Som alla etablerade svenska USA-observatörer står Marcus Oscarsson stadigt i det demokratiska lägret: det så kallade McGovern-syndromet.
Marcus Oscarsson heter en uppmärksammad politisk kommentator i TV4 som gjort sig känd för två saker: han har ambitionen att förklara knepiga politiska sammanhang för tittarna och han verkar låta sminköserna få fria händer med mascaran och ögonbrynen inför varje framträdande i rutan.
Marcus Oscarsson är född den 21 mars 1976 och enligt uppgift i mycket unga år adopterad från Iran av svenska föräldrar tillsammans med sin tvillingbror. Han är uppväxt i Tveta församling i den lilla byn Odensås i Hultfreds kommun i Kalmar län.
Han genomgick i gymnasium i Hultsfred och tog därefter ekonomie magister-examen i statsvetenskap och civilekonom-examen vid Linnéuniversitetet i Växjö. 2006 inledde han studier vid regeringens aspirant- och diplomatprogram. Oscarsson har dessutom genomgått Svensk-amerikanska handelskammarens trainee-program i Denver, Colorado i USA. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Oscarsson
Marcus (ursprunglig stavning ”Markus”) uppges dessutom ha hunnit med att vara lokalredaktör på Vimmerby Tidning i fem år och på Barometern i hela tolv år – frågan är när han skulle ha hunnit med det? Utöver detta har han kommenterat politik i TT, Aftonbladet och SVTs Aktuellt och varit korrespondent för brittiska tidningar som The Times och Daily Mail.
Det var 2012 som den nu snart 45-årige Oscarsson fick anställning som politisk expertkommentator vid TV4. Han kom då närmast från olika befattningar vid finansdepartementet, statsrådsberedningen och Miljöpartiets riksdagskansli. Oscarsson har ett speciellt intresse för USA i allmänhet och amerikanska presidentval i synnerhet.
Marcus Oscarsson hyllades för sin förmåga att göra komplicerade sammanhang begripliga för tittarna och har varit nominerad till flera prestigefyllda utmärkelser avseende TV-mediet. 2015 vann han det så kallade Begriplighetspriset. Han lyckades också med konststycket att gå hem i de flesta läger, också bland dem som brukar kritisera de etablerade medierna för överdriven politisk korrekthet.
Marcus Oscarsson använde Idrottsgalan som slagträ mot Trump i debatten om det amerikanska presidentvalet.
Några som inte instämde i hyllningskören var patenterade vänstertyckare såsom Expressens kolumnist Alex Schulman och stollige anti-vite rasisten Tobias Hübinette, vilka anklagat Oscarsson för ”högerpopulism” och SD-sympatier. En av Oscarssons försyndelser bestod i berömmande ord till Mattias Karlsson efter TV-dokumentär om denne 2019. Oscarsson menade att Karlsson skulle bli en bra efterträdare till Jimmie Åkesson som partiledare (en roll som Mattias själv inte vill ha). https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/oscarsson-lanserar-sds-vallat-bli-politiker-i-stallet/
Marcus Oscarsson har ofta haft förmågan att, som det heter, tänka utanför boxen och inte varit rädd för att stöta sig med den trendsättande vänstern vare sig på sin välbesökta Facebook-sida eller när han studsar runt som en gummiboll i TV4-studien och fäktar med armarna som om de vore väderkvarnsvingar. Det finns emellertid en fråga där han i högsta grad anpassat sig till rådande debattklimat: USAs 45e president Donald J. Trump.
I Sverige förefaller det råda en oskriven regel vad beträffar bevakningen av amerikanska presidentval: den demokratiske kandidaten måste favoriseras och den republikanske kandidaten överösas med kritik. Så har varit fallet åtminstone från och med Nixon-Kennedy-valet 1960 och framåt.
Det är ledsamt och, med tanke på hans fördomsfrihet i de flesta andra frågor, litet förvånande att Marcus Oscarsson inte lyckats resa sig ur mängden av demokratiska partigängare utan istället tar varje chans att racka ned på Trump. ”Som en elefantunges vilda upptåg på Mall of Scandinavia” har Oscarsson exempelvis valt att karaktärisera Trumps på många sätt banbrytande utrikespolitik.
Oscarsson är märkbart upprörd över att Trump inte kört vidare i samma gamla utrikespolitiska hjulspår som företrädarna. Att Trump faktiskt varit den ende president i modern tid som inte inlett krigshandlingar utomlands är något som TV4-personligheten inte tycks ha uppmärksammat.
Oscarsson gick i spinn när Trump friats i senaten.
När vidare Donald Trump friats i Demokraternas desperata riksrättsåtal tappade Marcus Oscarsson det fullständigt. ”Skandal när Trump frias trots uppvigling mot sitt eget land”, påstod således Oscarsson. ”Trump och republikanerna är ändå stora förlorare.” Enligt Oscarsson var bevisen för Trumps skuld ”överväldigande”.
Det måste svida i skinnet på Marcus Oscarsson och andra svenska utrikesbedömare att de inte hade vetorätt över klåparna i senaten i Washington, D. C. som hade mage att fria Trump. Att just Oscarsson, som i flera andra sammanhang gjort ett förtjänstfullt jobb, skulle tappa varje uns av besinning var dock något oväntat, låt vara att han genomgående hållit en kritisk ton gentemot Trump.
Jag har i ovanstående rader försökt vara rättvis mot Marcus Oscarsson och framhävt hans förtjänster. Desto större blir besvikelsen över att han är precis lika orättvis och propagandistisk gentemot Donald Trump som exempelvis TV4-kollegan Rolf Porseryd och SVTs Stefan Åsberg och tidigare Carina Bergfeldt.
Muralmålning i Los Angeles avbildande George Floyd som helgon.
Den brittiska tidningen Daily Mail har nyligen publicerat filmsekvenser som mycket kraftigt tillbakavisar den flora av myter som uppstått efter det att den afroaamerikanske karriärbrottslingen George Floyd avled i samband med ett polisingripande i Minneapolis den 25 maj. Filmmaterialet emanerar ur de kroppskameror som de fyra polismän som var inblandade i gripandet bar.
Enligt mytbildningen greps den 43-årige George Perry Floyd, Jr. på rent rasistiska grunder och mördades av polismannen Derek Chauvin på så sätt att denne höll ett knä mot delinkventens nacke tills han avled. Särskilt betonades att Floyd skrek ”I can´t breathe” (Jag kan inte andas). Därpå har följt drygt två månader av anarkistisk våldsverkan, död och förstörelse i och utanför USA regisserade av vänsterextrema grupperingar som Black Lives Matter (BLM) och Antifa.
De nu publicerade filmsekvenserna är avslöjande på flera sätt. När de fyra polismännen skall gripa Floyd i dennes bil sedan denne påkommits med att försöka inhandla varor med hjälp av falsk valuta uppmanas den misstänkte att hålla händerna så att poliserna kan se dem. Den tydligt narkotikapåverkade Floyd har märkbara svårigheter att efterkomma denna till synes enkla uppmaning och skriker hela tiden en massa saker i pressat röstläge. Exempelvis yttrar han flera gånger ”I can´t breathe” – trots att han uppenbarligen inte har några svårigheter därmed i detta skede av gripandet.
Han påstår även att det är synd om honom därför att hans mamma nyligen avlidit – i själva verket hade det gått två år efter moderns frånfälle. Ett annat skäl som George Floyd anför för att polismännen skall låta honom löpa är att han lider av klaustrofobi (cellskräck) och därför vägrar sätta sig i polisbilens baksäte. Detta trots att han greps i framsätet till sin egen bil!
Denne för polisen välkände yrkesförbrytare gör motstånd såväl fysiskt som verbalt i varje skede av gripandet, och då bör det uppmärksammas att han är nära två meter lång och väger runt 100 kilogram. Hela hans uppträdande präglas av hysteri och irrationell förvirring, något som med all önskvärd tydlighet framgår av de publicerade filmsekvenserna. Man slås därtill av hur pass sansat polismännen uppträder. Några spår av rasism kan heller inte förmärkas.
Den konservativa afroamerikanska kommentatorn och debattören Candace Owens, född 1989, som gjort sig känd för att rikta skarp kritik mot BLM, tillhör dem som uppmärksammat de av Daily Mail offentliggjorda filmsekvenserna från George Floyds gripande. I ett inslag på den Youtube-baserade Truth Channel går hon igenom det filmiska materialet och kan konstatera, att George Floyd är märkbart hög på droger.
Det har i efterhand visat sig att Floyd intagit försvarliga mängder av drogen Fentanyl, som 1959 togs fram som ett smärtstillande medel av det belgiska läkemedelsföretaget Janssens grundare, Paul Janssen. Fentanyl är en syntetisk opioid som är 50 gånger starkare än heroin och dessutom dödligare. Owen konstaterar att andningssvårigheter kan vara en av följderna vid missbruk av den aktuella drogen. https://www.nejtilldroger.se/newsletter/issue13/the-truth-about-fentanyl.html
Candace Owens är en uttalad kritiker av BLM.
Den vältaliga Candace Owens belyser också det faktum att George Floyd är i besittning av ett gediget belastningsregister omfattande icke färre än nio fängelsevistelser. Bland annat avtjänade han fem år med början 2009 sedan han erkänt sig skyldig till det allvarliga brottet aggravated robbery with a deadly weapon (grovt rån med ett dödligt vapen). Han hade 2007 i sällskap av några kumpaner i Houston i Texas berett sig tillträde till en barnfamiljs hem och hotat kvinnan, Aracely Henriques, med ett skjutvapen som han höll mot hennes mage. Enligt vissa uppgifter var Henriques, som Floyd kände sedan tidigare, gravid. https://www.thecourierdaily.com/george-floyd-criminal-past-record-arrest/20177/
Det verkar som om George Floyd var något av en dubbelnatur, då han å ena sidan hade ett långt förflutet som en förhärdad och våldsbenägen yrkesbrottsling men å andra sidan av vänner och bekanta beskrivits som en gentle giant (snäll jätte) med ett socialt sätt och som ville få ordning på sitt liv. Han hade bland annat hållit på med idrott och hade haft anställning som väktare.
Skall man ha en sportslig chans att få ens rudimentär ordning på sin tillvaro är det under alla omständigheter en usel idé att intaga tunga, livshotande droger och fortsätta ägna sig åt en brottslig tillvaro. Det ledde yttermera i George Floyds fall till en ond, bråd död. Det är inte ett öde jag unnar någon. Däremot har jag mycket svårt att förstå den martytyrkult som bildats kring Floyd.
Ännu mindre förståelse har jag för de vettvillingar på yttersta vänsterkanten som i hundratals städer i och utanför USA ägnat sig – och fortsätter ägna sig – åt grov skadegörelse och i en del fall skjutit ihjäl ett flertal poliser och vanliga människor som varit oförsynta nog att hävda att all lives matter, alltså inte bara black lives. Till dessa hör den 24-åriga Jessica Doty Whitaker, som sköts i huvudet av uppretade anhängare till BLM i samband med en diskussion i Indianapolis i Indiana sedan hon framfört åsikten ”All lives matter”. Hon efterlämnade fästman ochen treårig son. https://www.dailymail.co.uk/news/article-8515507/Young-mother-24-shot-dead-fianc-saying-lives-matter.html
De polismän som grep George Floyd i Minneapolis – Derek Chauvin, To Thao, J. Alexander Kueng och Thomas Kiernan Lane – är numera före detta polismän. För Chauvin väntar åtal och rättegång för dråp och de tre andra åtalas för att ha medverkat vid det agerande som ledde till George Floyds död. Frågan är dock vilket slags rättvisa som väntar de fyra männen, som hade att hantera en påtänd och stirrig bjässe till våldsbrottsling, en minst av allt avundsvärd uppgift. Rättsväsendet är säkerligen väl medvetet om, att skulle Chauvin och hans kolleger till äventyrs frikännas eller få relativt milda straff så kommer helvetet att utbryta på gator i städer över USA och stora delar av den övriga världen.
En allt populärare metod för att destabilisera det västerländska samhället är att angripa kyrkor.
De här sköna juvelerna utgör vad som i socialistisk teoribildning brukar kallas ”trasproletariatet”. Karl Marx och Friedrich Engels, som bland annat använde termen i pamfletten Det kommunistiska partiets manifest (1848), såg denna gruppering som ett hot mot den arbetarklassens revolution som de ville se genomföras men som aldrig inträffade i deras livstid.
Däremot ansåg Marx rival, den anarkistiske och lika skäggige förgrundsgestalten Michail Bakunin, som framför allt var ateist, att trasproletariatet skulle kunna spela en viktig roll i den kommande samhällsomvälvningen. Även om några av BLMs representanter hävdat att de är ”tränade marxister”, är det sannolikt att BLM och liknande grupper står närmare Bakunin än Marx. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/07/blm-nar-trasproletariatet-gor-revolution/
Kommer WikiLeaks grundare, Julian Assange, att kunna rädda USA och världen från skräckscenariot med Hillary Clinton i Vita huset?
Den 8 november hålls presidentval i USA mellan Republikanernas kandidat Donald J. Trump och Demokraternas Hillary Rodham Clinton. Eller? Nu höjs röster för att fru Clinton bör stiga åt sidan och överlåta sin kandidatur till sitt val som vicepresident, senator Tim Kaine från Virginia.
”Det är uppenbart att det amerikanska politiska systemet är på väg att braka ihop”, framhåller Kass i en inledande rundmålning över det i Förenta staterna uppkomna politiska läget (min översättning): ”Det har nu vittrat någon tid, och etablissemangseliten vet om det och är tillbörligt uppskrämd. Donald Trump, vulgaristen vid porten, är ett symptom, inte en orsak. Hillary Clinton och hennes make Bill är både orsak och verkan.”http://www.chicagotribune.com/news/columnists/kass/ct-hillary-clinton-emails-kass-1030-20161028-column.html
Kass fortsätter med att i sammanhanget hänvisa till FBI-chefen John Comeys nyligen gjorda tillkännagivande, att den tidigare avbrutna undersökningen av Hillary Clintons tvivelaktiga e-mejl-hantering under sin tid som utrikesminister i Obama-administrationen 2009-13 skall återupptas. Det faktum att detta sker så nära inpå presidentvalet visar enligt John Kass på att det som skall undersökas är av utomordentligt allvarlig natur.
2,o3 meter långe FBI-chefen James Comey bredvid president Barack Obama.
”Så vad bör Demokraterna göra nu?” frågar John Kass retoriskt och ger själv följande svar:
Om de regerande Demokraterna själva bekänner sig till den höga moraliska standard de ålägger det folk de styr över, bör de följa en enkel process: De bör kräva att fru Clinton kliver åt sidan, och det omedelbart, och låta hennes val som vicepresident-kandidat, senator Tim Kaine från Virginia, ta hennes plats.
Det Demokratiska partiet borde, enligt Chicago Tribunes kolumnist, inse att det med pågående brottsundersökning i åtanke är en usel idé att låta Hillary Rodham Clinton ens komma i närheten av Vita huset. WikiLeaks har sedan den 7 oktober offentliggjort 35 000 e-mejl som hackats från chefen för Hillarys valkampanj, John Podesta, och planerar släppa ytterligare 15 000 före valet den 8 november. Möjligheten finns att det bland dessa mejl finns rena sprängstoftet.
Chicago Tribunes John Kass menar att det finns ett rättsväsende för Clintons och ett annat för vanligt folk.
John Kass tar fram kristallkulan och gör denna helt realistiska prognos:
Vad sker om hon blir vald? Föreställ er en nation plågad av en dålig ekonomi och ett fortgående kaos i Mellanöstern och som nu också står inför en brottsundersökning riktad mot en president. Lägg till detta kongressundersökningar och en allmän bild av Clinton som en Nixon-figur som vandrar genom salarna och vinkar med händerna.
Det bästa vore som sagt, menar Kass, om Clinton, uppmanad därtill av sitt Demokratiska parti och media, steg åt sidan ”om nationen är viktigare för dem än makten.” Senaste nyheten när detta skrivs är att två FBI-medarbetare för TV-kanalen Fox News avslöjat, att Hillary Clinton kommer att bli föremål för åtal inom fyra veckor oavsett om hon då är president eller ej. http://www.thepoliticalinsider.com/fox-news-bombshell-will-indictment-hillary-clinton-investigation-video/
Chicago Tribune-kolumnisten tror dock inte mycket på scenariot att Hillary ger upp sin kandidatur för nationens bästa: ”Hon kommer att stålsätta sig och härda ut och rikta sin vrede mot Comey. För Hillary och Bill Clinton har det alltid varit fråga om makt, om Clintons restauration och att skydda förmögenheter som redan gjorts genom att saluföra enbart politiskt inflytande.”
Hillary Clinton kommer, förutspår John Kass, ägna resten av valkampanjen åt att prata om att Donald Trump gjort förfärliga saker mot kvinnor. Väl vetande att Trump framstår som en nybörjare jämfört med maken Bill, som sin vana från Arkansas-åren trogen fortsatte göra sexuella närmanden mot kvinnor sedan han installerats i Vita huset, något som Hillary liksom hon alltid gjort tidigare gjorde allt och litet till för att försöka dölja.
Hillarys kampanjchef John Podesta i besvärligt läge.
Hillary har, konstaterar John Kass, för all framtid diskvalificerat sig själv från att någonsin mer befatta sig med hemligtstämplat material. Som utrikesminister lagrade hon statshemligheter i en hemsnickrad server hon förvarade i källaren, vilket är en brottslig handling. Hon ljög om detta inför det amerikanska folket. Kass påminner även om att Bill Clinton för inte så länge sedan, medan justitiedepartementet granskade hennes e-mejl-hantering, under en halvtimmes tid sammanträffade med USAs justitieminister Loretta Lynch på en flygplats i Phoenix, Arizona.
Hillarys make, den förre presidenten, försäkrade för vem som ville lyssna att mötet varit helt slumpmässigt, av uteslutande privat natur och att det enda som diskuterats varit barnbarn och golf. Inte särskilt många kan ha trott på detta. Mötet orsakade stor skandal, och en del bedömare menade att det kunde betraktas som en brottslig handling med tanke på att justitieminister Lynchs eget departement vid tidpunkten för sammanträffandet genomförde en brottsundersökning avseende fru Clintons aktiviteter.
”För Hillary och Bill Clinton har det alltid varit fråga om makt…”.
Kolumnisten John Kass anser för sin del att det ”inte bara är fel och oetiskt” att Hillary Clinton ännu inte åtalats: ”Det är förgiftande (It is poisonous).” Kass drar slutsatsen, att det finns två slags rättsväsenden i USA – ett för Clintons, ett för vanligt folk.
Jag har googlat på Chicago Tribune-medarbetarens krav på att Hillary Clinton ombeds kliva av från presidentvalet men inte kunnat finna att det alls uppmärksammats i Sverige, mer än av några privata bloggare. Det är inget som borde överraska någon – Dagens Nyheter, SVT och andra etablissemangsmedia är fullt upptagna av att mörka Hillarys senaste motgångar och bedriva djuplodande studier över hatet mot henne inom exempelvis FBI…
En historisk bild: Donald Trump omgiven av från vänster Paula Jones, Juanita Broaddrick, Kathy Shelton och Kathleen Willey. Samtliga har vittnat om att de behandlats uselt av paret Bill och Hillary Clinton. Foto: AP
Tre av kvinnorna har uppgivit att de våldtagits eller ofredats sexuellt av Bill Clinton, USAs president 1993-2000 och dessförinnan statsåklagare respektive guvernör i Arkansas. Juanita Broaddrick har anklagat Bill Clinton för våldtäkt då hon var 35 år gammal och Clinton statsåklagare i den sydliga delstaten. Paula Jones och Kathleen Willey har sagt sig blivit grovt sexuellt ofredade av samme Clinton, Willey då hon jobbade som volontär i Vita huset.
Samtliga kan vittna om att Hillary Clinton gjort allt för att ifrågasätta deras uppgifter och personer. Inte många tror att fru Clinton hyser några varmare känslor för sin man, som hon i privata sammanhang sägs ha gått hårt åt. På ett cocktailparty hördes hon en gång, enligt uppgifter som offentliggjordes av den konservativa amerikanska tidskriften The American Spectator på 1990-talet, huta åt maken med orden: ”Dra in kuken, Bill, du kan inte knulla henne här.” Orsaken till att hon hållit fast vid Bill genom alla år är inte varma känslor utan vetskapen om, att Bill Clinton varit hennes egen biljett till politisk makt och inflytande.
Etablerade media tog mycket lätt på anklagelserna mot Bill Clinton inför presidentvalet 1992, då den 46-årige guvernören ställdes mot den sittande presidenten George H. W. Bush – de ville ju inte rubba cirklarna för sin favoritpolitiker, som de såg som en ny Kennedy. De kunde emellertid inte hindra, att Bill Clinton – som kallades ”Slick Willy” under sin tid som politiker och chefsjurist i Arkansas – ställdes inför riksrätt i december 1998 för att bevisligen ha ljugit inför en åtalsjury om sin sexuella relation med praktikanten Monica Lewinsky. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9812/19/rr.html
Clinton frikändes i februari 1999. Han var den andre presidenten i USAs historia att ställas inför riksrätt; den förste var Andrew Jackson 1868, vilken också blev frikänd.
Kathy Shelton blev ett offer för Hillary Rodhams aggressiva försvar av den man som förgrep sig på henne.
Den fjärde kvinnan i sammanhanget, Kathy Shelton, blev först 2008 varse att det var Hillary Clinton (då med flicknamnet Rodham) som 1975 försvarat den man som våldfört sig på henne i Arkansas då hon var 12 år gammal. Rodham hade i sitt aggressiva försvar för Thomas Alfred Taylor, då hon ifrågasatte Sheltons vittnesmål och allmänna trovärdighet, lyckats få domstolen att döma Taylor till endast ett års fängelse för ett brott som kunde ha givit honom 30 år bakom lås och bom. Taylor släpptes fri efter tio månader.
Särskilt bitter är Kathy Shelton på grund av en ljudinspelning som den konservativa sajten The Washington Free Beacon kommit över och som återger ett samtal mellan Hillary och några advokatkolleger. Hon talar i inspelningen om målet mot Thomas Alfred Taylor och hörs skratta i samband med att hon förklarar hur Taylor lyckades klara ett lögndetektortest, något som för alltid fick henne att misstro detta omdiskuterade rättsinstrument.http://freebeacon.com/tag/hillary-clinton/
I strikt juridisk mening kan det naturligtvis hävdas att Hillary Rodham vid rättegången för 41 år sedan gjorde sitt jobb som försvarsadvokat; även de mest avskyvärda brottslingar har enligt lag rätt till en försvarare. Hon tycks därtill ha skött sin uppgift på ett ovanligt effektivt sätt. Vad som upprör Kathy Shelton är att Rodham Clinton under alla år framställt sig själv som alla vålds- och övergreppsdrabbade kvinnors välgörare men i hennes eget fall gjorde allt för att ifrågasätta henne som person i syfte att få ett så lindrigt straff som möjligt för våldtäktsmannen.
På väg mot toppen: Bill Clinton och Hillary Rodham Clinton en gång i Arkansas.
Hillary Diane Rodham Clinton har färdats en lång väg sedan hon deltog i protesterna mot Vietnam-kriget och hade en kortare romans med Yoko Ono. Den politiska karriären har i korthet omfattat Arkansas första dam, USAs första dam, senator för New York (2001-09) samt utrikesminister (2009-13). När Donald Trump av en åhörare ombads säga något positivt om sin medtävlare sade han att Hillary är en kämpe och inte ger upp i första taget. Det är nog så sant.
Trump kunde ha tillagt att hon är beredd att göra vad som helst för att säkra sina politiska mål: lögner, vildsinta personangrepp, kanske till och med mord. Det har exempelvis framkommit dokument som ger vid handen, att Hillary varit djupt involverad i försöken att mörklägga det möjliga mordet på Vita hus-tjänstemannen Vince Foster 1993. Vincent Foster (1945-93) var en nära vän och möjligen älskare till Clinton och hade insyn i de Vita hus-skandaler Hillary var inblandad i. Foster begick officiellt självmord genom att skjuta sig, men i nyligen upptäckta dokument skall det framgå att Foster faktiskt hade två skottsår. http://www.thepoliticalinsider.com/new-documents-prove-hillary-clinton-murder-cover/
Slutligen finns en lång rad dödsfall i anslutning till Vita huset och Bill/Hillary Clinton som av olika bedömare genom åren bedömts vara mer eller mindre mystiska/misstänkta. Dessa inkluderar John Jones, rättsligt ombud till Wikileak-grundaren Julian Assange, vilken påkördes av ett pendeltåg på väg till sitt arbete den 18 april i år, samt John Ashe, tidigare president i FNs generalförsamling. http://www.whatreallyhappened.com/RANCHO/POLITICS/BODIES.php#axzz4MhxpdMzU
John Ashe avled samma dag han skulle ha vittnat i en rättegång som berörde en av Hillarys affärskontakter.
Ashe skulle som samma dag han avled (den 22 juni i år) ha vittnat i en rättssak som omfattade eventuella förbindelser mellan Hillary Clinton och en skum kinesisk affärsman vid namn Ng Lap Seng. Jones arbetade med att förhindra Assanges utlämnande till USA.
För denna bloggare står det fullkomligt klart att Bill och Hillary Clinton är den mest hänsynslösa, amoraliska, korrupta och brottsliga politiska konstellationen i Förenta staternas historia. Bredvid dem framstår Richard M. Nixon med sina taffliga försök att mörklägga Watergate-inbrottet som en försagd skolpojke. Det vore en stor olycka för USA och världen i stort om Hillary Rodham Clinton vinner presidentvalet den 8 november.
LT 29 augusti: ”15-årige” Ibrahim är det synd om. Foto: Tommy Hansson
Artiklar om problematiken kring de så kallade ensamkommande flyktingbarnen fortsätter att dyka upp i media. Ett av de senaste exemplen behandlades i Länstidningen i Södertälje den 29 augusti 2016. Det gällde den påstådde 15-åringen Ibrahim Rahimi från Afghanistan.
Enligt artikeln, skriven av reportern Karolina Önnebro, tvingas Rahimi nu flytta från en familj i Södertälje han trivs hos. Flyttningen uppges ha att göra med att Värmdö kommun, ”som är ansvariga för pojken”, av byråkratiska skäl önskar flytta honom till en annan familj bosatt i Akalla utanför Stockholm. Något som såväl ”pojken” som den familj han nu bor hos förklaras vara upprörda över.
Det är fullt möjligt att Ibrahim Rahimi har svåra erfarenheter från Afghanistan och att han, liksom alla andra ”ensamkommande” som härstammar från kulturer som är väsensskilda jämfört med vår svenska kultur, upplevt svårigheter i det nya landet. Frågan är dock hur länge Länstidningen och alla andra medier skall fortsätta söka inbilla oss att personer som ser ut att vara minst 30 år i själva verket är 15 eller däromkring.
Titta gärna närmare på bilden från LT-klippet med Ibrahim i mitten härovan. Den kraftiga kroppsbyggnaden. Lägg märke till rynkorna under ögonen och kring munnen, de skarpa fårorna i ansiktet. Titta på de dasslocksstora, knotiga och ådriga händerna. Kan någon enda människa med förnuftet någorlunda i behåll ens för ett flyktigt ögonblick tro att den här vuxne mannen på minst 30 är ett ”barn” på 15 år?
Vare sig reportern Önnebro eller fotografen Mats Andersson, och naturligtvis inte heller Ibrahims värdfamilj, kan rimligen tro på detta. Min gissning är att de ”håller masken” för vad de upplever vara den goda sakens skull. De liksom så många andra.
Flyktingbarn med klädsam skäggstubb leker glatt med gosedjur.
Det troligen mest upplysande och uttömmande jag läst i ämnet ”ensamkommande” – eller barn utan vårdnadshavare som den officiella beteckningen lyder – har framförts av Egor Putilov, en skribent och journalist som 2012-15 var handläggare vid Migrationsverket för nyanlända av beskrivet slag. Putilov framhåller bland annat:
Det är djupt tragiskt när ett helt samhälle uppfostras att se vuxna män som barn och förneka verkligheten. Det är tragiskt för alla inblandade – de lärare och elever som måste dela klassrum med vuxna män som leker barn, socialtjänstassistenter och annan personal som de kommer i kontakt mec, tv-tittare som ser vuxna män i reportage presenteras som barn, och inte minst – för de här personerna själva. https://putilov.org/2016/08/30/barn-och-barn/
Bengt Westerberg fick igenom den ”generösa flyktingpolitiken” genom utpressning mot regeringen Bildt.
Att envisas med att se och framställa vuxna män – en mycket liten del av de ensamkommande är av kvinnligt kön – som barn är en verklighetsflykt och ett slags moralisk korruption som byggts upp under åratal av massinvandring. Detta sedan Folkpartiet och dess ledare Bengt Westerberg med hot om avgång ur den dåvarande borgerliga regeringen med Carl Bildt som statsminister i början av 1990-talet trumfat igenom sin ”generösa flyktingpolitik”. Det är en vämjelig form av politisk korrekthet som länge inte har fått ifrågasättas; de som har ställt sig tvivlande har rutinmässigt avfärdats som rasister och nazister.
På senare tid tycks en viss tillnyktring ha inställt sig. Alltfler politiker, och inte bara sverigedemokratiska sådana, har krävt att en mer omfattande åldersbedömning av ensamkommande görs av Migrationsverket och en del kommuner gör sådana bedömningar på egen hand.
Morgan Johansson har personligen mindre angenäma minnen från asylboenden. Vid ett besök på ett sådant boende förlagt till Brobysjukhuset i Kristianstad i mars 2015 utsattes han för en attack från en av de boende som sprutade skum från en brandsläckare mot ministern. Som trodde att det rörde sig om ”en enskild händelse”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=6123944
Stor skada har dock redan åstadkommits. Brittiska sajten Daily Mail har tagit upp skandalen med de överåriga ”flyktingbarnen” i Sverige och bland annat skildrat fallet med den påstått 15-årige Youssaf Khaliif Nuur från Somalia, som knivskar den 22-åriga vårdaren Alexandra Mezher till döds på ett boende för ensamkommande i Mölndal utanför Göteborg. https://petterssonsblogg.se/2016/08/08/youssaf-khaliif-nuur-domd-till-rattspykiatrisk-vard-och-utvisning/
Klart är att ett otal ensamkommande bedragare lurat brallorna av svenska myndigheter under en lång följd av år, men hur många av dessa som haft flyktingskäl har vi egentligen ingen aning om. Säkerligen har det funnits en och annan flykting bland de ensamkommande, men för merparten gäller med all säkerhet att de ryktesvis har hört att i Sverige väntar paradiset med livslång försörjning utan arbetskrav.
Mördaren Yousaf Khaliif Nuur under rättegången.
Därför har de i samråd med familj och släkt tagit chansen och begivit sig till det avlägsna landet i Norden. Eftersom de av allt att döma även fått höra att svenskarna är osedvanligt lättlurade har de dessutom stundom påstått, att de är ungefär hälften så gamla som deras verkliga ålder är. Men kanske skall vi inte döma dessa personer alltför hårt. De som bär ansvaret är ytterst svenska regeringar och svenska myndigheter, vilka så gärna vill kunna slå sig för bröstet och inför hela världen kungöra vilken moralisk stormakt Sverige är. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/08/09/ensamkommande-bedragare/
Man kan bara hoppas att den nuförtiden mer realistiska svenska hållningen håller i sig. Att hoppas på att våra svenska medier, inpyrda som de är av politisk korrekthet och multikulti-flum, skall göra bättring är dock förmodligen att vara överoptimistisk. De kommer med all sannolikhet att fortsätta sina snyftreportage om den eller den 14- eller 15-åringen – som i verkligheten kan vara uppemot 40 – som inte får som den vill.
I media har vi kunnat ta del av uppgifter om hur en 19-åring så kallad norrman knivmördat en och skadat fem personer vid Russell Square i centrala London. Man föreställer sig kanske i andanom hur en ung man iklädd toppluva och lusekofta i galet ursinne löpt amok med en kökskniv. Kanske vid namn Ole Gröttormsbraaten eller något liknande.
Frågan är vilka TT och andra etablissemangsmedia tror att de lurar med rubrikerna om ”norrmannen”. Möjligen dem som nöjer sig med att läsa rubrik och kanske inledningen till artikeln. Förr eller senare kommer dock sanningen fram – det gör den alltid – och då står det klart för alla att medierna (för vilken gång i ordningen?) sökt mörka de verkliga förhållandena.
Dödsoffret för Zakaria Bulhans blodtörst är 64-åriga Darlene Horton, hustru till en amerikansk professor hemmahörande i Florida. Hon skulle ha rest hem påföljande dag. Hennes sista ord var en varning till folk omkring mordplatsen: ”Han är fortfarande kvar här.” Bland de fem skadade personerna märks en 18-årig israelisk kvinna. Ögonvittnen till illgärningen, som ägde rum vid 22.30-tiden på kvällen den 3 augusti, har berättat att de sett en galning som sprang omkring och högg ner folk med en kökskniv till synes slumpartat.
Daily Mail-artikeln citerar en vän till Zakaria Bulhan: ”Han var tyst, men hade vänner. Han vare litet mobbad, men inget alltför extremt.” Det har i media talats om att mordattacken var ett vansinnesdåd utan terroristkopplingar, men det är fullt möjligt att polisens vidare granskning av fallet kommer att visa annorlunda.
Så sades det ju inledningsvis även om lastbilsföraren i Nice som dödade 85 personer innan det kom fram att mordet var noggrant planlagt och att mördaren haft flera medhjälpare. I Daily Mail kan man läsa att det finns indikationer på någon form av jihadistisk motivation, då någon som kallar sig Zak Bulhan visat intresse för radikal islamism och uttryckt stöd för en tidigare Guantanamo-fånge.
”En ensam galning”. Det är så de emfatiskt politiskt korrekta ibland oss brukar vilja ha det: ”Inga kopplingar till terrorism”. Det känns lugnare så, och den oerhört fredliga religion som vi alla vet namnet på men som har spridit sitt budskap med hjälp av blodiga erövringskrig under 1400 år utpekas inte. Vi får avvakta vidare polisutredande och se vad som kommer fram.
Kanske var Zakaria Bulhan verkligen en ensam galning utan politiska eller religiösa motiv. Jag är dock inte villig att satsa några pengar på det, detta därför att: 1. Han kommer från somalisk bakgrund. 2. Han har av allt att döma visat intresse för radikal islam. 3. Dådet liknar de många palestinaarabiska knivattackerna mot judar i Israel.
Misstänkte mördaren Youssaf Khaliif Nuur i domstolen, omgiven av tolk och advokat. Ingen kan väl på allvar tro att mannen i gult skynke är 15 år?
Fenomenet med så kallade ensamkommande barn som ljuger om sin ålder är inget dagsfärskt fenomen. Så här skrev jag i ämnet redan 2010, och jag tror inte jag har anledning att ta bort eller ångra ett enda ord av det jag skrev den gången: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/08/09/ensamkommande-bedragare/
I takt med att ryktet om det välmenande och extremt politiska korrekta landet Sveriges hjärtevärmande generositet gentemot asylsökande spritt sig utomlands och lett till en formlig invasion, har problemet med de ensamkommande expanderat på ett lavinartat sätt. Denna kategori hitkommande har nämligen förtur i asylantkön, och efter en avsevärt förkortad prövningsprocess kan tre fjärdelar av de inkommande räkna med att få stanna i landet. Inte heller behöver de riskera några identitetskontroller eller försök till åldersbestämningar.
Nyligen ledde denna huvudlösa policy till den påstått 15-årige somaliern Youssaf Klaliif Nuur (andra stavningsalternativ tänkbara) knivskar den 22-åriga vårdaren Alexandra Mezher till döds på ett boende för ”ensamkommande barn” i Göteborg. Offret befann sig i boendet ensam med ett antal hormonstinna yngre män, en olägenhet hon bekymrat pratat med sin mamma om.
Reid gisslar i sin mycket informativa text på Mail Online den förbluffande svenska flatheten gentemot asylsökande i allmänhet och de så kallade ensamkommande barnen i synnerhet. Ja, i så måtto är de naturligtvis ”barn” eftersom vi alla är barn till en far och en mor. Fast använder vi oss av den definitionen skulle alla människor över huvud taget kunna kallas barn oavsett hur gamla de är, och vad vitsen skulle vara med det förstår jag inte riktigt.
Mordoffret Alexandra Mezher och rikspolischefen Dan Eliasson.
Beträffande den mordmisstänkte Youssaf utgår jag ifrån att hans ålder prövas genom en tandundersökning av det slag som Norge, som inte verkar vara fullt lika naivt som Sverige, börjat tillämpa. Anses han faktiskt, mot allt förnuft, vara 15 år kommer han att undgå fängelsestraff. Enligt en norsk studie omfattande tandundersökningar visade det sig att nio av tio ”ensamkommande flyktingbarn” hade ljugit om sin ålder. Mer om den misstänkte mördaren här: http://www.kaziva.net/blog-native/2016/1/28/ja-stackars-15-ariga-yusuf-khalid
I fallet med mordet på 22-åriga Alexandra har det väckt helt berättigad uppståndelse att rikspolischefen Dan Eliasson i ett TV-inslag, efter några beklagande ord om mordoffret, fortsatte med en dårdrypande litania om hur synd det var om gärningsmannen. Eliasson sade bland annat följande på anmärkningsvärt dålig svenska:
Man blir ju naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar naturligtvis. Den som blir dödad och dennes anhöriga. Men också för den enskilde unge killen som begår en sådan här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen vuxit upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?
Youssaf Khaliif Nuur är inte Mail Onlines enda exempel på lurendrejerier från de ensamkommandes sida, låt vara att de övriga exemplen dessbättre är mindre våldsamma. Ett annat gäller Saad Alsaud som förmodas komma från Afghanistan, vilken som föregiven 14-åring slog svenskt rekord på 100 meter löpning i den aktuella åldersklassen med tiden 11,82. Saad uppges vara född den 1o juni 1996 och skall officiellt således fylla 20 år senare i år.
Saad Alsaud gick i yngre år på Centralskolan i Kristianstad och representerade härvarande KFUM-förening. Bilden från nedanstående klipp togs när han hade åldern inne för den imponerande rekordet:
Jag överlåter åt mina läsare att avgöra om den välväxte mannen på tidningsbilden ovan ens teoretiskt skulle kunna vara i 14-15-årsåldern.
Ytterligare ett exempel rör Ahmad Farid, som hävdas vara 16 år. Han syns här med ett gulligt kramdjur i form av en isbjörn, en gåva från omtänksamma personer på den flyktingmottagning han vistades i:
Flykting”barn” med gosedjur.
Hjärtevärmande, eller hur? Det är givetvis inget fel att gilla gosedjur även om man är litet till åren. Själv är jag över 60 och har sju stycken i sängen varje natt. Fast jag påstår förstås inte att jag är barn eller tonåring. Beträffande mannen på bilden ovan gissar jag att han är minst tio år äldre än de påstådda 16, vilket det antydda hakskägget pekar på.
Den officiella svenska synen på immigrationsproblematiken har förändrats kraftigt på senare tid. Borta är, till betydande del i alla fall, den gränslösa naiviteten och envisandet med att se varje form av invandring som ”en vinst för Sverige”. Fredrik Reinfeldts billiga retorik om att ”öppna era hjärtan” och tacka immigranterna för att de ”valde Sverige” skulle inte ha kunnat avlevererats i nuvarande läge.
I dag är det i praktiken Sverigedemokraternas politik som gäller överlag såväl hos regeringspartier som opposition. Vi får väl se hur länge detta kommer att vara. Just när det gäller den immigrantgruppering som helt oegentligt kallas ”ensamkommande flyktingbarn” tycks dock dumsnällheten alltjämt fira triumfer. Kanske dock fallet med knivmordet i Göteborg kan ändra på den saken.
Det skulle i så fall vara ganska typiskt. Man kör på i gamla hjulspår så länge det går och ändrar sig först när katastrofen är här, då det är tveksamt om felen över huvud taget kan repareras. En sak är under alla omständigheter klar: Alexandra Mezher kommer inte att få sitt liv tillbaka.
Det var den 31 oktober förra året som en rysk Metrojet med flightnummer 9268 lyfte från flygplatsen vid semesterparadiset Sharm el-Sheikh med 217 ryska passagerare, vilka skulle resa tillbaka till Sankt Petersburg efter att ha tillbringat semestern vid Röda havet. Med den rutinerade kaptenen Valerij Jurievitj, med 12 000 flygtimmar bakom sig, och ytterligare sex besättningsmedlemmar fanns således 224 personer ombord på planet.
Efter 23 minuters flygning exploderade planets bakre del och planet klövs itu över Sinai-halvön mellan Egypten och Israel. Alla passagerare dog, antingen av kvävning i planet eller vid markkontakten, och kropparna/kroppsdelarna spreds ut över en radie omfattande närmare 50 kilometer. Medlemmar ur den ökända islamistiska grupperingen Islamiska staten (IS/ISIS/ISIL/DAESH) tog på sig ansvaret för dådet och hävdade, att man lyckats smuggla ombord en spränganordning.
Några av vrakdelarna undersöks på plats.
Andrew Malone kommentrerar dock i Daily Mail: ”If anything, the implication seemed to be that they had shot down the plane from the ground, not sabotaged it with a bomb.” Oavsett vilket resulterade den ryska flygkraschen i en våg av internationella sympatier för Ryssland. Storbritanniens premiärminister David Cameron vidtog snabbt åtgärder i syfte att förbättra relationerna med Putins rike, och även Frankrike, Tyskland och Kina var rörande ense om vikten av solidaritet med Ryssland.
Som Andrew Malone sammanfattar läget i Daily Mail:
Public opinion, both in Russia and internationally, swung behind Putin after he swore to take ruthless revenge on Islamic State. Moswow started bombing Syria (where ISIS is taking on the ruling Bashar Al-Assad government) within days of the aircraft being downed.
Som nämndes inledningsvis finns det emellertid en alternativ förklaring till hur den ryska flygkraschen skedde. Den har luftats av den före detta underrättelseofficeren major Boris Karpichkov, verksam i KGB och dess efterföljare FSB, som hävdar att en dossier i hans ägo som han fått via en hög officer i den militära underrättelsetjänsten GRU i Ryssland visar att flygkraschen skedde på direkt order av Vladimir Putin. Karpichkov lever nu under hemlig identitet med sin familj någonstans i England.
Karpichkov, som föddes i den forna sovjetrepubliken Lettland 1959, är inget okänt namn i avhopparsammanhang. Här ett klipp ur den vänsterinriktade brittiska tidningen The Guardian som handlar om Karpichkov: http://www.theguardian.com/world/2012/feb/22/confessions-of-a-kgb-spy
Enligt Karpichkov skulle syftet med nidingsdådet i första hand ha varit att rättfärdiga de ryska stridsinsatserna i Syrien både inför hemmaopinionen och internationellt. Putin har beordrat ett stort antal flygattacker i Syrien, inte bara mot ISIS-mål utan mot alla rebellgrupperingar som bekämpar Rysslands allierade Bashar al-Assad och dennes regim.
Före detta KGB/FSB-majoren Boris Karpichkov, som numera uppges ha skyddad identitet.
Om den landsflyktige ex-spionens anklagelser mot Putin-regimen stämmer rör det sig naturligtvis om sensationella och skrämmande avslöjanden om hur långt en hänsynslös härskare är beredd att gå i syfte att driva igenom sina intentioner. Det finns dock fakta i målet som pekar i en annan riktning.
Major Boris Karpichkov har varit landsflyktig i England under flera år. Han befann sig, innan han lyckades ta sig till London med sin familj, i husarrest i Lettland, där han till stor del varit verksam. Tidigare hade han tillbringat tid i fängelse efter anklagelser om ekonomiska oegentligheter. Hans påståenden om flygkraschen i Sinai som ett verk av Putin kan självklart vara ett sätt att hämnas på de ryska myndigheterna och en regim han av personliga skäl hatar. Det kan också vara så att han ser en möjlighet att göra sig ett namn som en så kallad visselblåsare och samtidigt tjäna en rejäl hacka.
Ändå bör man enligt min mening inte saklöst avfärda det som Karpichov har att anföra som ren gallimattias, även om det mycket väl kan vara det. Enligt uppgifterna i Karpichkovs dossier skulle en specialist på ”våta” jobb – det vill säga mord – ha befunnit sig på plats i Sharm el-Sheikh i Egypten. Där skall han ha inlett ett förhållande med en ung rysk kvinna och inför hennes avresa med Metrojet flight 9268 givit henne ett paket som hon skulle överlämna till mannens föräldrar i Ryssland. Paketet innehöll en tidsinställd sprängmekanism försedd med sprängmedlet cyklonit http://rib.msb.se/Portal/template/pages/Kemi/Substance.aspx?id=301 och resten vet vi.
Var det så här det gick till när det ryska planet störtade? Eller är det blott ett fantasifullt ihopkok av en skrupelfri, hämndlysten före detta sovjetisk/rysk spion? Jag överlåter åt mina läsare att bedöma den saken.
Fyra våningsplan sprängdes bort i ett bostadshus i Moskva med förödande verkan.
Major Karpichkovs uppgifter är under alla omständigheter mycket långt ifrån första gången Vladimir Putin anklagas för rena terrormetoder. 1999 utsattes bostadshus i Moskva samt städerna Buynaksk och Volgodonsk för sprängattentat. 307 människor dödades och cirka 17o00 skadades. Tjetjenska separatister fick genast skulden. I Moskva sprängdes fyra våningsblock i ett höghus. I källaren till ett bostadshus i staden Rjazan hittades säckar med sprängmedel som brukade användas av underrättelseorganet FSB.
En annan för Putin-regimen besvärande uppgift sägs ha varit, att en rysk befattningshavare i ett tal inför ett rådsmöte uttalat sina kondoleanser till sprängdådens offer – tre dagar innan dessa inträffade. Enligt en opinionsmätning som gjordes i Ryssland 2002 trodde häften av de tillfrågade att regimen låg bakom hussprängningarna.
Den före detta ryske FSB-officeren Alexander Litvinenko anklagade öppet Putin – som nyss hade påbörjat sin första period som premiärminjster efter att tidigare ha varit chef för FSB – och hans hejdukar för att ha utfört bostadssprängningarna i syfte att uppbåda stöd för ett nytt krig mot de islamiska separatisterna i Tjetjenien. Litvinenko flydde till London där han förgiftades med den radioaktiva substansen polonium 210, ett ämne som endast ryska myndigheter kunde få tag på, som lades i en tekopp under ett möte på ett hotell i London. Litvinenko avled flera veckor senare på ett London-sjukhus. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksander Litvinenko
När det gäller att förorsaka flygkrascher, har möjligheterna till rysk inblandning förts på tal när det gäller det polska regeringsplan med 96 människor ombord som störtade nära ryska Smolensk den 10 april 2010. Ombord på planet fanns delar av den polska regeringen med president Lech Kaczynsky i spetsen, nästan hela militärledningen, politiker och kyrkliga ledare. Alla omkom i kraschen.
Polens president Lech Kaczynski dog i flygkraschen i Smolensk.
Vidare finns en video film tagen av en rysk journalist vid namn Andrej Mendeij på olycksplatsen omedelbart efter kraschen. Filmen uppges visa hur ryska soldater går omkring och skjuter överlevande ur vraket. Mendeij avled bara några dagar efter det att filmen lagts ut på nätet. Här en länk till ett bloggtext som inkluderar Mendeijs film på drygt tre minuter: http://detopaverkadesinnet.blogspot.se/2012/06/begick-ryssland-massmord-pa-den-polska.html
Teorierna och indicierna är således många och stundom starka, men de vattentäta bevisen få om ens några. Helt klart är att Vladimir Putin är en slug, beräknande och vid behov hänsynslös härskare som personligen sett till att ett antal maktrivaler, oppositionella och andra obekväma personer hamnat i fängelse eller dött i mordanslag eller på annat misstänkt sätt.
För några dagar sedan förekom uppgifter i världspressen om att Angola i sydvästra Afrika förbjudit islam i egenskap av ”sekt” och förstört flera moskéer i landet. Se länk till brittiska Daily Mail överst.
Mångårige presidenten José Eduardo dos Santos citerades så:
This is the final end of Islamic influence in our country.
Uppgifterna ledde till global uppmärksamhet och en ström av protester från den muslimska världen.
Uppgifterna om att islam skulle ha förbjudits förnekas nu emellertid av den angolanska regimen med det åtminstone tidigare marxist-leninistiska MPLA som statsbärande parti. Manuel Fernando, chef för statliga the National Institute for Religious Affairs, citeras i den arabiska nyhetskanalen Aljazeera:
There is no war in Angola against Islam or any other religion…There is no official position that targets the destruction or closure of worships.
De stängningar och den förstörelse av moskéer som förekommit på olika håll i landet förklaras med att det saknats landavtal, byggnadstillstånd eller andra i sammanhanget nödvändiga dokument.
José Eduardo dos Santos har haft makten i 34 år.
Ett ögonvittne i provinsen Uige berättar för Aljazeera den 27 november att de stängda/förstörda moskéerna byggts i all hast av muslimska angolaner, vilka återvänt från exil i södra eller norra Afrika, och behövde någonstans att be fredagsbönen. Vittnet, en Ahmed ould Taher, omtalar också att det finns två auktoriserade moskéer i huvudstaden Luanda som fungerar utan problem.
Angola har ända sedan den portugisiska kolonisationen avslutades 1974 styrts av kommunistiska MPLA. Sedan den tidigare presidenten Agostinho Neto avled 1979 har den notoriskt korrupte José Eduardo dos Santos, född 1942, och hans familj styrt landet.
Till början av 2000-talet rådde inbördeskrig eller inbördeskrigsliknande förhållanden i landet, där rebellrörelsen UNITA utmanade MPLAs diktatur. När rebelledaren Jonas Savimbi (1934-2002) sköts i ett bakhåll lade UNITA ner vapnen. UNITA för numera en tämligen tynande tillvaro i det angolanska parlamentet i den korrupta halvdiktatur, med enorma skillnader mellan välbeställda och fattiga, Angola ännu måste sägas utgöra.
Alla religiösa rörelser behöver särskilt tillstånd från staten för att kunna verka i landet med dess 19 miljoner invånare. Av dessa beräknas drygt hälften vara kristna med den romersk-katolska tron som dominerande. 83 religiösa organisationer, samtliga kristna, har i dag tillstånd att bedriva verksamhet i landet. 194 grupperingar har förbjudits såsom varande ”sekter”.
Jonas Savimbi (till höger) i ett möte med Nelson Mandela.
Sista ordet har troligen ännu inte sagts om den angolanska MPLA-regimens islam-politik. Det är fullt troligt att man från regimhåll upplever det som besvärande att många muslimer nu återvänder från exilen på grund av den pågående oljeboomen i landet, och att man därför vidtar drastiska åtgärder i syfte att förebygga ett oönskat muslimskt inflytande i landet.
I år har isens utbredning i Arktis genomgått en anmärkningsvärd ökning. Ett istäcke lika stort som mer än halva Europa upptar nu ett område som sträcker sig från de kanadensiska öarna till Rysslands norra kust. Den kalla sommaren i Arktis har medfört, att istäcket för närvarande har omkring en miljon kvadratmiles större utbredning än vid samma tidpunkt i fjol.
Den här utvecklingen, kombinerad med det faktum att den globala uppvärmningen från 1980- och 1990-talen tycks ha tagit en paus, gör att flera forskare tror att vi går mot en global nedkylning. Utvecklingen mot ett kallare klimat har nu till och med nått mainstreammedia, för vilka tesen om en obönhörlig global uppvärmning fram till nu varit närmast helig. Se länken överst till en artikel i Aftonbladet om den pågående globala nedkylningen.
ABs artikel bygger i sin tur på uppgifter i brittiska Daily Mail den 7 september, som bland annat hänvisar till påståenden levererade av BBC 2007 om att Arktis/Nordpolen skulle vara isfritt 2013. BBC högg uppenbarligen i sten, och så har även en rad så kallade klimatexperter vars datormodeller pekade på en likartad utveckling gjort.
Professor Anastasios Tsonis förutser ett kallare klimat de närmaste 15 åren.
The Mail on Sunday kunde i oktober 2012 rapportera om att den globala uppvärmningen tagit en paus från 1997. Daily Mail uppger att detta är något som alla klimatforskningscentra nu tvingats acceptera. Tidningen citerar professor Anastasios Tsonis vid University of Wisconsin enligt följande:
Vi är redan inne i en kallare trend, som jag tror kommer att hålla i sig de närmaste 15 åren.
Den belysande artikeln i Daily Mail kan läsas här:
De här redovisade rönen imponerar nu inte på SMHI, vars företrädare Ralf Döscher apostroferas av Aftonbladet. Enligt Döscher går det inte att dra några säkra slutsatser på grund av den ökade ismängden i Arktis 2013. Enligt Döscher är det således ”helt obefogat” att tala om en global nedkylning.
Och vem hade väntat sig något annat? För att klimatpolitiskt korrekta svenska forskare skall anse sig kunna godta internationella och välbelagda rön om ett förestående kallare klimat krävs det väl att de själva förfryser den kroppsdel man vanligen sitter med. Snart ger sig förmodligen den beryktade TV-meteorologen och klimatevangelisten Pär Holmgren ut på en talarturné med nya, hemsnickrade rön om att den internationella expertisen bluffar och bågar.
Meteorologen Pär Holmgren river sig i huvudet…
Ty givetvis kan ju ingen veta bättre hur det verkligen förhåller sig än vårt präktiga svenska SMHI…
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 