Posted tagged ‘Contra’

Därför skrev Schulman ”Äntligen!” om branden i Notre Dame

17 april, 2019

Alex Schulman om branden i Notre Dame: ”Äntligen.”

Samtidigt som den berömda katedralen Notre Dame i Paris stod i ljusan låga lade Expressen-krönikören Alex Schulman upp en bild på den brinnande kyrkan med det enda ordet ”Äntligen!”. För det har han överösts av kritik från såväl fiender som anhängare.

Jag vet inte om kulturrelativisten Alex Schulman var full eller nykter när han skrev detta och jag bryr mig egentligen inte särskilt om hans tilltag – puerila provokatörer och fullblodsidioter finns det så gott om att det är meningslöst och i praktiken omöjligt att reagera inför alla dessas tilltag.

Dock tror jag mig om att ha vissa insikter i bakgrunden till Schulmans vettlösa kommentar inför förstörelsen av en väsentlig del av det europeiska kulturarvet. Den står att finna i Alex Schulmans släkthistoria, vilken han lagt ut till allmänt beskådande i några böcker varav den senaste, en roman men befolkad av verkliga personer, har titeln Bränn alla mina brev. https://www.svt.se/kultur/bok/alex-schulman-om-kulturfejden-som-bottnade-i-en-karleksaffar

Sven Stolpe – katolik, konservativ debattör och en av Sveriges främsta författare i modern tid.

Boken kretsar kring Alex Schulmans morfar Sven Stolpe (1905-96), som var en av Sveriges främsta författare i modern tid. Stolpe var en lysande romanförfattare och konservativ debattör såväl som historisk författare, vilken bland annat tecknade den heliga Birgittas och drottning Kristinas biografier. Han var också en brinnande katolik. I Bränn alla mina brev framställer Schulman Stolpe som ondskan personifierad.

Schulmans aversion mot Sven Stolpe bottnar i att den senare, enligt Schulman, ”kom att förpesta släkten i flera generationer framåt”. Något som bottnar i att hans mormor Karin Stolpe, född von Euler-Chelpin, i unga år hade en kort romans med författaren och senare DN-chefen Olof Lagercrantz som Stolpe hatade hjärtligt och innerligt i mer än ett halvsekel.

Sven Stolpes slutliga uppgörelse med Olof Lagercrantz kom med boken Olof Lagercrantz (Askild och Kärnekull förlag 1980), som är en veritabel avrättning av och samtidigt mycket underhållande exposé över den gamle kommunistiske medlöparen och Mao-beundraren Lagercrantz. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Lagercrantz_(bok)

Alex Schulman går så långt i sin djävulsmålning av sin morfar att han medvetet förfalskar historiken i syfte att få den att passa hans eget dubiösa narrativ. https://www.fib.se/article/alex-schulman-far-med-osanning-i-nya-boken

Man behöver inte vara Einstein för att inse att Schulmans kommentar till Notre Dame-branden är ett slags hämnd på den övertygade och mycket frispråkige katoliken Sven Stolpe och dennes tro; för Stolpe bör den katolska katedralen i Paris ha framstått som en viktig symbol. Stötande, provokativt och barnsligt – men nästan litet rörande.

Sven Stolpe mottog 1982 tidskriften Contras frihetspris.

Svårt för personkryssare och småpartier i valet – Kalla Anka-partiet fick inte ställa upp…

7 november, 2018

Alarmerande: 2106 väljare röstade på nazisterna i riksdagsvalet.

Den mig närstående tidskriften Contra har i  #5 2018 gjort en djupdykning i valresultaten. Den samlade bedömningen blir att det var svårt för såväl kandidater med personliga kampanjer som småpartier att göra sig gällande.

Personkryssen som en möjlighet för väljarna att favorisera vissa kandidater infördes i Sverige 1998. Initialt fordrades 8 procent av rösterna för ett parti i en valkrets för att kandidaten i fråga skulle väljas in. Sedan 2014 är det 5 procent som gäller. Vid första valet med personkryss valdes tolv kandidater in i riksdagen – i valet 2018 blev det blott fem.

Tre miljöpartister lyckades komma in via kryss. Mest uppmärksamhet väckte den beslöjade somaliska kvinnan Leila Ali Elmi, vilken avancerade från 21a till 1a plats i Göteborgs kommun via 1467 personkryss. Hon gav därmed begreppet ”klanröstning” ett ansikte. När hon sedan skulle delta i en omröstning i riksdagen lyckades hon inte få ordning på bordet vid sin riksdagsbänk och missade omröstningen. https://www.expressen.se/gt/kampanjen-som-gav-riksdagsplats-riktad-mot-somalier-/

Leila Ali Elmi drev en framgångsrik personvalskampanj bland Göteborgs förortssomalier.

De båda andra MParna som kom in i den svenska politikens finrum tack vare systemet med personkryss var Rebecka Le Moine, Östergötlands län (1063 kryss) samt Maria Gardfjell, Uppsala län (924 röster).

Även förre jordbruksministern Eskil Erlandsson (C) från Kronobergs län (1900 röster) och Cecilia Widegren (M) från Västra Götaland (2054 röster) klarade av att kryssa in sig i riksdagen.

Sedan var det ett antal mer eller mindre kändisartade kandidater som satsade på inkryssning från lägre platser på respektive listor. Ingen av dessa klarade en ordinarie plats i riksdagen. Här kan nämnas förre Eurovisionsschlager-vinnaren Richard Herrey (M), debattören och författarinnan Ann Heberlein (M) och artisten Peter Jezewski (SD). https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/kandisarna-som-ser-ut-att-bli-utan-plats-i-riksdagen-/

När det gäller småpartierna finns det väl egentligen bara ett ord som nöjaktigt kan beskriva hur det gick i valet: fiasko. ”Bäst” lyckades här Feministiskt initiativ, som hade 3,12 procent i riksdagsvalet 2014 men nu fick nöja sig med 0,46 procent. F! kom dock in i ett antal kommuner, däribland landets två största, Stockholm och Göteborg.

Diggiloo, diggiley, för Richard Herrey gick det ej…

Alternativ för Sverige, en extremnationalistisk samling bittra före detta sverigedemokrater, mäktade trots betydande medial uppmärksamhet endast med 0,31 procent. Partiet ställde inte upp i kommunalvalet. Det borgerliga alternativet Medborgerlig samling noterades för försumbara 0.20 procent men blev invalt i fullmäktige i Höör, Torsås och Laholm. https://www.medborgerligsamling.se/medborgerlig-samling-har-tagit-mandat-i-tre-kommuner/

Resultaten för övriga småpartier: Piratpartiet 0,11; Direktdemokraterna 0,08; Landsbygdspartiet 0,08; Enhet 0,07; Djurens parti 0,06; Kristna värdepartiet 0,05; Nordiska motståndsrörelsen 0,03; Klassiska liberala partiet 0,02; Sveriges kommunistiska parti 0,01; Basinkomstpartiet 0,01; samt Initiativet 0,01 procent. Övriga partier fick totalt 3749 röster under det att blankrösterna uppgick till 53 084.

Om någon undrar hur det gick för Kalle Anka-partiet, som fått röster i tidigare val, kan jag meddela att partiet ej tilläts ställa upp 2018 på grund av nya regler som förbjuder fiktiva partier att delta i val. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/nya-regler-satter-stopp-for-hittepapartier

Fiktiva Kalle Anka-partiet (KAP) fick inte ställa upp i valet.

Här har vi alltså svart på vitt att 0,03 procent av Sveriges väljare har röstat på ett uttalat nationalsocialistiskt parti. Det låter kanske inte så alarmerande, men om jag i stället säger att 2106 personer valt att lägga sin röst på det nazistiska alternativet så tycker i alla fall denna bloggare att det är tämligen alarmerande.

Om vänsterns andlighet, Karl Marx och alienationen

12 oktober, 2018

Karl Marx alienationsteori fick ett uppsving först med 60-talsvänstern.

Joel Halldorf, ledarskribent på den kristna tidningen Dagen och docent i kyrkohistoria i Uppsala, tar i en krönika på ett i stort förtjänstfullt sätt upp den intressanta frågan om vänsterns (bristande) andlighet. https://www.dagen.se/kronikor/joel-halldorf-vanstern-ger-materiella-svar-pa-andliga-fragor-1.1215732

”Nog har socialdemokratin känt av oron i vår existentiella tid”, menar Halldorf, ”men man har svarat med löften om ordning och reda. Dagens vänster ger materiella svar på andliga frågor.”

Enligt krönikören var det annorlunda med vänsterikonen Karl Marx (1818-83). Denne beskrev i sin så kallade alienationsteori hur proletärerna genom industrialiseringen alienerades (blev främlingar för både sig själva och tillvaron i stort) genom att de, till skillnad från hur det varit i det gamla bonde- och hantverkssamhället, förlorade kontakten med produkten av sitt arbete. Halldorf anser rentav att ”I Marx utopi var målet lika mycket själslig jämvikt som ekonomisk jämlikhet.” https://blogs2.abo.fi/sociologiskaklassiker2014/2014/11/26/marx-alienationsteori/

Och faktum är att Marx alienationsteori understryker marxismens pseudoreligiösa karaktär. Slitet på fabriksgolvet gör att proletärens ställning som kosmisk varelse (Gattungswesen) äventyras. Fabriksarbetaren blir genom att berövas produkten av sitt arbete en stympad och ofullgången varelse. Alienationsteorin hade emellertid inte någon central ställning under Karl Marx egen livstid.

Joel Halldorf ger Göran Greider en välförtjänt känga.

Teorin framfördes första gången i Marx Parismanuskript från 1844, då författaren var 26 år gammal men den publicerades sedan inte förrän 1932 i en sovjetisk utgåva av Karl Marx och Friedrich Engels samlade skrifter. Som i så mycket annat stödde sig Marx på den tyske filosofen G. W. F. Hegel (1770-1831), som tog upp frågan i sin skrift Andens fenomenologi 1807 men då i ett annat perspektiv än det Marx kom att anlägga.

Det var först då 60-talsvänstern hakade på genom marxistiskt influerade filosofer såsom André Gorz och Herbert Marcuse som alienationsteorin fick sitt verkliga uppsving. Målsättningen var att anpassa teorin till moderna förhållanden. Det skrevs och talades då närmast febrilt om den vedervärdiga alienationen i böcker, debattartiklar, föreläsningar och TV-rutor i såväl Sverige som utlandet. Den stora boven var förstås kapitalismen.

Så visst kan man se alienationsteorin som ett uttryck för något slags socialistisk andlighet. Det ändrar dock inte dess karaktär som lätt stollig och antikverad. Någon andlighet i egentlig mening är det knappast fråga om. Marxismen är och förblir en materialistisk filosofi som reducerar människan till ett stycke materia i rörelse utan egentligt värde.

Joel Halldorf passar även i sin krönika på att ge den allestädes närvarande Göran Greider en välförtjänt känga. Medan Greider kan vara andlig i sin poesi är så icke fallet när han ägnar sig åt politisk agitation, menar Halldorf: ”Men i Greiders ledartexter är Jesus sällan mer än ett fördelningspolitiskt föredöme.”

Den konservative filosofen Tage Lindbom (1909-2001) har på ett allsidigt sätt belyst frågan om socialism contra andlighet och skrev 1977 en djupt insiktsfull bok med titeln Myt i verkligheten, som kan vara den förnämsta kritik av marxismen som utgivits på svenska. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tage_Lindbom

Filosofen Tage Lindbom gav en djupt insiktsfull kritik av marxismen och socialismen.

I en intervju jag gjorde med Lindbom för den kristna tidskriften Svenska Journalen (#48 1977) förklarade han att den socialistiska rörelsen bygger på premissen, att när magen och mättad och människan nått en hygglig levnadsstandard så kommer med automatik den del av personligheten som ägnas åt det materiella att minska.

Så blev det dock inte, förklarar Lindbom: ”Jag kunde dock inte undgå att lägga märke till att trots att levnadsstandarden ständigt höjdes, så inställde sig ingalunda denna underbara process att det andliga steg liksom en offerrök mot skyn. Tvärtom – det materiella betonades bara mer och mer, vilket konsumtionssamhället är ett uttryck för.”

Det behövs väl endast en flyktig blick på socialdemokratin av i dag för att inse att Lindbom hade alldeles rätt. Följden för Tage Lindboms del blev att han bröt upp från socialdemokratin (han var 1938-65 chef för Arbetarrörelsens arkiv) och antog ett andligt-konservativt synsätt vilket utmynnade i att han konverterade till islam och sufismen. Det är emellertid en annan historia.

Fotnot: Jag utkom 1989 med boken Slaveri i vår tid. Marxismens ideologi (Contra förlag 248 sidor)i, som är en kritik av marxismen och socialismen i teori och praktik.

Sovjetlakejen Schori stödde sovjetisk intervention i Polen

7 september, 2018

Pierre Schori ville se ett sovjetiskt ingripande i Polen.

Den högt uppsatte sovjetiske avhopparen Oleg Gordievsky berättade i en intervju med en medarbetare i den konservativa svenska tidskriften Contra 1999 att den uppburne svenske politikern och diplomaten Pierre Schori var spionorganet KGBs främsta uppgiftslämnare i Sverige. Det kommer därför inte som någon överraskning för denna bloggare att det nu avslöjats att Schori 1980 ställde sig positiv till en militär sovjetisk intervention i Polen. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/01/27/kulturskydda-pierre-schori/

Det nya avslöjandet, som görs av Ledarsidorna, visar att Pierre Schori, liksom Gordievsky född 1938, vid ett möte med Socialistinternationalens exekutivkommitté  den 13 december 1980 ställde sig bakom Sovjetunionens diktator Leonid Brezjnevs planer på att intervenera militärt i Polen med stöd av den så kallade Brezjnevdoktrinen. https://ledarsidorna.se/2018/09/socialdemokraterna-stallde-sig-bakom-sovjetunionens-planer-pa-militar-intervention-i-polen-1980/

Enligt Brezjnevdoktrinen hade Sovjetunionen rätt att ingripa militärt i kommunistiskt styrda länder som ansågs hotade av undergrävande – det vill säga demokratiska och frihetliga – krafter. Så hade tidigare under Brezjnevs styre skett i Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979. Innan dess hade Sovjet ingripit militärt i Östtyskland 1953 och Ungern 1956 i liknande syfte. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brezjnevdoktrinen

I december 1980 hade den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet (på polska Solidarnocs) på allvar utmanat det kommunistiska styret i Polen med Lech Walesa, som var elektriker på Leninvarvet i Gdánsk, som karismatisk ledargestalt. Solidaritet var en antikommunistisk rörelse baserad på den i Polen  inflytelserika romersk-katolska kyrkan och uppfattades därför i såväl Warszawa som i Moskva som ett allvarligt ideologiskt hot mot den hegemonistiska kommunismen.

Oleg Gordievsky avslöjade i en intervju 1999 att Pierre Schori varit KGBs främste uppgiftslämnare i Sverige.

I slutet av 1980 övervägde Moskva på allvar att sätta Brezjnevdoktrinen i verket i syfte att krossa det folkliga upproret. De av Ledarsidorna redovisade handlingarna härrörande från de så kallade Bukovskyarkiven och dokument från CIA vilka avhemligats 2007 uppges visa att Pierre Schori, som vid denna tidpunkt var internationell sekreterare i Socialdemokraterna, positionerade sig själv och sitt parti i riktning mot att ställa sig bakom en sovjetisk intervention omfattande bland annat undantagslagar i Polen.

Schori uttryckte sig även nedsättande om Solidaritets-ledaren Lech Walesa. Problemet för Schori var att han inte representerade Sverige som nation i någon kapacitet. Landet styrdes vid denna tid av en borgerlig regering – Fälldin II – med centerledaren Thorbjörn Fälldin som statsminister. Att denna regering bestående av centerpartister, moderater och folkpartister skulle ställa sig bakom en sovjetisk invasion i Polen måste betraktas som ytterst osannolikt.

2015 hade utrikesminister Margot Wallström (S) det minst sagt dåliga omdömet att, tillsammans med Göran Persson och Carl Bildt, utse den bedagade före detta KGB-medarbetaren Pierre Schori till så kallad hedersambassadör med uppgift att resa kors och tvärs i världen för att stödja Sveriges kandidatur som tillfällig medlem i FNs säkerhetsråd. Sverige blev mycket riktigt medlem, men jag gissar att det snarare var väl tilltagna mutor än de tre ”hedersdiplomaternas” insatser som ordnade den saken. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0EgjOg/tung-trio-ska-hjalpa-lofven-att-sakra-plats-i-fns-sakerhetsrad

Pierre Schori ingick i den sovjetvänliga socialdemokratiska grupp som den gamle underrättelsemannen Olof Frånstedt skriver om i boken Spionjägarna, som utkom för några år sedan. Författaren skildrar insiktsfullt hur tre personer i Socialdemokraternas ledande skikt – Anders Thunborg, Sten Andersson och Pierre Schori – hade regelbundna kontakter med KGBs representation på den sovjetiska ambassaden.

Tyrannen Fidél Castro hade enligt Pierre Schori ”närmast en renässansfurstes drag”.

Det uppenbara syftet med dessa kontakter, som gränsade till det landsförrädiska, var att stämma av den socialdemokratiska och svenska utrikespolitiken så att den rimmade med – eller åtminstone inte avvek alltför mycket från – Sovjetunionens önskemål. Konfronterad med Frånstedts uppgifter försökte Schori få det till att han och de två andra sossehöjdarna syftade till att ”underminera” kommunismen. Bara en fullskalig idiot kan tro på detta. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Schori formligen krälade i stoftet inför den store Fidél Castro. Beryktad är hans utsaga om Castro i en intervju i Skånska Dagbladet den 20 juli 1986, elva år efter hans besök på Kuba tillsammans med Olof Palme 1975: ”Han är en av de största i samtidshistorien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har närmast en renässansfurstes drag.” https://www.svd.se/svenskarna-som-blandades-av-castro

Mycket mera skulle kunna sägas om Pierre Schori, men jag stoppar där för ögonblicket. Tilläggas bör dock kanske att han var både en personlig vän till och ideologisk meningsfrände med den norske storspionen Arne Treholt. Det som skiljer dessa båda vänsteraktivister åt är att Schori var smart nog att inte åka dit för sin landsförrädiska verksamhet. Treholt hade inte samma tur.

Wojciech Jaruzelski införde undantagslagar i Polen 1981.

1985 greps den socialdemokratiske journalisten, politikern och ämbetsmannen Arne Treholt på Fornebu flygplats i Oslo och dömdes till 20 års fängelse för att till Sovjetunionen ha överlämnat hemlig information. Han blev dock benådad och frigavs redan efter sju år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arne_Treholt

Pierre Schori är född den 14 oktober 1938 och fyller alltså 80 år om en dryg månad. Han håller igång bland annat genom att träna kampsporter. Han var 1982-91 kabinettssekreterare vid Utrikesdepartementet (UD), 1991-99 riksdagsledamot, 1994-99 biträdande utrikesminister med titeln biståndsminister, 1999-2000 ledamot i EU-parlamentet samt 2000-04 svensk FN-ambassadör. 2005 hade han FN-uppdrag på Elfenbenskusten.

Schori hävdade i september 1989, bara något år före den baltiska frigörelsen från det sovjetiska oket, att Baltikum ”ofrånkomligen är en del av Sovjetunionen”. Utrikesminister Sten Andersson, vännen från den socialdemokratiska sovjetgruppen, förnekade ett par månader senare att de tre baltiska staterna var ockuperade. Uttalanden som deras gemensamme läromästare Olof Palme nästan säkert skulle ha applåderat. http://www.kristianstadsbladet.se/david-andersson/sanningen-om-baltikum/

För att återgå till Schoris stöd för en sovjetisk invasion i Polen så inträffade den aldrig. Däremot införde premiärminister Wojciech Jaruzelski (1923-2014), en polsk general med adlig bakgrund, i december 1981 undantagstillstånd i landet i det påstådda syftet att förhindra en sådan invasion. https://sv.wikipedia.org/wiki/Wojciech_Jaruzelski

Solidaritets-ledaren Lech Walesa var Polens president 1990-95.

Det folkliga motståndet mot det kommunistiska styret var dock omöjligt att hålla tillbaka i längden, och 1989 kunde Solidaritets-mannen Tadeusz Mazowiecki (1927-2013) utses till det forna sovjetblockets förste demokratiskt valde premiärminister. 1990 efterträdde Lech Walesa, som fått Nobels fredspris 1983, Jaruzelski som polsk president och fungerade som sådan till 1995. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lech_Wa%C5%82%C4%99sa

Jag känner mig rätt säker på att det inte smällde några champagnekorkar i sovjetlakejen Pierre Schoris hem på Lidingö när Walesa svors in som president.

 

 

Jimmy Durmaz hade kunnat bli en svensk Escobar

29 juni, 2018

Det svenska VM-laget i fotboll står bakom Jimmy Durmaz.

Den 2 juli 1994 sköts den colombianske fotbollsspelaren Andrés Escobar ihjäl utanför en restaurang i en förort till Medellin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andr%C3%A9s_Escobar

Escobar, känd som den colombianska fotbollens gentleman, blev syndabock för Colombias misslyckande i fotbolls-VM i USA. Han hade nämligen gjort självmål i en match mot USA och därmed verksamt bidragit till att Colombia inte gick vidare från gruppspelet. Han sköts till döds av en Humberto Munoz, vilken greps och dömdes till 43 års fängelse; Munoz släpptes dock redan 2005.

Jag vågar påstå att detta osunda och destruktiva intresse för händelser som inträffar inom fotbollen är ett ganska osvikligt tecken på att ett land är vad man kan kalla bananrepublik. Därför kom jag osökt att tänka Escobar när den rasistiskt betingade smutskastningen av den svenske VM-spelaren Jimmy Durmaz sparkade i gång. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/28/tolv-skal-till-att-sverige-ar-pa-vag-bli-en-bananrepublik/

Andrés Escobar blev 27 år gammal.

Durmaz hade som bekant en mindre lyckad dag i gruppspelsmatchen mot Tyskland i det pågående världsmästerskapet i Ryssland. En ojusthet från Durmaz sida ledde till att Tyskland tilldömdes en frispark strax utanför svenskt straffområde vilken resulterade i tyskarnas avgörande 2-1-mål. Till all lycka för Sverige – och Jimmy Durmaz – spelade fadäsen ingen roll. Sverige vann den efterföljande matchen mot Mexiko med hela 3-0 samtidigt som Tyskland torskade mot Sydkorea och åkte ur VM.

Uppståndelsen kring Durmaz har enligt min mening förlorarat alla rimliga proportioner – det handlar om fotboll, inte om liv och död! Tidskriften Contra har därför en given poäng när den väljer att beteckna Durmaz-rabaldret som ”en storm i ett vattenglas”. http://www.contra.nu/veckans–contra/storm-i-ett-vattenglas/

En bakgrund till sagda rabalder var att Ivar Ekman, en uppenbarligen rätt enfaldig reporter på Sveriges radio, på en pressträff med det svenska landslagets förbundskapten Janne Andersson efterlyste mer ”mångfald” i VM-truppen som innehåller noga taget tre medlemmar med ”mångfaldig” bakgrund: Jimmy Durmaz, Isaac Kiese Thelin samt Martin Olsson. Alla tre är födda i Sverige men med annan etnisk bakgrund än svensk. https://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/sverige-i-vm-2018-trupp-och-matcher/

Kerstin Lundgren tog chansen och använde i en debattartikel fallet Durmaz för partipolitiska syften. Foto: Tommy Hansson

En rad ledande politiker har kommentaret det hat som kommit Durmaz till del, samtliga på ett undantag när i det onekligen vällovliga syftet att stötta Durmaz och ta avstånd från rasism och hat. Undantaget är Gustav Kasselstrand, ledare för det diminutiva extrempartiet Alternativ för Sverige, vilken i samband med Jimmy Durmaz frisparksbravad twittrade följande: ”Ivar Ekman…krävde fler invandrare i landslaget och fick det.” http://dagensopinion.se/politikerna-som-kommenterar-durmaz-hatet

Det kan inte gärna påstås att Kasselstrand ger uttryck för hat eller hot, men hans beredvillighet att utnyttja fotbollen för politiska syften är i mina ögon lika illa om inte värre. Kasselstrand har därtill dubbelt fel i sak, vilket måste anses vara något av en prestation med tanke på de få ord han twittrade. Janne Andersson tog inte ut fler ”mångfaldsspelare” i VM-truppen som ett resultat av Ekmans krav på ökad mångfald utöver de redan uttagna Durmaz, Kiese Thelin och Olsson. Ingen av dessa är heller invandrare.

Betydligt fler politiker än den försumbare Kasselstrand har dock kapitaliserat på hatet mot Durmaz genom försök att i sammanhanget skuldbelägga Sverigedemokraterna. Centerpartiets Kerstin Lundgren, riksdagsledamot samt ledamot i riksdagens utrikesutskott, svarar för ett debattmässigt lågvattensmärke när hon i i Länstidningen, Södertälje den 26 juni skriver: ”Sverigedemokraterna har öppnat dörren för det hat som vi nu ser frodas och det bruna rotsystem som nu fått växtkraft och förökar sig.” Samma tema har en ledare i Aftonbladet: https://www.aftonbladet.se/ledare/a/l15QAe/sd-rasismen-och-hatet-mot-durmaz-hor-ihop

Hat mot idrottsliga syndabockar och en tilltagande vilja att politisera sporten. Se där två tecken på att ett land är eller åtminstone är på väg att bli vad jag vill kalla en bananrepublik. Den svenska regeringen pekar med hela handen i den riktningen när den deklarerar att den nu river upp det tidigare beslutet att bojkotta fotbolls-VM i Ryssland och i stället ko0mmer att vara representerad på plats, officiellt med det vällovliga syftemålet att ”stödja Sverige” (men i verkligheten ragga ihop optimalt antal röster till valet den 9 september). https://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/efter-bojkotten-nu-aker-regeringen-till-fotbolls-vm/

Idrottsminister Annika Strandhäll (S) med Durmaz-tröja i riksdagen.

Socialminister (med sidotiteln idrottsminister) Annika Strandhäll (S) har som sig bör lagt ner litet extra energi på att politisera idrotten genom att dels hävda att samma hat som riktats mot Jimmy Durmaz även riktats mot henne själv, dels uppträda i den ärevördiga institutionen Sveriges riksdag iförd en blågul landslagströja med Durmaz siffra och namn på. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/9mdo1p/idrottsministern-hatet-mot-mig-och-durmaz-fran-samma-hall

Det som sker i anslutning till affären Durmaz i Sverige 2018 har med ordinära mått mätt överskridit alla rimliga proportioner. Däremot är det som sker fullt normalt i en bananrepublik eller i ett land med Tredje världen-status. Som påbröd till vad som anförts ovan kan nämnas att polisen prioriterar att jaga nätbaserade Durmaz-hatare framför att komma till rätta med de nästan dagliga dödsskjutningarna och massvåldtäkterna och att diverse offentliga manifestationer förestår.

Jimmy Durmaz bör nog skänka en tacksamhetens tanke till de lagkamrater – han byttes aldrig in i matchen mot Mexiko – som såg till att Sverige gick vidare till åttondelsfinal i fotbolls-VM. Annars hade han vid hemkomsten från Ryssland riskerat bli Sveriges motsvarighet till Andrés Escobar (1967-94).

Marken bränner under fötterna på mainstream-media

15 mars, 2017


Tim Pool och Paul Joseph Watson – hot mot demokratin?

När den amerikanske journalisten Tim Pool, specialist på att rapportera om konflikter, kom hit för att försöka få en bild av vårt land efter president Donald Trumps omdiskuterade kritik av detsamma i ett tal, var mediaeliten förväntansfull. Nu skulle Trumps påstådda lögner avslöjas!

Det började så bra ur elitens synvinkel. Pool besökte vår no-go-zon par preference, Rosengård i Malmö. Ingen krigszon, menade Pool som fick artiga applåder från elitkotterierna. Sedan sket det sig totalt för etablissemanget. Härnäst blev nämligen Tim Pool tvungen att fly från Stockholms-förorten Rinkeby.

Omsider kom han till Södertälje och gjorde en avslöjande intervju med kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S), som vägrade gå med på att immigrationen kunde kopplas samman med den accelererande brottsligheten. ”I don´t want to talk/think about it in this way”, sa Godner flera gånger under intervjun. Huvudet i sanden med andra ord. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/09/usa-reportern-tim-pool-ger-trump-ratt-sverige-har-problem/

Efter hemkomsten till Förenta staterna gjorde Pool en videoinspelning med sig själv där han dels konstaterade att han inte gillade Sverige, som han fann ”socialt obekvämt”, dels att Sverige har problem med bland annat en komplett ovilja hos media och makthavare att förstå situationens allvar, dels obenägenheten att identifiera och ta itu med problemen till följd av en förlamande rädsla att bli betraktad som ”rasist” eller ”nazist”. Enklare uttryckt: Trump hade rätt som pekade ut Sverige.


Donald Trump pekar ut Sverige som ett avskräckande exempel. Med rätta, anser Tim Pool och Paul Joseph Watson.

Pools sammanfattning samt intervjun med Godner finns inlagda som länkar i min bloggtext enligt ovan.

Det senaste i Pool-väg är att han intervjuas av Paul Joseph Watson, verksam vid den amerikanska sajten Info Wars London-kontor, som desslikes gav ekonomiskt bidrag till Tim Pools Sverige-sejour. Pool bekräftar här att han är bekymrad över utvecklingen i Sverige, enkannerligen den paniska förskräckelsen för att säga sanningen och därmed framstå som rasist och nazist. Ord som vid det här laget förlorat all vettig mening. http://avpixlat.info/2017/03/15/tim-pool-sammanfattar-sverigevistelsen/

Ett koncentrat av etablissemangskritiken mot Pool har givits av Ann Törnkvist, tidigare Södertälje-reporter på Sveriges radio (SR), som i en debattartikel framför tesen att ”Fallskärmsjournalister som Tim Pool är ett demokratiskt problem”. Törnkvist skriver bland annat:

För vad Tim Pool representerar är kortsiktig journalistik som tar sitt avstamp i en sluten fråga. Den sortens journalistik är den verkliga boven och det större hotet mot Sverige och alla demokratier, eftersom demokrati kräver att alla får tala till punkt och därmed att folk vågar och förstår poängen av att prata alls utan att feltolkas, förvrängas eller göras till symboler i en större politisk debatt. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3938&artikel=6645842

Det stora problemet med Törnkvists resonemang är naturligtvis – vilket inses av alla som inte sitter och häckar i sina journalistiska citadell – att allt hon anklagar ”fallskärmsjournalister” som Tim Pool för sedan många år är en levande realitet inom mainstream-media (MSM).


52 procent av SVT- journalisterna sympatiserar med Miljöpartiet.

Ty när lät en MSM-journalist senast ett intervjuoffer tala till punkt? När intervjuades senast exempelvis en företrädare för Sverigedemokraterna utan att han eller hon blev till en symbol för all den ondska MSM anser att SD representerar? Utan att han eller hon medvetet feltolkats? Etablerade medier i Sverige, och för den delen i västvärlden i stort, har allt mer urartat till att driva politiska kampanjer för det ena eller andra politiska syftet.

En viktig pusselbit i sammanhanget är svenska journalisters partisympatier, enkannerligen de på SVT. Mer än hälften av dessa sympatiserar så med det invandrings- och multikulti-stödjande knäppgökspartiet Miljöpartiet. Därnäst i fråga om journaliststöd kommer Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.

Det är därför som så kallade alternativa medier av typ Avpixlat, Contra och Granskning Sverige i vårt land samt Breitbart och Info Wars i USA, för att nu nämna några exempel, upplever ett sådant uppsving just nu. Folk vet att de konstant blir förda bakom ljuset av Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet – och av  New York Times, CNN och Washington Post – och söker därför sanningen på annat håll.


Stefan Löfven har svårt att få rätsida på saker och ting…

Och detta, gott folk, är inte ett ”hot mot demokratin” utan en vitalisering av densamma och ett rent och skärt sundhetstecken!

Den orädda bloggerskan Merit Wager har helt rätt när hon framhåller: ”Det är knappast Tim Pool som är ett hot mot demokratin. Den titeln kan många journalister och andra i Sverige göra betydligt större anspråk på.” http://meritwager.nu/allmant/det-ar-knappast-tim-pool-som-ar-ett-hot-mot-demokratin-den-titeln-kan-manga-jouralister-och-andra-i-sverige-gora-betydligt-storre-ansprak-pa/

Talrika tecken tyder på att etablissemangsjournalisterna – vilka i många fall fungerar som verklighetsförvrängare och partimegafoner – känner marken bränna under fötterna. Upplagorna respektive tittar- och lyssnarsiffrorna sjunker, samtidigt som missnöjet växer sig starkare ute i stugorna. Följden blir en uttalad och blott alltför lättgenomskådad desperation, som när liberala Eskilstuna-Kuriren påtog sig uppgiften att ”avslöja” poddcasten Granskning Sverige (GS), vars programidé går ut på att dess ideella medarbetare ringer upp politiska och mediala makthavare och ställer knepiga frågor.

Lågbudgetsatsningen GS har med mycket små medel lyckats med konststycket att skapa kaos hos den politiskt korrekta kasten, vilket lett till att rikets styresmän/kvinnor av typ statsminister Stefan Löfven och kulturminister Alice Bah Kuhnke utnämnt GS till ett hot mot Sverige och Sverige-bilden utomlands. GS är rentav ”farligt”. Nämnda desperation framgår av min bloggtext i ämnet här: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/17/om-granskning-sverige-nar-mainstream-journalister-flipprar-ur-fullstandigt/

President Donald J. Trump har i mitt tycke gjort en jätteinsats när det gäller att inför hela världen fästa uppmärksamheten på MSMs ohöljt vinklade maktmissbruk. MSM har svarat med en svartmålning av en folkvald ledare som saknar motstycke i vår tid. En karikatyrtecknare har liknat MSN vid pojken som ropar ”varg” så ofta att ingen längre tror honom. Helt enkelt därför att verkligheten, som de flesta av oss trots allt tvingas leva i, är en helt annan.


Pojken som ropar ”varg” i MSMs gestalt. Till slut är det som bekant ingen som tror på honom.

Som sagt, mediesituationen må vara extrem i Sverige men fenomenet med verklighetsförvanskande medier och med dessa lierade politiker är ett utbrett västligt fenomen. Här följer således ett exempel från Frankrike, där den nationalistiska presidentkandidaten Marine Le Pen läxar upp en reporter som frågar henne om hon inte inser den demokratiska ”faran” med det utbredda missnöjet med media. https://www.infowars.com/video-marine-le-pen-smacks-down-reporter-no-one-trusts-the-media/

Marine Le Pen, som av många fransmän ses som en modern inkarnation av Jeanne D´Arc, kan nästa månad väljas till Frankrikes första kvinnliga president. Något som rimligen borde glädja alla feminister. Eller? Mitt porträtt av madame Le Pen här: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/11/marine-le-pen-en-modern-jeanne-darc-med-skavanker/

 

 

En kritisk titt på HBTQ-lobbyn

25 januari, 2017

artworks-000204471273-fqmmxk-t500x500

Den som vill ta del av garanterat icke politiskt korrekta kommentarer i ofta kontroversiella ämnen gör väl i att följa podcasten ”Ingrid & Conrad”.

I det senaste avsnittet av sagda pratprogram belyses under vinjetten ”Nyfiken på” den så kallade HBTQ-rörelsen, vars härjningar i svenskt samhällsliv alltför ofta tillåts stå oemotsagda. Presentationen lyder så här:

Ingrid och Maria tar sig i dag an hbtq-rörelsen och hur den påverkar samhället. Det råder ingen tvekan om att homosexuella har betydligt sämre psykisk och fysisk hälsa än heterosexuella – ändå föraktas kärnfamiljen och hbtq-varianterna lyfts fram som förebilder. Varför är hbtq-agendan så tydligt vänster? Har verkligen alla bögar och flator samma politiska åsikt? En del av svaren får du av vår expertkommentator Carl. https://soundcloud.com/ingridochconrad/nyfiken-pa-8-hbtq

Alla homosexuella med flera medlemmar i HBTQ-kommuniteten är inte politiska och/eller deltar i Pride-festivaler och andra liknande jippon. De önskar leva i fred och gör ingen större sak av sin sexuella läggning och är värda all respekt för sitt val. För andra i samma grupp är HBTQ-engagemanget del i en politisk kamp mot den rådande så kallade heteronormativa samhällsordningen.

untitled
Alla homosexuella går inte i Pride-tåg med Reinfeldt, Babsan och Beatrice Ask.

Den politiska HBTQ-verksamheten har bytt ut den socialistiska/kommunistiska klasskampen mot sexualiteten. Med denna som hävstång skall det gamla ”störtas i gruset”, som det heter i den käcka socialistiska kampsången Internationalen från slutet på 1800-talet. https://www.youtube.com/watch?v=FlCimph7WDE

Liksom så många andra upprorsrörelser emanerar HBTQ-rörelsen från det akademiska USA, där den så kallade queer-teorin såg dagens ljus. Författaren och nobelpristagaren Saul Bellow (1915-2005) har påpekat, att denna rörelse i dess radikala form tycks gå ut på att klubba ner allting som grundar sig på etablerad tradition och etik.

Den konservative debattören David Horowitz menade i en artikel i tidskriften The American Spectator (januari 1993, min översättning från engelskan):

För de nya radikala teoretikerna är fienden inte längre en styrande klass, en hegemonistisk ras eller ens ett dominerande kön. I stället är den själva naturens sexualordning. Förtrycket ligger just i idén om det ‘normala’, den ordning som indelar mänskligheten i två kön. I stället för ett klasslöst samhälle som den frälsande framtiden, anvisar bögteoretikerna en könsfri värld. (Citerat ur Tommy Hansson: Åter till det Kalla kriget, Contra 1993, avsnittet ”Bögrevolten” sidan 98)

Med andra ord är den radikala queer-teorin betydligt radikalare än kommunismen, som nöjer sig med att omdana de mänskliga produktionsförhållandena för att på så sätt skapa ett utopiskt samhälle enligt marxistiska principer. Bögrevolten, för att nu använda det uttrycket, är den slutgiltigt revolutionära programförklaringen: den förkunnar icke blott Guds och det etablerade samhällets död och undergång utan själva naturens död.

nietzsche
Friedrich Nietzsche: queer-teorins föregångsman?

Det finns klara paralleller mellan queer-teorin och den tyske filosofen Friedrich Nietzsches (1844-1900) övermänniskoideal om den dynamiska människan som sin egen gud. http://www.filosofer.se/nietzsche.html

Att ge sig på själva naturen kan dock få konsekvenser som inte förutsetts. Sålunda har det visat sig – vilket också påpekas i ovan citerade påannons till aktuellt avsnitt av ”Ingrid & Conrad” – att såväl homosexuella med flera kategorier ingående i HBTQ-gruppen som deras barn ofta uppvisar sämre hälsa än heterosexuella. Om detta finns vetenskapliga studier, bland andra denna: http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0049089X12000610

I början av ”Nyfiken på HBTQ-rörelsen” konstaterar Ingrid Carlqvist att den homosexuella livsstilen i media nästan undantagslöst framställs som typ ”fräck” och ”inne”. Att vilja omvända heterosexuella till att bli bögar och lesbiska presenteras som någonting bra, men då det blir tal om motsatsen skrias det i himlens höjd: då talas det om att en persons sexuella läggning är given från födseln och att det finns absolut inga möjligheter att ändra på den. Här en länk till en text av denna bloggare om en TV-sänd plädering för att heterosexuella kvinnor borde bli lesbiska: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/05/23/rabiata-feminister-pladdrar-om-lesbianism-samtidigt-som-barnen-far-illa/

Detta är sannolikt ett direkt felaktigt påstående. Enligt en noggrann 1960-talsstudie, som tog tio år att genomföra, påvisade psykoanalytikern Irving Bieber (1909-91) och hans medarbetare att homosexualitet kan vara ett inlärt och ej medfött beteende som har med barndomen och relationerna till föräldrarna att göra. Studien bygger på 166 homosexuella mäns utvecklingshistorier vilka jämförs med 100 heterosexuella mäns motsvarande livserfareheter.http://www.emaso.com/links/REF-Books/REF.4-B.htm

quote-homosexuality-is-a-psychological-and-psychiatric-disorder-there-is-no-question-about-charles-w-socarides-58-12-21

Psykiatrikern Charles W. Socarides (1922-2005) drar liknande slutsatser med sin så kallade preoidipala teori från 1978, enligt vilken homosexualitet har sitt ursprung i en beteendestörning i två-treårsåldern. Han menar även i en uppsats, som länkas till här nedan, att tendensen att utan vidare acceptera påståenden om en oundviklig homosexualitet leder till negativa konsekvenser för såväl individ som samhälle. Ty om homosexualitet är ett inlärt beteende så finns också möjligheten att det kan läras bort. http://www.orthodoxytoday.org/articles/SocaridesErosion.php

Därmed inte sagt att homosexuella och andra medlemmar i HBTQ-gruppen inte förtjänar att åtnjuta den aktning och respekt som tillkommer alla andra samhällsmedborgare. En sådan respekt är enligt min mening en självklarhet. I ett civiliserat samhälle kastar vi inte ned homosexuella från hustak, vilket radikala islamistgrupper brukar ägna sig åt. Det måste dock vara tillåtet att öppet och utan skyddsnät skärskåda och debattera den mäktiga HBTQ-lobbyns argument och påståenden, precis som sker i ”Ingrid & Conrad”-avsnittet ovan.

Slutligen kan noteras ett intressant initiativ som tagits av en ortodox rabbin i Israel, som går ut på att homosexuella män och lesbiska kvinnor ingår äktenskap med varandra. Jag har tidigare behandlat detta här: https://tommyhansson.wordpress.com/2011/03/23/bogar-gifter-sig-med-lesbiska-i-israel/