Posted tagged ‘Costa Rica’

Ny bok om den komplexe Carl Bildt: goda insatser varvade med bottennapp

3 februari, 2018

Carl Bildt tar som utrikesminister emot de svenska deltagarna i det anti-israeliska propagandajippot Ship to Gaza i Turkiet.

Vi som började aktivera oss politiskt kring 1970 kunde inte undgå att stöta på fenomenet Carl Bildt. Uppmärksammad studentpolitiker redan i mitten på 1960-talet blev han snart efter några år ett ungt stjärnskott inom den moderata partiapparaten och med tiden partiledaren Gösta Bohmans handsekreterare och även svärson. Den erfarne journalisten Björn Häger har skrivit vad som nog måste sägas vara det definitiva verket om Carl Bildt: Uppdrag Bildt. En svensk historia (Norstedts 2017, 645 sidor).

Carl Bildt har aldrig tillhört mina politiska favoriter, även om jag gärna erkänner att jag stundom uppskattat hans politiska fingerfärdighet, debattskicklighet och något torra humor. Bildt tillhörde vad jag och mina meningsfränder gärna refererade till som den ”ljusblå maffian” inom Moderata samlingspartiet och ungdomsförbundet, en inriktning som ogillade alltför uttalad konservatism och antikommunism.

Vid ett tillfälle debatterade jag mot Carl Bildt (eller Calle Bult som han ibland kallades i ungdomsåren). Det var vid Stockholms-moderaternas partistämma i Åsö gymnasium på Södermalm 1976. Jag hade väckt en motion med rubriceringen ”Sovjetunionens illegala underrättelseverksamhet i Sverige” och pläderade i denna för att moderaterna skulle verka för en mer ingående granskning av den sovjetiska spionorganisationen KGB.

Carl Bildt hade fått uppdraget att lägga fram partiets syn på motionen. Kontentan var att någon ytterligare granskning av KGB inte behövdes eftersom M-partiet redan gjorde tillräckligt. Det är dock värt att notera att motionen inte avslogs utan ansågs besvarad.

Handlingarna – inklusive min motion om KGB – till moderatstämman i Stockholm 1976. Foto: Tommy Hansson

Elevrådsordförande och studentpolitiker. Björn Häger lutar sig tydligt mot Lars Lundbergs bok Bilder av Bildt (Legus 1994, 187 sidor) när det gäller att skildra Carl Bildts barn- och ungdomsår samt tiden som elevrådsordförande, studentpolitiker och åren som politiker fram till dess att han klev in i Rosenbad som statsminister 1991. https://www.bokborsen.se/view/Lundberg-Lars/Bilder-Av-Bildt-Om-Livet-F%C3%B6re-Rosenbad/7151013

Lundberg redogör även för Bildts släktbakgrund. Farfars farfar var generallöjtnant Gillis Bildt (1820-94), som var statsminister 1888-89 och under sin karriär även var riksmarskalk, landshövding på Gotland, diplomat och överståthållare i Stockholm. Gillis Bildt upphöjdes till friherre 1864. Söner till Gillis var Carl Bildt den äldre (1850-1931), vilken som diplomat bodde i Rom i närmare 30 år, samt Knut Bildt (1854-1927) som ändade sin karriär som generalmajor och chef för generalstaben.

Carl Bildts farfar hette Nils Bildt (1889-1969), överste vid försvarsstaben och far till Daniel Bildt (1920-2010) som blev officer vid Hallands regemente I 16, senare byrådirektör och far till Carl (född 1949) och Nils Bildt (född 1952). Nils blev med tiden civilekonom och egen företagare i databranschen. Carl Bildts mor hette Kerstin Andersson-Alwå (1922-2010).

Carl Bildt fick något av ett publikt genombrott under sin tid som ordförande vid elevrådet i Östra Real i Stockholm, då han organiserade elevernas självstudier under lärarstrejken 1966. Han intervjuades under lärarstrejken av den dåvarande enkanaliga och svart-vita televisionen.

Bilder av Bildt av Lars Lundberg skildrar Carl Bildts tid från barn- och ungdomstiden fram till posten som statsminister 1991. Foto: Tommy Hansson

Ljusblå – med anstrykning av rött. Carl Bildt gick ut gymnasieskolan med glänsande betyg 1968 och skrev samma år in sig vid Stockholms universitet. Planen var att inom tre år avlägga en pol. mag. – examen med 120 poäng i ämnena statskunskap, nationalekonomi, statistik, företagsekonomi och sociologi. Verkligheten kom att se något annorlunda ut: under fem års tid avlade Bildt ett (1) betyg i statskunskap samt motsvarande ett halvt betyg i nationalekonomi.

Att det sket sig med universitetsstudierna förklarar Lars Lundberg (sidorna 33-34) så här:

För det första var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i kårpolitiken för partiet Opposition -68. För det andra var Bildt mycket politiskt intresserad och engagerade sig därför i Fria moderata studentförbundet. För det tredje var Bildt mycket politiskt intresserad och blev därför redaktör för, och flitig medarbetare i, tidskriften Svensk Linje. För det fjärde, ej minst viktigt, hyste Bildt ett brinnande politiskt intresse och ägnade därför tid och krafter åt att författa ett par skrifter om EU samt knyta kontakter med konservativa studenter ute i Europa.

I egenskap av ordförande i studentkårens internationella utskott drev Carl Bildt initialt tre internationella biståndsprojekt: den kommunistiska Frelimo-gerillan i Mocambique, ett program för familjeplanering i Costa Rica och hjälp till den grekiska exilorganisationen EEEE. Snart kom även den kommuniststyrda rebellrörelsen FNL (Viet Cong) i Sydvietnam med som biståndsprojekt.

Under Bildts och moderate studentpolitikerkollegan Carl Cederschiölds tid i Internationella utskottet månade sig detta även om goda förbindelser med Östeuropa, enkannerligen Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Bildt pläderade för ett svenskt erkännande av Östtyskland. Vid Fria moderata studentförbundets årsmöte i Linköping 1971 kom Bildt, Cederschiöld med flera enligt Lars Lundbergs redovisning att uttrycka sympatier för ”palestinierna”.

Som utrikesminister i alliansregeringen långt senare förhöll sig Bildt skeptisk till den judiska staten Israel, som i sin tur aldrig hyst någon kärlek till Bildt. När det Israel-fientliga propagandajippot Ship to Gaza under Bildts tid som utrikesminister anlände till Turkiet fanns Bildt på plats och mötte deltagarna, bland dessa kommunisterna Mattias Gardell (mottagare av Leninpriset) och Henry Ascher.

Tre anti-israeliska svenska politiker: Carl Bildt (M), Margot Wallström (S) och Olof Palme (S).

Faktum är att Bildt var minst lika propalestinsk under sin tid som svensk utrikesminister som någonsin Margot Wallström, eller för den delen Olof Palme, kanske dock något mer balanserad än de båda senare. https://blogg.mittmedia.se/ledarbloggen/2016/01/14/minnet-ar-kort-bildt-var-minst-lika-hard-mot-israel/

Av ovanstående torde framgå varför den unge Carl Bildt av mer konservativa bedömare kom att betraktas som ”ljusblå”, kanske till och med med en anstrykning av rött på den politiska färgskalan.

Medlem i Ubåtsskyddskommissionen. På sin väg mot den politiska toppen utsågs Carl Bildt i början av 1970-talet till den moderate partiledaren Gösta Bohmans (1911-97) handsekreterare. Sedan Bildt 1984 ingått äktenskap med Bohmans dotter Mia blev han även dennes svärson. Bildt hade då ett kort äktenskap med Kerstin Zetterberg bakom sig. Även äktenskapet med Mia Bohman slutade i skilsmässa 1997. Året därpå gifte sig Carl Bildt och Anna Maria Corazza, i dag moderat EU-parlamentariker, med varandra (mer därom nedan).

1973 valdes Carl Bildt in i Stockholms läns landstingsfullmäktige och 1979 i Sveriges riksdag. Samtidigt hade han en mängd uppdrag av skiftande slag inom dåvarande Moderata samlingspartiet. Den framgick tidigt av Bildts insatser i riksdagen att han hyste ett brinnande intresse för utrikesfrågor, och 1981 blev han fullvärdig medlem i utrikesutskottet.

En fråga som i högsta grad kom att fånga den blivande stats- och utrikesministerns intresse var de ubåtar som hade konstaterats kränka svenska farvatten i början på 1980-talet. Bildt deltog i den svenska Ubåtsskyddskommissionens arbete, som utmynnade i en rapport där Sovjetunionen utpekades som skyldig till att ”sända in farkoster under ytan på det svenska territorialvattnet.” (Lundberg, sidan 155). http://www.regeringen.se/49bb4a/contentassets/8eb8b2c27c2e47c09c58dc496715be1d/del-2-t.o.m.-kap.-5

Carl Bildt på presskonferens med Ubåtsskyddskommissionen 1983.

Sedan Ubåtsskyddskommissionen framlagt sin rapport reste Carl Bildt till Washington, där han bereddes tillfälle att inför ledande amerikanska militärer presentera rapportens slutsatser. Detta fick statsminister Olof Palme (S) att gå i taket – Palme fick regeringen att samfällt fördöma Bildts resa. ”Men Bildts resa var inte straffbar”, konstaterar Lundberg (sidan 155), ”och samtida kommentarer går ofta ut på att Olof Palme irriterades över att bli utmanad på sitt eget område, utrikes- och säkerhetspolitiken.”

Statsminister med problem. Efter de fyra borgerliga partiernas seger i riksdagsvalet 1991 blev Carl Bildt i sin egenskap av ledare för det största borgerliga partiet svensk statsminister. Han hade bland annat att ta ställning till hur Ny demokrati, som efter bara ett halvårs existens kommit in i riksdagen, skulle behandlas. Bildts tidigare konkurrent om posten som moderat partiledare, Ingegerd Troedsson, blev i egenskap av ny talman i riksdagen den som formellt fick klubba in Bildt som regeringschef.

Det vore att fara med osanning att hävda att Carl Bildts tre år som statsminister – mandatperioderna var vid denna tid ett år kortare än de är nu – förlöpte smärtfritt. Den nu 42-årige Bildt ser dock till att han runt sig har ett gäng nära medarbetare vilka samtliga i Björn Hägers historieskrivning hyser en närmast gränslös beundran för den nye statsministern. I Bildts kansli huserade en samling ungefär med Bildt jämnåriga män vilka internt gick under beteckningen ”Hjärnkontoret”.

Detta bestod av pressekreteraren Lars Christiansson, planeringschefen Olof Ehrenkrona samt statssekretetaren Peter Egardt. Med på ett hörn fanns också en lovande 23-åring som hette Anders Borg, vilken 15 år senare skulle bli finansminister under Fredrik Reinfeldt. Ytterligare en för Bildt central person var vännen och allt-i-allon Jonas Hafström, som blev utrikespolitisk rådgivare. ”Bildt dominerar så starkt att omgivningen sällan vågar säga emot”, skriver Häger (sidan 195).

Två ädlingar i svensk politik: Carl Bildt och Ny demokratis partiledare, greve Ian Wachtmeister, i TV-studion.

Den borgerliga ministärens tre år vid makten präglades av en ekonomi i kris, ett arv från den tidigare S-styrda regeringen som medförde en snabbt stigande arbetslöshet, en allt sämre lönsamhet för de svenska industriföretagen och kris för bankerna. Problemen kräver ibland drastiska åtgärder i form av krispaket och annat som inte blir populära. Det kan nämnas att regeringen och Ny demokrati 1993 enas om vissa riktlinjer för den ekonomiska politiken. Ny demokrati får igenom två av sina hjärtefrågor: sänkt turistmoms och visumtvång för flyktingar från kriget i Bosnien-Hercegovina. https://books.google.se/books?id=OaEzDwAAQBAJ&pg=PT249&lpg=PT249&dq=visumtv%C3%A5ng+f%C3%B6r+flyktingar+fr%C3%A5n+kriget+i+bosnien&source=bl&ots=cOIxDNQM3H&sig=ux04gphEuUGPwviYWk_nqMme72Q&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwiyydHUy4XZAhXMjCwKHYPTClQQ6AEIOjAE#v=onepage&q=visumtv%C3%A5ng%20f%C3%B6r%20flyktingar%20fr%C3%A5n%20kriget%20i%20bosnien&f=false

Det hjälper inte att Moderaterna i riksdagsvalet 1994 får en halv procent fler röster än tre år tidigare. Socialdemokraterna kan bilda regering med Ingvar Carlsson som statsminister och Miljöpartiet återinträder i riksdagen. Ny demokrati kollapsar totalt och åker ur parlamentet. Det skulle dröja tolv år innan en ny borgerlig regering, nu kallad alliansen, såg dagens ljus. Med Carl Bildt som utrikesminister.

Bildt efterträdde britten David Owen som EUs medlare i det forna Jugoslavien.

”Jag har förhandlat med många skurkar”. När EUs medlare i Bosnien-konflikten, den före detta brittiske utrikesministern David Owen, avgår från sin post 1995 utses Carl Bildt till hans efterträdare med stöd från USA. För tidningen Expressen (Häger sidan 273) kommenterar Bildt så här varför han anser sig vara kvalificerad för uppdraget: ”Jag har förhandlat med många skurkar i mina dar. Min inrikespolitiska erfarenhet är stor.”

Och nog skulle Bildt tvingas förhandla med skurkar under sitt medlaruppdrag. alltid. De värsta av dessa var Serbiens och det så kallade rest-Jugoslaviens diktator Slobodan Milosevic (1941-2006), Bosnien-serbernas ledare Radovan Karadzic samt militärbefälhavaren Ratko Mladic. Milosevic avled under pågående rättegång vid krigsförbrytartribunalen i Haag under det att Karadzic 2017 dömdes till 40 års fängelse och Mladic till livstid, båda för folkmord i bland annat staden Srebrenica i Bosnien-Hercegovina.

Vad man än må säga om Carl Bildts insatser som medlare i Bosnien-konflikten så kan man näppeligen klaga på de arbetsvolymer han lade ned. Bildt verkar ha farit runt som ett skållat troll i regionen och träffat de aktuella aktörerna men tyvärr utan att få särskilt mycket av substans uträttat. Milosevic träffar han första gången strax före midsommar 1995, och det skulle bli många fler möten dessa båda män emellan. Den serbiske ledaren försäkrar Bildt att han har allt under kontroll, och den senare förefaller tro honom.

När det börjar bränna till i Srebrenica – den vidriga massakern ägde rum under tiden 11 juli till omkring 22 juli 1995 – var medlaren Carl Bildt på väg till Laholm i Sverige för att uppvakta sin far Daniel Bildt på dennes 75-årsdag den 9 juli. Den etniska rensningen i Srebrenica under Ratko Mladics ledning ledde till att 8373 muslimska bosniska pojkar och män i åldrarna 13-78 år mördades på bestialiskt sätt. Det konstaterades senare att Serbien under Milosevics ledning visserligen inte var direkt ansvarigt för massakern men heller inte gjort mycket för att förhindra den. https://sv.wikipedia.org/wiki/Srebrenicamassakern

Det är en vanlig uppfattning bland bosniaker (bosniska muslimer) att Carl Bildt var en av dem som genom sin passivitet och inkompetens gjorde de bosniska serbernas etniska rensning möjlig.

Förhållandevis blygsamma insatser. Den som endast tog del av svenska massmedier vid den här tiden kunde lätt ha fått intrycket, att det till stor del var den outtröttligt ambulerande fredsmäklaren Carl Bildts förtjänst att det till slut ingicks ett fredavtal i Bosnien-konflikten.

Carl Bildt utpekades som den store fredsmäklaren i svenska medier. Men i verkligheten var det amerikanen Richard Holbrooke som mest gjorde sig förtjänt av den titeln. Foto: Tommy Hansson

”I svenska medier är Carl Bildt den som fixar freden”, skriver Björn Häger (sidan 295). ”Men när fredsförhandlingarna tar fart efter Natos bombningar är det amerikanen Richard Holbrooke som tar initiativet och får uppmärksamhet i internationell press. Historieskrivningen blir att det är amerikanernas bombningar och tuffa diplomati som får parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet. Och att Holbrooke lyckades där Bildt misslyckades.”

Freden mellan de stridande parterna – Bosnien-Hercegovina, Serbien/rest-Jugoslavien och Kroatien – och deras högsta representanter förhandlades fram på en flygbas i Dayton i Ohio 1-21 november och ratificerades i Elyséepalatset i Paris den 14 december 1995. Och visst, Carl Bildt gjorde säkerligen så gott han kunde – hans insatser i sammanhanget måste ändå anses ha varit förhållandevis blygsamma, även om Bildt själv av naturliga skäl har en annan uppfattning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Daytonavtalet

Ett resultat av Carl Bildts ansträngningar blev boken Uppdrag fred, som kom ut på Norstedts förlag 1997. https://sv.wikipedia.org/wiki/Uppdrag_fred
Det mest påtagliga resultatet av Bildts medlarinsatser får nog ändå sägas ha varit att det var i samband med dessa han träffade sin blivande italienska hustru Anna Maria Corazza Bildt, född i Rom 1963 och med ett förflutet som tennisspelare i elitklass. Hon hade under tiden 1992-98 en rad olika FN-uppdrag i det forna Jugoslavien.

Corazza Bildt sitter sedan 2003 med i styrelsen för Moderaterna i Stockholm och är sedan 2009 ledamot i Europaparlamentet för samma parti. Makarna Bildt har tillsammans sonen Nils Bildt, född 2004. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Maria_Corazza_Bildt

Plattar till journalister. Något som tydligt framkommer i Björn Hägers tegelstenstjocka Uppdrag Bildt är Carl Bildts om man så vill mästerliga sätt att hantera representanter för media. Såvitt jag vet är det få om ens några reportrar som hittills lyckats ”sätta dit” Carl Bildt. Hägers bok innehåller gott om exempel på hur Bildt plattar till journalister och reportrar, bland annat genom att gå in på deras personliga förhållanden i syfte att vända bort oönskad uppmärksamhet mot sig själv.

Mitt favoritexempel från Uppdrag Bildt rör Bildts påstådda läckor från hemliga regeringsöverläggningar efter det borgerliga segervalet 1976 till den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Enligt Häger hade Bildt i förtid avslutat sin militärtjänst i syfte att medverka i ett amerikanskt underrättelseprojekt syftande till att, med Hägers ord, ”bekämpa kommunismen”. Som deltagare i projektet skall Bildt ha fått en summa pengar motsvarande 100 000 kronor samt en exklusiv USA-resa. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=5475198

Bildts kontakter med amerikanerna 1976 vinner bredare burskap först med telegram som offentliggörs av Wikileaks 2013. Aftonbladets reporter Josefin Sköld försöker i mars 2013, i samband med Moderaternas så kallade Sverigekonferens, ställa Bildt mot väggen i anledning av Wikileaks avslöjanden. Följande samtal utspann sig då (Häger sidan 81):

Är det lämpligt för en politisk sekreterare att föra sådana samtal med en främmande makt? –Ja, absolut. Om inte ens svenska folket får veta det? – Det här var ju sånt som stod i tidningarna då. Det stod ju inte alls om det i tidningarna. – Jaha. Vad hade du då för mandat att prata med dem? – Inget mandat alls, det här var fullständigt oskyldigt, det stod i varje tidning. Det var ju slutna förhandlingar. – Det var inte alls slutna förhandlingar. Det står ju här att det var slutna förhandlingar. – Ja, det är möjligt att det står så. Kommer du ihåg första gången du träffade företrädare för CIA? – Ingen aning. Men så kan du väl inte säga? – Jag kan säga vad jag vill. Finns det mer? – Ingen aning. Det här är ju ingenting.

Med någon förenkling kan man säga att så här har Carl Bildt vid kontakter med media hanterat större och mindre skandaler genom åren, från egna lägenhetsaffärer till styrelseuppdrag i Lundin Petroleum och intressen i rysk energiproduktion. Varje gång har skandalen eller vad media framställt som skandal förbleknat.

Carl Bildt är hejaklacksledare för Turkiet i Sverige. På bilden tillsammans med Turkiets islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan.

 Den komplexe Bildt. Carl Bildt har hunnit fylla 68 år men är fortfarande synnerligen aktiv med sitt famösa twittrande och som konsult och styrelseledamot i olika sammanhang. Min uppfattning är dock att han tappat en del av sin forna slagfärdighet och torrt studentikosa humor, vilket dock kanske i alla fall delvis beror på att han numera inte befinner sig i det absoluta rampljuset.

I de yttersta av dessa dagar har Bildt dessutom tillsammans med företrädare för den rödgröna regeringen deltagit på ett hörn i den till slut framgångsrika kampanjen för att få Sverige invalt på två år i FNs säkerhetsråd. Han har dessutom riktat hafsig och dåligt underbyggd kritik mot sådana – såsom den oppositionella författarinnan Katerina Janouch och USAs president Donald Trump – som hävdat att tillståndet i Sverige är långt ifrån idealiskt.   https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/18/lofven-och-bildt-oroliga-over-bekymmersam-bild-av-sverige-inte-over-sjalva-bekymren/

Avslutningsvis kan det med fog hävdas att Carl Bildts verksamhet genom åren varit komplex. Goda, ibland utomordentliga, insatser har blandats med tvivelaktigheter och rena bottennapp. Till de senare kategorierna får man räkna Bildts självpåtagna roll att bereda väg för Turkiet med dess islamistiske diktator Recep Tayyip Erdogan i Europeiska unionen (EU). https://www.bakom-kulisserna.biz/news/christian-dahlgren-tyranniets-medlopare-carl-bildt/

 

Annonser

Pressfriheten i världen: journalistmordens Ukraina

21 juli, 2016

2014
Reportrar utan gränsers pressfrihetskarta 2016.

I ett internationellt perspektiv är det snarare regel än undantag att journalister lever farligt.

Eritrea är under diktatorn Issaias Afewerki, vid makten sedan självständigheten 1993, lägst rankat av de 180 länder som av organisationen Reporters Without Borders (Reportrar utan gränser, förkortat RSF enligt organisationens franska beteckning) rangordnas beroende på deras inställning till det fria ordet.

Den höggradigt paranoide Afewerki har bland annat kallats ”en värre kopia av Saddam Hussein”. Här beräknas kring 30 journalister sitta inspärrade, ofta under omänskligt vidriga förhållanden: i fängelser, i jordceller eller i metallburar. http://www.expressen.se/nyheter/dokument/han-styr-landet-med-jarnhand/

Däribland finns den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak, som greps på uppdrag i Eritrea 2001. Isaak har således hållits inspärrad i 15 år utan rättegång. http://www.amnesty.se/nyheter/nyheter/eritrea-14-ar-i-fangelse-frige-samvetsfangen-dawit-isaak-2556/?gclid=CKzUn4jjhM4CFeEAcwodOogC7A

DawitIsaak2-960x510
Det har nu gått 15 år sedan Dawit Isaak fängslades.

I blickfånget just nu är emellertid Ukraina, där den 44-årige undersökande journalisten Pavel Sheremet bragtes om livet genom en bilbomb i centrala Kiev den 20 juli. Explosionen har fångats i en kort filmsekvens här: http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/h%C3%A4r-intr%C3%A4ffar-bilexplosionen-k%C3%A4nd-ukrainsk-journalist-d%C3%B6d-3447892

Sheremet har betecknats som Ukrainas mest kände journalist, verksam dels vid den kritiska sajten Ukrajinska Pravda, dels på radiostationen Vesti. När bomben exploderade körde han en bil tillhörig Ukrajinska Pravda. Han drogs ur den brinnande bilen av en förbipasserande, svårt skadad och ur stånd att tala. Han levde ännu när ambulans kom till platsen men avled senare.

Pavel Sheremet var ursprungligen från Vitryssland men lämnade landet efter en schism med landets diktator Alexander Lukasjenko. 2002 erhöll Sheremet ett pris för sina regimkritiska insatser i Vitryssland. Han var även kritisk till Putin-regimen i Ryssland, särskilt gentemot dess inblandning i Ukraina, och har uppgivit att han inte längre kände sig bekväm att arbeta i Ryssland.

Journalist Pavel Sheremet talks on the air at a radio station in Kiev, Ukraine, October 11, 2015. Picture taken October 11, 2015. REUTERS/Valentyn Ogirenko - RTSIT1C

Journalist Pavel Sheremet talks on the air at a radio station in Kiev, Ukraine, October 11, 2015. Picture taken October 11, 2015. REUTERS/Valentyn Ogirenko – RTSIT1C

Sheremet var god vän med den i början av 2015 mördade ryske opposititionelle Boris Nemtsov. http://www.aljazeera.com/news/2016/07/journalist-pavel-sheremet-killed-ukraine-car-bomb-160720121626538.html Han arbetade för den sajt som startats av den regimkritiske journalisten Georgij Gongadze, vars huvudlösa kropp hittades i ett skogsparti i Ukaina för 16 år sedan.

Journalistmord är ingen ovanlighet i Ukraina. Den 15-16 april 2015 mördades inom loppet av ett dygn två journalister och en politiker. Den som prorysk ansedde journalisten Oles Buzina sköts den 16 april ihjäl på öppen gata (vem har för övrigt hört talas om stängda gator?) i Kiev av två maskerade män. Senare samma dag mördades journalisten Sergej Sochobok.

Dagen innan hade den före detta parlamentsledamoten Oleh Kalasjnikov, som tillhörde den avsatte presidenten Viktor Janukovytjs parti, bragts om livet. Mordet på Kalasjnikov och de två journalisterna skall sannolikt ses som en fortsättning på de regelrätta gatustriderna på Maidan-torget i centrala Kiev som ledde till Janukovytjs flykt. http://www.nbcnews.com/storyline/ukraine-crisis/pro-russian-journalist-oles-buzina-shot-dead-kiev-masked-gunmen-n342661

CCqF_5EUEAI4Tl1

Oleh Kalasjnikov var medlem i president Janukovitjs Regionernas parti.

Reportrar  utan gränsers årliga sammanställning över mediafriheten i världen publicerades nyligen och har som vanligt tilldragit sig betydande intresse. Sammanställningen, som gjorts varje år sedan 2002, har rangordnat 180 länder beroende på den nivå av frihet som är tillgänglig för det aktuella landets journalister. Organisationens bedömningar grundas på grad av pluralism, medias oberoende, kvalitén på det juridiska ramverket samt journalisternas säkerhet. https://rsf.org/en/ranking#

För femte året i följd toppar Finland listan i egenskap av det land som Reportrar utan gränser funnit vara allra bäst för journalister att verka fritt i. Enligt RSF är Finland tredje landet i världen avseende tidningsläsare per capita. Det finns 200 tidningar varav 31 dagliga. RSF påpekar dock att tidningsägandet är starkt centraliserat. Följande länder bekläder de tio första platserna på topplistan: 1. Finland. 2. Nederländerna. 3. Norge. 4. Danmark. 5. Nya Zeeland. 6. Costa Rica. 7. Schweiz. 8. Sverige. 9. Irland. 10. Jamaica.

När det gäller Sverige konstaterar Reportrar utan gränser att vårt land var det första i världen – undantagandes Korsikas kortvariga konstitution från 1755 – som i sin grundlag 1776 tog hänsyn till pressfriheten. Det kan vi tacka den framsynte konung Gustaf III för.  ”Men skyddet för media är inte så jättebra”, menar organisationen (min översättning från engelska), ”eftersom en tredjedel av de journalister som tillfrågats av Brottsförebyggande rådet 2015 svarade att de hade blivit hotade.”

kim-jong-un-looking-at-video-game
Den ende som får skriva vad han vill i Nordkorea är den nyckfulle härskaren Kim Jong-un. Här uppges han dock spela videospel.

I nedersta delen av listan ser det ut så här: 170. Jemen. 171. Kuba. 172. Djibouti. 173. Laos. 174. Sudan. 175. Vietnam. 176. Kina. 177. Syrien. 178. Turkmenistan. 179. Nordkorea. 180. Eritrea. Detta är väl inga direkt oväntade namn, men man kan möjligen göra den reflektionen att orsaken till att Eritrea och inte Nordkorea hamnar sist på listan är att det förstnämnda landet uppenbarligen inte är ofriare än att det, trots de uppenbara riskerna, har visst utrymme för oberoende journalister att verka medan detta utrymme i Nordkorea är lika med noll.

I övrigt noteras att USA, ofta betecknat som frihetens stamort på jorden, inte hamnar på en mer framskjuten plats än 42a. RSF förklarar detta så: ”Friheten tar slut där den nationella säkerheten börjar.”  Ändå bör noteras att konkurrenterna bland världens så kallade stormakter – Ryssland och Kina- hamnar avsevärt längre ner. Vidare kan man ju undra litet över att Ukraina hamnar på 107e plats – det vill säga i listans mittenskikt – och Ryssland på 148e trots att morden på journalister under senare år varit mer frekventa i Ukraina.

Familjevänlig FN-resolution får feminister och sexradikaler att rasa

20 juli, 2015

http://www.pravoslavie.ru/english/80578.htm

Det är inte ofta man i egenskap av konservativ har anledning att förbehållslöst applådera någonting som kommer ut ur Förenta nationerna (FN). Desto trevligare när så sker!

14_07_07_Palais_Sphere_Summer

Palais des Nations i Genève.

FNs råd för mänskliga rättigheter /UN Human Rights Council/ antog nämligen i Genève med röstsiffrorna 27-14 (6 avstod) den 26 juni en omfattande resolution, vilken uppmanar medlemsländerna att beskydda familjen som samhällets grundläggande enhet, erkänner föräldrarnas rättighet att utbilda sina barn och uppmanar alla länder att implementera en politik som tillvaratar familjens intressen.

Det är första gången i världsorganisationens historia så sker. Se vidare information via länken överst.

Resolution kunde antas sedan Kina, Ryssland, Indien och en grupp länder från vad som kan beskrivas som Tredje världen, med stöd av socialkonservativa oberoende organisationer (NGOs) i omröstningen klart besegrat länder från den utvecklade delen av världen med extremliberala USA i spetsen.

Följande nationer röstade ja till den familjevänliga resolutionen: Algeriet, Benin, Botswana, Burkina Faso, Kina, Kongo, Elfenbenskusten, Etiopien, Gabon, Indien, Indonesien, Kazakstan, Kenya, Kuwait, Maldiverna, Marocko, Namibia, Pakistan, Filippinerna, Ryssland, Saudiarabien, Sierra Leone, Sydafrika, Förenade Arabemiraten, Venezuela, Vietnam och Vitryssland.

Dessa röstade emot: Chile, Estland, Frankrike, Irland, Italien, Japan, Montenegro, Rumänien, Storbritannien, Sydkorea, Tjeckien, Tyskland, USA och Österrike. Avstod gjorde Argentina, Brasilien, Costa Rica, Makedonien, Mexiko och Peru. Kuba valde att inte rösta.

family-watch-tv Familjen – samhällets viktigaste enhet.

Sharon Slater från den familjevänliga organisationen Family Watch International kommenterade utfallet av omröstningen på följande sätt:

This is unprecedented, a tremendous victory for the family.

Slater menade att de utvecklade länderna med all sannolikhet satte hård press, genom att exempelvis hota dra in på utlandsbiståndet, på de övriga för att förmå dessa att stoppa den föreslagna resolutionen eller att genom tillägg få den att urvattnas. Austin Ruse, representerande the Center for Family and Human Rights, ansåg att den antagna resolutionstexten utgjorde ”a tremendous victory for the pro-family world”.

Flera försök gjordes av feministiska och HBTQ-relaterade påtryckargrupper att få så många länder som möjligt att i första hand rösta ner resolutionen, i andra hand genom tilläggstexter få med uttryck som ”reproductive rights” (en omskrivning för ”rätten” till abort, och att ersätta ”the family” med ”families” i syfte att till familjebilden foga även samkönade relationer och andra sexuella förhållanden.

Dessa ansträngningar misslyckades emellertid, vilket gjorde feminist- och homosexorienterade grupperingar rasande. Det så kallade The Sexual Rights Initiative menade exempelvis, att den antagna resolutionen var ett allvarligt bakslag för individens rättigheter genom att den upphöjer familjen till samhällets viktigaste, skyddsvärda enhet utan att hänvisa till ”patriarkalt förtryck” samt olika typer av övergrepp som kan ske inom familjen eller erkänna att det finns olika typer av familjer:

https://c-fam.org/friday_fax/sex-activists-bemoan-passage-of-pro-family-resolution-at-un-in-geneva/

Nu hjälpte dock inte ens USAs kraftfulla lobbyverksamhet för att besegra eller ändra den familjevänliga resolutionstexten, då endast ett relativt fåtal länder backade upp den abort- och HBTQ-vänliga förslagsfloran. I stället understryker resolutionen att (den traditionella) familjen är samhällets grundsten.

http://www.familiam.org/famiglia_eng/society/00008326_UN_Pro_Family_Resolution.html

Onu_COVER Salen där den historiska resolutionen antogs.

Även romersk.katolska Pontificum Consilium pro Familia – länken här ovan – gläds åt att den banbrytande FN-resolutionen fastslår att ”the family has the primary responsibility  for the nurturing and protection of children and that children, for the full and harmonious development of their personality, should grow up in a family environment and in an atmosphere of happiness, love and understanding.”

Ett konkret resultat av FN-mötet i Genève blev bildandet av en arbetsgrupp med uppgift att ta fram positiva referenser relaterade till familjens samhälleliga betydelse, detta i syfte att motväga tendensen att bara se fel i familjeinstitutionen.