Sentio maj 2013: Näst bästa för SD

Sentio maj 2013: SD 13,6 procent och tredje största parti samt vågmästare.

Det var inga braskande sensationsrubriker på löpsedlarna då Sentio Research offentliggjorde sin majmätning den 14 maj. Inget märkligt alls: det brukar det sällan eller aldrig bli då Sverigedemokraterna (SD) noteras för rekordsiffror eller närapå, utan endast då partiet påstås ”sjunka som en sten” eller liknande.

SD får nu 13,6 procent av sympatierna hos de 1006 personer som på nätet tillfrågats om sina partipolitiska preferenser under perioden 2 – 9 maj. Det innebär näst högsta notering någonsin för partiet

Också i denna mätning har det så kallade rödgröna oppositionblocket ett solitt övertag med 46,1 procent, att jämföra med 35,8 för de regeringsbärande allianspartierna. Socialdemokraterna är största parti med 31,6 procent mot 27,2 för Moderaterna. Det rödgröna övertaget är egentligen större, då Centerpartiet når katastrofala 2,4 procent och hamnar utanför riksdagen. Något bättre för KD med 4,3 procent.

Den som letar efter en Sjöstedt-effekt får leta förgäves.

Sverigedemokraterna är i denna mätning med god marginal tredje största parti och vågmästare – Miljöpartiet noteras för 8,4 procent och V för måttliga 6,1 procent. De som letar efter en Sjöstedt-effekt får alltså fortsätta leta. I övrigt kan noteras 14,1 procent osäkra väljare samt att resultatet för ”övriga” blir 2,2 procent.

Värrt att notera är att Centerpartiet, där såväl moderpartiet som det haschdoftande och månggiftessugna ungdomsförbundet CUF tycks ha kidnappats av Stureplans-typerna, är på god väg att utplåna sig självt under Annie Lööfs ledarskap.

Läget är verkligt prekärt för det forna landsbygdspartiet, och det enda som enligt min tro skulle kunna rädda C  under galgen är om man slänger in landsbygdsminister Eskil Erlandsson som stark man eller åtminstone ”medledare”  jämte vackert leende Lööf.

Kan Eskil Erlandsson rädda C från utplåning?

Kanske är dock C inte moget för två smålänningar i toppen…risken är att det blir litet för mycket Karl-Oskar och Kristina över det hela.

I alla händelser tvingas de som räknat ut SD efter några mätningar med relativ tillbakagång bita i gräset den här gången.  Också i Metro/YouGovs (10,9) och Expressen/Demoskops (9,9) majmätningar gick det hyggligt bra för SD.

En viktig del av förklaringen till att det åter blåser förlig vind för Jimmie Åkessons skuta är att partiet synts mer i media under senare tid än i början av året. Jimmie har exempelvis debatterat med integrationsminister Erik Ullenhag, deltagit i en TV-sänd partiledardebatt samt hållit ett vårtal i Stockholm.

Stefan Hanna och andra centerstollar

 Stefan Hanna (C).

Centerpartistiska kommunalrådet Stefan Hanna i Uppsala förvaltar en gammal god centertradition med sina vid det här laget beryktade blogginlägg om att överviktiga bör straffbeskattas, bidragsfuskare kläs ut i hyenadräkt offentligt och att Lars Vilks inte skall omfattas av yttrandefriheten.

På 1960- och 1970-talet kallades Centerns Ungdomsförbund (CUF) inte utan skäl för ”Åsa-Nisse-marxister” till följd av sin desperata strävan att framstå som så radikalt som möjligt och därvidlag prisade kommunistiska potentater såsom Mao Tse-tung, Ho Chi Minh och Fidél Castro.

Nisse i Knohult (C).

En riktigt stollig ung centerpolitiker hette Rune Lanestrand och stod närmast till vänster om dåvarande Vänsterpartiet Kommunisterna. Lanestrand (född 1938) är näppeligen mindre stollig nu – han har under senare år exempelvis hävdat att västvärldens krig mot terrorismen blott är en förevändning för att komma åt oljan. Den uppmärksamme kan vidare studera  hur han alltfort ojar sig i spalterna över än det ena, än det andra, stundom till synes med Nisse i Knohult som inspirationskälla. Han är dock inte längre centerpartist.

 Rune Lanestrand (C).

En annan berömdhet i Centerpartiet var Torsten Bengtson (1914-98), som var påtänkt som riksdagens talman för det fall de borgerliga skulle lyckas besegra sossarna och komma till regeringsmakten. Bengtson, för övrigt pappa till den på sin tid uppmärksammade tennisspelaren Ove Bengtson, gjorde dock bort sig med besked då han i riksdagen motionerade om att alla burfåglar borde släppas fria. Följden blev att den borgerliga treklöver – Centern, Folkpartiet, Moderaterna – som bildade regering 1976 med Thorbjörn Fälldin som statsminister lät Ingemund Bengtsson (S) fortsätta som talman. Bengtson fick härefter heta ”Pippi-Bengtson.”

 Det är inte bekant vad denna pippi ansåg om Bengtsons (C) förslag att släppa den fri.

Det är mot denna bakgrund helt stilenligt att nuvarande centerledaren, statsrådet Maud Olofsson, på fullt allvar föreslår att elever skall tillåtas sätta betyg på sina lärare, precis som om denna hårt prövade yrkeskår inte har tillräckligt med bekymmer redan. Om Olofsson får som hon vill skall  lärarna alltså bli måltavlor för elevernas hämndbegär när de vill klämma åt en lärare som de tycker har varit besvärlig och kanske rentav avkrävt snorungarna kunskaper.

 Maud Olofsson (C).

Centern är slutligen också det krympande parti för vars räkning Tage Gripenstam i Södertälje krävt bögflaggning på kommunens flaggstänger i samband med den så kallade Pridefestivalen. Något som kommunens starke man, Anders Lago (S), hitintills förnuftigt nog satt stopp för.

 Tage Gripenstam (C).