikva (Hoppet), vars text skrivits i början av 1880-talet av Naftali Herz Imber och som blev den unga statens nationalhymn. Här en sentida tolkning:
http://www.youtube.com/watch?v=NjfFpFW9OdA
Den 15 maj kom det befarade angreppet från Egypten, Syrien, Libanon, Irak och Transjordanien, men lilla Israel med dess då cirka 600 000 invånare gav angriparna ordentligt på tafsen. Så skedde även vid angreppen 1956, 1967 och 1973. Stormakterna USA och Sovjetunionen erkände den nybildade judiska staten på ett tidigt stadium, och 1948 utstågs Golda Meir till ambassadör i Sovjet. När hon anlände till Moskvas synagoga hälsades hon entusiastiskt av 50 000 judar, vilka kommit för att fira det judiska nyåret Rosh Hashana.
De sovjetkommunistiska myndigheterna var inte alls lika entusiastiska utan svarade med brutala insatser och fängslanden. Meir tröttnade snart och återvände till Israel redan 1949. Mellan Sovjet och Israel blev förhållandet alltmer frostigt, och Sovjet och dess östeuropeiska satellitstater valde snart att bryta med Israel och solidarisera sig med dess arabiska fiendestater som ett led i det Kalla kriget. Samtidigt behandlades de sovjetiska judarna allt sämre och hindrades hårdhänt från att emigrera till Israel.
Moshe Sharett, premiärminister 1954-56.
Under åren 1949-56 innehade Golda Meir flera ministerposter i arbetarregeringen. 1956 utsågs hon till utrikesminister, en högprofilerad post hon innehade till 1966. I samband med att hon blev utrikesminister bytte hon officiellt efternamn till Meir. Som utrikesminister träffade hon av naturliga skäl ett flertal välkända världspolitiker.
Hon överlade även med FNs svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Och när Sveriges statsminister Tage Erlander besökte Israel i början på 1960-talet tillhörde Golda Meir de politiker han fick träffa. 1964 medverkade Meir vidare till att Israel ingick ett handelsavtal med EEC, en föregångare till EG respektive EU.
Under senare hälften av 1960-talet var Golda Meir såväl generalsekreterare i arbetarpartiet Mapai som ledamot i parlamentet Knesset. När premiärministern Levi Eshkol (1895-1969) dog den 26 februari 1969 utsågs Golda Meir till hans efterträdare. Denne var, liksom Meir, född i det som numera är Ukraina. Samma gäller för övrigt även Israels andre premiärminister, Moshe Sharett (1894-1965). När Golda blev premiärminister var hon såväl Israels som världens tredje kvinnliga premiärminister.
Menachem Begin från högerblocket Likud blev 1977 den förste premiärminister som inte representerade arbetarpartiet. Han var 1978 med om det historiska Camp David-avtalet, då han i förhandlingar med Egyptens Anwar Sadat och USAs Jimmy Carter säkrade fred med Egypten. Israel lämnade då över Sinai-området till Egypten.
Menachem Begin, den förste högerpolitiker att bli regeringschef i Israel. Var med om att förhandla fram Camp David-avtalet med Egypten 1978.
– Golda Meir var outtröttlig i sin passion för Israel, underströk Tor Carlid inför den talrika åhörarskaran i Israelgruppens samlingslokal. 1971 reste hon till Sverige och träffade bland andra företrädare för Samfundet Sverige-Israel samt framträdande politiker och kyrkliga företrädare.
Under Golda Meirs tid som israelisk regeringschef drabbades Israel – och världen – av massakern vid de olympiska spelen i München 1972, då den palestinska terrorgrupperingen Svarta September mördade 11 israeliska idrottsmän. Meir berordrade då underrättelsetjänsten Mossad att, i form av en operation som fick kodnamnet ”Guds vrede”, straffa de överlevande ansvariga bakom dådet. Meir och Israel valde att agera helt på egen hand, då man insåg att andra länder inte skulle lyfta ett finger för att bistå den judiska staten. 13 terrorister spårades upp och dödades under de följande 20 åren..
I oktober 1973 gick Egypten och Syrien till överrumplingsattack mot Israel i det så kallade Yom Kippur-kriget. Efter inledande motgångar lyckades Israel avvärja attacken och gå till motangrepp, men såväl höga militärer som politiker – bland dessa Golda Meir och försvarsminister Moshe Dayan – fick utstå hård kritik för att landet inte var bättre förberett på anfallet. Dayan återkom dock som utrikesminister i Begin-regeringen 1977. Stor krigshjälte blev den blivande premiärministern Ariel Sharon. 2500 israeliska soldater dödades.
Moshe Dayan och Golda Meir tvingades avgå efter Yom Kippur-kriget.
Den 3 juni 1974, alltså på dagen för 39 år sedan när detta skrivs, avgick Golda Meir som israelisk premiärminister. Hon efterträddes av Yitzhak Rabin. Golda försvann från politiken och avled slutligen i cancer i Jerusalem den 8 december 1978, 80 år gammal. Under sin minnesvärda tid vid makten kallades hon både ”Israels moder” samt ”stålmormor”. 1982 kom storfilmen A Woman Called Golda med Alan Gibson som regissör. I huvudrollen som Golda Meir sågs den svenska storstjärnan Ingrid Bergman, som här gjorde sin sista filmroll.
Slutligen några citat som tillskrivs Golda Meir och som redovisades av Tor Carlid:
Man kan inte skaka hand med en knuten näve.
Det första jag fick lära mig som diplomat var att hålla tyst på olika språk.
Judar är populära bara som offer.
Vi kommer att få fred med araberna först när de älskar sina barn mer än de hatar oss.
Ingrid Bergman som Golda Meir i ”A Woman Called Golda”.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 