Posted tagged ‘Cork’

Anteckningar från Irland (II): Belfast

11 augusti, 2016

 IMG_1330
Hamnen i Belfast – stor och betydelsefull. Foto: Tommy Hansson

Dags för andra delen av mina anteckningar från Irlands-resan för ett par månader sedan. Det första avsnittet handlade om Dublin: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/19/anteckningar-fran-irland-i-dublin/ Turen har nu kommit att redogöra för intryck från Nordirlands huvudstad Belfast, Irlands näst största stad med omkring 350 000 invånare.

Det finns sånger om hart när alla irländska platser. Tycker det kan vara lämpligt att inleda med ”The Black Velvet Band”, med Belfast-motiv, här framförd av The Irish Rovers:https://www.youtube.com/watch?v=DfsgHyymG8E

Belfast (Béal Feirste) i den irländska provinsen Ulster och beläget i grevskapet Antrim är huvudstad och även den största staden i Nordirland. Stadens irländska namn kommer av floden Farset, som numera har sitt lopp under staden. Den viktigaste floden är i dag Lagan. Belfast ligger vid mynningen till Belfast Lough omgivet av berg. Staden har undergått omfattande renoveringar, huvudsakligen i de stadsdelar som ligger vid Lagans stränder, under senare år. Stora delar av staden är bilfria.

IMG_1422
Skalenlig modell av RMS Titanic. Foto: Tommy Hansson

I anslutning till den för staden så betydelsefulla hamnen residerar Harland & Wolffs skeppsvarv, mest känt för att det episka ångfartyget RMS (Royal Mail Steamer) Titanic byggdes där och före avfärden placerades i vad som är världens största torrdocka. Dess förlisning på jungfruresan till New York kan dock knappast skeppsvarvet lastas för, den var ett resultat av övermod från skeppsledningen kombinerat med olyckliga omständigheter.

Det är konstaterat att fartyget höll alltför hög fart i ett område bemängt med isberg vid olyckan 14-15 april 1912. Av totalt 2224 passagerare omkom 1514 medan 710 räddades.https://sv.wikipedia.org/wiki/RMS_Titanic

Det museum som invigdes vid Titanic´s  Quarters den 31 mars 2012 – lagom till det famösa fartygets 100-årsjubileum – är i dag tvivelsutan Belfasts största sevärdhet. Museet, som omfattar fem våningar, nio avdelningar och mäter 38 meter på höjden, var inledningen till en medveten satsning på turism – tidigare uppges denna näring ha varit försummad.

IMG_1318
Bloggaren ombord på SS Nomadic med det mäktiga museibygget i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Jag måste tillstå att jag blev tämligen imponerad av detta bygge, vars glänsande yttre för tankarna till Titanics mäktiga stäv. Arkitekten heter Eric Kuhne. Höjdpunkten under mitt besök var en rälsbunden färd i vagn genom alla museets nio avdelningar, där Titanics (och en del av Belfasts) historia i komprimerad form kunde följas från början till slut icke minst med hjälp av modern filmteknik. http://www.expressen.se/allt-om-resor/titanic-museum-ska-locka-oss-till-belfast/

RMS Titanic kan av lättförståeliga skäl inte beskådas in corpore i anslutning museet, men det kan däremot SS Nomadic som är ett servicefartyg (tender) med huvuduppgiften att frakta passagerare och deras bagage från och till Titanic och hennes systerfartyg RMS Olympic, samtliga tillhörande White Star Line. Ett besök ombord är en intressant upplevelse, även om det givetvis inte kan jämföras med vad ett besök på Titanic skulle ha inneburit. Nomadic är avsevärt mycket mindre än Titanic men har, såvitt jag förstår, samma proportioner. https://en.wikipedia.org/wiki/SS_Nomadic_(1911)

IMG_1329
Världens största torrdocka. Foto: Tommy Hansson

Belfasts allra äldsta historia är höljd i dunkel, men 1177 skall normandiska erövrare ha uppfört en borganläggning på platsen. Staden erhöll stadsrättigheter 1613 och hade i slutet av samma århundrade omkring 2000 invånare. Under 1700-talet hade Belfast blivit den viktigaste hamnstaden i provinsen Ulster. Flera industrier hade anlagts inklusive ett skeppsvarv. Under 1800-talet skedde en stor inflyttning till staden och dess framväxande industri från den irländska landsbygden.

När Irland delades som ett resultat av avtalet om självstyre 1920 och det Anglo-irländska avtalet 1922 blev Belfast säte för den nordirländska regeringen. Delningen innebar att 26 av de 32 grevskapen införlivades med den Irländska fristaten (från och med 1949 Republiken Irland). Sex av grevskapen i provinsen Ulster kom att tillhöra Nordirland, som fortfarande var en del av Storbritannien: Fermanagh, Tyrone, Londonderry (Derry), Antrim, Down och Armanagh. https://sv.wikipedia.org/wiki/Irlands_grevskap

Det fanns starka strömningar för irländsk självständighet i Belfast, men när upproret bröt ut i Dublin annandag påsk 1916 fick det ingen motsvarighet i Belfast. Medlemmarna i de irländska självständighets- och försvarsrörelserna förblev tysta och inaktiva. Om detta har Gerry Adams, partiordförande i Sinn Féin sedan 1983 (!), skrivit en bok där han redogör för Belfasts och Nordirlands betydelse för de irländska självständighetssträvandena: https://www.amazon.co.uk/Who-Fears-Speak-Belfast-Rising/dp/1900960133

m48379KS124974jpg
Paraden för att högtidlighålla 100-årsminnet av Påskupproret gick lugnt tillväga.

En parad med syftet att högtidlighålla 100-årsminnet av den historiska resningen – utan vilken hela Irland sannolikt hade sorterat under Storbritannien under hela 1900-talet – hölls likväl på Falls Road i det katolska området i Belfast den 27 mars i år. Allt gick lugnt tillväga. Gerry Adams för sin del förklarade sig missnöjd med Republiken Irlands sätt att hedra rebellerna, men några militanta tongångar var det inte fråga om från Sinn Féin-ledarens sida. http://www.belfasttelegraph.co.uk/news/northern-ireland/falls-roads-lined-with-spectators-for-easter-rising-parade-in-belfast-34575523.html

I höjd med revolutionsåret 1968 inleddes den långa konflikternas tid i Belfast och Nordirland som kallas The Troubles. Huvudaktörer var här Storbritanniens armé samt Irländska republikanska armén, IRA, som ville ena Irland och befria det från brittiskt inflytande. En förgrundsgestalt i den republikanska kampen mot det brittiska väldet var Bernadette Devlin (MacAliskey), född 1947.

Bernadette_Devlin
Bernadette Devlin, modell sent 1960-tal, stod i centrum för den republikanska kampviljan i Nordirland.

Hon blev den yngsta kvinnan någonsin att välja in i det brittiska parlamentet. Hon representerade Social Democratic Labour Party men blev av med sitt mandat då partiet föredrog en annan kandidat 1974. Bernadette är än i dag vid närmare 70 års ålder sysselsatt med uppoffrande socialt arbete. 1981 skadades hon allvarligt då hon och maken attackerades av probrittiska terrorister i sitt hem. Bernadette sköts med nio skott och maken med fyra inför sina barn, men båda överlevde. http://biography.yourdictionary.com/bernadette-devlin

IRAs rötter står att finna i Irish Volunteers, en av de tongivande rörelserna i Påskupproret 1916. Efter en splittring av rörelsen bytte en av falangerna namn till Irish Republican Army, som är ett övergripande namn för flera grupperingar varav Provisional (provisoriska) IRA var mest aktivt under The Troubles. Ännu mer radikala var Continuity IRA samt Real IRA. ”The Provies” ville medelst väpnad kamp störta det brittiska styret och förena Irland och tvekade inte att ta emot stöd från bland andra mecenater Muammar Khadaffis Libyen. IRAs politiska gren är det socialistiska partiet Sinn Féin. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-12539372

Rörelsen svarade för ett otal blodiga attentat under oroligheterna, varvid en del brittiska soldater men också många helt oskyldiga människor fick sätta livet till eller fick svåra men för livet. 1997 lade emellertid Provisoriska IRA ner vapnen, och 1998 inträffade under Tony Blairs tid som brittisk premiärminister det så kallade Långfredags-avtalet som medförde en ny era av fred och samarbete över religionsgränserna i Nordirland. Avtalet gav även möjlighet för en fredlig irländsk återförening.

IMG_1331
Hotell Europa står  kvar efter 28 bombattentat under oroligheterna i Nordirland. Foto: Tommy Hansson

Något av en symbol för The Troubles är Europa Hotel i hjärtat av Belfast, Hotellet, som stod klart 1971, sägs vara Europas, kanske världens, mest bombade hotell med sammanlagt 28 bombattentat sedan invigningen. Mirakulöst nog återhämtade det sig efter varje större eller mindre bombangrepp och står i dag som ett stolt monument över nordirländarnas förmåga att hanka sig fram trots till synes övermäktiga odds. http://www.bbc.co.uk/news/uk-northern-ireland-14666296

En annan symbol för The Troubles, och relationerna mellan katoliker och protestanter i stort, är de muralmålningar som gjorts i respektive områden. Eftersom de skilda bostadsområdena ofta varvas med varandra, till exempel i anslutning till protestantiska/unionistiska Shankill Road i västra Belfast och angränsande katolska Falls Road och Ardoyne, kan olika typer av målningar iakttagas.

IMG_1305
Muralmålningar i ett katolskt område i Belfast. Som synes är USAs president Barack Obama (i övre vänsterhörnet) en omtyckt figur här. Foto: Tommy Hansson

Det rör sig dels om katolska/republikanska, som är vänsterinriktade och pro-palestinska, dels protestantiska/unionistiska, som hyllar unionen med Storbritannien och egna militanta grupper samt är pro-Israel. https://sv.wikipedia.org/wiki/Shankill_Road

Ett välkänt och för resenären obligatoriskt landmärke i Belfast är slutligen Stadshuset, the City Hall, vid Donegal Square i stadens centrala delar. Det började byggas 1898 och stod färdigt att invigas 1906. Byggnadsstilen kallas nybarock och arkitekten heter Alfred Brumwell Thomas.

På stadshusområdet finns en anslående staty av drottning Victoria (1819-1901), som besökte Belfast endast en gång och då under sin resa till Irland 1849; hon gjorde tydligen ett stort intryck och är av naturliga skäl populär hos Nordirlands protestantiska och pro-brittiska majoritet. Drottningen, som fått en hel era uppkallad efter sig, besökte på resan även Dublin och Cork.

IMG_1337
Belfast City Hall med statyn föreställande drottning Victoria till vänster. Foto: Tommy Hansson

 Fotnot: I nästa artikel från Irlands-resan kommer jag att behandla byn Hillsborough, som jag besökte på väg mot Belfast. Byn har kallats ”USAs vagga” – läs varför i min kommande artikel!

 

 

 

Anteckningar från Irland (I): Dublin

19 juli, 2016

Det faller sig naturligt att jag inleder denna text – den första av tre med motiv från min resa till Republiken Irland och Nordirland i månadsskiftet maj-juni 2016 – med att återge 1800-talssången The Rocky Road to Dublin. Att den framförs av mina absoluta favoritartister The Dubliners med Luke Kelly som sångare gör inte saken sämre, inte heller att den förekom i filmen ”Sherlock Holmes” (2009)med Robert Downey, Jr. i titelrollen.

Min kärlekshistoria med Irland går tillbaka till 1969, då jag och en gymnasiekompis skrev en uppsats om Irlands historia i ämnet samhällskunskap. Den byggde på en bok av historikern och Irlands-kännaren Alf Åberg, Irland sedan 1800, utgiven av Reso bokklubb. Framförallt är jag road av den irländska historien och kulturen men försöker ändå hänga med hjälpligt i det nutida skeendet.

För några år sedan kallades Irland ”den keltiska tigern” till följd av den starka ekonomiska utvecklingen, vilken dock kom av sig efter en tid. Nu synes emellertid hjulen vara ordentligt i rullning igen och fjolårets ekonomiska tillväxt blev helt sensationell med hela 26,3 procent. http://www.di.se/artiklar/2016/7/12/jattelyft-i-irlandsk-tillvaxt/

Första gången jag besökte Irland var 2002, då mitt ressällskap först besökte Dublin och därefter styrde kosan i sydvästlig riktning ner mot Dinglehalvön via platser som Carlow, Kilkenny, Cashel, Tipperary, Killarney och Tralee. Den här gången ingick en tripp till Nordirland och Belfast i programmet, varom jag återkommer i ett annat inlägg.

Irlands huvudstad Dublin i provinsen Leinster på östkusten brukar beskrivas som en av Europas vänligaste och samtidigt mest växande huvudstäder. Den anlades av vikingar från Danmark och Norge, vilka år 841 för första gången övervintrade här vid mynningen av floden Liffey samt på en plats vid namn Linn Dunchaill vid floden Clydes mynning. Dublin heter på iriska/gaeliska Baite Átha Cliath. http://varldenshistoria.se/civilisationer/vikingar/irlands-aldsta-vikingastad-har-antligen-upptackts

IMG_1380
The Brazenhead i Dublin påstås vara Irlands äldsta pub. Foto: Tommy Hansson

Om dagens Dublin är mysigt och trevligt med ett försvarligt antal mer eller mindre originella och stämningsfulla pubar – jag besökte bland andra The Bleeding Horse samt The Brazenhead, varav den sistnämnda påstås räkna anor tillbaka till 1100-talet och därmed vara stadens och kanske Irlands äldsta pub – så har detta inte alltid varit fallet. Vikingarna var som bekant inte alltid världens mest fredliga och civiliserade människor, men jag bortser här från dem och nöjer mig med att förflytta mig jämnt 100 år tillbaka i tiden då det mytomspunna Påskupproret mot den engelska överhögheten utvecklade sig.

Upproret bröt ut med proklamationen av Republiken Irland (Eire) Annandag påsk 1916. En av undertecknarna av proklamationen var litteratören, teatermannen och motståndskämpen Thomas McDonagh (1876-1916), som med bland annat följande ord varnade engelsmännen att den irländska frihetskampen skulle fortsätta: https://www.youtube.com/watch?v=qZQmWLa9RGA

McDonagh var, i likhet med de flesta andra av upprorsmakarna, vad som skulle kunna betecknas som en idealistisk kristen/katolsk gentleman. De var synnerligen väl inlästa på irländsk historia och kultur/språk samt medlemmar i någon av de trenne paramilitära försvarsstyrkor som existerade.

1916-being-escorted-away
Constance Markievicz (andra från höger) eskorteras av engelsk militär från Saint Stephen´s Green efter kapitulationen 1916.

En av de mer osannolika ledarna för revolten var ”grevinnan” Constance Markievicz (1868-1927), som var en av de ledande revoltörerna i den centralt belägna parken Saint Stephen´s Green i centrala Dublin; högsta befälet hade här Michael Mallin (1874-1916), en av de få upprorsmän som hade militär erfarenhet från bland annat Boerkriget i Sydafrika i början på seklet.

Saint Stephen´s Green är den näst största offentliga parken i Dublin efter Phoenix Park. Den ligger strax söder om den myllrande affärsgatan Grafton Street och omfattar en sjö, träd, rabatter, gångvägar, gräsytor och en fontän. Här finns också minnesmärken och historiska texttavlor om Påskupproret. Här finns bland annat monument och statyer över sådana historiska frihetskämpar som Robert Emmet (1778-1803) http://www.ireland-information.com/articles/robertemmet.htm och Jeremiah O´Donovan Rossa (1831-1915). https://en.wikipedia.org/wiki/Jeremiah_O%27Donovan_Rossa. Här finns även en byst av Markievicz.

O´Donovan Rossas begravning i Dublin, dit hans stoft förts från New York där han och andra irländska upprorsmän levde i exil, 1915 kom att bli något av en generalmönstring inför Påskupproret nästkommande år. https://www.youtube.com/watch?v=JZFKtqgfBxk För första gången deltog de tre irländska försvarsstyrkorna – Irish Volunteers, National Volunteers och Irish Citizen Army – i samlad trupp och det beräknas att cirka 5000 vapen bars i begravningståget.

IMG_1342
Minnesmärket över Jeremiah O´Donovan Rossa i Saint Stephen´s Green. Foto: Tommy Hansson

Berömt är det tal som hölls vid O´Donovan Rossas grav av Påskupprorets överbefälhavare, poeten och skolmannen Patrick (Pádraig) Pearse (1879-1916) med de bevingade orden ”Ireland unfree shall never be at peace”. http://www.historylearningsite.co.uk/ireland-1845-to-1922/patrick-pearse/

”Grevinnan” Constance Markievicz, född Gore-Both, föddes i London i en förmögen familj 1868 och dog i Dublin 1927, troligen i lungtuberkulos (TBC). 1900 hade hon äktat den sex år yngre ”greven”, konstnären och kulturpersonligheten Casimir Dunin-Markievicz (något verkligt adelskap rörde det sig inte om) från Ukraina. I likhet med andra prominenta upprorsledare dömdes hon till döden av en engelsk ståndrätt under ledning av general John Grenfell Maxwell men benådades på grund av sitt kön. Hon var ute ur fängelset igen redan 1917. Constance var till sin politiska övertygelse militant socialist och kvinnosakskvinna (suffragett).

Hon blev den första kvinna som invaldes i det brittiska underhuset, även om hon som seden var i partiet Sinn Féin inte besatte platsen; hon gick sedan över till Fianna Fáil som hon var med och grundade. Dock var hon ledamot i det irländska parlamentet, Dáil, 1918-22 samt arbetsminister 1919-21.

1909 hade Constance grundat de irländska pojkscouterna, Fianna Éireann, som tog del i resningen sju år senare. Hon började några år senare samarbeta med den dynamiske fackföreningsledaren James Connolly (1868-1916) och dennes Irish Citizen Army. Connolly tillhörde den huvudstyrka som förskansat sig jämte Pearse och Joseph Mary Plunkett i Huvudpostkontoret i Dublin. Han sårades svårt och fördes till sjukhus, varifrån han av engelska soldater fördes på bår till Kilmainham-fängelset för att arkebuseras fastbunden i en stol.

IMG_1339
Royal College of Surgeons vid Saint Stephen´s Green ockuperades av upprorsmakarna och användes som högkvarter fram till kapitulationen.

Det första dödsoffret för Påskupproret anses ha varit den 28-årige obeväpnade poliskonstapeln Michael Lahiff, som till sin egen olycka var i färd med att ta sig in i Saint Stephen´s Green genom det omgärdande stängslet. Han sköts till döds med tre skott, och enligt vittnesuppgifter avfyrades dessa av grevinnan Markievicz när Lahiff vägrade överlämna nycklar till henne. Enligt andra men troligen felaktiga uppgifter skall hon ha befunnit sig i Dublins stadshus då upproret inleddes.

Jan Olof Olsson (Jolo) beskriver hennes insatser på följande sätt i sin bok I Dublins vackra stad (Bonniers 1968, sidan 80):

Och grevinnan stack fram sin stora tyska pistol genom gallret och sköt honom mitt i synen så han stöp och dog, och hon skrek lyckligt till sina kamrater i frihetsarmén: – Jag sköt honom! Och det blev responser så det stod härliga till. Det var när allt kommer omkring världskrig.

constance-markievicz-plaque-campaign-390x285Den så kallade grevinnan Markievicz i fängsligt förvar i väntan på dom. Hon dömdes först till döden, fick straffet omvandlat till livstid men släpptes redan 1917.

Revolutionstrupperna i Saint Stephen´s Green etablerade sig först i den lilla föreståndarstugan av trä som fortfarande finns kvar i parken, men överflyttade sedan högkvarteret till den pampiga och vackra byggnad mittemot parken där kirurghögskolan Royal College of Surgeons in Ireland med anor från 1784 höll till. Garnisonen i Saint Stephen´s Green höll ut i sex dagar. Kommendanten Michael Mallin avrättades, Markievicz klarade sig undan.

Grevinnan antogs länge ha varit biträdande kommendant i Saint Stephen´s Green – det var så hon presenterade sig själv för engelsmännen efter kapitulationen – men senare efterforskningar har visat att den rollen innehades av kapten Christopher Poole. Markievicz framstår för övrigt som en i hög grad kontroversiell figur, självsvåldig och dessutom vid 48 års ålder starkt närsynt varför hon inte kunde ha varit någon toppskytt.

Enligt vissa uppgifter skall hon ha intagit en heroisk pose när hon dödsdömdes och beklagat sig över att dödsdomen omvandlades till livstids fängelse, enligt andra skall hon ha varit alldeles över sig och högljutt gnällt, ojat sig och gråtit över att hon som kvinna skulle kunna komma avrättas. Släktingar till den ihjälskjutne konstapel Lahiff menar att hon borde ha åtalats för mord. http://www.thesun.ie/irishsol/homepage/news/6992140/Was-Countess-Markievicz-a-hero-or-a-cold-blooded-killer.html

IMG_1344
100-årsminnet av Påskupproret röner naturligtvis en hel del uppmärksamhet detta jubileumsår. På affischen i centrala Dublin syns från vänster Michael Mallin, Pádraig Pearse, James Connolly, Seán Mac Diarmada samt Thomas J. Clarke. Foto: Tommy Hansson

Längst att hålla ut var den kontingent soldater som leddes av matematikläraren Éamon de Valera på Boland´s Bakery, detta därför att det var den rebellpost som var längst belägen från Huvudpostkontoret varifrån Pearse hade sänt ut order om kapitulation. De Valera, ”Dev” i folkmun, benådades därför att han var amerikansk medborgare född i New York (pappan var kuban, mamman irländska). Han blev i tidernas fullbordan såväl premiärminister som president i Republiken Irland.

Påskupproret blev till det yttre ett magnifikt magplask, och det har berättats att ordinära Dublin-bor längst gatorna slog, hånade och skymfade de tillfångatagna rebellerna när de leddes bort av engelsmännen – ja, man tömde till och med sina nattkärl över dem. Sedan kom emellertid general Maxwells avrättningsorgie och opinionen svängde radikalt. Upprorsmakarna blev hjältar utan vilka det självständiga Irland aldrig sett dagens ljus. Full självständighet uppnåddes dock först 1949.

Trots ivrig rekryteringspropaganda lockades endast 678 irländska nationalister att deltaga i Påskupproret 1916. När krutröken skingrats visade det sig att 1351 människor hade dödats, många av dem helt oskyldiga, att 169 byggnader hade förstörts i grunden och att en tredjedel av Dublins befolkning måste få socialhjälp. Affärer hade plundrats under upproret. Någon gloriös tillställning var det definitivt inte. Påskresningen kom under alla omständigheter att tjäna som inspiration för en rad resningar i olika länder därefter, icke minst i Tredje världen. Även 1960-talets europeiska studentrevolutionärer av gåslevertyp, med ”Röde Rudi” Dutschke i spetsen, skall ha haft 1916 års män som förebilder.

IMG_1349
Bloggaren i Irlands nationalhelgedom, Saint Patrick´s Cathedral. Foto: Tommy Hansson

Ett givet besöksmål i Dublin är Saint Patrick´s Cathedral, som är uppkallad efter Irlands skyddshelgon Patrick (cirka 387-461) som enligt traditionen förjagade ormarna från Irland. Det är inte helt lätt att skilja myt och verklighet när det gäller någon som levde för drygt halvtannat årtusende sedan, men så mycket kan konstateras att denna kyrkans man – som  var engelsman – gjorde ett djupt intryck på irländarna. Här en tidig bloggtext där jag skriver om Saint Patrick: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/03/17/det-ar-st-patrick%C2%B4s-day-slainte/

Saint Patrick´s Cathedral i centrala Dublin, inte långt från Trinity College med dess berömda Book of Kells, uppfördes 1191-1270 och är den största kyrkan på den irländska ön samt nationalkatedral i Republiken Irland. Något som möjligen kan tyckas egendomligt, eftersom Irland som bekant är katolskt och katedralen i fråga anglikansk, det vill säga protestantisk.

Något särskilt andlig atmosfär råder inte i kyrkans inre, som – även om det finns ett ordinärt gudstjänstliv med andakter, körsång, orgelkonserter med mera – till betydande del nog är att betrakta som ett museum med en ganska stor shoppingavdelning. Längs kyrkans innerväggar finns ett stor antal minnestavlor, monument och epitafier rörande bemärkta kyrkans tjänare men även sekulära personligheter inklusive krigare av olika slag. Här uppmärksammas exempelvis hjältemodiga insatser under världskrigen.

8_15_Jonathan_Swift_Religion_Blessed-is-he-who-600
Jonathan Swift: ”Välsignad är den som inte väntar sig någonting, ty han skall aldrig bli besviken.”

Kyrkans ”kändis” nummer 1 är dock tvivelsutan den världsberömde författaren Jonathan Swift (1667-1745), vars böcker om Gullivers resor är vitt spridda och översatta till en mängd språk. Själv minns jag dem från min barndom, och de betraktas oftast som barnböcker, men egentligen är de satirer över samtidens förhållanden främst avsedda för en vuxen publik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jonathan_Swift

Jonathan Swift, som var domprost i Saint Patrick´s från 1713, synes ha varit en tämligen färgstark person som tyvärr blev spritt språngande galen under slutfasen av sitt liv. Han gifte sig aldrig men hade flera kärestor, varav Stella (som egentligen hette Esther Johnson) var den som stod hans hjärta närmast. Båda är begravda i anslutning till Sant Patrick´s Cathdedral.

Följande vackra musikstycke tillägnad kyrkan – och med samma titel som denna – har komponerats av och framförs även av violinisten John Sheahan från Dubliners: https://www.youtube.com/watch?v=FSuA5tsztz4

En central roll i Dublins historia och karaktär spelar vidare floden Liffey (iriska An Life), ibland benämnd Anna Liffey, vilken delar Dublin i en sydlig och en nordlig del. Liffey har sin källa i Wicklow Mountains cirka 30 kilometer sydväst om huvudstaden och mynnar ut i Dublin Bay i Irländska sjön. Sammanlagt är den 80 kilometer lång.

IMG_1343
Äkta irländsk måltid: Irish stew nedsköljd med Guinness och irländsk whiskey. Foto: Tommy Hansson

Enligt en efterhängsen myt används Liffeys vatten till att brygga det berömda irländska Guinness-ölet av portertyp, men så är det inte – Guinness använder i stället vatten i ledningar från Wicklow Mountains. Sant är dock att flodens vatten förser Dublin-borna med deras dricksvatten (som inte är särskilt välsmakande).

Fram till 1816 var den som ville ta sig från ena sidan av staden till den andra tvungen att nyttja båttransport. Detta år tillkom den välvda och rätt eleganta så kallade Ha´penny Bridge, som mäter 43 meter på längden och drygt tre meter på bredden. I dag finns ett otal broar över Liffey, men fortfarande beräknas att omkring 27 000 personer passerar över Ha´penny Bridge (som ursprungligen hette Liffey Bridge) varje dag.

Ett besök vid John Jameson´s Old Whiskey Distillery, med sedvanlig whiskeyprovning som avslutning, ingick givetvis även i mitt Dublin-program. Det gamla destilleriet är numera ett museum med tillhörande butik, den ädla drycken förfärdigas i dag i Cork i södra delen av landet.

IMG_1362
Bro med anor – Ha´penny Bridge, vackert välvd över Liffeys glittrande vatten. Foto: Tommy Hansson

Som slutkläm måste det sägas att Irland just nu är inne i en mycket intressant tidsperiod. Ekonomin har som nämnts ovan vuxit kraftigt under senare år, och nu talas det även – som en följd av det brittiska utträdet ur EU (Brexit) – om att en irländsk återförening ter sig möjlig och detta på ett helt fredligt sätt. Detta är sannolikt vad alla katoliker på ön önskar, men med protestanterna torde det vara en helt annan sak. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-36821733

Nästa bloggtext från min Irlands-resa kommer att handla om Belfast och Hillsborough.

Dubliners hyllning till amiral Nelson

21 januari, 2014

497px-HoratioNelson1 Den enarmade krigshjälten Horatio Nelson gick till väders i Dublin.

http://www.youtube.com/watch?v=ZZeWW0DTOHs

I 157 år stod han på sin pelare i centrala Dublin: den brittiske sjöstridshjälten, amiral Horatio Nelson. Det vill säga som staty, skapad av en konstnär från Irlands nästa största stad, Cork, 1808-09. ”The Pillar”, som placerades i mitten av Sackville Street, senare O’Connell Street nära Huvudpostkontoret som kom att spela en så avgörande roll under Påskupproret 1916, blev ett av Dublins mest imponerande landmärken.

Nelsonstatyn placerades överst på en drygt 36 meter hög, refflad pelare och blev därmed ett av de mest storslagna minnesmärkena över Horatio Nelson (1758-1805), som omkom under sjöslaget mellan britter och spanjorer vid Kap Trafalgar i Spanien. Den 8 mars 1966 hade emellertid en grupp rekryter från den irländska republikanska armén, IRA, fått nog av Nelson. Man detonerade en sprängladdning som sprängde statyn i bitar.

Efter sprängattentatet – en av deltagarna hette Joe Christie och blev senare utesluten ur IRA – förlorade Dublin enligt många något av sin forna karaktär. Också folk som inte var några större beundrare av vare sig Nelson eller det brittiska imperiet beklagade därför sprängdådet, som gjorde deras gamla stad litet mer opersonlig.

images En gammal vy över centrala Dublin med The Nelson Pillar.

Flera sånger har blivit till i syfte att hugfästa minnet av händelsen – irländarna gör sånger om det mesta – och överst i denna bloggtext hittar ni en länk till The Dubliners version av ”Nelson´s Farewell”, skriven av Joe Dolan.

Några representativa rader ur sången:

In Trafalgar Square it might be fair to leave old Nelson standing there
But no one tells the Irish what they´ll view

Innan sången avlevereras av den populära men nu tyvärr nedlagda irländska musikgruppen läser sångaren Luke Kelly upp en dikt om Dublin av poeten Louis MacNeice (1907-63) på sitt oefterhärmliga sätt.

Så mycket nöje med ”Nelson´s Farewell” innan ni somnar!

95-årsjubileum för Påskupproret

23 april, 2011

Påsken firas som bekant till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse.

På Irland och i den irländska diasporan ägnas också åtskillig uppmärksamhet åt den irländska rebellrörelsens uppror mot den engelska överhögheten – Påskupproret – under denna tid på året.

Brittiskt artilleri beskjuter General Post Office i Dublin.

Här följer den kända sången ”The Foggy Dew”, med motiv från resningen, i musikalisk tolkning av The Wolf Tones:

http://www.youtube.com/watch?v=A9MRbek0JXk

Fackföreningsledaren James Connolly avlossade på sätt och vis startskottet för Påskupproret (The Easter Rising) genom följande ord i sin tidning The Worker´s Journal i januari 1916:

Tiden för Irlands strid är nu. Platsen för Irlands strid är här.

Upproret, som inleddes annandag påsk den 24 april 1916, genomfördes av flera irländska motståndsgrupperingar och leddes av den fosterländske poeten och juristen Patrick Pearse (gaelisk namnform: Pádraic Mac Piarais). Resningen hade medvetet planerats att äga rum mitt under Första världskriget, då England med rätta ansågs särskilt sårbart.

Irlandsexperten Jan Olof Olsson (Jolo) skriver så här i sitt historiska verk 20e århundradet/del 2 1911-1920 (Malmö 1961):

Påsken 1916, mitt under världskriget, hade några fanatiska irländska patrioter gjort uppror i Dublin mot det engelska väldet. Upproret slogs ner efter en vecka – den revoltledare som höll sig längst var Eamon De Valera, republiken Irlands nuvarande president.
   Upprorsmännen – som fortsatte de självständighetssträvanden som levt kvar på Irland allt sedan landet besattes av engelsmän på 1500-talet – hade knappast folket med sig i sin revolt. Men då den engelska militärledningen på Irland dömde 16 av upprorsledarna till döden och lät avrätta dem, förenade den genom denna åtgärd Irland till motstånd mot England. Den antibrittiska fronten kom att omfatta också det annars för politiken ängsliga högre katolska prästerskapet och de för politiken annars ointresserade lantarbetarna.

Noga taget var det alltså England självt, som genom sin uppvisning i oproportionerligt våld – tungt artilleri sattes bland annat in mot revoltens högkvarter i huvudpostkontoret i centrala Dublin; märkena efter beskjutningen syns fortfarande på byggnaden – i lika hög grad som upprorsmännen själva lade grunden för Irlands självständighet.

Patrick Pearse hyllas på irländskt frimärke.

När England i krigets slutskede 1918 ville införa allmän värnplikt också i den irländska provinsen skärptes motståndet, nu med Eamon De Valera som ledargestalt – De Valera, som i tidernas fullbordan skulle bli såväl premiärminister som president, var den enda revoltledare av någon betydelse som undgått avrättning genom att han var amerikansk medborgare. 1919 utbröt ett nytt fullskaligt uppror med påföljd att britterna fann sig tvingade att sätta sig ned vid förhandlingsbordet. 1921 erkändes Irland som en så kallad fristat med eget parlament.

Den nobelprisvinnande irländske poeten William Butler Yeats (1865-1939)har förevigat Påskupproret i sin berömda dikt Easter, 1916. Den bevingade, sista versen lyder så på det engelska originalspråket:

Too long  a sacrifice
Can make a stone of the heart.
O when may it suffice?
That is Heaven´s part, our part
To murmur name upon name,
As a mother names her child
When sleep at last has come
On limbs that had run wild.
What is it but nightfall?
No, no, not night but death;
Was it needless death after all?
For England may keep faith
For all that is done and said.
We know their dream; enough
To know they dreamed and are dead;
And what if excess of love
Bewildered them till they died?
I write it out in a verse –
MacDonagh and MacBride
And Connolly and Pearse
Now and in time to be,
Whereever green is worn,
Are changed, changed utterly:
A terrible beauty is born.

Yeats nämner i sitt poem några av de upprorsledare som avrättades i Kilmainham-fängelset i utkanten av Dublin i maj 1916; fängelset är numera, under namnet Old Kilmainham Gaol, ett museum som jag hade förmånen att besöka under min hittills enda Irlands-resa 2002. De 14 som arkebuserades på fängelsegården var:

Patrick H. Pearse, Thomas J. Clarke, Thomas MacDonagh, Edward Daly, William Pearse, Michael O´Hanrahan, Joseph Mary Plunkett, John MacBride, Seán Heuston, Michael Mallin, Éamonn Ceannt, Con Colbert, Seán Mac Diarmada samt James Connolly.

Den största dramatiken skedde vid Connollys (Séamus Ó Conghaile) avrättning. Denne hade sårats i de föregående striderna och fick föras till avrättningsplatsen på en bår. För att kunna arkebuseras av exekutionsplutonen bands han fast vid en stol. Framförallt den monumentala okänslighet britterna här visade bidrog till att svänga folkopinionen till rebellernas förmån.

James Connolly sköts sittandes i en stol.

Till upprorsledarna räknades även Roger Casement och Thomas Kent. Casement (Ruairí Mac Easmainn) var en brittisk medborgare som tidigare begåvats med en hög brittisk orden på grund av sina humanitära insatser i belgiska Kongo. Han greps vid McKenna´s Fort, Ardfert i grevskapet Kerry långfredagen den 21 april efter att ha avslöjats för sin medverkan i en tysk vapensmugglingsoperation till rebellerna. Han hängdes i London senare på året.

Thomas Kent (Tomás Ceannt) greps i familjehemmet i grevskapet Cork några dagar efter upprorsledarnas kapitulation i Dublin i början av maj efter en långdragen belägring, som kostade såväl en polisman som flera familjemedlemmar livet. Han arkebuserades i Cork Detention Barracks den 9 maj 1916.

Här följer ännu en rebellsång – ”The Galtee Mountain Boy” – i Christy Moores finstämda tolkning (sången inleds cirka två minuter in i videon):

http://www.youtube.com/watch?v=IBVgb6qtvP0

Den sista förbindelsen med England höggs av 1949, då regeringen John Costello – som innehöll representanter för partierna Fine Gael och Labour – förklarade Irland som en oavhängig republik. Utropandet innebar bland annat att Smaragdön, som Irland brukar kallas, befästes i sin delning mellan Republiken Irland i söder och de sex grevskap som bildade provinsen Ulster (Nordirland) i norr vilka behöll de gamla banden till England.

 John Costello (1891-1976).

Den nya irländska republiken valde att stå utanför NATO och därmed förhålla sig neutral, men gick med i Europarådet och Förenta Nationerna (FN).

Men allt började med Påskupproret 1916.

Källor:

Piaras F. Mac Lochlainn (redaktör): Last Words. Letters and statements of the leaders executed after the rising at Easter 1916. Dublin 1990.

Jan Olof Olsson: 20e århundradet. Del 2 1911-1920. Malmö 1961.

Alf Åberg: Irland – sedan 1800. Stockholm 1971.