Jesus i Getsemane: ”Gånge denna kalk ifrån mig”

 Jesus i Getsemane: målning av Pedro Berruguete (cirka 1450-1504).

En av de i mitt tycke absolut sorgligaste avsnitten i Nya testamentet i Bibeln är Matteusevangeliets 26e kapitel, som först framställer Jesu och lärjungarnas sista måltid i Jerusalem och därefter beskriver hur de tillsammans gick ut till Oljeberget (Olivberget). Alla utom Judas Iskariot, som tidigare avvikit i syfte att informera Jesu fiender om var de kunde finna Mästaren från Nasaret och gripa honom.

Via länken ovan kan ni avnjuta en gospelsång som heter ”Watch With Me While I pray” med text och musik av Dan Fefferman, vilken på ett inkännande sätt beskriver händelseförloppet i Getsemane örtagård på Oljeberget.

Vi läser följande i Matteusevangeliets 26e kapitel, verserna 36-41 (som vanligt citerar jag ur 1917 års bibelöversättning):

Därefter kom Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane. Och han sade till lärjungarna: ”Bliven kvar här, medan jag går dit bort och beder.” Och han tog med sig Petrus och Sebedeus´ två söner; och han begynte bedrövas och ängslas. Då sade han till dem: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds; stannen kvar här och vaken med mig.” Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad och sade: ”Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!” Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande. Då sade han till Petrus: ”Så litet förmådden I då vaka en kort stund med mig! Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.”

 Ensam med Gud på Olivbergets sluttning.

Summa tre gånger gånger gick Jesus bort och vände sig till Gud i bön, tre gånger föll Jesu mest betrodda lärjungar Petrus, Jakob och Johannes i sömn. När han kom tillbaka för tredje gången utbrast Jesus sarkastiskt (Matteusevangeliet 39:45-46): ”Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder. Se, stunden är nära då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer. Stå upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig.”

Och medan Jesus ännu talade beskriver evangelisten hur Judas nalkades med ”en stor folkskara” beväpnad med svärd och stavar, ”utsänd från översteprästerna och folkets äldste”. Resten vet vi: Jesus greps, gisslades och korsfästes för att därefter återuppstå från de döda och fullborda frälsningsverket.

Det har genom seklerna funderats en hel del på varför Jesus bad som han gjorde i Getsemane. Varför var han så bedrövad om han visste, att hans förestående offerdöd i tidernas fullbordan skulle skänka mänskligheten frälsning? Borde han inte i stället vara sprudlande glad och kalla Judas inte förrädare, utan tvärtom berömma honom som den som möjliggjorde gripandet som skulle leda raka vägen till det saliggörande korset?

Om Judas-gestalten, läs mer här:https://tommyhansson.wordpress.com/2009/04/10/judas-iskariot-djavul-eller-hjalte/

Den konventionella tolkningen av Jesu bittra tårar är att i detta ögonblick visade sig Frälsarens mänskliga, rentav svaga natur. Han inser att han skulle lida hemska kval genom den förestående korsfästelsen, som ju var en oerhört grym avrättningsmetod, och ber därför Gud – om detta vore möjligt – att befria honom från denna plåga. /Fotnot/ Jag köper dock inte detta.

I stället bör vi ta i beaktande vad Jesu verkligen var utvald att göra. Han kom för att uppfylla profetian i profeten Jesajas nionde kapitel, den om den strålande fridsfursten som kommer i syfte att regera Israel som dess rättmätige konung. Han kom för att bli accepterad av det utvalda hebreiska folket som dess konung och därifrån sprida det frälsande budskapet från Gud i hela världen.

 Diego Velazquez (1599-1650): Kristus på korset.

Jesus måste emellertid någonstans på vägen ha blivit på det klara med, att detta sannolikt inte hade några förutsättningar att lyckas. Han hade visserligen en del lärjungar och sympatisörer, men dessa utgjordes huvudsakligen av samhällets bottenskrap i form av fiskare, före detta terrorister (seloter), tulltjänstemän och kvinnor (varav några prostituerade). Ingen imponerande samling i samtidens ögon. Inte ens hans mest framstående lärjungar orkade vara med honom i nödens stund!

Därmed blev den unge predikanten från det föraktade Galiléen, trots att han uppgavs tala med makt och myndighet, icke accepterad av dem som betydde något i samhället och allra minst av det religiösa etablissemanget. Låt mig uttrycka det så här: om det i dåtidens Israel hade arrangerats en Nobelfest, så hade Jesus inte blivit inbjuden till den.

I det läget förstod Jesus att han måste välja en annan väg, och eftersom han var spränglärd i de judiska skrifterna kände han väl till profetordet (Jesajas 53e kapitel) om ”den lidande tjänaren” som tar folkets synder på sig och lider offerdöden. När han i Getsemane ljöt ut hela sin själ inför sin Himmelske fader, bad han denne att ännu en gång överväga att låta Jesus följa sin ursprungliga mission.

Givetvis inte för att han, Guds egen son, var rädd för korsets plåga – en ändlös rad av martyrer av skiftande slag har skrattande och sjungande lidit lika mycket eller rentav mer för sin sak – utan därför att han såg framför sig ett obeskrivligt och långvarigt lidande såväl för det utvalda folket som mänskligheten i stort. Förvisso kunde de genom att tro på Jesus ernå en sorts andlig frälsning – men den fullständiga, såväl fysiska som andliga räddningen, Himmelriket på jorden, den fick uppskjutas på obestämd tid.

Det var därför Jesus var så obeskrivligt förtvivlad att hans tårar blev till blod i Getsemane örtagård.

 Bloggaren på Olivberget 2014. Foto: Privat

Fotnot: Korsfästelse var en av de gamla romarna ofta tillämpad avrättningsmetod. Enligt en berättelse korsfäste romerska soldater mer än 6000 slavar längs Via Appia sedan Spartacus slavuppror nedkämpats år 73 före Kristi födelse. Det kunde ta flera dagar innan döden befriade den korsfäste från vidare plågor. Korsfästelse finns än i dag som avrättningsmetod i straffskalan i länder såsom Saudiarabien, Iran, Sudan och Burma. Även den utstuderat grymma och barbariska så kallade Islamiska staten (DAESH/IS) använder metoden. http://www.dagen.se/korsf%C3%A4stelse-anv%C3%A4nds-fortfarande-f%C3%B6r-att-avr%C3%A4tta-m%C3%A4nniskor-1.103350

 

Bibelns kvinnor: en hyllning till Abigail

 Abigail bringar gåvor till David. Målning: Antonio Molinari

https://www.youtube.com/watch?v=r7jal1mQdn4&feature=youtu.be

Abigail, eller Avigajil som hon kallas i nyare svenska bibelöversättningar, hette en av de mer bemärkta kvinnor – de är inte särskilt många – som Bibeln namnger. Hon var konung Davids andra hustru efter Mikal, som inte födde David några barn och som senare av sin fader Saul gavs till en man som hette Palti.

Länken ovan går till en hyllningssång till Abigail, signerad och framförd av Dan Fefferman.

Med Abigail fick David en son vilken i olika sammanhang kallas såväl Daniel som Chileab. Denne var Davids andre son efter Amnon, som han avlade med  hustrun Ahinoa. Om jag förstått saken rätt fick David totalt 20 söner med sina hustrur, bihustrur och älskarinnor. Därtill kom ett okänt antal döttrar, varav endast Tamar namnges i Bibeln; hennes mamma hette Maaka och bror Absalom.

Davids hustrur hette Mikal, Abigail, Ahinoa, Maaka, Haggit, Avital, Egla samt Bat-Seba alternativt Bat-Shuva. Den mest berömde av den senares fyra söner är Salomo, som efterträdde David som konung och av Gud fick tillåtelse att bygga judarnas första tempel i Jerusalem.

Mer om Davids barn och hustrur här:

http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/davidsbarn.htm

Abigail, vars namn betyder ”Faderns glädje”,  beskrivs i 1 Samuelsbokens 25e kapitel i den judiska bibeln som ”en klok och vacker kvinna”. Hennes förste man, Nabal (alternativ stavning Naval), var emellertid ”styvsint och elak” vilket klart framgår i den följande berättelsen. Med andra ord en riktig skitstövel. Här berättas också den fascinerande historien om hur det gick till när David fick upp ögonen för Abigail och gjorde henne till sin andra hustru.

 Så här menar en modern illustratör att det kan ha sett ut när Abigail ödmjukar sig inför David.

Nedanstående citat ur 1 Samuelsboken 25 är hämtade ur den av bloggaren föredragna 1917 års svenska bibelöversättning; aktuellt kapitel kan avnjutas i sin helhet här:

http://sv.bibelsite.com/swe/1_samuel/25.htm

Berättelsen har sin upprinnelse i att David skickar bud till Nabal, en rik och mäktig man av Kalebs ätt i Karmel som vid tillfället var sysselsatt med fårklippning; David frågar artigt om han kan skicka några av sina män för att hämta förnödenheter hos Nabal, då dennes egna män hållit till hos David. Nabal snäser av och förolämpar David, och denne gör sig då beredd att tåga mot Nabal och låta svärdet tala.

Nabals hustru Abigail blir mycket upprörd över makens beteende och skyndar i riktning mot Davids tillhåll i syfte att avvärja en hotande katastrof. Således kan vi i 1 Samuelsboken 25:18 läsa: ”Då gick Abigail strax och tog två hundra bröd, två vinläglar, fem tillredda får, fem sea-mått rostade ax, ett hundra russinkakor och två hundra fikonkakor, och lastade detta på åsnor.” Abigail ger sig av i hemlighet med sin last, och när hon träffar på David hälsar hon denne underdånigt.

Abigails skickliga diplomati hindrar David och hans män att anställa ett stort blodbad hos Nabal. Enligt 1 Samuelsboken 25:27-31 framför hon till David följande:

Och låt nu dessa hälsningsskänker, som din trälinna har medfört till min herre, givas åt de män som följa min herre. Förlåt din tjänarinna vad hon har brutit. Ty HERREN skall förvisso åt min herre uppbygga ett hus som bliver beståndande, eftersom min herre för HERRENS krig; och du skall icke bliva skyldig till något ont, så länge du lever. Och om någon står upp för att förfölja dig och söka döda dig, så må min herres liv vara inknutet i de levandes pung hos HERREN, din Gud; men dina fienders liv må han lägga i sin slunga och slunga det bort.
   När nu HERREN gör med min herre allt det goda varom han har talat till dig, och förordnar dig till furste över Israel, skall alltså detta icke bliva dig till stötesten eller vara till hjärteångest för min herre, att du har utgjutit blod utan sak, och att min herre själv har skaffat sig rätt. Men när HERREN gör min herre gott, så tänk på din tjänarinna.

David blir imponerad och rörd över Abigails gåvor och tal och i 1 Samuelsboken 25:32-34 läser vi följande:

Då sade David till Abigail: ”Välsignad vare HERREN, Israels Gud som i dag har sänt dig mig till mötes. Och välsignat vare ditt förstånd, och välsignad vare du själv, som i dag har hindrat mig från att ådraga mig blodskuld och skaffa mig rätt med egen hand. Men så sant HERREN, Israels Gud, lever, han som har avhållit mig från att göra dig något ont om du icke strax hade kommit mig till mötes, så skulle i morgon, när det hade blivit dager, ingen av mankön hava funnits kvar av Nabals hus.”

Vad kvinnorna i den ogine skitstöveln Nabals hus hade råkat ut för kan man blott alltför lätt föreställa sig.

När Abigail återvände hem höll hennes make ett stort gästabud och var själv ordentligt på fyllan, varför hon ämnade vänta med att berätta om vad hon hade gjort till dagen därpå. När Nabal fick höra detta ”blev hans hjärta såsom dött i hans bröst, och han blev såsom en sten”. Vid pass tio dagar senare släckte HERREN hans liv.

Efter Nabals frånfälle skickade David bud till Abigail med begäran om att hon skulle bli hans hustru. Hon var inte nödbedd utan satte sig genast upp på en åsna och tog med sig fem tjänarinnor. Att hon tvingades dela Davids säng med en annan dennes hustru som hette Ahinoa från Jisreel tycks hon inte ha haft något emot.

 Bat-Seba som konstnären Jan Massys såg henne.

Abigail hade uppenbarligen ett välgörande inflytande på den häftige stridsmannen David, men det faktum att han tack vare henne med nöd och näppe lyckades undgå blodskuld denna gång kan nog betraktas som en engångsföreteelse.

Senare skulle han fatta tycke för den gifta kvinnan Bat-Seba (Batsheva), inledde ett förhållande med henne och skickade ut hennes man, hettiten Uria, mitt i värsta stridsvimlet för att få honom dödad. Som straff för detta beteende gjorde Gud så att det barn som avlats av David och Bat-Seba medan Uria levde dog:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Batseba

David och Batseba fick emellertid med tiden fyra söner inklusive den så berömde och för sin vishet prisade Salomo. Men det är en helt annan historia.

Psalm 42: ”Såsom hjorten trängtar”

https://www.youtube.com/watch?v=iTes1bLwvNs

Ovan en länk som förmedlar en engelskspråkig version av psaltarpsalm 42, framförd av Dan Fefferman. Eftersom det här är en av mina absoluta favoriter i Psaltaren, med ett tema som jag har ständigt för ögonen, återger jag den här i svensk språkdräkt (givetvis 1917 års översättning). Den antas enligt traditionen ha skrivits av konung David.

Den bedrövades och förföljdes längtan till Guds hus. För sångmästaren; en sång av Koras söner.

 ”Såsom hjorten längtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.”

Såsom hjorten trängtar
till vattenbäckar,
så trängtar min själ efter dig, o Gud.
Min själ törstar efter Gud,
efter den levande Guden.
När skall jag få träda fram
inför Guds ansikte?
Mina tårar äro min spis
både dag och natt,
ty ständigt säger man till mig;
”Var är nu din Gud?”
Men jag vill utgjuta inom mig
min själ
och hava i minne
huru jag gick med hopen
upp till Guds hus,
under fröjderop och tacksägelse,
i högtidsskaran.

Varför är du så bedrövad,
min själ,
och så orolig i mig?
Hoppas på Gud;
ty jag skall åter få tacka
honom
för frälsning genom
honom.

Min Gud, bedrövad är min
själ i mig;
därför tänker jag på dig
i Jordans land och på
Hermons höjder,
på Misars berg.

”…därför tänker jag på dig i Jordans land…”

Djup ropar till djup,
vid dånet av dina
vattenfall;
alla dina svallande böljor
gå fram över mig.
Om dagen må HERREN
beskära sin nåd,
och om natten vill jag sjunga
till hans ära
och bedja till mitt livs Gud.
Jag vill säga till Gud,
min klippa:
”Varför har du förgätit
mig,
varför måste jag gå sörjande,
trängd av fiender?”
Det är såsom krossade man
benen  i min kropp,
när mina ovänner smäda
mig,
när de beständigt säga till mig:
”Var är nu din Gud?”

 ”Var är nu din Gud?”

Varför är du så bedrövad,
min själ,
och varför så orolig i mig?
Hoppas på Gud;
ty jag skall åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud.

Nu god natt: Lullaby Remix

Jag borde givetvis ha gått och lagt mig för länge sedan, men sedan jag sett ”Foyle´s War” på TV kände jag mig inte särskilt trött. Sätter mig därför och skriver detta klockan 02.30 ”natten till lördagen”, som det brukar heta (fast det faktiskt ÄR lördag).

Bifogar en länk (överst) till en vaggvisa som min ”nätvän” och trosfrände Dan Fefferman komponerat till sin lilla dotterdotter: ”Lullaby Remix”, en fin liten sång som jag hoppas mina läsare skall gilla.

Infogar en bild av Madonna med Jesusbarn som jag köpte i en kyrka i Södertälje en månad innan min hustru Marika avled för drygt fyra år sedan. Den påminner verkligen om hur det kunde se ut när hon höll vår förstfödde i sitt knä. Den hänger på väggen snett ovanför telefonen och skänker mig ro och harmoni när jag tittar på den.

Tillägnas någon jag saknar.

Klappa i händerna, sjung och dansa till Guds ära!

Tycker det börjar bli dags igen för en sång med och av min judiske amerikanske ”nätvän” Dan Fefferman, sångare, musiker och religionsfrihetsaktivist. Här har han (länken ovan) av psaltarpsalm 47 gjort en jublande glad dansvisa till Guds ära.

 Moses tar emot Tio Guds bud enligt Doré.

Den har i  svensk språkdräkt underrubriken Gud såsom folkens konung och sägs vara skriven ”För sångmästaren; av Koras söner; en psalm”. Den svenska tolkning som här återges emanerar från 1917 års bibelöversättning:

Klappen i händerna, alla folk, höjen jubel till Gud med fröjderop.
Ty HERREN är den högste, fruktansvärd är han, en stor konung över hela jorden.

Han tvingar folk under oss och folkslag under våra fötter.
Han utväljer åt oss vår arvedel, Jakobs, hans älskades, stolthet. Sela

Gud har farit upp under jubel, HERREN, under basuners ljud.
Lovsjungen Gud, lovsjungen; lovsjungen vår konung, lovsjungen.

Ty Gud är konung över hela jorden; lovsjungen honom med en sång.
Gud är nu konung över hedningarna, Gud har satt sig på sin heliga tron.

Folkens yppersta har församlat sig till att bliva ett Abrahams Guds folk.
Ty Gud tillhöra de som äro jordens sköldar, högt är han upphöjd.

Det här är alltså ett budskap som framhäver Guds storhet och helighet, Hans makt över oss alla. Det är exakt därför vi skall vara glada och jubla, ty vilken bättre konung kan vi få än självaste Gud?!

Jag gillar budskapet om att vi bör glädja oss över Guds storhet, då kan vi tryggt glömma vår egen litenhet och våra tillkortakommanden och i stället låta oss elektrifieras av Gud. Har vi rätt tro och förtröstan kan vi vara förvissade om att Gud bara har det bästa för ögonen för oss, det finns intet annat alternativ.

Det är faktiskt bara vi själva som sätter gränser för vad Gud kan göra med oss genom vår tveksamhet, vår rädsla, vår egoism och vår oförmåga att urskilja vad som är Guds vilja i våra liv.

 

Boulder, Colorado

https://soundcloud.com/dan-fefferman/boulder-coloratdo

Har ni varit i Boulder, Colorado? Inte jag heller. Det hindrar inte att jag finner låten med samma namn, skriven och framförd av Dan Fefferman (länken ovan), oerhört njutbar.

Jag försöker erbjuda er, kära läsare, sköna låtar ni kan somna sött till. Eller lyssna till vid annat valfritt tillfälle. Hoppas alltså ni skall gilla denna!

I dag har jag varit på ett ganska tröttsamt möte med stadsbyggnadsnämnden i Södertälje, men sånt hör ju till en stackars kommunalpolitikers vardag. Det blev inte bättre av mitt stela och värkande vänsterben, som jag nog måste rådfråga min husläkare om snart. Med åldern kommer inte bara visdom utan också krämpor…men det får man väl ta.

När det gäller USA har jag bara varit i New York med omgivningar, vilket skedde sommaren 1980 då jag praktiserade några månader på en dagstidning i Det stora äpplet. Får väl se om jag kommer dit någon mer gång.

I morgon har Jyllandsposten bokat en intervju med mig om flyktingmottagandet i Södertälje och skillnader mellan Danmark och Sverige i synen på invandring. Journalisten som ringde talade dessbättre en fullt begriplig danska. Skall nog funka.

Nej, nu skall jag krypa till kojs och be mina aftonböner. Det är ganska fantastiskt att få sjunka in i den Himmelske Förälderns armar på detta sätt.

Tillägnas dig, kära läsare – du gör min tillvaro rikare!

Förmågan att sätta sitt liv på spel för den förlorande sidan

https://soundcloud.com/dan-fefferman/they-put-their-lives-on-the

”They put their lives on the line” heter den senaste låten jag fick från Dan Fefferman. Länk ovan!

Dan, som är en amerikansk jude som tillhör samma trosriktning som jag (unificationism), kallar den här sången ”My ode to heroes in lost causes”.

Det vill säga en hyllning till sådana personer som varit beredda att offra sina liv för den sida, som sedan visade sig bli den förlorande därför att de var övertygade om att den sidan var den rätta (och kanske också var det).

Själv känner jag mig tämligen nöjd över att ha stått på den både segrande och rätta sidan i det Kalla kriget, även om jag befann mig på den förlorande i exempelvis delkriget Vietnamkriget.

I övrigt får ni använda er fantasi och föreställa er andra exempel!

Just denna kväll drabbades jag av insikten, att ibland är man tvungen att göra vissa saker utan annan anledning än att det faktiskt  är rätt att göra så. Inte för att jag varit omedveten om detta tidigare, men ibland får man en särskild känsla som ger en blixtbelysning åt en viss sak.

Det man är övertygad om är rätt är, enligt min hittills 62-åriga livserfarenhet, oftare än inte impopulärt, föga tidsenligt och högst politiskt inkorrekt. Ändå fortsätter man utkämpa den goda kampen därför att man inom sig vet att det är rätt att göra det. Och oavsett om den sida man står på kommer att visa sig bli den segrande eller förlorande.

Sedan finns naturligtvis specialfallet med kortsiktigt förlorade men på längre sikt segerrika strider. Ett sådant exempel är de kristnas andliga kamp mot Rom. Allt tycktes vara förlorat med de grymma förföljelserna under kejsar Nero, men ett par hundra år senare hade kristendomen blivit statsreligion i det romerska riket.

Tillägnar detta idealismen.

”…därför fröjdar sig mitt hjärta…”

 Kung David i danstagen i en tecknares version.

https://soundcloud.com/dan-fefferman/ps-28-my-heart-leaps

Allt har sin tid, förkunnar Predikaren i den judiska Bibeln. Att fröjda sig har sin tid, att sörja har sin tid. I går blev det litet av det sistnämnda med sången ”Help” i en härlig bluesversion.

Nu ber jag att få önska god natt med litet av det förstnämnda. Överst har jag därför lagt in en länk till Dan Feffermans version av psaltarpsalmen 28: Bön om de gudlösas bestraffning. Fefferman tar fasta på psalmens glädjefyllda budskap med rubriceringen ”My Heart Leaps and  Jumps in its Joy” och bjuder upp till en svängig och medryckande sång, som säkert även går att dansa till.

Refrängen har enligt 1917 års svenska bibelöversättning följande lydelse:

Lovad vare HERREN,
ty han har hört mina böners ljud!
HERREN är min starkhet och min sköld;
på honom förtröstade mitt hjärta.
Och jag vart hulpen, därför fröjdar sig mitt hjärta,
och med min sång vill jag tacka honom.

Konung David, som av tradition anses ha skrivit Psaltarens sånger, kunde konsten att ta ut svängarna i glädjeyran och skall en gång ha dansat och hoppat omkring så till den grad att han tappade en del av sina kläder och blottade vitala kroppsdelar. Det var när förbundsarken fördes in i Jerusalem efter ett lyckat härnadståg, och enligt den bibliska berättelsen var hans gemål Mikal inte alls lycklig över hans beteende.

 David med filistéen Goliats huvud. 1600-talsmålning av Caravaggio.

Hon skall enligt 2 Samuelsboken ha utbrustit inför sin make: ”Tänk så värdigt Israels konung uppträdde i dag! Att blotta sig inför sina tjänares tjänsteflickor som det värsta patrask.” Mikal var dotter till Davids företrädare, kung Saul, och hade köpts av David för ”ett hundra filistéers förhudar”.

Hon kom aldrig att föda några barn, vilket kanske inte förvånar särskilt mycket – hon och den kunglige maken verkar inte ha varit riktigt på samma våglängd.

I alla fall hoppas jag mina trogna läsare uppskattar Dan Feffermans sång lika mycket som jag gör. Ty visst finns det väl anledning glädja sig när de ogudaktiga tvingas bita i gräset!

Tillägnas någon jag saknar väldigt mycket denna kväll.

Om krig och religion

https://soundcloud.com/dan-fefferman/ps-35-rise-up-and-fight

Psaltarpsalmen 35, traditionellt tillskriven konung David, inleds på följande sätt:

Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig;
strid mot dem som strida mot mig.
Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp:
drag fram spjutet, och spärra vägen
för mina förföljare.
Säg till min själ:
”Jag är din frälsning.”

Denna psalm har min ”nätvän” Dan Fefferman omvandlat till en bluesliknande sång med titeln Rise Up And Fight. Klicka på länken överst!

 David och Goliat enligt en målning på Dannemora kyrkas södra korvägg.

Jag är, i likhet med de flesta andra, en varm anhängare av fred på jorden och till människorna ett gott behag och allt det där som vi kan läsa om i Bibeln. Dock tror jag tiden ännu inte är inne att på bred front förvandla ”svärd till blogbillar”.

Så länge det finns ondska och illvilja i världen måste vi som menar oss stå på den goda sidan  kunna försvara oss med lämpliga medel. Därför är jag övertygad om att vi i hög grad, åtminstone ibland, är betjänta av den kampanda som besjälar kung Davis 35e psalm och ytterligare ett antal psalmer ur Psaltaren. Om den lede fienden är ute efter mig, eller mitt fosterland, skall han få veta att han lever – det duger inte att i alla lägen vända andra kinden till!

För konung David och hans judiska folk var det – och är fortfarande – nödvändigt att gå fienden till mötes med svärd i hand. Religionen handlade före Kristi födelse inte sällan om att försvara gjorda landvinningar på ett handfast sätt.

 ”Lejonet från Norden”, Gustaf II Adolf, tackar i spetsen för sina trupper Gud för segern efter ett fältslag i Trettioåriga kriget enligt en historiemålning.

Även senare finns det ett antal exempel på religionsrelaterade krig. Ett sådant var Trettioåriga kriget, som var en uppgörelse mellan katolicism och protestantism och som slutade oavgjort. Här spelade vår hjältekung Gustaf II Adolf en viktig roll på den protestantiska sidan. Tidigare har vi islams krigiska erövringar och de kristna korstågen som exempel på religionskrig.

Ser vi saken i ett vidare historiskt perspektiv är emellertid renodlade religionskrig – tväremot vad ateisterna ibland stundom hävdar – ytterst sällsynta.

Ett studium av det stora verket Encyclopedia of Wars, som tar upp 1793 krig i den mänskliga historien, visar således att blott 123, motsvarande 7 procent av alla krig, kan anses vara religiöst motiverade. Av dessa har drygt hälften – till antalet 66 – muslimer på minst ena sidan. Värt att fundera över i sammanhanget är att islam existerat i endast omkring 1400 år; sammanställningen omfattar krig som utkämpats flera tusen år tidigare.

 Första världskriget var en uppgörelse mellan auktoritär, vilhemistisk ideologi och modernt demokratiskt tänkande.

Slutligen bör nämnas att inget av 1900-talets förödande krig kan betecknas som religiösa. De tre stora konflikterna – Första och Andra världskrigen liksom Kalla kriget – hade alla sin utgångspunkt i sekulära och/eller ateistiska ideologier.

Flickan utan namn: tragiskt bibliskt kvinnoöde

Jeftas offer enligt en fransk målning från cirka 1250.

https://soundcloud.com/dan-fefferman/the-girl-with-no-name

Dan Fefferman skildrar i en sång via länken ovan ett av Bibelns mest särpräglade och samtidigt tragiska kvinnoöden. Det gäller domaren och krigshövitsmannen Jeftas dotter, vars namn är okänt för oss. I G. F. Händels oratorium Jephta kallas hon dock Iphis.

Historien skildras i Domarbokens elfte kapitel och handlar om Jefta, son till Gilead, och hans enfödda dotter som gick ett grymt öde till mötes. Jefta var en krigsman men var en frukt av faderns förbindelse med en sköka. Gilead hade emellertid andra söner med sin hustru, och när dessa Jeftas halvbröder växte upp drev de iväg Jefta från hemmet då de inte ville dela fadersarvet med honom.

Jefta bosatte sig omsider i ett land som enligt Bibeln kallas Tob, där en grupp äventyrare anslöt sig till honom. En tid därefter inledde folkgruppen ammoniterna ett krig mot Israel. Ammoniternas konung menade att israeliterna hade stulit landet ifrån dem när de flytt från Egypten och skulle nu ta det tillbaka. Från området Gilead sändes då bud till Jefta om att man behövde hans tjänster i kriget mot ammoniterna: han skulle anföra den israelitiska hären.

Jefta ställde sig först tveksam till anbudet eftersom han blivit utsparkad från Gilead men accepterade slutligen. Sedan han fört resultatlösa förhandlingar med Ammons konung, där Jefta  kraftfullt men till ingen nytta tillbakavisat påståendet att israeliterna stulit deras land, inträffar följande enligt Domarboken 11:29-31:

Då kom Herrens ande över Jefta, och han förde sin armé genom Gilead och Manasse och förbi Mispa i Gilead och anföll Ammons armé. Och Jefta gav ett löfte inför Herren, att om han hjälpte Israel att besgra Ammons barn, skulle det som först mötte honom när han kom hem offras som ett brännoffer inför Herren.

Jefta möter sin dotter efter segern över ammoniterna. Målning av Hieronymus Francken.

Därpå besegrade Jeftas armé ammoniterna – de led enligt den bibliska berättelsen ”ett mycket stort nederlag” och förlorade 20 städer. ”När Jefta återvände hem sprang hans dotter, hans enda barn, ut för att möta honom”, läser vi sedan. Dottern var utom sig av lycka, dansade omkring och slog på en tamburin. Jefta rev sönder sina kläder i förtvivlan, ty nu var han tvungen att offra henne i enlighet med sitt löfte inför Herren.

Flickan, vars namn alltså icke nämns i Domarboken, svarar att fadern måste göra det han har lovat Gud. Hon ber emellertid om tillåtelse att först bege sig till bergen i syfte att jämte sina väninnor begråta sitt öde och sin jungfrudom, emedan hon aldrig varit tillsammans med någon man. Hon återvände därefter som en trogen dotter och lät sig offras som brännoffer till Herren. Därefter, berättas det i Domarboken, ”blev det en sed i Israel att de unga flickorna under fyra dagar varje år gick bort för att gråta över det öde som drabbat Jeftas dotter”.

Alltsedan dess är Jefta, som var domare över Israel i sex år, ett exempel på hur det kan gå om man avger förhastade löften. När Abraham stod i begrepp att enligt Herrens befallning offra sin son Isak, grep en ängel in och räddade honom. Sådan lycka hade inte Jeftas dotter. I Händels oratorium, där dottern kallas Iphis, blir det dock så: en ängel räddar hennes liv. Precis så hade man önskat  skett i verkligheten.