Posted tagged ‘Cypern’

Historien om kampen mot islam och islamistisk terror

6 december, 2018

Attackerna den 11 september 2001 gav upphov till Kriget mot terrorn.

Det var efter attackerna mot World Trade Center i New York och försvarshögkvarteret Pentagon i USA den 11 september 2001 som USAs president George W. Bush proklamerade vad som kallats Kriget mot terrorn. Kampen mot den så kallade islamistiska terrorismen kan dock noga taget sägas ha inletts redan med islams grundare Muhammeds födelse år 570.

Muhammed bin Abdullah sägs ha blivit född i Mekka i det nuvarande Saudiarabien år 570. Han var först verksam som kameldrivare och handelsman men utvecklades till att bli en religiös, militär och politisk ledargestalt som enade stammarna på den Arabiska halvön. https://sv.wikipedia.org/wiki/Muhammed

När Muhammed var runt 40 år gammal fick han enligt traditionen av ärkeängeln Gabriel sina första av de andliga uppenbarelser som av hävd ligger till grund för Koranen. Inom islam anses Muhammed vara den siste profeten efter Jesus, som islam betraktar som en viktig profetgestalt. Muhammed avled i Medina år 632 efter att, med avstamp i slaget vid Badr den 17 mars 624 då Muhammeds monoteistiska styrkor besegrade Mekkas polyteistiska trupper, ha inlett fler än blodiga 27 fälttåg och räder mot bland andra judar och kristna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Badr

Karl Martell stoppade saracenerna. Emedan Muhammed trots sammanlagt elva hustrur inte hade förmått producera någon manlig avkomma tog andra personer i hans omgivning över hans ledarskap. Under ledning av dessa lyckades muslimska arméer på mindre än 100 år erövra Syrien, Irak, Jerusalem, Persien, Sudan och Nordafrika. Inbrytningar gjordes även i Asien, delar av Indien, Afghanistan, Kina, Indonesien och Filippinerna.

Under 711-13 invaderar muslimska trupper av moriskt ursprung Spanien från Nordafrika och lägger därmed grunden till det muslimska riket Al-Andalus som ägde bestånd ända till 1492, det år då Christofer Columbus anlände till Amerika. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al-Andalus

Muslimerna, eller saracenerna som de ofta benämndes, var emellertid inte nöjda med sina besittningar på den Iberiska halvön utan planerade även expandera in i västra Europa. Genom att gå segrande ur slaget vid Poitiers i den centrala delen av Frankrike kunde dock merovingerhövdingen Karl Martell (Charles Martel), ”Hammaren”, sätta stopp för den tilltänkta expansionen. Martell titulerades rikshovmästare (major domus) i dåtidens Frankiska rike och var farfar till Karl den store. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/01/16/je-suis-charlie-martel-nagot-om-muslimernas-betvingare/

Det historiskt mest uppmärksammade avsnittet i kampen mot islam och islamism handlar om korstågen. Totalt anordnades nio av kyrkan auktoriserade större och en hel radda mindre korståg – det första inleddes 1096 och det sista 1271.

Förföljelsen mot de kristna i Det heliga landet gav upphov till korstågen.

De nio korstågen. Om upprinnelsen till korstågen skriver Joseph Francois Michaud (1767-1839), ledamot av den franska akademien, följande i sin klassiska bok Korstågen med 100 helsidesillustrationer av Gustave Doré (sidan 24): ”Andra olyckor drabbade emellertid kristendomens bekännare i Palestina. De förbjöds att fira gudstjänst, de flesta kyrkorna byggdes om till stall, och Den heliga gravens kyrka blev fullständigt raserad. Många kristna jagades ut ur Jerusalem och utbredde sig i alla länder i Orienten.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Korst%C3%A5g

Saracenernas angrepp på kristna i Det heliga landet och kristna pilgrimer på väg dit ledde till att en kraftfull opinion uppkom inom kristenheten: någonting måste göras åt detta. Det utmynnade i att påven Urban II vid kyrkomötet i franska Clermont den 27 november 1095 proklamerade ett kombinerat pilgrims- och fälttåg.

Korstågen, som huvudsakligen gick till Levanten och Egypten, var avsedda att bekämpa vad som uppfattades som kyrkans fiender och med det specifika målet att befria Jerusalem och Det heliga landet från islamsk överhöghet. De var en kombination av pilgrimsfärder och av Gud genom påven sanktionerade heliga krig. Deltagande i korstågen ansågs vara en form av botgöring och den som stupade räknades som martyr.

Saladin och Rikard Lejonhjärta. År 638 hade det islamiska kalifatet utökat sin makt till att omfatta Jerusalem. Staden erövrades 1099 av korsriddarna, vilka anställde blodiga massakrer på stora delar av den judiska och muslimska befolkningen. Invånarantalet sjönk nu från 70 000 till 30 000.

Ett resultat av de kristnas erövring av Jerusalem blev inrättandet av konungariket Jerusalem med Gottfrid av Bouillon, som själv föredrog titeln Den heliga gravens beskyddare, som förste konung. Riket sträckte sig från Beirut i norr till Gaza i söder. Knappt 100 år senare, 1187, återtogs Jerusalem av Saladin (Salah ad-Din Yusuf ibn Ayyub), som var av kurdisk härkomst och sultan av Egypten. Han gav upphov till dynastin ayyubiderna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Saladin  

Saladins främste motståndare var konung Rikard I Lejonhjärta av ätten Plantagenet från Normandie, som spelar en betydande roll i sir Walter Scotts berömda roman om korsriddaren Ivanhoe (1820) och i filmen Ivanhoe från 1982, där konungen i en minnesvärd rolltolkning spelas av Julian Glover. https://www.so-rummet.se/kategorier/rikard-lejonhjarta

RIkard Lejonhjärta spelad av Julian Glover i filmen Ivanhoe från 1982.

Det nionde och sista korståget startade 1271 och leddes av konung Edward I av England. Korsfararhären försvarade konungariket Jerusalems huvudstad Acre (Akko), beläget i vad som är dagens norra Israel. Akko, som anses ha minst 5000 år gamla anor, har historiskt kallats ”nyckeln till Palestina” på grund av sitt strategiska läge på en udde som sticker ut I Medelhavet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Akko

Acre hade 1104 erövrats av korsfararhären men hade 1187 återtagits av Saladin. 1191 återerövrades staden och fästningen av en korsfararhär under ledning av Rikard Lejonhjärta men återtogs 1290 av en muslimsk armé anförd av sultanen av Egypten, som brände ner den till grunden. De korsriddare i Johanniterorden som fanns på platsen tvingades fly till Cypern. Därmed var såväl konungariket Jerusalems som korstågens saga all.

Även svenska arméer har under 1100- och 1200-talen bedrivit något som med litet god vilja kan kallas korståg i österled med målsättningen att med vapenmakt tvinga de hedniska stammarna i Finland och Baltikum att omvända sig till kristendomen. https://sv.wikipedia.org/wiki/De_svenska_korst%C3%A5gen

Ingen ”fredens religion”. Islam kallas ibland av dess anhängare och aningslösa västerlänningar för ”fredens religion”, vilket är så långt från sanningen man rimligen kan komma eftersom så gott som alla islams landvinningar gjorts med svärdet i hand.

Inte mycket återstår av den forna korsriddarborgen i Akko (Acre) i norra Israel. Foto: Tommy Hansson

Paul Moorcraft skriver på följande sätt om Muhammed på sidan 26 i sin insiktsfulla bok Kampen mot islamistisk terorism (SMB förlag 2018, originalet 2015, 206 sidor):

Muhammed var inte någon fredsmäklare. Han inspirerade den mest dramatiska militära expansionen i världshistorien. De mongoliska horderna var inledningsvis kanske mer blodtörstiga och framgångsrika, men den islamiska erövringen av Arabien och imperiets häpnadsväckande expansion från Pyrenéerna till Kina måste ha utgjort ett obestridligt bevis för Guds välsignelser åt de muslimska krigarna och erövrarna.

Moorcraft påpekar att mongolernas välde sedan länge befinner sig på historiens soptipp, medan islam i de flesta av de erövrade områdena fortfarande utgör den styrande religionen och kulturen, och det språk som dominerar är arabiska. Det måste också understrykas att ingenstans där islam är den ledande religionen har något demokratiskt och frihetligt samhällsystem kunnat upprättas. Andra religioner och deras bekännare, i första hand kristna och judar, förföljs ofta obarmhärtigt.

Svidande muslimska nederlag¨. Från slutet av korstågen i form av Acres fall 1290 fram till våra dagar har det muslimska erövringståget fortsatt på olika sätt. 1308 upprättades det Ottomanska (Osmanska) riket av sultanen Othman (Osman) I. 1389 besegrade ottomanska styrkor i slaget på Trastfältet i Kosovo serber och ungrare vilket resulterade i att delar av Balkan och östra Europa ockuperades.

1453 erövras det kristna östromerska rikets huvudstad Konstantinopel av ottomanerna och får namnet Istanbul. Därmed faller det bysantinska riket (Bysans) till islam. 1463 erövras Bosnien. De islamiska stridskrafterna tvingas dock också inregistrera svidande nederlag. 1571 besegrar en kombinerad påvlig, spansk, maltesisk och veneziansk flottstyrka i grunden en mycket större men tekniskt underlägsen ottomansk flotta vid den grekiska staden Lepanto (Naupaktos). 10 000 kristna galärslavas befrias. Osmanerna flotta återuppbyggss dock snart och kan fortsätta sina slavräder under hela 1600-talet. Gatan Via Lepanto i Rom minner om slaget. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Lepanto

Det mest förödande nederlaget råkade emellertid de osmanska styrkorna ut för i slaget vid Wien i september 1683. En jättehär på 200 000 man med soldater från Turkiet och dess vasallstater Bosnien, Ungern, Serbien, Albanien, Grekland och Krim belägrade den österrikiska huvudstaden Wien mellan maj och september nämnda år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Wien

Wien kunde räddas sedan Polens konung Johan III Sobieski i september kommit till undsättning med en här om 70 000 man. Det som fällde avgörandet var att polackerna genomförde den största kavallerichocken i Europas historia involverande 20 000 ryttare med en spjutspets bestående av 3000 lansiärer. Det medförde att den ottomanska hären skingrades och flydde i vild panik. Vid den efterföljande freden i Karlowitz tvingades Ottomanska riket överlämna Ungern, Transsylvanien och Slavonien till Österrike.

Den judiska staten Israel utropades den 14 maj 1948.

Konflikten Israel -”Palestina”. Det sönderfallande Ottomanska imperiet, som länge hade kallats ”Europas sjuke man”, upplöstes slutligen 1922 som en följd av nederlaget i Första världskriget. Dessförinnan hade i den så kallade Balfour-deklarationen – uppkallad efter den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour – 1917 föranstaltats om att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i det brittiska mandatet Palestina. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Staten Israel utropas av det israeliska Arbetarpartiets ledare David Ben Gurion som självständig stat i enlighet med FNs delningsplan den 14 maj 1948. Dagen efter gick ett antal arabstater, vilka avvisat delningsplanen, till ett förenat angrepp mot den judiska staten. Kriget 1948-49, som skulle följas av ytterligare krig och kriser med arabiska och israeliska intressen på spel, slutade emellertid med ett svidande nederlag för araberna/muslimerna.

I slutfasen av kriget lade Transjordanien (senare Jordanien) egenmäktigt beslag på de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien på Jordanflodens västra sida (”Västbanken”), områden vilka annekterades av Israel efter Sexdagarskriget 1967 som slöt med en förkrossande seger för Israel. Palestinaaraberna har därefter i propagandan felaktigt hävdat att de egentligen har rätt att förfoga över Västbanken.

Konflikten mellan Israel och ”Palestina”, som aldrig varit någon självständig statsbildning, fortsätter att spela en viktig roll i den muslimska/arabiska propagandan. Den används mest som en ursäkt för väst- och demokratifientliga muslimska diktaturer – främst Iran – att fortsätta gräva ner sig i skyttegravarna. Dock bör framhållas att Israel bedrivit en förhållandevis framgångsrik diplomati visavi arabvärlden och i dag har fungerande relationer med icke minst en strategisk nyckelmakt som Saudiarabien. https://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-5269451,00.html

Khomeinis revolution i Iran. Startskottet för aggressiv och terrorbenägen islamism kom med den på ayatollah Ruhollah Khomeini inriktade revolutionen i Iran 1979. USAs president Jimmy Carter hade av opportunistiska skäl övergivit USAs mångårige allierade, shah Reza Pahlavi, vilket lämnade fältet fritt för Khomeini och hans shiamuslimska anhang av fanatiska mullor.

Islamiska staten /Kalifatet har genomfört ett stort antal spektakulära massmord.

Iran har därefter utgjort ett internationellt nav för fanatism, jihadism och islamism med omfattande stöd till exempelvis Hezbollah i Libanon och Hamas i Gaza, samtidigt som homosexuella hängs och kvinnor anklagade för äktenskapsbrott stenas i enlighet med sharialagarna. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/13/khomeini-den-moderna-islamistterrorns-fader-hjalptes-fram-av-carter/

1989 tvingades Sovjetunionen med svansen mellan benen dra sig tillbaka från Afghanistan efter att under en tioårsperiod ha misslyckats med att ta kontroll över landet. Gerillakrigarna i det så kallade mujaheddin, som under konflikten aktivt understötts av de amerikanska Reagan-administrationerna, utgjorde en bas för den kommande islamistiska terrorismen riktad mot väst.

Under perioden fram till den 11 september 2001 skedde under 1980- och 1990-talen en rad mer eller mindre uppmärksammade terrorattacker såsom angreppet mot USAs ambassad i Beirut 1983, då 63 personer omkommer. Senare samma år dör 299 personer när amerikanska och franska militärförläggningar bombas i samma stad. Vidare spelar jihadister från i stort sett världens alla hörn en synnerligen aktiv roll under krigen i det forna Jugoslavien 1991-95. 1999 inleder islamister terrorverksamhet i Tjetjenien.

Krig mot al-Qaida, Afghanistan och Irak. Al-Qaida blev synonymt med islamistisk terrorism då två kapade flygplan rammade World Trade Centers tvillingtorn i New York den 11 september 2001. Närmare 3000 människor dog. Ytterligare ett plan angriper en flygel i försvarshögkvarteret Pentagon varvid 125 människor i byggnaden och de 64 passagerarna dör. Ett fjärde plan kraschar på öppen mark i Pennsylvania, av allt att döma sedan passagerarna lyckats övermanna terroristerna. https://varldenshistoria.se/kriminalitet/terrorism/9-11-terrorattackerna-den-11-e-september-2001

De groteska terrordåden den 11 september 2001 blir startskottet för en kedja av händelser. President George W. Bush förklarar samma år krig mot Afghanistan och amerikanska trupper gör lika frenetiska som fruktlösa försök att spåra upp al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin. Usama spåras slutligen upp och skjuts till döds av en enhet amerikanska elitsoldater (Navy Seals) i Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011. Den soldat som avfyrade de dödande skotten heter Rob O´Neill. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/WLJXBj/rob-oneill-38-dodade-bin-ladin

Två år senare angrips Irak, men nu har de amerikanska styrkorna bättre lycka – åtminstone när det gäller att spåra upp Iraks galne diktator Saddam Hussein. Denne ställs inför rätta, döms till döden och avrättas genom hängning den 30 december 2006. Kriget som helhet blir dock klart fiaskobetonat – några massförstörelsevapen hittas inte – och ger snarare en skjuts framåt åt terrororganisationen Islamiska staten (IS), även kallad Kalifatet, ISIS, ISIL och Daesh.

Islamiska staten har jagats bort. IS har sedan det bildades av tidigare al-Qaida-medlemmar 2004 genomfört otaliga ytterst grymma och bestialiska terrordåd; bland annat har västerländska biståndsarbetare halshuggits och tillfångatagna fiender bränts levande.

IS målsättning är att utifrån en fundamentalistisk tolkning av en wahhabistisk doktrin av den sunniislamiska inriktningen upprätta ett världsomspännande kalifat. Rörelsens samlande gestalt har varit shejk Abu Bakr al-Baghdadi, vilken sannolikt dödades vid ett ryskt flyganfall mot utkanterna av IS-fästet Raqqa i Syrien i maj 2017. IS har understötts frikostigt av Saudiarabien och andra rika sunnimuslimska arabstater. https://www.expressen.se/nyheter/is-ledaren-abu-bakr-al-baghdadi-ar-dod/

Den uzbekiske islamisten Rakhmat Akilov körde ihjäl fem oskyldiga människor i centrala Stockholm 2017.

Paul Moorcraft framställer i sin bok Kampen mot islamistisk terrorism Islamiska staten som ett potent hot mot västvärlden, och när boken först publicerades 2015 såg det onekligen ut på det viset. Därefter har dock rörelsen jagats bort från tidigare starka fästen i Syrien och Irak. Kampen för Kalifatet fortsätter dock i exempelvis Libyen, Afghanistan, Filippinerna och västvärlden genom spektakulära terrordåd.

När uzbekiern Rakhmat Akilov dödade fem oskyldiga personer och skadade många fler genom sin lastbilsattack på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017 hävdade han att han agerat på order av IS, som dock officiellt inte påtagit sig ansvaret för dådet. Akilov dömdes till livstids fängelse och utvisning. Han avtjänar sitt straff på Kumlaanstalten. https://www.expressen.se/nyheter/rakhmat-akilov-om-ordern-fran-is/

IS må ha tappat mark, men det islamistiska och jihadistiska hotet mot demokratin och friheten består och är enligt SÄPO alltjämt det främsta hotet mot vår säkerhet, samtidigt som samhället på olika sätt fortlöpande islamiseras.

Löfvens regering premierar terrorn genom att erkänna ”Palestina”

3 oktober, 2014

10628127_868115069896055_5264040675547825687_n Stefan Löfvens nya S/MP-regering.

http://rt.com/news/192904-sweden-to-recognize-palestine/#.VC6rwNlhpvA.twitter

Det mest uppseendeväckande med nye statsministern Stefan Löfvens regeringsförklaring var att han deklarerade, att Sverige under den nya S/MP-regeringens styre avser att erkänna ”Palestina” som en självständig statsbildning. Se länken ovan. Så långt gick dessbättre aldrig den föga Israel-vänliga regeringen Reinfeldt med Israel-skeptikern Carl Bildt som utrikesminister.

Löfven motiverade detta beslut på följande sätt:

Konflikten mellan Israel och Palestina kan bara lösas med en tvåstatslösning, framförhandlad i enlighet med folkrättens principer. Den måste garantera såväl palestiniernas som israelernas legitima krav på nationellt självbestämmande och säkerhet. En tvåstatslösning förutsätter ömsesidigt erkännande och vilja till fredlig samexistens. Därför kommer Sverige att erkänna staten Palestina.

Detta är emellertid som att spänna kärran framför hästen. Problemet med Löfvens resonemang är ju, att det från den palestinaarabiska sidan inte finns  någon vilja till vare sig erkännande av och fredlig samexistens med den andra parten. Ändå skall Sverige ta steget och erkänna det så kallade Palestina. Ologiskt är bara förnamnet. Vad Sverige borde göra är naturligtvis att utöva påtryckningar på ”sitt kära systerparti” Fatah – som Löfven kallade Fatah vid senaste partikongressen (S) – att inta en försonlig attityd mot Israel. Inte att komma med oövertänkt retorik.

Det korrekta är att nämnda konflikt endast kan komma närmare en lösning om de ”palestinska” territorierna börjar med att klart och tydligt erkänna den judiska staten  Israel och dess rätt att existera inom säkra och erkända gränser och som en konsekvens därav upphör med sin naziinspirerade terrorverksamhet.

untitled Nazihälsningen är vanligt förekommande bland palestinaarabiska/islamistiska terrorgrupperingar såsom Hamas. Dock uppenbarligen inget som stör Löfven.

För övrigt kan ett erkännande av ”Palestina” som självständig stat strida mot folkrätten. Det hävdar Tomas Sandell i tidningen Världen idag den 3 oktober:

http://www.varldenidag.se/nyhet/2014/10/03/Tomas-Sandell-Erkannande-av-palestinsk-stat-strider-mot-folkratten/

Framförallt den blödtörstiga, islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza-remsan men också dess allierade, Fatah på ”Västbanken” (Judéen och Samarien), har som yttersta målsättning att utplåna den judiska staten. Hamas vill dessutom utplåna Israel och döda alla judar. Att belöna sådana rörelser med statsstatus kan aldrig leda till något gott.

Läs gärna också vad Lennart Eriksson i bloggen Sapereaude under rubriceringen ”Löfvens regeringsförklaring har starka antisemitiska och rasistiska undertoner” har att säga i frågan:

http://www.sapereaude.se/blog/?p=11302

Eriksson lyfter i sammanhanget fram Stefan Löfvens påståenden om rasismen i regeringsförklaringen: ”Rasismen…är oacceptabel…i ett demokratiskt samhälle…Antisemitism, antiziganism, islamofobi och afrofobi ska inte ha någon plats i Sverige.”

palestinian_nazi

Inte i Sverige, nej, men i de palestinska territorierna går det tydligen alldeles förträffligt att vara militant antisemit och därmed bekänna sig till den grövsta formen av rasism. Där barnen från spädaste ålder får lära sig att judar är att jämställa med skadedjur och uppmuntras bli självmordsmördare. ”Då belönas man ekonomiskt av Löfven”, konstaterar Lennart Eriksson, ”och för övrigt av alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna rikligen och sedan länge.”

Löfven lovordade även den internationella insatsen mot den jihadistiska/islamistiska terrorgrupperingen IS/ISIS/ISIL, men när det blir fråga om de helt likvärdiga terroristerna inom Hamas är det stora famnen som gäller – förklara logiken i detta, den som kan.

För drygt tre månader sedan, just innan Hamas sparkade igång den senaste väpnade konflikten med Israel genom att skjuta raketer mot civila områden i Israel, föreslog vidare den nu nyvalde talmannen Urban Ahlin (S) att såväl Sverige som Israel skulle börja bedriva samtal med Hamas och därmed göra detta rasistiska mördarkommando rumsrent:

http://www.expressen.se/debatt/urban-ahlin-vill-gora-hamas-rumsrent/

Att erkänna ”Palestina” som stat i dagens läge vore katastrofalt. Det vore att premiera våld, terror och antisemitism av högsta potens. Om den skakiga  löfvenska minoritetsregeringen gör allvar av denna föresats blir Sverige det första EU-land som ger ”Palestina” ett fullt statserkännande. Visserligen har Polen, Rumänien och Slovakien erkänt ”Palestina”, men det skedde innan dessa länder gick med i EU. Irland och Cypern å sin sida har uppgraderat de ”palestinska” representationerna till fullskaliga ambassader.

Den Palestinska myndigheten vill skapa en egen stat i det Hamas-kontrollerade Gaza och på Fatah-styrda ”Västbanken” och etablera en huvudstad i östra Jerusalem. Dessa områden återtogs av Israel i samband med Sexdagarskriget (även kallat Yom Kippur-kriget) 1967. Gränsdragningen är emellertid oklar och omdiskuterad på ”Västbanken”.

Israelresa 073 Västra tempelmuren i Jerusalem – judarnas heligaste plats. Foto: Tommy Hansson

Kontentan av ovanstående är att en palestinaarabisk statsbildning i nuläget ter sig som helt verklighetsfrämmande, varför det givetvis inte heller finns någon som helst anledning för Sverige – eller för den delen något annat land – att erkänna en ”palestinsk” stat.

Mer om detta i ett tidigare inlägg på min blogg här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/02/en-palestinsk-stat-helt-verklighetsframmande/

Att Stefan Löfvens nybildade så kallade regering – frågan är ju hur långlivad denna bisarra hybrid kommer att bli – skulle ta steget att erkänna ”Palestina” som en stat kommer förstås minst av allt som en överraskning. Socialdemokratin har intagit en fientlig hållning till Mellanösterns enda demokrati, och det enda landet i regionen som tillämpar religionsfrihet och rättigheter för HBTQ-kommuniteten, ända sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar.

En smärre tillnyktring kom med Göran Perssons statsministertid – Persson besökte Israel som förste svenske statsminister sedan Tage Erlander – men den omfattade endast Persson personligen. Hans egen utrikesminister, Anna Lindh, körde på i de gamla hjulspåren, liksom andra framträdande socialdemokrater såsom Mona Sahlin, Carin Jämtin och Veronica Palm.

PalmeArafat Olof Palme och PLO-ledaren, ärketerroristen Yassir Arafat.

Den antiisraeliska hållningen hos S-partiet har tillåtit islamistiska krafter i allmänhet och sådana knutna till Muslimska brödraskapet, ursprunget till dagens islamism och jihadism, i synnerhet att infiltrera partiet. Den forna kristna, socialdemokratiska Broderskapsrörelsen har exempelvis helt tagits över av islamisterna och kallas numera Tro och solidaritet.

Förra socialdemokratiska riksdagskvinnan Carina Hägg har haft modet att föra dessa förhållanden upp på dagordningen, vilket ledde till att hon blev av med sin nominering till årets riksdagslista. Hägg har bland annat yttrat: ”Islamismen har smält samman med socialdemokratiska partiet” och att Islamiska förbundet är den kraft som står bakom politisk islam inom ramen för S-partiet. Dess målsättning är att det är islam och sharia som skall forma samhället.

Mer om den islamistiska infiltrationen inom Socialdemokraterna här:

http://petterssonsblogg.se/2014/07/29/islamismen-har-smalt-samman-med-socialdemokratiska-partiet/

I Löfvens färska regeringsbildning är det emellertid en miljöpartist som främst företräder de islamistiska intressena, nämligen bostadsministern Mehmet Kaplan. Denne har av insatta bedömare förmodats vara aktiv medlem i Muslimska brödraskapet. I somras talade Kaplan om att ”befria Jerusalem” vid en antiisraelisk demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm. Jerusalem som aldrig varit huvudstad i något arabiskt eller muslimskt land och vars judiska rötter sträcker sig tillbaka till kung Davids tid för drygt 3000 år sedan. Och trots att muslimer brukar tala om hur heligt Jerusalem är, nämns denna stad inte i Koranen.

BzAqf5aIEAA5YTH

Herostratiskt ryktbar blev Mehmet Kaplan vid Almedalsveckan på Gotland i juli i år, då han liknade ungdomar från Sverige som åker och deltar i väpnade konflikter i Mellanöstern eller Somalia vid svenska Finlands-frivilliga som deltog på Finlands sida i dess konflikter med Sovjetunionen under Andra världskriget. Kaplan har varit ordförande i Sveriges unga muslimer och talesman för Sveriges muslimska råd. Han har också deltagit i Hamas-kramarnas jippo Ship to Gaza.

Det är i högsta grad bekymmersamt att såväl det socialdemokratiska partiet som den nya regeringen innehåller islamistiska och antisemitiska inslag.

 

Svenskan värmer upp härsken gammal Palmemords-soppa

27 februari, 2014

untitled SvD värmer upp den härskna Palmemordssoppan.

Till tioårsminnet av Palmemordfallet 1996 kokade sensationalistiska media ihop en hiskelig soppa som gick under benämningen ”Sydafrikaspåret”. Den gick ut på att Sydafrika stod bakom mordet på Sveriges statsminister tio år tidigare. I denna soppa ingick förment skumma sydafrikanska aktörer samt en svensk journalist vid namn Bertil Wedin, som 1975 hade lämnat Sverige och bosatt sig först i England och därefter på norra Cypern. Lämpligt nog hade Wedin ett mångårigt och väldokumenterat förflutet som antikommunistisk aktivist, reservofficer samt FN-soldat.

Nu har i dessa yttersta av tider Svenska Dagbladet, av alla tidningar, värmt upp den gamla härskna Palmemordssoppan genom att hänvisa till en privat mordutredning av den trotskistiske före detta gerillainstruktören och Expo-grundaren Stieg Larsson – posthumt världsberömd  (möjlig) thrillerförfattare – som via en PM visade sig ha lyckliggjort polisen med sina tankar om mordet. Jag skriver ”möjlig”, då inte alla är övertygade om att den skäligen mediokre politiske pamflettisten Larsson verkligen varit förmögen att tota ihop den efter hans död så  berömda Millenniumtrilogin.

SvDs intervju med Wedin här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bertil-wedin-jag-ar-inte-mordaren_3302356.svd

Enligt Larsson var det Sydafrikas apartheidregering som var skyldig med Bertil Wedin som en av aktörerna i den påstådda mordkomplotten. Tidningen har till och med kostat på sig att åka ner till Cypern för en intervju med Wedin, som ju endast kan upplysa om att han inte var inblandad eftersom han befann sig i sitt hem på norra Cypern då Palme sköts till döds på Sveavägen den 28 februari 1986.

Till saken hör att Bertil Wedin var (och är) medarbetare i den partipolitiskt oberoende borgerliga tidskriften Contra, som jag vid denna tidpunkt – alltså 1996  då Sydafrikaspåret först avhandlades – var ansvarig utgivare för och alltfort medarbetar i. Det kändes ganska skrämmande men även spännande att för en gångs skull befinna sig mitt i ”stormens öga” när det gäller medial uppmärksamhet.

untitled Journalisten och antikommunisten Bertil Wedin.

Wedin skrev vid tillfället ihop en egen analys om Palmemordfallet, som vad jag minns gick ut på att det var den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB som kunde tänkas stå bakom mordet. Redan innan jag hunnit redigera in Bertils artikel för tryckning i Contra köpte tidningen Aftonblodet, förlåt Aftonbladet, in det opublicerade manuset för en icke föraktlig penningsumma och publicerade det.

De myckna skriverierna om Wedin ledde även till att Contras dåvarande tryckeri, Abrahamsons i Karlskrona, drog öronen åt sig och ur åtagandet visavi Contra av den enda anledningen att Wedin tillhörde medarbetarstaben. Ynkligt, tyckte jag då och tycker fortfarande. Nåja, vi hittade snart ett nytt tryckeri och fick som plåster på såren ett ökat tillflöde av nya prenumeranter på grund av en uppmärksamhet som vi alls icke sökt.

Storyn om den påstådda sydafrikanska inblandningen i Palmemordfallet dog snart ut, och det av fullt naturliga skäl.  Det fanns ju i polisens ögon ingen som helst substans i allt detta, varför man inte ens brydde sig om att höra Wedin i frågan. Sydafrikaspåret var bara ännu ett av många villospår rörande ett brutalt och tragiskt mord som jag personligen är övertygad om begicks av Christer Pettersson.

Denne dömdes som bekant skyldig av Stockholms tingsrätt men frikändes efter överklagande i hovrätten beroende på att det begåtts polisiära misstag i samband med Lisbet Palmes valkonfrontation. Ett ljushuvud hade upplyst henne om att den misstänkte Palme-mördaren var svårt alkoholiserad, och fru Palme utbrast vid åsynen av Pettersson något i stil med att ”Det ser man ju vem som är alkoholist”. Ridå.

Med påföljd att den så kallade Palmeutredningen tröskar vidare på tomgång ännu 28 år efter mordet, förbrukande den ena skattemiljarden efter den andra utan något som helst hopp om att någonsin kunna lösa en spektakulär illgärning av det enkla skälet, att den verklige mördaren sedan länge är död och begraven. Att Christer Pettersson i privata sammanhang, till exempel inför sin gamle vän, journalisten Gert Fylking, bekänt mordet utgör naturligtvis inte något handfast bevis på hans skuld.

untitled Herostratiskt ryktbare Palme-utredaren Hans Holmér, mannen bakom ”kurdspåret” och spåret med ”33-åringen”.

På liknande sätt fortsätter media att, exempelvis i samband med Palmemordfallets årsdagar, portionera ut de mer eller mindre omöjliga teorierna för att inte säga skrönorna om mordet. Svenska Dagbladet må ha sina poänger, framförallt på ledar- och bloggarsidan med skribenter såsom Per Gudmundson, Ivar Arpi och Tove Lifvendahl. Men på nyhetssidan är tidningen sannsynligtvis precis lika sensationalistisk och oseriös som resten av etablissemangsmedia.

Om den i en del kretsar till sekulärt helgon upphöjde Stieg Larsson som en varböld i det mediala Sverige kan ni läsa följande på min blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/11/stieg-larsson-en-varbold-i-mediasverige/

Om Olof Palme kan jag avslutningsvis upplysa, att jag var och är en eftertrycklig kritiker av denne som jag menar gott kan kallas en det svenska samhällets destruktör. Läs gärna avsnittet om Palme i min bok Destruktörerna (Contra förlag 2008). Ledare och politiker vi inte gillar skall vi dock visa vårt missnöje med genom att rösta bort dem i allmänna val. Inte genom att avlägsna dem på våldsamt sätt.

http://www.contra.nu/HanssonDestruktorerna.html

Marikas dikter och berättelser (III)

18 december, 2013

Tredje delen i bloggserien om min hustru Marika Bardel Hanssons efterlämnade texter handlar i lätt maskerad form om hur det kom sig att hon lämnade sin barn/ungdoms Lidingö, gifte sig med mig och flyttade till Södertälje och bildade familj. Mycket av det Marika skrev om handlar om familjen.

images0S44EIHL

DET VAR SOM EN SAGA – DET ÄR SOM EN SAGA

En person flyttar långt från sin fädernesbygd, till en stad där hon gifter sig och får familj.

Plötsligt, mer och mer, dyker det upp bekanta och vänner från hennes hembygd. En flicka från samma skola, en till, en av hennes förälskelser och en annan förälskelse från Cypern.

Hennes äktenskap var redan en saga. Hennes klasskamrater hade på känn att hon skulle hitta någon som var stark i Södertälje.

Så kom en gemensam väninna och parade ihop dem.

Men det var redan i barndomen då allt är så romantiskt, som det visade sig. Fågeln som flög mellan hennes fars villa och gården, där han bodde med mor och far. Den satt i syrenen och hon förstod.

Nu när hon har familj i Södertälje, kommer också vännerna droppandes. De vill vara där hon är och den stad hon har här.

Vackert är det – när människor efter många år ses igen.

Turkiet: vapenskramlande halvdiktatur

10 september, 2011

Turkiets islamistiske premiärminister Erdogan.

Den turkiske premiärministern Recep Tayyip Erdogan och hans styrande parti AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) har länge framstått som något av västvärldens älsklingar. Trots en i grunden islamistisk utsyn har partiet ibland beskrivits som ett slags motsvarighet till svenska Kristdemokraterna. Det synsättet kommer dock med all säkerhet att förändras som en följd av den turkiska regimens vapenskrammel under senare tid.

Recep Tayyip Erdogan föddes i Istanbul 1954 i en släkt med sina rötter i Georgien. Erdogan blev 1994 borgmästare i Istanbul och effektiviserade under sitt styre stadens transportsystem samt genomförde populära stadsförnyelseprogram. 1998 tvingades dock Erdogan avgå, då han anklagades för uppvigling till religiöst hat. Han satt fängslad mellan maj och juli 1999.

Erdogan, som tidigare tillhört Välfärdspartiet respektive Dygdpartiet, var 1999 med och bildade Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP), vilket sökte kombinera en islamsk ideologi med det sekulära samhällets krav. I valet 2002 fick det nybildade partiet 34,3 procent av rösterna vilket ledde till egen majoritet i nationalförsamlingen.

Recep Tayyip Erdogan utsågs den 14 mars 2003 till Turkiets premiärminister. Han är den förste turkiske regeringschef i historien som fört sitt parti till seger i tre på varandra följande val. Förhållandet till den inflytelserika militären, som förordar en benhårt sekularistisk politik i nationsgrundaren Atatürks anda, har städse varit ansträngt. Militären menar att Erdogan/AKP står för religiös islamism. I dag innehar Erdogans parti AKP 326 av nationalförsamlingens 550 platser.

Entusiastiska AKP-anhängare i traditionell klädsel.

Erdogans stora utrikespolitiska mål är att föra landet, som ligger på gränsen mellan Sydeuropa och Främre Asien, in i Europeiska Unionen (EU). Han har gjort sitt yttersta för att övertyga omvärlden om att Turkiet numera är en civiliserad nation som fullt ut anammat den västerländska demokratin. Han synes ha lyckats utmordentligt väl därmed vad beträffar det svenska etablissemanget med utrikesminister Carl Bildt i spetsen.

Man behöver emellertid bara skrapa litet på ytan för att finna, att Turkiet har mycket långt kvar för att kunna anses vara en modern nation av europeiskt snitt. Yttrandefrihet och mänskliga rättigheter finns exempelvis endast inom noggrant definierade gränser – de som överskrider dessa löper stora risker att råka illa ut.

Bland dem som drabbats av den turkiska regimens bannstråle återfinns den världsberömde författaren Orhan Pamuk, som 2006 erhöll Nobelpriset i litteratur. Pamuk, som är två år äldre än Erdogan och i likhet med denne född i Istanbul, åtalades 2005 för att ha ”kränkt nationens heder” efter ett kritiskt uttalande om Turkiets behandling av armenier och kurder. Åtalet lades emellertid ned men återupptogs efter en tid, och den 27 mars 2011 dömdes Pamuk att betala motsvarande 25 000 kronor i skadestånd till fem personer med motiveringen att han ”skändat deras heder”.

Nobelpristagaren Orhan Pamuks kritik av Turkiets behandling av armenier och kurder har lett till att han dömts i turkisk domstol.

Den omänskliga behandlingen av armenierna och kurderna har varit, är och förblir en öm punkt för den turkiska nationen som halsstarrigt vägrar erkänna massmordet på omkring 1,5 miljoner armenier, assyrier/syrianer, kaldéer med flera folkgrupper i anslutning till Första världskriget. Behandlingen av kurderna visar inga tecken på att förbättras, snarare tvärtom.

Den kurdisk-svenske författaren och debattören Kurdo Baksi uppmanade i ett debattinlägg på SVT Debatt den 3 september Carl Bildt att sluta hålla tyst om Turkiets övergrepp mot den kurdiska befolkningen. Baksi och den kurdiske journalisten Murat Kuseyri fastslog bland annat:

Medan omvärlden har blickarna riktade mot händelseutvecklingen i Libyen och Syrien bombarderar Iran och Turkiet den ena kurdiska byn efter den andra. I de militära angreppen har flera civila kurder, däribland barn, mist sina liv och bombningarna har gjort tusentals människor hemlösa.

Baksi/Kuseyri menar att de båda länderna har en ”dold agenda som bottnar i den politiska utvecklingen i Syrien som vilken dag som helst kan befrias från diktatorn Beshar al Esad (sic)”. Debattörerna hänvisar till att den syriska opposition, som snart kan ta makten, har lovat de fyra miljonerna kurder i Syrien en federal stat, ”något som retar de iranska och turkiska makthavarna enormt”:

Länderna fruktar nu att det kommer att bli svårt att tillbakavisa kurdernas krav på federalstat eller autonomi i Iran och Turkiet som hyser uppemot sjuttio procent av den kurdiska befolkningen på 40 miljoner invånare.

Turkiska tanks på plats på kurdiskt territorium.

Följden blir i detta perspektiv terrorangrepp mot kurderna, som skall bombas till underkastelse samtidigt som Syrien skräms upp, med legitim terrorbekämpning – återigen är det den marxistiska PKK-gerillan som spökar – som fasad.

Ett annat uttryck för den växande turkiska militansen är den nya konfrontationspolitiken gentemot Israel, som Turkiet under en följd av år odlat vänskapliga förbindelser med. Turkiet har under senare tid avbrutit allt militärt samarbete med Israel och utvisat den israeliske ambassadören. Dessutom vill turkarna hindra israelerna från att utvinna naturgas från Cypern, då man inte erkänner gasreserverna som cypriotiskt territorium.

Det senaste utspelet från Erdogan-regimen är att turkiska krigsfartyg fortsättningsvis skall eskortera turkiska ”biståndsfartyg” som far till Gaza med påstådda förnödenheter. Turkregimen gick nämligen i taket nyligen, då en FN-resolutionen visserligen kritiserade det israeliska bordandet av ”biståndsfartyget” Mavi Marmara i fjol – då nio till tänderna beväpnade turkiska terrorister omkom – men däremot erkände Israels rätt att upprätthålla blockaden mot det av den islamistiska  terrorrörelsen Hamas kontrollerade Gaza.

Turkiets försvarsminister Vecdi Gonult (till vänster) och hans israeliske kollega Ehud Barak under gemensam truppinspektion under en tid, då de båda länderna åtnjöt vänskapligare förbindelser än nu.

Erdogan och Turkiet har nu bestämt sig för att trotsa världssamfundet med alla till buds stående medel, och världen har all anledning hålla andan inför den urladdning som ligger inom möjligheternas gräns. Turkiets ökade militära aggressivitet, dels i behandlingen av kurderna, dels genom vapenskramlandet mot Israel, kommer nästan säkert att leda till att Turkiet saboterar sina möjligheter till EU-inträde för mycket lång tid framöver.