Posted tagged ‘Dan Fefferman’

Tamar: ett unikt kvinnoöde i Bibeln

3 september, 2013

https://soundcloud.com/dan-fefferman/tamar

Ovan länkar jag till en sång om den bibliska kvinnan Tamar, framförd av Dan Fefferman. Tamar räknas som nästan alla judars moder men tillhör knappast Bibelns mest kända kvinnoöden. Ändå finns hon med i Jesu släktberättelse i Matteusevangeliets inledning: ”…Judas, Peres och Sera (deras mor hette Tamar)…”

722px-Rembrandt's_school_TamarJuda förförs av en till sköka utklädd Tamar. Holländsk målning i Rembrandtskolan.

Hennes öde är unikt gripande. Vi läser i Första Mosebok 38:1-11 följande:

Vid den tiden lämnade Juda hemmet och flyttade till Adullam. Han bodde hos en man som hette Hira. Där träffade han en kananeisk flicka , som han gifte sig med. Hon var Suas dotter.  De bosatte sig i Kesib och fick tre söner. Den förstfödde fick namnet Er. De andra gav modern namnen Onan och Sela.
   När den äldste sonen Er vuxit upp, ordnade Juda en hustru åt honom som hette Tamar. Men Er var en ogudaktig man, och därför dödade Herren honom.
   Då sa Juda till Ers bror Onan: ”Du måste gifta dig med din svägerska Tamar som vår lag kräver när hennes man, din bror, har dött, så att hennes söner genom dig blir din brors arvingar.
   Men Onan ville inte ha ett barn som inte kunde räknas som hans eget. Han gifte sig med henne men såg noga till att hans säd spilldes på marken varje gång han låg med henne, för att undvika att hon skulle få barn som skulle räknas som broderns. I Herrens ögon var detta ett oförsvarligt handlande. Därför dödade Herren även honom. Då rådde Juda sin svärdotter Tamar att inte gifta sig omedelbart igen  utan i stället återvända  till sitt barndomshem och sina föräldrar och förbli änka, tills Judas yngste son Sela blivit gammal nog att gifta sig. Men egentligen ville han inte att Sela skulle göra detta, av fruktan för att Gud skulle döda honom också, precis som  han hade dödat de båda andra sönerna. Tamar gjorde som han sagt och flyttade hem till sina föräldrar.

OnanTecknad skildring av Onans i Guds ögon svåra synd. Ordet onani, självtillfredsställelse, kommer av namnet Onan.

Så småningom dog Judas hustru. När sorgeperioden hunnit till ända gick Juda och adullamiten Hira till Timna för att övervaka fårklippningen. Tamar fick reda på detta och tänkte ut en listig plan: hon lade av sina änkekläder och fäste en slöja runt huvudet. Tamar hade nämligen vid det laget kommit till insikt om, att hennes svärfar ingalunda hade för avsikt att ge henne till den yngste sonen Sela. Hon fattade posto vid infarten till en by som hette Enaim på vägen till Timna och poserade som prostituerad.

Juda stannade och nappade på betet. Som betalning för den sexuella tjänsten skulle han skicka en ung get från sin hjord, och som pant tills detta skett tilltvingade sig Tamar Judas signetring och vandringsstav. Tamar blev gravid efter samlaget med Juda och klädde sig åter i sin änkedress. När Juda skulle skicka den utlovade unga geten till den sköka vars tjänster han anlitat, blev han snart varse att det egentligen aldrig funnits någon sköka. Han hade blivit grundlurad och lät vem som än fått ringen och staven behålla dessa, eftersom han inte ville bli utskrattad.

Tre månader senare nåddes Juda av beskedet, att hans svärdotter Tamar var med barn utanför äktenskapet, troligen som en följd av prostitution, vilket var ett brott belagt med dödsstraff. ”För ut henne och bränn henne!” beordrade Juda (1 Mosebok 38:24):

Men då de förde ut henne för att döda henne, skickade hon detta budskap till sin svärfar: ”Mannen som äger denna signetring och vandringsstav är far till mitt barn. Känner du igen dem?”

Juda tvingades då vidgå vad han gjort och erkänna sitt faderskap. Han gifte sig dock inte med Tamar. Tamar födde sedan tvillingpojkar. Barmorskan band ett scharlakansrött band kring ena handleden på den pojke som visade sig först, men denne föredrog att vända tillbaka in i moderlivet. I stället kom hans bror fram först och fick därför namnet Peres med betydelsen ”bryter fram”. Pojken med det röda bandet kring handleden fick heta Sera.

Tamar må ha varit en slug, beräknande intrigmakerska, men faktum är att hon genom att förföra Juda och skaffa barn med honom säkrade Judas stams släktlinje i rakt nedstigande led från stamfadern Juda. Sålunda kommer det sig också att hon kan anses vara det judiska folkets urmoder. Icke nog därmed. Hon säkrade också den släktlinje som gjorde att Jesus kunde födas i Betlehem långt senare.

get-to-know-jesusTamar gjorde det möjligt för den släktlinje som födde Jesus att leva vidare.

Exemplet Tamar visar, att Gud kan använda sig både av osannolika människor och osannolika handlingar i sin aldrig upphörande plan för människosläktets räddning. Vad det däremot inte visar är att man kan leva hur som haver och ändå påräkna gudomlig förlåtelse. Hennes instinkter tjänade ett mycket bestämt syfte.  Jag vet, lika litet som någon annan, om Tamar verkligen var inspirerad av Gud när hon förförde Juda eller om hennes syften var helt igenom egennyttiga.

Det viktiga är emellertid att Gud kunde använda Tamar som sitt redskap, och hennes handlande blev, som sagt, av avgörande betydelse för den gudomliga frälsningsplanen. Därför bör vi aldrig glömma hennes insatser utan hylla henne som den hjältinna hon var, precis som min webbvän Dan Fefferman gör i sången överst i den här texten!

Funderingar kring Jona och hans mission

10 augusti, 2013

dan_fefferman_call_to_song_unificationist_02Den amerikanske sångaren och religionsfrihets-aktivisten Dan Fefferman i yngre dagar.

https://soundcloud.com/dan-fefferman/jonah

Ovan en länk till en sång, ”Jonah” av och med Dan Fefferman, som handlar om Bibelns Jona och hans tillvaro i den stora fiskens buk . Tänkte att jag denna gång skulle önska god natt med denna sång samt några funderingar kring Jona-gestalten.

Jona var en Guds profet som föddes i Israel på 700-talet före Kristi födelse. Förutom den bok i Gamla testamentet som bär hans namn omnämns han även i Andra Konungaboken 14:25. I Nya testamentet används vistelsen i fiskens buk som symbol för Jesu begravning och påföljande uppståndelse. Jona får Guds kallelse att bege sig till Nineve, som var huvudstad i det assyriska riket, för att få dess bebyggare att överge sitt syndfulla leverne och göra bot och bättring.

Jona sätter sig dock på tvären. Han är en israelisk nationalist och vill inte hjälpa den assyriska fienden (som år 722 skulle inta och besegra Israel) att bättra sig. Jona beslutar sig därför för att fly och går ombord på ett skepp med destination Tarsis. Gud sänder dock en storm och skeppet är på väg att gå under.  Jona inser att det är han som förorsakat Guds vrede och uppmanar, osjälviskt nog, besättningen att kasta honom över bord för att rädda skeppet och dess besättning.  Så sker och stormen lägger sig.

”Men nu hade Herren förberett det så”, omtalar författaren till Jonas bok (2:1), ”att en stor fisk kom och svalde Jona. ” Denne blir kvar inuti fiskens buk i tre dagar och tre nätter. Jona vände sig till Gud:

I min stora nöd ropade jag till Herren, och du svarade mig. Från dödens djup bad jag till Herren, och du hörde mig!

Sålunda befriades Jona från sin fångenskap inuti fisken, vilken ju faktiskt också räddat Jonas liv. Väl på land igen fick han åter Guds befallning att gå till den stora staden Nineve, och nu lydde han. Staden var så stor att det tog tre dagar att gå genom den. Jona predikade för folket och framhöll med visst välbehag att staden skulle förstöras inom 40 dagar.

Taby_Jona-JosefMålning i Täby kyrka. Fältet till vänster föreställer Jona och den stora fisken.

Jonas domedagspredikan tog skruv. Alla, från kungen och neråt, klädde sig nu i säck och aska och bättrade sig. Gud ångrade sig därför och förstörde inte Nineve. Nu skulle man kunna tänka sig att Jona blev till sig av glädje – han hade ju varit oerhört framgångsrik i sin mission! Icke så. I stället tyckte han att Gud var en riktig ”mjukis” som inte utplånat Nineve och dess befolkning och dessutom gjort bort honom riktigt ordentligt: ”Döda mig nu, Herre! Jag vill bara dö nu när inget av det jag sa till dem kommer att hända!”

Jona begav sig i sin förtvivlan nu till en plats utanför staden, där Herren lät en ricinbuske växa upp för att ge profeten litet skugga från solens strålar. Nästa dag ordnade dock Gud så att maskar åt av busken så att den vissnade och dog. Jona kunde nu inte skyla sig från solen och den heta östanvinden och blev enligt berättelsen så arg att han kunde dö. Gud hade velat lära Jona en läxa och blev inte svaret skyldig:

Du tycker synd om dig själv när busken som skuggar dig vissnar ner och dör, trots att du själv inte har gjort ett dugg för att den skulle växa där. Varför skulle jag då inte få förbarma mig över Nineves 120 000 invånare, som lever i ett djupt andligt mörker, och all den boskap som också finns där? Visst har jag rätt att tänka på dem och deras väl!

Berättelsen om profeten Jona är historien om en ganska bångstyrig man som Gud ändå lyckas få att, till slut, utföra sitt uppdrag på ett framgångsrikt sätt. När så skedde var Jona ändå inte nöjd, eftersom han i sin skadeglädje hade bespetsat sig på Nineves undergång: nu skulle de eländiga syndarna minsann få plikta för sitt ogudaktiga leverne! I slutet av berättelsen tar Gud dock Jona i upptuktelse: Han vill inte straffa någon med död och pina om det går att undvika, eftersom Han egentligen är en barmhärtig och nådefull Gud.

224ASRPlatsen i nuvarande Irak där staden Nineve en gång låg.

Hur mycket av det som står i Jona bok är historisk sanning är givetvis svårt att bedöma, men själva Jona-gestalten är så levande och motsägelsefull att det enligt mitt tycke tyder på att den handlar om en levande människa av kött och blod. Han var en Herrens profet, ja, men han var behäftad med mänskliga fel och skavanker som resten av oss.

Jonas bok är en av mina bibliska favoriter. Jag tycker faktiskt huvudpersonen påminner en del om mig själv.