Willy Silbersteins ogenomtänkta fabulerande

Sverigedemokraterna är troligen riksdagens mest Israel-vänliga parti.

Publicisten Willy Silberstein, född 1954, har känt sig manad att ryta till om Sverigedemokraternas framgång i det senaste riksdagsvalet, där partiet erhöll 20,6 procent av rösterna. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/willy-silberstein-om-sd-s-framgang-skrammande

Silberstein uttrycker sig som talesman för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) och citeras bland annat på följande sätt: ”Normalt uttrycker sig inte kommittén mot antisemitism när det gäller enskilda partier. Men Sverigedemokraterna är så speciella och berör så många så där känner vi oss tvungna att säga ifrån.”

Frågan är då varför Silberstein valt just SD att ”säga ifrån” mot. SD är för det första riksdagens troligen mest Israel-vänliga parti som bland annat uttryckt önskemål att flytta Sveriges Israel-ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Den som letar efter antisemitiska utspel från SD letar vidare förgäves – sådana förekommer inte, vilket Silberstein borde veta.

Willy Silberstein uttrycker sig luddigt om att det ”uppstår ett klimat” där många med rasistiska attityder skulle känna större frihet att säga saker och ”möjligen” också agera våldsamt mot minoriteter. Hört talas om uttrycket ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”, hämtat från nationalskalden Esaias Tegnér, Silberstein?

Med andra ord: Silberstein ägnar sig åt ogenomtänkt fabulerande.

Willy Silbersteins tirad mot Sverigedemokraterna har framkallat kritik från bland andra PM Nilsson, politisk redaktör på tidningen Dagens Industri: ”Jag tror att de som röstar på Sverigedemokraterna och de som vill samarbeta med SD gör en annan bedömning.”

Nilsson avfärdar talet om SD som naziinfluerat eller ens särskilt radikalt och jämför partiet med de nordiska systerpartierna Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet och Sannfinländarna.

Willy Silberstein är född i Norrköping och var 1987-2009 verksam vid Sveriges radio P1. 2009-10 återfanns han på den borgerliga reklambyrån Kreab. Han har bland annat, tillsammans med Lars-Olof Pettersson, skrivit den läsvärda boken Syndikalismens nya ansikte.

Silberstein var kring 1970 verksam vid den antitotalitära organisationen Demokratisk Allians i Norrköping.

Överskattade ryssar förlorar kriget

De ryska stridskrafterna är av allt att döma kraftigt övervärderade, vilket kan leda till ett ryskt nederlag i kriget i Ukraina.

Den ryska invasionen av Ukraina avslöjar, i likhet med vad som var fallet vid tidigare militära äventyrligheter från rysk sida, en rad brister hos de ryska stridskrafterna. Det menar sajten Meta-Défense.fr i en analys daterad 7 mars 2022. https://www.meta-defense.fr/sv/2022/03/07/har-vi-%C3%B6verv%C3%A4rderat-de-ryska-arm%C3%A9erna/?fbclid=IwAR3-zvW4EMfkY2z5bSc4vPDJZIOSOjsVPaSLSz724RS3Sv566NYeVJ0XdDc

Meta-Défense.fr framhåller: ”Inte nog med att det mesta av utrustningen ärvdes från sovjettiden och hade moderniserats endast något, utan de ryska enheterna led själva av stora misslyckanden och försämrad operativ förmåga. Och om dessa hade noterat vissa framgångar, som 2014 på Krim, eller 2015 i Donbass, visade de fortfarande vissa gränser när de var tvungna att konfrontera modern kapabilitet, vilket var fallet i början av operationen i Syrien.”

Ändå, menar skribenten, har flera ambitiösa reformer skett, exempelvis 2008 och 2012 vad beträffar förbättringar avseende prestationsförmågan hos stridsvagnar, stridsbombplan, stridsfartyg och ubåtar.

PM Nilsson, ledarskribent i Dagens industri, pekar i en artikel den 13 mars 2022 på svagheterna hos de ryska stridskrafterna men även det ryska samhället i stort: ”De ryska stridskrafterna kan lägga ukrainska städer i ruiner men Rysslands ekonomiska bas och politiska ställning förstörs nu med en hastighet som överraskar de flesta bedömare.” https://www.di.se/ledare/ryssland-forlorar-kriget/

Enligt PM Nilsson är Vladimir Putins ryska rike ”en ekonomisk dvärg som utmanar väst på alla sätt som tänkas kan”. Nilsson pekar på att EUs ekonomiska styrka är elva gånger större och NATO-ländernas 30 gånger större än Rysslands. De nordiska ländernas samlade ekonomi är närmare tio procent större än den ryska.

Det konstateras vidare i Dagens industris ledarartikel att det inte finns en enda rysk innovation eller ett enda varumärke som kan ta upp kampen med väst. Till och med de mest kända vodkasorterna kommer någon annanstans ifrån än från Ryssland: Smirnoff från USA, Khortytsa från Ukraina, Zubrowka från Polen, Finlandia från Finland och Absolut från Sverige.

Nilsson konstaterar vidare att de utländska sanktionerna, trots Putins försäkringar om motsatsen, slår hårt mot den ryska ekonomin och krymper den till ”afrikansk nivå”. Rubeln har fallit med 50 procent, räntan har stigot till 20 procent och Moskva-börsen tvingas hålla stängt. Stora ryska företag som Gazprom, Sherbank, Rosneft och VTB har kollapsat och de västerländska storföretagen har lämnat Ryssland i rask takt.

PM Nilsson drar följande slutsatser: ”Ett regimskifte i Moskva är just nu lika sannolikt som ett i Kiev, På längre sikt har Ryssland ingen chans i kraftmätningen…Ryssland går mot ett historiskt nederlag.”

Samma åsikt framförs i en video i Expressens nätupplaga den 10 maj av Nigel Gould Davis som tidigare varit Storbritanniens ambassadör i Belarus. Han säger bland annat: ”Ryssarna har inte vunnit det här kriget – de håller på att förlora det.” Krigsutvecklingen talar för ett Ukraina som ständigt tillförs nya stridskrafter utifrån. https://www.expressen.se/tv/nyheter/ryssland-haller-pa-att-forlora-kriget/

Vladimir Putin var när de ryska stridsvagnarna rullade in över gränsen till grannlandet Ukraina den 24 februari tveklöst övertygad om att ”den särskilda operationen” skulle vara över på några dagar, kanske högst någon vecka. Många i väst var inne på samma linje.

Det visar sig nu emellertid med full skärpa att de ryska stridskrafterna varit våldsamt överskattade, precis som Sovjetunionens stridskrafter länge var det. Detta framgick med all önskvärd tydlighet av det ryska nederlaget mot Mujaheddin i Afghanistan-kriget 1979-89. Två år senare hade Sovjetunionen imploderat.

böib

Juholt varnade för en annalkande diktatur

Håkan Juholt, 58, var Sveriges ambassadör i Reykjavik 2017-20.

Håkan Juholt var Socialdemokraternas partiledare under tio månader 2011-12. Han tvingades avgå under förödmjukande former efter flera skandaler varav de avgörande var av ekonomisk natur. 2017-20 var han Sveriges ambassadör på Island och är sedan september 2020 ambassadör i Sydafrika.

Det fanns förvisso ett och annat att kritisera hos Håkan Juholt. Jag gjorde det själv, bland annat i detta blogginlägg där jag kallar honom både ”skojare” och ”idiot”. Hårda ord, kanske, men det var så jag upplevde honom då: https://tommyhansson.wordpress.com/2011/11/12/juholt-inte-bara-skojare-utan-ocksa-idiot/

Med det här inlägget vill jag ge Håkan Juholt en senkommen men dock upprättelse. Det beror på att jag helt nyligen av en händelse fick syn på en kort intervjutext i tidningen Dagens Industri den 16 oktober 2017, där Juholt förutspår att Sverige på sikt kommer att avveckla demokratin. https://www.di.se/nyheter/hakan-juholt-vi-haller-pa-att-avveckla-demokratin/

Juholt citeras i artikeln: ”Hur gammal är din son? Fyra? När han är gammal kommer han inte att leva i en demokrati utan i en teknokrati, eller en diktatur. Det är så in i helvete sorgligt. Jag är ledsen att säga det, men jag är 100 procent säker. Vi håller på att avveckla demokratin.”

Den förre sosseledaren fyller på: ”Jag tror inte att hotet är en diktatur med rullande stridsvagnar på Sergels torg, utan ett expertstyre där vi inte låter oss styras av medborgarnas värderingar.” Demokratin ”glider oss ur händerna”, menar Juholt och pekar på det faktum att partierna har svårt att hitta personer som vill kandidera till offentliga uppdrag.

Håkan Juholt yttrade dessa ord när han nyligen avslutat sitt riksdagsuppdrag och inte längre riskerade att bli utsparkad ur riksdagen och/eller socialdemokratin. Han tyckte att han kunde tala ut och det gjorde han med besked. Jag instämmer i Juholts farhågor men med den skillnaden, att jag tror att den hotande diktaturen kommer att te sig annorlunda.

Jag tror inte heller mycket på stridvagnarna på Sergels torg eller andra platser förutsatt att vi inte får en rysk invasion på halsen, något som inte helt kan uteslutas. Det är dock knappast teknokraterna och tjänstemännen som kommer att bestämma över oss utan – precis som förut – politikerna.

Intrånget i kongressen har tagits som intäkt för att censurera Trump-anhängare och konservativa.

Vi kan se klara tecken på detta i dessa tider, då framförallt S-politiker tar Trump-anhängares intrång i kongressbyggnaden i Washington, D. C. den 6 januari som intäkt för att inte bara trumpister utan även konservativa i stort hyser förgripliga åsikter vilka bör stoppas genom censur och deplattformering.

Statsminister Stefan Löfven hävdade i årets första riksdagsdebatt att det inte finns någon absolut rätt att ”häva ur sig vad som helst” på sociala medier och efterlyste tvingande diktat från EU. Enligt Mattias Lindberg, en borgerlig debattören och krönikör i nättidningen Bulletin, använder sig Socialdemokraterna  av en strategi man brukar se prov på i diktaturstater.

”Ett av kännetecknen för ett land med auktoritära tendenser”, konstaterar Lindberg i ett debattinlägg i Expressen den 23 januari 2021, ”är att den politiska oppositionen inte ses som legitim. Ledande socialdemokrater ägnar sig i detta nu åt att försöka detsamma i Sverige.” https://www.expressen.se/debatt/s-anvander-en-strategi-vi-brukar-se-i-diktaturer/

Som när justitieminister Morgan Johansson hävdar att Moderaterna söker ”gripa makten” med hjälp av Sverigedemokraterna. Eller som när energiminister Anders Ygeman, utan att bli ifrågasatt av moderatorn, i en debatt med SD-ledaren Jimmie Åkesson i SVT i det närmaste anklagar Åkesson och SD för att ha stormat Capitolium.

Håkan Juholt, som föddes i Oskarshamn 1962, verkar klara sig bättre som diplomat än som politiker. Som tack för sin gärning som Sveriges ambassadör på Island fick han av den isländska regeringen mottaga storkorset av den isländska Falkorden och nu återfinns han alltså i Pretoria i Sydafrika. https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A5kan_Juholt

 

 

Vägen mot diktatur ligger krattad!

Löfven talar till nationen.

Den nya pandemilag som regeringen föreslagit kommer inte att stoppa Kina-smittan. Det slår Lars Jonung, professor i nationalekonomi vid nationalekonomiska institutionen vid Lunds universitet, fast i en intervju i Dagens Industri. Han varnar samtidigt för de samhällsekonomiska konsekvenser en ökad nedstängning kommer att få.

Regeringen har sammankallat riksdagspartierna att träffas i mitten av januari i syfte att få till stånd en tillfällig pandemilag med ökade restriktioner. Det kan bli tal om extraordinära åtgärder som att stänga ner lokaltrafik, butiker, gym, restauranger och olika typer av anläggningar. Människor kan komma att förbjudas vistas på allmänna platser, badinrättningar och i parker.

”Lagen kommer inte att stoppa pandemin”

Professor Lars Jonung sågar dock lagförslaget: ”Pandemilagen ger godtycklig omfattande makt åt politiker att inskränka våra rättigheter att röra oss fritt och driva våra företag.” Enligt Jonung hör så kallade lock-downs inte hemma i demokratiska samhällen. Han ser S-MP-regeringens nya lagförslag som ett resultat för grupptryck från andra länder, av vilka några nu är inne på sin tredje nedstängning.

Det förefaller helt uppenbart att det är lite si och så med kunskapen om Albert Einsteins bekanta yttrande: ”Definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig annorlunda resultat.” https://utforskasinnet.se/albert-einstein-personlig-utveckling/

Jonung avvisar tanken på att Löfvens lag kommer att hindra smittspridningen i samhället: ”Viruset sprids främst på äldreboenden och i hemmen. Att stänga idrottsanläggningar och restauranger har föga effekt. Lagen kommer inte att stoppa pandemin. Den kommer istället att driva fram krav på ännu hårdare tag, som i Danmark.”

De nya restriktioner som av allt att döma kommer att börja tillämpas inom några månader gör att Sverige rättar in sig i ledet efter andra länder. Regeringen och Folkhälsomyndigheten (FHM) hade länge en mer avspänd attityd till den kinesiska smittan, men då kom den så kallade andra vågen och sköljde över landet och gjorde makthavare och expertis villrådiga.

Även Titti Mattsson, professor i offentlig rätt och forskare vid juridiska fakulteten vid Lunds universitet, ställer sig skeptisk till vissa aspekter av den föreslagna lagen: ”Vi har väldigt begränsade möjligheter att inskränka rörelsefriheten, som är grundlagsskyddad. Åtgärder ska vara proportionerliga.” https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/dlJyLA/ny-pandemilag-gor-sverige-likt-andra

Covid-19: made in China.

Om lagförslaget går igenom kan den bli en förebild för den permanenta pandemilag som regeringen vill införa på sikt. Och vem vet vad som väntar i förlängningen?

I ett Sverige där gummilagar såsom lagen om hets mot folkgrupp hela tiden sväller ut och i visa fall omintetgör den grundlagsfästa yttrandefriheten, och webb-TV-kanaler stängs ned på grund av ”fel” politiskt innehåll, kan man räkna med att nära nog vad som helst kan inträffa: vägen mot diktatur ligger redan krattad. https://petterssonsblogg.se/2020/12/26/anna-wikland-ar-ansvarig-for-radering-av-swebbtv-fran-youtube/

Det värsta är att det stora flertalet människor antingen inte förstår vad som i värsta fall är på väg att hända eller, vilket är ännu värre, inte bryr sig. Så kan man tolka det faktum att statsminister Stefan Löfven (S) vid den senaste förtroendemätningen avseende våra partiledare ökade på sina siffror med 6 procentenheter till 38 procent. Moderaternas Ulf Kristersson toppar dock förtroendeligan på 44 procent. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/X8o71b/restriktionerna-lyfter-fortroendet-for-lofven

Detta skedde sedan Löfven flera gånger hållit grötmyndiga så kallade tal till nationen och förutskickat ökade restriktioner och nedstängning av samhället. Regeringen och sannolikt de flesta andra partier är alltså beredda att medverka till en samhällsekonomisk katastrof i syfte att begränsa en smitta som redan har mycket låg dödlighet.

Enligt en undersökning från FHM har 0,6 procent av alla covid-smittade i Stockholms län avlidit kring medio av mars i Stockholms län, de flesta på äldreboenden. https://www.folkhalsomyndigheten.se/nyheter-och-press/nyhetsarkiv/2020/juni/studie-visar-tydligt-samband-mellan-alder-och-risken-att-do-i-covid-19/

Jag låter Vilhelm Moberg (1898-1973), som med rätta misstrodde alla myndigheter, få sista ordet.

Rekordsiffror för SD och Åkesson – kris hos S och Löfven

SD avhåller sina landsdagar i stark opinionsmässig medvind. Bild: TT

När Sverigedemokraterna avhåller sina landsdagar, denna gång i Örebro, kan det Sverige-vänliga partiet göra det med en stark medvind – närmast orkanstyrka – i ryggen. SD har varit största partiet i ett par opinionsmätningar och dessutom pekar förtroendesiffrorna för mångårige partiledaren Jimmie Åkesson hela tiden uppåt.

Ny rekordnivå för SD i både Novus och Sentio

I Aftonbladet/Demoskops senaste väljarbarometer blev SD landets största parti med 24,0 procent av väljarsympatierna på sin sida, och i Nyheter idag/Sentios nyligen offentliggjorda novembermätning toppar partiet med rekordnoteringen 28,5 procent samtidigt som Socialdemokraterna noteras för bottennappet  22,5 procent.

Det är, minst sagt, en väsentlig skillnad jämfört med hur det var när denna bloggare efter moget övervägande engagerade sig i Sverigedemokraterna i början av 2008. På den tiden korkade vi, i alla fall bildligt, upp champagnen om SD i någon enstaka mätning lyckades kravla sig över riksdagens fyraprocentsspärr. Som vi med 5,7 procent tog oss över i valet 2010.

Jimmie Åkesson har varit partiledare sedan 2005, då han efterträdde Mikael Jansson som i sin tur hade innehaft samma position i tio år. Åkesson ger i en intervju med TTs Owe Nilsson följande förklaring till de sverigedemokratiska framgångarna: ”Vi växer därför att vi beskriver verkligheten på ett sätt som väldigt många väljare känner igen sig i.” https://www.svt.se/nyheter/inrikes/jimmie-akesson-vi-vaxer-for-att-vi-har-ratt

Detta är, som jag bedömer det, en helt sannfärdig beskrivning av sakernas tillstånd i Sverige i nådens år 2019 då sprängningar och skjutningar når nya rekordnivåer och larmrapporterna om tillståndet i sjukvården, skolorna och rättsväsendet står som spön i backen. SDs beskrivning av denna beklagliga verklighet finner gehör hos alltfler väljare eftersom den är sann – inte ett uttryck för tvivelaktig propaganda eller populistiskt snömos, hur mycket meningsmotståndarna än vill ha det till att så är fallet.

Framgångarna för SD avspeglar sig också i synen på Jimmie Åkesson, vars förtroendesiffror konstant är på väg uppåt. Nyligen var det 43 procent av de tillfrågade i en näringslivsbarometer i tidningen Dagens Industri som uppgav att de hade stort eller mycket stort förtroende för Åkesson. Detta skall jämföras med endast 13 procent då samma undersökning gjordes 2016.

SD-ledaren når dock inte upp till det förtroende som de tillfrågade företagarna uppgav att de hyser för Moderat-ledaren Ulf Kristersson, vilken så många som 70 procent uppger att de har stort eller mycket stort förtroende för. M är är ävenledes det parti som en bred majoritet av företagarna i första hand sympatiserar med.

Undersökningen visare vidare att Center-ledaren Annie Lööf störtdykt när det gäller näringslivets förtroende: från 67 procent 2017 till 30 procent 2019. I botten av förtroendeligan hittar vi, föga sensationellt, Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin. MP och V är de partier som näringslivet sågar mest, vilket är fullt logiskt – inget av dessa vänsterpartier har mycket till övers för den fria företagsamheten.

Åkesson och SD lyfter hos näringslivet

Nyheter idag/Sentio november 2019: SD störst med 28,5 procent.

Att Sverigedemokraterna får 28,5 procent och blir största parti hos Nyheter idag/Sentio är inte speciellt överraskande, eftersom partiet brukar få höga siffror där. Norska Sentio var det mätinstitut som var bäst på att förutsäga SDs valresultat 2014 men högg ordentligt i sten 2018, då man tydligt överskattade SD-sympatierna i väljarkåren.

Desto mer anmärkningsvärt är att SD med 24,0 procent blev störst även hos mer etablerade Aftonbladet/Demoskop. Och i den senast publicerade opinionspejlingen blir SD näst största parti hos SVT/Novus med 21,5 procent, en ökning med 1 procentenhet jämfört med föregående mätning. Socialdemokraterna blir störst här med 26,0 procent.

Om det skulle hållas riksdagsval i dag ter sig chanserna för ett regeringsskifte klart goda i beaktande av den nedåtgående S-trenden och måttliga eller dåliga siffror för regeringens stödpartier Centerpartiet respektive Liberalerna. Sistnämnda parti rasar i Sentio-undersökningen ner till 2,5 procent och hamnar även hos Novus under de magiska 4 procenten.

Moderaterna under Ulf Kristerssons ledning har i den senaste tidens mätningar prenumererat på tredjeplatsen i svensk partipolitik med, i de flesta fall, noteringar på mellan 16 och 19 procent. Ett betydande antal tidigare M-sympatisörer har strömmat över till SD, något som påverkat Kristersson och hans parti att sakpolitiskt närma sig SD.

För maktstinna Socialdemokraterna ter sig situationen alltmer prekär. När partiet i riksdagsvalet 2018 inhöstade 28,3 procent var detta sosseriets sämsta valresultat sedan den allmänna rösträtten infördes. Nu är S nere på som sämst 21-22 procent i en del mätningar, och det finns en överhängande risk att raset fortsätter och att partiet halkar ner under 20-strecket till valet i september 2022. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/zGwLjK/intern-kritik-mot-lofven-och-s-ledningen-har-tappat-greppet

Aftonbladet rapporterar att även tidigare med partiledningen lojala socialdemokrater nu börjar ifrågasätta Stefan Löfvens svaga ledning. Således utbröt en kritikstorm efter Löfvens katastrofala framträdande i SVTs Agenda den 17 november, där statsministern gav intryck av att inte ha en susning om vad som händer i samhället och vad de många och svåra problemen beror på.

Det är ingen överdrift att hävda att Socialdemokraterna aldrig varit så illa ute som nu. Samtidigt har det aldrig sett så ljust ut för Sverigedemokraterna. Låt oss emellertid minnas att det är valresultatet, ingenting annat, som räknas på riktigt!

Efter Brexit: Nu måste folkviljan respekteras!

Den brittiska flaggan vajade mest efter det brittiska EU-omröstningen…

Den hett emotsedda folkomröstningen i Storbritannien för eller emot fortsatt EU-medlemskap avlöpte inte riktigt som det politiska och mediala etablissemanget hade hoppats på och kalkylerat med – det vill säga ett brittiskt ”stay” (stanna) i unionen.

Trots att en opinionsmätning från Yougove ”i sista minuten” givit stanna-sidan en övervikt om fyra procentenheter – 52 mot 48 procent – blev det tvärtom: Brexit (Britannia exit) segrade med siffrorna 51,9 mot 48,1.

Tyvärr kan det nog inte sägas att stanna-sidan utmärkt sig som särskilt goda förlorare. När Nigel Farage, ledare för det brittiska partiet UKIP vilket gått i bräschen för uttåget ur EU, i ett krismöte i Europaparlamentet (EP) efter folkomröstningen påpekade, att unionsanhängarna inte längre skrattar åt honom som man gjort när han debuterade i EP 1999 utsattes han för en orkan av högljudda missnöjesyttringar. Det gick så långt att talmannen Martin Schulz tvingades be de upprörda parlamentarikerna att lugna ner sig.

Margot Wallström gillar inte folkomröstningar.

Flera debattörer har i samband med den brittiska folkomröstningen ifrågasatt folkomröstningar som demokratiskt instrument. Strax före omröstningen hävdade exempelvis utrikesminister Margot Wallström i ett TV-sänt nyhetsinslag att folkomröstningar leder till att människor ställs mot varandra samt att ett brittiskt utträde skulle kunna leda till ”upplösningen av själva EU”.

P M Nilsson skrev i Dagens Industri den 29 juni att ”demokrati är större än plötslig folklig makt”, medan Johan Anderberg i Expressen Kultur samma dag menade att det bara var nyttigt med ”lite sunt folkförakt” – det vill säga folket kan rösta fel, alltså är det bättre att låta den politiska eliten och kulturknuttarna bestämma.

Vad Brexit kommer att betyda för Europa, Sverige och Södertälje är ännu för tidigt att säga med några anspråk på exakthet. Sverigedemokraterna menar självklart att folkviljan måste respekteras fullt ut. Vi blir allt fler oavsett politisk övertygelse i övrigt som tröttnar på EUs utveckling mot en superstat och att Sveriges regering låter en handfull politiker och byråkrater i Bryssel bestämma över våra liv och våra öden.

Som kommunpolitiker i Södertälje märker vi praktiskt taget varje dag av EUs inflytande. Överstatliga EU-regler måste följas avseende exempelvis invandring, upphandlingar och miljöpolitik. Tiggarinvasionen vi kunnat iaktta sedan några år tillbaka är ett direkt resultat av EUs så kallade öppna gränser.
  
Tiggarinvasionen: ett resultat av EUs ”öppna gränser”. Foto: Avpixlat

Kanske har de som oroas över EUs förestående upplösning rätt, kanske inte. Troligt är att EUs kanske enda möjlighet att överleva är att drastiskt minska på de hittills ständigt växande ambitionerna att kontrollera alla EU-medborgares liv in i minsta detalj.

Det är en utveckling som vi i så fall varmt välkomnar. Europeiskt samarbete ja – superstat nej!

Fotnot: Texten har varit publicerad som debattinlägg i Länstidningen, Södertälje den 4 juli 2016 med Tommy Hansson och Tommy Blomqvist, båda SD Södertälje, som undertecknare.

Ett nyval är dyrt, jobbigt och onödigt

 Tage Erlander (i mitten) i partiledardebaten inför nyvalet 1958.

Nej, jag tycker inte SD skall fälla regeringen i riksdagen den 3 december och kratta manegen för ny- eller ”extra val”, som det heter i regeringsformen. Jag har uttryckt detta på såväl Facebook som Twitter och skall förklara även här hur jag kommit fram till detta.

Spontant inser även jag att det kan ligga nära till hands att visa sig som ett handlingskraftigt oppositionsparti – i realiteten är Sverigedemokraterna det enda av detta slag i riksdagen – och fälla regeringen. Ett sådant steg förespråkas av exempelvis gamle Ny demokrati-ledaren Ian Wachtmeister, född 1932, i ett debattinlägg i Dagens Industri dagens datum:

http://www.di.se/artiklar/2014/11/22/debatt-sd-borde-falla-regeringen/

 Mehmet Kaplan delar podium med terroranhängaren och antisemiten Yvonne Ridley, som syns till vänster på bilden.

Sanningen är ju bevars den, att den sittande så kallade regeringen måste vara den mest bisarra vårt land någonsin plågats av. Erkännandet av ”Palestina”, ett land som aldrig funnits och som styrs av en koalition bestående av två svårt terroranfrätta rörelser (Hamas och Fatah) vilka egentligen bara har en programpunkt – Israels utplånande – är varken mer eller mindre än en svår skamfläck för vårt arma land.

Vi har en regering som till exempel innehåller en bostadsminister, miljöpartisten Mehmet Kaplan,  som är islamist och Hamas-anhängare. Det är mycket möjligt, för att inte säga troligt, att det är Kaplan som dikterar Löfven-ministärens Mellanöstern-politik:

http://www.d-intl.com/2014/11/16/kronika-en-islamist-dikterar-var-utrikespolitik/

Vidare har vårt land och vårt folk begåvats med en miljöminister och vice statsminister, Åsa Romson (MP), som ertappats med svåra miljöbrott; en utbildningsminister, Gustav Fridolin (MP), som gripits och skickats hem av israelisk polis för brott mot antiterroristlagarna; en kulturminister, Alice Bah Kuhnke (MP), som tidigare klämt på tuttarna i pinsamma utvik, läst sagor för pressen och visat sig allmänt inkompetent.

 Ministern innan hon blev minister…

Sedan har vi en så kallad framtidsminister, Kristina Persson (S), som menar sig ha blivit ihjälslagen på 1300-talet i ett tidigare liv. Så där håller det på. Ja, och så har vi förstås en statsminister som kallat terrorbesudlade Fatah i ”Palestina” ”vårt kära systerparti” och som inte kan hålla reda på namnen på sina nordiska statsministerkolleger.

Så vad skulle det vara för fel med att fälla en sådan regering?

Ett tungt vägande skäl att inte göra det är, att det bara gått obetydligt mer än två månader sedan det ordinarie val som den 14 september förde minoritetsregeringen S+MP till regeringsmakten med V som stödparti. Ett nyval – som i och för sig inte är givet även om regeringen fälls – skulle med all sannolikhet uppfattas som jobbigt av många väljare, något som kan leda till lågt valdeltagande. Därtill skulle det bli väldigt dyrt, något som icke obefogat kan ses som slöseri med skattebetalarnas pengar.

Bland SD-anhängare på nätet talas det mycket om att ett extra val skulle gynna Sverigedemokraterna; en del som yttrat sig menar att SD skulle kunna få typ 20 procent i ett sådant val. Genomgående för stämningsläget hos sådana kommentatorer är, att ”nu djävlar skall vi fälla regeringen och visa, att vi inte tolererar att bli förtalade och orättvist behandlade av sjuklöverpartierna”.

Jag förstår den typen av reaktioner, men däremot tycker jag inte de skall tillåtas diktera SDs slutliga ställningstagande i frågan om att eventuellt fälla regeringen med nyval/extra val ”i korten”. Vad som behövs är i stället en iskall analys av vad som i längden är det bästa för partiet och, vilket givetvis är betydligt viktigare, för landet.

 

 Ett nytt riksdagsval skulle bli dyrt och jobbigt och uppfattas som onödigt av många väljare.

Här menar jag att det bästa är att ha is i magen och avvakta. SD skall givetvis på intet sätt förhålla sig passivt utan på ett kraftfullt sätt ta debatten med regeringen och den borgerliga oppositionen i riksdagen och i medierna med alla till buds stående, demokratiska medel.

Nyval är det emellertid ingen brådska med, som jag ser det. Under den tid som återstår till nästa val hinner S+MP-juntan göra bort sig många fler gånger – låt oss därför ge den det rep som gör det möjligt för klantskallarna i Rosenbad att hänga sig på eftertryckligast möjliga sätt (ursäkta den makabra liknesen, men ni förstår vad jag menar)!

Ytterligare en aspekt som enligt min ringa mening talar emot ett nyval är, att det finns en möjlighet att den sittande regeringen faktiskt kommer att stärka sina aktier i fall av sådant. Den hittills ganska – och fullt rättvisa – omilda behandlingen i media och kritiken från SDs sida kan göra att S+MP kan dra nytta av ”SD-syndromet”: att väljarna faktiskt tycker synd om partier som drabbas av vad som kan uppfattas som orättvis behandling.

Så ser alltså denna bloggare på frågan om att fälla regeringen Löfven med nyval som möjligt resultat. Jag vill understryka att jag endast framför min egen åsikt på min privata blogg – jag talar inte för någon annan eller några andra. Jag är också medveten om att en ”svekdebatt” mycket troligt kommer att bli följden, om SD skulle hålla inne med kavalleriet den här gången. Kanske kommer också opinionssiffrorna att sjunka något temporärt.

I en så här viktig fråga är det dock av största vikt med ett lugnt resonerande och ett långsiktigt perspektiv. Då får man stålsätta sig mot kortsiktiga och säkerligen övergående olägenheter. Det kan vi sverigedemokrater kosta på oss, eftersom framtiden talar för oss. Ytterligare tre år med en ohållbar massinvandring och flumpolitik på alla samhällets områden kommer att, kanske för överskådlig framtid, eftertryckligt sänka prospekten för en ny vänsterseger i 2018 års val.

Om partiledning och riksdagsgrupp, som jag tyvärr inte har det minsta inflytande över, följer mitt råd och häller en hel ishink i magen kan SD 2018 mycket väl bli landets största parti. Då skulle det givetvis bli omöjligt att ignorera oss i riksdag, kommuner och landsting.

Ian Wachtmeister betecknar i ovannämnda inlägg i Dagens Industri SD som ett ”icke-socialistiskt, försvarsvänligt och patriotiskt parti med gamla folkhemsvärderingar” som utsätts för en obegriplig mobbing. Det ligger mycket i det.

 Jimmie Åkesson och Ian Wachtmeister för fyra år sedan.

Jag är övertygad om att alltfler svenskar kommer att inse att detta är en ganska oemotståndlig mix i en turbulent tid, när religiös och politisk extremism finner sin väg ända in i landets regering och alltfler samhällen översvämmas av illegala invandrare varav många rena bedragare. Just därför skall vi inte förivra oss.

Detta sagt med all respekt för greve Wachtmeister, som aldrig utmärkt sig för något högre mått av tålamod inom politiken, och för de SD-medlemmar och -sympatisörer som nu tycker det är dags att ”visa musklerna”. Dock är det nog ibland bättre att använda hjärna än muskler.

Fotnot: Senast nyval förekom i Sverige var andrakammarvalet 1958 (tidigare hade nyval hållits 1887 och 1914):

http://sv.wikipedia.org/wiki/Andrakammarvalet_i_Sverige_1958

Schyman mot regeringen – Sverige mot PK-diktatur

 Gudrun Schyman har bland annat krävt ett ”genuskommunalråd” i Simrishamn.

http://www.svd.se/nyheter/valet2014/partiledardebatt-i-svt-agenda_3525588.svd?sidan=10

Gudrun Schyman, tidigare ledare för Vänsterpartiet och numera ledamot i kommunfullmäktige i Simrishamn för Feministiskt initiatv (Fi), deltog av uppenbara skäl inte i gårdagens partiledardebatt i SVT. Ändå talas det nu upphetsat om att hon skulle ha vunnit debatten. Så här citeras ekonomen Klas Eklund i Svenska Dagbladet i dag:

Sedan är frågan vem som vann på debatten, och där tror jag att Feministiskt Initiativ (sic) och Gudrun Schyman ligger bra till. Det talades väldigt lite om jämställdhet och när det väl dök upp var det kortfattat och ganska tekniskt. Jag tror att många tittare satt och var nyfikna på hur hon hade hanterat de frågorna.

Fi var länge ett så kallat promilleparti av i princip samma slag som Svenskarnas Parti, Kommunistiska Partiet och Socialistiska rättvisepartiet men har i några av de senaste opinionsmätningarna avancerat upp över enprocentsspärren, som berättigar till att partiets valsedlar läggs ut i vallokalerna. I någon mätning har partiet till och med parkerat på drygt två procent. I SIFOs väljarbarometer inför valet till europaparlamentet (EP) den 25 maj når Fi därtill hela 3,2 procent.

Detta har medfört att det nu börjar spekuleras i att Fi kanske rentav kan ta sig in i riksdagens som en följd av valet den 14 september. Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, citeras på följande sätt i Dagens Industri den 1 maj: ”Jag har länge sett framför mig att de skulle ha svårt att komma in, men får erkänna att jag vacklat lite.”

Schyman eldar upp pengar i Visby.

Inte nog därmed. Efter partiledardebatten i går var Miljöpartiets språkrör, Gustav Fridolin, enligt Expressen i dag till och med inne på spåret att Gudrun Schyman borde tas med i en röd-grön regering om hon och hennes parti skulle ta sig in i riksdagen:

Jag samarbetar väldigt gärna med Feministiskt initiativ. Vi behöver en ny feministisk regering…Hon gör ett väldigt bra jobb i Simrishamns kommunfullmäktige men om hon får byta den politiska arenan mot en annan så tycker jag det är bra för Sverige.

Expressens artikel här:

http://www.expressen.se/nyheter/de-vill-ha-schyman-i-en-rodgron-regering/

Utan tvekan bidrar sådana uttalanden till att sätta press på Socialdemokraternas allmänt hållningslöse och vinglige ledare och statsministerkandidat, Stefan Löfven, som hade gott om lovord för Schyman efter gårdagens debatt.

Frågan är då vad Fis framgångar under senaste tid beror på. Enligt en undersökning som nyligen gjorts vid Göteborgs universitet och som jag tidigare bloggat om har Miljöpartiet, och i någon mån Vänsterpartiet, ett oproportionerligt stort stöd bland den svenska journalistkåren.

I mina ögon är det alldeles tydligt att detta förhållande nu även spiller över på Fi: vare sig MP, V eller Fi utsätts för någon riktig granskning i svenska media, ett förhållande som är utomordentligt allvarligt ur demokratisk synvinkel. I fallet Fi är det vidare känt att partiet är populärt i innekretsar med artistanknytning. Tidigare ABBA-musikern Benny Andersson har exempelvis gjort sig beryktad för att ha pumpat in miljonbelopp till partiet.

Känd Fi-mecenat: stenrike Benny Andersson.

Ytterligare en betydelsefull faktor i sammanhanget är Fi-anhängarnas stenkrossliknande aktiviteter i så kallade sociala medier. Här är det hatfyllda utfall som gäller: envar som dristar sig andas minsta kritik mot feminismen blir kallad både det ena och det andra. Själv blev jag kallad ”liten jävla rassegubbe” och anmanad ”hålla käften” i anslutning till diskussionerna om partiledardebatten. Självklart skrämmer sådant  personer som är litet mindre hårdhudade än denna bloggare från att säga sitt hjärtats mening.

Feminism framställs ofta som något som har med jämställdhet alternativt jämlikhet att göra. Ingenting kunde vara felaktigare. Feministerna sätter könet i centrum och prioriterar det ena på bekostnad av det andra. Man har helt enkelt ersatt det marxistiska klassbegreppet med det feministiska könet, på ungefär samma sätt som nationalsocialister använder begreppet ras som rikslikare för allting.

Det finns åtminstone en sak jag för mitt liv inte kan begripa när det gäller feminismen och den extrema variant därav jag brukar kalla feminazismen. Om man nu värnar om kvinnans rättigheter, varför i all världen vill man då att hon på alla plan skall bli lik mannen? Hon skall ha samma typ av jobb, samma lön, samma titulatur och gärna också se ut litet som mannen. De mest avancerade feministerna bör dessutom helst också älska kvinnor och skaffa barn genom insemination.

Varför duger inte det kvinnliga åt feministerna/feminazisterna?

Personligen tycker jag det är tillräckligt illa att Feministiskt initiativ med dess ledare – Gudrun Schyman är bland annat känd för att offentligen ha urinerat på en biograf, ha jämfört män med talibaner, ha musikhyllat Stalin i TV och för att ha bokstavligen ha bränt hundratusentals kronor under Almedalsveckan – får husera i en fullmäktigeförsamling i Skåne, där hon bland annat krävt att kommunen inrättar ett ”genuskommunalråd”. Till galenskaperna på riksplanet hör att hon och hennes parti vill skrota vårt svenska försvar.

http://www.ystadsallehanda.se/simrishamn/article1260923/Schyman-FI-kraumlvergenuskommunalraringd.html

Europaparlamentet i Strasbourg – nästa steg i utvecklingen för tokfeministerna?

Gudrun Schyman är förvisso ett fenomen i sitt slag. Efter att tidigare ha varit aktiv i en kommunistisk bokstavssekt förde hon upp V till dittills oanade opinionshöjder. Hon har en sällspord förmåga att linda media om sitt vänstra lillfinger och är dessutom i mitt tycke en rätt stilig kvinna. Dessvärre är hon också spritt språngande galen.

Via länken här nedan visas hur Schyman i svensk TV hyllar massmördaren Stalin genom att dirigera en barnkör som sjunger diktatorns lov. Jag förmodar att inslaget skall vara humoristiskt, men hur kul är det egentligen att hylla en person som har omkring 50 miljoner människors liv på sitt samvete? Man kan blott föreställa sig vilket ramaskri det hade blivit om en nazistledare tillåtits dirigera en barnkör som framfört den nazityska marschssången ”Horst Wessel” till Hitlers ära:

Tanken på detta extremistparti  inte bara i europaparlament och riksdag utan desslikes i en svensk regering är tillräckligt för att framkalla frossbrytningar hos er bloggare.

I ett mera långsiktigt perspektiv ser det ännu värre ut. Om inte ett ordentligt uppvaknande sker är Sverige på väg att bli en politiskt korrekt diktaturstat där varje form av kritik mot den massiva invandringen, feminismen och klimatalarmismen kommer att bli förbjudet. Enligt min mening är vi närmare ett sådant skräckscenario än vi kanske föreställer oss.

På detta tyder enligt min mening icke minst den alltmer outrerade intolerans som möter PK-tänkandets kritiker. Det ”fina” vänsterhatet på nätet växer för varje dag och hoten mot obekväma tyckare blir allt grövre. Och snart kan en SD-are inte visa sig offentligt utan att mötas av ägg, spottloskor, hugg och slag. Mångfaldens nobla försvarare gör allt som står i deras makt för att förhindra andra att uttrycka sin mening – onekligen en märklig uppfattning om vad mångfald är och hur den bör försvaras!

Polisen i Norrköping i färd med att gripa en man som attackerat Jimmie Åkesson.

 

Talman plockar ner mästerverk av feministiska skäl

Barockmålningen ”Juno” av G. E. Schröder orsakar moralpanik hos riksdagens förste vice talman.

http://www.di.se/artiklar/2013/12/19/talmannen-fick-nog-av-bara-brost/

Den skenande politiska korrektheten kan ta sig många olika uttryck. Genom moralistisk konstcensur, exempelvis.

Tidningen Dagens Industri berättar överst om hur barockmästerverket ”Juno” av den på sin tid mycket uppskattade hovmålaren Georg Engelhard Schröder plockades ner från väggen i riksdagens gästmatsal på grund av anstötlig nakenhet.

Initiativtagaren till avlägsnandet av ”Juno”, riksdagens förste vice talman Susanne Eberstein (S), förklarar censuråtgärden på följande sätt:

Jag tycker att det mer är en feministiskt (sic) fråga. Det är tråkigt med en barbröstad kvinna när jag sitter på offentliga middagar med utländska gäster. Jag tycker det känns litet svårt att sitta där med män som tittar på oss kvinnor.

I Dagens Industri uttalar sig även en ”anonym talman” så här: ”Man måste ju tänka på de utländska gästerna, speciellt de från muslimska länder.”

Personligen tycker jag, icke minst som gammal konstvetare, att det förefaller märkligt att en vice talman helt självsvåldigt kan lyfta ner en tavla  från 1700-talet på grund av en feministisk nyck. Har riksdagen inte tillgång till konstnärlig expertis som kan förhindra pinsamma fadäser av detta slag?

 G. E. Schröder har även målat altartavlan i Norrbärke kyrka.

Det förtjänar nämnas i sammanhanget att Juno minst av allt var någon oanständig gestalt. Hon var den högsta gudinnan i romersk mytologi, gift med överguden Jupiter. Juno, som månaden juni är uppkallad efter, förknippades  med gifta kvinnor och barnafödande. Hon motsvaras i grekisk mytologi av den med Zeus förmälda Hera.

Konstnären Georg Engelhard Schröder (uttalas ”Skröder”) föddes i Stockholm 1684 och var son till en från Nürnberg invandrad guldsmed. Han var en lärjunge till den kände konstnären David von Krafft. Schröder vistades utomlands 1703-24 och anställdes vid hemkomsten som ”hovkonterfejare”, det vill säga kunglig porträttmålare. 1745 blev han hovintendent. Han avled 1750.

Schröder utförde ett antal porträttmålningar av konung Fredrik I och har bland mycket annat svarat för kyrkomålningar som finns i exempelvis Drottningholms slottskapell, Östermalmskyrkan, Växjö domkyrka, Norrbärke kyrka och Mariefreds kyrka.

Susanne Eberstein gillar inte att män tittar på kvinnor.

Det brukar talas om att politiker inte skall lägga sig i konst. Men det gäller kanske inte om man är feminist? Tilläggas kan, apropos Ebersteins argumentation, att den dag män slutar titta på kvinnor kommer människosläktet att dö ut.

Chock i medievärlden: Torekull kandiderar för MP

Bertil Torekull har blivit miljöpartist.

Sic transit gloria mundi (latin för ”Så förgår världslig ära”).

Tycker detta uttryck passar bra in på Bertil Torekull. Denne pressveteran kandiderar nu på 14e plats för Miljöpartiet (MP) i valet till Europaparlamentet 2014. Torekull är nyss fyllda 82 år bosatt på Österlen i Skåne samt krönikör i, ursäkta uttrycket, bonnblaskan Ystads Allehanda.

Torekull var chefredaktör på Vecko-Revyn, då denna var en seriös publikation, 1962-64. Därefter chefredaktör på Veckans Affärer 1970-73, grundare av och ansvarig utgivare för Dagens Industri 1976-80, chefredaktör Östgöta Correspondenten 1981-89 och chefredaktör Svenska Dagbladet 1989-91. 1965-89 var Torekull som ”Mr. Trend” krönikör vid Veckans Affärer samt 1985-88 ordförande i Publicistklubben.

Torekull har även hunnit med att göra fiasko med Bonnier-projektet Reportage ävensom vara utlandskorrespondent för Bonniers.

Jag har städse uppfattat Bertil Torekull som en frisk fläkt i svenskt medieliv samt kunnig, kompetent och utrustad med en god portion integritet. Desto större är chocken nu, då Torekull valt att enrollera sig i svensk politiks mest magnifika knäppskalleparti bestående av bland andra sörgårdsnostalgiker, andeskådande antroposofer, massinvandringsförespråkare och fanatiska klimatalarmister.

Torekulls argument för att ställa upp för MP är att ”miljön är en existentiell fråga”. Vilket man väl kan hålla med om. Just därför ter sig valet av MP så märkligt i mina ögon. Ett parti som är motståndare till vår renaste energiform, kärnkraften. Vars omhuldande av så kallade alternativa energikällor, om dessa skulle tillämpas i full skala, skulle garantera samhällsfarlig energibrist och nedsmutsning av miljön med utsläpp från kolkraftverk.

Man undrar i sitt stilla sinne om Bertil Torekull gått och blivit höggradigt senil eller om han andligen snöat in på Österlen, som vimlar av före detta storstadsbor som sitter i sina kök och äter ekologisk klappgröt och vill känna sig som ett med de skånska slätterna och det brusande havet utanför kusten.

En 14e plats på valsedeln ger garanterat ingen plats i Europaparlamentet. Det är dock illa nog för att inte säga tragiskt att en gammal medieprofil som Torekull med sitt respekterade namn ger draghjälp åt ett samhällsvådligt extremistparti som Miljöpartiet.