Ebba Busch Thor har växt med uppgiften

Kristdemokraternas andre respektive fjärde ledare: Alf Svensson och Ebba Busch Thor.

Jag har då och då på denna plats haft kritiska synpunkter på Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor. Icke minst då på grund av hennes något malplacerade deltagande i Stockholms Pride-parad.

Den här gången tänkte jag istället berömma KD-ledaren – hon har under de smärtsamt utdragna regeringssonderingarna växt åtskilliga tum som politiker och visat prov på en ansvarsfull inställning som framförallt C- och L-ledarna är fjärran ifrån. Även om Busch Thor såvitt jag förstår inte är någon varmare anhängare av Sverigedemokraterna lider hon inte av den beröringsskräck som Annie Lööf, Jan Björklund och även M-ledaren Ulf Kristersson lider av.

Tvärtom har Busch Thor klargjort att hon mycket väl kan tänka sig regera med SD-stöd. https://omni.se/busch-thor-vill-regera-aven-om-det-kraver-sd-stod/a/dd180w

Efter ett samtal med talmannen Andreas Norlén gick Ebba Busch Thor till frontalangrepp på Lööf och Björklund med bland annat följande ord: ”Jag beklagar att det fortsatt är så mycket fokus på politiskt spel och kortsiktigt imagebyggande.” I klartext: Sverige kunde vid det här laget haft en ny regering om inte mittpartierna ägnat sig åt så mycket godhetspositionerande genom att racka ner på SD. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/zLK0zv/busch-thors-attack-pa-c-och-l-imagefixering

Ebba Busch Thor efterträdde Göran Hägglund som KD-ledare 2015. Hon hade då varit kommunalråd i Uppsala sedan 2010. Det var först vid det senaste valet som hon vann inträde i Sveriges riksdag. Trots att hon som 31-åring är landets yngsta partiledare visar hon nu prov på större mognad än sina övriga kolleger med undantag för Jimmie Åkesson (SD). Hon har tvivelsutan växt med uppgiften.

Jag skulle vilja påstå att hennes politiska mognad överstiger även den som den kristdemokratiske nestorn Alf Svensson, född 1938, demonstrerat på sistone. Svensson talade sig i en krönika i den kristna tidningen Dagen i sedvanlig ordning varm för vad han kallade ”flyktingar” som anländer till vårt land undan krig och andra former av umbäranden.

Alf Svenssons favorit – kappvändaren Annie Lööf (C).

Svensson, med ett förflutet som partiledare 1973-2004 (!), biståndsminister i regeringen Carl Bildt 1991-94 samt EU-parlamentariker 2009-14, kritiserar i krönikan dem som om ”flyktingarna” menar att ”dom har blivit för många”. I Alf Svenssons ögon kan de  inte bli ”för många”. I hans frireligiöst färgade version av verkligheten är alla asylsökande helgonlika gestalter som inte kan ha andra motiv än att söka skydd undan krig och elände.

Det kom därför på intet sätt som någon sensation när Svensson uttryckte varm beundran för Centerns Annie Lööf och hennes maniska fixering vid SD: ”Som Annie Lööf ofta stryker under är vi 75 procent mellan de två ytterlighetspartierna.” https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/alf-svenssons-berom-om-sd-till-annie-loof/

Det är ett sundhetstecken att Ebba Busch Thor nu tycks bryta upp från den jolmiga snällism och pingstvänliga flyktingromantik som tidigare i alltför hög grad präglat Kristdemokraterna. Som nu under hennes ledarskap förefaller ha reella förutsättningar att bli ett konservativt parti på riktigt.

Men i så fall får hon även sluta upp med att vifta med den så kallade regnbågsflaggan.

Fotnot: Partiledare för KDS/KD har varit: Birger Ekstedt 1964-72; Alf Svensson 1973-2004; Göran Hägglund 2004-15; Ebba Busch Thor 2015-.

Om vänsterns andlighet, Karl Marx och alienationen

Karl Marx alienationsteori fick ett uppsving först med 60-talsvänstern.

Joel Halldorf, ledarskribent på den kristna tidningen Dagen och docent i kyrkohistoria i Uppsala, tar i en krönika på ett i stort förtjänstfullt sätt upp den intressanta frågan om vänsterns (bristande) andlighet. https://www.dagen.se/kronikor/joel-halldorf-vanstern-ger-materiella-svar-pa-andliga-fragor-1.1215732

”Nog har socialdemokratin känt av oron i vår existentiella tid”, menar Halldorf, ”men man har svarat med löften om ordning och reda. Dagens vänster ger materiella svar på andliga frågor.”

Enligt krönikören var det annorlunda med vänsterikonen Karl Marx (1818-83). Denne beskrev i sin så kallade alienationsteori hur proletärerna genom industrialiseringen alienerades (blev främlingar för både sig själva och tillvaron i stort) genom att de, till skillnad från hur det varit i det gamla bonde- och hantverkssamhället, förlorade kontakten med produkten av sitt arbete. Halldorf anser rentav att ”I Marx utopi var målet lika mycket själslig jämvikt som ekonomisk jämlikhet.” https://blogs2.abo.fi/sociologiskaklassiker2014/2014/11/26/marx-alienationsteori/

Och faktum är att Marx alienationsteori understryker marxismens pseudoreligiösa karaktär. Slitet på fabriksgolvet gör att proletärens ställning som kosmisk varelse (Gattungswesen) äventyras. Fabriksarbetaren blir genom att berövas produkten av sitt arbete en stympad och ofullgången varelse. Alienationsteorin hade emellertid inte någon central ställning under Karl Marx egen livstid.

Joel Halldorf ger Göran Greider en välförtjänt känga.

Teorin framfördes första gången i Marx Parismanuskript från 1844, då författaren var 26 år gammal men den publicerades sedan inte förrän 1932 i en sovjetisk utgåva av Karl Marx och Friedrich Engels samlade skrifter. Som i så mycket annat stödde sig Marx på den tyske filosofen G. W. F. Hegel (1770-1831), som tog upp frågan i sin skrift Andens fenomenologi 1807 men då i ett annat perspektiv än det Marx kom att anlägga.

Det var först då 60-talsvänstern hakade på genom marxistiskt influerade filosofer såsom André Gorz och Herbert Marcuse som alienationsteorin fick sitt verkliga uppsving. Målsättningen var att anpassa teorin till moderna förhållanden. Det skrevs och talades då närmast febrilt om den vedervärdiga alienationen i böcker, debattartiklar, föreläsningar och TV-rutor i såväl Sverige som utlandet. Den stora boven var förstås kapitalismen.

Så visst kan man se alienationsteorin som ett uttryck för något slags socialistisk andlighet. Det ändrar dock inte dess karaktär som lätt stollig och antikverad. Någon andlighet i egentlig mening är det knappast fråga om. Marxismen är och förblir en materialistisk filosofi som reducerar människan till ett stycke materia i rörelse utan egentligt värde.

Joel Halldorf passar även i sin krönika på att ge den allestädes närvarande Göran Greider en välförtjänt känga. Medan Greider kan vara andlig i sin poesi är så icke fallet när han ägnar sig åt politisk agitation, menar Halldorf: ”Men i Greiders ledartexter är Jesus sällan mer än ett fördelningspolitiskt föredöme.”

Den konservative filosofen Tage Lindbom (1909-2001) har på ett allsidigt sätt belyst frågan om socialism contra andlighet och skrev 1977 en djupt insiktsfull bok med titeln Myt i verkligheten, som kan vara den förnämsta kritik av marxismen som utgivits på svenska. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tage_Lindbom

Filosofen Tage Lindbom gav en djupt insiktsfull kritik av marxismen och socialismen.

I en intervju jag gjorde med Lindbom för den kristna tidskriften Svenska Journalen (#48 1977) förklarade han att den socialistiska rörelsen bygger på premissen, att när magen och mättad och människan nått en hygglig levnadsstandard så kommer med automatik den del av personligheten som ägnas åt det materiella att minska.

Så blev det dock inte, förklarar Lindbom: ”Jag kunde dock inte undgå att lägga märke till att trots att levnadsstandarden ständigt höjdes, så inställde sig ingalunda denna underbara process att det andliga steg liksom en offerrök mot skyn. Tvärtom – det materiella betonades bara mer och mer, vilket konsumtionssamhället är ett uttryck för.”

Det behövs väl endast en flyktig blick på socialdemokratin av i dag för att inse att Lindbom hade alldeles rätt. Följden för Tage Lindboms del blev att han bröt upp från socialdemokratin (han var 1938-65 chef för Arbetarrörelsens arkiv) och antog ett andligt-konservativt synsätt vilket utmynnade i att han konverterade till islam och sufismen. Det är emellertid en annan historia.

Fotnot: Jag utkom 1989 med boken Slaveri i vår tid. Marxismens ideologi (Contra förlag 248 sidor)i, som är en kritik av marxismen och socialismen i teori och praktik.

Pingstpastorer överens med Pride: homosexualitet är synd

 EuroPride i Stockholm 2008 hyllade ”svensk synd”.

I samband med festivalen EuroPride i Stockholm 2008 var stan smockfull med affischer på temat Swedish Sin – Breaking Borders (Svensk synd spränger gränser). Arrangörerna ville således locka besökare med den mångomtalade så kallade svenska synden, i det här fallet liktydigt med praktiserad homosexualitet:

http://www.europride.com/en/archives/year-2008/stockholm-2008/

På plats vid evenemangets invigning fanns bland andra EU-minister Cecilia Malmström (FP), professor Tiina Rosenberg och en indisk prins. Inte många ögonbryn, om ens några, höjdes över budskapet om bögeriet som synd. Förmodligen sågs det som en lagom klämkäck slogan, om än kanske något utdaterad; begreppet ”den svenska synden” härstammar från början av 1950-talet, då Ulla Jacobsson visade tuttarna för Folke Sundquist i filmen ”Hon dansade en sommar” (1951) i regi av Arne Mattsson.

Ett helt annat ljud i skällan blir det om ett gäng pingstpastorer utifrån traditionellt bibliskt synsätt förklarar att utlevd homosexualitet är synd med konsekvenser för evigheten:

http://www.dagen.se/debatt/bibeln-tydlig-om-homosexualitet-1.349464

Det torde finnas få bibliska ämnen där det råder större samstämmighet än vad gäller just synen på homosexualitet. Det finns ett antal passager i såväl Gamla som Nya testamentet som vittnar om denna syn, men jag nöjer mig här med vad aposteln Paulus anför i Romarbrevet 1:26-28:

Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar; deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt; sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo otukt, man med man. Så fingo de på sig själva uppbära sin villas tillbörliga lön.

 Pastor Tommy Dahlman manar till kristen tydlighet om homosexualitet.

Det var i ett debattinlägg med rubriceringen ”Bibeln tydlig om homosexualitet” i den kristna tidningen Dagen den 9 april, som 22 pingstpastorer med den 49-årige Tommy Dahlman från Trollhättan, riksdagskandidat för KD 2014, i spetsen menade att ”Vi anser att vi måste vara tydliga, om än i kärleksfull ton, och klart beskriva konkreta konsekvenser av vad Nya testamentet säger.”

Längre ner i artikeln kommer Dahlman och hans meningsfränder fram till samma slutsats som arrangörerna av EuroPride 2008 och fastslår:

Vi menar att praktiserande homosexualitet, utifrån vad Bibeln säger, är synd. Det har funnits samstämmighet om detta genom hela den protestantiska reformationen, och även dessförinnan fanns det en klar teologisk övertygelse i frågan.

Debattinläggets undertecknare avvisar vad man kallar ”revisionism” som ett ”modernt påfund som har till uppgift att vända på bibeltexter för att få dem att säga motsatsen till vad de innehåller”. Slutklämmen lyder: ”Men till sist handlar det om himlen och evigheten. Tidsandan och sanningen går inte alltid hand i hand.”

Den sista meningen skulle behöva stå i eldskrift på någon plats så att hela landets befolkning kunde läsa den!

 DAESH förpassar en homosexuell från hustak.

I en intervju med Expressen tycks Dahlman, förutsatt att han är rätt citerad, ha fyllt på med att homosexuella som inte lever i celibat sannolikt hamnar i helvetet:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/kds-riksdagskandidat-homosexuella-hamnar-i-helvetet_4478431.svd

Detta borde han enligt min mening nog ha hållit inne med, eftersom endast Gud kan veta något bestämt om den saken. Trots allt utgörs en människa inte enbart av sin sexuella orientering utan av så mycket mer än så. Dahlman gör nog väl i att betänka detta ord av Jesus från Johannesevangeliet 14:2: ”I min Faders hus  äro många boningar; om så icke vore, skulle jag nu säga eder, att jag går bort för att bereda eder rum.”

I det stora hela menar jag dock att det är absolut uppfriskande att det fortfarande finns kristna, som tar sin tro på allvar och inte tvekar att sticka ut hakan i kontroversiella ämnen.

Man kan därtill fråga sig hur det kan komma sig, att etablerade media i Sverige går i taket när någon kristen pastor i all stillsamhet vill förpassa de homosexuella till den andliga världens nedre regioner, som de inte ens tror på, medan de inte ens noterar när de islamistiska vettvillingarna i DAESH slänger ner bögarna från hustak och sedan lynchar dem i den här, högst påtagliga världen.

 Nasrin Sjögren skriver om den religiösa ateismens intolerans.

Några betänkligheter att ta upp kontroversiella ämnen hyser inte heller den kristna (hon är konvertit från islam) debattören Nasrin Sjögren, nybliven krönikör i den Sverigedemokraterna närstående nättidningen Samtiden. I ett inlägg dagens datum (15 april) tar hon pastor Dahlman och dennes meddebattörer i försvar, bland annat på följande sätt under rubriken ”Den religiösa ateismens intolerans”:

http://samtiden.nu/14279/den-religiosa-ateismens-intolerans/

Hans brott mot det sekulära värdegrundscredot var att han tillsammans med 21 andra pastorskollegor slog fast att den enda form av sexuell utlevnad som är föremål för gudomlig välsignelse är det traditionella äktenskapet mellan en man och en kvinna som lovar varandra trohet till döden skiljer dem åt. För detta fick han också bannor från de till journalister utklädda inkvisitorerna.

Icke minst noterbart i Sjögrens spänstigt skrivna krönika är, att hon så klart genomskådat ateismens och sekularismens falska anspråk på att i etiskt hänseende stå högre än människor med religiöst färgade synsätt.

Nazismens och kommunismens samgående 1939 möjliggjorde Andra världskriget (samtida karikatyr).

Ett bevis på att detta är just falska anspråk är det faktum, att det är just ateistiska och sekularistiska ideologier såsom kommunism och nazism som ställt till med mest elände i vår tid med hundratals miljoner dödsoffer som följd. I själva verket, menar Nasrin Sjögren, är ateisterna/sekularisterna föga mindre religiöst troende än vad anhängarna till riktiga religioner är. Även om de föredrar att lämna Gud utanför sin tro.

Just detta, kan man befara, gör de gudsförnekande troende desto farligare då de kan förleda godtrogna människor att anta att de har vetenskapliga och rationella anspråk som i verkligheten inte finns där.

 

Sårad IS-terrorist ångrar sig efter omvälvande upplevelse

 Botfärdig IS-man i sjuksängen.

http://www.dagen.se/is-soldat-blev-kristen-efter-n%C3%A4ra-d%C3%B6den-upplevelse-1.319286

Den kristna tidningen Dagen berättar i dagens upplaga (28 februari) en sällsam historia om en 32-årig IS (DAESH-) -terrorist som ångrat sitt tidigare leverne och omvänt sig till kristendomen. Se länk ovan.

Omvändelsen skedde sedan mannen sårats svårt av flera skottskador i en strid mot den syriska regeringsarmén nära östra delen av den irakisk-syriska gränsen. Som ett resultat därav hade terroristen djupgående upplevelser av nära döden-karaktär.

Enligt rapporten om den märkliga händelsen, ursprungligen publicerad i Aleppo Herald, lämnades mannen som död på platsen för striderna. Han hittades efter några timmar av katolska missionärer vilka ville ge honom en kristen begravning. När man burit honom 26 kilometer i öknen visade han plötsligt livstecken.

När 32-åringen kommit till sans berättade han enligt prästen Hermann Groschlin följande historia:

Han berättade att han alltid trott att man som martyr skulle träda in genom portarna till Jannah, paradiset. Men i stället blev han ledd till helvetets brinnande gropar. Där blev han tvungen att återuppleva all den smärta han tillfogat andra. Upplevelser som kommer att förfölja honom resten av hans liv.

http://worldnewsdailyreport.com/isis-fighter-converts-to-christianity-after-allah-refuses-him-entrance-to-gates-of-heaven/

 Dominikanerprästen Hermann Groschlin.

Det var enligt tillgängliga uppgifter några dagar efter sitt tillfrisknande som den forne DAESH-terroristen bestämde sig för att konvertera till kristendomen. Han menar sig ha blivit vilseledd av islam och valde att stanna hos det dominikanska sällskap i Ayyash som tagit hand om honom och givit honom vård. Nu hoppas han att andra IS-operatörer skall påverkas av hans berättelse och konvertera.

Hermann Groschlin fortsätter, enligt World News Daily Report, (länk ovanför porträttet ovan) som Dagen refererar till:

Sedan talade Allah, eller Gud, till honom och talade om för honom att han hade misslyckats skändligen som mänsklig själ, att han skulle bannlysas från himlens portar om han valde att dö, men att om han valde att leva igen skulle han få en ny chans att ångra sina synder och åter vandra Guds vägar.

Händelsen omtalas även på sajten Catholic Defender här:

http://catholicdefender2000.blogspot.se/2015/02/catholic-missionaries-helped-wounded.html

När det gäller namnet på den radikala islamistgruppering som just nu härjar i delar av Mellanöstern brukar IS (Islamiska staten) numera vara den vanligaste beteckningen. Tidigare hette det mestadels ISIS eller ISIL.

 DAESH: Satans mördare på marsch.

Bawar Ismail, utrikespolitisk talesman för Liberala ungdomsförbundet (LUF), har dock en poäng när han i en debattartikel på SVT Opinion menar att den rätta beteckningen bör vara DAESH, som är den arabiska förkortningen för rörelsens egen beteckning på det muslimska kalifat man terroriserar omvärlden för att uppnå:

http://www.svt.se/opinion/gor-som-frankrike-skrota-islamiska-staten

Då gör man sig inte skyldig till misstaget att erkänna dessa Satans mörare som  något slags statsbildning. Dessutom uppges terrorrörelsen själv avsky beteckningen DAESH och hotar halshugga dem som använder sig av den.

Drottningen ger efter för PK-tryck

 PK-trycket blev för stort: drottningen vägrar ta emot pris för humanitära insatser.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19681460.ab

Som framgår av en artikel i Aftonbladet den 13 oktober – se länk ovan – har drottning Silvia beslutat avstå från att ta emot priset Scandinavian Human Rights Award för sina insatser mot så kallad trafficking, människohandel som syftar till att utnyttja människor – ofta unga kvinnor och barn – till tvångsarbete, ibland prostitution men också fabriks- eller hushållsarbete.

Priset skulle ha delats ut till drottningen i samband med ett seminarium om trafficking vid Uppsala universitet onsdagen den 15 oktober. Hovet meddelar enligt AB att drottningen vägrar ta emot priset med motiveringen, att priset skulle  ta bort uppmärksamheten från trafficking-frågan, som hon är djupt engagerad i.

Den verkliga orsaken till att drottningen avstår från priset är skriverier i press och andra media om att Scandinavian Human Rights Lawyers skulle ha ”kopplingar till abortmotståndare”, en av de mest graverande fadäser man kan göra sig skyldig till om man vill hålla sig väl med den politiskt korrekta eliten i extremlandet Sverige.

Här en länk till organisationens hemsida för den som vill veta mer:

http://www.shrl.eu/

 Italienske politikern Luca Volonte: pristagare 2011.

Scandinavian Human Rights Lawyers har nämligen tidigare varit oförsynta nog att dela ut sitt pris till vad som uppges vara abortmotståndare, eller pro-lifers, i form av Luca Volonte (2011) och Roger Kiska (2012). 2013 tillföll priset Elise Lindqvist. Såväl Volonte som Kiska uppges vara knutna till den abortkritiska organisationen Alliance Defending Freedom.

Detta blev alltså för mycket för PK-Sverige, som nu alltså lyckats pressa drottningen att, via trendkänsliga hovlakejer, avstå sitt välförtjänta pris. Jag tänker inte hymla med att jag tycker det är ynkligt och ryggradslöst. Att vilja värna de försvarslösa barnen i moderlivet anses i Sverige vara närmast oförlåtligt, en följd av decenniers oavlåten propaganda från feministrörelsen och extremvänstern. Att utsläcka mänskligt liv anses vara något gott, att rädda liv anses vara dåligt.

Det lär vara ökända sexlobbyisterna i RFSU som dragit i tåtarna för att få drottningen att kasta in handduken. Se artikel i den kristna tidningen Dagen här:

http://www.dagen.se/s%C3%A5-fick-rfsu-drottningen-att-avst%C3%A5-fr%C3%A5n-m%C3%A4nniskor%C3%A4ttspris-1.274735

Enligt Socialstyrelsens statistik aborteras varje år mellan 35 000 och 38 000 mänskliga foster. Det motsvarar invånarantalet i en stad av Västerviks storlek:

http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikefteramne/aborter

Abort blev lagligt i Sverige 1938. Enligt den nya lagstiftningen tilläts då abort av  medicinska, humanitära eller rashygieniska skäl. Den nuvarande abortlagstiftningen är från 1974 och möjliggör abort fram till vecka 18 av havandeskapet. Specialtillstånd för veckorna 18-22 kan inhämtas från Socialstyrelsen. Aborter i Sverige är således omgärdade med tidsmässiga restriktioner, varför det inte är korrekt att (vilket ofta görs) tala om ”fri abort”.

Fram till den 18e veckan kan en havande kvinna begära abort av vilket skäl som helst, alltså även på grund av att det väntade barnet är behäftat med ”fel” kön. Sedan 2008 finns heller inga krav på att den abortsökande kvinnan skall ha någon anknytning till Sverige, varför termen ”abortturism” uppkommit.

Man må se på abort hur man vill. Men att drottningen av PK-politrukerna påverkas att vägra ta emot ett pris av den enda anledningen att det tidigare tillfallit personer som vill värna mänskligt liv även i moderlivet är enligt min enkla mening både löjeväckande och alldeles otillständigt. Borde hon inte ha tillräckligt med ryggrad för att inse detta?

Att en professor i folkrätt som heter Mark Klamberg och är gift med förra statsrådet Birgitta Ohlsson – båda (FP) – även han backar ur från det planerade seminariet var naturligtvis väntat och upprör mig betydligt mindre. Folkpartister har aldrig utmärkt sig för att stå fast när det blåser.

 IS-terrorist med skräckslagen liten flicka. I bakgrunden syns ISIS flagga. Kommer Silvia att engagera sig för henne och hennes medoffer?

Slutligen finns kanske skäl att undra över om drottningen kommer att våga ta upp den grova form av människohandel, ja rent slaveri, med kvinnor och minderåriga flickor som sexslavar som nu förekommer i Mellanöstern i den ökända terroristligan IS/ISIS regi. Jag hoppas det men fruktar tyvärr, att någon eller några kommer att viska i den nu 70-åriga drottningens öra, att det nog vore alltför kontroversiellt – kanske till och med ”islamofobiskt” – att upphäva sin röst mot denna monumentala omänsklighet.

Läs mer om IS sexslavar via denna länk:

http://swedish.ruvr.ru/radio_broadcast/no_program/277257784/

 

 

Tolerans, yttrandefrihet och religionsfrihet på undantag

Yttrandefrihet och religionsfrihet har blivit bristvaror i Sverige. På annat sätt kan jag knappast tolka två händelser som båda refererades i min lokaltidning för ett par dagar sedan.

Den ena händelsen gällde en 7o-årig dam som tvingats bort efter att  i många år ha arbetat ideellt för Röda korset (RK) i Falun, den andra en barnmorska i Jönköpings län som nekats anställning därför att hon i enlighet med sin kristna tro inte kan tänka sig utföra aborter.

 Dömde våldsbrottslingen Daban Ibrahim Mohammad backas upp av ledande media.

Den äldre damen uppsöktes av en 24-årig irakier som hävdade att han sökte bidrag. Under en smygfilmad intervju, som 24-åringen – en Daban Ibrahim Sofi Mohammad – lade ut på sociala medier klargjorde Röda kors-damen att hon var kritisk till den förda svenska invandringspoltiken sedan hon utsatts för en rad provokativa frågor av irakiern.

Bland annat menade den ideellt arbetande kvinnan att svenska ungdomar borde hjälpas innan vi tar in ungdomar utifrån. ”Vi har tappat en generation”, sade hon. Samtidigt uttryckte hon som sin åsikt att utländska ungdomar som har det svårt borde hjälpas på plats i stället för att tas in i Sverige.

Sånt här duger ju inte om man arbetar åt en maniskt politiskt korrekt godhetsorganisation som Röda korset. Aftonbladet och andra tidningar nappade på kroken, vilket ledde till att den 70-åriga kvinnan förklarades icke önskvärd och tvingades lämna sin tjänst. AB talar i en patetisk snyftartikel om hur synd det är om den brottsdömde 24-åringen och påstår lögnaktigt, att han fått ”rasistiska” svar av RK-kvinnan:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18688847.ab

Envar som hör kvinnans svar kan lätt konstatera, och hon inte säger någonting som borde kunna tolkas som ”rasistiskt” eller ”främlingsfientligt”. Snarare är det hon ger uttryck för vad många svenskar anser vara sunt förnuft. Vi kan inte hjälpa alla här i Sverige, men det innebär naturligtvis inte att vi anser att några har ett mindre människovärde. Kan detta vara så jättesvårt att förstå?

Toppavlönade Ulrika Årehed Kågström sparkar ut ideellt arbetande 70-åring. Alla människors lika värde?

”Om man inte står för alla människors lika värde kan man inte representera Röda korset”, flosklade RKs generalsekreterare Ulrika Årehed Kågström (med en månadslön på 86 000 kronor). En annan RK-representant utlät sig sömngångaraktigt om RKs så kallade värdegrund. För mig är det uppenbart att om det är någonting Röda korset inte har i sin värdegrund så är det den grundlagsfästa yttrandefriheten.

Den 24-årige irakiern dömdes 2012 för olaga hot, olaga intrång, grov stöld, hot mot tjänsteman och förgripelse mot tjänsteman. Det är tydligtvis sådana individer hellre än skötsamma svenska ungdomar som bör komma i åtnjutande av samhällets till följd av pågående massinvandring allt knappare resurser.

Mitt andra exempel gäller den kristna barnmorskan Ellinor Grimmark, som sökte tre jobb inom Jönköpings landsting men nekades anställning i samtliga fall. Orsak: hon kunde i enlighet med sin religiösa tro ej tänka sig utföra aborter. Grimmark anmälde därför landstinget till Diskrimineringsombudsmannen (DO).

 Abortvägrande Ellinor Grimmark möter media.

Efter som det påstås ”ingående prövning” av frågan har DO förklarat att Ellinor Grimmark inte diskriminerats av Jönköpings läns landsting, emedan utförande av aborter – det vill säga i realiteten utsläckande av mänskligt liv – måste anses ingå i en barnmorskas ordinarie arbetsuppgifter.

DO anser visserligen att, mot bakgrund av Europakonventionens bestämmelser om rätt till religionsfrihet, landstinget utsatt den arbetssökande barnmorskan för ingrepp i hennes rätt till religionsfrihet. Landstingets beslut att neka henne anställning kan enligt DO ändå försvaras, därför att det fattats i syfte att skydda ”andras fri- och rättigheter”. Det uppges att DOs beslut icke kan överklagas.

Mer om fallet här:

http://www.dagenssjukskoterska.se/nyheter/abortvagrande-barnmorska-inte-diskriminerad/

Grimmark, som är pingstvän, har framhållit  att hon inte tänkt sig att vara ”missionerande” för sin inställning på sin arbetsplats. Hon har också fått stort stöd från sin församling. Den kristna tidningen Dagen skriver följande:

 Barnmorskor som ej är beredda utsläcka mänskligt liv göre sig icke besvär.

http://www.dagen.se/nyheter/pingstvannen-ellinor-grimmark-far-stort-stod/

Fallen med den 70-åriga Röda kors-medarbetaren och den samvetsömma barnmorskan visar, att tolerans, yttrandefrihet och religionsfrihet är satta på undantag i Sverige. I alla fall för den som uttrycker ”fel” åsikter ur politiskt korrekt perspektiv och som har en kristen tro. Det är upp-och-nedvända världen enligt mitt sätt att se.

 

 

 

Museveni: ”Homosexuella bör rehablitera sig med hjälp av samhället”

 Ugandas kristne president Joweri Museveni godkände homosexlagen den 24 februari 2014.

År 2009 lämnade den ugandiske parlamentsledamoten David Bahati in ett lagförslag om en striktare lag riktad mot homosexuella handlingar. Lagen, som ursprungligen stadgade dödsstraff för grovt brott, har efter hand modifierats varvid dödsstraffet ersatts av livstids fängelse som maxstraff. Lagen godkändes slutligen av president Joweri Museveni den 24 februari 2014.

Enligt lagen är såväl manlig som kvinnlig homosexualitet förbjuden. Den omfattar även ugandiska medborgare som ägnar sig åt homosexualitet utomlands samt individer, företag och organisationer inklusive så kallade NGOs (non-governmental organizations) vilka stöder HBTQ-rättigheter eller känner till homosexuella aktiviteter men underlåter att rapportera sådana. Livstids fängelse är förbehållet ”grov homosexualitet”, som är förenat med risker för smittspridning av främst HIV och AIDS, eller homosex med minderåriga.

Ugandas avvisande inställning till homosexualitet har varit en het internationell potatis ända sedan lagförslaget lades fram för snart fem år sedan. Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) hotade redan då – ett hot som nu upprepas – att dra in det svenska biståndet, vilket under 2000-talet har uppgått till 330 miljoner kronor per år.

Ugandas minister för etik och integritet, James Nsuba Butaro, svarade enligt tidningen Dagen då: ”I Uganda vill vi inte ha med analsex att göra.” Mer här:

http://www.dagen.se/nyheter/uganda-svarar-svenska-bistandsministern-om-homosexlag/

President Yoweri Kagala Museveni, född 1944, har innehaft den högsta makten i Uganda sedan 1986, då han medverkade i en kupp som störtade president Milton Obote. Museveni deltog även i det ugandiska inbördeskrig som förde Obote till makten efter Idi Amins brutala mardrömsstyre 1971-79. Genom att underteckna den modifierade homosexlagen stärker han sin ställning i det starkt homosexfientliga Uganda, där både kristna och muslimer applåderar den nya lagen. Museveni är själv kristen.

 Den ugandiske politikern David Bahati lämnade in förslaget om homosexuella handlingar 2009.

Museveni visar med sitt godkännande av det omdiskuterade lagförslaget att han står stark mot påtryckningar från omvärlden, främst USA med president Barack Obama i spetsen. Det har i rapporterats i anslutning till homosexlagen att amerikanska evangelikala aktivister haft ett starkt inflytande i opinionsbildningen.

I anslutning härtill skriver expertkommentatorn Ben Shepherd på sajten Chatham House den 24 februari: ”However, there has been little analysis of the political calculus underpinning President Musevenis decision to sign the bill into law…With increasingly little room to manoeuvre, Museveni may be tempted by a turn to the well-worn tactic of anti-colonial populism.

Hela texten här:

http://www.chathamhouse.org/media/comment/view/197622

Shepherd menar även att godkännandet av lagförslaget långsiktigt kan stärka Musevenis ställning bland de sturska östafrikanska staterna Rwanda, Kenya och Uganda. Talrika afrikanska stater har litet i skymundan trätt fram i form av en lovande utveckling, där bland annat inkomster från rikliga naturresurser har lett till robusta ekonomier och mindre beroende av västvärlden. Ben Shepherd fortsätter:

New investors – from China to Malaysia – bring support with few of the governance or human rights-concerns of traditional donors. Young people, daily exposed to Western lifestyles through information technology, but largely excluded from participation by the iron hand of global socio-economic inequality, are likely to be fertile ground for new ‘authentically’ African identities.

Denna utveckling stärker, anser Shepherd, den traditionella afrikanska fientligheten gentemot alternativa livsstilar av det slag som frodas inom HBTQ-kommuniteten. Vad som måhända är en smula ironiskt ur ett svenskt perspektiv är, att Yoweri Museveni motiverat sitt beslut att godkänna antihomolagen i Uganda med forskning som utförts vid Karolina institutet i Stockholm:

http://www.svt.se/nyheter/varlden/antihomolag-motiveras-med-svensk-forskning.

Museveni framför i den ugandiska dagstidningen Daily Monitor bland annat följande argument:

Since my original thesis that there may be people who are born homosexuals has been disproved by science, then the homosexuals have lost their argument in Uganda. They should rehabilitate themselves and society should assist them to do so.

Enligt Museveni har således de homosexuella “förlorat sina argument” i Uganda samt “bör rehabilitera sig själva” med hjälp av samhället.

Hela Musevenis artikel:

http://www.monitor.co.ug/News/National/Museveni–Homosexuals-have-lost-argument-in-Uganda/-/688334/2220416/-/sjci8iz/-/index.html

Enligt den apostroferade forskningsrapporten visade det sig, att i fråga om enäggstvillingar med homosexuella inslag så var båda tvillingar homosexuella i endast 10 procent av fallen. Denna slutsats går på tvärs med det argument som så ofta framförs av HBTQ-lobbyn – att homosexualitet uteslutande är en genetisk företeelse – eftersom enäggstvillingar har exakt samma genuppsättning: homosexualitet kan alltså läras in.

Niklas Långström, en av forskarna bakom rapporten, anser enligt svt.se att ”presidenten helt misstolkat forskningsresultaten och missbrukar dem för att försvara ’oacceptabel, icke-demokratisk lagstiftning’.” Nu är det ju dock knappast naturvetenskapliga svenska forskares uppgift att recensera ugandisk eller annan afrikansk lagstiftning och graden av dess demokrati.

Upprördheten på våra breddgrader har som bekant varit stor över Ugandas homosexlag utan att upprördheten nödvändigvis haft saklig grund. Detta har Afrika-kännaren och biståndsexperten, journalisten Bengt Nilsson, tagit upp på Ethno Press den 25 februari:

http://www.ethnopress.se/?p=1094

Nilsson framhåller så:

Bror Duktig i Sverige vet bäst och hans minne är kort. Att problematisera viktiga samhällsfrågor ligger inte för honom. Ännu en gång öppnar sig en möjlighet att låta det förträngda Afrikaföraktet pysa ut..Kanske bör vi ett kort ögonblick reflektera över det faktum att homosexualitet officiellt betraktades som en sinnessjukdom i Sverige fram till 1979. Att bli klassad som sinnessjuk är också ett slags livstidsstraff. Kanske bör vi också reflektera över vad det kan vara som skiljer Uganda från Sverige när det gäller synen på homosexualitet som samhällsfenomen.

 Bengt Nilsson uppmanar till problematisering och besinning.

Bengt Nilsson understryker att alla samhällen i Afrika söder om Sahara traditionellt är baserade på släktskap. Släkten, som är den viktigaste formen av kollektiv, anses viktigare än individen. Individens uppgift är att reproducera släkten. ”Så var det även i Sverige för inte så länge sedan”, skriver Nilsson. ”På den tiden då homosexualitet utgjorde ett hot mot samhällets fortbestånd, på samma sätt som man ser på saken i dag i Uganda.”

Han fortsätter: Att människor av samma kön ingår i äktenskapsliknande relationer och därmed avstår från att producera barn är som en tidsinställd bomb i ett samhälle där släkten betyder allt. Släkten kan bestå endast så länge den växer. I samma ögonblick som den slutar expandera tappar den också i styrka.

Bengt Nilsson uppmanar gayaktivisterna i Sverige att kliva av ”de höga hästarna” och att försöka förstå ”vad som konstituerar attityder och lagstiftning i länder vars samhällssystem skiljer sig från det svenska.”

Att förvänta sig att den robotlika  politiskt korrekta opinionsbildningen i Sverige skall ta Nilssons råd ad notam och ägna sig åt ”lite problematisering och eftertanke i debatten” är nog dock att hoppas för mycket. Som samhällsanalytikern Jan Sjunnesson visar i sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (2013) är Sverige på många sätt ett socialt laboratorium, där det erfarenhetsbaserade och traditionella befinner sig i strykklass.

Golda Meir: Israels järnlady

Golda Meyerson/Meir har kallats ”Israels järnlady”, ”Israels moder” samt även ”Stålmormor”. Hård i nyporna och rökte som en borstbindare.

Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), sade en gång att Golda Meir var ”den ende mannen i det  israeliska regeringskabinettet”. Meir blev även kallad ”järnlady” flera år innan Storbritanniens Margaret Thatcher ägnades detta epitet. Tveklöst var Golda Meir en synnerligen duglig politiker och statsman.

När Tor Carlid för en tid sedan höll ett föredrag om Golda Meir i den av honom startade och ledda Betlehemskyrkans Israelgrupp, hade han valt att kalla föredraget ”Hon styrde Israel från sitt kök”. Det hade dock visat sig svårt att belägga detta påstående, men Tor hade i alla fall hittat en bild där Golda fanns på plats i köket.

Tor Carlid, med ett mångårigt förflutet vid tidningen Dagen, har tidigare föreläst om en rad israeliska förgrundsgestalter. Dessa var alla män, vilket inte är så konstigt – det har varit tunnsått med israeliska toppkvinnor i politiken. Den enda jag på rak arm kommer på är Tzipi Livni, född 1958, som var utrikesminister 2006-2009 och som även varit jordbruks- samt justititeminister.

Tzipi Livni, Israels utrikesminister 2006-2009.

Låt det med en gång bli sagt att jag mycket uppskattar Tor Carlid såväl som person som föreläsare. Han lägger upp sina föredrag klart och redigt och kan i regel inte dölja sin entuasiam och/eller djupa engagemang för det han talar om. Så blev det naturligtvis också i fallet Golda Meir.

– Golda Meir var en eldsjäl som gjorde väldigt mycket, sade Tor om Golda Meir och det omdömet är det svårt att argumentera mot. Hon föddes den 3 maj 1898 som Golda Mabovitz i Ukrainas nuvarande huvudstad Kiev – då beläget i Tsarryssland – som ett av åtta syskon. Två systrar överlevde, de övriga syskonen dog tidigt.

Det gamla Ryssland översköljdes vid denna tid av den ena pogromen blodigare än den andra, och 1903 emigrerade Goldas pappa Moshe Mabovitz till USA – resten av familjen stannade kvar i staden Pinsk i nuvarande Vitryssland innan den 1906 flyttade efter till Milwaukee, Wisconsin (mest känd för sin ölproduktion). Över 2,5 miljoner judar utvandrade från förtrycket och antisemitismen i tsarriket.

I Milwaukee fick Goldas pappas anställning som snickare medan mamman drev en speceriaffär, där Golda fick hjälpa till från åtta års ålder. Familjen tog livlig del i det judiska livet i Milwaukee. När hon var 14 kom Golda in på high-school (gymnasium), men modern tyckte att hon skulle avbryta studierna, börja jobba samt gifta sig. Golda valde då att rymma till den äldre systern Sheyna Korngold i Denver, Colorado, där hon träffade skyltmålaren Morris Meyerson (1893-1951) med vilken hon ingick äktenskap 1917.

Paret Morris och Golda Meyerson som nygifta.

Paret Meyerson emigrerade, jämte Sheyna Korngold, till Palestina-mandatet 1921. De sökte och fick medlemskap i kibbutzen Merhavia belägen nära staden Afula i nuvarande norra Israel. Redan 1924 hade emellertid Morris Meyerson tröttnat på det krävande kibbutzlivet och flyttade först till Tel Aviv och senare Jerusalem. Paret fick barnen Menachem (född 1924) och Sarah (född 1926). Golda Meyerson, som hon fortfarande kallade sig, genomgick även en abort.

– Någon storartad moder var aldrig Golda, avslöjade Tor Carlid. Det har sagts att hon stannade hemma med barnen endast en gång, och det var när hon fick migrän…

Paret Meyerson gled isär men skilde sig aldrig. Golda Meirs tillkortakommanden på familjeplanet förminskar inte hennes insatser som politiker och statsman. ”Jag vet inte om kvinnor är bättre än män”, menade Golda Meir en gång, ”men de är i alla fall inte sämre.” Detta är det förvisso bara att instämma i.

Golda Meyserson engagerade sig alltmer i fackföreningsrörelsen Histadrut och nådde 1928 en hög position i dess kvinnoavdelning. Hon blev även alltmer framträdande i arbetarpartiet Mapai. 1948 erbjöd hon sig att resa till Förenta staterna och samla in pengar i syfte att stärka den judiska försvarsmakten inför det förväntade arabiska angreppet sedan staten Israel en gång utropats. Hon och partiledaren David Ben-Gurion hade hoppats på 25 miljoner dollar – Golda kom tillbaka med 50. ”Tack vare denna judiska kvinnas insats kunde staten Israel skapas”, yttrade Ben-Gurion en gång.

Levi Eshkol, premiärminister 1963-69.

Golda Meir gjorde även ett försök att övertala dåvarande Transjordaniens kung Abdullah att avstå från att delta i det arabiska angreppet på den judiska staten. Tyvärr lyckades inte detta.

Den 14 maj 1948 utropades staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum, senare omdöpt till Independence Hall. Golda Meir var på plats som en av 24 framträdande befattningshavare och politiker när David Ben-Gurion – liksom Meir född i Tsarryssland – inför världen läste upp Israels självständighetsförklaring. Den nya staten skulle dels vara judisk, dels grunda sig på ”frihet, rättvisa och fred”.

Därefter sjöng de församlade sången Hatikva (Hoppet), vars text skrivits i början av 1880-talet av Naftali Herz Imber och som blev den unga statens nationalhymn. Här en sentida tolkning:

http://www.youtube.com/watch?v=NjfFpFW9OdA

Den 15 maj kom det befarade angreppet från Egypten, Syrien, Libanon, Irak och Transjordanien, men lilla Israel med dess då cirka 600 000 invånare gav angriparna ordentligt på tafsen. Så skedde även vid angreppen 1956, 1967 och 1973. Stormakterna USA och Sovjetunionen erkände den nybildade judiska staten på ett tidigt stadium, och 1948 utstågs Golda Meir till ambassadör i Sovjet. När hon anlände till Moskvas synagoga hälsades hon entusiastiskt av 50 000 judar, vilka kommit för att fira det judiska nyåret Rosh Hashana.

De sovjetkommunistiska myndigheterna var inte alls lika entusiastiska utan svarade med brutala insatser och fängslanden. Meir tröttnade snart och återvände till Israel redan 1949. Mellan Sovjet och Israel blev förhållandet alltmer frostigt, och Sovjet och dess östeuropeiska satellitstater valde snart att bryta med Israel och solidarisera sig med dess arabiska fiendestater som ett led i det Kalla kriget. Samtidigt behandlades de sovjetiska judarna allt sämre och hindrades hårdhänt från att emigrera till Israel.

Moshe Sharett, premiärminister 1954-56.

Under åren 1949-56 innehade Golda Meir flera ministerposter i arbetarregeringen. 1956 utsågs hon till utrikesminister, en högprofilerad post hon innehade till 1966. I samband med att hon blev utrikesminister bytte hon officiellt efternamn till Meir. Som utrikesminister träffade hon av naturliga skäl ett flertal välkända världspolitiker.

Hon överlade även med FNs svenske generalsekreterare Dag Hammarskjöld. Och när Sveriges statsminister Tage Erlander besökte Israel i början på 1960-talet tillhörde Golda Meir de politiker han fick träffa. 1964 medverkade Meir vidare till att Israel ingick ett handelsavtal med EEC, en föregångare till EG respektive EU.

Under senare hälften av 1960-talet var Golda Meir såväl generalsekreterare i arbetarpartiet Mapai som ledamot i parlamentet Knesset. När  premiärministern Levi Eshkol (1895-1969) dog den 26 februari 1969 utsågs Golda Meir till hans efterträdare. Denne var, liksom Meir, född i det som numera är Ukraina. Samma gäller för övrigt även Israels andre premiärminister, Moshe Sharett (1894-1965). När Golda blev premiärminister var hon såväl Israels som världens tredje kvinnliga premiärminister.

Menachem Begin från högerblocket Likud blev 1977 den förste premiärminister som inte representerade arbetarpartiet. Han var 1978 med om det historiska Camp David-avtalet, då han i förhandlingar med Egyptens Anwar Sadat och USAs Jimmy Carter säkrade fred med Egypten. Israel lämnade då över Sinai-området till Egypten.

Menachem Begin, den förste högerpolitiker att bli regeringschef i Israel. Var med om att förhandla fram Camp David-avtalet med Egypten 1978.

– Golda Meir var outtröttlig i sin passion för Israel, underströk Tor Carlid inför den talrika åhörarskaran i Israelgruppens samlingslokal. 1971 reste hon till Sverige och träffade bland andra företrädare för Samfundet Sverige-Israel samt framträdande politiker och kyrkliga företrädare.

Under Golda Meirs tid som israelisk regeringschef drabbades Israel – och världen – av massakern vid de olympiska spelen i München 1972, då den palestinska terrorgrupperingen Svarta September mördade 11 israeliska idrottsmän. Meir berordrade då underrättelsetjänsten Mossad att, i form av en operation som fick kodnamnet ”Guds vrede”, straffa de överlevande ansvariga bakom dådet. Meir och Israel valde att agera helt på egen hand, då man insåg att andra länder inte skulle lyfta ett finger för att bistå den judiska staten. 13 terrorister spårades upp och dödades under de följande 20 åren..

I oktober 1973 gick Egypten och Syrien till överrumplingsattack mot Israel i det så kallade Yom Kippur-kriget. Efter inledande motgångar lyckades Israel avvärja attacken och gå till motangrepp, men såväl höga militärer som politiker – bland dessa Golda Meir och försvarsminister Moshe Dayan – fick utstå hård kritik för att landet inte var bättre förberett på anfallet. Dayan återkom dock som utrikesminister i Begin-regeringen 1977. Stor krigshjälte blev den blivande premiärministern Ariel Sharon. 2500 israeliska soldater dödades.

Moshe Dayan och Golda Meir tvingades avgå efter Yom Kippur-kriget.

Den 3 juni 1974, alltså på dagen för 39 år sedan när detta skrivs, avgick Golda Meir som israelisk premiärminister. Hon efterträddes av Yitzhak Rabin. Golda försvann från politiken och avled slutligen i cancer i Jerusalem den 8 december 1978, 80 år gammal. Under sin minnesvärda tid vid makten kallades hon både ”Israels moder” samt ”stålmormor”. 1982 kom storfilmen A Woman Called Golda med Alan Gibson som regissör. I huvudrollen som Golda Meir sågs den svenska storstjärnan Ingrid Bergman, som här gjorde sin sista filmroll.

Slutligen några citat som tillskrivs Golda Meir och som redovisades av Tor Carlid:

Man kan inte skaka hand med en knuten näve.

Det första jag fick lära mig som diplomat var att hålla tyst på olika språk.

Judar är populära bara som offer.

Vi kommer att få fred med araberna först när de älskar sina barn mer än de hatar oss.

Ingrid Bergman som Golda Meir i ”A Woman Called Golda”.

Abortläkare skyldig till mord: kliniken som var ett slakthus

Kermit Gosnell förs bort efter att ha dömts skyldig till tre fall av mord och ett fall av vållande till annans död.

http://en.wikipedia.org/wiki/Kermit_Gosnell

Kermit Gosnell, en 73-årig chef för en abortklinik i Philadelphia i den amerikanska delstaten Pennsylvania, har befunnits skyldig till tre mord och ett fall av vållande till annans död. Tisdagen den 21 maj skall åklagarsidan och försvaret inför en jury disktutera vilket straff Gosnell skall dömas till. I Pennsylvania finns bara två alternativ för den som befinns skyldig till mord: livstids fängelse eller dödsstraff.

Tidningen Philadelphia Inquirer hade en träffande rubrik i sin nätupplaga philly.com: ”Nu måste Gosnell rädda ett liv – sitt eget”. Mer om Gosnell via länken överst.

Av den fasansfulla beskrivningen av Gosnells abortklinik framgår med full tydlighet att den så kallade Hippokrates ed, den edliga försäkran som läkare och tandläkare traditionellt svär med början på 500-talet före Kristi födelse, var någonting okänt på hans praktik som mest av allt liknade ett slakthus. Här följer ett avsnitt av den hippokratiska eden, där läkaren bland annat lovar att aldrig medvetet skada sina patienter:

Efter förmåga och omdöme skall jag följa den behandling jag anser gagnerikast för mina patienter och det som kan skada eller irritera dem skall jag undvika. Jag skall icke ge något gift, även om jag blir ombedd, eller heller ordinera något sådant; ej heller skall jag ge någon kvinna fosterfördrivande medel.

Eden i sin helhet här:

http://www.sls.se/Etik/Etiska-koder/Den-Hippokratiska-Eden/

Kermit Barron Gosnell föddes 1941 och inledde sin bana som abortläkare 1972. En anledning till att han kunde bedriva sitt blodiga hantverk så länge var sannolikt att han allmänt sågs som en respektabel medlem av samhället. Sanningen om förhållandena på kliniken började nystas upp i samband med ett FBI-tillslag mot kliniken den 18 februari 2010 efter misstankar om försäljning av narkotikaklassade läkemedel.

Amerikansk demonstration till förmån för livet.

Den syn som mötte de federala agenterna var i sanning fruktansvärd. Förhållandena har beskrivits som extremt ohygieniska med bland annat blodfläckar på golven och en stank av djuraffär; Gosnell höll flera av sina husdjur på kliniken. Aborterade foster och fosterdelar fanns vårdslöst spridda i lokalerna, ibland förpackade i tomma kattmatsburkar.

Kermit Gosell yttrade sig inte under rättegången och inte heller fanns någon som vittnade till hans fördel. Däremot kunde anställda vittna om att barn som överlevt aborter rutinmässigt dödades genom att ryggmärgen klipptes av. Av åklagarens framställan blev det tydligt att det rådde skräckfilmsliknande förhållanden vid Gosnells klinik.

”Doktor” Gosnell stod åtalad för åtta mord varav sju på överlevande aborterade foster samt ett på en kvinna – Karnamaya Mongar – som avlidit efter en abort. Efter nio dagars överläggning fann juryn Gosnell skyldig till tre fall av överlagt mord och ett fall av vållande till annans död (Mongar). Sammanlagt dömdes Gosnell skyldig till 21 av 24 åtalspunkter, i övrigt bland annat illegal förskrivning av narkotiska preparat, sammansvärjning relaterad till korruption, illegala aborter samt medicinsk misskötsel.

De illegala aborterna hade utförts efter 24-veckorsgränsen; dessutom omfattade åtalet över 200 fall där aborter genomförts utan att lagstadgad väntetid om 24 timmar iakttagits.

Guvernör Tom ridge (R) satte stopp för inspektion av abortkliniker i Pennsylvania.

Fallet Gosnell har även medfört andra efterverkningar. Nio (outbildade) anställda vid kliniken har åtalats. Vidare har fyra delstatsjurister och två ansvariga tjänstemän vid Pennsylvanias hälsodepartement avskedats, därför att de underlåtit att under många år granska förhållandena vid kliniken. Det yttersta ansvaret för inställda inspektioner av delstatens abortkliniker åvilar den republikanske guvernören Tom Ridge (1995-2001), som är abortförespråkare. Däremot förekom inspektioner under företrädaren, demokraten Bob Casey, som var ”för livet” (pro life).  Mer om detta här:

http://cnsnews.com/news/article/grand-jury-under-pro-abort-gop-governor-pennsylvania-stopped-annual-inspections

Abortfrågan är som bekant känslig. Alla form av kritik mot genomförandet av aborter – det talas ofta om ”den fria aborträtten” – brukar enligt gällande politisk korrekthet avfärdas som uttryck för reaktionära åsikter av människor som påstås vara motståndare till kvinnans rättigheter. USA har världens mest liberala abortlagstiftning, där rättsfallet Roe vs. Wade från 1973 ännu är normgivande trots konservativt motstånd. I otaliga amerikanska filmer och TV-serier har vi sett abortförespråkare framställas som hjältar och abortmotståndare som vildsinta skurkar.

Abortkritiker har i sammanhanget påpekat att president Barack Obama under sin tid som delstatssenator i Illinois upprepade gånger röstade emot lagförslag som syftade till medicinsk eftervård av foster som överlevt aborter. Obama är en principiell abortförespråkare som uppges stå nära den abortvänliga organisationen Planned Parenthood.

Det har påpekats att Obama under sin tid som delstatspolitiker motsatte sig lagar som syftade till att skydda barn som överlevt aborter.

Det är helt stilenligt att fallet Gosnell i Sverige hittills mest uppmärksammats av kristna tidningar som Världen i dag och Dagen medan tystnaden i mainstreammedia varit i det närmaste kompakt. Det är kanske för mycket begärt att de ideologiska tillskyndarna av det legaliserade barnamord som abort, särskilt i långt framskriden grosess, de facto innebär skall dra någon lärdom av det groteska Gosnell-fallet.

Möjligheten finns dock att inte fullt så doktrinära människor tänker igenom vad en abort verkligen innebär och i bästa fall modererar sitt synsätt. En sak är dessbättre fullständigt klar: Kermit Gosnell kommer inte längre att kunna fortsätta sitt skräckregemente.

Västra tempelmuren – judarnas heligaste plats

 Västra tempelmuren med Omars moské.

På frågan vilken som är judarnas heligaste plats finns det egentligen bara ett svar: Västra tempelmuren i Jerusalem. Det är den enda del av det i de bibliska berättelserna om Jesus omnämnda så kallade Herodes tempel som blivit bevarad in i vår tid.

Förutom det heliga templet lät Herodes den store (cirka 73  – cirka 4 före Kristi födelse) bland annat uppföra staden Caesarea samt Antonia-borgen i Jerusalem. Noga taget är det emellertid inte helt korrekt att säga att det var Herodes som lät bygga templet.

Vad han gjorde var att på ett omfattande sätt låta renovera samt tillbygga Serubbabels tempel, vilket började uppföras år 516 efter det judiska folkets babyloniska fångenskap. Templet, som alltså Jesus ofta besökte, stod sedan till år 70 efter Kristus då det förstördes av den romerska ockupationsmakten. Så när då som på den Västra tempelmuren.

Herodes ”den store” var av blandat judiskt-idumeiskt ursprung och fungerade som tetrark (fjärdingsfurste) över Galiléen, Samarien, Judéen samt ytterligare några mindre områden. Han utnämndes av den romerska senaten till konung över provinsen Iudaea år 40 före Kristus.

Herodes den store skall inte förväxlas med sin son, Herodes Antipas, som var tetrark över Galiléen och Peréen men avsattes av romarna 39 efter Kristus. Det var denne Herodes som lät avrätta förkunnaren Johannes döparen, och som på ett ställe i Nya testamentet av Jesus benämns ”den räven”.

En modern modell över Serubbabels/Herodes tempel (516 f. Kr. – 70 e. Kr.).

Om Jerusalems tempel i allmänhet och Västra tempelmuren i synnerhet berättade Tor Carlid i ett intressant anförande i Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm för en tid sedan; Carlid är initiativtagare till och förgrundsgestalt i gruppen, som existerat sedan mitten av 1990-talet.

Var tredje fredag  – med undantag för jul- och sommaruppehåll – erbjuder Israelgruppen alla som intresserar sig för Israel, Jerusalem och andra judiska ämnen en stimulerande mötesplats.

Carlid, som själv kallar sig  journalist, föredragshållare och pilgrim, inledde med att säga:

– Jag fick ett raseriutbrott efter att  i april 2010 ha läst att  en reklamgranskande instans  hävdat, att Israel inte har rätt att använda bilder på Västra tempelmuren eftersom denna ”inte tillhör Israel”…frågan är då vilket land muren annars tillhör. Någon palestinsk stat finns ju inte.

Tor Carlid bjöd på ett engagerande föredrag. Foto: Tommy Hansson

Tor Carlid läste sedan i december 2010 i tidningen Dagen om en ”befängd” palestinsk rapport vilken gjorde gällande, att tempelmuren inte har någonting med Israel att göra utan tillhör al-Aqsa-moskén och  ”Palestina”:

Läs artikeln här:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=238051

– Men hur skall man i så fall förklara denna mur? frågade sig Carlid. Bara för att al-Aqsa-moskén byggdes år 638 innebär ju inte det, att muren blev en del av den. Detta är bara ett försök att delegitimisera staten Israel.

Åhörarna fick sedan höra Tor berätta om det första Jerusalems tempel, ”Salomos tenpel”, som uppfördes på initiativ av Israels tredje konung – Salomo –  omkring år 960 före Kristi födelse. Ända sedan detta tempels dagar vänder sig judar över hela världen mot templet i Jerusalem och uttrycker förhoppningen ”Nästa år i Jerusalem”.

Så här har en sentida tecknare tänkt sig att Salomos tempel kan ha tett sig.

Salomos tempel förstördes i grund under den av kung Nebukadnessar ledda invasionen av Juda rike 586 före Kristus, då de flesta judar fördes bort i den så kallade babyloniska fångenskapen vilken kom att vara i 70 år. Det tempel som därefter uppfördes kom, som redan konstaterats, att kallas Serubbabels tempel efter en ledargestalt från Davids släkt som av en del rentav troddes vara Messias.

Herodes den store lät sedan i grunden restaurera och tillbygga det ett halvt årtusende gamla templet samt även jämna ut Tempelberget.

– För judarna blev själva templet nu den heligaste platsen på jorden, konstaterade Tor Carlid som interfolierade sin engagerande berättelse med ett stort antal ljusbilder. Serubbabels/Herodes tempel beskrivs inte i Bibeln men väl av den judiske historikern Flavius Josefus.

Under det judiska upproret åren 66 – 70 efter Kristus förstördes Jerusalems heliga tempel av romerska soldater. Josefus blev åsyna vittne till hur rasande, hämndlystna romare lade Jerusalem inklusive templet i grus och aska. Enligt Josefus (cirka 37 – 100 efter Kristus) brände de romerska soldaterna ner templet utan att först ha inhämtat kejsarens tillåtelse.

 En byst som anses avbilda den judiske historieskrivaren  Josefus.

– Det finns vissa uppgifter om att nästan en miljon skall ha dödats under det judiska upproret, men troligen rör det sig ”bara” om cirka 200 000, berättade Tor Carlid. Bara Västra muren – även kallad Klagomuren – blev kvar. Det var den muren som låg närmast templets ”allra heligaste”.

Romarna förde med sig krigsbyte från templet hem till Rom, vilket bland annat reliefer i Titusbågen vittnar om; här finns bland annat den stora, sjuarmade ljusstaken – Menorah – avbildad.

Carlid igen:

– Det har tidigare alltid funnits begränsningar för judarna att besöka Västra muren, men det har aldrig varit totalstopp. Fullt tillträde har det varit först efter slutet av Sexdagarskriget 1967. Kejsar Hadrianus tillät judar att besöka muren en gång om året. Detta visar att muren verkligen tillhört det judiska templet.

Den muslimske härskaren Suleyman I (1494-1566), sultan över det turkiska Ottomanska riket, lät röja upp den öppna platsen vid den 18 meter höga muren. Fromma judar har genom historien här samlats för att minnas och känna sorg över förstörelsen av det heliga templet, därav namnet ”Klagomuren”.

– Under 1800- och 1900-talet var judar av de arabiska härskarna förbjudna att hålla gemensam bön vid muren, omtalar Tor Carlid. Detta fortsatte under den brittiska tiden efter Första världskriget. Inga Torah-rullar fick heller finnas vid muren.

När staten Israel utropades 1948 ockuperade Jordanien östra Jerusalem inklusive Tempelberget. Man intog då med militärmakt samma platser man tackat nej till när FNs delningsplan offentliggjordes 1947. Mellan 1948 och 1967 förbjöd araberna i området alla judiska tillbedjare att besöka murplatsen. Ändring blev det först då israeliska styrkor på ett dramatiskt sätt intagit östra Jerusalem.

De israeliska krigshjältarna Yitzhak Rabin, Moshe Dayan och Uzi Narkiss med fasta steg på väg mot tempelmuren sedan östra Jerusalem intagits.

Judar har kunnat vittna om den fruktansvärda jordanska överhögheten över Jerusalems östra (gamla) del. Synagogor förstördes, judiska gravstenar användes som gatubeläggning och så vidare.

– Är det vad araberna vill ha tillbaka? frågade sig Tor Carlid med allt fog.

I dag är det stundom folkfest vid Västra muren, exempelvis i samband med bar respektive bat mitzva – konfirmation för pojkar respektive flickor – då Torah-rullar brukar bäras omkring dagen till ära. Vid större högtider, såsom Lövhyddohögtiden i oktober,  kan uppemot 100 000 personer samlas på murplatsen.

Cirka 70 procent av denna är reserverad för manliga, cirka 30 procent för kvinnliga besökare. Alla pojkar och män måste bära den judiska huvudbonaden kippa.

En lång rad notabiliteter har genom åren besökt Västra tempelmuren i Jerusalem. Till dessa hör påvar, amerikanska presidenter och kända artister. Bland de senare kan nämnas den amerikansk-judiske sångaren Bob Dylan (egentligen Robert Zimmerman). Många har stoppat bönelappar i murverket.

 Bob Dylan, iförd judiska, religiösa attribut, vid Klagomuren.

Tor uppgav att den som skickar en bönelapp med adressen ”Gud, Jerusalem” får denna instoppad i muren!