Svenska artister (XXXIV): Trio me´ Bumba

Trio me´ Bumba under storhetstiden på 1960-talet: Bertil Lindblom, Tommy Wener, Jan-Erik Lindqvist och Jan Harg.

1969 var jag på bilsemester längs Sveriges öst-, syd- och västkuster med några kompisar inklusive en kusin. Ett av de roligaste minnena var när vi, jag tror det var på Falstebo strand, lindrigt nyktra och för full hals skrålade ”Man ska leva för varandra”, som då var en megahit med Trio me´ Bumba.

Trio me´ Bumba är det verkliga dragplåstret i artist-Sverige som nu är inne på sitt 61a (!) år efter att ha bildats på Södermalm i Stockholm i maj 1957 av en trio tonåringar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Trio_me%27_Bumba

Trio me´ Bumba i dag: Bertil Lindblom, Jan-Erik ”Bumba” Lindqvist och Jan Harg.

Trio me´ Bumba var egentligen en kvartett under storhetstiden på 1960-talet och bestod då av Tommy Wener (sång och gitarr), Jan-Erik ”Bumba” Lindqvist (bas), Bertil Lindblom (dragspel och gitarr) och Jan Harg (trummor). Wener avled vid 62 års ålder i samband med ett framträdande i Brattsbacka i Västerbotten 2002. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/p6WbM6/svensktopps-stjarnan-dog-pa-scenen

Under vad som med allt skäl kan kallas de gyllene åren tilldelades gruppen flera guldskivor och tillhörde landets mest populära dansband jämte Sven-Ingvars och Sten & Stanley.

Som gruppens mest kända produktion måste nog räknas ”Man ska leva för varandra”, skriven av Bengt Sundström, vilken parkerade på Svensktoppen i 26 veckor under 1969 varav ett antal av dessa på förstaplatsen. Den gavs ut på singel 1968 och fanns året därpå med på LPn ”De´ e´ så kul” https://sv.wikipedia.org/wiki/Man_ska_leva_f%C3%B6r_varandra

Lyssna på den här:

Dryga 60 år som artister – det är sannolikt något slags rekord i kontinuitet och ihärdighet. Nu när medlemmarna närmar sig 80-årsåldern fortsätter de uppträda och då inte sällan på äldreboenden och vårdinrättningar. För inte särskilt länge sedan medverkade gruppen även i SVT-produktionen ”Allsång på Skansen”. Läs gärna mer på Trio me´Bumbas hemsida här: http://www.triomebumba.se/

Trio me´ Bumba skivdebuterade 1962 med ”Bonnie Twist” som var en svensk coverversion av The Beatles ”My Bonnie”. Det blev ingen större succé, men låten spelades exempelvis av piratradiostationen Radio Nord.

Skall man räkna antal veckor på Svensktoppen som framgångsindikator så är ”Spel-Olles gånglåt”, med text av Kerstin Hed och musik av D. Grufman, trions största succé alla kategorier. Den låg 30 veckor på Svensktoppen 1963.

Trio me´ Bumba turnerade 1963 med den då i Sverige inte superkända engelska popgruppen The Beatles. Faktum är att på de affischer som trycktes upp inför turnén stod Trio me´ Bumba överst vilket antydde att Beatles var typ förband. Innan turnén sparkade igång hade detta dock hunnit ändrats. https://www.arbetarbladet.se/artikel/uppland/alvkarleby/stod-over-beatles-pa-affischerna

Gruppen har också turnerat med svenska artister som Cornelis Vreeswijk,  Siw Malmkvist och Thore Skogman och medverkade 1969 i filmen ”Åsa-Nisse i rekordform”.

Den som slutligen vill ta del av en fyllig presentation av legendariska Trio me´ Bumba kan göra det här, där Jan-Erik Lindqvist, Bertil Lindblom och Jan Harg intervjuas i en lokal TV-kanal i Stockholm av Lars-Erik Nyman: https://cooltv.solidtango.com/video/trio-me-bumba-cooltv-se

Svenska artister (XXVIII): Ann-Louise Hanson

 Ann-Louise Hanson, nu 70 år.

Den låt med Ann-Louise Hansson som  starkast etsat sig fast i mitt medvetande är nog den smått jönsiga ”Min greve av Luxemburg” från 1968, här i form av en ganska kul musikfilm:

Refrängen innehåller följande minnesvärda rader:

Var finns han
min greve utav Luxemburg
var finns han
han som är manlig, stark och grann
var finns han
han som är ridderlig och sann
var finns han
var kan jag finna denne man?

Ann-Louise Hanson, eller som hon är mantalsskriven, Ann Louise Hansson Glenmark, föddes i Kristianstad i Skåne den 24 april 1944. Hon är sedan 1966 gift med Bruno Glenmark och har med honom döttrarna Jessica, Jenni och Josefin. Totalt har hon spelat in över 600 låtar och innehar med 13 framträdanden vid Melodifestivalen det svenska rekordet. Det började med ”Zum, zum, zum lilla sommarbi” 1963.

Hanson gjorde scendebut redan vid sex års ålder och kom som tolvåring på andra plats vid en talangtävling i Veckorevyns regi. Priset var att spela in en skiva, vilket skedde den 17 augusti 1956 på Europafilm i Stockholm. Låten hon framförde hette ”Ringen du gav mig” vilken mångfaldigades på en 78-varvare, en så kallad stenkaka. Vid 14 års ålder flyttade hon ensam till Stockholm, där hon bodde hos släktingar. Någon tid efteråt följde resten av familjen – pappa Ove, mamma Anna och broder Lars – efter.

Unga Ann-Louise ”upptäcktes” av den legendariske skivbolagsdirektören Anders Burman i samband med talangtävlingen Flugan och kom att knytas till Burmans bolag Metronome. Efter att i slutet av 1950-talet ha varit vokalist i Burmans orkester övergick hon till Leif Kronlunds band. Hon träffade här 1961 sin blivande make, trumpetaren Bruno Glenmark, född 1938 och bördig från Tomelilla, med vilken hon gifte sig några år senare.

 Anders Burman – Ann-Louises upptäckare.

Genombrottet kom med den svenska Elvis-covern ”Är du ensam ikväll?”, som här redovisas i en musik-”video” där komikern Sune Mangs är det tillbedda föremålet. Skivan sålde i 40 000 exemplar.

Ann-Louise Hanson hade nu presenterat sig för det svenska folket med sin klara sopranröst och de tjocka d:en och n:en, vittnande om det sydsvenska ursprunget. Under de dryga 50 år som skulle följa fram till i dag har Ann-Louise Hanson lyckats göra sig en god hacka på sin sångkonst, vilket man gärna unnar henne eftersom barndomen inte alltid var den lättaste med knappa ekonomiska resurser och sjukdom i familjen. Om detta berättar hon i en intervjuartikel i Kvällsposten/Expressen via länken här nedan:

http://www.expressen.se/kvp/ann-louise-hanson-avslojar-hemligheter/

1964 gav sig Ann-Louise ut på turné med de något vildvuxna trubadurerna Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström, något som resulterade i en LP-skiva. Något år senare sjöng hon och Cornelis in ”Jag hade en gång en båt” med fredsanknuten text på svenska av Cornelis; förlagan var Beach Boys ”Sloop John B.” från albumet ”Pet Sounds”.

Ann-Louise kände sig nu mogen att gå över till skivbolaget Philips och fick där de stora hitlåtarna ”Min greve av Luxemburg” (se ovan) och ”Arrividerci Frans”. Den senare parkerade på Kvällstoppen i sju veckor från december 1968 till januari 1969 och belönades med en guldskiva för över 100 000 sålda exemplar.

Tyvärr har jag inte lyckats hitta någon inspelning av denna utan tar i stället med Stig Olins landsplåga ”Jag tror på sommaren” med Ann-Louise i en inspelning från ett TV-program kring decennieskiftet 1960/70:

Med det inträdande 1970-talet gick Ann-Louise Hanson mer och mer över till att sjunga så kallad country-pop. Detta resulterade i LP-albumet ”You Ought to Write Yourself a Love Song”, som med sålda 150 000 exemplar blev denna artists största försäljningsframgång alla kategorier. 1971 vann hon även den internationella musiktävlingen Cerbal de Aur.

Samma år svarade bandet Glenmarks – bestående av Ann-Louise, Bruno samt den senares brorsbarn Karin och Anders Glenmark – för en hit som kallades ”Gammaldags musik”. Låten var en bearbetning av The New Seekers populära ”Good Old Fashioned Music”.

Glenmarks låt här:

1972-90 hade makarna Hanson/Glenmark ett eget skivbolag kallat GlenDisc, vilket man sålde för att slå ned sina bopålar i den lilla byn Placassier mellan Nice och Cannes på franska Rivieran. Hanson återvände då och då till hemlandet för att kunna göra olika framträdanden såsom krogshower och folkparksturnéer. 2009 återvände paret till Sverige och Stockholm efter 19 år i utlandet.

Paret Glenmark-Hanson är verkliga föredömen för alla svenska par – särskilt i artistbranschen – genom att de hållit fast vid varandra genom alla år och om två år kan fira guldbröllop. Det är inte utan att man får en liten tår i ögonvrån när man i följande artikel tar del av Ann-Louise Hansons recept för en lyckad parrelation:

http://www.expressen.se/kvp/noje/ann-louise-hanson-vi-njuter-av-varje-dag/

 Ett strävsamt par: Bruno och Ann-Louise.

2004 medverkade Ann-Louise i en damtrio, vars övriga medlemmar var veterankollegerna Siw Malmkvist och Towa Carson, i den svenska Melodifestivalen med låten ”C´est la vie” av Thomas G:son vilken vann en av deltävlingarna och därmed kvalificerade sig till finalen i Globen i Stockholm. Här gick det sämre – sju poäng gav en sistaplats.

Under senare år har Ann-Louise Hanson visat sin artistiska bredd genom att bland annat ägna sig  åt imitationer av personligheter såsom  Birgit Nilsson, Kristina Lugn och Lena Nyman. 2010-11 åkte hon på turné med Lill-Babs och Siw Malmkvist under beteckningen Tre damer. 2011 var hon med i det populära TV-programmet Körslaget. 2012 var hon med i Tommarpsrevyn på Österlen i Skåne och 2013 var hon sommarpratare i programmet ”Sommar” i radions P1.

Ann-Louise Hanson har haft ej färre än 50 låtar på Svensktoppen. I det allra första programmet den 13 oktober 1962 placerade hon sig femma med ”Vita rosor från Aten”.

Slutligen vill jag inte undanhålla mina läsare Ann-Louise Hansons version av ”läsarsången” ”Pärleporten”:

 

 

Svenska artister (XXI): Östen Warnerbring

 

Östen Warnerbring (1934-2006): ”Sveriges Sammy Davis, Jr.”.

Östen Warnerbring kallades ibland ”Sveriges Sammy Davis, Jr.” Det var också en av anledningarna till att mina föräldrar, saliga i åminnelse, brukade reta upp sig litet smått på honom vid något av hans otaliga framträdanden i TV-rutan. De tyckte han överdrev den rollen. Det må vara hur det vill med det, men en minnesvärd artist var han, ”Östen med rösten”.

Östen föddes i Malmö den 22 november 1934. Han debuterade som professionell musiker – han spelade saxofon och klarinett – 1952, då han tillsammans med Totty Wallén och hans vilda vikingar underhöll soldater i Sydtyskland. Det visade sig också att han hade en bra sångröst. Därefter uppträdde han tillsammans med flera band i Malmö och Helsingborg.

I mitten av 1950-talet ”upptäcktes” Östen Warnerbring av jazzlegendaren Arne ”Dompan” Domnérus och fick sjunga på det berömda Nalen på ”Gata Regerings” i Stockholm. Fram till 1963 hade han en egen dansorkester. Därpå knöts han till Simon Brehms grammofonbolag Karusell. Det stora genombrottet kom med sången ”En röd blomma till en blond flicka” 1965 med de minnesvärda textraderna:

Jag ger en röd blomma till en blond flicka
Gärna rosor eller nejlikor
Men om hon är brunett tag då en brudbukett
Det är nog säkrast först som sist

Den låt man mest förknippar med Östen Warnerbring är nog annars ”Du borde skaffa dig en tyrolerhatt”:

http://www.youtube.com/watch?v=K-3od5nS4Vw

Sammanlagt hade Östen cirka 40 nummer på Svensktoppen. Som störst på den svenska underhållningsestraden var han i slutet av 1960-talet. Han vann Schlagerfestivalen 1967 med den stramt stilrena ”Som en dröm” och fick därmed representera Sverige i Eurovision Song Contest i Wien. Där blev det åttonde plats bland 17 deltagande länder.

http://www.youtube.com/watch?v=Gs5R2TT7xWc

Östen Warnerbring hade många strängar på sin lyra och framträdde bland annat i den succéartade krogshowen Lyckohjulet i Stockholm tillsammans med Cornelis Vreeswijk och Ernst-Hugo Järegård. Östen medverkade i flera shower på Berns och Hamburger börs.

Här Östen i ”15 minuter från Eslöv” 1969:

http://www.youtube.com/watch?v=7joDQv7yzHE

Under 1970-talet övergav Östen mer och mer schlagerstuket och började tonsätta dikter av klassiska svenska poeter såsom Hjalmar Gullberg, Fritiof Nilsson Piraten, Gustaf Fröding och Nils Ferlin. På albumet Skåne tolkade han dikter av skånska poeter. Efter åren i Stockholm flyttade Warnerbring tillbaka till Skåne och kom även att bli populär i Danmark. 1979 var han programledare för den svenska televisionens ”I morgon e de lörda´”.

Östen hade ett brett register: sångare, artist, kompositör, låtskrivare.

Här en film som visar hur Östen Warnerbring underhåller medlemmar ur Piratensällskapet i samband med ett kungabesök i Tranås 1999:

http://www.youtube.com/watch?v=f7j6bIc69xY

Sin komiska talang fick Östen Warnerbring tillfälle att visa upp då han slog sina påsar ihop med komikern Eva Rydberg. Deras dansparskonstellation ”Curt och Majken” uppskattades i såväl Sverige som Danmark. På 1980-talet tvingades Östen dra ner något på tempot efter en hjärtinfarkt och kom då bland annat att ägna sig åt att skriva låttexter, exempelvis ”Gösta Gigolo” (I Ain´t Got Nobody).

I början på 1990-talet kom Warnerbring ut med CDn Om himlen och Österlen. Det sista albumet blev Piraten, Bombi Bitt och jag 2003. Under sina sista år ägnade sig Östen Warnerbring åt att roa svenska turister på spanska Kanarieöarna och hittades död på ett hotellrum på Gran Canaria den 18 januari 2006, 71 år gammal. Han tros ha avlidit i hjärtinfarkt.

Att Östen Warnerbring inte är bortglömd i sina födelsetrakter visas av att ett av Skånetrafikens så kallade Pågatåg bär hans namn.

Pågatåget ”Östen Warnerbring”.

Godnatt med Cornelis

http://www.youtube.com/watch?v=Cjo1PZ4UIwg

Det är nu ett drygt kvartssekel sedan Cornelis Vreeswijk gick bort. Han är dock i hög grad ännu med oss i kraft av alla sina minnesvärda låtar. 2010 blev hans stormiga liv även förevigat i filmen Cornelis i regi av Amir Chamdin och med den norske sångaren Hans-Erik Dyvik Husby (”Hank von Helvete”) i titelrollen.

Jag har som godnattsång denna gång valt Vreeswijks finstämda ”Veronica”, som framkallar bitterljuva minnen hos mig. Lyssnade mycket på den åren 1971-72.

Cornelis Vreeswijk (1937-87).

Cornelis Vreeswijk föddes i Nederländerna 1937 och kom till Sverige och Ekerö som 13-åring. På 1960-talet blev han en av våra mest välkända trubadurer tillsammans med namn som Fred Åkerström och Skepparn (Gösta Cervin). Till skillnad från exempelvis den vänsterrabiate Åkerström var Vreeswijk dock aldrig särskilt politisk, även om det framgår av ett antal låtar att det sociala engagemanget var betydande.

Genombrottslåten bestod i ”Brevet från kolonien”, och denna tillsammans med ”Hönan Agda” var nog de mest kända numren på Cornelis repertoar. Förutom att framföra egna alster tolkade Vreeswijk exempelvis Bellman, Taube och Victor Jara. Cornelis Vreeswijk avled i levercancer vid 50 års ålder 1987. Sonen Jack, född 1964, för hans arv vidare.

Tillägnas min gymnasiekompis Bengt Grönwall.

En älskad sång

http://www.youtube.com/watch?v=79F_xxklGwc

Det börjar bli hög tid att säga god natt till er alla, kära läsare. Nåja, jag har ändå en som jag själv tycker välförtjänt semester. Tillbringar dygnet litet som jag tycker.

Jag säger natti-natti med Bellmans epistel nummer 72: ”Glimmande nymf, lämnad vid Cajsa-Lisas säng sent om en afton”, framförd av Fred Åkerström (1937-85) på sitt oefterhärmliga sätt.

Jag hörde denna sång första gången med Cornelis Vreeswijk i början på 1970-talet och tyckte mycket om den. Freds version är dock i mitt tycke den definitiva tolkningen, åstadkommen med unik inlevelse, kraft och känslighet. Jag kan inte värja mig, jag måste älska denna sång.

Jag vill gärna tillägna den alla dem jag saknar.

Bellmaniana: Bellman i det tjugoförsta århundradet

Carl Michael Bellman (1740-95)

Carl Michael Bellman (1740-95) är en av våra verkliga nationalskalder. Tidigt försigkommen inom den skriftliga och musikaliska framställningskonsten ställde han sig vid Gustaf IIIs oblodiga statskupp 1772 på konungens sida genom gardesmarschen Marsche de Stamitz, som i Bellmans tappning blev till hyllningssången ”Gustafs skål.”

Därmed var Bellmans lycka gjord. Han vederfors äran att framträda vid det kungliga hovet och gynnades av majestätet med anställning som sekreterare vid nummerlotteriet. Detta till trots skulle Bellmans ekonomi aldrig bli vad man kan kalla solvent.

Med en stor familj och faiblesse för ett vidlyftigt uteliv tvingades han ständigt ta lån och hade under större delen av sin levnad de så kallade björnarna – skuldindrivarna – i hasorna. När han inte kunde göra rätt för sig fick han finna sig i att placeras i bysättningshäktet. Han dog fattig och utarmad 1795, tre år efter sin kunglige välgörares hastiga och mindre lustiga frånfälle.

Spridda notiser, framförallt hos personligheter såsom skalden Per Daniel Amadeus Atterbom och musikhistorikern Carl Abraham Mankell, vet  berätta hur Bellman själv framförde sina visor. Hans röst betecknas som ”föga starktonig” medan ackompanjemanget var ”sparsamt.” Hans konst förefaller ha verkat främst genom sin lågmäldhet.

Frågan är: hur bör Bellman tolkas i det tjugoförsta århundradet? I en utgåva av klassikern Carl Michael Bellman: Fredmans epistlar. Musikarrangemang av Roland Bengtsson (Prisma 1969, 285 sidor) heter det:

Bellman tolkas verkligen på högst olika sätt. Över ett 200-årigt fält ropar vi an honom ur alla röst- och stillägen, och han besvarar vänligt våra anrop – så rik och mångfasetterad är hans konst. Men därmed är givetvis inte sagt att alla sätt att tolka Bellman är lika bra. Det bästa resultatet uppnås nog  där en personlig känsla och uttrycksvilja förenas med en känsla för tidevarvets sätt att uttrycka sig i musik.

Min personliga favorit när det gäller tolkningar av Bellmans visor är Sven-Bertil Taube, som jag anser vara oöverträffad av moderna artister i denna genre. Jag har svårare för Fred Åkerströms brölande, även om hans ”Lämnad vid Cajsa-Stinas säng, sent om en afton”, populärt kallad ”Glimmande nymf” (Fredmans epistel 72) framkallar rysningar av välbehag hur man än ser på det:

http://wn.com/Fred_%C3%85kerstr%C3%B6m

Taubes och Åkerströms – och för den delen Vreeswijks – Bellman-tolkningar tillhör förra, det vill säga tjugonde århundradet. Nu talar vi om tjugoförsta. Här vill jag uppmärksamma läsaren på Ensemble Pechlins Bellman-tolkningar såsom de framförs på den nyproducerade CDn Bellmaniana. Mannen med den frodiga rösten heter Eric Hallberg, och han beledsagas av ett stundom rätt halsbrytande ackompanjemang, där rytmen verkligen sitter i högsätet. Ibland tycker man sig rentav förflyttad till en sambaorkester vid någon modern fotbollsarena! Här ett smakprov i form av Fredmans epistel nummer  2, ”Till fader Berg, rörande fiolen”:

 http://www.youtube.com/watch?v=HkgFHJNVU3g&NR=1

Populärt kallas sången förstås ”Nå, skrufva fiolen” efter första orden i första versen. Jag har ett personligt förhållande till denna sång, då jag lyckades lära min då treårige – och musikaliskt begåvade – son alla fyra verserna  utantill i slutet av 1980-talet.

Här ytterligare ett smakprov ur Ensemble Pechlins Bellmaniana – ”Källarsång” (Fredmans sång nummer 15):

http://www.youtube.com/watch?v=OhoSHNaB9Pw

Kan man tolka Bellmans musik med instrument som trummor och elbas? Som synes och höres går det alldeles utmärkt. För att travestera det fikonspråk som plägar florera i mer anspråksfulla vinsmakarsammanhang skulle man kunna säga, att Bellmans färgstarka 1700-talsvärld här gifter sig på ett intressant och i mitt tycke njutbart sätt med 2010-talets något mer uppskruvade tempo.

Tolfte och sista numret på Bellmaniana är för övrigt den ovan nämnda marschen/lovsången ”Gustafs skål.” För den som vill tillägna sig skivan – och/eller andra produkter från Ensemble Pechlin – finns alla uppgifter på nedanstående länk:

http://itunes.apple.com/se/album/bellmaniana/id375664063

Ensemble Pechlin förtjänar enligt min ringa mening en stor och entusiastisk åhörarskara!